Fulham mot Madrid i final i UEFA Cupen

Efter att ha avnjutit Inters sagolika förstörelse av världens tydligen bästa fotbollslag?, Barcelona, med tillhörande supersvensk, världens bästa fotbollsspelare?, Zlatan Ibrahimovic, så slog jag mig tillrätta i favoritfåtöljen kvällen därpå och avnjöt de två semifinalerna från UEFA Cupen, eller Europa League Cupen, eller vad man nu kallar turneringen?

Varför man byter bort ett gammalt fint namn mot ett nytt övergår förresten mitt förstånd.

I vilket fall som helst så var det kul att se gamle hederssvensken Roy Hodgson ta sitt Fulham ända till final, tyvärr på bekostnad av HSV, Hamburger Sport Verein, – klubben vars namn bringar tillbaka sköna minnen till alla svenska fotbollsfans.

För vem kan glömma hur Torbjörn Nilsson och Co körde över det tyska storlaget i UEFA Cup finalen 1982? 1-0 hemma i Göteborg avslutades med osannolika 3-0 i Hamburg! Och vem kan vidare glömma att HSV året därpå vann Europa Cupen?

Vi kan bara ana vad som hade hänt om Blåvitt fått behålla alla sina stjärnor ett år till. Det slog mig nu att detta troligen är en av våra största svenska idrottskatastrofer någonsin. Troligen den nästa största? För Blåvitt hade såklart lekande lätt med laget från 82 vunnit Europa Cupen två-tre gånger. Så bra var man.

Tyvärr så är nu UEFA Cupen förstörd. Allt handlar nu bara om Champions League. Jag gladde mig därför extra mycket över att Liverpool förlorade sin semifinal omgång mot Athletico Madrid. För som vi alla vet så bryr sig Liverpool supportrarna nuförtiden endast om Ligaguld och Champions League dito. En ny UEFA Cup triumf hade man bara fnyst åt. 

Härligt mao att vi fick en finalmatch mellan två klubbar där bucklan betyder något. Och riktigt kul som sagt för Hogdson, en man som nu åtnjuter den största respekt i hemlandet. Frågan är väl om han nu inte snart blir erbjuden förbundskaptensjobbet.

Everton till final i FA-Cupen. Slog ut Manchester United efter straffar..

Everton grusade för en liten stund sedan Manchester Uniteds förhoppningar om att ta hem ALLT den här säsongen när man slog ut dem på straffar i en stentuff semifinal på Wembley.  Matchen var jämn och de öppna målchanserna var få till antalet för båda lagen, mycket beroende på det säkra mittbackspel som försvaren uppvisade.

 

Mest omdiskuterad blev en straffsituation där Danny Wellbeck revs ner av Evertons Phil Jagielka, men domaren som stod välplacerad valde att fria. Efter att ha tittat på reprisen ett par gånger så får man nog säga att de blåklädda hade tur, och att 1-0 till United i det läget inte hade varit bästa receptet att nå finalen på. Vid sidan om det så var det svårt för anfallarna att riktigt få till det. Och föga överraskande så slutade matchen mållös.

 

I förlängningen så var faktiskt Everton närmast att få in bollen, inte minst så var Tim Cahill ett konstant orosmoment för de röda. Men det helgjutna Unitedförsvaret var alltid där med en tåspets eller tackling. Inte ofta får man se en 0-0 match som är lika händelserik och sevärd. Och det beror så klart på att så mycket stod på spel: finalspel på Wembley … mot Chelsea.

 

När straffarna inleddes så befarade jag det värsta, för man hade valt (via lottning) att spela framför Uniteds supportrar. Fördel de röda. Och när just nämnde Cahill, Evertons stora talisman, sköt första straffen över målet, så trodde åtminstone jag att det hela var över.

 

Men vad vi fick se var en vändning av det spektakulära slaget, för i Liverpoollagets mål stod ingen annan än Tim Howard, den förre Manchester United målvakten. Och han ville nu visa Alex Ferguson att gammal är äldst. Han ville ha revansch. Och sällan har väl en målvakt spelat en sån avgörande roll i en straffsparkstävling, för Howard gjorde några suveräna räddningar.

 

Avgörandets stund föll dock på en annan person, Phil Jagielka, backresen och en av matchens giganter, för han fick ”äran” att ta den femte straffen. Den satte han klockrent innanför stolpen. Saken var klar: Everton spelar FA-Cup final för första gången sedan 1995 (då man vann över just United).

 

Extra skönt var det att Jagielka fick sätta sin straff, eftersom det var han som missade straffen som såg till att Everton åkte ur UEFA-Cupen härom året. Men allra gladast var väl ändå Tim Howard. Och scenerna efter matchen var underbara att bevittna, för Evertonsupportrarnas glädje var någonting i hästväg. Det var nästan så att man trodde de redan spelat finalen mot Chelsea och vunnit.

 

Everton har alltid varit mitt engelska favoritlag, och jag har tom sett ett par matcher på plats i England.  Men jag följer dem inte så noga som förr om åren: Antagligen beroende på att inget lag, förutom de fyra stora, längre har med toppstriden att göra. Men idag när det var dags för FA-Cup-semifinal, så var jag så klart tvungen att slå mig ner framför TVn.

 

Trodde på förhand att Everton skulle kunna slå till mot United, och det gjorde man till viss del pga att man var hungrigare. Cupen betyder nämligen något för de på framgång så utsvultna Evertonspelarna och deras supportrar.  Och kanske var det detta faktum, i konjunktion med David Moyes skickliga ledarskap, som idag fällde avgörandet i de blåvitas favör? Läs HDs artikel här och DNs här.