Har forskat lite grann om Sandra Hansson och hennes beslut att tävla för Norge, och jag måste säga att jag inte har någon som helst förståelse för henne.
Faktum är att jag anser hon borde skämmas för att vilja tävla för ett annat land än sitt hemland, och jag har svårt att tro att någon i Norge vill att en svenska ska vinna Vasaloppet å deras vägnar. Norskorna är fullt kapabla att göra det själva, och jag skulle bli förvånad om vi inte får en ”riktig” norska som vinnare inom fem år. Kolla en SVT intervju med Sandra här
Tydligen är Sandra besviken över att inte ha blivit uttagen till svenska skidlandslaget, men allt hon behöver göra för att bli uttagen är ju att – precis som alla andra – åka några tävlingar i Sverige och där klå sina motståndare. Svårare än så är det ju inte!
Men kan det verkligen vara så viktigt att få tävla att man väljer att göra så för ett annat land när man inte håller måttet i sitt eget?
Har tidigare skrivit en del här på bloggen om idrottare som byter nationalitet och vad jag anser om saken: man borde inte, under några omständigheter, få tävla för något annat land än det land där man fötts och är medborgare. Glasklart.
Tycker sedan, för att snacka lite om killarna, att Jörgen Brink gjorde bort sig ordentligt när han sa att VM-medaljer smäller högre än en vasaloppsseger! Tycker nu det var synd att Daniel Tynell, en kille som uppskattar en vasaloppsseger, inte hade decimetrarna på sin sida.
Nu har ju Brink tre VM-brons, om jag minns rätt, och saken är den här att förutom honom själv så är det troligen ingen annan som idag minns dessa tre tredjeplatser – förutom då den där beryktade stafetten! Inte ens ett OS-brons är något som folk minns efter några år. Gulden är det enda som man minns för evigt.
Och med Vasaloppet är det precis likadant, för en vasaloppstriumf glöms aldrig bort, och frågan är om ens ett OS-guld är större? Fråga Thomas Alsgaard varför han efter fem OS-guld och sex VM-guld envist år efter år gör allt för att få vinna Vasaloppet? Han har ju redan vunnit allt – flera gånger om dessutom!
Alsgaard har dock, noterade jag just, ett VM-brons från 1997, och jag tror att om han kunde byta bort detta VM-brons mot lagerkransen idag så hade han tveklöst valt kransen. Inget snack om det, speciellt när jag vet hur hårt han satsat på årets vasalopp. Idag hade han ju tom två hjälpåkare med sig i spåren!
Inte ens ett VM-guld slår, anser jag, en vasaloppsseger – möjligen kan ett femmils-guld på VM väga lika tungt. Men bara nästan.
Låt mig avslutningsvis säga några ord om dagens stora segrarinna, Susanne Nyström. Hon var verkligen charmig under segerintervjun, och hon har nu chansen att bli ett riktigt stort namn inom svensk sport framöver. Hon är underbar och fantastisk.
Att hon dessutom vann dubbeln i år – Tjejvasan (för fjärde året i rad!) och Vasaloppet (i utklassningsstil) – gör hennes prestation rentav bragdartad. Men då detta är ett OS-år så ska det såklart mycket till för att belöna henne med Bragdguldet – fast nog är hon förtjänt av den medaljen alltid. Vad gäller Bragdguldet så anser jag det förresten vara vikt för Charlotte Kalla. Läs mer omVasaloppet här (Dalarnas Tidningar).
Åkes Sportblogg 