Finland utan chans mot Kanada och nu väntar Damkronorna i bronsmatchen

Efter Damkronornas fina fall framåt och oturliga storförlust igår (idag borta i Vancouver), så tänkte jag det kunde vara intressant att titta på våra motståndare i bronsmatchen, Finland. Och nog blev det en fascinerande tillställning alltid, inte minst tack vare en storspelande Nora Rääty (stavas underligt nog Noora Räty på finska?) i det finska målet: hon motade bort hela 45 av 50 skott!

Framåt så presterade finskorna inte mycket, men elva skott blev det ändå. Men tack vare Räätys/Rätys fina målvaktspel så kändes matchen inte som en överkörning. Och detta var huvudskillnaden mellan Sveriges och Finlands insats mot superstorfavoriterna.

Kim Martin fick inte ordning på sitt spel i våra matcher mot de två tunga lagen. Sorgligt men sant. Hon underpresterade, och det är ödesdigert mot de två topplagen. Exakt varför hon inte fick till det känner jag inte till. Kanske hade hon inte den där lilla nödvändiga turen med sig?

Kanske hade det gått bättre med Sara Grahn i målet (eller Valentina Lizana?), något många har hävdat? Men Peter Elander vet säkert vad han gör.

I vilket fall som helst så blir det en helt annan typ av match om bronset då båda lagen kan spela sitt vanliga spel. Matchen kan såklart gå precis hur som helst, men målvaktspelet kommer inte bli avgörande, tror jag. Istället så handlar det om vem har bäst dagsform och vem som har turen med sig.

Det blir säkert en otroligt spännande historia, och mitt utgångstips är svensk seger. Damkronorna brukar ha tur när det gäller att ta medalj i OS, och med tanke på all otur tjejerna haft de två senaste matcherna så är det nu dags för turen att stå dem bi. Och då Maria Rooth och Erika Holst haft otur när det gällt målskyttet så här långt, så kan vi nu lugnt räkna med att denna otur kommer att omvandlas till bronsmatchmålglädje.

Inget nytt mirakel för Damkronorna

Med 9-1 så förlorade för en liten stund sedan våra fina och duktiga damkronor OS-semifinalen mot USA. Men siffrorna är höga i överkant. För mig så kändes nämligen det här mer som en 5-1 match, eller något i den stilen, för många av amerikanskornas mål var billiga i överkant. Skottstatistiken var för övrigt 46-12.

Matchen stod länge och vägde och USA hade inte någon riktigt bra målchans förrän i sjunde minuten när man tyvärr dessutom gjorde 1-0. Det var oerhört olyckligt, för bara sekunder innan så hade Pernilla Winberg ett jätteläge att ge Sverige ledningen. Sicken himla otur! Hade hon gjort mål där så hade vi haft en helt annan match  – med kanske ett helt annat slutresultat? Så bra spelade svenskorna då. Och så små kan marginalerna vara.

För amerikanskorna var lite lätt konfunderade och även en aning nervösa inledningsvis, samtidigt som de våra som sagt spelade riktigt bra och hade tom ett par hyfsade halvchanser. Men en olycklig utvisning och ett mindre bra ingripande av Kim Martin såg till att det fem minuter efter första målet plötsligt blev mål igen.

Tyvärr så blev det sedan två snabba mål i början av nästa period, och då under ett par minuter så befarade jag att matchen kunde börja skena iväg. Men så blev det inte, för detta var inte en repris av Kanadamatchen. Tjejerna tog sig istället i kragen och kämpade vidare, och fem minuter senare fick de belöningen när Pernilla Winberg fräckt slog in pucken.

Att USA sedan fick en massa billiga mål i sista perioden betyder ingenting. 1-6 målet kom sig tex av en skandalös utvisning på Winberg när det i själva verket var amerikanskan som borde åkt ut ögonblicket innan. Domaren var för övrigt under all kritik och sågades av TV-kommentatorerna. Hon var en hemmadomare helt enkelt.

Men det här var ett klart fall framåt mot förra matchen. Vad vi såg idag var mer likt de riktiga Damkronorna. En sak som jag definitivt noterade var en helt annan känsla hos tjejerna. Där fanns ingen hopplöshet eller uppgivenhet. Det var ett helt annat go över hela laget, och man blev heller aldrig utspelade på det vis som hände mot Kanada.

Emellanåt var man dock lite stillastående och pysslade med puckwatching, en dödssynd, istället för att hjälpa Kim i målet. Kim får dock ta på sig två av de fyra första målen. Tänk om vi gjort vårt reduceringsmål vid 0-2 istället för vid 0-4? Vad hade hänt då? Kanske hade vi då fått uppleva ett nytt mirakel?

Peter Elander sa visst härom dagen att USA nu är 40 procent bättre än för fyra år sedan. Dagens uppgift var mao tuff i överkant. Men vi föll med hedern i behåll, trots de stora siffrorna. Och vi kan nu se bronsmatchen mot finskorna an med tillförsikt, för bronset tar damkronorna garanterat hem. Inget snack om den saken. Läs mer här (SvD) och här (DN)

Kanada krossade Damkronorna

Efter Anjas fasansfulla krasch, så kände jag inte riktigt för att följa OS något mer idag, men valde ändå att titta på våra damkronors match mot superstorfavoriterna från Kanada, något jag nu ångrar.

För detta var lika hemskt som slutresultatet låter: 13-1 (5-0, 7-0, 1-1). Det enda bra som hände var matchens första tekning, som Elin Holmlöv vann, och när slutsignalen gick! Obs, ingen överdrift. De inledande två perioderna, mot ett Kanada som tycktes komma från en annan planet, var bland det värsta jag sett när det gäller en toppmatch i ishockey.

Kanadensiskorna hade lekstuga, och endast tur och Kim Martins inledningsvis fina spel i målet hindrade Sverige från att hamna i tre-fyra måls underläge de första fem minuterna. Nu i efterhand är det svårt att fatta att det dröjde ända till sjunde minuten innan 1-0 målet trillade in. Tvåan kom dock bara någon minut senare. Skottstatistiken var då 14-1!!!

Men i detta läge så trodde jag att visst hopp för de våra ännu fanns kvar, så länge som man orkade rida ut den som jag ansåg inledande stormen. Som vanligt hade jag rätt, men tyvärr så varade den inledande stormen i två perioder! Slutet av period 1 spelade dock damerna riktigt bra, något som kanske berodde på att man då var en dam mer på banan.

För att spela jämt mot detta kanadensiska lag så behöver vi alltså ha en extra utespelare på isen matchen igenom? För Kanada är bättre än någonsin tidigare. Tillsammans med USA har de nu dragit ifrån Sverige och Finland ett par steg till. Faktum är att om Finland förlorar tvåsiffrigt mot USA i morgon och båda semifinalerna sedan slutar med med lika stora siffror, så skulle det inte förvåna mig det minsta om man gör allvar av hoten att ta bort damhockey från OS.

Jag var förresten ytterst nära att stänga av TVn redan när 4-0 målet gick in efter en kvarts spel. För fram tills dess handlade det om utskåpning av absolut värsta slag. Kanada var snabbare, skickligare och starkare än Sverige. Men det slog mig då att det var ett fegt tillvägagångssätt, eftersom de svenska spelarna var tvungna att fullfölja matchen till sitt slut. Jag kände mig därför tvingad att lida vidare med dem, en icke behaglig upplevelse.

Jag önskade snart att man kunde göra som i schack och tacka för sig när man inser man förlorat. Tyvärr är detta inte tillåtet i ishockey. Man måste där spela vidare ända tills tiden tickat ut. Att man kanske lider så att man vill dö spelar ingen roll – the show must go on! 

Men sällan eller aldrig har tiden tickat så långsamt som den gjorde ikväll, och andra perioden blev om möjligt än värre än den första. Målen trillade in allt snabbare: 6-0, 7-0, 8-0, 9-0, 10-0! Och då, tack och lov, ansåg Peter Elander att Kim Martin lidit tillräckligt och satte in Sara Grahn, som f.ö. var mycket duktigt. 11-0 och 12-0 kom dock snart därpå.

Som tur var så lugnade kanadensiskorna därefter ner sig en smula, och våra tjejer lyckades tom få lite ordning på spelet. Man klarade tom ett långt fem mot tre läge – efter att Katarina Timglas tänt till och gett en tyken kanadensiska en rak höger, något denna förtjänade synnerligen väl. Matchens stora svenska höjdpunkt, enligt mig, och tveklöst värt fyra minuter i båset! Det är den typen av takter laget behöver, för gömma sig går som bekant inte på isen. Skottstatistiken från perioden var för övrigt 20-2!

I tredje perioden så verkade det som om våra tjejer hade insett att man faktiskt representerade sitt hemland och att folk, självplågare som jag, tittade på deras match, för vad vi då fick se var mer likt de sanna damkronorna – laget som kämpar och vill vinna!

Visserligen så hade kanadensiskorna nu lugnat ner sig en smula, men svenskorna spelade tveklöst bra mycket bättre. 13-0 kom först i den åttonde minuten, men bara några minuter senare så kom vårt tröstmål – inslaget i powerplay av vår egen lilla tuffing och enforcer, Katarina Timglas.  

Tjejerna höll sedan undan och spelade faktiskt rätt så bra. Vi fick alltså oavgjort i den sista perioden, 1-1, och vann faktiskt den andra halva av samma period med 1-0! Två av ytterst få glädjeämnen denna kväll.

Så vad kan man dra för lärdommar från dennna traumatiska upplevelse? Svar: inga! Mitt råd är att glömma denna match så fort som möjligt och gå vidare. Anjas krasch var långt värre än er, kära damkronor. Hon kunde fått men för livet och har nu säkert gjort sitt i OS.

Imorgon är alltid en ny dag. Och vi har nu fem nya dagar att förbereda oss på inför USA matchen nästa vecka (såvida inte damlejonen hittar på något i morgon). Det finns alltjämt hopp, för så länge som man hoppas finns chansen. Läs DN här.

Damkronorna sist i Hockey Canada Cup

Efter det lilla fallet framåt mot Kanada i semifinalen (förlust 2-7), så blev det en avslutande förlust i matchen om tredje pris. Där stod som vanligt Finland för motståndet, och tyvärr för svenskorna så drog man själva denna gång kortaste strået. Men det satt hårt åt, som alltid när de båda ärkerivalerna möts, för endast ett mål skilde lagen åt: ett powerplaymål av Jenni Hirikoski inprickat i mitten av andra perioden. Och detta mål blev matchens enda. 1-0 i en ishockeymatch är som vi alla vet ovanligt och ett slutresultat som alltid betyder att det handlar om två jämbördiga lag. Slutfacit från äventyret i Kanada blev i vilket fall som helst en vinst, fyra förluster och 5-23 i målskillnad. Det är mao inte mycket som talar för medalj i OS för Peter Elanders spelare.

 

Min bedömining är att Damkronorna har fyrtio procents chans att ta hem bronset i Vancouver, för det gäller ju till att börja med att inte tappa poäng mot ryskor och andra lag – för att därefter slå finskorna i matchen om bronset. Och som vi alla vet så kan matcherna mot finskorna gå precis hur som helst. Där är det alltid dagsformen som avgör – samt inte sällan turen. Chansen till en ny OS-final för de våra bedömer jag dock vara ungefär tio procent. Chansen till guld … obefintlig: för man måste slå de två oslagbara lagen (efter varandra!) för att kunna bli olympiska mästare, och detta är omöjligt, för det är det väl? Kom dock ihåg att jag bedömde Sveriges chans att vinna i Budapest i lördags till 25 procent. Kanske betyder detta att Damkronorna tar OS-guld. Låt oss hoppas så. Tilläggas om Hockey Canada Cup kan slutligen att USA på nytt slog hemmanationen, denna gång i finalen, med 2-1. Det var garanterat inte den uppladdningen man hoppats på från kanadensiskt håll inför OS på hemmais. Långt därifrån. Två raka förluster mot amerikanskorna måste svida ordentligt. Läs mer om finalen här.

Damkronorna förlorade bronsmatchen mot Finland

Sverige förlorade i eftermiddags bronsmatchen mot ett inspirerat och heltänt Finland. Matchen spelades inför fullsatta läktare borta i Tavastehus. Slutresultatet blev 4-1 (1-0, 1-1, 2-0). Och visst var det trist att det så blev här? För vi var många som idag hade stora förhoppningar på våra damkronor. Tänk så det kan gå?

 

Matchen började från svenskt håll en aning trevande mot ett välspelande finskt lag. Och att det endast stod 0-1 i baken efter första perioden kan vi tacka en viss Valentina Lizana för. Målet gjordes fö av den dödligt giftiga Michelle Karvinen. Våra svenska tjejer var som vanligt ”slowstarters”, och de drog dessutom på sig en del kostsamma utvisningar. Bla en där Cecilia Östberg, i andra perioden, helt i onödan körde på finska målvakten Noora Räty, vilket betydde utvisning, vilket i sin tur betydde 0-2.

 

Men efter att ha hamnat i detta underläge, så kom tjejerna tillbaka och kämpade snabbt till sig en mycket rättvis reducering – genom ett suveränt kampmål, signerat Danijela Rundkvist. Men detta var bara början, för svenskorna kämpade vidare, och kom allt oftare till avslut – olyckligtvis utan att få in pucken. Mot slutet av perioden såg man ut att vara på väg att vända matchen – som då stod och vägde. Finskorna var i detta läge en aning skärrade, och verkade dessutom tröttare än de våra. Skottstatistiken i andra var 11-7 i svensk favör. Tjejerna var mao på G.

 

Jag var själv övertygad om att Sverige skulle ta hem det här i slutperioden. Men av någon oförklarlig anledning så kom svenskorna ut i tredje ungefär på det vis som de började matchen. Flera grova misstag blev nu vad som avgjorde vart bronset skulle gå. De två avlutande målen serverades nämligen på silverfat … av svenska spelare … till finskorna! Något de tacksamt tog emot. Karvinen gjorde fö en väldigt snygg prestation när hon punkterade dagens tillställning med sitt fräcka 4-1 mål.

 

Anledningarna till dagens förlust är många, som tex : slarvigt och hafsigt spel ; dåliga, och emellanåt vansinniga, passningar ; ointresse, det verkade emellanåt som om spelarna tänkte på annat ; våra stjänspelare var osynliga, det går inte vinna stormatcher utan storspelande storspelare ; nervositet, speciellt märkbart i första perioden; trötthet och uppgivenhet, speciellt efter 3-1 målet ; dålig coaching (?), från TV-studion så frågade man tex varför inte Peter Elander tog ut målvakten när vi hade powerplay, något Wikegård krävde?

 

I slutändan så var dock inte dagens förlust en katastrof, för det var ändå Finland vi mötte – på bortaplan, inför en fanatisk hemmapublik. Men om vi inte klarar av att spela borta mot Finland, så kan vi redan nu glömma allt vad medaljer heter i Vancouver, för något mer fanatiskt än kanadensiska och amerikanska fans finns ju bara inte? Och hur ska damkronorna palla för trycket att spela inför uppemot 20000 kanadensiska supportrar?

 

Matchen idag kunde Damkronorna dock lika gärna ha vunnit. Skottstatistiken för hela matchen var nämligen 28-27 … till Sverige! Men lejoninnorna ville helt enkelt ha det här bronset mer än våra egna tjejer. De var hungrigare! De hade dessutom en bättre dag på jobbet. Och som alltid i sådana här matcher, så är det små detaljer som avgör: hade tex Erika Holst inte blivit hakad när hon var fri med Räty så hade hon säkert gjort mål. Och 2-2 i det läget, inför tredje perioden, hade antagligen förändrat på hela matchen. Kanske hade vi fortsatt och gjort både 3-2 och 4-2 innan den andra-perioden var över? Så små är marginalerna. Och därför måste man i toppmatcher vara kliniska vid avsluten, för utan att göra mål så kan man inte vinna. Enkelt och självklart, men ack så svårt att göra när det gäller.

 

Det som var allra tristast idag var dock hur svenskorna gav upp i sista perioden, och hur lojt man då uppträdde, och hur oinspirerade man då var. Flera spelare verkade bara åka omkring och gömma sig? Det är mao ett mentalt problem, som bara kan lösas om våra stjärnspelare föregår med gott exempel … och kämpar hela matchen igenom. Man måste spela med hjärtat. Och vad gäller spelarna i vår nya sk ”superkedja”, så var de idag  … som så många andra … ofta totalt osynliga.

 

En som jag hoppades på speciellt idag i den ”nya” kedjan var tex Elin Homlöv, men det enda jag minns från henne var den minst sagt vågade passningen in mot mitten som nästan frispelade några finskor. En passning som gjorde SVTs kommentatorer skräckslagna:) Men tyvärr så var Elin idag inte ensam om fadäser likt den nyss nämnda. Flera andra spelare, som tex Maria Rooth och Gunilla Andersson, kom idag inte upp till normal nivå, och slog mängder med felpass, och i viktiga matcher så är det naturligtvis inte ett recept för framgång. Men tjejerna kommer tillbaka. Var så säkra.

 

Nej, nu får det räcka för idag, för nu börjar den så hypade finalen mellan Kanada och USA. Har egentligen ingen lust att se den nu… På tal om finalmatcher förresten, så kan man fråga sig om Damkronorna får spela en final igen de närmaste åren? Och det är en fråga tjejerna nu måste ställa sig själva. Personligen så undrar jag om man verkligen vill spela en final igen? För viljan att vinna saknades idag? Och utan viljan att vinna så kan man inte … vinna. Se SVTs sammadrag här. Läs DNs artikel här. Läs HDs artikel här. Läs SvDs artikel här. Läs Hockeyförbundets matchrapport här.

Försnack inför Damkronornas bronsmatch

Om ett par timmar så ska Damkronorna ta sig an hemmafavoriten Finland i en match om bronset. Och det är en match jag inte tänker missa. För det är en match som betyder något, även om de svenska tidningarna är mycket mer intresserade av engelsk fotboll, och lag som Sunderland och Middlesborough. Skandalöst faktum, som dock är sant. Tyvärr.

 

Hur det går i matchen? Svensk seger med 5-2? Kanske är jag en aning optimistisk? Men tjejerna är på G, samtidigt som de finska lejoninnorna har åkt på storstryk två matcher i rad (mot den dödliga duon: 0-15 i baken sammanlagt). Det är mao ett demoraliserat finskt lag vi möter, och ett lag som har all den tunga hemmapressen på sig.

 

De har dessutom det så förhatliga Sverigespöket att ta itu med. Spöket som så ofta brukar ge finnar och finskor stora-skälvan när det gäller idrott, speciellt i viktiga matcher. Svenskorna är istället fulla av självförtroende, och det är ett självförtroende med täckning bakom. Så bra är man för tillfället. Och sen har vi naturligtvis Valentina Lizana längst bak, och hon kommer att hålla tätt. Peter Elander kan således vara lugn, för idag blir det garanterat en ny fin och värdefull bronsmedalj från en riktig VM-turnering:) Här är ett SVT-klipp om vår nya “superkedja“.

En sista reflektion om Damkronornas seger mot Ryssland

Efter att ha tänkt på saken över natten så börjar jag nu undra om Damkronorna har nått en ny högre nivå? För den smått osannolika storvinsten mot Ryssland visade upp dem från deras allra bästa sida. Och vi kan inte hävda att det var Valentina Lizanas fanstastiska storspel i målet som såg till att vi vann så stort som vi gjorde. För spelarna gjorde mål som aldrig förr. Och vi behöver ta reda på varför allting föll på plats.

 

Laget har växt, något man bara kan göra i stora turneringar och mot toppmotstånd. Vi hade tex åtta olika målskyttar igår, vilket betyder att spelarna kan göra mål, även mot kvalificerat motstånd. Och kanske har tjejerna nu själva insett detta? Kanske var gårdagens vinst tecknet på att laget nu har hittat sig självt igen? Peter Elanders bygge har aldrig varit solidare? Och vi kan nu med tillförsikt gå in i morgondagens bronsmatch mot Finland : en match jag är säker på att vi vinner.

 

Niklas Wikegård sa häromdagen att spelarna som var med i OS nu är sämre än de var för tre år sedan. Detta tror jag inte för ett ögonblick på. Sanningen är istället att de andra tjejerna nu har lyft sig till samma nivå som Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson och alla de andra sk ”veteranerna”. Det lustiga i sammanhanget är att vissa av veteranerna bara är lite drygt 20 år gamla.

 

Niklas har således fel, man blir inte sämre ishockeyspelare bara för att man blir äldre. Hade tex Tre Kronor vunnit OS-Guld utan alla gamlingarna. Nej, naturligtvis inte. Vilka tre var det som gjorde segermålet i Turin? Svar: Sudden, Foppa och Lidas. Ishockey kan man mao spela hur länge som helst, så länge man har motivationen kvar. Och det tror jag tjejerna har.

 

På tal om Gunilla Andersson förresten, så visade SVT en liten intervju med henne i en av periodpauserna igår. Och den var mycket sevärd. Klart äldst i laget som hon är (fyller 34 om några veckor) så verkade hon lika hungrig (om inte mer?) än vissa av de yngre spelarna. Hon ville fortfarande förbättra sig, och när det gäller OS … så kunde hon inte vänta på att få åka dit. Sicken inställning. Och jag kan bara ana vilket stort föredöme Gunilla måste var för alla tonåringarna i laget. Hon är gammal nog att vara deras morsa, men har trots det ett brinnande hjärta för allt vad Damkronorna står för. Inte konstig att hon nu har världsrekordet i antal spelade VM och OS matcher.

Damkronorna körde över Ryssland med 8-0 i VM

Med hela 8-0 så körde idag våra damkronor över Ryssland i den sista matchen i ”bronsmatchgruppen”. Svenskorna tog en aning oförtjänt ledningen, via Tina Enström, och det var en ledning man tog med sig in i periodpausen. Matchen var dock helt jämn ända in i mitten på andra perioden, faktiskt med ett litet plus i kanten till de tekniska ryskorna. Att vi inte släppte in något mål berodde helt och hållet på Valentina Lizanas storspel i målet. Hon fick senare även pris som Sveriges bästa spelare. Mycket välförtjänt.

 

Ryskorna hade alltså bud på flera mål. Men just när jag började frukta det värsta … så slog Frida Nevalainen till och gjorde 2-0 till de våra, något som vi inte riktigt förtjänade. Ett par minuter senare så slog Maria Rooth in 3-0, på ett suveränt pass från Cecilia Östberg: Marias hundraförsta mål i landslaget! Och detta mål punkterade dagens tillställning. Ryskorna var därefter mentalt slutkörda, och orkade inte resa sig igen. De hade ju under nästan två perioder gjort allt för att få in puckuslingen bakom Lizana.

 

Vad som nu inträffade var under långa stunder en uppvisning av våra tjejer, där de oförtrutet fortsatte att driva på framåt. De började spela ut. Vi fick nu se några synnerligen fina mål. Pernilla Winberg svarade tex för ett solomål, som slutade med att hon själv slog sin egen retur.  Och hon gjorde även suverän framspelning till Erika Holst vid 4-0. Danijela Rundquists avslutande 8-0 mål var även det en delikatess: skickligt placerade hon ett hårt skott i ena hörnet, som helt ställde den skymda målvakten. De stora skillnaderna lagen emellan var dessa: Vi har 3 världsmålvakter … Ryssland har ingen (de bytte målvakt i tredje). Vi tog till vara på våra chanser … Ryssland slarvade bort sina.

 

Spelare som idag utmärkte sig, vid sidan om Lizana, är alltför många för att nämnas, så vi får istället hylla hela laget: för detta var en riktig lagseger, där tjejerna blev bättre och bättre för varje minut som gick. En helt makalös tillställning. Och att besegra Ryssland med 8-0 är definitivt inte något som vi lär få uppleva igen på ett bra tag? Svenskorna var det klart starkare laget matchen igenom, både rent fysiskt, men även mentalt. Det kändes hela tiden som om vi hade en extra nivå som vi kunde ta oss till, om vi bara kunde ta oss i kragen, och det är vad som skedde efter Marias 3-0 mål, för då föll alla bitarna äntligen på plats.

 

Men man vinner inte matcher med 8-0 enbart tack vare bra målvaktsspel. Våra tjejer visade idag upp en sida många av oss inte längre trodde fanns, för man var kliniska i avsluten. Det var helt fantastiskt att se. Varför kan vi inte spela likadant mot ”de två stora”? Ja, det är den stora frågan? Antagligen beror det på någon form av mental blockering. Vi har ännu lite för stor respekt för nordamerikanskorna, samtidigt som vi alltid börjar matcherna så segt. Och detta måste vi jobba vidare på att lösa.

 

Peter Elander sa efter matchen att siffrorna var en aning missvisande, och att vi inte är åtta mål bättre än Ryssland. Och det håller jag med om. Men, anser jag, vi har en åtta gånger bättre målvakt än ryskorna … i vår egen Valentina Lizana. Hon måste nu räknas som Sveriges förstamålvakt? Elander sa vidare att Valentina ska spela på söndag mot Finland. Det är sålunda redan klart, något som även Niklas Wikegård hade krävt från sin kommentatorsplats. Att han alltid ska ha rätt.

 

Synd om Sara Grahn, men detta är ingen plats för egon, för nu har vi ett brons att ta hem. Och det kommer vi även att göra. Mitt tips: 5-2 till de våra. Se ett sammandrag från SVT här. Som vanligt så står det inte så mycket i våra tidningar om matchen, men ett par TT-inlägg finns det: läs Expressens här och HDs här. Och jag höll så när på att glömma: idag spelade Gunilla Andersson sin 63:e VM/OS match – vilket är världsrekord! En annan länk som är väl värd att klicka på är så klart Hockeyförbundets om dagens match, för där finns alla fakta.

Damkronorna utklassade Kazakstan

Damkronorna fick idag en härlig revansch på sig själva, efter den tunga förlusten mot Kanada, när man körde över Kazakstan med hela 9-0. Skottstatistiken från första perioden var hela 24-3! Och det enda som hindrade svenskorna från att ha en ledning med 5-6 mål var den storspelande kazakiska målvakten Obendenova. En 2-0 ledning var allt man fick nöja sig med.

 

Andra perioden var mer av samma sak, för de svenska spelarna hade på nytt över tjugo skott på mål … men bara tre gick in. Och det är detta som är tjejernas stora problem: man slösar bort alldeles för många chanser. Och då kan man inte vinna mot lag som USA och Kanada. Men många av de mål man gjorde idag var riktigt snygga, som tex Elin Holmlövs 3-0 mål, för det var en riktig pärla.

 

Notebart var även att Maria Rooths 5-0 mål, som hon vaket slog in på en retur (nästan liggande på isen), var hennes hundrade landslagsmål! En otrolig prestation, som tom den annars så grinige Niklas Wikegård var imponerad av. Stort grattis Maria. Suveränt gjort. Läs mer här.

 

Sista perioden såg länge ut att gå ingenstans, men efter att Peter Elander tagit en liten time-out, med ungefär 10 minuter kvar, så började målen att trilla in. På bara några få minuter så gick vi från 5-0 till 9-0. Exakt vad det var Peter sa till sina spelare undrar säkert många. Kanske borde han lägga de orden på minnet, för det var precis vad damkronorna behövde höra. Avslutningen blev mao magnifik, och vi kan nu fulla med självförtroende ta oss an Ryssland på fredag: en match vi bara ska vinna – helst med 2-3 klara måls skillnad. 

 

I övrigt så måste vi även ge en eloge till Elin Holmlöv, som idag gjorde ett hattrick. Hon toppar nu dessutom skytteligen i VM på fem mål. Och det är stort. Men priset som bästa spelare gick ändå något överraskande till Gunilla Andersson. Mer info om matchen kan läsas här. 

 

Vad vi – stundtals – fick se här idag var Sverige när vi är som allra bäst. Vi vinner med 9-0, men vi borde ha vunnit med det dubbla. Skärpan i avsluten är mao vårt stora problem. Hade vi satt en 2-3 strutar mot Kanada de första två perioderna så hade vi kanske vunnit den matchen? Det gäller alltså att vara kliniska framför mål. Och detta tål att upprepas: det gäller alltså att vara kliniska framför mål. Och kanske var detta anledningen till att förbundskaptenen själv, efter matchen, endast gav sina spelare betyget 2,5 av 5 möjliga poäng! Snacka om att vara kräsen:) Men kanske måste man vara kräsen för att kunna bli en vinnare?

En sista reflektion om hockeyfinalen mellan AIK och Segeltorp

När jag satt framför TVn igår och tittade på AIK – Segeltorp så slog det mig plötsligt hur underhållande matchen var, trots att siffrorna (oförtjänt) skenade iväg åt AIKs håll. Matchen gick dessutom rätt så fort, något som inte brukar vara fallet om det är en trist ishockeyhistoria. Exakt vad detta berodde på vet jag inte, men kanske handlade det om hur mycket bättre damhockeyn har blivit de senaste åren. Kanske var det tjejernas fina spel som gjorde finalen så sevärd? Och detta fina spel är vad som nu får mig att tro på succé för våra Damkronor i VM om 2 veckor. Skulle inte förvåna mig det minsta om tjejerna slår till där borta i Finland och vinner hela skiten.

 

Hur det än är med den saken, så kan vi nu konstatera faktum: Våra svenska hockeytjejer har tagit ett rejält kliv framåt. Peter Elander sa tex under en av pauserna igår att han trodde att detta kan ha varit sista året som två Stockholmslag möttes i finalen. Och detta tror jag han kan ha rätt i. Alltför många unga talanger har dykt upp på sistone för att Stockholm ska få ha ensamrätt på SM-Gulden framöver. Maria Rooth och Erika Holst är tex inte lika dominanta som förr. Bredden på hockeyn har ökat markant de senaste åren. Och bra är väl det?

 

Detta har nu gjort att andra klubbar vill vara med och slåss om mästerskapet. I det hockeytokiga Norrland tex så står man inte ut länge till utan att få vinna ”tulpanvasen”. Mitt tips, som den lekman jag är i ämnet, är att storsatsande MODO kommer att ta den ena finalplatsen nästa vår? Tjejerna från Höga Kusten har säkert redan börjat drömma om saken? För det vet om att ett guld till MODO hade varit årets stora händelse i Västernorrland. Där uppe hade ett SM-Guld betytt något. Och därför vill man så gärna vinna mästerskapet.

 

I övrigt så måste vi på nytt konstatera att Sandviken inte var den bästa platsen att hålla finalspelet på. Den enda plats som i dagsläget kan hålla evenemanget är Stockholm, för där finns arenorna, och därifrån kommer de bästa klubbarna. Men jag tror ändå att man (som läget är just nu i alla fall) bör välja finalmatchens spelplats först när man känner till vilka finallagen blir. För om MODO skulle ta sig till final nästa år, och finalen hade lagts i Örnsköldsvik, så hade man antagligen spelat inför en fullsatt Swedbank Arena. Det hade blivit en folkfest. Och det är så vi vill ha det? Så låt inte damhockey-finalen spelas inför 385 åskådare igen.