Sverige tog idag en mycket fin silver-medalj i staffetten i Skidskytte-VM i Sydkorea. Att det bådar gott inför OS i Vancoucer nästa år inser säkert vi alla. En staffetmedalj är viktigare än vad många anar, eftersom den gör medaljörer av personer som normalt inte kan bli det individuellt. Hela laget får mao ett lyft, och detta lyft sporrar då alla i truppen till att träna ännu hårdare i framtiden, samtidigt som det för all framtid sammansvetsat medaljörena. De kommer i framtiden när de träffas, och när karriären ligger i det förlutna, se tillbaka på medaljen och minnas dagen den vanns med glädje.
Jag är visserligen en större vän av traditionell skidåkning, än varianten skidskytte. Kanske beroende på att den traditionella skidåkningen är en sådan viktig del av den svenska folksjälen. Den är bland det svenskaste som finns? Fastän vi inte var med på tiden när Mora-Nisse eller Sixten Jernberg vann sina OS-guld, så känner vi alla till dessa gamla svenska hjältar och deras bravader. När det gäller skidskytte så är historierna ännu inte på långa vägar i samma klass, eller lika många, eftersom vår skidskytte-historia egentligen inte började förrän Magdalena Forsberg härjade som värst i spåren för snart 10 år sedan.
För att sporten riktigt ska kunna esta sig in i vårt svenska psyke så behöver vi, vid sidan om våra duktiga tjejer, även en stor manlig stjärna. Björn Ferry i all ära, men det som behövs är någon som vinner ett par OS-guld, eftersom det i slutändan bara är dessa guld som räknas, nu när man i de flesta sporter har VM varje år, något som tyvärr sänker värdet på medaljerna. I vilket fall som helst så var det en suverän silvermedalj idag för de våra, och den kommer att följas av fler nästa år … när det verkligen gäller?
