Hade på förhand tippat USA som vinnare av OS-finalen. Exakt varför jag trodde på dem vet jag inte, för detta var match som ingen kunde tippa utgången på. Men amerikanarna hade spelat riktigt bra under hela turneringen, och sättet man mosade Finland på imponerade stort.
Finalen blev dock precis lika oviss som vi alla anat. Och redan från första nedsläpp så handlade det om nonstop-action – från båda lagen. Målchanserna avlöste varandra i en rasande fart, något alla snabba byten hjälpte till med. 35-40 sekunder fick spelarna på isen innnan nya färska kämpar byttes in
Domarna hade inte mycket att göra inledningsvis, och första avblåsning kom först efter sju minuter – på icing! Och så höll det på mer eller mindre till de sista självande sekunderna av matchen.
USA hade innan dess oturligt hamnat i underläge med 2-0, men kämpade sig sakta men säkert tillbaka. Fast längre än till 1-2 kom man inte, trots att man tog ut den egna målvakten.
Guldet verkade gå till hemmalaget, men då gjorde den kanadensiske coachen ett kardinalfel, som så när kom att kosta dem guldet, när han tog en time-out med blott sekunder kvar, efter att en puck åkt ut ovanför plexiglaset.
Detta gav USA chansen att planera för en sista attack – en attack som lyckades! Otroligt men rättvist. 2-2 och game on!
Alla hockey-vänner världen över jublade, samtidigt som halva Kanada plötsligt fick andnöd och hjärtklapning. Förlängning och sudden-death väntade nu på båda lagen. Och att i detta läge lägga pengarna på de hypernervösa kanadickerna var inget jag vågade göra.
Och precis som tidigare under matchen så hade båda lagen mängder med chanser att avgöra för det egna hemlandet. Men av någon anledning så unnade gudarna denna gång Kanada guldet, och när Sidney Crosby slog in segermålet så exploderade hela arenan i sällan tidigare sedd guldglädje.
En av de bästa hockeyfinalerna någonsin var över, Vancouver OS var över, och Kanada hade gjort det omöjliga – vunnit de båda hockeygulden på hemmais.”The Double” var i hamn. Fantastiskt. Läs mer här (SR) och här (DN).