Det var rent ut sagt helt sanslöst hur Bubba Watson slog till på andra särspelshålet — säkerligen ett av golfhistoriens mest otroliga ögonblick. Från en plats tjugotalet meter inne i bushen så ”hookade” han bollen från träden och hela långa vägen framtill grenen — som han inte kunde se mycket av — där den landade blott några meter från flaggan!
999 gånger av 1000 så var hålet förlorat i ett läge likt det Bubba befann sig i. Segern borde ha gått till Louis Oosthuizen, men som så ofta tidigare i majorsupplösningarna så hände det omöjliga. Bara att få till det omöjliga slaget hade varit värt att vinna Masters på. Det gällde därefter bara för Bubba att sänka putten för att vinna titeln.
Tyvärr för Oosthuizen så missade han först sin putt, något som då gav Bubba två slag för att själv ta hem årets gröna jacka, något han enkelt gjorde. Segern till yanken m.a.o.. Häftigt och superkul.
Och det som utspelade sig därefter har man inte sett ofta, ty tårarna flödde ymnigt under det påföljande kramkalaset — bl.a. så blev Mor Bubba omkramad den storgråtande pöjken sin. Härliga och gripande scener m.a.o.. Skitkul att en sådan annorlunda, för att inte säga unik spelare som Bubba fick vinna m.a.o..
Synd om Oosthuizen förvisso, inte minst efter hans spektakulära albatross på andra hålet (blott den fjärde i hela Masters historia och den första på tjugotalet år! Och den första jag och miljoner andra världen över någonsin sett live!), men sydafrikanen har ju redan en major — roligare att Bubba fick vinna m.a.o..
Bubba är dessutom en sådan suverän personlighet, långt mycket sympatiskare än våra egna trista svenskar. Faktum är att jag hellre såg Bubba vinna än Peter Hanson, en spelare jag snart slutade bry mig om, för han spelade ju bort sina chanser med sin negativitet! Svensken har f.ö. ännu inte gjort sig förtjänt av att ta hem en major, men det har Bubba. Hanson spelade vidare så himla trist fegspel att en seger för honom hade varit en förlust för golfen som sport.
Bubba spelade högriskspel mest hela tiden och då blev det framgång. Det svenska fegspelet orkade man knappt titta på. Bubbas spel kunde man å andra sidan inte slita sig ifrån. Rätt man vann sålunda, och jag ser nu gärna honom vinna ett par majors till. Svenskarna överlag har en sådan ruskigt trist attityd till golfen — ungefär som när man innan matchstart i fotboll satsar på 0-0 — och där hittar vi orsaken till deras fiaskon. Jag hade f.ö. hellre haft en svensk Bubba än alla golfspelarna vi har idag, möjligen med ett eller ett par undantag.