Skidåkningen ur spår?

Den jippobetonade avslutningen på skidsäsongen är naturligtvis kul för alla inblandade samt suverän TV-underhållning. Men jag kan inte annat än beklaga vägen man nu som sport valt att gå.

Istället för att göra det rätta och logiska valet, att göra de längre distanserna (över fem mil) en del av världscup, VM och OS, så valde man att börja köra allehanda sprinttävlingar. Nu är det alltså sprint som gäller för hela slanten. Vi måste komma ihåg att sprint är att jämföra med paralellslalom – en kul gren att köra vid lite festliga tillfällen. Men det är inte riktig skidåkning.

Vägen skidsporten borde gått var naturligtvis att introducera ett 80 eller 90 km lopp – på både dam och herrsidan! – och inte att börja köra kortare distanser. För som jag skrivit tidigare så är dagens femmil nu att likna med forna tiders 15/18 kilometer.

En ny femmil behövs således och distansen som bör köras är minst 80 km, så att man är ute i spåren lika länge som man var på Särna Hedlunds tid – alltså runt tre och en halv timme! Detta hade vidare på ett effektivt sätt stoppat den nya tidens freaks typ Northug & co.

Anser vidare att man nu allvarligt bör överväga att slopa skatestilen en gång för alla. Om alla kör klassiskt så är det lika för alla. Man bör dessutom omedelbart upphöra med jaktstarter. Den gamla hederliga intervallstarten måste användas på samtliga kortare distanser (utom sprinten såklart). På femmilen och längre distanser kan man dock emellanåt köra med masstart.

Northug för Falun?

Nog verkar det lite sjukt alltid att svensk skidåknings stora dödsfiende, Petter Northug, nu ska hjälpa Sverige att få arrangera VM i Falun 2015. Har vi inte stora skidstjärnor själva så det både räcker och blir över – både vad gäller aktiva och legender?

Frågan är vidare om vi här på rätt sidan fjällen vill bli förknippade med denna känguru på skidor framöver. Själv är jag för att stoppa den här nya typen av skidåkning samt återgå till åtminstone två intervallstarter av tre möjliga vid de långa distanserna.  Att nu då ta totalt onödig hjälp av denna norska primadonna ter sig för mig inte bara märkligt utan dessutom osmakligt.

Alla vet ju om att Northug inte har en suck vid intervallstarter. Han är en häftplåster som klistrar sig fast på dem som befinner sig framför honom i spåren – innan han stakar iväg som en blådåre de sista två-tre hundra metrarna! Vi har sett hans taktik nu och är less på att se den igen.

Problemet är att skidåkning som sport nu har sålt sin själ genom att ideligen flörta med TV-bolagen. Alla nordbor vet att uppskatta det gamla hederliga viset att tävla. Sprinten är förvisso ett kul nytt inslag och, inte helt oviktigt, otroligt väl anpassad för dagens kräsna TV-publik.

Men nu med Northug så håller man på att göra hela sporten till ett enda stort jippo. Skidor är en urgammal sport, allvarligt menad att utföras och avnjutas. Att stå vid skidspåren och se åkare efter åkare passera med en halvminuts mellanrum är för mig långt mycket mer spännande än se en hel drös lufsa förbi i makligt tempo varv efter varv ända framtill de sista kilometrarna.

Skidåkningen har nu alltmer börjat likna cykel vid Touren eller Girot – under de långa trista flacka etapperna, när åkarna i den stora klungan går i mål på samma tid. Vinnarna av dessa etapper är alltid de samma – spurtspecialisterna. I sammadraget har dessa spurtkanoner dock inget att hämta. Northug är en sådan spurtfantom. På en femmil med intervallstart så hade Svan, Mogren och Wassberg lekande lätt kört ifrån honom med en halvtimme.