Damhockey-VM: större än Herr-VM?

Många lyfter säkert på ögonbrynen över rubriken till det här inlägget. Visserligen så avslutar jag just nämnda rubrik med ett frågetecken, men för mig så råder det ingen tvekan om saken: det är större att vinna VM-Guld på damsidan än det är att göra så på herrsidan.

 

För som vi alla vet så är killarnas VM inget annat än en B-turnering. I Nordamerika så bryr man sig tex inte ett dyft om den, för där är allt fokus på Stanley Cup. Och som vi alla vet så brukar många av våra stjärnor, fastän de åkt ut ”over there”, tacka nej till medverkan i Tre Kronor. Det visar vad en stor del av våra blågula spelare anser om turneringen. De säger dock aldrig rent ut att de hellre vill vara lediga, utan skyller alltsomoftast på skador.

 

I vilket fall som helst så är Dam-VM ett riktigt mästerskap, för vi har där alla de bästa spelarna med. Och det är nästan så vi ibland önskar att det även fanns ett Ladies Stanley Cup … så att vi fick möta lite enklare kanadensiskt och amerikanskt motstånd vid världmästerskapet.

 

Det är mao en riktig utmaning för våra spelare i Finland, något vi inser idag när tom ett bronsmedalj är värd sin vikt i guld. För killarna så är det numera bara guld som räknas. Men inte ens VM-Guld är särsklit stort längre, och det tror jag till viss del beror på att vi har VM varje år. Vi borde återgå till systemet med uppehåll under OS-år. För det gav VM mer kred. Som det är nu så är det hela en aning urvattnat?

Stora svenska idrottsprofiler: Gunde Svan

Att Gunde Svan är världens bästa skidåkare genom tiderna råder det ingen tvekan om. Man kan inte bara räkna medaljer, för i så fall så är ju Michael Phelps världens bästa idrottsman någonsin, något han definitivt inte är. Att man i Norge kan tycka att Björn Dählie är bäst beror ju på att de är norrmän. Men om man lugnt och metodiskt analyserar saken så inser man att Björn Dählie endast vann alla sina medaljer pga att Gunde, likt Björn Borg, drog sig tillbaka i förtid – året innan OS 1992. 

 

Dählie hade dessutom förmånen att få åka skidor när man hade 3 OS inom loppet av endast 6 år, vilket turligt nog för honom sammanföll med hans storhetstid. Antalet medaljer i de stora mästerskapen har ju dessutom ökat, vilket medför att många åkare (som Charlotte Kalla tex gjorde i VM idag ) avstår från vissa distanser för att spara på krafterna. De båda gångerna Gunde deltog i OS så fanns det bara 3 individuella distanser.

 

Om Gunde inte i ett svagt ögonblick dragit sig tillbaka efter VM 1991, så kan vi vara säkra på att han hade vunnit åtskilliga nya OS och VM guld, något som då hade stoppat Dählies insamling av guldmedaljer.  Att dalmasen ångrade sitt förhastade beslut insåg vi alla när han efter Albertville-OS, pga de norska härjningarna där, övervägde att göra comeback till hemma-VM i Falun året därpå. Tyvärr så blev det inget med planerna, vilket då ledde till forsatta guld-orgier för norrmännen, något som gjorde alla skidälskande svenskar och finnar illamående.

 

Trots att Gunde drog sig tillbaka redan som 29 åring 1991 (Dählie höll på tills han var 34) så lyckades han ändå samla på sig hela 4 OS-guld (2 stafett) och 7 VM-guld (2 stafett). Att han som nybliven 30 åring skulle ha gjort bort sig i Albertville (eller Lillehammer 2 år efter det) är totalt ologiskt. Gunde var alltför professionell, och hade en alltför stark vinnarinstinkt, för att låta något sådant hända.

Helena Jonssons VM-succé

Tack och lov att vi har våra svenska skidskyttar, speciellt efter fiaskot för det alpina landslaget i Val d’isères utförsbackar, för när det såg som mörkast ut för våra vinteridrottare, så slog stjärnskottet Helena Jonsson till borta i Sydkorea och tog ett sensationellt guld till de gulblå. Och det var precis vad som behövdes för den svenska moralen, då en seger ofta följs av flera, så vi får hoppas att segerinstinkten nu har smittat av sig på resten av våra skidåkare/skidskyttar.

 

Vi har nu fått en ny storstjärna i sporten, något som vi naturligtvis inte tackar nej till. Och då Helena bara är 24 år gammal så kommer hon som vi säkert inser att bli ännu bättre vad det lider. Kanske redan om ett par dagar? I vilket fall som helst så har vi nu ett reellt guldhopp till att hoppas på i Vancouver nästa år, för då kommer vår nykrönta världsmästarinna vara taggad som få, och motiverad så det räcker och blir över. Och tillsammans med fröknarna Kalla och Pärson, så har vi nu en tredje guldtös att hålla tummarna för framöver. Och en sak till, skidskytte-VM är ännu inte över. Kan Helena slå till igen måntro?