Med smått osannolika 6-0, 6-0 så krossade idag Robin Söderling den tyska ettan Rainer Schüttler inför förstummade åskådare i Düsseldorf. I den avgörande matchen av den röda gruppen i World Team Championship, så tog därmed Sverige en viktig 1-0 ledning. Vinnaren av matchen går som vi alla vet till finalspel. Det finns egentligen inte så mycket att säga om Söderlings triumf, för om man vinner en match blankt, så har man uträttat något extraordinärt. Jag kan inte på rak arm påminna mig när jag senast hörde talas om hur en världspelare besegrar en annan världsspelare utan gameförlust. Tror inte ens Björn Borg lyckades med konstycket under hela sin karriär?
I vilket fall som helst så får vi i World Team Championship se vårt svenska tennis-ess på det vis han egentligen är – som bäst. Han har nu sju raka singelsegrar i turneringen (om man räknar in förra årets fyra segrar). Att sedan turneringen spelas på det gamla svenska favoritunderlaget grus gör ju inte saken sämre. Frågan som många nu ställer sig är varför Robin är så här bra när han spelar för Sverige? Varför misslyckas han alltför ofta i de vanliga turneringarna? Han har ända sedan han först dök upp på scenen varit tippat att bli en världstjärna, men av någon underlig anledning lyckades han aldrig ta det där lilla extra steg som behövdes.
I en del matcher jag sett med honom på sistone så har han spelat jämnt med toppspelare som Federer, men kastat bort allting genom att göra billiga misstag i avgörande lägen. Och som vi alla vet så är det då man INTE får tappa koncentrationen. Det är detta som gör saken så underlig med Robin, för under World Team Championship har han precis lika mycket press på sig som vanligt. Skillnaden är dock att han i Düsseldorf INTE blir nervös och slarvar bort det viktiga bollarna. Om man kan få honom att spela lika avslappnat/koncentrerat i vanliga fall så hade Robin stadigt befunnit sig på top 10 – där han hör hemma. Läs SvDs artikel här och DNs här.
Åkes Sportblogg 