OS nästan över

Det ska faktiskt bli rätt så skönt ändå nu när OS tar slut. Då kan bloggen återgå till sin vanliga gamla lugna lunk igen med lite ströinlägg då och då. Dryga hundra inlägg i mars, som det varit i februari, lär det mao inte bli. Och kanske tar jag mig en lång paus från bloggandet helt och hållet för att sedan som Anja och Maria fundera på om jag ska satsa vidare framöver.

Jag kommer säkert att tillbringa en hel del tid ute i naturen för att där finna det inre lugnet igen och ladda batterierna inför framtiden och alla dess väntande bestyr. Kanske borde jag sedan som Kajakrille dra iväg på ett längre kajakäventyr i Norrland, men isarna måste väl smälta undan lite först.

Att kalla årets olympiad för en succé känns inte riktigt rätt, anser jag, speciellt när man tänker på Anjas och Helenas sorgliga öden. Fem guld är dock tveklöst ett suveränt facit, och tio medaljer totalt är såklart fullt godkänt. Fast som vi alla vet så kunde det med lite tur – och då menar jag inte ”norsk-tur” –  blivit dubbelt så många.

Personligen så vill inte jag att det ska gå för bra för oss i OS-sammanhang, eftersom man då lätt börjar undervärdera brons och silver. Fast nog hade varit kul att få uppleva ett vinter-OS där Sverige blir bästa nation med 15-16 guld – åtminstone en gång.

Men det lär väl inte kunna ske förrän vid vårt första hemma-OS. Om det blir ett sådant någon gång vill säga, något som inte är troligt. Men då det tydligen gick bra att hålla delade spel i Kanada denna gång, så borde Östersund-Åre alternativet vara okej med IOK from nu, speciellt som avståndet mellan Vancouver och Whistler är 25 km längre! Det långa avståndsargumentet håller mao inte längre.

Vancouver-Whistler OS har bjudit oss på många oförglömliga ögonblick. Alla våra medaljer talar sitt tydliga språk när det gäller den saken. Att vi sedan förhindrade Norge från att fira ännu en guldorgie är såklart även det minnesvärt. Faktum är att vi svenskar ensamma förhindrade detta från att ske: fyra av våra guldmedaljer tog vi ju rakt framför näsan på dem (curling-guldet räknas inte dit).

Och kväll kan vi kanske knäppa dem på näsan en femte gång. Med fyra svenskar i toppform på startlinjen så är jag optimistisk. Men om de våra inte riktigt räcker till ikväll så måste vi se till att Lukas Bauer når sina drömmars mål.

Att Kanada blivit bästa nation på hemmaplan är riktigt kul, fast man har förvisso vunnit en hel del billiga guld. Tretton guld totalt så här långt är ett fantastiskt facit. Tyvärr för deras del så blir det inte ett fjortonde, för jag tror att USA tar revansch för damlagets finalförlust och i afton blir olympiska mästare. Jag tippar vidare att de vinner rätt så klart med 5-2 eller något i den stilen. Överkörningen av Finland i semi är nämligen för mig svår att bortse ifrån.

Inget nytt mirakel för Damkronorna

Med 9-1 så förlorade för en liten stund sedan våra fina och duktiga damkronor OS-semifinalen mot USA. Men siffrorna är höga i överkant. För mig så kändes nämligen det här mer som en 5-1 match, eller något i den stilen, för många av amerikanskornas mål var billiga i överkant. Skottstatistiken var för övrigt 46-12.

Matchen stod länge och vägde och USA hade inte någon riktigt bra målchans förrän i sjunde minuten när man tyvärr dessutom gjorde 1-0. Det var oerhört olyckligt, för bara sekunder innan så hade Pernilla Winberg ett jätteläge att ge Sverige ledningen. Sicken himla otur! Hade hon gjort mål där så hade vi haft en helt annan match  – med kanske ett helt annat slutresultat? Så bra spelade svenskorna då. Och så små kan marginalerna vara.

För amerikanskorna var lite lätt konfunderade och även en aning nervösa inledningsvis, samtidigt som de våra som sagt spelade riktigt bra och hade tom ett par hyfsade halvchanser. Men en olycklig utvisning och ett mindre bra ingripande av Kim Martin såg till att det fem minuter efter första målet plötsligt blev mål igen.

Tyvärr så blev det sedan två snabba mål i början av nästa period, och då under ett par minuter så befarade jag att matchen kunde börja skena iväg. Men så blev det inte, för detta var inte en repris av Kanadamatchen. Tjejerna tog sig istället i kragen och kämpade vidare, och fem minuter senare fick de belöningen när Pernilla Winberg fräckt slog in pucken.

Att USA sedan fick en massa billiga mål i sista perioden betyder ingenting. 1-6 målet kom sig tex av en skandalös utvisning på Winberg när det i själva verket var amerikanskan som borde åkt ut ögonblicket innan. Domaren var för övrigt under all kritik och sågades av TV-kommentatorerna. Hon var en hemmadomare helt enkelt.

Men det här var ett klart fall framåt mot förra matchen. Vad vi såg idag var mer likt de riktiga Damkronorna. En sak som jag definitivt noterade var en helt annan känsla hos tjejerna. Där fanns ingen hopplöshet eller uppgivenhet. Det var ett helt annat go över hela laget, och man blev heller aldrig utspelade på det vis som hände mot Kanada.

Emellanåt var man dock lite stillastående och pysslade med puckwatching, en dödssynd, istället för att hjälpa Kim i målet. Kim får dock ta på sig två av de fyra första målen. Tänk om vi gjort vårt reduceringsmål vid 0-2 istället för vid 0-4? Vad hade hänt då? Kanske hade vi då fått uppleva ett nytt mirakel?

Peter Elander sa visst härom dagen att USA nu är 40 procent bättre än för fyra år sedan. Dagens uppgift var mao tuff i överkant. Men vi föll med hedern i behåll, trots de stora siffrorna. Och vi kan nu se bronsmatchen mot finskorna an med tillförsikt, för bronset tar damkronorna garanterat hem. Inget snack om den saken. Läs mer här (SvD) och här (DN)

Peter Forsberg fantastisk fanbärare

Efter att ha tittat på OS-invigningen så måste jag säga att det känns riktigt bra för oss svenskar – även när det gäller våra regerande och försvarande olympiska mästare Tre Kronor. Peter Forsberg utstrålade självsäkerhet och positivitet, och att ha denne unike superstar och tillika dubble olympiske guldmedaljör som fanbärare var ett lyft för hela den svenska truppen.

Jag har tidigare hävdat att Tre Kronor inte kommer att försvara sitt guld, något som inte beror på att laget är sämre än vanligt, utan på matematiska lagar: med fyra-fem jämnstarka lag på plats i Vancouver, så är det matematiskt ologiskt att ett av dessa lag försvarar sitt guld.

Om vi sedan tänker på att Kanada nu spelar på hemmaplan, och på små rinkar, inför fanatiskt support, så inser vi säkert att inget lag lär stoppa dem från att nå finalen! Men väl där, i en final, om våra pojkar tar sig dit, så kan naturligtvis allt hända, eftersom all press då ligger på kanadickerna.

Sverige är för övrigt, anser jag, ett av endast två eller möjligen tre lag som kan rå på Kanada i en eventuell final, något som har att göra med vår stolta historia i OS-hockey. Dessa tre lag är Sverige, Ryssland och Tjeckien. USA och Finland är inte mentalt tillräckligt starka för att uthärda en finalmatch mot Kanada.

Men Tre Kronor är starka så det både räcker och blir över på den fronten, och laget blir av den anledningen hyperfarligt om man når finalen på nytt. Det handlar alltså om psyket. Vem är starkast mentalt när det gäller.

På damsidan gäller naturligtvis samma regler, men då våra fina damkronor tyvärr ännu inte spelar i samma division som USA och Kanada, så hjälper det inte att man är psykiskt stabila enbart. Kom osökt att tänka på vad Niklas Wikegård sa förra året: att ingen tjej från Damkronorna hade platsat i Kanadas eller USAs lag.

Vi får mao rikta in oss på bronset, vilket inte är fy skam. Tvärtom! Men en viss chans finns såklart alltid i en semifinalmatch, men bara om vi möter USA. Kan nämligen inte se hur våra flickor ska kunna uthärda en fullsatt arena av hysteriska kanadensiska supportrar.

Trycket från dem lär bli något helt enormt. Någonting fasanfullt och snudd på outhärdligt. Men om man tar upplevelsen på rätt vis … inspirerande! Kanske borde man stoppa lite bomull i öronen och träna sig i att inte titta upp på läktarna. Det gäller att behålla det inre lugnet … och den inre glöden!

Men som alla vi som kan lite grann om hockey vet, så lever man för denna sport ”over there”. Ishockey är Kanadas religion. Man skiter högakningsfullt i alla övriga olympiska grenar … så länge som man får bärga de båda hockeygulden. Allt annat är ointressant och otänkbart!

Kanadensarna har för avsikt att vinna dessa guld … eller dö! Hur kan vi då hoppas kunna stoppa dem i deras egen kula? Tre Kronor är såklart fullt kapabla att göra så, men våra damer? Nej, det är helt omöjligt. För det är det väl? Om man påstår något annat än en final mellan USA och Kanada så är man väl sinnessjuk? För det är man väl då?

Bronsmatchen är mao vår guldmatch. Och ett bärgat brons för damerna är en suverän prestation, och en fin avslutning på karriären för allas vår Maria Rooth. En ny OS-final ter sig således avlägsen, men större under har skett. Det kan gå vägen om tjejerna håller en låg profil och inte övertygar allt för mycket i första mötet mot de två stora lagen. Underskattning från USAs sida i semin kan vara den lilla hjälp vi behöver. Läs mer om Foppas tankar om fanbärandet (SVD).

Anja is back?

Precis som de flesta andra svenskar så har jag följt Anjas ospektakulära inledning (med hennes mått mätt) på den alpina säsongen. Så när hon idag slog till och blev tvåa i störtloppet i Österrike (Haus im Ennstal), efter omöjliga amerikanskan Lindsey Vonn, så började jag se lite ljusare på det kommande OS äventyret. Att Anja kommer att knipa en eller ett par medaljer ”over there” är jag  nu bergis på. Hon är ju de stora tävlingarnas mästarinna. Men vad vi alla önskar mest av allt är såklart ett nytt OS-guld. En skidåkare av Anjas kaliber och klass borde nämligen ha åtminstone två-tre guld hemma i byrålådan, speciellt med tanke på att hon är med i toppen i samtliga discipliner.

Troligen är det i super-g och störtlopp som chansen är som störst. Vi vet alla att Anja är mentalt stark, och får hon bara in rätta känslan vid tävlingarna i Vancouver så kan vad som helst hända. Ett nytt succé-mästersap alá Åre är troligen inte att vänta, men att Anja kommer att slå till ordentligt vid åtminstone ett tillfälle är fullt inom allt som har med rationellt tänkande att göra och ingen sensation. Hon vill gå ut med flaggan i topp, och det kommer hon även att göra. Hoppas och tror jag i alla fall. Och fick jag bara önska oss alla ett guld i OS så vore det tveklöst ett störtloppssådant till Anja. Läs mer här (SVD).

Helena Jonsson på väg mot OS-Guld?

Av alla våra medaljhopp i OS så har väl ingen så här långt övertygat mer än Helena Jonsson? Visst har flera andra flickor visat framfötterna, men som vi alla vet så har deras konkurrenter ännu inte börjat storsatsa. Men att Helena ska kunna hålla formen ända fram till februari är jag övertygad om. Hon kommer tom att bli ännu bättre, tror jag, och att det slutar med minst en guldmedalj törs jag även det redan lova. Som regerande världsmästarinna, världscupvinnare samt bragdgulddito så har hon så klart självförtroendet på topp. Och som vi alla vet så är i det slutändan den mentala biten som avgör när det gäller skidskytte, och då inte sällan på den allra sista skjutningen, och på det allra sista skottet, speciellt om ett OS-guld står på spel. Och då Helena även har flera chanser på sig att ta ett guld, så kan nu endast en skada eller sjukdom hindra henne från att bli olympiamästarinna. Hon kan tom ta storslam där borta i Vancouver, och hade hon varit norska så vet vi alla att så hade skett. Jag tror stenhårt på henne och på att hon tar medalj på samtliga distanser. Kan redan se hur Carl-Gustav kramar om henne i målfållan. Helena har potentialen att bli vår främsta kvinnliga olympier någonsin. Låt oss hoppas det går vägen för henne.

Tre kronor fick storstryk av Finland

Två raka storförluster mot Finland, nu senast med rekordsiffrorna 0-7, var väl inte riktigt vad Bengt-Åke hade hoppats på. Men mitt i nederlagets bedrövelse så vet vi alla att laget som igår fick smörj i Karjala Cup inte är laget som kommer att spela om OS-medaljer i februari. Och när vi på nytt ställs mot finnarna där borta så kommer det garanterat bli en jämnare tillställning, inte minst beroende på att vi då har en viss Henrik Lundqvist i målet och en viss Nicklas Lidström som back. Tror dock ändå inte på mer än en bronspeng som bäst. Det finns alltför många andra bra lag, och vi kan inte ha marginalerna med oss varje gång. Var förresten inne på svenska YLEs hemsida för en stund sedan och läste kommentarerna där om den finska segern. Alla gladda sig såklart över triumfen över dödsfienden, men samtidigt så verkade man sansat inse att det troligen inte blir lika kul att möta oss i OS. Läs mer om brakförlusten här (DN).

 

För våra damkronor ser framtiden både ljusare och mörkare ut jämfört med Tre Kronors framtid. Ljus ser framtiden ut när man tittar på de fina resultaten man haft mot Finland (vår bronsmotståndare) den sista tiden (man vann ju matchen om tredje pris mot damlejonen i förrgår). Mörk  ser samma framtid ut när man inser att man inte, tillskillnad mot Tre Kronor, har några superstar-förstärkningar från Nordamerika att vänta på inför Vancouver OS. Faktum är att laget kommer att vara än svagare ”over there” gentemot USA och Kanada, eftersom dessa båda lag spelar inför tusentals av sina egna supportrar. Att Kanada kommer att spela inför fullsatta läktare under alla sina matcher vet vi redan, men kanske blir även så fallet för USA? Vancouver ligger ju inte långt från den amerikanska gränsen. Dessa båda lag kommer mao att bli än farligare för de våra att möta där borta än vanligt. Allt annat än en bronsmedalj för tjejerna är således en supersensation. Kanske tom en större sensation än silvret var för fyra år sedan i Turin?

OS inte långt borta

Läste precis en intressant artikel i DN om hur våra damkronor nu laddar upp inför det stundande äventyret i Vancouver. Artikeln handlade speciellt om Gunilla Andersson och Kim Martin som delar rum när laget är ute och reser. Efter att ha läst artikeln så slog det mig hur nära OS nu är: snart bara tre månader borta. Tänk att det nästan gått fyra år sedan sist. Otroligt hur tiden flyger förbi. Men Damkronorna kämpar oförtrutet vidare i hopp om OS-medalj. Och om man lyckas knipa bronset så har man tveklöst gjort en bragd. Högre än så kan vi inte sikta, för det är att ställa för höga krav på tjejerna. En intressant sak i artikeln var att se det späckade schemat laget nu har framför sig. Det verkar inte vara många, om ens några, lediga dagar framöver. Det är allvar mao. Inget får längre lämnas åt slumpen. Inga överraskningar är nu välkomna.

 

I Vancouver måste nämligen samtliga matcher vinnas, helst komfortabelt, innan det blir dags att spela om en finalplats mot ett av de båda oslagbara lagen USA resp. Kanada. Och redan nu verkar våra damkronor vara fokuserade på uppgiften. Att man sedan lyckades knäppa finskorna på näsan i mötet i den senaste fyrnationsturneringen (dock endast med 1-0) gjorde ju inte saken sämre, eftersom det blir den eviga dödsfienden som vi lär få möta om bronset i OS. För det blir det väl? I vilket fall så var det kul att läsa att förberedelserna verkar gå bra. Är dock inte själv det minsta fokuserad på OS. Känns ännu långt borta, inte minst pga av att den allsvenska fotbollen alltjämt pågår. Men vi vet nu priset man måste betala för att få vara med och utmana om OS-medaljer. Ett helt år av förberedelser ska ge tjejerna optimala möjligheter att visa upp sig från sina bästa sidor under några få dagar i februari nästa år. Låt oss hoppas det går vägen.

Damkronorna mosade av USA

Nyfiken som jag var så kollade jag precis upp hur läget var för våra damkronor borta i Vancouver. De deltar ju där som bekant i en fyrnationsturnering tillsammans med USA, Finland och Kanada. I första matchen blev det 7-0 i baken mot värdnationen. Föga överraskande så blev det på nytt 7-0 i baken igår, denna gång mot USA. En sista förlustmatch av gruppspelet återstår dock att spela – mot gamla dödsfienden Finland. Bara härom dagen så lutade det åt en given förlust mot finskorna, men då de själva fick så de teg igår (2-10 mot Kanada), så ser det idag en aning ljusare ut för de våra. Fast även om laget vinner så blir det respass i semi, vilket medför att det blir en ny match mot finskorna om tredje plats. Morgondagens match är mao bara en träningsmatch.

 

Jag måste dock säga att jag inte blir riktigt klok på varför de två nordamerikanska lagen är så överlägsna oss. Vi här i Norden har ju hockey i blodet. Så varför blir vi utskåpade gång efter gång efter gång? Att Finland lyckades besegra USA i måndags var bara en engångsföreteelse. För det var det väl?

 

I vilket fall som helst så kan alla intresserade av Damkronornas vidare äventyr ”over there” själva hänga med i de senaste nyheterna på Hockey Canadas websida. Där kan man tom titta på matcherna på nätet, mot betalning förstås, men vem vill plåga sig själv på det viset? Fast om tjejerna tar sig till final så kanske man skulle överväga att länsa spargrisen. Det kostar nämligen 6.95 i kanadensiska dollar att se en match. Exakt vad det blir i kronor och ören känner jag dock inte till, men kanske handlar det om femtio kronor? Detta med att se sportevenemang på nätet verkar för övrigt vara framtiden för oss alla. Så är det redan när det gäller alla ATP turneringar, för man kan där se de flesta matcherna på nätet. TV och datorer håller nu på att förenas, och det dröjer nog inte länge innan PPV tar över helt och hållet.

Damkronorna mosade av Kanada

Läste precis på nätet att våra damkronor åkt på storstryk mot Kanada i ”Hockey Canada Cup”. 7-0 slutade matchen, vilket inte bådar gott inför framtiden. Tidigare igår så slog Finland sensationellt USA med 3-2, blott deras andra seger över amerikanskorna. Jag har naturligtvis inte sett någon av matcherna och är därför inte heller kvalificerad att skriva om saken. Men nog verkar det som om svenskornas OS-uppladdning går åt fel håll? Det verkar nu tom som om tjejerna håller på att tappa mark till huvudmotståndaren om bronset – Finland. 3-2 till finskorna över USA i en riktig tävlingsmatch är nämligen imponerande.

 

De lutar nu åt tre raka förluster för våra hockeytjejer i turneringen borta i Kanada. Trist. Men säsongen har inte börjat än, och det är ju inte förrän om sex månader vi ska vara som bäst. Men frågan nu är om tiden räcker till? Vi bör dock komma ihåg att det finns två guld i Vancouver som Kanada tänker vinna till varje pris – hockeygulden. Det kanadensiska damlaget kommer säkerligen av den anledningen att krossa allt motstånd framtills dess, inklusive USA. För genom att vinna guld i hemma OS så vinner kanadensiskorna evig ära till sig själva. Den svenska förlusten var mao inget att skämmas över. Det trista var bara att siffrorna var så pass stora. Fortsättning följer. Läs mer om gårdagens matcher här.

Foppa tillbaka?

Den senaste tiden så har vi kunnat läsa en hel del om Peter Forsberg. Mannen vars karriär vi alla trodde var över tycks ännu inte vara riktigt slut. Nu har Bengt-Åke tagit ut honom till den inledande 69 mannatruppen, vilket innebär att det finns en viss chans att Foppa kan komma att bli historisk. Han kan nästa år bli tredubbell olympisk guldmedaljör. Visst vore det kul om vi fick se honom borta i Vancouver, men innan det kan ske så måste Peter klara sig igenom en tuff elitserie utan att slå upp gamla skador på nytt. Efter alla turer till olika läkare de senaste åren så inser säkert de flesta av oss att chansen att han håller sig hel ända fram till OS är minimal. Och även om han håller sig hel så gäller det ju att han ska platsa i laget. Kanske håller han inte längre måttet?

 

Men vem vet kanske går det vägen den här gången? Foppas karriär fick ju en sagolik inledning, och kanske kan den sluta på samma vis. Kanske får han vinna SM med sitt älskade MODO, och kanske får han vinna sitt tredje OS-guld. Tyvärr så är det gamla triumviratet av OS-guldmedaljörer upplöst: Jörgen Jönsson fick ju som bekant sluta i våras pga av skadeproblem, och för brorsan Kenny Jönsson så tog tyvärr motivationen slut strax efter säsongen slutade. En annan gammal kämpe som nu gjort sitt i Tre Kronor är Mats Sundin som inte är uttagen till vidare spel i höst. I vilket fall som helst så ska det bli intressant att följa Foppas vidare äventyr den närmaste tiden. Låt oss hoppas på ett lyckligt slut.

Maria Rooth slutar efter OS

 Maria Rooth

För en liten stund sedan råkade jag på en fin artikel i tidningen Ikon (där jag även hittade bilden) i vilken vi får veta att allas vår Maria Rooth nu beslutat sig för att sluta med hockey. Men lugn alla hockeyvänner … hon tänker inte sluta förrän efter nästa säsong – med förhoppningsvis ett OS-Guld hängades runt halsen.

Och som den optimist jag är så både hoppas och tror jag att hon verkligen får vara med om att vinna guld där borta i Vancouver nästa år. För det förtjänar hon. Även Anja gör ju då som bekant sitt sista OS. Tänk va kul om även hon fick avsluta sin fantastiska karriär med ett guld. Men nog är det ändå lite trist att vår mest beundrade hockeytjej, blott 29 år ung, nu beslutat sig för att hänga undan skridskorna för gott? Hon kommer att saknas.

Jag har för övrigt aldrig sett fröken Rooth live, en av nackdelarna med att inte bo i kungliga huvudstaden, men jag följer alltid alla Damkronornas turneringar när de visas på TV. Tyvärr så lär jag nu heller aldrig få se henne spela annat än på TV, då hon ju bara ska spela en enda säsong till. Jag har nämligen inte något Stockholmsbesök inbokat det närmaste året.

Men de sex-sju matcherna från OS och efterkommande SM-slutspel med AIK tänker jag så klart följa hemma från soffan. Kanske blir det även, som efter årets VM i Finland, några inlägg här på bloggen om matcherna. Det skrivs ju som bekant inte så mycket om damidrott i våra tidningar, man är ju bla så himla upptagna med engelsk fotboll.

Mitt bästa minne av Maria, och även mitt första, är så klart den där matchen. Ni vet vilken jag menar: den där makalösa matchen mot USA, för snart (hör och häpna) tre och ett halvt år sedan! Tänk vad tiden går. Det är helt otroligt, för det känns som om det bara var härom dagen. I vilket fall som helst så var det en match där hon presenterade sig för hela svenska folket med dunder och brak, i en av de mest infernaliskt spännande ishockeymatcher jag någonsin sett.

Att hon sedan avgjorde hela tillställningen med sitt sensationella hattrick gjorde ju inte saken sämre. USA matchen är förresten den första damhockeymatchen jag sett. Men det var en ren tillfällighet att jag såg den. Ett ödets nyck. Jag råkade nämligen bara sätta på TVn precis när det var dags för första nedsläpp. Snacka om bra timing.

Tyvärr så lyckades inte Maria och de andra tjejerna därefter ta det där lilla extra kliv som behövdes för att riktigt kunna utmana Kanada och USA, men man är på rätt väg.  Och en vacker dag (kanske i Vancouver, hoppas) så blir det så klart den svenska nationalsången som spelas efter avslutad finalmatch. Var så säkra. Men nog är det lite trist att hon nu tänker dra sig tillbaka från elitidrottandet? Och inom loppet av ett år så har då alla tre hockeyikonerna från Ängelholm (Maria och bröderna Jönsson) slutat.

Riktigt trist är det så klart att inte Kenny valde att göra som Maria och fortsätta över OS, för där hade han behövts. Men när man inser vilka enorma uppoffringar Maria och alla de andra hockeytjejerna måste göra bara för att kunna pyssla med det man älskar, så förstår vi naturligtvis att man en vacker dag måste tacka för sig. Själv slutade jag med fotboll när jag bara var fjorton-femton år gammal, för då började det bli allvar – träningar var och varannan kväll, matcher varje helg. För tufft för lilla mig:-)

Jag tror dock att Maria kommer att fortsätta att arbeta med hockey hela sitt liv, inte minst med sin framgångsrika hockeyskola, för hon har det i blodet. På tal om hockeyskolan förresten, så måste man ge Maria en eloge för det fina arbete hon utför där varje sommar. Hon ger nämligen något tillbaka till sporten hon älskar (något som inte särskilt många andra idrottsstjärnor verkar göra), och vad i sportsammanhang kan vara mer beundransvärt än det. Tack för allt, Maria, och lycka till i framtiden. Du är bäst:-)

Här är en artikel från HD (som jag snubblade på idag den 16/10) om Maria och hennes karriär, innehåller även ett fint bildspel: http://hd.se/sport/2009/06/26/bildspel-maria-rooth/

Läs även det nya inlägget: Maria Rooth slutar INTE efter OS!

Anja Pärson lägger av

Så fick vi då till sist det bekräftat som vi alla länge anat: Anja Pärson lägger av efter OS nästa år. Visst är det tråkigt? För vi kommer alla att sakna henne … vår Anja … vår kanske bästa kvinnliga idrottare någonsin. Hennes meritlista är alltför lång och guldkantad för att gås igenom här. Men vem kan glömma hennes OS-Guld, eller den makalösa uppvisningen i Åre-VM?

 

Det är såklart en smula vemodigt att acceptera Anjas beslut. Men samtidigt så finns det inte en svensk någonstans som missunnar henne ett vanligt liv, med familj och allt det där som hör livet till. För sällan har väl någon av våra idrottsstjärnor varit mer förtjänt av lite lugn och ro. Anja har varit i rampjuset i tio år, och hon har alltid gjort sitt bästa för Sverige, även när det känts tungt och motigt.

 

Den gångna säsongen har varit medioker med Anjas mått mätt, och att hennes kropp nu har börjat säga ifrån har vi alla insett. Jag hade inte varit förvånad om hon tackar nej till OS lite längre fram, kanske efter sommaren. För först då vet hon om motivationen finns för att göra en sista satsning mot Vancouver. Det finns saker som är viktigare här i livet än skidåkning, och det vet Anja och det vet vi alla.

 

Vi får dock hoppas att Anja, efter lite välbehövlig vila, bestämmer sig för att kämpa vidare. För även om det går åt skogen i OS så är det ändå ett äventyr för henne och alla oss andra att få vara med. Och hur det än går där borta så kommer fröken Pärson för alltid att vara vår egen Anja.

 

Men tänk om hon tar en OS-medalj eller två, kanske tom ett guld. Vilket fantastiskt slut för en av den alpinaskidsportens största stjärnor det hade varit. Låt oss hoppas på det. För ett vinter-OS utan Anja kommer att kännas tomt. Och det är en tanke som man knappt ens vill tänka. Tack för alla fantastiska minnen du gett oss genom åren Anja. Och ha ett underbart liv. Läs SvDs artikel här.

USA slog Kanada i VM-finalen

I en spännande och välspelad VM-final, så lyckades USA till sist ta hem guldet. Något som alla unnar dem, speciellt med tanke på att de var bästa laget i årets VM. Ett vid jämförelse mer uddlöst och stelt Kanada förlorade till sist med 4-1. Det sista målet slogs fö in i tomt mål när de desperata kanadensiskorna försökte reducera. Om segern finns det inte så mycket att säga. USA vann rättvist och i slutändan faktiskt rätt så komfortabelt.

 

Vad vi fick uppleva var, förutom en suverän underhållning, en tät och spännande match som innehöll mängder med chanser för båda lagen. Men också många grova missar/alternativt duktigt försvars och målvaktsspel. Visst är det så att Kanada lika gärna kunde vunnit, men att de återigen misslyckades med att slå tillbaka ärkefienden från söder, måste väl tolkas som att ett tronskifte nu definitivt har ägt rum? Nya spelare kommer därför att introduceras i Kanada framöver, så man kommer ikapp USA. Att Haley Wickenheiser ska ha spelat färdigt är dock ingen som tror. Hon brinner ännu alltför mycket för sporten.

 

Från SVTs studio så menade Niklas Wikegård att bortåt 9-10 spelare nu kommer att få lämna det kanadensiska OS-laget. Alltför mycket står på spel för att riskera en ny förnedrande förlust till amerikanskorna vid nästa års hemma-OS i Vancouver. Det är mao inte bara Damkronorna som får de egna supportrarna att bli oroliga:) Personligen så undrar jag dock om man reder upp det här. USA såg väldigt starka ut, samtidigt som kanadensiskorna verkade ha brist på idéer? Men en kul match var det likafullt, även om jag inte var riktigt på humör för underhållning en kväll som denna: är ännu alltför deppig:) Se SVTs samandrag här.

Kenny Jönsson funderar på att sluta

Såg precis några fina bilder på Rögles Kenny Jönnson i HD. De var tagna strax efter hemmamatchen mot Växjö (förlust för Rögle 3-5), och vi får där se en rörd lagkapten ta emot publikens hyllningar. Läs artikeln och se bilderna här. Att man efter en lång och framgångsrik karriär kommer till den dag när det är dags att dra sig tillbaka känner vi alla till. Men frågan är om den dagen redan har kommit för den gode Kenny? Endast han själv kan så klart svara på det, något han ännu inte gjort, åtminstone inte till media.

 

Han vill fundera på saken ett tag till. Och det kan vi naturligtvis förstå. Personligen så anser jag dock att han bör spela ett år till, och det tror jag även att han själv vill. Kenny är bara 34 år gammal, ingen ålder för en back. Han är bara några månader äldre än Gunilla Andersson, och hon kan inte vänta på att få lira OS nästa år. Så om han känner sig frisk så finns det bara ett alternativ … att satsa vidare mot OS, och chansen att bli historisk där borta i Vancouver. Att det efter alla dessa år är problem med motivationen kommer att gå över när han vilat upp sig över sommaren.

 

Vi har redan förlorat Foppa (tror vi?), och härom dagen sa storebror Jörgen farväl till toppishockeyn. Återstår av våra dubbla OS-guldmedaljörer gör så bara Kenny. Han har nu chansen att bli tredubbel OS-vinnare, och den chansen borde han ta? Ju fler av det äldre gardet som faller ifrån, desto större blir dessutom risken att andra tackar nej av andra skäl? Vi får därför hoppas att Kenny kämpar vidare. Han har ju därefter hela livet kvar att leva:)

Foppa skadad: säsongen (karriären?) över – igen?

Finns det någon större olycksfågel i svensk idrott, när det gäller skador, än Peter Forsberg? Ja, de skulle väl vara Christian Olsson då, som ju missade OS förra sommaren på det mest djävulska sätt? Men vid sidan om den gode Christian så är det nog ingen av våra stora idrottsprofiler som har haft sån fruktansvärd otur med efterhängsna skador som just Foppa. Att den problematiska fotskadan inte vill bli helad gör nog att karriären nu måste anses vara över … åtminstone för den här gången.

 

För mig personligen så har dock Foppa inget mer att bevisa, så av den anledningen föreslår jag att han nu drar sig tillbaka, innan han skaffar sig men för livet. Det är inte värt risken. Få har spelat tuffare och fränare än Peter, och få har heller fått utstå så många hårda tacklingar. Vi minns alla hur han i VM-finalen mot Kanada för några år sedan brutalt mejades ner, och hur detta kriminella tilltag gjorde att Kanada tog hem guldet. 

 

Men det är nu, tror jag, dags för Foppa att hänga upp skridskorna för gott, och ta itu med det vanliga svenska livslunket, med allt vad det innebär. Det är inte så illa, när man väl är inne i det – har jag hört. Men jag tror jag vet vad det är som gör det så svårt att säga farväl till hockeyn: dels vill nog Foppa vinna den enda medalj han saknar – SM-guld med sitt älskade MODO; och dels så vill han nog tillsammans med Lidas och Sudden och resten av gänget vara med och försvara OS-guldet i Vancouver nästa år, något man kan förstå mer än väl. Så kan Peter Forsberg komma tillbaka igen? Vem vet? Men när man tänker på saken, och hans sagolika karriär, så vore det snudd på otroligt om han inte fick avsluta karriären med ett OS-guld till?