Sverige vann herrstafetten i Sotji-OS – i utklassningstil!

Oj oj oj. EN sådan fantastisk dag för Sverige och hela världen det blev när våra svenska pöjkar gjorde saken biff och krossade de norska barbarerna idag igen och i.o.m. detta vann en förkrossande seger i OS-stafetten.

OS-Guld!

Lars Nelson, Daniel Rickardsson, Johan Olsson och Marcus Hellner är namnen på våra skidhjältar. Vi försvarade OS-guldet från Vancouver och segrade alltså för andra gången på raken.

Unge Nelson gjorde en fantastisk första sträcka och hängde där av Eldar Rönning och växlade som etta. Därefter gjorde Rickardsson en magnifik insats som kulminerade med att han körde sönder hela fältet.

På tredje sträckan lyckades Olsson hålla undan och försvara den svenska ledningen mot en helt sanslöst, ja för att inte säga, skrämmande uppvisning av Legkov. Synen av den gigantiske ryssen i sista backen var rent ut sagt ruskig.

Olsson gav dock Hellner en ledning på 14 sekunder före den jagande Vylegzanin. Vi befarade då att även denne ryss skulle göra något liknande det Legkov precis gjort.

Men Hellner satte hårt mot hårt och drygade istället ut sin ledning med fyra sekunder vid nästa mellantid, och därefter orkade inte rysken utmana vår superpöjke om guldet längre, utan valde att söka säkra silvret, något han lyckades med — kul för honom, den noble Putin på läktaren och hela det nobla ryska folket.

Hellner kunde efter att ha satt Vylegzanin på plats hålla undan utan problem och satte sedan pricken över i:et genom att ta emot en liten svensk flagga från Anders Södergren på toppen av sista backen (något man f.ö. hade inplanerat) för att sedan defilera i mål som olympisk mästare!

Ännu en klassisk svensk OS-seger var bärgad.

Leve Sverige och våra svenska skidhjältar.

Eftersnack till det oförglömliga stafettguldet och försnack till stafetten imorgon

Ja nu så här på kvällen tiotalet timmar efter århundradets stafettlopp, så har man väl nu börjat återhämta sig så smått. Man kan nu reflektera över dagen som gått — en dag som inleddes under ve och möda, när först Jessica Lindell-Vikarby och strax därefter Kajsa Kling körde ur i superstorslalomen i Sotji.

Hemskast var att se unga Kajsa åka ut, för hon fullkomligt flög fram och hade en ledning på bortåt två sekunder! Hade hon målat så hade det tveklöst blivit medalj — om inte OS-guld!

Bedrövelsen visste vid detta lag inga gränser, men något bättre blev det under Damkronornas kvartsfinal mot ärkefienden Finland — en match jag f.ö. räknade med att våra fäntor skulle vinna.

Hade nämeligen sett damernas tre inledande matcher och med egna ögon sett hur man utvecklats. Visste m.a.o. innan dagens match att Damkronorna hade kvaliteten och självförtroendet att slå ut finskorna.

Och matchen gjorde ingen besviken. Damerna höll jämna steg med finskorna och dominerade t.o.m. långa stunder. Faktum är att detta var den bästa match som jag sett dem spela sedan den där oförglömliga OS-semifinalen mot USA år 2006 och en av de bästa och mest spännade ditona jag sett på hur länge som helst.

Matchen var faktiskt så bra och infernaliskt spännade mot slutet att jag valde bort inledningen av det som jag trodde skulle bli dagens stora begivenhet : Charlotte Kallas körning mot OS-silver i stafetten.

Missade m.a.o. det mesta av Idas åkning på förstasträckan för att det var så sanslöst spännade i hockeymatchen, och inte nog med det, jag förblev Damkronorna trogen bortåt tio minuter efter matchslut bara för att se dem fira och själv hämta andan.

När jag sedan bytte över till stafetten så var jag redan förnöjd med dagen och hoppades nu bara få en trivsam stund i lugn och ro där Kalla strax skulle soloköra hem silvret, samtidigt som Björgen solokörde hem guldet en två-tre minuter före i spåren.

Men vi vet nu vad som istället kom att utspela sig borta i Sotjis skidspår — något allt annat än lugna och trivsamma stunder framför TV:n.

Spänningen under det nu redan klassiska stafettloppet var sju reser värre än den infernaliska spänningen som Damkronorna bjöd oss på. Jo så är det, något som hade att göra med att ett OS-guld stod på spel för Kalla.

Vi fick oss alla idag ett minne för livet — för mig det största i svensk idrottshistoria på damsidan sedan Charlotte Kallas guldlopp för fyra år sedan. Kalla skapade idrottshistoria då, och hon skapade idrottshistoria idag.

Men mer om denna fantastiska dag en annan gång, för hur egendomligt det än kan tyckas så måste vi redan nu gå vidare, ty kriget mot Norge är inte över — trots att vi idag vann en storstilad seger.

Vi får fortsätta fira våra tösors OS-guld när femmilen är avklarad och när vi en gång för alla besegrat de fasansfulla norska barbarerna i Sotjis Olympiska spel.

Imorgon är det nämeligen dags att pånytt dra ut i strid mot de usla norskarna. De vill oss illa och ämnar besegra oss på ett förkrossande vis på morgondagens stafett. Var så säkra.

Och i.o.m. Kallas utplåning av Björgen idag så har norskarna nu fått extra motivation. De ämnar nu sätta in ett stöt mot Sveriges svagaste länk, Lars Nelson, för att sedan släppa iväg den nedrige Northug med en klar ledning på sista sträckan.

Lyckas man med detta sattyg så kan det sluta riktigt illa för våran del. Men om Nelson håller undan så kommer det ändå att bli tufft om Northug hunnit återhämta sig tillräckeligt, samtidigt som kanske Hellner inte är helt hundra.

Vi bör m.a.o. inte taga ut segern i förskott och inte låta norrbaggarna lura oss att vi redan hava vunnit. Vi bör m.a.o. inte bete oss imorgon på det vis norbaggorna betedde sig idag.

Hoppas och tror på OS-guld, men befarar att den ökända svenska oturen kan komma att slå till om vi inte är vakna och redo att bekämpa den lede fi från Norge, d.v.s. barbarfolket från andra sidan fjällen, med allt vi har.

Uppdatering (morgonen därpå): Nelson startar för Sverige, samtidigt som Olsson kör tredje sträckan. Befarade att Nelson skulle köra som trea, men nu med Olsson där så är guldet i praktiken säkrat. Den ökända svenska oturen kan såklart slå till, men det lutar nu åt att Olsson kommer att ha avgjort redan när han lämnar över till Hellner. Nu håller hela Sverige tummarne…