Trött på Champions League

Igår så tittade jag bara på sista tjugo minuterna av Champions League finalen. Var totalt ointresserad av utgången, möjligen så hoppades jag en smula på Barca. För mig så har den en gång i tiden så fina Europacupen numera förvandlats till ett missfoster så stort att jag inte längre ser något större värde i att vinna turneringen. Det var inte så väldans länge sedan som vårt kära IFK kunde ge de europeiska storlagen ordentligt med motstånd. Och detta sorgliga faktum, att vi nu blivit akterseglade av engelska och spanska klubbar, gör att jag nu inte längre bryr mig om turneringen.

 

Varför inte låta de sju-åtta klubbar som UEFA vill ska vinna få ha sin Champions League helt till sig själva. Låt alla oss andra små skitlag från små skitländer få ha vår egen turnering – en riktigt turnering om Europamästerskapet – som det var förr. Det som stör mig speciellt när det gäller Champions League är det faktum att flera av våra egna klubbar, som tex IFK, är lika stora som många av dessa europeiska storklubbar som varje år går direkt in i huvudturneringen. Att en klubb som Chelsea nu räknas till den Europeiska eliten är tex något som många i England retar sig på. Det var inte länge sedan laget spelade inför halvfulla läktare.

 

Alla de som tänker bänka sig framför TVn på Lördag och titta på FA-Cup finalen och tror att det handlar om en Davids kamp mot Goliat, bör inse följande: Everton är en större klubb än Chelsea, har alltid varit det, och kommer alltid att vara så framöver. Inga Evertonsupportrar anser att Chelsea är en riktigt storklubb. De vet, precis som alla vi insatta i engelsk fotboll, att laget enbart är framgångsrikt för tillfället pga att det har en rysk oligark som sponsrar dem. De vet även att så fort som hans pengar inte längre finns tillgängliga, så blir klubben på nytt ett lag som slåss för att hänga kvar i Premier League, tillsammans med lag som Wigan, Hull och Sunderland.

 

Alla som minns Blåvitts två UEFA Cup triumfer vet att göteborgarna har ett otroligt stort hemma-support. Att laget harvar i Allsvenskan är ju anledningen till att det publika intresset inte är större på de inhemska matcherna. Nu förespråkar inte jag att våra svenska storklubbar ska bryta sig ur serien. Vad jag istället vill beklaga mig över är det skandalösa vis som UEFA saboterade sina tre fina Europa turneringar på – turneringar vilka så gott som alla deltagande lag (förutom lag från Island, Färöarna och liknande länder så klart) hade chans att vinna. Att ett nordiskt lag i framtiden ens ska kunna ta sig till final i en av de återstående turneringarna är som vi alla vet totalt utetslutet.

 

Någon kanske undrar vad jag gjorde igår kväll, istället för att titta på Man U-Barca? Jag tittade faktiskt på sport – tennis. Och vad jag följde var en oerhört spännande match mellan Marat Safin och en totalt okänd fransk wildcard-spelare, Josselin Ouanna, över fem set. Slutet blev riktigt rafflande. Tyvärr så fick den så charmige och karismatiske ryssen se sig besegrad med 10-8 i femte, efter nära fem timmars spel. Snacka om dramatik. För mig så slår mao en bra tennismatch ut det mesta inom fotbollen, inte sällan med 6-0, 6-0.

Everton till final i FA-Cupen. Slog ut Manchester United efter straffar..

Everton grusade för en liten stund sedan Manchester Uniteds förhoppningar om att ta hem ALLT den här säsongen när man slog ut dem på straffar i en stentuff semifinal på Wembley.  Matchen var jämn och de öppna målchanserna var få till antalet för båda lagen, mycket beroende på det säkra mittbackspel som försvaren uppvisade.

 

Mest omdiskuterad blev en straffsituation där Danny Wellbeck revs ner av Evertons Phil Jagielka, men domaren som stod välplacerad valde att fria. Efter att ha tittat på reprisen ett par gånger så får man nog säga att de blåklädda hade tur, och att 1-0 till United i det läget inte hade varit bästa receptet att nå finalen på. Vid sidan om det så var det svårt för anfallarna att riktigt få till det. Och föga överraskande så slutade matchen mållös.

 

I förlängningen så var faktiskt Everton närmast att få in bollen, inte minst så var Tim Cahill ett konstant orosmoment för de röda. Men det helgjutna Unitedförsvaret var alltid där med en tåspets eller tackling. Inte ofta får man se en 0-0 match som är lika händelserik och sevärd. Och det beror så klart på att så mycket stod på spel: finalspel på Wembley … mot Chelsea.

 

När straffarna inleddes så befarade jag det värsta, för man hade valt (via lottning) att spela framför Uniteds supportrar. Fördel de röda. Och när just nämnde Cahill, Evertons stora talisman, sköt första straffen över målet, så trodde åtminstone jag att det hela var över.

 

Men vad vi fick se var en vändning av det spektakulära slaget, för i Liverpoollagets mål stod ingen annan än Tim Howard, den förre Manchester United målvakten. Och han ville nu visa Alex Ferguson att gammal är äldst. Han ville ha revansch. Och sällan har väl en målvakt spelat en sån avgörande roll i en straffsparkstävling, för Howard gjorde några suveräna räddningar.

 

Avgörandets stund föll dock på en annan person, Phil Jagielka, backresen och en av matchens giganter, för han fick ”äran” att ta den femte straffen. Den satte han klockrent innanför stolpen. Saken var klar: Everton spelar FA-Cup final för första gången sedan 1995 (då man vann över just United).

 

Extra skönt var det att Jagielka fick sätta sin straff, eftersom det var han som missade straffen som såg till att Everton åkte ur UEFA-Cupen härom året. Men allra gladast var väl ändå Tim Howard. Och scenerna efter matchen var underbara att bevittna, för Evertonsupportrarnas glädje var någonting i hästväg. Det var nästan så att man trodde de redan spelat finalen mot Chelsea och vunnit.

 

Everton har alltid varit mitt engelska favoritlag, och jag har tom sett ett par matcher på plats i England.  Men jag följer dem inte så noga som förr om åren: Antagligen beroende på att inget lag, förutom de fyra stora, längre har med toppstriden att göra. Men idag när det var dags för FA-Cup-semifinal, så var jag så klart tvungen att slå mig ner framför TVn.

 

Trodde på förhand att Everton skulle kunna slå till mot United, och det gjorde man till viss del pga att man var hungrigare. Cupen betyder nämligen något för de på framgång så utsvultna Evertonspelarna och deras supportrar.  Och kanske var det detta faktum, i konjunktion med David Moyes skickliga ledarskap, som idag fällde avgörandet i de blåvitas favör? Läs HDs artikel här och DNs här.