Finland utan chans mot Kanada och nu väntar Damkronorna i bronsmatchen

Efter Damkronornas fina fall framåt och oturliga storförlust igår (idag borta i Vancouver), så tänkte jag det kunde vara intressant att titta på våra motståndare i bronsmatchen, Finland. Och nog blev det en fascinerande tillställning alltid, inte minst tack vare en storspelande Nora Rääty (stavas underligt nog Noora Räty på finska?) i det finska målet: hon motade bort hela 45 av 50 skott!

Framåt så presterade finskorna inte mycket, men elva skott blev det ändå. Men tack vare Räätys/Rätys fina målvaktspel så kändes matchen inte som en överkörning. Och detta var huvudskillnaden mellan Sveriges och Finlands insats mot superstorfavoriterna.

Kim Martin fick inte ordning på sitt spel i våra matcher mot de två tunga lagen. Sorgligt men sant. Hon underpresterade, och det är ödesdigert mot de två topplagen. Exakt varför hon inte fick till det känner jag inte till. Kanske hade hon inte den där lilla nödvändiga turen med sig?

Kanske hade det gått bättre med Sara Grahn i målet (eller Valentina Lizana?), något många har hävdat? Men Peter Elander vet säkert vad han gör.

I vilket fall som helst så blir det en helt annan typ av match om bronset då båda lagen kan spela sitt vanliga spel. Matchen kan såklart gå precis hur som helst, men målvaktspelet kommer inte bli avgörande, tror jag. Istället så handlar det om vem har bäst dagsform och vem som har turen med sig.

Det blir säkert en otroligt spännande historia, och mitt utgångstips är svensk seger. Damkronorna brukar ha tur när det gäller att ta medalj i OS, och med tanke på all otur tjejerna haft de två senaste matcherna så är det nu dags för turen att stå dem bi. Och då Maria Rooth och Erika Holst haft otur när det gällt målskyttet så här långt, så kan vi nu lugnt räkna med att denna otur kommer att omvandlas till bronsmatchmålglädje.

Damkronorna förlorade bronsmatchen mot Finland

Sverige förlorade i eftermiddags bronsmatchen mot ett inspirerat och heltänt Finland. Matchen spelades inför fullsatta läktare borta i Tavastehus. Slutresultatet blev 4-1 (1-0, 1-1, 2-0). Och visst var det trist att det så blev här? För vi var många som idag hade stora förhoppningar på våra damkronor. Tänk så det kan gå?

 

Matchen började från svenskt håll en aning trevande mot ett välspelande finskt lag. Och att det endast stod 0-1 i baken efter första perioden kan vi tacka en viss Valentina Lizana för. Målet gjordes fö av den dödligt giftiga Michelle Karvinen. Våra svenska tjejer var som vanligt ”slowstarters”, och de drog dessutom på sig en del kostsamma utvisningar. Bla en där Cecilia Östberg, i andra perioden, helt i onödan körde på finska målvakten Noora Räty, vilket betydde utvisning, vilket i sin tur betydde 0-2.

 

Men efter att ha hamnat i detta underläge, så kom tjejerna tillbaka och kämpade snabbt till sig en mycket rättvis reducering – genom ett suveränt kampmål, signerat Danijela Rundkvist. Men detta var bara början, för svenskorna kämpade vidare, och kom allt oftare till avslut – olyckligtvis utan att få in pucken. Mot slutet av perioden såg man ut att vara på väg att vända matchen – som då stod och vägde. Finskorna var i detta läge en aning skärrade, och verkade dessutom tröttare än de våra. Skottstatistiken i andra var 11-7 i svensk favör. Tjejerna var mao på G.

 

Jag var själv övertygad om att Sverige skulle ta hem det här i slutperioden. Men av någon oförklarlig anledning så kom svenskorna ut i tredje ungefär på det vis som de började matchen. Flera grova misstag blev nu vad som avgjorde vart bronset skulle gå. De två avlutande målen serverades nämligen på silverfat … av svenska spelare … till finskorna! Något de tacksamt tog emot. Karvinen gjorde fö en väldigt snygg prestation när hon punkterade dagens tillställning med sitt fräcka 4-1 mål.

 

Anledningarna till dagens förlust är många, som tex : slarvigt och hafsigt spel ; dåliga, och emellanåt vansinniga, passningar ; ointresse, det verkade emellanåt som om spelarna tänkte på annat ; våra stjänspelare var osynliga, det går inte vinna stormatcher utan storspelande storspelare ; nervositet, speciellt märkbart i första perioden; trötthet och uppgivenhet, speciellt efter 3-1 målet ; dålig coaching (?), från TV-studion så frågade man tex varför inte Peter Elander tog ut målvakten när vi hade powerplay, något Wikegård krävde?

 

I slutändan så var dock inte dagens förlust en katastrof, för det var ändå Finland vi mötte – på bortaplan, inför en fanatisk hemmapublik. Men om vi inte klarar av att spela borta mot Finland, så kan vi redan nu glömma allt vad medaljer heter i Vancouver, för något mer fanatiskt än kanadensiska och amerikanska fans finns ju bara inte? Och hur ska damkronorna palla för trycket att spela inför uppemot 20000 kanadensiska supportrar?

 

Matchen idag kunde Damkronorna dock lika gärna ha vunnit. Skottstatistiken för hela matchen var nämligen 28-27 … till Sverige! Men lejoninnorna ville helt enkelt ha det här bronset mer än våra egna tjejer. De var hungrigare! De hade dessutom en bättre dag på jobbet. Och som alltid i sådana här matcher, så är det små detaljer som avgör: hade tex Erika Holst inte blivit hakad när hon var fri med Räty så hade hon säkert gjort mål. Och 2-2 i det läget, inför tredje perioden, hade antagligen förändrat på hela matchen. Kanske hade vi fortsatt och gjort både 3-2 och 4-2 innan den andra-perioden var över? Så små är marginalerna. Och därför måste man i toppmatcher vara kliniska vid avsluten, för utan att göra mål så kan man inte vinna. Enkelt och självklart, men ack så svårt att göra när det gäller.

 

Det som var allra tristast idag var dock hur svenskorna gav upp i sista perioden, och hur lojt man då uppträdde, och hur oinspirerade man då var. Flera spelare verkade bara åka omkring och gömma sig? Det är mao ett mentalt problem, som bara kan lösas om våra stjärnspelare föregår med gott exempel … och kämpar hela matchen igenom. Man måste spela med hjärtat. Och vad gäller spelarna i vår nya sk ”superkedja”, så var de idag  … som så många andra … ofta totalt osynliga.

 

En som jag hoppades på speciellt idag i den ”nya” kedjan var tex Elin Homlöv, men det enda jag minns från henne var den minst sagt vågade passningen in mot mitten som nästan frispelade några finskor. En passning som gjorde SVTs kommentatorer skräckslagna:) Men tyvärr så var Elin idag inte ensam om fadäser likt den nyss nämnda. Flera andra spelare, som tex Maria Rooth och Gunilla Andersson, kom idag inte upp till normal nivå, och slog mängder med felpass, och i viktiga matcher så är det naturligtvis inte ett recept för framgång. Men tjejerna kommer tillbaka. Var så säkra.

 

Nej, nu får det räcka för idag, för nu börjar den så hypade finalen mellan Kanada och USA. Har egentligen ingen lust att se den nu… På tal om finalmatcher förresten, så kan man fråga sig om Damkronorna får spela en final igen de närmaste åren? Och det är en fråga tjejerna nu måste ställa sig själva. Personligen så undrar jag om man verkligen vill spela en final igen? För viljan att vinna saknades idag? Och utan viljan att vinna så kan man inte … vinna. Se SVTs sammadrag här. Läs DNs artikel här. Läs HDs artikel här. Läs SvDs artikel här. Läs Hockeyförbundets matchrapport här.

Försnack inför Damkronornas bronsmatch

Om ett par timmar så ska Damkronorna ta sig an hemmafavoriten Finland i en match om bronset. Och det är en match jag inte tänker missa. För det är en match som betyder något, även om de svenska tidningarna är mycket mer intresserade av engelsk fotboll, och lag som Sunderland och Middlesborough. Skandalöst faktum, som dock är sant. Tyvärr.

 

Hur det går i matchen? Svensk seger med 5-2? Kanske är jag en aning optimistisk? Men tjejerna är på G, samtidigt som de finska lejoninnorna har åkt på storstryk två matcher i rad (mot den dödliga duon: 0-15 i baken sammanlagt). Det är mao ett demoraliserat finskt lag vi möter, och ett lag som har all den tunga hemmapressen på sig.

 

De har dessutom det så förhatliga Sverigespöket att ta itu med. Spöket som så ofta brukar ge finnar och finskor stora-skälvan när det gäller idrott, speciellt i viktiga matcher. Svenskorna är istället fulla av självförtroende, och det är ett självförtroende med täckning bakom. Så bra är man för tillfället. Och sen har vi naturligtvis Valentina Lizana längst bak, och hon kommer att hålla tätt. Peter Elander kan således vara lugn, för idag blir det garanterat en ny fin och värdefull bronsmedalj från en riktig VM-turnering:) Här är ett SVT-klipp om vår nya “superkedja“.