Sverige besegrade Finland!

Utan spel av Zlatan Ibrahimovic så kunde våra käcka blågula pöjkar besegra den lede finske fi borta i vår fina gamla svenska stad Helsingfors med hela 2-1. Att det bara blev 2-1 till de våra, trots hemmaplan i fina gamla svenska staden Helsingfors, är inte så mycket att säga om. Det viktiga i dagsläget är bara att konstatera att segern är vår, och inte de icke-svensktalande finnarnas, vilka alltjämt ockuperar vår fina gamla svenska stad Helsingfors. Vissa av dessa icke-svensktalande finnar har vidare fräckheten att kalla fina gamla svenska staden Helsingfors för Helsinki! Oförskämt anser jag och alla andra människor världen över om saken. Staden heter Helsingfors! Ska det behöva vara så himla svårt att fatta? Den är ju för tusan byggd av oss, mestadels av folk från Hälsingland, därav namnet. Det är mao extra skönt att få knäppa de oförskämda icke-svensktalande finnarna på näsan. Förhoppningsvis lär de sig nu att veta hut? Extra kul var som redan omnämnt att Ibrahimovic inte spelade boll idag. Vissa menar att han kan ha varit närvarande på plan, men spelade fotboll gjorde han iaf inte. Något spel från hans sida såg då inte jag iaf. Nej, den svenska segern bärgades utan Ibrahimovic. Skönt och bra anser jag och alla andra fotbollsvänner världen över om saken. Ibrahimovic är nu passé och nytt fint äkta svenskt blod är vad som nu behövs till nästa viktiga svenska fotbollsmatcher. Endast då kan det gå vägen. Till Hollandsmötet så behöver vi nu ett erkänt duktigt radarpar längst fram som kan och vill spela boll och inte bara stå och invänta smörpassningar i målområdet. Endast då kan segern bli vår igen i nästa match. Tippar f.ö. och förresten redan idag att Sverige vinner VM i Brasilien år 2014. För då är det vår tur.

Leve Sverige!

Damkronorna mosade av USA

Nyfiken som jag var så kollade jag precis upp hur läget var för våra damkronor borta i Vancouver. De deltar ju där som bekant i en fyrnationsturnering tillsammans med USA, Finland och Kanada. I första matchen blev det 7-0 i baken mot värdnationen. Föga överraskande så blev det på nytt 7-0 i baken igår, denna gång mot USA. En sista förlustmatch av gruppspelet återstår dock att spela – mot gamla dödsfienden Finland. Bara härom dagen så lutade det åt en given förlust mot finskorna, men då de själva fick så de teg igår (2-10 mot Kanada), så ser det idag en aning ljusare ut för de våra. Fast även om laget vinner så blir det respass i semi, vilket medför att det blir en ny match mot finskorna om tredje plats. Morgondagens match är mao bara en träningsmatch.

 

Jag måste dock säga att jag inte blir riktigt klok på varför de två nordamerikanska lagen är så överlägsna oss. Vi här i Norden har ju hockey i blodet. Så varför blir vi utskåpade gång efter gång efter gång? Att Finland lyckades besegra USA i måndags var bara en engångsföreteelse. För det var det väl?

 

I vilket fall som helst så kan alla intresserade av Damkronornas vidare äventyr ”over there” själva hänga med i de senaste nyheterna på Hockey Canadas websida. Där kan man tom titta på matcherna på nätet, mot betalning förstås, men vem vill plåga sig själv på det viset? Fast om tjejerna tar sig till final så kanske man skulle överväga att länsa spargrisen. Det kostar nämligen 6.95 i kanadensiska dollar att se en match. Exakt vad det blir i kronor och ören känner jag dock inte till, men kanske handlar det om femtio kronor? Detta med att se sportevenemang på nätet verkar för övrigt vara framtiden för oss alla. Så är det redan när det gäller alla ATP turneringar, för man kan där se de flesta matcherna på nätet. TV och datorer håller nu på att förenas, och det dröjer nog inte länge innan PPV tar över helt och hållet.

Damkronorna på månadslång turné i Kanada

Strax efter att jag publicerat inlägget om Maria Rooth, så slog det mig att jag inte kände till vad hon och de andra tjejerna i Damkronorna pysslat med sedan mitt senaste inlägg om dem någon gång i slutet av april (från VM i Finland). Jag var plötsligt oerhört nyfiken på vad som hänt sedan sist. Och kan ni tänka er, våra damkronor befinner sig i detta nu på en månadslång turné i Kanada! Hade ingen aning om detta. Och då läser jag ändå de stora sportsidorna på nätet varje dag. Jag är mao inte mycket till sportskribent. Eller har jag i det här fallet rätt att skylla ifrån mig på just nämnda sportsidors redaktörer. I kväll så har det tex handlat om Zlatan för hela slanten. Han spelar nämligen sin första match för Barca. Mycket intressant – NOT. Jag har nämligen börjat bli trött på den figuren och hans såpopera, speciellt som han inte tycks kunna skjuta blågult till VM. Han tjänar dessutom alldeles för mycket pengar.

 

För att nu återgå till det som inlägget egentligen handlar om – Damkronorna – så blev jag otroligt fascinerad av deras långa turné i Kanada. En hel månad utomlands! Kanske inser vi vilka uppoffringar tjejerna gör och varför Maria nu valt att sluta efter kommande säsong. Ingen normalt funtad vuxen människa hade väl orkat hålla på så här år ut och år in när man inte ens tjänar några pengar på saken. I vilket fall som helst så har man nu redan mött Kanada fem gånger (två vinster och tre förluster). Men siffrorna säger inte hela sanningen, ty vid endast ett av de fem mötena så mötte våra damer Kanadas A-lag (förlust 2-7). De övriga fyra matcherna gick mot en kanadensisk B-formation. Men en vinst är ändå en vinst, och då naturligtvis bättre än en förlust. Och även spelarna i en B-formation vill naturligtvis vinna för att bevisa för tränarna att man egentligen tillhör A-laget. Om vi sedan tänker på att de våra spelat alla matcherna på bortais, i lejonets egen kula, så fattar vi att dessa segrar inte går av för hackor.

 

Nu väntar en tio dagar lång uppladdning inför den avslutande 4-nationsturneringen mot dödsfienden Finland och de två oövervinnliga lagen Kanada och USA. Läs mer här på Ishockeyförbundets hemsida. Där kan vi kolla upp resultaten från de fem spelade matcherna och se spelprogrammet för den kommande turnerningen. Man har även en kul omröstning för läsarna om hur man tror det går mot Kanada den 31 augusti. Hela 25 procent tror som jag på svensk seger! Men då röstade jag visserligen två gånger – av misstag:-) Men tänk ändå igen på vilka uppoffringar våra elitidrottsmän och kvinnor måste göra för att vi ska få lite underhållning framför TV aparaterna under OS nästa år. Damkronorna ligger alltså redan nu i hårdträning i kalla ishallar på andra sidan jordklotet, samtidigt som halva svenska folket sitter på stranden i solskenet med en glass i handen och njuter av sommarvärmen. Låter orättvist:-)

Försnack inför Damkronornas bronsmatch

Om ett par timmar så ska Damkronorna ta sig an hemmafavoriten Finland i en match om bronset. Och det är en match jag inte tänker missa. För det är en match som betyder något, även om de svenska tidningarna är mycket mer intresserade av engelsk fotboll, och lag som Sunderland och Middlesborough. Skandalöst faktum, som dock är sant. Tyvärr.

 

Hur det går i matchen? Svensk seger med 5-2? Kanske är jag en aning optimistisk? Men tjejerna är på G, samtidigt som de finska lejoninnorna har åkt på storstryk två matcher i rad (mot den dödliga duon: 0-15 i baken sammanlagt). Det är mao ett demoraliserat finskt lag vi möter, och ett lag som har all den tunga hemmapressen på sig.

 

De har dessutom det så förhatliga Sverigespöket att ta itu med. Spöket som så ofta brukar ge finnar och finskor stora-skälvan när det gäller idrott, speciellt i viktiga matcher. Svenskorna är istället fulla av självförtroende, och det är ett självförtroende med täckning bakom. Så bra är man för tillfället. Och sen har vi naturligtvis Valentina Lizana längst bak, och hon kommer att hålla tätt. Peter Elander kan således vara lugn, för idag blir det garanterat en ny fin och värdefull bronsmedalj från en riktig VM-turnering:) Här är ett SVT-klipp om vår nya “superkedja“.

Damhockey-VM: större än Herr-VM?

Många lyfter säkert på ögonbrynen över rubriken till det här inlägget. Visserligen så avslutar jag just nämnda rubrik med ett frågetecken, men för mig så råder det ingen tvekan om saken: det är större att vinna VM-Guld på damsidan än det är att göra så på herrsidan.

 

För som vi alla vet så är killarnas VM inget annat än en B-turnering. I Nordamerika så bryr man sig tex inte ett dyft om den, för där är allt fokus på Stanley Cup. Och som vi alla vet så brukar många av våra stjärnor, fastän de åkt ut ”over there”, tacka nej till medverkan i Tre Kronor. Det visar vad en stor del av våra blågula spelare anser om turneringen. De säger dock aldrig rent ut att de hellre vill vara lediga, utan skyller alltsomoftast på skador.

 

I vilket fall som helst så är Dam-VM ett riktigt mästerskap, för vi har där alla de bästa spelarna med. Och det är nästan så vi ibland önskar att det även fanns ett Ladies Stanley Cup … så att vi fick möta lite enklare kanadensiskt och amerikanskt motstånd vid världmästerskapet.

 

Det är mao en riktig utmaning för våra spelare i Finland, något vi inser idag när tom ett bronsmedalj är värd sin vikt i guld. För killarna så är det numera bara guld som räknas. Men inte ens VM-Guld är särsklit stort längre, och det tror jag till viss del beror på att vi har VM varje år. Vi borde återgå till systemet med uppehåll under OS-år. För det gav VM mer kred. Som det är nu så är det hela en aning urvattnat?

En sista reflektion om Damkronornas seger mot Ryssland

Efter att ha tänkt på saken över natten så börjar jag nu undra om Damkronorna har nått en ny högre nivå? För den smått osannolika storvinsten mot Ryssland visade upp dem från deras allra bästa sida. Och vi kan inte hävda att det var Valentina Lizanas fanstastiska storspel i målet som såg till att vi vann så stort som vi gjorde. För spelarna gjorde mål som aldrig förr. Och vi behöver ta reda på varför allting föll på plats.

 

Laget har växt, något man bara kan göra i stora turneringar och mot toppmotstånd. Vi hade tex åtta olika målskyttar igår, vilket betyder att spelarna kan göra mål, även mot kvalificerat motstånd. Och kanske har tjejerna nu själva insett detta? Kanske var gårdagens vinst tecknet på att laget nu har hittat sig självt igen? Peter Elanders bygge har aldrig varit solidare? Och vi kan nu med tillförsikt gå in i morgondagens bronsmatch mot Finland : en match jag är säker på att vi vinner.

 

Niklas Wikegård sa häromdagen att spelarna som var med i OS nu är sämre än de var för tre år sedan. Detta tror jag inte för ett ögonblick på. Sanningen är istället att de andra tjejerna nu har lyft sig till samma nivå som Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson och alla de andra sk ”veteranerna”. Det lustiga i sammanhanget är att vissa av veteranerna bara är lite drygt 20 år gamla.

 

Niklas har således fel, man blir inte sämre ishockeyspelare bara för att man blir äldre. Hade tex Tre Kronor vunnit OS-Guld utan alla gamlingarna. Nej, naturligtvis inte. Vilka tre var det som gjorde segermålet i Turin? Svar: Sudden, Foppa och Lidas. Ishockey kan man mao spela hur länge som helst, så länge man har motivationen kvar. Och det tror jag tjejerna har.

 

På tal om Gunilla Andersson förresten, så visade SVT en liten intervju med henne i en av periodpauserna igår. Och den var mycket sevärd. Klart äldst i laget som hon är (fyller 34 om några veckor) så verkade hon lika hungrig (om inte mer?) än vissa av de yngre spelarna. Hon ville fortfarande förbättra sig, och när det gäller OS … så kunde hon inte vänta på att få åka dit. Sicken inställning. Och jag kan bara ana vilket stort föredöme Gunilla måste var för alla tonåringarna i laget. Hon är gammal nog att vara deras morsa, men har trots det ett brinnande hjärta för allt vad Damkronorna står för. Inte konstig att hon nu har världsrekordet i antal spelade VM och OS matcher.

Damkronorna körde över Ryssland med 8-0 i VM

Med hela 8-0 så körde idag våra damkronor över Ryssland i den sista matchen i ”bronsmatchgruppen”. Svenskorna tog en aning oförtjänt ledningen, via Tina Enström, och det var en ledning man tog med sig in i periodpausen. Matchen var dock helt jämn ända in i mitten på andra perioden, faktiskt med ett litet plus i kanten till de tekniska ryskorna. Att vi inte släppte in något mål berodde helt och hållet på Valentina Lizanas storspel i målet. Hon fick senare även pris som Sveriges bästa spelare. Mycket välförtjänt.

 

Ryskorna hade alltså bud på flera mål. Men just när jag började frukta det värsta … så slog Frida Nevalainen till och gjorde 2-0 till de våra, något som vi inte riktigt förtjänade. Ett par minuter senare så slog Maria Rooth in 3-0, på ett suveränt pass från Cecilia Östberg: Marias hundraförsta mål i landslaget! Och detta mål punkterade dagens tillställning. Ryskorna var därefter mentalt slutkörda, och orkade inte resa sig igen. De hade ju under nästan två perioder gjort allt för att få in puckuslingen bakom Lizana.

 

Vad som nu inträffade var under långa stunder en uppvisning av våra tjejer, där de oförtrutet fortsatte att driva på framåt. De började spela ut. Vi fick nu se några synnerligen fina mål. Pernilla Winberg svarade tex för ett solomål, som slutade med att hon själv slog sin egen retur.  Och hon gjorde även suverän framspelning till Erika Holst vid 4-0. Danijela Rundquists avslutande 8-0 mål var även det en delikatess: skickligt placerade hon ett hårt skott i ena hörnet, som helt ställde den skymda målvakten. De stora skillnaderna lagen emellan var dessa: Vi har 3 världsmålvakter … Ryssland har ingen (de bytte målvakt i tredje). Vi tog till vara på våra chanser … Ryssland slarvade bort sina.

 

Spelare som idag utmärkte sig, vid sidan om Lizana, är alltför många för att nämnas, så vi får istället hylla hela laget: för detta var en riktig lagseger, där tjejerna blev bättre och bättre för varje minut som gick. En helt makalös tillställning. Och att besegra Ryssland med 8-0 är definitivt inte något som vi lär få uppleva igen på ett bra tag? Svenskorna var det klart starkare laget matchen igenom, både rent fysiskt, men även mentalt. Det kändes hela tiden som om vi hade en extra nivå som vi kunde ta oss till, om vi bara kunde ta oss i kragen, och det är vad som skedde efter Marias 3-0 mål, för då föll alla bitarna äntligen på plats.

 

Men man vinner inte matcher med 8-0 enbart tack vare bra målvaktsspel. Våra tjejer visade idag upp en sida många av oss inte längre trodde fanns, för man var kliniska i avsluten. Det var helt fantastiskt att se. Varför kan vi inte spela likadant mot ”de två stora”? Ja, det är den stora frågan? Antagligen beror det på någon form av mental blockering. Vi har ännu lite för stor respekt för nordamerikanskorna, samtidigt som vi alltid börjar matcherna så segt. Och detta måste vi jobba vidare på att lösa.

 

Peter Elander sa efter matchen att siffrorna var en aning missvisande, och att vi inte är åtta mål bättre än Ryssland. Och det håller jag med om. Men, anser jag, vi har en åtta gånger bättre målvakt än ryskorna … i vår egen Valentina Lizana. Hon måste nu räknas som Sveriges förstamålvakt? Elander sa vidare att Valentina ska spela på söndag mot Finland. Det är sålunda redan klart, något som även Niklas Wikegård hade krävt från sin kommentatorsplats. Att han alltid ska ha rätt.

 

Synd om Sara Grahn, men detta är ingen plats för egon, för nu har vi ett brons att ta hem. Och det kommer vi även att göra. Mitt tips: 5-2 till de våra. Se ett sammandrag från SVT här. Som vanligt så står det inte så mycket i våra tidningar om matchen, men ett par TT-inlägg finns det: läs Expressens här och HDs här. Och jag höll så när på att glömma: idag spelade Gunilla Andersson sin 63:e VM/OS match – vilket är världsrekord! En annan länk som är väl värd att klicka på är så klart Hockeyförbundets om dagens match, för där finns alla fakta.

Felet med Ishockey-VM i Finland

Efter att ha reflekterat över damkronornas sorgliga sorti från finalspelet igår (bilden), så slog det mig att det är någonting fel på sättet VM är upplagt. Att ett av världens 4 bästa lag (Sverige) ska behöva åka ur huvudturneringen redan efter två matcher kan ju inte bara vara rätt? Vi får nu inte möta USA, något som varken gagnar oss, amerikanskorna eller damhockeyn som sport. Detta problem måste lösas.

 

Felet ligger helt enkelt i den knasiga uppdelningen av lagen i tre grupper, istället för bara två. Om vi hade haft 8 eller 10 lag i VM, indelade i två grupper, där ettan och tvåan gick vidare, så hade vi haft en mer rättvis turnering. Slutkontentan av dagens turneringsmodell, kontra den där fyra lag går vidare till medaljspel, blir dock densamma: USA-Kanada i final, samt Sverige-Finland i bronsmatch. Men skillnaden blir att de fyra bästa lagen får möta varandra minst en gång.  Och det är detta som saknas med dagens koncept.

 

Så varför är det så här? Antagligen beror det på tidsbrist. Extra matcher betyder extra kostnader, och i dagsläget så är väl inte damhockey världens bästa business. Att sen vissa matcher där de båda storlagen är inblandade slutar med 13-1 gör väl inte saken bättre. Genom tregruppssystemet så slipper de sämre lagen bli krossade av den dödliga duon mer än en gång. Men i slutändan så har man ingen rätt att skydda de sämre lagen från de bättre. Att åka på storstryk är helt enkelt något man får ta om man vill vara med och leka på den här nivån. Kanske kan man avbryta en ojämn match när det står 7-8 noll? Att göra 13-14 mål på en motståndare i en VM-turnering gagnar inte någon, snarare tvärtom.

Sverige förlorade mot Serbien

Gårdagens 2-0 förlust borta mot Serbien var det inte mycket att säga om. Ett B-betonat svenskt landslag hade inte mycket att sätta emot tänt hemmalag. Och när sedan serberna fick ett gratismål i inledningen av matchen så började man ana vart det här var på väg. Men saken är den att ingen bryr sig om hur det går i dessa vänskaps/träningsmatcher längre: inte jag, inte du, och inte ens våra spelare?

 

Matcher som inte gäller något är heller inte av något värde? Utan den där extra press som alltid infinner sig när en VM-plats står på spel … så orkar inte spelarna göra det där lilla extra som man gör vecka efter vecka i seriespelet. Och sedan så har vi ju det där eviga, olösliga problemet att man kan skada sig. Så vad kan man göra åt saken?

 

Mitt förslag är att arrangera fler matcher mot våra nordiska grannländer. Vi borde möta samtliga fyra landslag varje år, kanske i en form av turnering, där segraren kan kalla sig Nordisk Mästare. Detta hade gjort matcherna betydelsefulla, och hade även lockat storpublik till arenorna.

 

Alla som läst lite fotbollshistoria känner till att årets stora idrottshändelse förr om åren var det årliga mötet mot Danmark. Det går knappt att idag att fatta hur stora dessa matcher var. Varför inte gå tillbaka till våra rötter och till våra traditioner igen? För visst är matcher mot Danmark, Norge, Finland och Island mer givande och publikdragande än matcher som den igår? Låt varje landskamp bli en fotbollsfest igen, så som det var förr.

Ska Damkronorna bli världsmästare i Finland?

Nej, det här är inget aprilskämt, jag anser på fullaste allvar att våra damkronor nu har en reell chans att bli världsmästare för första gången. Vi har så klart hamnat i värsta tänkbara grupp … tillsammans med Kanada. Men vi måste möta dem förr eller senare, så varför inte göra så redan i grupppspelets andra match?

 

Jag föredrar faktiskt detta scenario, känns bättre än att spela mot Finland. All press kommer nämligen att vara på kanadensiskorna. Våra tjejer kan gå in i matchen utan någon som helst press på sig själva. Ingen förväntar sig en svensk vinst, allra minst Kanada.

 

Vi slår alltså ur underläge – som vanligt – men det är ändå inte som förr om åren. Och detta känner vi alla till. I höstas så besegrade vi äntligen laget som förnedrat oss otaliga gånger. Vi vet nu att det går att vinna. Och, minst lika viktigt, våra motståndare vet att de kan förlora … mot oss, den gamla slagpåsen. De har nu respekt för de våra. Och det är respekt vi har förtjänat genom hårt arbete och genom att aldrig ge upp. Vi kommer alltid tillbaka, är envisa som bara fan.

 

Vi vet att vi är bättre än någonsin tidigare, eftersom de etablerade svenska stjärnorna, som Maria Rooth och Erika Holst, inte är lika dominanta i landslaget som tidigare. Men det betyder inte att det ”gamla gardet”  har blivit sämre, utan på att resten av spelarna har blivit bättre. Mycket bättre tom. De hyfsat jämna matcherna i SM-slutspelets semifinaler är bevis på saken. Sverige är starkare än någonsin tidigare.

 

Kan vi bara hålla huvudet kallt och nerverna under kontroll, så har vi en jättechans att överraska i Finland. Kanske gå hela vägen? Sverige kommer inom en snar framtid att bli världsmästare. Det vet vi alla. Kanske är det dags nu? Allt hänger på Kanadamatchen. Det viktiga i detta läge är dock att samtliga spelare höjer sig, och att vår målvakt (vem det nu blir) gör en stormatch.

 

Fokus är A och O. Det handlar inte om teknik, snygga pass och dragningar längre. Det handlar om att hålla huvudet kallt i avgörande lägen: att vara som bäst när det gäller.  Och det handlar om hjärta, smärta och vilja : viljan att vinna … och om att våga lita på sig själv. Om tjejerna litar på sig själva, och varandra, så kan man lyckas. Jag hoppas och tror på stordåd i Finland. Det är dags för det?

Här är en länk till Sydsvenskan där vi kan läsa om hur truppen till Finland ser ut.

Damkronorna föll mot Finland

Det blev till slut bara en andraplats för våra svenska ishockeytjejer när fyrnationsturneringen på hemmaplan avslutades igår i Segeltorpshallen. Den täta matchen mot Finland slutade med 2-1 till bortalaget, men kunde lika gärna vunnits av svenskorna. En förlust mot Finland är naturligtvis inget att skämmas över, men om man vill ta sig till i final i den inte alltför avlägsna VM-turneringen, så måste man redan nu kunna distansera sig själv från ärkefienden från andra sidan Östersjön, för i annat fall så kommer det inte ens att bli tal om bronsmedalj. Och det är ju medalj vi vill ha? Nu fattades det visserligen en del A-lagsspelare för Sverige, och med dem i truppen så hade kanske finalen vunnits av svenskorna?

 

Så vad kan man dra för slutsatser av turneringen? Svaret är att man inte kan dra särskilt många slutsatser alls. Det här var bara en träningsturnering och inget annat. Vi kan åtminstone glädjas åt att finskorna inte har dragit ifrån våra egna, så det lutar av den anledningen åt en ny bronsmatch när det ska spelas om VM-medaljer i april. Ska det bli finalspel där så måste något utöver det vanliga till, som att alla måste höja sig ett par snäpp, samt att de etablerade stjärnorna – med Maria Rooth i spetsen – måste var kliniska i sina avslut, eftersom de båda topplagen inte kommer att ge bort många chanser till de våra.

 

I övrigt kan man tillägga att det faktiskt är OS i Vancouver som är det stora målet, och det finns så klart mycket tid kvar att finslipa formen på innan det äventyret startar, men för att kunna lyckas i Kanada så måste tjejerna redan i detta VM nå upp till en högre nivå … den nivå som krävs för kunna ge amerikanskorna och kanadensiskorna en rejäl match om guldet.

 

Avslutningsvis kan jag tillägga att bilden ovan kommer från en gladare tillställning, nämligen då vi äntligen lyckades slå kanadensiskorna. Jag hade egentligen tänkt ladda upp en bild från gårdagens match, men kunde inte – hör och häpna – hitta en endaste liten bild från matchen på nätet. Otroligt men sant! Bilder på Zlatan fanns det dock hur många som helst? I vilket fall som helst så är det väl antagligen roligare att minnas vinsten mot Kanada än den snöpliga förlusten mot Finland? Vi vet nu att kanadensiskorna kan besegras, något vi inte får glömma bort.