Kanada vann OS-finalen över USA

Hade på förhand tippat USA som vinnare av OS-finalen. Exakt varför jag trodde på dem vet jag inte, för detta var match som ingen kunde tippa utgången på. Men amerikanarna hade spelat riktigt bra under hela turneringen, och sättet man mosade Finland på imponerade stort.

Finalen blev dock precis lika oviss som vi alla anat. Och redan från första nedsläpp så handlade det om nonstop-action – från båda lagen. Målchanserna avlöste varandra i en rasande fart, något alla snabba byten hjälpte till med. 35-40 sekunder fick spelarna på isen innnan nya färska kämpar byttes in

Domarna hade inte mycket att göra inledningsvis, och första avblåsning kom först efter sju minuter – på icing! Och så höll det på mer eller mindre till de sista självande sekunderna av matchen.

USA hade innan dess oturligt hamnat i underläge med 2-0, men kämpade sig sakta men säkert tillbaka. Fast längre än till 1-2 kom man inte, trots att man tog ut den egna målvakten.

Guldet verkade gå till hemmalaget, men då gjorde den kanadensiske coachen ett kardinalfel, som så när kom att kosta dem guldet, när han tog en time-out med blott sekunder kvar, efter att en puck åkt ut ovanför plexiglaset.

Detta gav USA chansen att planera för en sista attack – en attack som lyckades! Otroligt men rättvist. 2-2 och game on!

Alla hockey-vänner världen över jublade, samtidigt som halva Kanada plötsligt fick andnöd och hjärtklapning. Förlängning och sudden-death väntade nu på båda lagen. Och att i detta läge lägga pengarna på de hypernervösa kanadickerna var inget jag vågade göra.

Och precis som tidigare under matchen så hade båda lagen mängder med chanser att avgöra för det egna hemlandet. Men av någon anledning så unnade gudarna denna gång Kanada guldet, och när Sidney Crosby slog in segermålet så exploderade hela arenan i sällan tidigare sedd guldglädje.

En av de bästa hockeyfinalerna någonsin var över, Vancouver OS var över, och Kanada hade gjort det omöjliga – vunnit de båda hockeygulden på hemmais.”The Double” var i hamn. Fantastiskt. Läs mer här (SR) och här (DN).

Damkronornas tunga förlust

Det katastrofala nederlaget mot Kanada har troligen mer eller mindre knäckt våra damkronor? Tur att man har fem dagar på sig att glömma och gå vidare. Ingen hade kunnat förutspå att en sådan utskåpning var på gång. Själv hade jag som allra allra värst tippat 1-7 eller 1-8 … men 1-13! Inte en chans, ansåg jag.

Trodde nämligen på en hyfsat jämn tillställning där kanadensiskorna skulle trycka på ordentligt i början, men att de våra skulle kunna ta för sig och emellanåt ge hemmahoppet en match. Och precis så inleddes matchen, för trycket mot det svenska målet var enorm.

Tyvärr så gav svenskorna sedan upp. Man slutade kämpa, och så fort man fick tag på pucken så sköt man bara bort den – så långt som möjligt – allt för att få tiden att gå. Men tiden stod i det närmaste helt still, samtidigt som kanadensiskorna var som hungriga vargar runt ett omringat byte. Och man attackerade hänsynslöst och aggressivt om och om och om igen.

Det var en skrämmande och bländande uppvisning från den moderna versionen av ”the Big Red Machine.” Läste i en av tidningarna att man jämförde matchen igår med VM-finalen i Göteborg 1981. Och nog är det en bra jämförelse alltid.

För den förlusten var tveklöst den mest fruktansvärda Tre Kronor någonsin åkt på. Man blev totalt utspelade och förnedrade av det sovjetiska superlaget – en match jag aldrig glömmer, så hemskt var det. Sverige tog dock silvret! Trots denna utspelning!

Men, och detta är poängen, sex år senare blev Sverige världsmästare för första gångenpå 25 år! Och alla VM och OS har varit jämna tillställningar sedan dess. Framtiden ser således alltjämt ljus ut för den svenska och finska damhockeyn, trots gårdagens brutala storförlust.

Vi visste alla att Kanada skulle vara något alldeles extra i år. Detta är ett ”once in a lifetime” för deras spelare, och inget kommer att hindra deras dröm att gå i uppfyllelse. Skulle mao inte bli förvånad om man kör över USA så det stänker i finalen. Kanske låter det otroligt idag, men efter att ha bevittnat matchen igår så inser säkert vi alla att vad som helst nu kan hända när kanadensiskorna är på isen.

Har fortfarande ingen aning om vad som gick snett igår. För så här dåliga är inte våra damkronor. Många tycks mena att laget är sämre nu än för fyra år sedan, något som inte stämmer – för man är idag bättre än då. Sanningen är istället att de två i toppen dragit ifrån lite till, men som tur är så kan inte Kanada eller USA bli så mycket bättre än man redan är. Vi vet mao nu vart vi måste ta oss. Till nästa nivå. De kan inte bli bättre, vi kan!

Edmonton Swastikas

Den här fina bilden stötte jag precis på på nätet när jag sökte efter en bra hockeybild att att lägga upp på bloggens sidhuvud. Tjejerna i bilden spelade för det kanadensiska laget Edmonton Swastikas. Bilden togs för övrigt för snart hundra år sedan 1916 – alltså långt innan Hitler börjat använda swastikan som sin symbol. Tänk hur tiderna förändras. Swastikan var på den tiden nämligen en lyckosymbol över hela världen, något den ännu är i Indien (landet symbolen ursprungligen kommer ifrån). En annan intressant sak med bilden är såklart att man redan 1916 spelade damishockey i Kanada, så det är kanske inte så konstigt att de spöar våra damkronor hela tiden. Bara igår i Finland så åkte ju tjejerna på nytt på däng av kanadensiskorna – 0-4 blev det visst. Vi får hoppas det går bättre i Vancouver:-)

Damkronorna mosade av USA

Nyfiken som jag var så kollade jag precis upp hur läget var för våra damkronor borta i Vancouver. De deltar ju där som bekant i en fyrnationsturnering tillsammans med USA, Finland och Kanada. I första matchen blev det 7-0 i baken mot värdnationen. Föga överraskande så blev det på nytt 7-0 i baken igår, denna gång mot USA. En sista förlustmatch av gruppspelet återstår dock att spela – mot gamla dödsfienden Finland. Bara härom dagen så lutade det åt en given förlust mot finskorna, men då de själva fick så de teg igår (2-10 mot Kanada), så ser det idag en aning ljusare ut för de våra. Fast även om laget vinner så blir det respass i semi, vilket medför att det blir en ny match mot finskorna om tredje plats. Morgondagens match är mao bara en träningsmatch.

 

Jag måste dock säga att jag inte blir riktigt klok på varför de två nordamerikanska lagen är så överlägsna oss. Vi här i Norden har ju hockey i blodet. Så varför blir vi utskåpade gång efter gång efter gång? Att Finland lyckades besegra USA i måndags var bara en engångsföreteelse. För det var det väl?

 

I vilket fall som helst så kan alla intresserade av Damkronornas vidare äventyr ”over there” själva hänga med i de senaste nyheterna på Hockey Canadas websida. Där kan man tom titta på matcherna på nätet, mot betalning förstås, men vem vill plåga sig själv på det viset? Fast om tjejerna tar sig till final så kanske man skulle överväga att länsa spargrisen. Det kostar nämligen 6.95 i kanadensiska dollar att se en match. Exakt vad det blir i kronor och ören känner jag dock inte till, men kanske handlar det om femtio kronor? Detta med att se sportevenemang på nätet verkar för övrigt vara framtiden för oss alla. Så är det redan när det gäller alla ATP turneringar, för man kan där se de flesta matcherna på nätet. TV och datorer håller nu på att förenas, och det dröjer nog inte länge innan PPV tar över helt och hållet.

Damkronorna mosade av Kanada

Läste precis på nätet att våra damkronor åkt på storstryk mot Kanada i ”Hockey Canada Cup”. 7-0 slutade matchen, vilket inte bådar gott inför framtiden. Tidigare igår så slog Finland sensationellt USA med 3-2, blott deras andra seger över amerikanskorna. Jag har naturligtvis inte sett någon av matcherna och är därför inte heller kvalificerad att skriva om saken. Men nog verkar det som om svenskornas OS-uppladdning går åt fel håll? Det verkar nu tom som om tjejerna håller på att tappa mark till huvudmotståndaren om bronset – Finland. 3-2 till finskorna över USA i en riktig tävlingsmatch är nämligen imponerande.

 

De lutar nu åt tre raka förluster för våra hockeytjejer i turneringen borta i Kanada. Trist. Men säsongen har inte börjat än, och det är ju inte förrän om sex månader vi ska vara som bäst. Men frågan nu är om tiden räcker till? Vi bör dock komma ihåg att det finns två guld i Vancouver som Kanada tänker vinna till varje pris – hockeygulden. Det kanadensiska damlaget kommer säkerligen av den anledningen att krossa allt motstånd framtills dess, inklusive USA. För genom att vinna guld i hemma OS så vinner kanadensiskorna evig ära till sig själva. Den svenska förlusten var mao inget att skämmas över. Det trista var bara att siffrorna var så pass stora. Fortsättning följer. Läs mer om gårdagens matcher här.

Damkronorna på månadslång turné i Kanada

Strax efter att jag publicerat inlägget om Maria Rooth, så slog det mig att jag inte kände till vad hon och de andra tjejerna i Damkronorna pysslat med sedan mitt senaste inlägg om dem någon gång i slutet av april (från VM i Finland). Jag var plötsligt oerhört nyfiken på vad som hänt sedan sist. Och kan ni tänka er, våra damkronor befinner sig i detta nu på en månadslång turné i Kanada! Hade ingen aning om detta. Och då läser jag ändå de stora sportsidorna på nätet varje dag. Jag är mao inte mycket till sportskribent. Eller har jag i det här fallet rätt att skylla ifrån mig på just nämnda sportsidors redaktörer. I kväll så har det tex handlat om Zlatan för hela slanten. Han spelar nämligen sin första match för Barca. Mycket intressant – NOT. Jag har nämligen börjat bli trött på den figuren och hans såpopera, speciellt som han inte tycks kunna skjuta blågult till VM. Han tjänar dessutom alldeles för mycket pengar.

 

För att nu återgå till det som inlägget egentligen handlar om – Damkronorna – så blev jag otroligt fascinerad av deras långa turné i Kanada. En hel månad utomlands! Kanske inser vi vilka uppoffringar tjejerna gör och varför Maria nu valt att sluta efter kommande säsong. Ingen normalt funtad vuxen människa hade väl orkat hålla på så här år ut och år in när man inte ens tjänar några pengar på saken. I vilket fall som helst så har man nu redan mött Kanada fem gånger (två vinster och tre förluster). Men siffrorna säger inte hela sanningen, ty vid endast ett av de fem mötena så mötte våra damer Kanadas A-lag (förlust 2-7). De övriga fyra matcherna gick mot en kanadensisk B-formation. Men en vinst är ändå en vinst, och då naturligtvis bättre än en förlust. Och även spelarna i en B-formation vill naturligtvis vinna för att bevisa för tränarna att man egentligen tillhör A-laget. Om vi sedan tänker på att de våra spelat alla matcherna på bortais, i lejonets egen kula, så fattar vi att dessa segrar inte går av för hackor.

 

Nu väntar en tio dagar lång uppladdning inför den avslutande 4-nationsturneringen mot dödsfienden Finland och de två oövervinnliga lagen Kanada och USA. Läs mer här på Ishockeyförbundets hemsida. Där kan vi kolla upp resultaten från de fem spelade matcherna och se spelprogrammet för den kommande turnerningen. Man har även en kul omröstning för läsarna om hur man tror det går mot Kanada den 31 augusti. Hela 25 procent tror som jag på svensk seger! Men då röstade jag visserligen två gånger – av misstag:-) Men tänk ändå igen på vilka uppoffringar våra elitidrottsmän och kvinnor måste göra för att vi ska få lite underhållning framför TV aparaterna under OS nästa år. Damkronorna ligger alltså redan nu i hårdträning i kalla ishallar på andra sidan jordklotet, samtidigt som halva svenska folket sitter på stranden i solskenet med en glass i handen och njuter av sommarvärmen. Låter orättvist:-)

Tre Kronor chanslöst mot Kanada

Tre Kronor blev besegrade i grund av Kanada i dagens VM-semifinal. Slutsiffrorna skrevs till 3-1. Ett för de våra en aning smickrande resultat, för kanadensarna var aldrig riktigt hotade. L-G Janssons korta sammanfattning säger oss hur det var: Tre Kronor hade inte en suck! Och annat är väl inte att vänta. För VM är en turnering där dagsform och tur avgör om Sverige ska vinna en match eller inte. Laget borde ju konstant hålla hög nivå och själva kontrollera matcherna.

 

Var förvånad redan igår att vi lyckades besegra tjeckerna, efter de minst sagt dåliga insatserna fram till kvartsfinalerna. Utskåpningen idag av Kanada var mao väntad. Jag var inte ens besviken på hur det gick, och när 3-0 målet gick in i mitten av andra perioden, så visste jag och alla andra att det var över. Det enda jag då hoppades på var att slippa bli förnedrade.

 

Sanningen är helt enkelt att vi inte hade i en VM-final att göra i år. Turen vi haft mot USA och Tjeckien tog idag slut, och Tre Kronor blev exponerade som det undermåliga lag man idagsläget är. Och det är det inget att säga om. Vi får nu sikta in oss på att ta hem bronset istället. Och matchen mot USA ser jag faktiskt fram emot, inte för att en bronsmedalj är något speciellt, utan för att det är sista matchen för säsongen och dessutom en match som våra killar faktiskt kan vinna.

 

Återstår sedan, efter att vi fixat bronset, att blicka fram mot Vancouver, och det riktiga VM som OS trots allt är. VM är ju inget annat än ett kul litet mellanspel inför ”The Big One”. Något vi alla är medvetna om, inte minst genom det svala intresse som rådde inför de inledande matcherna, och det dåliga och oinspirerade spel de svenska laget visade upp där. Tippar redan nu att det går åt skogen därborta: ingen medalj. Läs Svds artikel här.

USA slog Kanada i VM-finalen

I en spännande och välspelad VM-final, så lyckades USA till sist ta hem guldet. Något som alla unnar dem, speciellt med tanke på att de var bästa laget i årets VM. Ett vid jämförelse mer uddlöst och stelt Kanada förlorade till sist med 4-1. Det sista målet slogs fö in i tomt mål när de desperata kanadensiskorna försökte reducera. Om segern finns det inte så mycket att säga. USA vann rättvist och i slutändan faktiskt rätt så komfortabelt.

 

Vad vi fick uppleva var, förutom en suverän underhållning, en tät och spännande match som innehöll mängder med chanser för båda lagen. Men också många grova missar/alternativt duktigt försvars och målvaktsspel. Visst är det så att Kanada lika gärna kunde vunnit, men att de återigen misslyckades med att slå tillbaka ärkefienden från söder, måste väl tolkas som att ett tronskifte nu definitivt har ägt rum? Nya spelare kommer därför att introduceras i Kanada framöver, så man kommer ikapp USA. Att Haley Wickenheiser ska ha spelat färdigt är dock ingen som tror. Hon brinner ännu alltför mycket för sporten.

 

Från SVTs studio så menade Niklas Wikegård att bortåt 9-10 spelare nu kommer att få lämna det kanadensiska OS-laget. Alltför mycket står på spel för att riskera en ny förnedrande förlust till amerikanskorna vid nästa års hemma-OS i Vancouver. Det är mao inte bara Damkronorna som får de egna supportrarna att bli oroliga:) Personligen så undrar jag dock om man reder upp det här. USA såg väldigt starka ut, samtidigt som kanadensiskorna verkade ha brist på idéer? Men en kul match var det likafullt, även om jag inte var riktigt på humör för underhållning en kväll som denna: är ännu alltför deppig:) Se SVTs samandrag här.

Damkronorna utklassade Kazakstan

Damkronorna fick idag en härlig revansch på sig själva, efter den tunga förlusten mot Kanada, när man körde över Kazakstan med hela 9-0. Skottstatistiken från första perioden var hela 24-3! Och det enda som hindrade svenskorna från att ha en ledning med 5-6 mål var den storspelande kazakiska målvakten Obendenova. En 2-0 ledning var allt man fick nöja sig med.

 

Andra perioden var mer av samma sak, för de svenska spelarna hade på nytt över tjugo skott på mål … men bara tre gick in. Och det är detta som är tjejernas stora problem: man slösar bort alldeles för många chanser. Och då kan man inte vinna mot lag som USA och Kanada. Men många av de mål man gjorde idag var riktigt snygga, som tex Elin Holmlövs 3-0 mål, för det var en riktig pärla.

 

Notebart var även att Maria Rooths 5-0 mål, som hon vaket slog in på en retur (nästan liggande på isen), var hennes hundrade landslagsmål! En otrolig prestation, som tom den annars så grinige Niklas Wikegård var imponerad av. Stort grattis Maria. Suveränt gjort. Läs mer här.

 

Sista perioden såg länge ut att gå ingenstans, men efter att Peter Elander tagit en liten time-out, med ungefär 10 minuter kvar, så började målen att trilla in. På bara några få minuter så gick vi från 5-0 till 9-0. Exakt vad det var Peter sa till sina spelare undrar säkert många. Kanske borde han lägga de orden på minnet, för det var precis vad damkronorna behövde höra. Avslutningen blev mao magnifik, och vi kan nu fulla med självförtroende ta oss an Ryssland på fredag: en match vi bara ska vinna – helst med 2-3 klara måls skillnad. 

 

I övrigt så måste vi även ge en eloge till Elin Holmlöv, som idag gjorde ett hattrick. Hon toppar nu dessutom skytteligen i VM på fem mål. Och det är stort. Men priset som bästa spelare gick ändå något överraskande till Gunilla Andersson. Mer info om matchen kan läsas här. 

 

Vad vi – stundtals – fick se här idag var Sverige när vi är som allra bäst. Vi vinner med 9-0, men vi borde ha vunnit med det dubbla. Skärpan i avsluten är mao vårt stora problem. Hade vi satt en 2-3 strutar mot Kanada de första två perioderna så hade vi kanske vunnit den matchen? Det gäller alltså att vara kliniska framför mål. Och detta tål att upprepas: det gäller alltså att vara kliniska framför mål. Och kanske var detta anledningen till att förbundskaptenen själv, efter matchen, endast gav sina spelare betyget 2,5 av 5 möjliga poäng! Snacka om att vara kräsen:) Men kanske måste man vara kräsen för att kunna bli en vinnare?

Felet med Ishockey-VM i Finland

Efter att ha reflekterat över damkronornas sorgliga sorti från finalspelet igår (bilden), så slog det mig att det är någonting fel på sättet VM är upplagt. Att ett av världens 4 bästa lag (Sverige) ska behöva åka ur huvudturneringen redan efter två matcher kan ju inte bara vara rätt? Vi får nu inte möta USA, något som varken gagnar oss, amerikanskorna eller damhockeyn som sport. Detta problem måste lösas.

 

Felet ligger helt enkelt i den knasiga uppdelningen av lagen i tre grupper, istället för bara två. Om vi hade haft 8 eller 10 lag i VM, indelade i två grupper, där ettan och tvåan gick vidare, så hade vi haft en mer rättvis turnering. Slutkontentan av dagens turneringsmodell, kontra den där fyra lag går vidare till medaljspel, blir dock densamma: USA-Kanada i final, samt Sverige-Finland i bronsmatch. Men skillnaden blir att de fyra bästa lagen får möta varandra minst en gång.  Och det är detta som saknas med dagens koncept.

 

Så varför är det så här? Antagligen beror det på tidsbrist. Extra matcher betyder extra kostnader, och i dagsläget så är väl inte damhockey världens bästa business. Att sen vissa matcher där de båda storlagen är inblandade slutar med 13-1 gör väl inte saken bättre. Genom tregruppssystemet så slipper de sämre lagen bli krossade av den dödliga duon mer än en gång. Men i slutändan så har man ingen rätt att skydda de sämre lagen från de bättre. Att åka på storstryk är helt enkelt något man får ta om man vill vara med och leka på den här nivån. Kanske kan man avbryta en ojämn match när det står 7-8 noll? Att göra 13-14 mål på en motståndare i en VM-turnering gagnar inte någon, snarare tvärtom.

Damkronorna krossade av Kanada i Hockey VM

Tyvärr så fick vi idag våra värsta farhågor infriade när damkronorna förlorade VM-matchen mot Kanada. Matchen slutade hela 7-0 (2-0, 1-0, 4-0). Siffrorna är dock en aning missvisande, för tjejerna hängde med bra i 2 perioder, och vi satte tom emellanåt press på våra motståndare. Men då Kanada, efter en försvarsmiss, gjorde 3-0 i powerplay så insåg vi alla (inklusive spelarna ?) att matchen var över. Sverige höll dock igång det fina spelet ända till slutet av perioden. Jag trodde då att man skulle komma ut i tredje och kanske kämpa till sig ett mål, för det var tjejerna värda.

 

Men de uppgivna svenskorna verkade inte ha något kvar i tanken. Och en kombination av fina individuella prestationer av kanadensiskorna, samt en del grova missar av de svenska försvarsspelarna, gjorde att målen började trilla in. Synd om Sara Grahn, som efter den grova tavlan på 2-0 målet mer eller mindre spikade igen målet. Hon gjorde åtskilliga världsklassräddningar och var ensam anledningen till att det inte stod 7-8 noll redan efter 2 perioder. För mig var hon matchens bästa svenska spelare, även om Erika Holst fick priset. Men kanske borde man satt in en fräsch Lizana i tredje? Det är dock lätt att vara efterklok.

 

Vi fick vid sidan om storförlusten även några spelare skadade, bla Elin Homlöv (bilden), som brutalt blev nermejad av en kandensisk buse. Det såg faktiskt riktigt ruskigt ut. Som tur är så kan vi nu vila upp oss en hel dag innan nästa match:) Problemet vi hade idag var att vi inte tog tillvara på de chanser vi fick framåt, för om vi satt ett par mål så hade matchen fått en helt annan karaktär. Och det är här våra etablerade storstjärnor får fundera på vad som gick fel? Det gäller att vara kliniska i avsluten. Kanada är förvisso ett långt bättre lag än de våra, men vi hade idag det lilla flyt som behövdes för att kunna skaka om våra motståndare, speciellt som vi höll tätt bakåt det 2 inledande perioderna.

 

De första 2 perioderna var suverän ishockey-underhållning. Sista perioden vill vi bara glömma. Så snart som 4-0 målet åkte in så önskade jag att matchen skulle ta slut, så vi kan då förstå hur spelarna måste ha känt det? Det kan inte ha varit kul? Varför det blir på det här viset är en gåta, för vi hade möjligheten att förlora med hedern i behåll … något vi borde ha gjort. 4-1 i baken hade varit ett mer rättvisande resultat, anser jag. I vilket fall som helst så är det nu bronsmatch mot Finland som hägrar. Och detta brons är vårt? Vi måste dock först ta itu med Ryssland och Kazakstan, och det kommer vi göra på bästa sätt. Jag beställer härmed 2 målorgier som uppvärmning inför bronsmatchen mot finskorna. Läs DNs artikel om matchen här. Läs Hockeyförbundets matchfakta här.

Ska Damkronorna bli världsmästare i Finland?

Nej, det här är inget aprilskämt, jag anser på fullaste allvar att våra damkronor nu har en reell chans att bli världsmästare för första gången. Vi har så klart hamnat i värsta tänkbara grupp … tillsammans med Kanada. Men vi måste möta dem förr eller senare, så varför inte göra så redan i grupppspelets andra match?

 

Jag föredrar faktiskt detta scenario, känns bättre än att spela mot Finland. All press kommer nämligen att vara på kanadensiskorna. Våra tjejer kan gå in i matchen utan någon som helst press på sig själva. Ingen förväntar sig en svensk vinst, allra minst Kanada.

 

Vi slår alltså ur underläge – som vanligt – men det är ändå inte som förr om åren. Och detta känner vi alla till. I höstas så besegrade vi äntligen laget som förnedrat oss otaliga gånger. Vi vet nu att det går att vinna. Och, minst lika viktigt, våra motståndare vet att de kan förlora … mot oss, den gamla slagpåsen. De har nu respekt för de våra. Och det är respekt vi har förtjänat genom hårt arbete och genom att aldrig ge upp. Vi kommer alltid tillbaka, är envisa som bara fan.

 

Vi vet att vi är bättre än någonsin tidigare, eftersom de etablerade svenska stjärnorna, som Maria Rooth och Erika Holst, inte är lika dominanta i landslaget som tidigare. Men det betyder inte att det ”gamla gardet”  har blivit sämre, utan på att resten av spelarna har blivit bättre. Mycket bättre tom. De hyfsat jämna matcherna i SM-slutspelets semifinaler är bevis på saken. Sverige är starkare än någonsin tidigare.

 

Kan vi bara hålla huvudet kallt och nerverna under kontroll, så har vi en jättechans att överraska i Finland. Kanske gå hela vägen? Sverige kommer inom en snar framtid att bli världsmästare. Det vet vi alla. Kanske är det dags nu? Allt hänger på Kanadamatchen. Det viktiga i detta läge är dock att samtliga spelare höjer sig, och att vår målvakt (vem det nu blir) gör en stormatch.

 

Fokus är A och O. Det handlar inte om teknik, snygga pass och dragningar längre. Det handlar om att hålla huvudet kallt i avgörande lägen: att vara som bäst när det gäller.  Och det handlar om hjärta, smärta och vilja : viljan att vinna … och om att våga lita på sig själv. Om tjejerna litar på sig själva, och varandra, så kan man lyckas. Jag hoppas och tror på stordåd i Finland. Det är dags för det?

Här är en länk till Sydsvenskan där vi kan läsa om hur truppen till Finland ser ut.

Foppa skadad: säsongen (karriären?) över – igen?

Finns det någon större olycksfågel i svensk idrott, när det gäller skador, än Peter Forsberg? Ja, de skulle väl vara Christian Olsson då, som ju missade OS förra sommaren på det mest djävulska sätt? Men vid sidan om den gode Christian så är det nog ingen av våra stora idrottsprofiler som har haft sån fruktansvärd otur med efterhängsna skador som just Foppa. Att den problematiska fotskadan inte vill bli helad gör nog att karriären nu måste anses vara över … åtminstone för den här gången.

 

För mig personligen så har dock Foppa inget mer att bevisa, så av den anledningen föreslår jag att han nu drar sig tillbaka, innan han skaffar sig men för livet. Det är inte värt risken. Få har spelat tuffare och fränare än Peter, och få har heller fått utstå så många hårda tacklingar. Vi minns alla hur han i VM-finalen mot Kanada för några år sedan brutalt mejades ner, och hur detta kriminella tilltag gjorde att Kanada tog hem guldet. 

 

Men det är nu, tror jag, dags för Foppa att hänga upp skridskorna för gott, och ta itu med det vanliga svenska livslunket, med allt vad det innebär. Det är inte så illa, när man väl är inne i det – har jag hört. Men jag tror jag vet vad det är som gör det så svårt att säga farväl till hockeyn: dels vill nog Foppa vinna den enda medalj han saknar – SM-guld med sitt älskade MODO; och dels så vill han nog tillsammans med Lidas och Sudden och resten av gänget vara med och försvara OS-guldet i Vancouver nästa år, något man kan förstå mer än väl. Så kan Peter Forsberg komma tillbaka igen? Vem vet? Men när man tänker på saken, och hans sagolika karriär, så vore det snudd på otroligt om han inte fick avsluta karriären med ett OS-guld till?