Curlingdamerna vinner OS-guld igen!

Jag är allt annat än en curlingfantast, men tom jag kunde inte undgå att bli indragen i nattens curlingdramatik. Lite sporadiskt slötittande på matchen till en början var allt jag kunde förmå mig till, och jag hoppades att svenskorna skulle få till en snabbt avgörande så att jag kunde släcka ner och dra mig tillbaka.

Men en 4-2 ledning halvvägs in i matchen, en match som andäktigt följdes av en fullsatt hall, där för övrigt Carl-Gustaf med fru samt Kanadas premiärminister även befann sig, förbyttes sakta men säkert mot ett 4-6 underläge. Och plötsligt så återstod endast en sten att skicka iväg – Kanadas, som alla trodde, guldsten.

Det var en rutinsten som skulle skickas iväg och en enkel uppgift för den kanadensiska skippern, Cheryl Bernard, som framtills detta läge spelat mycket bra. Alla i hallen förberedde sig för guldjubel, något som till hundra procent nu endast befann sig sekunder bort. För guldet var bärgat.

Men hör och häpna. Bernard missade! Detta var en omöjlighet. Ungefär som att missa en straffspark.  Svenskorna hade utjämnat till 6-6. Matchen gick nu till skiljeomgång. En katastrof för hela Kanada hade precis inträffat.

Men det var ändå ingen riktig fara på taket för Kanada hade sista sten och borde med lugna nerver fixa hem guldet. Och snart hade man på nytt guldläge, för Annette Norberg fick inte till sin sista sten. Cheryl Bernard hade plötsligt en ny straffspark! Inte kunde hon väl missa igen?

Men hör och häpna på nytt, för missade gjorde hon – inför en förstummad hall och ett chockat Kanada. Pressen på Bernard blev för stor och nerverna sviktade i detta hennes curlinglivs absolut viktigaste ögonblick. Den tänkta guldlyckan förbyttes mot ett tillstånd ingen av oss vill uppleva. Det var så man tyckte synd om den stackars kanadensiska skippern, för detta får hon nu leva med framöver. 

Men för Anette Norberg, Anna Le Moine, Eva Lund, Ulrika Bergman och Cathrine Lindahl så utbröt guldjubel. De kunde inte fatta vad som just hänt, och det kunde väl ingen annan heller för den delen. Svenskorna försvarade sitt guld från Turin. Sanslöst bra gjort. Läs mer här (SR) DN här

Inte mycket att skriva hem om idag

Efter att ha följt våra skidskyttetjejers avslutande insats i stafetten, och sett Anna Holmlund åka bort sig i semi, och fått höra nyheten om att Kalla, Haag och Pajala är krassliga, så insåg jag att det inte fanns någon anledning att skriva några mer inlägg igår.

Slutet på OS i Vancouver går nämligen nu i oturens tecken för oss svenskar. Enda glädjeämnet är att Norge nu i gårkväll tog tre nya medaljer – men inga guld! Tack och lov. Men jag är rädd för att det ännu är alltför många dagar kvar av spelen för att vi ska kunna undvika en ny norsk guldorgie, speciellt om Kalla inte blir frisk.

Guldorgien är på gång, känner det på mig, Norge har ju redan sex guld! Alldeles för många. Skänk en tanke åt vårt östra grannland, Finland, så inser vi varför desa guldorgier är av ondo. För så här långt har finnarna bara skrapat ihop en enda liten medalj – ett silver. Gamla stolta vintersportnationen Finland har bara en medalj! Det är knappt man tror det är sant.

Vi har ju då med våra sju medaljer lyckats riktigt bra. Så varför är vi inte nöjda? Svaret är Norge. Norge har ännu fler medaljer än oss. Vi vill stiga fram ur deras skugga och vinna fler guld än dem på nytt. Otur bara med all denna jäkla missflyt som hela tiden drabbar oss.

Varför ska världen vara så himla orättvis? Varför får ”the dark side” alltid så mycket framgång. Godheten är ju tänkt att vinna, så blir ju i alla fall i alla Hollywoodfilmer. Vi är ju ”the good guys”, för ”the bad guys” bor på andra sidan fjällen. Vi måste av den anledningen fortsätta hoppas på nya guld så att ”the good side” kan vinna, men var ska dessa guld komma från nu med all denna otur?

Snart har vi väl bara curlinglagen att hoppas på? Hemska tanke. Curling, sporten/spelet som jag placerat näst sist av alla OS grenar. Det är detta spel vi nu måste heja fram för att undslippa nedsättande norska kommentarer och överlägsna blickar under de nästkommande fyra åren.

Personligen så  hade jag dock hellre sett en extra distans i skidåkning än curling. Varför inte köra Vasaloppsdistansen 90 km? Där hade vi haft en bra chans till guld varje gång. Och handen på hjärtat, hade en enda svensk slösat bort sin dyrbara fritid framför TVn med att titta på curling om det inte handlade om OS? Nej, just det.

Hörde igår på Radiosporten att en av de kvinnliga reportrarna höll tummarna för att Norge skulle slå Storbritannien i curling så att vårt eget curlinglag skulle kunna gå vidare, första gången hon hejat på vårt västra grannland sa hon urskuldande. Jag är mao inte ensam om att vara trött på norka guldorgier.

I afton har vi nu två nya reella guldchanser i Anja och stafettlaget, men kan det sluta på något annat vis än med en norsk sensationseger i storslalom och en Northugspurt i mål? Troligen inte nu när vi har sådan jädrans missflyt. Tar vi tre-fyra brons till innan spelen är till ända så får vi väl vara glada:-)