Bubba Watson vann Masters igen

Min favoritspelare på golf är nog Bubba Watson. Han är en minst sagt egendomlig figur och påminner lite granna om Forrest Gump, fast såklart inte lika korkad som den fårskallen var i filmen.

Det var därför riktigt kul att se honom vinna Masters igår. Han borde ha vunnit klart, men en mellandag på lördagen där allt inte klaffade, samtidigt som han var en smula nervös efter att han gått ut i klar ledning, gjorde att gårdagens runda blev tuffare än den borde ha blivit.

Bubba har ett makalöst spel och slår bollen längre än de flesta, men det var inte där som segern bärgades, utan på hans superba puttande. Igår satte han åtskilliga svåra och viktiga puttar, något som stoppade de jagande, bl.a. svenske Jonas Blixt.

Blixt spelade f.ö. säkert och kontrollerat och missade knappt en enda putt inom räckhåll. Blixt slutade tvåa totalt, och det måste man anse vara en framgång för honom.

Jag höll dock tummarne för Bubba och inte för svensken. Blixt är trist som person och det är inte bra för honom eller golfen att en okänding som Blixt går och vinner en major så här pass tidigt i karriären.

Blixt får m.a.o. vänta ett par år på sin tur att bli champion. Superkul att Bubba vann m.a.o., för han var utan tvekan den bäste spelaren i årets upplaga av Masters. Tror nu att han tar hem en major till redan detta år, troligen the Open i Hoylake.

Bubba Watson vann Masters

Det var rent ut sagt helt sanslöst hur Bubba Watson slog till på andra särspelshålet — säkerligen ett av golfhistoriens mest otroliga ögonblick. Från en plats tjugotalet meter inne i bushen så ”hookade” han bollen från träden och hela långa vägen framtill grenen — som han inte kunde se mycket av — där den landade blott några meter från flaggan!

999 gånger av 1000 så var hålet förlorat i ett läge likt det Bubba befann sig i. Segern borde ha gått till Louis Oosthuizen, men som så ofta tidigare i majorsupplösningarna så hände det omöjliga. Bara att få till det omöjliga slaget hade varit värt att vinna Masters på. Det gällde därefter bara för Bubba att sänka putten för att vinna titeln.

Tyvärr för Oosthuizen så missade han först sin putt, något som då gav Bubba två slag för att själv ta hem årets gröna jacka, något han enkelt gjorde. Segern till yanken m.a.o.. Häftigt och superkul.

Och det som utspelade sig därefter har man inte sett ofta, ty tårarna flödde ymnigt under det påföljande kramkalaset — bl.a. så blev Mor Bubba omkramad den storgråtande pöjken sin. Härliga och gripande scener m.a.o.. Skitkul att en sådan annorlunda, för att inte säga unik spelare som Bubba fick vinna m.a.o..

Synd om Oosthuizen förvisso, inte minst efter hans spektakulära albatross på andra hålet (blott den fjärde i hela Masters historia och den första på tjugotalet år! Och den första jag och miljoner andra världen över någonsin sett live!), men sydafrikanen har ju redan en major — roligare att Bubba fick vinna m.a.o..

Bubba är dessutom en sådan suverän personlighet, långt mycket sympatiskare än våra egna trista svenskar. Faktum är att jag hellre såg Bubba vinna än Peter Hanson, en spelare jag snart slutade bry mig om, för han spelade ju bort sina chanser med sin negativitet! Svensken har f.ö. ännu inte gjort sig förtjänt av att ta hem en major, men det har Bubba. Hanson spelade vidare så himla trist fegspel att en seger för honom hade varit en förlust för golfen som sport.

Bubba spelade högriskspel mest hela tiden och då blev det framgång. Det svenska fegspelet orkade man knappt titta på. Bubbas spel kunde man å andra sidan inte slita sig ifrån. Rätt man vann sålunda, och jag ser nu gärna honom vinna ett par majors till. Svenskarna överlag har en sådan ruskigt trist attityd till golfen — ungefär som när man innan matchstart i fotboll satsar på 0-0 — och där hittar vi orsaken till deras fiaskon. Jag hade f.ö. hellre haft en svensk Bubba än alla golfspelarna vi har idag, möjligen med ett eller ett par undantag.