Även skidskyttet kom(igår)/kommer(idag) i skymundan av Allsvenskan!

Igår var, även utan Allsvenskan, en stor sportdag. Har själv bara orkat skriva om en bråkdel om allt som utspelade sig, och (kanske någon undrar) så skriver jag inget längre om ishockey (när det gäller Elitserien), eftersom jag då inte skulle få tid till något annat här på bloggen. Vad gäller Allsvenskan så bojkottar jag den som bekant tom april.

Även idag så saboterar bollsparkandet för alla andra sporter. Fyra matcher ska tydligen spelas idag – mitt i vårvintern! – något som då tar upp alla SVTs och Radiosportens resurser. Så istället för att följa damhockeyns kvartsfinaler, där tex Maria Rooths AIK idag kan åka ut, så ska vi nu hänga med i dessa totalt ointressanta fotbollsmatcher. Skandal!

För att nu återgå till annat: När jag följde Holmenkollentävlingarna i går så höll jag även lite koll på den alpina upplösningen i Garmsich Partenkirchen, där André Myhrer avslutade säsongen med en finfin tredjeplats. Jag följde dessutom Helena Jonssons och ACOs äventyr i skidkytte. Tyvärr gick det inte så bra för någon av dem.

Och jag måste säga att när det gäller Helena så har jag nu svårt att se henne vinna en stor titel igen. För även när hon skjuter mer eller mindre felfritt så blir hon ju frånåkt av de andra tjejerna. Att tävla med ett sådant handikapp gentemot tyskorna när det gäller som mest kan bara sluta på ett sätt. Och när de har en sådan fenomenal skidåkare som Magdalena Neuner, som troligen hade kunnat bli en stjärna även inom traditionell skidåkning, så är det svårt att se hur Helena någonsin ska kunna vinna ett nytt mästerskapsguld.

Tänker dock titta på dagens tävling för att förhoppningsvis inse att jag inte vet vad jag pratar om. Men allt annat än att Neuner komfortabelt tar hem Världscupen ter sig nu totalt osannolikt. Helenas enda chans är att tyskan skjuter bort sig, samtidigt som hon själv skjuter rent. Men med det flyt Neuner har för tillfället, och den toppform hon befinner sig i, så bör vi inte ha alltför stora förhoppningar på svensk framgång.

Helena under press

Enligt DN så har pressen på Helena Jonsson under OS varit alltför stor och en ny erfarenhet för henne, något vi alla visste men ändå inte riktigt kunnat förstå. För under förra årets succé under såväl VM som världscup verkade Helena ha nerver av tuffaste slag och omöjlig att knäcka.

Och under den första OS-tävlingen så sköt hon suveränt, där pressen ligger, samtidigt som skidåkningen gick sämre – pga felvallning? Jag trodde på fullt allvar ända fram till den tredje OS-starten att allt var helt okej med henne. Vi vet nu bättre tack var Wolfgang Pichlers öppenhjärtliga uttalande.

Men kanske nu idag, efter den svenska guldeuforin igår med Marcus Hellner och Johan Olsson, så kan Helena känna sig lite mer avslappnad än tidigare. Men att vända på en negativ trend när man bara har en sista chans att göra så på blir inte lätt.

Ett talande bevis på hur svårt det är fick vi alla med egna ögon uppleva när Kanada mosade våra damkronor med 13-1! Tjejerna var då oförmögna att ta sig ur den helvetiska situation man hamnat i. Att man inte åkte dit med 20-0 berodde enbart på att kanadensiskorna tog det lite lugnt mot slutet.

Idag kommer Helena inte att få någon som helst hjälp. Hon är på nytt helt ensam och utlämnad till sina egna inre demoner. Vad det handlar om idag är om hon som damkronorna mot Kanada, ända fram till slutet av andra perioden, nu bara går och väntar på slutsignalen, eller om hon som Anja efter störtloppet har gett sig själva fan på att avsluta OS-äventyret med hedern i behåll.

På tal om Anja förresten så läste jag precis att hon igår var bombis på att ta hem Super-G titeln! Otroligt men sant. Viljan och glöden hade hon alltså, men kroppen sa tyvärr ifrån. Hur som helst så är det den inställningen Helena måste ha idag. Hur det går? Är som alltid optimist, inte minst nu med kungen och drottningen på plats, men kan det verkligen bli ett nytt svenskt guld idag igen?

Svaret är att det mycket väl kan bli guld, men kanske blir det inte den vi tror som grejar saken. Kanske blir det ACOs dag? Inte alls omöjligt. För mig är det hon vi får hoppas på. Kanske blir det idag en ny klassik dubbeltriumf – likt den igår – för oss och våra två supertjejer? Eller fantiserar jag nu återigen lite grann för mycket? Men drömmar måste man ju som vi alla vet få ha:-) Läs vad SvD skriver inför tävlingen idag.

Osportsligt när Helena och ACO blev utan medalj

Det mest osportsliga som finns på OS-programmet är tveklöst dessa jaktstarter. Har alltid tyckt så och idag i skidskyttet hände inget som fick mig att ändra uppfattning. Varför ska guld och silvermedaljörerna från sprinten få hjälp att vinna guld och silver på nytt? Det är såklart totalt orättvist samt osportsligt.

Denna diskussion har förts allt sedan dessa förhatliga jaktstarter introducerades, men trots det så tillåts de vara kvar på programmet. Vår egen Helena Jonsson var idag redan på förhand avsågad från toppstriden i allt utom rent teoretiskt. Att tvingas starta 47 sekunder efter två atleter, Kuzima och Neuner,  vilka befinner sig i toppform är ju ett hopplöst utgångsläge.

Och inte oväntat så fick ettan (Kuzima) och tvåan (Neuner) från sprinten idag var sin ny blänkande fin medalj, fast av annan valör, då ettan idag blev tvåa och tvåan idag blev etta. Billiga medaljer till en billig tävling.

Jaktstartandet är ett värdelöst jippo. Och Helena gick idag miste om ett gyllene tillfälle till medalj just pga denna osportsliga bedrövlighet. Ett slag i ansiktet på alla hårt kämpande skidskyttar.

Två chanser återstår nu för vårt stora guldhopp. Men frågan är om hennes självförtroende fått sig en knäck för mycket för att reda upp situationen under dessa mästerskap. En medalj tror jag dock hon kniper, men mer än så ska vi nog inte hoppas på.

Själv minns jag ännu alltför väl hur Magdalena Forsberg misslyckades under sina OS. Pressen blev för stor och hon lyckades aldrig få till det när det gällde som allra mest. Kanske gäller samma sak nu även Helena?

Hennes situation påminner lite grann om Anjas för fyra år sedan, men bara lite. För pressen på Anja den gången var värre. Men hon utnyttjade denna press till sin fördel, något vi fick veta i den fina dokumentären som gick på TV härom veckan.

Det gäller nu för Helena att skaka av sig all negativitet från de första två tävlingarna och fokusera sig på nästa, och att göra som Robin Söderling fick lära sig av Magnus Norman – spela en boll åt gången och inte tänka på bollarna innan eller de som komma skall. Leva i nuet helt enkelt.

Helena var tippad att vinna dubbla guld i Vancouver, och chansen att så kommer att ske finns alltjämt. Som tur är har hon ACO, som kom fyra idag, att luta sig mot, och tillsammans kan man säkert hjälpa varandra fram till stordåd. Varför inte en dubbelseger i nästa tävling. Det hade varit något det. Låt oss hoppas så sker. Än finns det hopp. Läs mer om saken här (SR) och här (DN).

Fiasko för Helena och ACO

Ja, vad ska man säga om Helenas och ACOs insats borta i Kanada? Inte ens en topp tio plats blev det. Och vi som hoppats på ett par guldmedaljer i skidskytte. Ingen vet vad som gick snett. Allra minst flickorna själva. Båda tyckte att åkningen gick bra.

Helena sköt dessutom prickfritt, samtidigt som vinnaren (har redan glömt bort hennes namn och landet hon kom ifrån) tog sig i mål 47 sekunder INNAN Helena – trots att hon bommade ett skott! Hur är något sådant möjligt? Ingen vet. Vinnaren hade för övrigt aldrig tidigare vunnit en världscuptävling och ligger på 28:e plats i denna cup! En första klassens sensation mao.

Det hela är ett mysterium. Olösligt. Vi gör nu klokt i att sluta drömma om en massa guldmedaljer framöver. Kommer det, så kommer det. Kanske var Turin en tillfällighet, något vi inte ska gå och hoppas på inträffar igen i brådrasket. Vi får nog vara glada om vi tar en handfull medaljer den här gången. Två-tre guld och några silver och bronspengar är inget att skämmas över i dagsläget. Låt oss hoppas på det.

Kommer förresten ihåg hur kul det var när vi vann OS-guld i hockey första gången. Hade inte bytt bort det guldet mot alla Norges guld den gången. Hockeygulden är ju som alla insatta i sporten vet värda mer än alla andra guld tillsammans.

Läste alldeles nyss att Robin Söderling tagit sig till en ATP-final, vet inte var eller vem han ska spela mot. Bryr mig förresten inte om saken.

Nu är det OS som gäller. Ointressanta tennisspelare och deras ointressanta tennisturneringar är nuförtiden helt och totalt ointressanta. Nu är det Helena, Anja och Charlotte vi oroar oss för. En sak vet vi i alla fall: det kan inte gå sämre för någon av dem framöver än det gjorde för våra skidskyttar idag.

Det underliga i sammanhanget är dock att jag inte är så väldans besviken ändå. Kanske beror det på Melodifestivalen, som jag tittade på, och på Damkronornas seger. Helenas och ACOs fiasko kom av den anledningen lite i skymundan. Läs om skidskyttefiaskot här (SR).

För mig så handlar det nu alltmer om damerna. Var inte så himla intresserad av deras OS-äventyr … tills just nu ikväll – när matchen mot Schweiz hade börjat. Först då insåg jag hur otroligt stort det hela var, och först då så insåg jag hur mycket jag ville att tjejerna skulle lyckas och knipa en medalj. Först då insåg jag hur länge jag väntat på denna turnering.

Spelen kan börja

Kan inte påminna mig när vi senast hade så stora förväntningar på ett vinter-OS som i år. Allt annat än fyra-fem guldmedaljer måste väl anses vara ett, om inte fiasko, så åtminstone ett misslyckande?

Jag tror förresten inte att våra hockeylag kommer ta medalj, annat än möjligen en bronspeng. Trots detta så ser jag guldmedaljer överallt. Med lite tur i de alpina tävlingarna, speciellt som Lindsey Vonn nu tycks vara lite lätt skadad, samtidigt som hon vid stora mästerskap ännu har allt att bevisa, så kan det bli riktigt kul för oss om Anja får till det.

Vi vet av hävd att vissa stjärnor inte kan få till det i OS av olika anledningar. Vår egen Magdalena Forsberg är det ”bästa” exemplet på saken. Hon borde såklart haft en tre-fyra OS-guld hemma i byrålådan. Riktigt trist att så inte är fallet. Med Helena och ACO så kan vi dock med tillförsikt se Vancouver spektaklet an.

Om alla våra stjärnor slår till så kan vi sedan lugnt räkna med att det blir flera guld extra – från våra doldisar, överraskande guld. För så brukar det bli när det går bra för en nation.

Vi svenskar är dock inte, som norrmännen, giriga. Vi är nöjda och belåtna om Helena, Anja och Charlotte vinner två guld var och om resten av våra guldaspiranter åtminstone vinner en blänkade guldmedalj. Men om jag bara fick önska oss ett enda guld så hade det tveklöst varit störtloppet för Anja.

Då kunde hon dra sig tillbaka som en av de allra största genom tiderna, och då finns det inget mer för henne att bevisa. Och jag tror, som sagt, att hon har en bra chans att bli mästarinna i grenen. All press är nämligen på Vonn, och frågan är om hon pallar för trycket? Ska bli spännande. Infernaliskt spännande.

Sverige tar tio OS-guld!

Läste precis en intressant liten artikel på Sportradions hemsida där en tidning (Sports Illustrated) tippar att vi kommer att vinna hela sex OS-guld! Dessa:

• Helena Jonsson. Dubbelt upp, både i skidskyttets jaktstart och i distansloppet.
• Anja Pärson, i den alpina kombinationen.
• Emil Jönsson, i skidsprinten.
• Sveriges skiddamer i lagsprinten.
• Skiddamerna, även i den traditionella stafetten.

Visst ser det lovande ut? Och tänk man tippar två guld till Helena. Jag sticker dock ut hakan och tippar att vi tar ett par guld till. För som vi alla vet så kan det mycket väl bli ett antal guld extra om allt stämmer i Vancouver: som tex för … Tre Kronor, Jens Byggmark, ACO, Charlotte Kalla och curlinglagen. Och varför kan inte Anja ta hem ett par guld till? Och Damkronorna, varför inte?

Varför ska bara norskarna få full utdelning vid stora mästerskap? I år är det vår tur att få maximalt med tur. Jag hävdar inte med bestämdhet att vi tar hem tio guld, är glad om vi tar fyra-fem stycken, men chansen finns. Faktum är att det aldrig sett ljusare ut för oss inför ett vinter-OS än det gör denna gång:-)

Problemet med skidskytte

Att vi här i Sverige tagit så pass lång tid på oss innan vi började uppskatta skidskytte beror ju på att vi älskar den rena formen av skidåkning så mycket, där vallningen för det mesta varit det enda vi kunnat skylla på. Men när det gäller skidskytte så hänger det hela på att inte bomma några skott, inte på hur bra man åker? I går så förlorade tex ACO guldet pga att hon missade det sista skottet. Det hela känns lite orättvist, och lite snopet. För mig personligen så har jag alltid stört mig på att de bästa skidskyttarna i världen egenligen inte är de bästa, eftersom de bästa skidåkarna inte pysslar med sporten.

 

Det finns dock ett undantag … Ole-Einar Björndalen, och vi inser nu varför han är så bra – den bästa någonsin. Han vann ju som bekant sin 86 världscup seger, 1 mer än Stenmark, härom dagen i Sydkorea. Den fenomenale norrmannen är dessutom unik bland skidskyttarna, då han även är en toppåkare i vanlig skidåkning. Vi inser nu att om Thomas Wassberg och Gunde Svan hade varit skidskyttar, så hade dessa båda gentlemen säkerligen varit världsbäst i grenen. Så när någon hyllas som bäst i denna sport, så är han eller hon endast bäst pga att de bästa skidåkarna satsar på annat. Men det betyder inte att jag inte gillar sporten, för det gör jag.

 

Vi kan jämföra skidskyttarna med tennisens dubbel-spelare. För där rör det sig om spelare som inte håller yppersta klass, men som ändå lever gott på sitt idrottsutövande tack vare pengarna man tjänar som dubbelspecialister. Och anledningen till deras framgångar beror enbart på att Nadal, Federer och resten av topp 20 spelarna uteslutande spelar singelmatcher. Att det verkligen förhåller sig så fick vi med egna ögon erfara i förra årest OS-turnering, där världens bästa dubbelpar, bröderna Bryan, enkelt blev bortspelade i 2 raka set av schweizarna Federer och Wawrinka, vilka båda 2 är topp 10 spelare.

 

Det finns dock en stort plus med att våra bästa skidåkare inte har ett gevär på ryggen när det beger sig ut i skidspåren, nämligen att man i Tyskland tagit till sig sporten med hela hjärtat. De stora tyska intresset är vad som gjort sporten så populär världen över, och avsaknaden av de bästa nordiska skidåkarna har gjort att Tyskland haft tid att etablera sig som en toppnation i grenen, något vi alla i slutändan vunnit på. De tyska stjärnorna tillhör landets allra mest populära idrottare, och mycket TV-tid ges av den anledningen till sporten, vilket i sin tur skapar nya stjärnor. Och så håller det på. Och tur är väl det?