Borde man vara kristen för att få idrotta på elitnivå?

Problemet med alla dessa professionella idrottare, och allt elände de ställer till för oss och hela idrotts-Sverige, lämnar mig ingen ro. Bara idag såg jag en kul liten film på SVT om vårt landslag i australiensisk fotboll.

Laget vann EM-brons och spelarna var överlyckliga. Att inga av killarna är miljonärer behöver väl inte tilläggas? De är alla glada amatörer. Amatörism och glädje hänger således ihop.

De tjänar mao inte mammon som våra hockey och fotbollsdivor.

Problemet är alltså mammon, denna mytiska gestalt, omtalad i Bibeln som en synnerligen farlig filur och som någon man inte bör ha att göra med — och än mindre tjäna.

De kristna, Guds utvalda folk, har, tror jag, rätt när de hävdar att man inte ska tjäna mammon, och inga kristna gör då heller så. Och titta hur lyckliga de alla är.

Och då vår målsättning här i Sverige, när det gäller vår inhemska idrott, är att återinföra amatörismen, så slog det mig att det nu kan vara dags att kräva att alla som vill idrotta på elitnivå borde vara kristna.

Man hade då inte längre behövt domare på planen, eftersom ingen hade fuskat eller farit med osanning.

Alla hade varit sportsliga och hedrat Guds 10 Budord och dessutom levt enligt mottot — må bäste man (eller kvinna) vinna. Och alla hade självfallet varit amatörer med glädje, eftersom man enbart idrottade för att det var kul och för att ge mammon och kommunismen en känga där bak.

Vi bör vidare, slog det mig precis, förbjuda allt idrottande på söndagar from nu, för denna dag är tänkt att användas som vilodag — inte till att dyrka mammon.

I vilket fall som helst så finns det en hel del vi kan lära oss från Guds utvalda folk, de kristna, för som vi nu insett så leder inte tjänandet av mammon till annat än elände och allmän olycka.

Jag minns, avslutningsvis, hur den brittiske löparen Eric Liddell orsakade ett fruktansvärt rabalder i OS på sin tid när han vägrade tävla på en söndag pga av sin tro. Liddell missade chansen att vinna OS-guld (han var storfavorit), men tyckte ändå att det han gjorde var rätt. Detta förevigades som bekant i filmen ”Triumfens Ögonblick” från 1981.

Återinför amatörismen!

Vad som nu måste ske framöver är att vi återinför amatörismen inom all svensk idrott.

Vill man idrotta på elitnivå och i klubbsammanhang så måste man vara en glad amatör. Och detta gäller samtliga inhemska idrotter: fotboll, friidrott, handboll, varpa, brännboll osv osv…

Redan de kristna, Guds utvalda folk, visste för två tusen år sedan att det var en mindre bra idé att tjäna Mammon, något vi nu alla fått lära oss den hårda vägen.

Det sista vi vill ska ske är att våra svenska fotbollsklubbar samtliga blir professionella och företag likt de i England. Där ägs klubbarna av rika amerikaner, araber, judar eller kineser.

Vi måste nu slå vakt om att inte samma sjuka drar in i Sverige. Våra klubbar måste förbli ideella föreningar, utan något som helst intresse av att tjäna extra pengar

Vi svenskar – alla av oss – vill att våra fina gamla klubbar och föreningar förblir svenska och i händerna på medlemmarna. Enda sättet att lösa dilemmat på är att göra amatörismen till gällande lag.

Idrottandet blir inte sämre för det. Amatörismen lär istället göra Sverige till idrottens Shangri-La. Allsvenskan kommer att vara lika njutbar för det – och av lika undermålig kvalite som idag. Det viktiga är inte kvaliteten på fotbollspelandet, utan kampen mellan lagen på plan.

Rivaliteten mellan AIK och Djurgården (för att ta ett exempel) kommer att bestå – och kanske tom stärkas? För med inga pengar bortslösade bort på spelarlöner, och dyra utlandsinköp (som då alltså förbjuds), så kan man sänka entréavgiften ordentligt, något som då ökar publiktillströmningen.

Alla vinner således på amatörismens återkomst.

Att svenskt medborgarskap som infödd (ej inflyttad) svensk måste gälla behöver jag självfallet inte ens tillägga. Vill man se tyskar, fransoser, japaner eller afrikaner eller andra professionella sparka boll så får man vackert åka utomlands.

Fast med inga pengar att tjäna på att idrotta i Sverige så kommer inga utlänningar att vilja vara med här hos oss ändå. Precis som vi vill ha det.

Argentina: Guds lag! Messi: Messias!

Att de kristna är Guds eget folk känner alla så klart till, men att Argentina är Guds eget fotbollslag är ännu inte lika välbekant. Men så är det.

Efter att ha tittat på hur fint alla spelarna gjorde korstecken före och efter match och på så vis skänkte all ära till Gud, så insåg jag att man är det utvalda folket på fotbollsplan.

Att Messi är Messias hör vi ju på namnet? Och att han kommer att frälsa hela fotbollsvärlden i sommar är något som vi nu alltmer inser för varje sekund som passerar? Titta bara hur Messis lagkamrater dyrkar honom (bilden).

Ske Guds vilja, säger jag i sammanhanget. 

Messi är inte bara världens absolut bäste fotbollsspelare, han har vidare en underbar godhetens utstrålning.

Jag har tex ännu aldrig hört någon säga ett endaste ont ord om denne fotbollsmessias. Alla verkar älska honom – inte bara som fotbollsspelare, utan även som person.

Han är en god version av Maradona, en spelare som var hatad som person i många läger, dock ej i hemlandet och i Napoli där han till allmän kännedom alltjämt dyrkas som en Gud.

Men nu har en ny Messias kommit till Jorden, och jag tror nu alltmer på att ett himlens under kommer att inträffa i Sydafrika. Messi och Maradona lär nu med Guds hjälp, som tack för att de öppet hyllar honom, ta hem VM utan större problem. Halleluja.

Gud och idrott

Att idrott och politik inte hör ihop har vi alla fått höra till leda. Att inget är mer felaktigt vet vi såklart också, för inte hade en svensk idrottstjärna åkt iväg och idrottat i ett land som var en hemsk militärdiktatur där man inte brydde sig om de mänskliga rättigheterna. Fast vi åkte ju till OS i Kina.

Att idrott och religion inte hör ihop har vi dock inte hört på ett tag, men flera kända idrottsstjärnor har ju genom åren vägrat att tävla på söndagar då det bryter mot deras religiösa övertygelser. Filmen ”Chariots of Fire” belyste detta dilemma.

Personligen så tycker jag det är en smula trist att dessa kristna inte lyckades se till att söndagen hölls fredad, eftersom vi i dagens konsumtionssamhälle bombarderas med idrott dygnet runt sju dagar i veckan.

Kanske hade det varit rätt så skönt att ha en helt idrottsfri dag ändå? En dag när man kunde ta det lugnt och pyssla med annat, som tex läsa den där boken som aldrig blev läst, eller ta den där promenaden längs havet, eller … jag tror ni förstår.

Problemet är väl att alla affärer nu är öppna sju dagar i veckan. Nog var det bättre förr ändå när allt var stängt på söndag och när affärerna stängde klockan ett dagen innan.

Tänk hur mycket ledig tid vi alla hade då. Tid att umgås och vara fria från allt som TV och radio och kommersen nu tvingar på oss – en massa trams vi klarade oss finfint utan – innan vi blev medvetna om att vi till varje pris måste ha det även på en söndag.