Någon kanske undrar varför jag ännu inte skrivit en endaste rad om årets upplaga av Friidrotts VM? Svaret på gåtan har helt och hållet att göra med det sorgliga faktum att samtliga av våra gamla världsartister nu har slutat eller är skadade: Kallur, Olsson (skadade); Holm, Bergkvist, Kluft (slutat, i Klufts fall så har hon slutat med sjukamp (samtidigt som hon även nu går skadad)). Det finns mao inte så särskilt mycket för oss att hoppas på i friidrottssammanhang längre.
Visserligen har vi Emma Gren och en del andra hyggliga friidrottare, men som vi alla vet så kommer ingen av dem att ta hem en medalj. Emma tog dock en hedersam sjundeplats i höjdhopp, men hade vad jag förstår chans att knipa en medalj om hon inte blivit störd under sitt sista hopp. Men hon är ännu ung och kan så klart utvecklas vidare. Höjdhopp är en av de mest oförutsägbara sporterna som finns, för marginalerna är små. Det gäller även att vara synnerligen stark mentalt om man vill vara med och slåss om ett mästerskapsguld. När det gäller löpning (sprintdistanserna undantagna) så handlar det som vi alla vet enbart om att befinna sig i ett zombietillstånd samtidigt som man lufsar runt, runt och runt mot mållinjen. För detta behövs inga lugnande medel eller prat med psykologer.
Jag har ännu inte tittat en enda sekund på tävlingarna i Berlin, men har ändå hängt med lite grann via sportradion. Men inte ens jag har kunnat undgå debaklet rörandes sydafrikanskan, Caster Semenya, som tog hem guldet på 800 meter. Efter att ha tittat på You Tube, bla på en intervju med henne, så är även jag nu mer eller mindre övertygad om att hon är en man. Jag kan nämligen inte se ett endaste kvinnligt drag hos henne, varken fysiskt eller som person. Hoppas jag har fel. Kanske hade Caster sluppit allt detta trauma om hon låtit håret växa lite längre och sminkat sig lite grann, men det ska hon ju inte behöva göra. Man ska väl ha rätt att se ut på det vis man vill?
Det finns för övrigt många andra kvinnliga elitidrottare som inte heller uppfyller det sk ”idealet” för hur en kvinna ska se ut. Jag tänker då närmast på de välbyggda deltagarna inom kastgrenarna. Men ingen har där någonsin, vad jag vet, ifrågasatt deras genustillhörighet, utan bara emellanåt undrat om de tagit otillåtna preparat. Själv har jag aldrig ens reflekterat över saken. Kanske beroende på att dessa tjejer trots sina välbyggda kroppar ändå har en kvinnas utstrålning. Kvinnlighet är nämligen i slutändan en inre egenskap, något som lyser igenom oberoende av hur kvinnan ser ut på utsidan. Många har genom åren gjort narr av de kvinnor som pysslat med de gamla traditionella manssporterna (som fotboll, ishockey, olika kampsporter, mm, mm) och där ansett att flera av utövarna mer eller mindre varit män.
Fotbollstjejerna fick bla utstå många gliringar under de inledande trevande åren på 60-70 talen, inte minst från media. Det värsta övergrepp mot dem jag någonsin sett var när man i början av 80 talet i en av de stora kvällstidningarna efter en match (tror det var efter en SM-final) publicerat en stor nakenbild av halva det segrande laget i duschen. Man hade helt enkelt gått in i omklädningsrummet och smygfotat tjejerna nakna från topp till tå i duschen! Dagen därpå så bad man om ursäkt (pga av folks protester): genom att publicera bilden på nytt över hela löpsedeln och förstasidan (som bilden täckte helt och hållet)! Ovanför bilden stod det att läsa: ”Förlåt oss tjejer”. Man bad alltså om förlåtelse samtidigt som man visade bilden på nytt. Otroligt, men helt och hållet sant – samt förstås … totalt skandalöst!
Själv kan jag inte på rak arm påminna mig om en endaste svensk idrottstjej, även när det gäller de mest ”maskulina”, som inte helt igenom är en kvinna i mina ögon. Det är någonting i deras ögon som alltid avslöjar dem för vad de är: kvinnor. Kvinnlighet är helt enkelt en mental egenskap som lyser igenom oberoende av vad kvinnan hittar på eller vilken sinnesstämning hon befinner sig i. Själv är jag till 100 procent man och kan aldrig ens tänka mig vara något annat. Exakt varför jag känner på detta vis vet jag så klart inte … Hade för övrigt tänkt skriva några ord om Usain Bolt och hans makalösa uppvisning på 200 meter, men jag har redan spenderet all tid som fanns tillgänglig till morgonens bloggande, så det reportaget ber jag att få återkomma till. Men när det gäller Bolt så är ju som bekant ord överflödiga. Det finns alltså inte så mycket mer att tilläga om honom förutom att säga att han var sensationell.
Åkes Sportblogg 