Trelleborg slog Helsingborg

Från att ha legat under med o-2 efter första halvlek i hemmamatchen mot Helsingborg, så kom Trelleborg tillbaka med besked i den andra och gjorde fyra mål utan att släppa till något mer bakåt. Slutresultat: 4-2 till hemmalaget i skånederbyt. En prestation. För Trelleborg så förändras dock inte så mycket annat än att man nu förstärker sin position i Allsvenskans mitt. Och dagens seger innebär vidare att HIF nu definitivt är borta från allt vad allsvenskt guld heter. Endast fem lag kan nu slåss om seriesegern, även om Örebros chanser är nästintill minimala. Kul ändå att en liten klubb som Trelleborg kan försvara det allsvenska kontraktet på ett så pass gediget vis som man nu gjort. Vad gäller Helsingborg så har årets säsong blivit något av ett misslyckande. Det som länge så riktigt lovande ut rann efter sommaruppehållet ut i sanden. Men konkurrensen är stenhård, eftersom Allsvenskan består av sexton mer eller mindre jämnstarka lag, eller åtminstone av sexton lag utan något riktigt toppgäng, något som gör att serien blir otroligt jämn – lite grann som NHL-hockeyn faktiskt.

 

Även en annan match spelades idag – nere i Malmö. För där så tog di himmelsblå emot hopplösa bottenlaget Hammarby. Och inte oväntat så tog hemmalaget hand om alla tre poängen, via en fin 3-1 seger inför dryga tolvtusen åskådare. Bajen åkte nu på sin sjunde raka förlust! Sanslöst dåligt. Men i dagsläget så finns det inget som tyder på något annat än ytterliggare förluster framöver för söderbröderna. För MFF:s del så kan man bara säga ”too little, too late”. Man har helt enkelt vaknat upp alldeles för sent. Och får nu sikta in sig på nästa säsong. Skulle dock inte bli förvånad om man vinner resten av matcherna som återstår, vilket innebär att inget av topplagen nu kommer att gå säkert. IFK Göteborg kommer säkert att få sina fiskar varma när man åker ner till Malmö om tre veckor. En seger där för Blåvitt betyder antagligen Allsvenskt guld. Men mitt tips för den matchen är dock en brakförlust … för göteborgarna. Läs om skånederbyt här (HD). och här (TA).

Foppa igen

Visst är det helt sanslöst hur Peter Forsberg nu verkar ha fått fart på skridskorna igen. Två mål på två matcher, varav ett (målet idag mot Djurgården) var ett segermål i sudden death! Otroligt, men sant! Såg f.ö. inte själv matchen, men då jag tillhör den skara svenskar som lidit med Foppa genom alla hans skador genom åren så kan jag inte annat än förundras över den minst sagt sagolika inledningen på säsongen han nu fått. Ingen förtjänar lite framgång mer än allas vår Foppa. Tydligen så var han Kung på Hovet idag (seger med 2-1). Hur kan det vara möjligt?

 

Egentligen så är det inte alls särskilt konstigt, speciellt när man betänker att Peter ännu endast är 36 år gammal – ingen ålder för en hockeyspelare av klass. Han kan mao utan vidare spela på i tio år till om kroppen håller och motivationen inte tryter. Vi känner alla till att vad gäller motivationen så är det inga som helst problem, men vad gäller skadorna så håller vi alla nu tummarna som aldrig förr. Och vi hoppas så klart även att inga busar från några av MODOs motståndare gör något dumt framöver. För den som trycker dit Foppa så att han missar OS blir nog tvungen att fly landet för tid och evighet. OS väntar nu som sagt runt hörnet för Peter, men innan dess så är det många tuffa matcher som ska spelas, bla en del landskamper. Kommer Foppa att palla för trycket? Mitt svar: självklart. Läs mer om matchen här (DN).

Kalmar spöade Blåvitt

Tack och lov så slog idag Kalmar FF tillbaka guldfavoriten IFK Göteborg med 2-1 hemma på Fredriksskans. Och segern var dessutom vad jag förstår ganska så rättvis. Kalmar är nu i allra högsta grad inblandade i guldstriden igen, och vem hade kunnat tro det bara för några dagar sedan? Inte jag. Allt tycktes ju då vara upplagt för ännu ett SM-tecken till de mesta mästarna. Jag fruktade förresten redan för ett par veckor sedan att smålänningarna på nytt sålt bort guldchansen (Rasmus Elm), men i och med dagens suveräna tre-poängare så kan precis vad som helst hända framöver. Och det är precis vad som jag tror kan komma att ske – precis vad som helst!

 

Inte ens Helsingborg är ännu helt borta, speciellt inte när Allsvenskan (som den gör nu) levererar överraskande resultat omgång efter omgång efter omgång. Om AIK och IFK tappar poäng även i deras nästa matcher så kommer toppen att bli till ett riktigt getingbo inför avslutningen. Själv har jag idag, och som vanligt, ingen som helst aning om hur tabellen kommer at se ut när serien är färdigspelad. Hoppas på Örebro, eftersom laget aldrig blivit mästare, men nog verkar det en aning långsökt tom för den så oberäkneliga Allsvenskan. Men omöjligt är det så klart inte. Hade örebroarna inte tappat två poäng i hemmamatchen mot Göteborg så kunde man kanske nu på allvar varit med och kämpat om guldet. Min tips för dagen: av de sex guldkandidaterna så kommer säkert minst ett lag att vinna samtliga återstående matcher, vilket då troligen leder till SM-guld – åtminstone om det handlar om ett lag som idag ligger på de fyra första platserna. För Örebro och Helsingborg så är chansen ännu ytterst liten. Men om AIK och IFK tappar poäng igen så …

Foppa målade direkt: förlorade ändå

Nog var vi alla oerhört intresserade av hur det skulle gå för Peter Forsberg i den senaste comebacken. Foppa fick en kalasstart och gjorde 1-0 för sitt MODO i elitseriepremiären hemma mot Frölunda redan efter fem minuter, men tyvärr så hjälpte inte det, för gästerna var ofina nog att vända på steken och åka hem till västkusten med samtliga poäng i bagaget. Matchen slutade för övrigt 2-4 för hemmalaget. Inte bästa tänkbara upptakt på säsongen mao. Men för alla oss neutrala åskådare så var det ändå oerhört kul att Foppa var med och spelade, för nog drömmer vi alla så smått om att han ska vara med och hjälpa Tre Kronor att försvara OS-guldet i Vancouver om några månader. Personligen så tror jag dock inte att han kommer att hålla ända dit, för han har som vi alla vet haft en sådan otrolig otur med skador de senaste åren. Men vem vet, kanske slår han oss alla med häpnad och avslutar karriären med såväl SM som OS-guld?

Fördel Blåvitt

I och med att AIK förlorade borta mot Helsingborg så kan vi nu lugnt säga ”fördel Blåvitt”. Göteborgarna har nämligen nu allt i egna händer, och endast en totalkollaps kan stoppa dem från att återigen kunna lyfta mästerskapspokalen senare i höst. För AIK så har dock inte läget förvärrats så himla mycket mot tidigare, för det räcker fortfarande med att besegra IFK i sista matchen för att ta hem guldet. Och vem vet, kanske är det ett bättre utgångsläge att ligga och skugga ledarlaget under de sista omgångarna, än att själva toppa serien och vara laget som jagas? Pressen är nu inte lika stor som tidigare. Visserligen så måste man from nu vinna så gott som samtliga återstående matcher, men man slipper pressen av att kunna förlora guldet – man kan nu bara vinna det.

 

Men som vi alla vet så kan man aldrig bli klok på Allsvenskan. Och nu så behövs det bara att ettan och tvåan tappar poäng i nästa omgång, samtidigt som Elfsborg tar full pott, för att göra slutmatcherna rent infernaliskt spännande. Innan serien började så tippade de flesta sk experterna att boråsarna skulle ta hem guldet, och kanske fanns det en anledning till detta tips. Kanske har laget de kvaliteter som behövs för att bli svenska mästare? Laget har dock inte svårare avslutningsmatcher än de båda huvudkonkurenterna. Men man måste troligen vinna samtliga sex kvarvarande matcher för att ta hem serien. Det troliga scenariot är dock att man i omgång 26 spelar hem guldet till Göteborg – när/om man besegrar AIK på hemmaplan.

 

I bottenstriden så verkar det nu som om samtliga ”understrecken-lag” har gett upp. All tre åkte på däng mot överkomligt motstånd på den egna hemmaplanen. Om man inte kan vinna dessa ”måstevinna-matcher” så innebär det säkerligen adios till vidare allsvenskt spel. Jag vet inte vilken förlust som var mest bedrövlig – ÖIS eller Djurgårdens – men att supportrarna nu snart ger upp de också är säkert ingen överdrift. Hade dock själv räknat med två arbetssegrar för båda dessa lag. Kan man inte besegra Trelleborg eller Halmstad hemma när allt står på spel, så är det kört. Jumbotrion får nu troligen göra upp internt om vem som ska få kvalplatsen. Så ser det i alla fall ut idag. Men vem vet, kanske kommer ÖIS eller Hammarby eller DIF nu att vinna sex matcher på raken.

Sofia Mattsson: Världsmästarinna

Idag så fick vi en ny fin svensk framgång på brottningsmattan när blott 19 åriga Sofia Mattsson från Gällivare vann VM-guld i 51 kilosklassen i danska Herning. I finalen så besegrade Sofia en koreanska vid namn Kum-Ok Han. Men tydligen så var semifinalen mot japanskan Yun Kai en svårare match. I vilket fall som helst så är det en strålande prestation av svenskan, som nu garanterat kommer att ge oss alla många glada stunder framöver, eftersom hon nu levt upptill sin potential. Vi inser hur stort det här är när vi inser att Sofias guld var det första svenska VM-guldet på damsidan på tretton år. Kolla SVTs klipp från guldmatchen här.

Fördel AIK

Efter kvällens matcher i Allsvenskan så är det nu helt klart fördel för AIK. Man har nu efter Blåvitts tappade poäng i Örebro allt i egna händer. Och trots att många av de återstående matcherna för stockholmarna ser svåra ut så är det nu upp till dem själva ifall man vill bli svenska mästare i år eller inte. Men jag har dock alltjämt en känsla av att allt kommer att avgöras först i den allra sista omgången nere i Göteborg. För alla svenska fotbollssupportrar så blir den matchen någonting alldeles speciellt, men för Göteborgspolisen så blir det naturligtvis en mardröm – hur matchen än slutar. Man borde nu faktiskt fråga sig hur man kan lägga en match mellan Göteborg och AIK i sista omgången. Är inte det att be om trubbel? Och om det blir en ren guldmatch i Götet så är trubblet garanterat. Kanske borde vi av den anledningen (att slippa bråk) nu alla hoppas på att Kalmar får ordning på spelet igen. Men tyvärr så är smålänningarna nu mer eller mindre avhängda, efter 0-0 borta mot Häcken.

 

I bottenstriden så tog något överraskande GAIS hem alla poängen på Söderstadion, något som orsakade kalabalik på arenan. Och man får väl nu anse att göteborgarna är klara för allsvenskt spel även nästa säsong. För Hammarby så ser det nu riktigt mörkt ut, inte minst pga av det skandalösa uppträdandet av deras ”supportrar”. Men jag tror likafullt att man kan klara sig kvar, på BPs bekostnad, men då måste man nu börja vinna lite matcher. Hade dock räknat med Hammarbyseger mot GAIS, inte pga att jag ansåg göteborgarna dåliga, utan pga att man väl inte kan förlora hur många matcher som helst på raken. Men vi vet nu att i Hammarbys fall så kan man tydligen förlora lika många gånger på raken som ÖIS. Kvällens uppgörelse var en måste vinna match för söderbröderna och frågan är väl nu om man kan hoppas på något annat än på att knipa kvalplatsen? För om ÖIS och Djurgården gör det som vi alla väl tror de kommer att göra i morgon kväll – vinner sina matcher – så ligger Bajen plötsligt allra sist. Tänk så det kan gå. Fortsättning följer.

Knapp hemmaseger för Sverige

Med endast 2-1 så lyckades våra svenska fotbollstjejer slå tillbaka det belgiska hotet i VM-kvalet. 1-0 Kosovare Asllani (30), 2-0 Jessica Landström (66), 2-1 självmål (68).  Nu ska det ju mycket till för att de våra inte ska vinna gruppen, men nog låter en uddamålsseger lite väl i underkant, speciellt när man tänker på att Sverige hade favören av hemmaplan. Man undrar ju då lite lätt hur man ska kunna få till det i bortamatcherna framöver. Kan vi räkna med segrar i Belgien, Wales, Tjeckien och Azerbajdzjan? Kanske kan vi det denna gången?

 

Men standarden på Europeisk damfotboll har höjts dramtiskt de senaste åren, och om Sverige inte fortsättar att leda utvecklingen, bla genom att göra damallsvenskan än starkare, så kommer vi kanske snart att börja tappa mark gentemot uppstickarna och de andra etablerade storlagen. Ikväll gick det alltså vägen för de blågula. Trist bara att endast 3367 åskådare fanns på plats. Dåligt, Göteborg! Nog borde man kunnat få in åtminstone det dubbla antalet åskådare på den nya fina nationalarenan. Varför inte locka folk med gratis entré. Varför inte bjuda in alla stadens skolungdomar? Det måste väl var bättre än att spela inför mer eller mindre tomma läktare. Gamla Ullevi ligger centralt, mitt i stan och bara av den anledningen så borde man kunnat kräva bra mycket mer publik.

Malmö krossade Elfsborg

Med hela 5-0 så krossade i afton Malmö FF guldfavoriten Elfsborg. Och vem hade kunnat förutspå något sådant? Inte jag och säkert ingen annan heller. Tydligen var detta MFFs första hemmaseger sedan den 20 maj! Det mesta tyder nu på att boråsarna är borta från guldet – inte så mycket pga själva förlusten, utan på de sensationella siffrorna i baken. Att åka på däng med 5-0 är nämligen inte så lätt att skaka av sig, den saken är klar. Det är dock alltjämt sju omgångar kvar, och allt kan så klart ännu hända, men när nu samtidigt både Blåvitt och AIK går från klarhet till klarhet, så tycks det som om det blir en uppgörelse mellan Stockholm och Göteborg om guldet. Sveriges två största klubbar går nu av allt att döma in i en tvekamp om mästerskapet. Och segrande ur den striden går göteborgarna, tror jag – idag.

 

Men samtidigt så måste man beundra AIK för det sätt man gång efter gång envisas med att befästa sin position i toppen på – något som dagens komfortabla 3-0 seger över ÖIS är ytterliggare ett bevis på. Problemet är dock att ju bättre det går för Gnaget desto mer inspirerar det IFK att spela ännu bättre. Och inte ens Tobias Hyséns skada kommer att försämra laget nämnvärt. Och detta beror bla på den legendariska kamratandan i laget. Och om man behöver få lite extra inspiration så är det bara att ta sig en titt i det överfulla prisskåpet och på alla pokaler där. Om AIK vill vinna SM i år så måste man mao ge allt och lite till. Det kan gå vägen. För svensk fotbolls skull så får vi hoppas att så blir. Men vem vet, kanske de två topplagen nu helt tappar formen samtidigt som Örebro vinner sju raka. Långsökt, men inte omöjligt. För Allsvenskan går ju som vi alla vet inte att förutspå.

IFK tillbaka i toppen

IFK Göteborg ser nu allt mer ut som blivande svenska mästare efter att ha besegrat Hammarby på Gamla Ullevi med 2-0. Båda målen gjordes för övrigt av Tobias Hysén. Tyvärr så gjorde han sig illa vid mål nummer två och kommer nu att vara borta ett par veckor. Men även utan skyttekungen så blir göteborgarna svårstoppade. Inte minst pga av att man har traditionen på sin sida. Man är ju inte utan anledning de mesta mästarna. Av den anledningen så hoppas jag på något av de mindre lagen – typ Kalmar, Elfsborg eller varför inte Örebro?

 

Oturligt nog för Kalmar så åkte man dit mot just nämnda Örebro, men om Blåvitt förlorar nästa match samtidigt som Kalmar vinner sin så är laget tillbaka i mixen igen. Men det troliga är ändå att smålänningarna på nytt sålt bort SM-guldet. Försäljningen av Rasmus Elm var ett stort misstag och ett slag i ansiktet på supportrarna, och vi kan säkert av den anledningen räkna bort laget från toppstriden. Det handlar mao nu enbart om tre klubbar, och jag hoppas på Elfsborg i första hand, AIK i andra och inte alls på Göteborg. För om Blåvitt börjar dominera Allsvenskan på nytt så blir det oerhört trist att följa den framöver. Det räcker för mig om laget blir mästare en gång per decenium. Inte oftare.

 

I bottenstriden har det även där börjat hetta till lite grann. Som jag förutspått så börjar nu Brommapojkarna tappa mark där nere. Djurgårdens storseger (4-1) ”borta” på Grimsta är nämligen bara början på eländet för BP. För nu när storlagen börjar få det hett om öronen så skärper man sig. Och då kan inte BP stå emot. Djurgården, Hammarby och ÖIS kommer antagligen att ta sig ikapp och förbi innan säsongen är till ända. Och då BP har Elsfborg borta i nästa omgång så kommer man redan då bara vara två poäng ovanför kvalstrecket.

 

BP har dock allt i egna händer så kanske reder de upp situationen, men det är inte troligt. Av de sex lagen inblandade i bottenstriden så tror jag i dagsläget mest på GAIS (bla pga av deras fina målskillnad), vilket innebär att kanske tre stockholmslag åker ur. Vi kan alltså få en allsvenska nästa år utan stockholmsderby. Och det är inte bra. Mitt tips är att ÖIS tar kvalplatsen och att BP och Djurgården åker ur. Anledningen till att jag tro på ÖIS beror på att laget är på G, något man väl inte kan säga om de andra lagen – såvida inte DIFs bortaseger mot BP var början på någonting stort.

Karlovic slog 78 serveess: förlorade ändå

Servesmashkanonjären Ivo Karlovic slog idag hela 78 serve-ess i Davis Cup matchen mot Radek Stepanek … men förlorade ändå. Inte oväntat så gick de fyra inledningsseten till tiebreak. I det femte så var det upp till tjecken att bryta kroaten för att kunna ro hem segern. Och tack och lov så lyckades han med det, men först vid ställningen 14-14 i femte! Efter den framgången så var det bara att serva hem matchen. Slutsiffrorna blev 6-7, 7-6, 7-6, 6-7, 16-14. Mer eller mindre samma siffror som det blev i senaste Wimbledonfinalen. I vilket fall som helst så var det nog tur att man körde med tiebreak i de första fyra seten, för annars hade matchen antagligen fortfarande pågått.

GAIS tog chansen

Efter en imponerande 4-0 seger över Gefle så gav GAIS resten av bottenlagen en vänlig hälsning inför de sista allsvenska omgångarna. Att mittenlag nu så här i slutet på säsongen ofta tappar poäng mot de lag som är i mer behov av dem är välbekant. Men att Gefle var så pass generösa att man släppte in fyra bollar bakom egna målvakten var väl en aning i överkant. Pressen på bottentrion ökar nu, eftersom GAIS är ett notoriskt bottengäng som trots detta nu verkar ha fått fart på målskyttet ordentligt. Man har även den överlägset bästa målskillnaden av samtliga bottenlag och detta är inte oviktigt, inte minst för moralen. Och nu när Wanderson på nytt har hittat storformen (tre mål mot Gefle) så ser framtiden plötsligt ljus ut för göteborgarna.

 

GAIS har nu tagit ledningen över bottengängen och det ska nu antagligen mycket till för att laget ska åka ut. Risken är istället överhängande att det blir tre stockholmslag som tar steget ner, även om jag har svårt att se hur kvallaget (vilket det nu blir) kommer att misslyckas. För fotbollens skull så vore det så klart bäst att lagen med minst publik ramlade ut, och till den skaran tillhör både ÖIS och GAIS. Endast lite drygt 3000 personer var på Gamla Ullevi igår för att heja fram de grönsvarta i en av deras sista hemmamatcher för året. Bedrövligt. Det värsta scenariot är dock om vi inte får något stort stockholmsderby nästa år. Anledningen till detta olyckliga läge för storklubbarna beror på att smålagen Häcken, BP, Trelleborg gått oförskämt bra. Bara Allsvenskan kan bjuda fotbollsentusiaster sådant drama.

Slarvade Federer bort segern i US Open?

Efter att ha bränt chansen att serva hem andra set i finalen mot Del Potro så får man fråga sig om Federer där gjorde ett ödesdigert misstag. Han hade säkerligen precis som alla oss andra räknat med att få möta Rafa i finalen. Och med sex raka segrar mot Delpo så var han antagligen inte särskilt orolig över utgången av finalen, speciellt inte som han hade fem set att spela med – vilka samtliga skulle avgöras i tiebreak om det blev 6-6. Kanske var det en sekunds nonchalans från Feds sida som lät Juan Martin ta det där sista lilla halmstrået. Kanske var det bara ett enda litet ögonblick av okoncentration som såg till att vi fick en ny champion i US Open. Kanske fattar vi nu varför Fed blev så sur på domaren. Han visste att han klantat sig i andra set och var förbannad på sig själv.

 

Jag tar naturligtvis inte på något sätt ifrån Del Potro segern, utan konstaterar bara hur små och till synes enkla misstag kan få ödesdigra konsekvenser. För vid ställningen 5-4 och 30-0 i egen serve så vet vi alla att Federer i vanliga fall gör två superservar till och vinner setet (och matchen). Att så inte skedde beror nog därför på att han till stor del underskattade Delpo, speciellt som han vann första set så pass komfortabelt. Jag var för övrigt redan då, efter första set, beredd att snart stänga av TVn, eftersom Fed ytterst sällan förlorar i slamsammanhang om han tar hem inledningssetet. I en intervju efter matchen sa argentinaren att han inte trodde på seger i detta läge. Han visste att han hade en chans och kämpade av den anledningen vidare. Och genom att inte ge upp så blev han en champion. Här kan vi nu på nytt avnjuta hur Federer skäller på domaren.

 

ÖIS inte längre allsvensk jumbo

Nu när tennissäsongen nästan är över så kommer jag ha tid att börja skriva om annat: som tex allsvensk fotboll. Jag har hittills inte skrivit särskilt mycket om saken efter sommaruppehållet, och det tänker jag nu ändra på. Och när nu ÖIS lämnat jumboplatsen för första gången i år så måste man ju erkänna att det nästintill är en otrolig bedrift. För vi minns alla hur spektakulärt dåligt man inledde serien, något som bla berodde på skador på flera nyckelspelare. Och redan efter tiotalet matcher så var det mer eller mindre klart att laget skulle åka ut.

 

Men mot alla odds har göteborgarna nu fått ordning på spelet igen, och efter tre raka uddamålssegrar så ser faktiskt framtiden rätt så ljus ut. I går så slog man tillbaka Halmstad med ett seger mål i 90:e minuten. Turligt, men inte orättvist.  Man är nu bara två poäng från kvalplats och fyra poäng från nytt kontrakt. Och detta under är vad som gör Allsvenskan så speciell, för alla lag har på förhand chansen att bli mästare … eller åka ur! I vilken annan europeisk liga kan någon sådant hända? Troligen ingen. Det intressanta vad gäller bottenstriden är att det är en uppgörelse mellan Stockholm och Göteborg. Risken finns att både Hammarby och Djurgården åker ut, något som inte gynnar Allsvenskan. Det är säkert bättre att åtminstone ett göteborgslag tar steget ner. Inte minst pga det svaga publikstöd lagen från Götet har gentemot Stockholmslagen.

 

Men nog är det underligt att lilla Häcken ligger strax under toppskiktet samtidigt som de de båda gamla storheterna ÖIS och GAIS nu slåss för nytt kontrakt. Hur detta är möjligt är det ingen som vet. Enda svaret på gåtan är väl att sådan är Allsvenskan. Mitt tips för fortsättningen är nu att ÖIS lyckas hänga kvar och att BP tillsammans med Djurgården åker ut. BP har visserligen några poäng tillgodo på lagen under, men nu när vi går in i slutfasen på säsongen så kommer storklubbarna att skärpa sig. Men som vanligt så kommer säkert en hel del oväntade saker hända innan dramat är över för i år.

Svårt för Sverige att ta sig till VM

Det kommer att bli väldigt svårt för våra duktiga svenska fotbollsflickor att ta sig till VM i Tyskland om två år. För endast fyra europeiska lag (eventuellt fem) kommer vid sidan om värdnationen få vara med där. Totalt så deltar nämligen endast sexton lag i turneringen, och av den anledningen får många av Europas starka lag inte delta. Bedrövligt och snudd på skandalöst. Visserligen så finns det en möjlighet att Europa får med ett femte lag, men nog känns sex lag från fotbollens hemländer ändå vara väl lågt? Inte minst med tanke på att vi hade tolv deltagande lag i EM i Finland. Och den turneringen var helt klart en idrottslig succé. Inget lag gjorde riktigt bort sig där. Men nu kan det alltså bli så få som fem lag från hela Europa som får spela VM matcher om två år. Inte bra alls.

 

Men lika svårt som att vinna VM är kvalet att ta sig dit. Sverige är nu toppseedat i en av de åtta grupperna. Och de våra måste vinna gruppen för att kunna ta sig vidare … till nya kvalmatcher! Därefter väntar alltså en direkt avgörande uppgörelse mot en av de andra gruppvinnarna. Och så länge som vi slipper Norge så ser det ganska så lovande ut:-) Men om vi misslyckas i dessa två kvalmatcher så får vi ytterliggare en chans att ta oss till final … genom att i nya kvalmatcher försöka ta oss till en avgörande kvalmatch mot ett lag från Nordamerika. På detta vis kan då Europa få med ett extra lag. Onödigt komplicerat anser jag.

 

Nog borde ett VM för damer kunna inrymma åtta lag från Europa + värdnationen? Visserligen är det lite synd att gå ifrån sextonlagsidén, men nöden har ingen lag. Och genom att låta tjugofyra lag få vara med i VM så hade FIFA än bättre kunnat sprida damfotbollens evangelium världen över. Tjugofyra lag funkade bra på herrsidan under flera år (1982-94) och med tanke på det stora intresset som finns för damfotboll i Tyskland så borde man låtit detta antal delta där. För som det nu är så riskerar flera av världens bästa landslag att missa VM, och det är inte bra för sporten eller turneringen. En annan sak som försvårar saken är att vi inte bytt förbundskapten. Pia Sundhage borde naturligtvis blivit tillfrågad om hon ville ta över efter Thomas Dennerby. Han har haft jobbet i fyra år och misslyckats kapitalt. Risken är nu stor att vi inte ens tar oss till Tyskland. Läs DNs artikel här.

Sista gamet från Delpos seger över Fed

Nog tål detta game, det sista gamet från gårdagens US Open final, att ses igen. För vi får här se en Federer slå ut bollen mest hela tiden, och när han inte gör det så gör han dubbelfel. Trots alla dessa misstag så lyckades han skaffa sig egen gameboll efter att ha räddat två matchbollar. Men på den tredje matchbollen så tog orken och turen slut; och vem vet, kanske tog även Roger Federers hela karriär slut – åtminstone när det gäller att vinna grand slam? 28 år gammal och nybliven pappa så lutar det mesta åt det hållet. Framtiden tillhör nu det unga gardet, ett garde där ännu Rafa ingår, för han är otroligt nog bara två år äldre än Delpo och bara året äldre än såväl Murray som Djoko. Men trots sin ungdom har han redan sju majors.

Del Potro vann US Open!

På ett spektakulärt sätt så besegrade inatt Juan Martin Del Potro den femfaldige US Open vinnaren Roger Federer i New York. Setsiffrorna blev: 3-6, 7-6, 4-6, 7-6, 6-2! Del Potro gjorde alltså det omöjliga och slog lejonet i dess egen kula. Matchen såg länge ut att bli en enkel affär för Federer. Första set tog han hem komfortabelt, och han hade sedan en klar ledning i setet därpå. Schweizaren var vid ställningen 5-4 och 30-0  i egen serve endast två bollar från att skaffa sig en 2-0 ledning i matchen när ett domslut istället hjälpte Delpo att bryta tillbaka. Och detta var vändningen. Setet gick sedan till tiebreak. Del Porto gjorde där en bragd när han som blott andra spelare i historien lyckades vinna ett tiebreak över Federer i en grandslam final. Federer tog därefter hem tredje set med 6-4. I fjärde blev det ett nytt tiebreak och på nytt lyckades Del Potro göra det omöjliga! Matchen gick då in i femte set, och där var det inget snack om vem som var bäst. För där var Federer en bruten man.

 

En hel tennisvärld gläds nu med Juan Martin Del Potro. För den här makalösa triumfen i New York var precis vad sporten behövde. En ny seger för Federer hade inte varit bra. Själv hade jag tippat att Roger skulle vinna i tre raka, eftersom jag inte kunde se hur Delpo skulle kunna vinna något tiebreak. Men han visade oss alla att inte ens när det gäller dessa lotterier så är han underlägsen schweizaren. Och dessa tiebreak avgjorde hela tillställningen. Vi måste inse hur otroligt svårt det är att vinna ett tiebreak mot världens bästa servemaskin genom tiderna. Endast Nadal har tidigare lyckats med uppgiften, och endast Nadal har tidigare lyckats besegra Federer i en slamfinal. Detta är mao stort. Och när det gäller tennishistoria så är Del Potros sensationella seger i US Open bland det största – och bästa – som någonsin hänt.

 

Redan förra sommaren så fick alla vi som följer tennisen upp ögonen för den långe och hårtslående argentinaren när han gick fram som en ångvält efter Wimbledon och vann fyra turneringar på raken. Nu har han haft ett år på sig att mogna till och finslipa spelet. Och det vi nu ser på banan är mer eller mindre en perfekt tennismaskin som har alla attribut som krävs för att bli en maktfaktor framöver. Segern mot Rafa i söndags var ingen lyckträff, trots att spanjoren var skadad. Delpo var nämligen ytterst nära att vinna Öppna Franska i våras, men ödet ville annorlunda och han inkasserade där en tung femsetförlust mot Federer i semifinalen. Hade han tagit sig till final den gången så hade Söderling förlorat stort. 

 

Men med o-6 mot schweizaren i inbördes möten innan gårdagens final så var det inte många experter som trodde på Juan Martin. Men han bevisade nu för oss alla att han är ”the real deal”, och att Leyton Hewitt hade rätt när han efter mötet i Wimbledon hyllade honom som en blivande slamchampion. Jag kan nu lugnt instämma i allt som Hewitt sa den dagen, för det råder inte längre någon som helst tvekan om att Juan Martin Del Potro kommer att vinna många fler slams framöver. Han är det bästa som hänt tennisen sedan Rafa vann sin första Roland Garros. Läs mer här (SvD) och här (DN).

Ska Delpo göra en Rafa?

Ska Delpo göra en Rafa (slå Federer i en slamfinal)? Ja det kan man fråga sig. För som vi alla vet så är det endast Rafa som hittills lyckats göra en Rafa på Roger – och inte nog med det, han har lyckats med konststycket fem gånger! Det är nästan helt otroligt när man tänker på saken att bara Rafael Nadal har kunnat slå Federer när det gällt som allra mest. Faktum är att han borde vunnit även finalen i Wimbledon 2007, men den gången så var det den schweiziske servefantomen som genom sina billiga servepoäng drog längsta strået. Men trots de två svidande nederlagen på det engelska gräset så gav inte Rafa upp, och vad som hände året därpå känner vi alla till. Rafa gjorde där en av tennishistoriens största bedrifter när han detroniserade den så överhyllade schweiziska servespecialisten.

 

För Juan Martin Del Potro så är dagens final att jämföra med Nadals första Wimbledonfinal. Oddsen för att han ska kunna vinna är mao höga. Allt annat än en 3-0 förlust för Delpo är en smärre sensation. Vi måste komma ihåg att Rafa hade plusstatistik på Fed redan när de möttes den där gången 2006. Men trots det så förlorade spanjoren. Jag var inför den matchen övertygad om att Rafa skulle vinna klart. Delpo har ännu aldrig besegrat Federer. Kan dagens final sluta på annat sätt än på det sätt som vi alla inser den måste sluta på? Knappast troligt. Frågan nu blir istället om Roger Federer ska försöka ta en Federerslam nästa år i Melbourne. Ska han där bli den första spelaren sedan Rod Laver att hålla samtliga fyra slamtitlar samtidigt? I dagsläget finns det inget som tycks kunna förhindra att så blir fallet? Inte ens Rafa?

Kim Clijsters vann US Open

En snudd på osannolik solskenshistoria har utspelat sig i årets upplaga av US Open. För vem hade kunnat tro att Kim Clijsters comeback till världstennisen – efter två års frånvaro – direkt skulle resultera i en grandslam seger? Inte jag. Och inte många andra heller för den delen. Och hon gjorde det på ett spektakulärt vis genom att ge båda systrarna bus respass så det stänkte om det. Och sällan har väl någon varit mer förtjänt att vinna en slam än Kim, för hon har ju bara vunnit en innan nattens triumf. Men hon har förlorat åtskilliga finaler. Jag tycker inte det minsta synd om dansk/polskan Caroline Wozniacki, för hon har inte besegrat någon av de bästa på vägen till finalen. Clijsters är därför mer än en värdig champion. Och vi får nu hoppas att hon fortsätter spela på touren de närmaste åren. Men när man ser Kims söta lilla dotter Jada i bilden så måste man ju fråga sig om hon vill slita hund på tennisbanorna världen över när hon istället kan njuta av familjelivet tillsammans med henne. Och det var även kul för mig personligen att Clijsters vann eftersom jag då lyckades tippa rätt för en gångs skull. Läs SvDs artikel här.

Delpo kan inte vinna över Fed

Om man tittar rent vetenskapligt på morgondagens match mellan Del Potro och Federer så inser man ganska så omgående att inget talar för argentinaren. Federer har vunnit 61 turneringar varav 15 slams – Del Potro har vunnit 6 turneringar – inga slams. Och när det gäller inbördes möten så står det 6-0 till Fed. Visserligen så var Delpo ytterst nära att ge schweizaren respass i Paris, men som vi alla vet så betyder nära i tennissammanhang alltid förlust. Nära betyder att man inte har lyckats vinna de avgörande bollarna. Nära betyder att man inte är en vinnare … utan en förlorare. Nu hoppas jag så klart att Delpo tar hem finalen, för om han på nytt misslyckas så kommer han att göra sällskap med vår egen Robin Söderling som en av många andra på touren med en nolla i vinstkolumnen gentemot Federer.

 

På tal om nära förresten, så är väl Novak Djokovic ett bra exempel på en som var det idag: 7-6, 7-5, 7-5, visst låter det förskräckligt nära? Men om man istället tittar på resultatet från semifinalen i set så ser det inte alls lika nära ut. 3-0 ser nämligen istället ut att vara utklassning. Faktum är att vår egen man var betydligt mer nära att besegra Fed än vad Djokovic idag var. Söderling förlorade ju som bekant med 3-1 i set och var således mer nära en seger än någon annan i hela US Open var.

 

Det trista i hela den här sagan om Federer är dock att han nu av allt att döma kommer vinna tre raka slams utan att behöva möta Nadal. Han är således världens turgubbe, för hade han ställts mot spanjoren i Paris och Wimbledon så hade han garanterat åkt på smörj. Och nu för tredje gången i följd får han en överkomlig motståndare i finalen. Exakt varför det blir på detta vis är det ingen som vet. Kanske pysslar Federer med magi av något slag? För något skumt över det hela är det? Federer är mannen utan en värdig motståndare, för nu har den enda spelare som kunde sätta honom på plats tappat mark gentemot honom och det övriga toppspelarna.

 

Vi måste nu nämligen inse faktum: det är någonting som inte stämmer med Rafael Nadal. Han har gått bakåt i sin utveckling. Bara i våras så talades det allmänt om hur otroligt stora framsteg han gjort sedan förra årets makalösa prestationer. I år trodde många att Rafa skulle vinna allt. Och plötsligt så händer det här. Som läget är just nu så är han bara en av de fyra som skuggar ettan. En Nadal från förra sommaren hade inte förlorat mot dagens Del Potro. Han hade krossat honom i tre raka. Kanske kan vi nu förstå lite bättre vad som väntar Delpo i finalen.

Del Potro krossar Rafa och går till final i US Open

Med 6-2, 6-2, 6-2 så besegrade Juan Martin Del Potro precis Rafael Nadal. Rafa var totalt chanslös och spelades ut efter noter. Nadal var speciellt dålig i sina egna servegame, något som han själv erkände direkt efter matchen. Hans antydde att magskadan gjorde det svårt för honom att serva. Men argentinaren var trots det en värdig vinnare. Men matchen var ingen regelrätt utskåpning för det var alltsomoftast jämna game, men när det väl drog ihop sig till de avgörande bollarna så var det Del Potro som vann dem. Dagens förlust är i vilket fall som helst en av Nadals värsta under hela karriären, eftersom han var totalt chanslös. Del Potro menade efter matchen att detta var hans bästa match någonsin. Och om det inte var dessa frågetecken kring Rafas skada, så måste man nu hålla argentinaren för favorit i finalen oberoende av vem han får möta.

 

Matchen idag påminde en hel del om förlusten mot Söderling – på det vis Nadal tycktes helt oförmögen att ändra på spelet när han insåg att hans vanliga spel inte funkade. Han fortsatte bara som vanligt och hoppades väl att motståndaren skulle krokna. Och kanske hade han rett upp situationen om han lyckats konvertera någon av de många breakchanser han hade. Men dagens stora problem för Rafa var ändå det svaga servandet + det stora antal bollar han slog ut och antalet slagdueller han förlorade. Detta var mao inte den gamle Nadal som vi fick se, och det var heller inte den gamle Del Potro – för han har nu tagit nästa steg uppåt och förvandlats till Delpo, killen som är på väg att bli en slam vinnare. 

 

Vi får nu hoppas att den ödmjuke argentinaren kan vinna även nästa match och bli en grandslam vinnare. Han borde nämligen vunnit semin mot Federer i Paris och detta vet han säkert om själv. Och nu efter tre raka vinster mot Nadal så kommer han, full av självförtoende som han nu är, tveklöst se till att det blir en tuff match för den han möter i morgon. Och oavsett vem han får möta i finalen så tippar jag alltså (som den expert jag är) att Juan Martin Del Potro tar hem segern imorgon, vilket då antagligen betyder att Federer vinner i tre raka:-) Läs SVD. Läs DN.

Fördel Rafa

Om en halvtimme så börjar Rafael Nadals match mot Juan Martin Del Potro. Och kan ni tänka er, spanjoren har förmånen att få spela den första semifinalen. Schweizaren och Novak Djokovic får istället vackert vänta på att världens bäste spelare har mosat färdigt den argentinska uppstickaren, något som inte kommer ta lång tid. Men nog är det underligt ändå att Rafa för en gångs skull har lite flyt i borta i Flushing Meadows? Det verkar nu alltmer som om detta kommer att bli Rafas år. Och om inget oförutsätt händer, och om vi slipper regn idag och imorgon, så är jag övertygad om att han endast spelar – och vinner – sex set till i hela turneringen. Vi kan antagligen redan nu utropa Rafael Nadal till ny US Open champion. För vem han än möter i finalen kommer inte att spela någon som helst roll. Så bra är han.

Skandalen i New York

Jag skriver ytterst sällan om damtennis, något som dels beror på att jag inte följer sporten särskilt noga men även på att jag inte har tid att skriva om allt. Men efter den skandalösa upplösningen av semifinalen mellan Kim Clijsters och Serena Williams så var jag tvungen att skriva ett inlägg. För jag har då aldrig sett någonting liknande. Upplösningen av den välspelade och spännande matchen var skandalös. Låt mig först tala om att det här var Clijsters match. Hon var den bättre spelaren och det råder ingen tvekan om att hon hade vunnit matchen om den spelats färdig, speciellt som hon bara var två bollar från seger innan debaklet drog igång.

 

Det som hände var helt enkelt att Williams gjorde fotfel vid 15-30 i egen serve, vilket då gav Clijsters två matchbollar. Nu måste man till att börja med fråga sig hur en linjedomare kan sätta dit en spelare för en sådan skitsak i ett avgörande läge som detta? Man måste även fråga sig hur domaren lät detta stå? Men som om inte fotfelet var illa nog för Williams, så gjorde hon omedelbart därpå saken mycket värre. Hon lär ha sagt ”I’m gonna kill you” till den lilla vettskrämda tanten (som vi ser i bilden, gömd bakom en funktionär) som dömt ut fotfelet. Detta föranledde att domaren efter att ha diskuterat saken med några kollegor såg sig tvungen att ge Clijsters en gratispoäng för Williams osportsliga uppträdande, vilket betydde att matchen var över och skandalen ett faktum. Frågan är nu om saken slutar här, för om Williams hotat linjedomaren till livet så kan det mycket väl hända att det blir en rättssak av det hela. Inte minst pga av man i USA stämmer varandra till höger och vänster om i princip vad som helst. Den lilla tanten kan mycket väl snart bli miljonär.

 

Nu är jag dock enbart glad att busan Williams åkte ut, för hon förvägrade genom sitt osportsliga uppträdande Clijsters att med eget rack få ge henne det smörj hon så väl förtjänade. Belgiskan var den starkaste av dem. Inget snack om det. Och en hel tennisvärld håller nu säkert tummarna för henne i finalen mot polsk/danskan Caroline Wozniacki. Efter endast hennes tredje turnering sedan comebacken så kan nu Clijsters på nytt ta hem US Open. Och visst vore det kul, speciellt som hon på vägen till final slagit ut båda systrarna Williams. Polsk/danskan Wozniacki har framtiden framför sig och det bästa för henne är säkerligen att få stryk i morgondagens final. Läs mer här (SvD).

Sensationellt, Rafa!

På ett sensationellt vis så mosade idag allas vår Rafael Nadal den stackars chilenaren Fernando Gonzalez. Matchen som avbröts pga av regn natten till fredag (vid ställningen 7-6, 6-6 och 3-2 i tiebreak till Nadal) återupptogs först idag, och kan ni tänka er, på lite drygt en halvtimme så var det roliga över. Nadal vann fyra raka bollar i tiebreaket och tog då hem det med 7-2! Därefter så nollade han Gonzo i set nummer tre, vilket betydde att matchen var över. Att ta hem ett set med 6-0 mot en klasspelare som Gonzalez är inte dåligt. Man undrar ju då lite lätt hur nästa offer Del Potro ska kunna överleva? Nu ska dock till Gonzos försvar sägas att han inte hade det lätt att direkt kastas in i hetluften och börja serva för set nummer två. Och att på bara några få minuter hamna i 0-2 i set mot Rafa måste han känts oerhört tungt. Och när han strax därpå hamnade i 0-2 i game i tredje set så insåg han säkerligen att matchen var förlorad, speciellt som han och Rafa spelat 24 raka game utan ett endaste servegenombrott.

 

Som jag redan skrivit tidigare så är Nadal ”on a mission”. Han har för avsikt att ta hem US Open i år. Och ingen kommer att kunna stoppa honom från att fullborda sin ”carreer grandslam”. Inte ens den gamle mannen från Schweiz. Jag tror för övrigt nu inte längre att det blir Fed i finalen på måndag. Han blir ju bara äldre och äldre för varje dag som går, och en vacker dag snart så kommer orken att tryta. Något som kan komma att ske redan imorgon. Och då han nu går upp mot en ung och vältränad Djokovic, en spelare som av många för tillfället anses spela sin livs tennis, så kan vi nog lugnt räkna med att gamlingen förlorar. Och vad gäller Rafas semi mot Del Potro så kan vi redan nu säga ”adios, amigo” till argentinaren, för att blotta tanken att han ska kunna vinna tre av fem set mot världens bästa tennisspelare är en tanke så befängd att den knappt ens går att tänka. Mina tips för morgondagens två matcher är sålunda två snabba segrar för Rafa och Djoko.

Borde Caster Semenya stoppas från att tävla som kvinna?

Om det som nu framkommit om Caster Semenya är sant så borde hon återlämna guldmedaljen samt sluta tävla som kvinna. Hon måste ju själv inse att det är osportsligt att fortsätta tävla som kvinna om hon som Daily Telegraph (från Australien) säger är intersexuell samt har både manliga och kvinnliga könsattribut. Hon ska också ha mycket högre halter av manligt könshormon i kroppen än vad som är normalt. Detta ger henne en stor fördel gentemot de andra kvinnorna på löparbanan. Och nog måste man hålla med om att det är orättvist? Tydligen så är detta åttonde gången de senaste fyra åren som IAAF uträtt ett fall likt Semenyas. Fyra gånger har idrottarna som undersökts uppmanats att sluta. Visst är det trist om det blir så även i Semenyas fall, men någon annan lösning på problemet finns väl inte? Men detta fall är komplicerat och kan säkert dras genom domstolarna. För antingen så är man väl en kvinna eller en man. Det finns väl inget mittemellan? Och om Semenya bedöms vara en kvinna så kan hon väl då inte stoppas från att tävla som en kvinna?

Thomas Lövkvist byter stall

Att de inte var en kul upplevelse för Thomas Lövkvist att bli petad inför Tour de France har nu resulterat i att han bytt stall. Han lämnar alltså Columbia för att istället bli kapten i brittiska Team Sky. Och nog är det ett klokt val, för hur kan man köra för ett stall som inte tror på en? Genom att bära den rosa ledartröjan under en etapp av girot i våras så gjorde Thomas en bragd. Att han sedan bar den vita ungdomströjan under elva etapper gjorde honom till en välkänd figur för alla som följde tävlingen världen över. Tyvärr så gick han in i väggen på den superhårda bergsettapen till Monte Petrano. Hade han hängt kvar i täten där så hade han säkerligen burit ungdomströjan girot igenom. Och kanske var det denna kollaps som avgjorde Lövkvists öde? Kanske var kollapsen i bergen det som fick Columbia att peta honom, vilket nu alltså fått till följd att han bytt stall. Man kan även fråga sig om Columbia har plats för cyklister som kan utmana om totalsegern i girot och touren, eftersom man tycks satsa allt på den oslagbare spurtfantomen Mark Cavendish.

Del Potro på väg mot US Open-final?

 Juan Martin Del Potro

Efter en superb inledning av kvartsfinalen mot Juan Martin Del Potro så blev tillslut Marin Cilic tvungen att kapitulera. Och det som argentinaren bjöd oss på var krafttennis när den är som allra bäst. Det var dock ordentligt blåsigt och kanske var det en bidragande orsak till att spelet inte riktigt funkade för Del Potro i det inledande setet. Men det är inte hela sanningen för Cilic spelade då bländande tennis och det var ända in i början på andra set svårt att se hur något annat än en kroatisk seger i tre raka var att vänta. Vid ställningen 1-3 så kom dock vändningen på ett spektakulärt vis genom fem raka game till Argentina. Efter detta så rullade det bara på, och set tre och fyra vanns lekande lätt (6-2 och 6-1) av Del Potro.

 

Den här killen är nu helt klart att räkna med framöver, och jag är inte ens säker på att Rafa går säker. Trots sin storlek så är nämligen Del Potro ganska så snabb. Han har dessutom stort självförtroende och slår lika hårt som en häst sparkar, men vad värre är – han är snudd på suverän att hålla bollen på rätt sida linjerna. Hans enda svaghet är väl egentligen orutinen. Han är ju nu framme i sin blott andra semifinal i slamsammanhang. En annan viktig egenskap man bör ha när det som nu drar ihop sig till slutmatcherna i en grandslam är viljan att vinna. Inte sällan är det detta begär som ger spelaren det där lilla extra som krävs för att kunna vinna de avgörande bollarna.

 

Söderling var som bekant nöjd med att ha tagit sig till final i Paris, och med den inställningen kan man inte vinna. Vad gäller Del Potro och Rafa så tror jag att de nästan hellre dör än förlorar en US Open-final – åtminstone under själva matchen. Efteråt så är man så klart sportsliga och goda förlorare. Men under matchens gång så är vinst det enda som existerar. Om Nadal är hel (och klarar av att besegra Gonzalez) så håller jag dock honom som klar favorit mot Del Potro, för jag är övertygad om att han åtrår US Open titeln mer än någon annan på touren. Och det ska nu mycket till för honom att gå miste om chansen till odödlighet på söndag. För det kan vara hans sista chans att få mosa Federer i en stor final. Och det är en chans han kommer att ta.

Nadal pressad av Gonzalez

Gårdagens match mellan Rafael Nadal och Fernando Gonzalez fick tyvärr avbrytas pga regn mitt i andra sets tiebreak. Senare idag så är det tänkt att matchen ska avslutas. Detta är så klart underbara nyheter för Juan Martin Del Potro (som väntar i semifinalen) och Novak Djokovic eller Roger Federer (som väntar i finalen). Precis som förra året så får nu alltså Rafa det extra svårt att ta sig till final. Tyvärr. Att det blir så här har att göra med att man envisas med att spela kvartsfinalerna över två dagar. Det är orättvist för de som nu likt Rafa och Gonzo tvingas spela tuffa matcher fyra dagar i rad.

 

Visserligen så är det topptränade idrottsmän det handlar om, men nog borde man kunna se till att alla nu i slutskedet av turneringen gavs samma möjligheter till vila. Man har ju två stora arenor bredvid varandra, så varför inte utnyttja dem? Det blir så klart lite trist för tennispubliken som då går miste om två av kvartsfinalerna. Men det rent sportsliga gör ändå att man bör hålla samtliga fyra matcher under samma dag. Hade man skött saken snyggare förra året så är jag övertygad om att Rafa då hade spelat final mot Federer. Istället så bjöds vi på en ojämn tillställning mellan en novis och en mästare. Och på samma vis kan det sluta i år om vädrets makter ställer till det för Rafa även idag. Nadal leder dock matchen tack vare att han tog hem första set i tiebreak. I andra sets tiebreak så är ställningen 3-2 till spanjoren.

 

Gonzalez är en livsfarlig spelare och borde under normala tider (tider utan Rafa och Fed) ha ett par slam i bagaget. Jag minns hur han imponerade stort i Wimbledon för några år sedan och hur jag då tom trodde han skulle kunna knäppa Federer på näsan, för han har spelet att kunna göra så. Men i slutändan åkte han ut med dunder och brak. Hans facit mot Fed är bara snäppet bättre än Söderlings, men han har dock lyckats slå schweizaren en gång. Mot Rafa är hans statistik lite bättre och det finns nu en liten chans att han kan ta sig till semifinal på spanjorens bekostnad. Och detta beror helt och hållet på regnavbrottet. För om Gonzo tar hem det avbrutna tiebreaket idag, så är det inte längre en femsetsmatch man spelar – utan en tresetare. Och detta är anledningen till att jag hatar regnavbrott över allt annat. Spelarna får nämligen då vila up sig, något som inte gynnar den supervältränade Nadal som är kapabel att spela hur länge som helst. Läs SvDs artikel här.

Tyskland vann EM utan att möta Sverige!

Tyvärr för svensk damfotboll så hamnade Sverige på samma halva som Tyskland. Detta ledde då till att vi fick ett lag av undermålig kvalite (England) i dagens EM-final istället för Europas näst bästa lag – Sverige. Under inga omständigheter hade våra blågula tjejer åkt på däng med 6-2 mot tyskorna. Det är helt uteslutet. Kanske hade det blivit 3-1 eller något åt det hållet. Men utklassningssiffror hade det definitivt aldrig blivit tal om. Nu kan man ju fråga sig varför de våra och tyskorna hamnade på samma halva när de borde varit förhindrade att mötas tills finalen. Kanske hade det med värdnationen att göra? Kanske ville man ge Finland en liten extra push mot finalen?

 

I vilket fall som helst så råder det ingen som helst tvekan om att svenskorna enkelt hade mosat samtliga lag som engelskorna ställdes mot. Finalen blev nu en parodi. Visst kan man med rätta hävda att Sverige kanske inte var värda en finalplats med tanke på skitspelet de visade upp mot norskorna. Och nog är det svårt att argumentera mot det. Men det går inte att komma ifrån faktum att Europas två bästa lag redan från början placerats i grupper som omöjliggjorde för dem att mötas i final. Det hade med facit i hand varit bättre för svenskorna om de bara vunnit en gruppmatch och förlorat de två andra, för då hade laget kanske idag blivit Europamästare? Läs mer om dagens ojämna tillställning här (SvD).

Ska Djokovic slå ut Federer?

Efter en suverän insats mot Fernando Verdasco så tog sig som väntat Novak Djokovic vidare till semifinalen av US Open. Där väntar en viss schweizare på honom. Och jag sticker redan nu ut hakan och tippar en serbisk triumf i den matchen. Jag tror dessutom att Djokovic vinner ganska så klart. Serben tillhör nämligen den lilla skara spelare (tillsammans med Nadal och Murray) som inte är rädd för Federer. Och inte nog med att han inte är rädd för schweizaren, han brukar dessutom slå honom ofta. Hittils har de mötts tolv gånger, fyra av dessa möten har Djoko vunnit. Men av de åtta senaste så har spelarna fyra segrar var. Av de tre senaste (alla spelade i år) så har Djoko vunnit två!

 

Men statistiken är inte huvudanledningen till att jag tippar att att Federer åker på smörj, utan det fina spel som serben visat upp den senaste tiden. Inte minst i gårdagens kvartsfinal mot Verdasco. För i den matchen så var Djoko minst sagt illa ute. Men efter bländande spel och genom att hålla sig lugn och fin så vann han till slut övertygande. Flera experter ansåg efteråt att serben nu spelar sin bästa tennis igen. Och vad det kan komma att betyda när han nu på nytt stöter på Fed i en slam inser vi säkert. Om den trögfotade Söderling så när höll på att få till det mot Fed, så kan vi nu lugnt invänta att den betydligt flinkare Djokovic, som dessutom är i toppform, kan pressa mästaren än mer. Mitt tips är mao att Djokovic vinner efter fyra set (tappar ett i tiebreak). Han får därefter möta Rafa i finalen där han tyvärr, för honom, blir mosad i tre raka.

Otur Söderling

Robin Söderling hade otur i matchen mot Roger Federer, speciellt som det blåste rätt så bra under de inledande seten. Att Fed dessutom började med sitt absoluta toppspel gjorde inte saken lättare för vår man.  Ofta brukar han nämligen ta det lite lugnt för att kolla läget innan han börjar spela ut sin motståndare. Söderling hade alltså dubbel otur. Vädret var det så klart inget att göra åt, men att Federer numera har respekt för svensken råder det ingen som helst tvekan om, eftersom han startade på det vis han gjorde. Visserligen så hade Robin två breakbollar i första gamet, men efter den lilla höjdpunkten av matchen så handlade det om ren uppvisning av mästaren. Det var nästan pinsamt att titta på eländet.

 

Det såg mao länge ut att sluta precis som vi alla befarat – med en enkel 3-0 seger till schweizaren. Men i tredje och fjärde set så fick Söderling plötsligt igång sitt spel. Och kan ni tänka er, han lyckades med det omöjliga – att ta ett set på den femfaldige US Open vinnaren! Mycket starkt gjort. Och efter denna superba framgång så var det game on. Även fjärde set gick till tiebreak, och även då hade Robin chans att få till ett avgörande. Men som vanligt så redde Fed upp situationen, men först efter stor dramatik. En svensk setboll förvandlades nämligen hastig och olustigt till en schweizisk matchboll – en matchboll som slogs ut av utmanaren. Tänk så det kan gå. Men Robin Söderling gav idag världsettan en riktig match och föll med den svenska flaggan i topp. Det är nu bara en tidsfråga innan han besegrar den oslagbare, för det är det väl? Efter matchen så var Fed mycket glad över att ha vunnit och gav rikligt med beröm till Robin:

”This feels great. It was so close towards the end and it’s just a great relief to come through because Robin just got better and better as the match went on. I knew it was going to be tough but the beginning was a bit too easy and all of a sudden he found his way into the match and showed what a great player he really is.”

Läs mer om matchen här (SvD).

Maltesiskt självmål räddade Lagerbäck

Är det någon mer än jag som är trött på att sitta med hjärtat i halsgropen och följa våra blågula fotbollskillar på vägen genom VM-kvalet? Svaret på frågan vet vi alla. För vi är nu säkert samtliga överlag innerligt trötta på vår förbundskaptens misskötsel av vårt landslag. Hur kan en match mot ett av världens sämsta landslag sluta med 1-0 till oss? Hur kan ett lag fullspäckat med målskyttar från flera av Europas bästa ligor vara totalt oförmöget att få in en enda liten boll bakom den maltesiska målvakten? Svaret vet vi alla: Lars Laban Lagerbäck. Det finns ingen annan förklaring.

 

Nu fick vi visserligen de tre poäng vi så hett eftertraktade, men det det satt hårt åt. Alltför hårt. Och enda anledningen till att Lagerbäck nu inte får skämmas livet igenom beror på att en maltesisk spelare råkade göra mål för oss bakom den egna målvakten. Snacka om tur. Nu är det ju så att tur och otur alltid brukar jämna ut sig i slutet. Och då vi nu befinner oss i slutet av VM-kvalet så kan vi nu lugnt räkna med att det kommer gå åt skogen framöver. Kanske inte mot danskarna, för de kommer att vara lika nervösa som oss, utan mot Albanien: för mot dem kommer vi, nio miljoner svenskar, att få se elva hypernervösa spelare spela mot albaner som inte har någon som helst anledning att vara nervösa alls. Kan den matchen sluta på något annat sätt än med en hemmaförlust? Jag befarar det värsta. Den svenska turen måste nämligen ta slut en vacker dag. För det måste den väl? Läs mer om matchen här (DN).

Ikväll gäller det att göra mål

I kvällens VM-kval mot Malta så är det målkalas som krävs. Och det verkar som om Lars Laban Lagerbäck insett att så är fallet för han kör vidare med det som han anser vara Sveriges starkaste formation. Nu gäller det bara att köra på. Inget mer fegspel eller gnetande. Det gäller att sätta sig i respekt, inte så mycket när det gäller malteserna, utan när det gäller våra huvudkonkurrenter om VM-platserna. En klar seger med fyra-fem mål är av den anledningen vad som behövs för landslagets välmående. En sketen 1-0 seger lämnar alltför många frågetecken inför Danmarksmatchen för att vi ska kunna uthärda tiden framtills dess. Låt oss därför hoppas på många mål och att Zlatan får trycka in ett par till – bra för hans självförtoende inför de två avslutande svåra matcherna. Alltför länge har han gått mållös från landskamper. Och ikväll så är det därför dags för honom att bättra på målskörden i Blågult. En Zlatan på målhumör är nämligen det sista som danskarna vill se nere i Köpenhamn.

Varför Rafa spelar final på söndag

Det finns en väldigt speciell anledning till varför Rafa spelar US Open final på söndag: Roger Federer. En hel tennisvärld vet om att schweizaren endast tog hem Roland Garros och Wimbledon pga att han slapp möta Nadal. Min personliga uppfattning är att Rafa, om han ställt upp i Wimbledon, hade vunnit turneringen. Även en lite lätt skadad Rafa, hade enkelt krossat allt motstånd över fem set på det engelska gräset. Han kommer nu ge allt han har och lite till för att att på nytt bevisa för omvärlden att han är bäst och att hans segrar över Federer inte varit lyckträffar. Inte sällan har han mosat schweizaren när de möts i stora finaler. Och det beror på att han vid sidan om att vara en bättre tennisspelare än Federer även är starkare mentalt än honom. Så om matchen börjar dra ihop sig till den sk ”business end of the set”, så kommer inte Nadal att bli nervös. Om det är en vanlig tourmatch så kan det ibland vara lite svårare att komma igång, speciellt som man bara har tre set att spela med, men när handlar om slamsammanhang över fem set så är läget lite annorlunda.

 

Det enda som talar för Federer i en eventuell final mot Rafa är att samtliga set avgörs i tiebreak. Pressen på båda spelare blir mao stor. Federer har inte råd att tappa sin serve, och Rafa har inte råd att missa de breakchanser han får. Det som får mig att tro på Rafa i år är även det lilla faktum att Federer inte klarade av att stoppa Roddick i Wimbledonfinalen under normal speltid + att han tappade två set till Andy via förlorade servegame. Som vi alla vet så är Rafa en långt mycket bättre servemottagare än Roddick, och om han får till det i Federers servegame så blir finalen kort. Det finns en uppenbar risk att Federer blir mosad mao, och att vi på nytt får se honom gråta som ett barn. Kan inte vänta. Läs mer om Rafas seger över Monfils här (SVD).

Drömfinalen nära

Efter Andy Murrays brakförlust mot Marin Cilic (bilden) igår (7-5, 6-2, 6-2), så lutar det nu alltmer åt att vi får en ny drömfinal mellan Rafa och Roger. Och det blir en match där Rafa kommer att mosa Roger för att på så vis ge betalt för gammal schweizerost. Igår gjorde nämligen vår man processen kort (efter en inledande förlust av första set i tiebreak) med Gael Monfils. Siffrorna blev till slut: 6-7, 6-3, 6-1, 6-3. Matchen spelades under högt tempo, och detta var anledningen till att fransosen kroknade i mitten av andra set. Han stod ofta och vilade sig på sitt tennisrack (som en gammal man på sin käpp) efter någon av de långa slagduellerna, uppenbart trött efter allt springadet. Från att ha spelat suverän tennis under inledningen så började Monfils  istället att göra mängder med misstag. Och detta berodde alltså inte på att han plötsligt var en sämre spelare, utan på att han var trött. Rafa, världens mest vältränade spelare, hade helt enkelt kört slut på honom och körde sedan på som vanligt med sin krafttennis ända in i mål. Haha.

 

Nu väntar Fernando Gonzalez på att bli mosad, något som kommer att ske i tre raka. Därefter så väntar segraren i matchen Cilic – Del Potro på spanjoren, men den kvartsfinalen är svårtippad, för vi vet ännu inte om Cilic nu kan ha tagit det där lilla extra steg som många har väntat på honom att ta: steget man tar genom att på allvar börja utmana om slamtitlar. Svaret på gåtan får vi vänta på. Men Cilic har nu nått den ålder där man antingen slår igenom ordentligt och vinner en slam, eller stannar på nivån strax inunder för resten av karriären – typ Söderling, Gonzalez och Davydenkonivån. Men vem det i slutändan än blir som får möta Rafa i semi spelar ingen som helst roll, eftersom den personen (Cilic eller Del Potro) måste slå den nya världstvåan över fem set, något som är omöjligt. Rafa är alltså ny världstvåa, efter Murrays förlust, och det är nu bara en tidsfråga innan han tar tillbaka förstaplatsen på världsrankingen igen. Och om Robin slår ut Federer i kvarten så kan det gå snabbt. Vi har alltså nu ännu en anledning att hålla på Söderling.

Federer är skyldig Söderling en seger

Läste precis att självaste Björn Borg tror att Robin Söderling kan slå till mot Roger Federer imorgon. Och vem är kvalificerad att opponera sig om saken då? Inte jag, eller någon annan heller för den delen. Själv tror jag att det kan gå vägen, inte minst beroende på att Federer är skyldig Söderling en seger efter allt som han gjort för honom. För utan den sensationella segern mot Nadal i Paris så hade inte schweizaren tagit hem både Roland Garros och Wimbledon. Det är svenskens förtjänst att Federer nu på nytt är världsetta. Borde han inte då ge något tillbaka till kollegan som gett honom så mycket och som gjort att han nu av många anses vara den bästa spelaren någonsin? För utan Söderlings seger i Paris så hade Nadal nu varit på väg mot en grandslam. 

 

Så vad tänker Federer göra åt saken? Mitt förslag är att han låter Robin få vinna i morgon. Allt han behöver göra är att inte serva riktigt på topp när det drar i hop sig till tiebreak och kanske missa en och annan boll. Svårare än så behöver det inte vara. Genom att förlora i morgon så har han betalat tillbaka sin skuld till Robin. Det är därefter upp till honom om han vill bli en grandslam champion, för han beöver då endast vinna två matcher till. På ett liknande vis (dvs lätt) har Federer haft det i de två senaste slamsen. Han vann dem utan att behöva möta världens bäste spelare. Så om du läser detta Roger, så vet du nu vad du måste göra: låt Robin vinna! Det är det minsta du kan göra för betala tillbaka skulden till honom. Om Roger inte läser detta inlägg och av den anledningen istället ger järnet i kvartsfinalen, så har vår man ungefär åtta procents chans att vinna.

Tack och lov att Norge är utslaget ur EM

Jag är en stor Norgevän, utom när det gäller sport. Varje gång Norge deltar i någon idrott så hejar jag på motståndaren. Detta är jag inte ensam om att göra, för vi svenskar överlag är mäkta trötta på Norges framgångar, och då framför allt när det gäller vintersport. Så när de igår fick smörj av Tyskland så var ingen gladare än jag, speciellt som det var Sverige som skulle fått smörj av tyskorna och inte dem. Och att de nu av allt att döma kommer att missa fotbolls VM är helt suveränt. Underbart rentav. Det konstiga i sammanhanget är jag jag nästan unnar danskarna att ta sig till VM på vår beskostnad, något som beror på att landet är en gammal fin fotbollsnation med stolta traditioner. Och jag tror faktiskt att man i Köpenhamn med omnejd hoppas på att vi gör dem sällskap till Sydafrika nästa sommar. Och vem vet om danskarna kommer att ge allt mot oss om de redan är klara när vi hälsar på hos dem nere i deras vackra huvudstad. Vi minns alla ännu hur fint vi delade på poängen i EM för några år sedan – till Italienarnas stora förtret. Haha. Från norskornas sida härom dagen så verkade de enbart känna skadeglädje efter segern mot våra fotbollstjejer. Och det var dumt. Att strö salt i såren är nämligen inte bra. Vi svenskar glömmer aldrig:-)

Söderling vidare: Davydenko gav upp.

Drömmatchen mot Federer är nu inbokad. För Robin Söderling tvålade igår som vanligt till Nikolaj Davydenko. Men det var inte lika enkelt som senast i Paris. Första set gick dock svenskens väg: 7-5. Men i andra så sviktade Robin en aning halvvägs in i setet och lät på så vis ryssen ta hem det med 6-3. Men redan i inledningen av tredje så var ordningen återställd. Och när setet var tillända efter klara 6-2 till vår man, så var jag helt på det klara med att segern var bärgad. Och det var den, för Davydenko hade fått nog: ett värkande ben satte stopp för fortsatt utskåpning. Efter alla år på touren så insåg han att det inte var möjligt för honom att vinna de två återstående seten mot en motståndare som servar som en kanon och dessutom tvingar en att rusa från ena hörnet till det andra, hopplöst jagande efter knallhårda forehandsprojektiler. Ett klokt beslut av Davy, för Söderling hade säkert vunnit fjärde set blankt om denne fortsatt. Segraren var för övrigt väldigt sportslig efter matchen och klappade om den besegrade, något som var fint att se.

 

Söderling spelade emellanåt väldigt bra. Enda orosmolnet är att han inte lyckades hålla sin serve matchen igenom. Mot en spelare som Davydenko så kan man trots dåliga egna servegame vinna, men mot servespecialisten Roger Federer så får alla misstag ödesdigra konsekvenser. Ett tappat svenskt servegame där betyder tveklöst att setet är förlorat. Federer kommer inte att tappa några servegame. Och av den anledningen så ser jag inte hur Robin ska kunna ta sig vidare till semifinal. Han är helt enkelt för ojämn + att han fruktar Federer över allt annat. Och hur kan man besegra någon man är livrädd för och aldrig tidigare besegrat? Det handlar mao ord om att försöka ta hem matchen via tiebreak. Men som jag tidigare bevisat här på bloggen så är det endast Nadal som är kapabel att klara av den saken – åtminstone i slamfinaler. Även om Söderling spelar på topp så blir det garanterat respass för honom i tre raka. Men en kvartsfinal i US Open är inte fy skam och kanske kommer denna lilla framgång göra honom till en topp tio spelare för första gången i karriären. Läs mer om matchen här (SVD). och här (DN). och här (HD).

Rafa skadad: vann ändå

I matchen mot landsmannen Nicolas Almagro så fick plötsligt allas vår Rafa, världens bästa tennisspelare, ont i magtrakten och blev tvungen att ta en sk ”medical timeout”. Det lustiga i sammanhanget var att Almagro även han behövde hjälp (med sin värkande rygg), vilket resulterade i att båda samtidigt låg på rygg framför sina stolar medan de blev ompysslade. Men som tur var så var det inga fara med någon av de otroligt skickliga och synnerligen sportsliga kombatanterna, för de var strax på benen igen och fortsatte matchen. Hur det gick? Onödigt fråga så klart. Men då Almagro är en klasspelare så är det ändå motiverat att ställa frågan. Rafa vann i tre raka: 7-5, 6-4, 6-4, och det efter att ha fått kämpa på rätt så bra. Men Almagro var inte särskilt ledsen efteråt. Han visste att han gett gentlemannen Rafa bra med motstånd, och det är allt som en topptennisspelare kan hoppas på när man möter honom, speciellt i slamsammanhang. Nästa offer för Nadal heter för övrigt Gael Monfils. Den matchen vinner Rafa så klart med 3-0.

Ska Söderling kunna besegra Davydenko?

Robin Söderling har 4-2 i inbördes möten mot Nikolaj Davydenko, något som är en smula underligt med tanke på det relativt stora framgångar ryssen har haft genom åren. Utskåpningen han åkte på från svensken i Paris lär han nog inte glömma i första taget, för han var då totalt chanslös. Och det är inte ofta en världsklasspelare blir så totalt krossad som ryssen blev den dagen. Jag har dock svårt att tro att det som hände då var någonting annat än en tillfällighet, speciellt som Davydenko vunnit två fina titlar sedan förlusten i Paris. Söderling har som vi alla vet bara vunnit en, en liten och obetydlig sådan – Båstad. Jag tror därför att det nu kan bli rätt så tufft för Robin, och om han inte är vaken så kommer ryssen att ta en gruvlig revansch för senast och på så vis ta ifrån honom chansen att få möta Federer i kvarten. Hjärtat säger mao Söderling, men huvudet mitt säger någonting helt annat.

Damkronorna sist i Hockey Canada Cup

Efter det lilla fallet framåt mot Kanada i semifinalen (förlust 2-7), så blev det en avslutande förlust i matchen om tredje pris. Där stod som vanligt Finland för motståndet, och tyvärr för svenskorna så drog man själva denna gång kortaste strået. Men det satt hårt åt, som alltid när de båda ärkerivalerna möts, för endast ett mål skilde lagen åt: ett powerplaymål av Jenni Hirikoski inprickat i mitten av andra perioden. Och detta mål blev matchens enda. 1-0 i en ishockeymatch är som vi alla vet ovanligt och ett slutresultat som alltid betyder att det handlar om två jämbördiga lag. Slutfacit från äventyret i Kanada blev i vilket fall som helst en vinst, fyra förluster och 5-23 i målskillnad. Det är mao inte mycket som talar för medalj i OS för Peter Elanders spelare.

 

Min bedömining är att Damkronorna har fyrtio procents chans att ta hem bronset i Vancouver, för det gäller ju till att börja med att inte tappa poäng mot ryskor och andra lag – för att därefter slå finskorna i matchen om bronset. Och som vi alla vet så kan matcherna mot finskorna gå precis hur som helst. Där är det alltid dagsformen som avgör – samt inte sällan turen. Chansen till en ny OS-final för de våra bedömer jag dock vara ungefär tio procent. Chansen till guld … obefintlig: för man måste slå de två oslagbara lagen (efter varandra!) för att kunna bli olympiska mästare, och detta är omöjligt, för det är det väl? Kom dock ihåg att jag bedömde Sveriges chans att vinna i Budapest i lördags till 25 procent. Kanske betyder detta att Damkronorna tar OS-guld. Låt oss hoppas så. Tilläggas om Hockey Canada Cup kan slutligen att USA på nytt slog hemmanationen, denna gång i finalen, med 2-1. Det var garanterat inte den uppladdningen man hoppats på från kanadensiskt håll inför OS på hemmais. Långt därifrån. Två raka förluster mot amerikanskorna måste svida ordentligt. Läs mer om finalen här.

Zlatan räddar Lagerbäck

Idag var vi många som hade för avsikt att kräva Lagerbäcks huvud på fat. Och ända fram till den 93:e minuten av dagens spektakel i Budapest så tillhörde även jag den skaran missnöjda svenska fotbollssupportrar. Nu vet vi ju alla vad som skedde i slutet av kvällens match och varför Lagerbäck får åka ner till Malta och leka förbundskapten en match till. Men kanske förtjänar hans räddande ängel att nämnas vid namn ändå, för det är ingen överdrift att hävda att Zlatan Ibrahimovic i afton nere i Ungern räddade, inte bara Sveriges mikroskopiska möjligheter att ta sig till Sydafrika, utan även jobbet till sin egen förbundskapten. I kväll så borde därför Lasse visa lite ödmjukhet, för det är inte han som uträttat ett stordåd, utan vår enda världstjärna.

 

Äran är enbart Zlatans, för det var han som slog till och avgjorde när allt hopp om Sydafrika var borta, och han gjorde det på ett sensationellt sett: Den magnifika nedtagningen, rycket förbi de ungerska försvararna, tåspetsen som skickade bollen på den utrusande ungerske målvakten, bröstningen rakt fram mot målet där bollen rullade in. De kan ha sett turligt ut, men vi vet alla att Zlatan hade full kontroll över situationen. Och så fort som bollen rullat in så var matchen över.

 

VM-kvalet är ännu inte över, och det tack vara Zlatan. Stora spelare gör som bekant viktiga mål. De är som bäst när det gäller som allra mest. Och många gånger har Zlatan slagit till och räddat sitt hemland, men på sistone har han inte riktigt lyckats få till det. Men vem vet, kanske kan han slå till ett par gånger till nu när det värsta hindret av de återstående kvalmatcherna avklarats med bravur? Låt oss hoppas på det. Läs om matchen här (DN).

Djokovic nästan utslagen av okänd kvalspelare

Med nöd och näppe så lyckades fjärdeseedade Novak Djokovic ta sig vidare till fjärde rundan av US Open. Orsaken till problemen för honom var en totalt okänd amerikansk kvalspelare vid namn Jesse Witton – rankad 276 i världen. Ingen trodde innan matchstart på något annat än en komfortabel seger för Djoko. Men efter att amerikanen tagit hem första set i tiebreak, så insåg alla att det här var allvar. Djokovic har ofta sviktat i viktiga matcher, och det var precis vad som hände i dagens match. Med ett stundtals bländande spel så tryckte Witton in den ena suveräna forehanden efter den andra. Först efter fyra rafflande och knallhårda set  så lyckades serben få till ett avgörande. Och hade han inte hållit nerverna under kontroll i tredje sets tiebreak, så kan jag nog garantera att en av de största skrällarna i US Open på år och dag hade inträffat. Faktum är att Witton borde vunnit tredje set, eftersom han hade 6-5 och egen serve. Visst hade det varit kul om Witton tagit sig vidare, men för turneringen så hade det varit en katastrof. Själv så hoppas jag tex att Federer får lite motstånd i semifinalen, något som bara Djokovic kan ge honom. Läs DNs korta artikel om matchen här.

Rafa besegrade Kiefer i New York

Med 3-1 i set så slog Rafael Nadal tillbaka den farlige tysken Nicolas Kiefer i andra rundan av US Open. Efter att ha blivit krossad med 6-0 i första set, så lyckades tysken till allas häpnad ta hem set nummer två, efter två break. Han spelade emellanåt väldigt bra, samtidigt som Rafa ännu verkar var en aning ringrostig. Faktum är att det inte var långt borta att Rafa hade förlorat matchen, men som alltid så växer han ett nummer på de viktiga bollarna och av den anledningen så blev segern ändå i slutet komfortabel. Ett exempel:  istället för att låta det bli 4-4 i tredje set, så passade Spanjoren på att bryta till 5-3 – varefter det bara var att serva hem setet. Och på nästan samma vis slutade set nummer fyra. Slutsiffrorna blev: 6-0, 3-6, 6-3, 6-4. Och all heder måste gå till Kiefer för det sätt som han gav Rafa en riktig match på.

 

Det är som bekant inte så väldigt mycket som skiljer de allra bästa spelarna åt, utan matcherna avgörs för det mesta på bara några få bollar. Och den som tar hem dessa bollar är så gott som alltid den som är bäst på att hålla huvudet kallt när det gäller. Och i den avdelningen så har Nadal ingen överman. Han är lika kall och kylig i dessa lägen som Björn Borg och alla de andra stora tennishjältarna från förr. Frågan är istället hur det står till med hans knän. Allt tycks vara ok, för han rörde sig som en gepard och jagade ikapp varenda boll som det fanns en teoretisk chans att hinna framtill. Det verkar mao som om det är den gamle Nadal som vi nu får se. Men vi har blivit lurade förr.

 

Förhoppningsvis så slipper världens tennisälskare vara oroliga för att den sympatiske spanjorens karriär kan vara i fara. Matchen mot Kiefer gick för övrigt på den jättelika Arthur Ashe arenan sent i går kväll. Det var fullsatt, något som var kul att se. Annat var det när Andy Murray tidigare igår spelade sin match på samma plats, för den trista figuren drar ingen publik. Arenan var då inte ens halvfull. På tal om Murray förresten så övertygade inte han heller särskilt mycket, och han fick sig därför en liten genomkörare han med, åtminstone i ett set. Chilenaren Paul Capdeville tog nämligen andra set, men efter det tog det roliga slut.

 

En spelare som dock verkar ha hittat storformen är istället Juan Martin Del Potro. Han har allt som krävs för att vinna i New York, och det är nu bara en tidsfråga innan han tar hem sin första slam. Leyton Hewitt hävdade bestämt efter sin vinst över honom i Wimbledon att så är fallet. Så om inte Rafa tar hem US Open i år så hoppas jag på Del Potro. Det är snart dags för honom att slå till. Han borde slagit ut Federer i Paris. Att så inte skedde berodde nog mest på orutin. Får argentinaren en ny chans mot schweizerostätaren över fem set så vete sjutton om han inte tar den. Men som vi alla vet så är det inte så jätteviktigt vem som vinner så länge som det inte är Roger Federer. Läs DNs artikel om Nadalmatchen här.

Lagerbäck visar oss nu alla helt öppet att han är galen!

Tydligen så har Sverige nu 75-80 procents chans att ta sig till VM – åtminstone om man ska tro Lars Laban Lagerbäck! Hur han kommer fram till dessa siffror är det ingen som vet. Men det är nu antagligen läge att ringa närmaste mentalsjukhus, för den här mannen är nu bevisligen totalt galen. För hur kan Blågult ha 75-80 procents chans att spela VM i Sydafrika nästa år, när samma lag med 75-80 procents säkerhet kommer att förlora borta i Budapest redan kväll! Matte var inte mitt starkaste ämne i skolan, men den här ekvationen kan tom med jag inse inte går ihop. Sverige måste nämligen vinna de fyra matcherna som återstår för att därefter hoppas man får spela två avgörande kvalmatcher. Och motståndaren i dessa kvalmatcher måste vi alltså slå ut.

 

Vilken normalbegåvad person som helst inser omedelbart, och utan att behöva fördjupa sig i saken, att detta är mer eller mindre omöjligt. Att Blågult kommer att tappa poäng både i Budapest och Köpenhamn är solklart. Att danskarna kommer att ge oss någonting gratis på deras egen hemmaplan är totalt uteslutet, för de ämnar att krossa oss. Var så säkra. Det bästa vi kan hoppas på är mao att undslippa två nederlag i dessa matcher. Igår så hade våra blågula tjejer 75-80 procents chans att vinna borta i Helsingfors, och titta hur det gick! Om jag skulle göra en bedöming av den procentuella chansen till spel i Sydafrika nästa år, så hade jag sagt att Sverige har tio procents chans att ta sig dit. Jag repeterar: Sverige har tio procents chans.

Kort analys av kvällens bedrövliga tillställning i Helsingfors

Se SVT:s sammandrag från Norgematchen här och eftermatchen-intervjun med Vickan här (där hon nätt och jämt kan hålla tillbaka tårarna). Vi kan nu klart fastslå att det handlade om övermod, underskattning samt en hel del otur. Men vi bör samtidigt komma ihåg att norskorna enbart bevakade sin ledning – efter det att man turligt gjort 1-0 (självmål). Vi har ingen aning om vad de eventuellt kunde hittat på om de hamnat i underläge. Kanske hade de då lyft sig ännu ett snäppt och vänt och vunnit matchen? Det finns mao inga som helst godtagbara bortförklaringar.

 

Norge är bättre än Sverige, något de två raka segrarna bevisat och något som segrarna i inbördes möten i viktiga matcher vittnar om : 1-8 till Norge. Exakt vart landslaget nu ska ta vägen är det ingen som vet, men nog måste det vara dags för en ny förbundskapten även för dem? Och den här gången måste man välja en ur de egna leden, dvs en kvinna. Helst då Pia Sundhage. Något måste i alla fall hända, för det är ser inte bra ut – långt därifrån. Jag är fruktansvärt besviken, och hur tjejerna mår fick vi alla bevittna efter slutsignalen. Det var riktigt sorgligt att se, och vi lider alla med dem.

Bedrövligt, Sverige!

Det är ännu tio minuter kvar av matchen mellan Sverige och Norge. Det står 1-3 (Victoria Svensson har precis reducerat), men vi kan redan nu konstatera att våra svenska fotbollstjejer åkte på storstryk mot Norge. Svenskorna som spelat så bra under hela året, och som vi alla på allvar trodde skulle kunna hota Tyskland om guldet, är nu totalt utslagna. Det blev inte ens semifinal. Inte ens det dög laget till. Bedrövligt. Sverige har nu 1-8 (om jag räknat rätt?) i inbördes möten i viktiga matcher mot grannlandet i väster. 1-8! Senaste vinsten kom 1995! En dag som den här finns det inga bortförklaringar att komma med, speciellt inte som vi allmänt räknas som ett av världens bästa lag. Om vi inte ens kan slå norskorna när vi har ett på pappret mycket bättre lag än dem, så får vi nu acceptera faktum: Sverige kommer aldrig att vinna en stor titel igen. Vi får nöja oss med EM-guldet 1984.

 

Jag var ända sedan kvartsfinalmotståndaren var klar säker på svenskseger, men efter att ha kollat upp statistiken vi har mot Norge strax innan matchen drog igång så började jag befara det värsta. Och redan efter ett par minuter av matchen så syntes det klart vart det här bar hän. Exakt vad det var som hände är det ingen som vet, men klart är att tjejerna måste lida av ett enormt Norge-komplex. Efter segern i Algarve Cup så var det många av oss som tippade Sverige som blivande Europamästare, så även jag. I vilket fall som helst så ska det nu bli skönt att slippa skriva om damlandslaget på ett tag (läs tills nästa år). För detta var inget annat än ett grandiost fiasko! Enda ljuspunkten var att endast 1718 personer bevittnade detta bedrövliga fiasko på plats. Kommer inte att länka detta inlägg till någon tidning för den här matchen vill vi alla glömma.

 

En timme senare: Hittade bilden ovan och lägger in den. Hittade även en ”kul” artikel som förklarar vad det var som gick snett. Läs själva här.

Damkronorna spöade Finland

Damhockey turneringen i Vancouver fortsätter att producera överraskande resultat. När vi alla trodde Damkronorna var slut så slog man Finland med 3-1 i sista gruppspelsmatchen. Samtidigt som det hände så besegrade USA sensationellt Kanada med 4-2! Och det bara någon dag efter det jag hävdat att Kanada skulle mosa allt motstånd framtill OS-finalen nästa år. Jag är mao ingen expert på hockey. Nu väntar dessa revanschhungriga kanadensiskor på våra svenska tjejer i semifinal på lördag. Hur ska det sluta? Allt annat än fem-sex mål i baken får väl anses vara en framgång. Hade även varit kul om det blev ett par svenska mål. Allt lutar således åt att vi får en match mot Finland om tredjeplatsen, eller ska finskorna knäppa USA på näsan igen? Läs mer om matcherna här.

Söderling vidare i US Open

Robin Söderling tog sig idag hastigt och lustig t vidare till tredje rundan av US-Open. Marcel Granollers gav upp efter endast tre spelade game pga av ryggbesvär. Och tur var väl det, för spanjoren är inte att leka med om han vaknar på rätt sida. Det verka mao som om Robin har turen med sig i New York, åtminstone så här långt. I nästa runda väntar nu en amerikan, Sam Querrey, och det är en match som ser överkomlig ut. Men som alltid när det gäller spelare under det absoluta toppskicktet, dit Robin nu hör, så kan matchen gå precis hur som helst. För tre månader sedan så hade Söderling varit storfavorit mot Querrey, men nu är oddsen 50-50. Men då svensken nu verkar ha den lilla gnutta tur som behövs så kan det nog gå vägen.

Björn Borg ger Rafa en björnkram

Världens genom tiderna två bästa spelare (Borg och Nadal) under prisutdelningen i Paris förra året. Till vänster står den schweiziske förloraren, som för övrigt blev totalt mosad av Nadal. Vi får här se hur mycket Borg tycker om Rafa och hur mycket Rafa tycker om Borg. Borg och Rafa: två av tennishistoriens sportsligaste spelare och största hjältar.

Stockholms Stadion räddad från fotbollsvandalerna

Det verkar nu som om hotet mot en av världens allra mest berömda och älskade friidrottsarenor, Stockholms Stadion, är över. Arenan kommer nu att räddas från att bli förstörd av Djurgården. Tack och lov. Under lång tid har man ju önskat modernisera/förstöra detta unikum av idrottsarenor. Kommer ihåg hur OS-guldmedaljören Jonathan Edwards en gång talade sig varm över stadion. För han, precis som många andra friidrottare, anser att det är något väldigt speciellt med dessa gamla historiska idrottsanläggningar. Alltför många av våra vackra gamla byggnader har som vi alla vet blivit rivna, ofta helt i onödan, och jag måste säga att jag i fallet Stadion befarade det värsta. För man kommer ju snart att riva Råsunda, och vi vet alla vad som hände med Gamla Ullevi.

 

Att Djurgården nu av allt att döma lämnar Stadion är därför det bästa alternativet för alla inblandade. Och om klubben vill bygga eget någon annanstans, så önskar vi dem all lycka med den saken. Vi bör därefter återställa Stadion till hur den såg ut 1912, så långt det nu är möjligt. Den extra läktaren på kortsidan mellan tornen behöver dock inte återuppbyggas, såvida man inte på nytt söker OS. Vi har nu vant oss vid arenans utseende. I vilket fall som helst så verkar det nu som om en av Stockholms mest historiska byggnader är räddad till friidrotten och eftervärlden. Läs mer här.

Sveriges otroliga otur i stora finaler

Här ser vi de fyra stora finaler våra svenska fotbollstjejer spelat och förlorat (alla med uddamålet!) sedan EM-guldet 1984:

EM – finaler:

1987    Sverige – Norge        1-2

1995    Sverige – Tyskland    2-3

2001    Sverige – Tyskland    0-1 (golden goal)

VM – finaler:

2003    Sverige – Tyskland    1-2 (golden goal)

I morgon har vi alltså möjlighet att ta en gruvlig revansch mot Norge för förlusten 1987. I semifinalen är det sedan dags för oss att hämnas på Tyskland för de försmädliga förlusterna vi åkt på mot dem. Vem kan glömma finalen 2003 där vi så när blev världsmästare? Inte jag. Nu ska vi hämnas. Nu ska dessa båda motståndare mosas.

Norge ointresserat av EM i Finland

Hörde på Sportradion härom dagen ett reportage om hur man i Norge ser på Fotbolls EM i Finland. Det smått otroliga är att man där inte ser på turneringen alls, trots att man har det egna laget på plats, och trots att det egna laget nu spelar kvartsfinal mot Sverige. Inga matcher har ännu visats på norsk TV, och inte ens deras egen sportradio verkar referera från matcherna! Och första gången spelarna såg en journalist borta i Finland (och nu överdriver jag en aning) var när de blev intervjuade av svenska journalister inför matchen mot Sverige! Smått ofattbart, men likväl (nästan helt) sant. Möjligen så kommer man att sända semifinalen – om laget tar sig dit. Men inte ens det är säkert. Att våra bröder och systrar i Norge är världens mest bortskämda folk när det gäller idrottsframgångar är mao ingen överdrift.

 

Men att intresset för deras bästa landslag är så skralt på hemmaplan är smått otroligt. Så medan vi här i Sverige nu sakta men säkert håller på att drabbas av fotbollsfeber så är det ingen i Norge som ens bryr sig. De bryr sig inte om oss, turneringen eller ens det egna laget. Kanske har det att göra med att man redan vunnit allt och nu är mätta? För vad är ett litet EM-guld vid jämförelse med VM och OS-guld. Norskorna har som enda land vunnit samtliga tre stora mästerskap, så kanske är det inte så konstigt att man inte bryr sig om morgondagens kvartsfinal mot Sverige. För oss här i Sverige så betyder dock EM någonting, och kanske är det detta som gör att vi kommer att mosa norskorna imorgon Låt oss hoppas så. Låt oss verkligen hoppas så.

Rafa krossade Gasquet

Med 6-2, 6-2, 6-3 så krossade Rafael Nadal idag fransosen Richard Gasquet. Be afraid, Mr Federer, be very afraid. Rafa is coming for you! And he will destroy you!

Damkronorna mosade av USA

Nyfiken som jag var så kollade jag precis upp hur läget var för våra damkronor borta i Vancouver. De deltar ju där som bekant i en fyrnationsturnering tillsammans med USA, Finland och Kanada. I första matchen blev det 7-0 i baken mot värdnationen. Föga överraskande så blev det på nytt 7-0 i baken igår, denna gång mot USA. En sista förlustmatch av gruppspelet återstår dock att spela – mot gamla dödsfienden Finland. Bara härom dagen så lutade det åt en given förlust mot finskorna, men då de själva fick så de teg igår (2-10 mot Kanada), så ser det idag en aning ljusare ut för de våra. Fast även om laget vinner så blir det respass i semi, vilket medför att det blir en ny match mot finskorna om tredje plats. Morgondagens match är mao bara en träningsmatch.

 

Jag måste dock säga att jag inte blir riktigt klok på varför de två nordamerikanska lagen är så överlägsna oss. Vi här i Norden har ju hockey i blodet. Så varför blir vi utskåpade gång efter gång efter gång? Att Finland lyckades besegra USA i måndags var bara en engångsföreteelse. För det var det väl?

 

I vilket fall som helst så kan alla intresserade av Damkronornas vidare äventyr ”over there” själva hänga med i de senaste nyheterna på Hockey Canadas websida. Där kan man tom titta på matcherna på nätet, mot betalning förstås, men vem vill plåga sig själv på det viset? Fast om tjejerna tar sig till final så kanske man skulle överväga att länsa spargrisen. Det kostar nämligen 6.95 i kanadensiska dollar att se en match. Exakt vad det blir i kronor och ören känner jag dock inte till, men kanske handlar det om femtio kronor? Detta med att se sportevenemang på nätet verkar för övrigt vara framtiden för oss alla. Så är det redan när det gäller alla ATP turneringar, för man kan där se de flesta matcherna på nätet. TV och datorer håller nu på att förenas, och det dröjer nog inte länge innan PPV tar över helt och hållet.

Låt Pia Sundhage bli vår nya förbundskapten!

Jag brukar som alla andra alltid supporta vårt fotbollslandslag. Men nu inför matchen mot Ungern på lördag så kan jag inte annat än säga att jag inte längre bryr mig hur det går. Är så fruktansvärt trött på Lars Laban Lagerbäck och hans dödgrävarfotboll att jag nästan hoppas på en svensk storförlust. Visserligen så räcker det med en gammal hederlig 0-0 match för att Sydafrikadrömmen ska vara över. Så kanske är det vad vi bör hoppas på, för då är eländet över. Definitivt. Även om vi vinner den första av en lång rad ödesmatcher så är chansen till avancemang minimal. Och orsaken till denna skandalösa situation som Blågult nu befinner sig i är Laban – och Lars-Åke Lagrell, som låtit pajasen vi har till förbundskapten bli kvar på sin post.

 

Båda dessa pajasar måste nu sparkas. Om Sverige förlorar på lördag så är det åtminstone dags för Lagerbäck att gå. För det finns då ingen som helst anledning för honom att sitta kvar. Och det finns då ingen som helst anledning för Sverige att spela de resterande matcherna. Dessa matcher är då endast träningsmatcher. Vi bör därför se till att en ny förbundskapten installeras med omedelbar verkan redan på måndag. Det behöver inte vara en fast tjänst. Tjänsten kan vara tillfällig och sträcka sig över årets kvarvarande matcher, under en ”vi får se hur det går – överenskommelse”. Fotbollsförbundet kan då under tiden i lugn och ro finna den person som är mest lämpad att ta över. Och den personen behöver inte vara en man.

 

Varför inte ge Pia Sundhage chansen? Hon är en vinnare och kan garanterat mer om fotboll i sin ena lilltå än Lagerbäck. Ja, varför inte? Nu när jag tänker på saken så vore Pia ett suveränt val. Hon är ju faktiskt Sveriges mest meriterade tränare på landslagsnivå. Så Pia får det bli. Det hade dessutom varit en rejäl spark där bak på alla våra underpresterande spelare. Hur hade de hanterat att få en kvinna som tränare i omklädningsrummet? Hur hade deras uppblåsta egon klarat av den lilla saken? Kanske hade det gjort dem en aning mer ödmjuka? Det fina med Pia är att hon lugnt kan sitta kvar i omklädningsrummet och skälla på spelarna när de byter om, utan att någon störs av det. Pia var en ledare på planen och jag tror att hon omedelbart kommer att få alla spelarnas respekt. Hon kommer inte att ta någon skit från dem. Kanske tror någon att jag skämtar när det gäller Pia som ny förbundskapten, men jag är helt allvarlig. För mig så råder det ingen som helst tvekan om att med henne vid rodret så hade Sverige idag dag toppat sin VM-kval grupp. Läs mer om ödesmatchen här.

 

Update den 12 oktober: Läste precis en intressant artikel i DN om Pia Sundhage som ny förbundskapten och nog har man helt rätt i allt man där säger. Enda felet är dock att DN vill ha med Svennis, något jag absolut inte vill, för något falskare än han finns inte – dessutom så är han alldeles för gammal. Han har vidare på senare år gjort fiasko efter fiasko efter fiasko. Pia Sundhage: Ja tack. Svennis: absolut inte! Inte ens om han går med på att jobba gratis. Pia måste dessutom som förbundskapten ges helt fria tyglar. Ingen man behövs som extra lekledare för att hon ska kunna utföra sitt jobb, att DN ens tänker i dessa banor är bedrövligt. Jag tror helt och fullt på Pia på egen hand. Synd bara att hon inte blev installerad redan efter matchen den 6 juni, för då hade vi nu varit klara för Sydafrika. Läs DNs artikel här.

Ska Robin Söderling kunna slå Federer i US-Open?

Robin Söderling fick en smakstart i US-Open när han besegrade spanjoren Albert Montanes med 3-1 i set. I nästa runda väntar nu en annan spanjor, Marcel Granollers, en spelare som gav Söderling en hel del bekymmer i Wimbledon. Lottningen ser rätt så bra ut för Robin – svår, men överkomlig. Detta är dock US-Open och inga matcher är enkla. Om bollen studsar hans väg så stöter han på nytt på Roger Federer (för tredje raka slamturneringen). Denna gång i kvartsfinal. Men i åttondelen väntar först av allt att döma en viss Nikolay Davydenko, ryssen som blev krossad och förnedrad av svensken i Paris. Han är nu som vi säkert förstår ute efter hämnd, och det troliga är att han så även får. Davydenko har ju som bekant vunnit två stora titlar efter Wimbledon och kommer säkert att vara för stark för svensken. Eller ska Söderling på nytt överraska?

 

Jag tror dock att Robin kan klara sig ända fram till ett nytt möte med Federer i kvarten. Men där tar det garanterat stopp. För det gör det väl. De tre månader som passerat sedan Paris har inte gett oss någon anledning att tro något annat. Söderling har inte tagit vara på chansen han fick efter Nadaltriumfen. Han tog visserligen hem Båstad. Men vid sidan om den höjdpunkten så har han inte uträttat någonting minnesvärt. Han har knappt ens synts till. Att han därför ska kunna slå till i New York och på en av de största tennisscenerna är inte särskilt troligt. Men som sagt, chansen finns. För mig så handlar dock årets US-Open endast om en enda sak: Rafael Nadal. Ska spanjoren lyckas vinna den enda slam han saknar, eller kommer årets turnering bli slutet på hans karriär? Låt oss hoppas att han vinner hela skiten genom att spöa skiten ur Söderling eller Federer i finalen. Tennisen behöver Nadal. Federer behöver Nadal. Världen behöver Nadal. Nu mer än någonsin tidigare. Läs mer om Söderlings segermatch mot Montanes här.

Damkronorna mosade av Kanada

Läste precis på nätet att våra damkronor åkt på storstryk mot Kanada i ”Hockey Canada Cup”. 7-0 slutade matchen, vilket inte bådar gott inför framtiden. Tidigare igår så slog Finland sensationellt USA med 3-2, blott deras andra seger över amerikanskorna. Jag har naturligtvis inte sett någon av matcherna och är därför inte heller kvalificerad att skriva om saken. Men nog verkar det som om svenskornas OS-uppladdning går åt fel håll? Det verkar nu tom som om tjejerna håller på att tappa mark till huvudmotståndaren om bronset – Finland. 3-2 till finskorna över USA i en riktig tävlingsmatch är nämligen imponerande.

 

De lutar nu åt tre raka förluster för våra hockeytjejer i turneringen borta i Kanada. Trist. Men säsongen har inte börjat än, och det är ju inte förrän om sex månader vi ska vara som bäst. Men frågan nu är om tiden räcker till? Vi bör dock komma ihåg att det finns två guld i Vancouver som Kanada tänker vinna till varje pris – hockeygulden. Det kanadensiska damlaget kommer säkerligen av den anledningen att krossa allt motstånd framtills dess, inklusive USA. För genom att vinna guld i hemma OS så vinner kanadensiskorna evig ära till sig själva. Den svenska förlusten var mao inget att skämmas över. Det trista var bara att siffrorna var så pass stora. Fortsättning följer. Läs mer om gårdagens matcher här.

Borde Norge få vara med i Finnkampen?

Efter att ha tittat på bilden på Linus Thörnblad (i inlägget nedan) där man i bakgrunden ser de tomma Ulleviläktarna i bakgrunden, så kan man fråga sig om vi kanske nu borde bjuda in Norge till Finnkamperna. Visst vore lite trist att bryta mot traditionen, men nog hade våra norska bröder och systrar gett spektaklet en välbehövlig injektion? Enda problemet är väl utrymmet på löparbanorna, eftersom det krävs nio banor för sprint distanserna. I övrigt så hade tävlingarna kunnat fortsätta precis som vanligt. Att alternera mellan dessa tre nationer hade säkerligen gjort tävlingen mer intressant för åskådarna. Ullevi hade då inte fått hålla i värdskapet oftare än vart sjätte eller vart nionde år. Och detta faktum hade så klart gjort att göteborgarna hade passat på att bevittna evenemanget när det väl på nytt gästade staden. Samma sak hade då även gällt Stockholm och Malmö eller de andra städer som ansökt om värdskapet.

 

Finnkampen är en urgammal tävling. Den äldsta i världen av sitt slag.  Men precis som man gav Ryder Cup en rejäl ansiktslyftning för trettio år sedan när man lät den bli en tävling mellan Europa och USA, istället för enbart Storbrittannien mot USA, så kan det nu vara dags att göra något liknande vad gäller Finnkampen. Ryder Cup var en rätt så ointressant tävling innnan reformationen, men som vi alla vet så är den nu en kamp på liv och död och nästan i klass med OS eller Fotbolls VM. Hög prestige har cupen i alla fall. Och med de fanatiska norrmännen på läktarna så hade vår gamla finnkamp blivit långt mer intressant och spännande. Är dock själv en aning kluven i frågan, för jag gillar det gamla upplägget, men inte inför halvfulla läktare. Kanske är det en bra idé ändå att bjuda in Norge?

Sverige spelade oavgjort mot England

Den fina sviten mot England håller i sig – bara en förlust mot dem (för 25 år sedan). Igår så slutade matchen i Åbo nämligen 1-1. Vilket medför av tjejerna nu ställs mot Norge i kvarten. Svenskorna började en aning trevande men kom efterhand alltmer in i handlingarna och om det inte var för Victoria Svenssons hjärnsläpp, när hon vid en hörna höll på och ruffade mot engelska målvakten, så hade vi haft en svensk ledning efter 19 minuter. Lisa Dahlquist suveräna nickmål blev alltså bortdömt. Svenssons tilltag var helt vansinnigt och amatörmässigt. Det är nästan så hon borde bänkas i nästa match som straff. Det är nu tre matcher kvar och om hon beter sig likadant igen i en av dem så kan laget komma att åka ut med dunder och brak.

 

Än värre blev det när engelskorna något överraskande gjorde första målet fem minuter senare – på en fin nick som turligt letade sig in i ena hörnet bakom en chanslös Hedvig Lindahl. Slutet av halvleken gick dock helt svenskornas väg. Tjejerna dominerade stort och kunde med lite tur gjort både tre och fyra mål. För England var ofta utspelat men hade marginalerna på sin sida. Och under denna storhetstid för svenskorna så kom även kvitteringen när Lotta Schelin (som såg farlig ut i första halvlek) blev nedsparkad i straffområdet av en av de många engelska busarna. Straffen var glasklar och tack och lov så gjorde Svensson inget misstag. De avslutande minuterna hade vi bud på flera mål: bla så hade Sara Thunebro ett rungande frisparkskott som så när letade sig in. Tyvärr så stod en engelsk försvarare på målinjen och nickade bort bollen, med huvudvärk som påföljd?

 

Andra halvlek blev en med svenska ögon något mer avslagen historia. England hade en del chanser. Men 1-1 är väl i slutändan ett resultat som båda lagen får känna sig nöjda med, eftersom man slipper Tyskland. Nöjdast är tveklöst engelskorna, för de hamnar nu på andra halvan: den lätta halvan – halvan utan Sverige och Tyskland! De kom alltså trea i sin grupp och borde i normala fall vara utslagna. Men nu får de istället en jättechans att ta sig hela vägen till final, samtidigt som Europas två bästa lag möts redan i semifinal. Skandalöst! Det hade alltså varit bättre för oss om vi förlorat mot England och spelat oavgjort mot Ryssland! Denna uppläggning måste ses över till nästa EM. Kanske borde man ha sexton lag med nästa gång, eller återgå till åtta? Men då matcherna överlag varit ganska så jämna så är väl en utökning av lag att föredra?

 

Nu väntar Norge på oss i kvarten. Och detta är en match Sverige ska vinna. Men norskorna har vunnit OS, VM och EM och vem vet, kanske åker vi på pumpen nu igen? Ett nytt snopet uttåg ur en stor turnering är inte osannolikt. Svenskorna har ännu inte riktigt övertygat. Mot Norge kan vi säkert skitspela oss till seger, men inget skitspel kommer att räcka till mot tyskorna i semi. Och inget skitspel kommer att räcka till i finalen mot engelskorna, för när det gäller skitspel och busspel så är de oss överlägsna. Många riktigt fula överfall mot våra svenska tjejer fick vi se igår, bla mot Therese Sjögran och Sara Thunebro – vilka båda spelade riktigt bra under långa stunder, något som motiverade de engelska övergreppen. Men nu väntar först Norge på de våra. Och det kommer att bli tufft. Kanske för tufft? Läs mer om matchen här (DN).

Sverige vann Finnkamperna

 Linus Thörnblad

Kul för Sverige att få knäppa finnarna på näsan två gånger om som vi gjorde i helgens Finnkamp i Göteborg. Kul även att se den så skadedrabbade Christian Olsson tillbaka igen. Han har ännu aldrig förlorat en Finnkamp vad jag förstår. Otroligt men sant. Och första gången han är med sedan 2004 så vinner svenska herrlaget Finnkampen igen (utan Olsson så har det varit idel förluster). En annan höjdpunkt var Linus Thörnblads protest mot Mats Olsson. Hahaha. Att någon ens har mage att kritisera en svensk friidrottare som kommer femma i VM är hutlöst. Fy skäms Olsson. Linus är ännu ung. Hans problem är mentalt. Han har ofta saknat den där lilla skärpan som behövs för att riktigt kunna hålla sig fokuserad när det verkligen gäller. Men en vacker dag så kommer han att slå till. Kanske i OS? Det är jag hundra på.

 

En annan intressant sak som jag noterade vad gäller Finnkampen är den att dagens herrlag hade åkt på smörj mot Anders Gärderuds lag från 1972. Ofattbart men sant. Tydligen är vi inte bättre än tidigare, snarare tvärtom. Visserligen så var många av de som pysslade med kastgrenarna på den tiden dopade, någon man nu erkänt. Doping var då ännu mer eller mindre tillåtet, vad jag förstår i alla fall. Anders Gärderud och de andra löparna var dock rena, åtminstone så hävdar han själv det. Fast många misstankar har genom åren riktats mot finländaren Lasse Virén, vilket inte är så konstigt när man som han är en fyrdubbel olympisk guldmedaljör. Jag tror dock att han inte var mer dopad än någon annan, vilket i så fall ändå betyder att Lasse var bäst. I vilket fall som helst så är dagens segrande finnkampslag på herrsidan klart sämst vid jämförelse med 70 talets svenska lag. Intressant i sammanhanget är dock att svenskarna från 72 fick stryk av finnarna, men då hade de ju en viss Lasse Virén i laget:-)

Isabellah Andersson borde inte få tävla för Sverige

Svensk-kenyanskan Isabellah Andersson är inte (när det gäller idrott) svensk i mina ögon. Vad jag menar med det är att hon inte borde få representera Sverige. Detta har inget med hennes hudfärg att göra. Jag anser bara att man inte ska få byta nationalitet och tävla för ett annat land än sitt hemland. Svenskt medborgarskap ska inte ge någon rätt att tävla för Sverige om man haft ett annat medborgarskap innan. Om tex Usain Bolt flyttade hit och ville bli svensk medborgare, så hade jag inte velat ha honom. Och på precis samma vis känner jag om Michael Phelps skulle vilja tävla för oss. Och samma sak gäller även om Roger Federer eller Rafael Nadal skulle vilja bli svenskar. De kan naturligtvis bli svenska medborgare om de så önskar, men tävla för Sverige hade jag inte velat att de skulle. Ludmila Engquist OS-guld räknar jag mao inte som en svensk OS-guldmedalj. Hennes världsrekord är inte svenskt.

 

För att få tävla för Sverige så måste man, förutom att vara svensk medborgare, vara född här – eller vara född utomlands till svenska föräldrar (som i systrarna Kallurs fall). Enkelt och glasklart. Naturligtvis finns det som alltid vissa gränsfall som måste avgöras var för sig, men huvudregeln vad gäller rätten att få tävla för Sverige måste följas. Denna regel måste även börja gälla internationellt. Vi måste börja göra som man gör inom fotbollen, till att börja med. För där kan ju inte Zlatan (om han blir spansk medborgare) börja spela för Spanien. Jag retar mig fortfarande på ”portugisen” som lurade Johan Wissman på EM-guldet 2006. Han var inflyttad afrikan. Om inget görs åt detta problem så kommer vi snart att få en liknande cirkus som vi har när det gäller unga fotbollspelare. Talangscouter söker ju efter dem över hela världen. Och samma sak kan då även börja ske inom andra idrotter. Vi här i väst kan tex snart börja importera unga, lovande asiater och afrikaner enbart i förhoppningen om att de ska vinna OS-guld till det nya hemlandet längre fram.

Foppa tillbaka?

Den senaste tiden så har vi kunnat läsa en hel del om Peter Forsberg. Mannen vars karriär vi alla trodde var över tycks ännu inte vara riktigt slut. Nu har Bengt-Åke tagit ut honom till den inledande 69 mannatruppen, vilket innebär att det finns en viss chans att Foppa kan komma att bli historisk. Han kan nästa år bli tredubbell olympisk guldmedaljör. Visst vore det kul om vi fick se honom borta i Vancouver, men innan det kan ske så måste Peter klara sig igenom en tuff elitserie utan att slå upp gamla skador på nytt. Efter alla turer till olika läkare de senaste åren så inser säkert de flesta av oss att chansen att han håller sig hel ända fram till OS är minimal. Och även om han håller sig hel så gäller det ju att han ska platsa i laget. Kanske håller han inte längre måttet?

 

Men vem vet kanske går det vägen den här gången? Foppas karriär fick ju en sagolik inledning, och kanske kan den sluta på samma vis. Kanske får han vinna SM med sitt älskade MODO, och kanske får han vinna sitt tredje OS-guld. Tyvärr så är det gamla triumviratet av OS-guldmedaljörer upplöst: Jörgen Jönsson fick ju som bekant sluta i våras pga av skadeproblem, och för brorsan Kenny Jönsson så tog tyvärr motivationen slut strax efter säsongen slutade. En annan gammal kämpe som nu gjort sitt i Tre Kronor är Mats Sundin som inte är uttagen till vidare spel i höst. I vilket fall som helst så ska det bli intressant att följa Foppas vidare äventyr den närmaste tiden. Låt oss hoppas på ett lyckligt slut.

Svenskorna mosade Italien

Med 2-0 så besegrade våra svenska fotbollstjejer komfortabelt Italien i dagens EM match i Åbo. Båda målen kom redan i första halvlek genom Lotta Schelin och Kosovare Asslani. Italien var totalt chanslöst och hade inte ett enda riktigt avslut på mål under hela matchen. Faktum är att dagens övning var att likna vid en träningsmatch, där svenskorna var vida överlägsna sina motståndare på alla punkter. Ibland så verkade det som om tjejerna spelade mot sin egen C eller D uppställning (om de har någon). För som tidigare redan påpekats så hade italienskorna inget att hämta överhuvudtaget. Och enda anledningen till att det inte blev två-tre mål till, tror jag, berodde på att man från svenskt håll tog det lite lugnt. Men om man hade varit tvungna att få in ett par mål till så hade man naturligtvis pressat på ordentligt för att så kunna göra.

 

Dagens match var mao ingen riktig värdemätare för Blågult, och inte lär vi få någon i nästa match mot engelskorna heller, eftersom vi nu redan är klara för kvartsfinal. Man kommer naturligtvis att vilja vinna även då, men inte till vilket pris som helst. Den här turneringen handlar nämligen endast om att vinna en enda match … finalen (eller semifinalen, som det nu lutar åt) mot Tyskland! Alla andra matcher är och förblir träningsmatcher för svenskorna. Det är därför viktigt att nyckelspelarna tar det lite lugnt under dessa matcher, för vad spelar det för roll att vinna stort mot England om vi får ett par skador på halsen och sedan förlorar mot tyskorna.

 

Risken för skador är dock minimal, åtminstone efter vad vi fick se idag. Italienskorna hade inget att sätta emot de fysiskt starkare och säkert mycket bättre tränade svenskorna. Det svenska försvaret imponerade stort och gav inte sina motståndare någonting gratis. Det bådar sålunda gott inför fortsättningen. Ett fel med upplägget på den här turneringen är, tycker jag, att man har tre grupper, något som gör att många gruppmatcher nu blir ointressanta. Alla favoritlagen är ju nu redan vidare. Att tre lag ska kunna gå vidare från två av de tre fyralagsgrupperna är snudd på skandalöst. Men kanske ska man inte gnälla för mycket om det så länge som vi själva nu är på väg mot finalen:-) Läs mer om matchen här (SvD). och här (DN).

Suverän svensk inledningsseger mot Ryssland

Med klara 3-0 så slog våra blågula flickor tillbaka Ryssland i EM-premiären borta i Finland. En riktig smakstart helt enkelt. Två snabba mål under inledningskvarten avgjorde matchen i svensk favör: 1-0 (Charlotte Rohlin på nick); 2-0 (Victoria Svensson på nick, efter att ha touchat Lisa Dahlquists skott på mål – ett skott som antagligen gått in ändå?). Svenskorna behöll därefter greppet matchen ut. Men för säkerhets skull så gjorde Caroline Seger 3-0 med knappa tio minuter kvar. Vad som kunde blivit en nervös och oviss historia blev istället (tack och lov) en komfortabel seger pga att svenskorna var kliniska i sina avslut under matchens inledning. Alltför ofta har jag sett hur svenska lag sumpat bort inledande chanser i viktiga matcher för att därefter knappt komma till skott igen – och det även med Zlatan på planen. Och inte sällan har dessa matcher dessutom sedan förlorats. Så inte igår. Och detta är väldans positivt för framtiden, för laget spelar nu med självförtroende. Och man kan nu slappna av en smula och börja våga spela ut. Det ser mao riktigt, riktigt bra ut inför fortsättningen. Se ett kort SVT klipp från matchen här.

Dags för våra svenska fotbollstjejer att slå till?

Ja nog måste det väl nu snart vara dags för tjejerna i Blågult att få vinna en stor titel igen. Senast det begav sig var som bekant 1984 (EM). För man har som vi alla vet misslyckats ordentligt alltför många gånger under de stora mästerskapen sedan dess. Att Norge någonsin ska kunna bli bäst i världen igen är väl inte särskilt troligt, inte minst när man läser om hur de blev utklassade i går (av Tyskland), men de har ju redan vunnit allt. Smarta som norskorna var så passade man på att vinna allt (EM, VM, OS) innan konkurrensen blev för stark. Idag är som vi alla vet konkurrensen hårdare än någonsin tidigare, och enda reella chansen för Sverige att ta hem ett stort mästerskap är väl i EM. För där slipper vi USA, Brasilien och Kina. Vi har dock dödsfienden Tyskland, det eviga hindret för oss på vägen mot guldlycka, kvar att besegra.

 

Men vi får aldrig en lika fin chans att vinna EM igen som i år. Förutom Hanna Ljungberg som nu slutat, så har vi nämligen ett starkt lag, där samtliga stjärnor är med. Allt annat än en final för de våra måste räknas som en stor besvikelse, inte minst pga alla fina resultat laget redan gjort i år, som tex: segern i Algarve Cup och storsegern över Brasilien på Gamla Ullevi. Det är vårt år i år. Så är det bara. Vi kan inte fortsätta och vika ner oss i de avgörande lägena längre, och turen måste väl i rimlighetens namn vara med oss någon gång under ett stort mästerskap. Att EM sedan går i Finland är naturligtvis ett stort plus för oss. För Sverige kommer säkert få ett stort stöd från publiken. Hade jag haft tid och möjlighet så hade jag själv kanske åkt över. Men jag tror och hoppas att det går vägen även utan mig på plats. Allt annat vore totalt orättvist. Bollen är ju som bekant rund, och nu är det dags för den att rulla vår väg. För det är det väl?

Semenyas testosteronvärden tre gånger för höga!

När jag surfade runt på bland sportsidorna så stötte jag precis på den här artikeln om Caster Semenya (från engelska The Telegraph) där det avslöjas att sydafrikanskans testosteronvärden är tre gånger högre än normalt. Det ser mao inte så bra ut för henne. Att hon sedan bla har en ökänd fd östysk tränare (från DDR tiden) gör ju inte saken bättre. Trist. Hade hoppats det skulle finnas en normal förklaring. Enligt Michael Johnson, världens mest respekterade friidrottare, så gör man nu helt rätt när man vill undersöka Semenya. Johnson är dessutom som vi alla vet svart. Det är mao inte en fråga om rasism gentemot sydafrikanskan, men precis som jag så anser han att man kunde skött det hela snyggare. Kolla You Tube klippet från BBC med honom här.

Ken Rosewall är världens bäste tennisspelare genom tiderna!

 Ken Rosewall

Världens genom tiderna bäste tennisspelare är (om man gör som alla Federer-fans och räknar de allra största turneringarna) Ken Rosewall. Rosewall var nämligen profesionell under nästan hela sin karriär och fick av den anledningen inte delta i grand slam-turneringarna under åren 1956-67 — när han var som allra bäst! Trots det så vann Rosewall fyra slams innan proffsejouren samt fyra under den öppna tiden (efter 68).

Nu är det ju som så att redan från tjugotalet så spelades det professionella mästerskapsturneringar vid sidan om amatörernas slams. Man hade tre ”professionella slams” varje år (vilka var proffsens motsvarigheter till amatörernas slams) i Paris, Wimbledon och New York. Kom då ihåg att de bästa spelarna INTE var amatörer. Och enligt Rod Laver så var skillnaden mellan amatörer och proffs på den tiden ofantlig.

Här inunder kan vi nu se lite fakta om de två spelare som toppar den ”totala slamligan”. Som vi ser så måste alltså Roger Federer vinna ytterliggare åtta slams innan han går förbi Rosewall som tidernas störste! För som vi kan se så har Rosewall tjugotvå stora titlar mot Federers femton. Även Rod Laver ligger långt före schweizaren med nitton stora titlar.

Vi kan nu således lugnt avfärda allt snack om vem som är tidernas bästa tennisspelare. För mig är dock Borg den bästa spelaren någonsin med Rafa som god tvåa. Men jag kan inte bedöma legendarerna från förr, eftersom jag aldrig sett dem spela. Men vem vet, kanske är Rosewall bäst genom tiderna även om man inte räknar stora titlar?

1. Ken Rosewall …  8 grandslamtitlar + 14 professionella mästerskap = 22 stora titlar (R vann två protitlar till, dock under öppna tiden)*

2. Rod Laver … 11 grandslamtitlar + 12 professionela mästerskap = 19 stora titlar (L vann fyra protitlar till, dock under öppna tiden)*

3. Roger Federer … 15 grandslamtitlar + 0 professionella mästerskap = 15 stora titlar

4. Pete Sampras … 14 grandslamtitlar + 0 professionella mästerskap = 14 stora titlar

4. Pancho Gonzales … 2 grandslamtitlar + 12 professionella mästerskap = 14 stora titlar

6. Bill Tilden … 10 grandslamtitlar + 3 professionella mästerskap = 13 stora titlar

* (för rättvisans skull så räknar vi inte in protitlarna i totalen from. 1968)

Djoko slog Rafa i Cincinnati

Igår i masters turneringen i Cincinnati så bröts två långa förlustsviter: Djokovics fem matcher långa förlustsvit mot Nadal samt Federers fyra matcher långa dito mot Murray. Inget av gårdagens resultat var väl egentligen särskilt oväntat. Nadal spelar ju bara sin andra turnering efter comebacken, och ingen trodde väl på allvar att Federer skulle få stryk mot skotten i all evinnerlighet. I vilket fall som helst så hoppas väl nu de allra flesta av oss på att Djokvic får ta hem en stor titel till. Tennisvärlden behöver det. Och det intressanta i sammanhanget är att serben faktiskt har en egen liten positiv svit att försvara i dagens final, för om han vinner så blir det hans tredje raka seger mot schweizaren. Jag håller Djoko som knapp favorit, inte minst med tanke på de stora siffrorna han slog Rafa med: 6-1, 6-4. Federers segersiffror blev för övrigt 6-2, 7-6, och som den servspecialist han är så avgjorde han som vanligt i tiebreak. Men i slutändan så är det ändå inte så väldans många som bryr sig om utgången av dagens final: frågan de allra flesta istället ställer sig är väl om Rafa verkligen är hel igen och om han nu är här för att stanna? Min syn på saken är att han snart kommer att dra sig tillbaka.

 

(Skrivet senare på kvällen samma dag (söndag): Federer vann finalen över Djokovic med 6-2, 7-5. Det verkar således som om storformen från Wimbledon och Paris håller i sig.)

Hanna Ljungberg slutar

En av svensk fotbolls största spelare, Hanna Ljungberg, har nu bestämt sig för att sluta bara lite drygt 30 år gammal. Efter en fantastisk karriär så säger nu kroppen ifrån, eller rättare sagt skadorna. För ingen svensk fotbollstjej har väl haft sådan otur med skador de senaste åren som Hanna. Vem kan tex glömma den där fruktansvärda smällen hon fick i Algarve Cup för några år sedan? Bland det värsta jag sett på en fotbollsplan. Bara att titta på bilderna där den franska målvakten (medvetet?) skallar Hanna gör ont. Något jag ofta undrat är vad Blågult kunnat uppnått om Hanna fått vara hel och i toppform de senaste säsongerna. Kanske hade det varit det där lilla extra som hade tagit laget hela vägen? I vilket fall som helst så är hon landslagets främsta målskytt genom tiderna, och så lär hon säkerligen förbli för tid och evighet. Kan nämligen inte se hur någon svensk fotbollstjej ska kunna göra 73 mål i landslaget framöver, speciellt med tanke på den hårda konkurrens som finns idag. Alla svenska fotbollsfans önskar så klart Hanna lycka till i framtiden:-) Läs SvDs artikel om Hanna här.

Om Friidrotts VM och kvinnlighet

Någon kanske undrar varför jag ännu inte skrivit en endaste rad om årets upplaga av Friidrotts VM? Svaret på gåtan har helt och hållet att göra med det sorgliga faktum att samtliga av våra gamla världsartister nu har slutat eller är skadade: Kallur, Olsson (skadade); Holm, Bergkvist, Kluft (slutat, i Klufts fall så har hon slutat med sjukamp (samtidigt som hon även nu går skadad)). Det finns mao inte så särskilt mycket för oss att hoppas på i friidrottssammanhang längre.

 

Visserligen har vi Emma Gren och en del andra hyggliga friidrottare, men som vi alla vet så kommer ingen av dem att ta hem en medalj. Emma tog dock en hedersam sjundeplats i höjdhopp, men hade vad jag förstår chans att knipa en medalj om hon inte blivit störd under sitt sista hopp. Men hon är ännu ung och kan så klart utvecklas vidare. Höjdhopp är en av de mest oförutsägbara sporterna som finns, för marginalerna är små. Det gäller även att vara synnerligen stark mentalt om man vill vara med och slåss om ett mästerskapsguld. När det gäller löpning (sprintdistanserna undantagna) så handlar det som vi alla vet enbart om att befinna sig i ett zombietillstånd samtidigt som man lufsar runt, runt och runt mot mållinjen. För detta behövs inga lugnande medel eller prat med psykologer.

 

Jag har ännu inte tittat en enda sekund på tävlingarna i Berlin, men har ändå hängt med lite grann via sportradion. Men inte ens jag har kunnat undgå debaklet rörandes sydafrikanskan, Caster Semenya, som tog hem guldet på 800 meter. Efter att ha tittat på You Tube, bla på en intervju med henne, så är även jag nu mer eller mindre övertygad om att hon är en man. Jag kan nämligen inte se ett endaste kvinnligt drag hos henne, varken fysiskt eller som person. Hoppas jag har fel. Kanske hade Caster sluppit allt detta trauma om hon låtit håret växa lite längre och sminkat sig lite grann, men det ska hon ju inte behöva göra. Man ska väl ha rätt att se ut på det vis man vill?

 

Det finns för övrigt många andra kvinnliga elitidrottare som inte heller uppfyller det sk ”idealet” för hur en kvinna ska se ut. Jag tänker då närmast på de välbyggda deltagarna inom kastgrenarna. Men ingen har där någonsin, vad jag vet, ifrågasatt deras genustillhörighet, utan bara emellanåt undrat om de tagit otillåtna preparat. Själv har jag aldrig ens reflekterat över saken. Kanske beroende på att dessa tjejer trots sina välbyggda kroppar ändå har en kvinnas utstrålning. Kvinnlighet är nämligen i slutändan en inre egenskap, något som lyser igenom oberoende av hur kvinnan ser ut på utsidan. Många har genom åren gjort narr av de kvinnor som pysslat med de gamla traditionella manssporterna (som fotboll, ishockey, olika kampsporter, mm, mm) och där ansett att flera av utövarna mer eller mindre varit män.

 

Fotbollstjejerna fick bla utstå många gliringar under de inledande trevande åren på 60-70 talen, inte minst från media. Det värsta övergrepp mot dem jag någonsin sett var när man i början av 80 talet i en av de stora kvällstidningarna efter en match (tror det var efter en SM-final) publicerat en stor nakenbild av halva det segrande laget i duschen.  Man hade helt enkelt gått in i omklädningsrummet och smygfotat tjejerna nakna från topp till tå i duschen! Dagen därpå så bad man om ursäkt (pga av folks protester): genom att publicera bilden på nytt över hela löpsedeln och förstasidan (som bilden täckte helt och hållet)! Ovanför bilden stod det att läsa: ”Förlåt oss tjejer”. Man bad alltså om förlåtelse samtidigt som man visade bilden på nytt. Otroligt, men helt och hållet sant – samt förstås … totalt skandalöst!

 

Själv kan jag inte på rak arm påminna mig om en endaste svensk idrottstjej, även när det gäller de mest ”maskulina”, som inte helt igenom är en kvinna i mina ögon. Det är någonting i deras ögon som alltid avslöjar dem för vad de är: kvinnor. Kvinnlighet är helt enkelt en mental egenskap som lyser igenom oberoende av vad kvinnan hittar på eller vilken sinnesstämning hon befinner sig i. Själv är jag till 100 procent man och kan aldrig ens tänka mig vara något annat. Exakt varför jag känner på detta vis vet jag så klart inte … Hade för övrigt tänkt skriva några ord om Usain Bolt och hans makalösa uppvisning på 200 meter, men jag har redan spenderet all tid som fanns tillgänglig till morgonens bloggande, så det reportaget ber jag att få återkomma till. Men när det gäller Bolt så är ju som bekant ord överflödiga. Det finns alltså inte så mycket mer att tilläga om honom förutom att säga att han var sensationell.

Damkronorna på månadslång turné i Kanada

Strax efter att jag publicerat inlägget om Maria Rooth, så slog det mig att jag inte kände till vad hon och de andra tjejerna i Damkronorna pysslat med sedan mitt senaste inlägg om dem någon gång i slutet av april (från VM i Finland). Jag var plötsligt oerhört nyfiken på vad som hänt sedan sist. Och kan ni tänka er, våra damkronor befinner sig i detta nu på en månadslång turné i Kanada! Hade ingen aning om detta. Och då läser jag ändå de stora sportsidorna på nätet varje dag. Jag är mao inte mycket till sportskribent. Eller har jag i det här fallet rätt att skylla ifrån mig på just nämnda sportsidors redaktörer. I kväll så har det tex handlat om Zlatan för hela slanten. Han spelar nämligen sin första match för Barca. Mycket intressant – NOT. Jag har nämligen börjat bli trött på den figuren och hans såpopera, speciellt som han inte tycks kunna skjuta blågult till VM. Han tjänar dessutom alldeles för mycket pengar.

 

För att nu återgå till det som inlägget egentligen handlar om – Damkronorna – så blev jag otroligt fascinerad av deras långa turné i Kanada. En hel månad utomlands! Kanske inser vi vilka uppoffringar tjejerna gör och varför Maria nu valt att sluta efter kommande säsong. Ingen normalt funtad vuxen människa hade väl orkat hålla på så här år ut och år in när man inte ens tjänar några pengar på saken. I vilket fall som helst så har man nu redan mött Kanada fem gånger (två vinster och tre förluster). Men siffrorna säger inte hela sanningen, ty vid endast ett av de fem mötena så mötte våra damer Kanadas A-lag (förlust 2-7). De övriga fyra matcherna gick mot en kanadensisk B-formation. Men en vinst är ändå en vinst, och då naturligtvis bättre än en förlust. Och även spelarna i en B-formation vill naturligtvis vinna för att bevisa för tränarna att man egentligen tillhör A-laget. Om vi sedan tänker på att de våra spelat alla matcherna på bortais, i lejonets egen kula, så fattar vi att dessa segrar inte går av för hackor.

 

Nu väntar en tio dagar lång uppladdning inför den avslutande 4-nationsturneringen mot dödsfienden Finland och de två oövervinnliga lagen Kanada och USA. Läs mer här på Ishockeyförbundets hemsida. Där kan vi kolla upp resultaten från de fem spelade matcherna och se spelprogrammet för den kommande turnerningen. Man har även en kul omröstning för läsarna om hur man tror det går mot Kanada den 31 augusti. Hela 25 procent tror som jag på svensk seger! Men då röstade jag visserligen två gånger – av misstag:-) Men tänk ändå igen på vilka uppoffringar våra elitidrottsmän och kvinnor måste göra för att vi ska få lite underhållning framför TV aparaterna under OS nästa år. Damkronorna ligger alltså redan nu i hårdträning i kalla ishallar på andra sidan jordklotet, samtidigt som halva svenska folket sitter på stranden i solskenet med en glass i handen och njuter av sommarvärmen. Låter orättvist:-)

Maria Rooth slutar efter OS

 Maria Rooth

För en liten stund sedan råkade jag på en fin artikel i tidningen Ikon (där jag även hittade bilden) i vilken vi får veta att allas vår Maria Rooth nu beslutat sig för att sluta med hockey. Men lugn alla hockeyvänner … hon tänker inte sluta förrän efter nästa säsong – med förhoppningsvis ett OS-Guld hängades runt halsen.

Och som den optimist jag är så både hoppas och tror jag att hon verkligen får vara med om att vinna guld där borta i Vancouver nästa år. För det förtjänar hon. Även Anja gör ju då som bekant sitt sista OS. Tänk va kul om även hon fick avsluta sin fantastiska karriär med ett guld. Men nog är det ändå lite trist att vår mest beundrade hockeytjej, blott 29 år ung, nu beslutat sig för att hänga undan skridskorna för gott? Hon kommer att saknas.

Jag har för övrigt aldrig sett fröken Rooth live, en av nackdelarna med att inte bo i kungliga huvudstaden, men jag följer alltid alla Damkronornas turneringar när de visas på TV. Tyvärr så lär jag nu heller aldrig få se henne spela annat än på TV, då hon ju bara ska spela en enda säsong till. Jag har nämligen inte något Stockholmsbesök inbokat det närmaste året.

Men de sex-sju matcherna från OS och efterkommande SM-slutspel med AIK tänker jag så klart följa hemma från soffan. Kanske blir det även, som efter årets VM i Finland, några inlägg här på bloggen om matcherna. Det skrivs ju som bekant inte så mycket om damidrott i våra tidningar, man är ju bla så himla upptagna med engelsk fotboll.

Mitt bästa minne av Maria, och även mitt första, är så klart den där matchen. Ni vet vilken jag menar: den där makalösa matchen mot USA, för snart (hör och häpna) tre och ett halvt år sedan! Tänk vad tiden går. Det är helt otroligt, för det känns som om det bara var härom dagen. I vilket fall som helst så var det en match där hon presenterade sig för hela svenska folket med dunder och brak, i en av de mest infernaliskt spännande ishockeymatcher jag någonsin sett.

Att hon sedan avgjorde hela tillställningen med sitt sensationella hattrick gjorde ju inte saken sämre. USA matchen är förresten den första damhockeymatchen jag sett. Men det var en ren tillfällighet att jag såg den. Ett ödets nyck. Jag råkade nämligen bara sätta på TVn precis när det var dags för första nedsläpp. Snacka om bra timing.

Tyvärr så lyckades inte Maria och de andra tjejerna därefter ta det där lilla extra kliv som behövdes för att riktigt kunna utmana Kanada och USA, men man är på rätt väg.  Och en vacker dag (kanske i Vancouver, hoppas) så blir det så klart den svenska nationalsången som spelas efter avslutad finalmatch. Var så säkra. Men nog är det lite trist att hon nu tänker dra sig tillbaka från elitidrottandet? Och inom loppet av ett år så har då alla tre hockeyikonerna från Ängelholm (Maria och bröderna Jönsson) slutat.

Riktigt trist är det så klart att inte Kenny valde att göra som Maria och fortsätta över OS, för där hade han behövts. Men när man inser vilka enorma uppoffringar Maria och alla de andra hockeytjejerna måste göra bara för att kunna pyssla med det man älskar, så förstår vi naturligtvis att man en vacker dag måste tacka för sig. Själv slutade jag med fotboll när jag bara var fjorton-femton år gammal, för då började det bli allvar – träningar var och varannan kväll, matcher varje helg. För tufft för lilla mig:-)

Jag tror dock att Maria kommer att fortsätta att arbeta med hockey hela sitt liv, inte minst med sin framgångsrika hockeyskola, för hon har det i blodet. På tal om hockeyskolan förresten, så måste man ge Maria en eloge för det fina arbete hon utför där varje sommar. Hon ger nämligen något tillbaka till sporten hon älskar (något som inte särskilt många andra idrottsstjärnor verkar göra), och vad i sportsammanhang kan vara mer beundransvärt än det. Tack för allt, Maria, och lycka till i framtiden. Du är bäst:-)

Här är en artikel från HD (som jag snubblade på idag den 16/10) om Maria och hennes karriär, innehåller även ett fint bildspel: http://hd.se/sport/2009/06/26/bildspel-maria-rooth/

Läs även det nya inlägget: Maria Rooth slutar INTE efter OS!

Är Robin Söderling slut nu?

Ja det kan man fråga sig nu när Robin fick respass direkt i Cincinnati av Leyton Hewitt. Visserligen så ger australiensaren alltid 100 procent i alla matcher, men om svensken ska ta sig till nästa nivå – där vi trodde han nu redan befann sig? – så måste han lära sig att knyta ihop säcken. Tydligen brände han två matchbollar mot Hewitt. Låter som choking? I vilket fall som helst så har det nu snart gått tre månader sedan triumfen över Nadal, och allt som Robin har att visa från den sk storformen är segern i Båstad, en av tourens minsta och minst betydelsefulla turneringar.

 

Min analys av situationen är den att det nu inte verkar bättre än att Söderling är tillbaka på samma gamla nivå där han alltid stått och stampat. Det som hände i Paris var en sk ”flash in the pan”, en tillfälligt tillblixtrande händelse som aldrig kommer att upprepas. Det är nu högst osannolikt att han spelar en slamfinal igen. Alltför många duktiga spelare står nämligen i hans väg. Och även om han lyckas ta sig förbi dem, så väntar Nadal eller Federer på honom i finalen – en final som då går över fem set, inte sällan under en stekande het sol. Nej, vi får vara nöjda med det Robin uträttade i Båstad, för där hittar vi hans toppnivå, och det bästa vi kan hoppas på är nu att han kan försvara sin titel där nästa sommar.

Jessica Ennis vann VM-Guld i sjukamp

Jag kan inte ens komma i håg vem som vann sjukampen i OS förra året. Bla beroende på att jag, sedan Carro drog sig ur, inte var det minsta intresserad av saken. Men idag så råkade jag höra hur brittiskan Jessica Ennis tog hem guldet i VM i Berlin, och det på blygsamma 6700 poäng någonting. Visst blir man deppig när man läser sådant? För som vi alla vet så var detta guld, precis som förra årets, vikt för vår egen f.d. världsartist. En Carro som inte envist gått ner sig i längdhoppsträsket hade säkerligen inte heller skadat sig i sandlådan. För mig så finns det nu bara två alternativ i den sorgliga sagan Carolina Kluft: Att ta sitt förnuft tillfånga och börja med sjukamp igen – eller sluta med friidrott helt och hållet. Hon är ju bara 26 och har fortfarande ett världsrekord att slå. Som det nu är så låter hon en dopad amerikanska ha hennes rekord. Vad jag inte riktigt kan förstå är hur hon frivilligt kan ge upp alla pengar som hon nu gör. Hon måste ju förlora åtskilliga miljoner varje år på detta vansinne?

Tiger Woods tämjd av okänd sydkorean

Fy sjutton vad kul det var att läsa om Tiger Woods och hur han chokade ihop totalt på de avslutande hålen av årets sista major. Sin vana trogen så hade införskaffat sig en ledning de första dagarna, och det var en ledning han sedan endast bevakade. För det är en taktik som fungerat bra tidigare genom åren. Men igår så fick han tji, när en helt okänd sydkorean, som jag inte minns namnet på, och inte heller orkar slå upp namnet på, eftersom jag inte bryr mig det allra minsta om saken, slog till och lämnade tigern stående med lång näsa. Det var verkligt kul att Woods blev förnedrad på detta vis av en B-gubbe på sin egen hemmaplan. Kul för golfen som sport och kul för Sydkorea som land, för detta måste väl vara deras största idrottsframgång någonsin? Nu är ju visserligen PGA-mästerskapen den minst kända och minst betydelsefulla majorn på touren. Men det är ändå en major och säkerligen kul att vinna bara av den anledningen. Men nog hade man hellre vunnit en British Open än två PGA titlar? Att jämföra dessa båda majors är ungefär som att jämföra Wimbledon med Australian Open i tennis.

Nadals comeback: förlust mot Del Potro

Det gick inte så bra för Rafael Nadal i hans comeback efter det två månader långa uppehållet pga av skada. Han förlorade redan i kvarten mot Juan Martin Del Potro med hela 7-6, 6-1. Stora siffror. Att allt ännu inte är helt rätt med Rafa inser vi alla. Visserligen så brukar han på ett mystiskt vis tackla av lite lätt under andra halvan av tennisåret, och skadan har väl inte hjälpt till att förändra på den negativa trenden, men att åka dit med 6-1 i andra set bådar inte gott inför framtiden. Jag är ingen läkare, men i fallet Nadal så tror jag att karriären mer eller mindre nu är över. Allt vi kan hoppas på är att han ger allt i New York och har lite tur i lottningen för att på så vis få ta hem den enda slam han saknar. Om det inte går vägen så föreslår jag att han tar en riktigt lång break från allt vad tennis heter ända fram tills nästa år. Det finns ingen anledning att utsätta kroppen för den hårda träning som behövs för att orka med i den vanliga tennislunken under de överlag ointressanta turneringar som nu återstår. Bättre att spara på kroppen tills dess att säsongen börjar på nytt i Australien.

 

En annan trist detalj med Nadal ögon sett är den att han nu förlorat sin andraplats på världsrankingen till Andy Murray, skotten som ännu inte bevisat någonting. Murray möter för övrigt nu Del Potro i finalen i Montreal. Där håller jag tummarna för argentinaren. Har aldrig gillat Murray. Han saknar allt vad karisma heter och är inte ens särskilt populär i det egna hemlandet, förutom Skottland då så klart. En annan intressant sak vad gäller Montreal turneringen är den att Roger Federer även han redan åkte ut i kvarten (mot Tsonga, som sen fick respass av Murray), men vem bryr sig? Federer bryr sig säkert inte det minsta, för som vi alla vet är turneringarna nu endast träningsmatcher inför US-Open: årets sista slam och en slam som väl nu måste vinnas av någon annan än schweizaren? Eller ska han vinna där sex år i rad! Om inte någon av de fyra som skuggar Federer på rankingen lyckas triumfera i New York i år, så kan vi konstatera att de inte är värdiga utmanare till honom – undantaget Rafa såklart som är skadad.

Engelska ligan börjar. Tyvärr.

Idag så börjar den engelska ligan, den sk Premier League, och jag är totalt ointresserad av den. De flesta matcherna är tydligen redan slut, och jag bryr mig inte det minsta om saken. Jag kommer inte att skriva ett endaste inlägg om denna skitliga under hela säsongen, för det är en riktig skitliga. Endast tre klubbar kan vinna (Arsenal är på nedgång), så varför ska man följa den? Annat var det förr, för ända upp i övre tonåren så följde jag snudd på religiöst engelsk fotboll. Men varför slösa bort sin dyrbara tid på sånt här trams när det finns så mycket intressant och bra sport att engagera sig i, inte minst våra fina inhemska sporter. Så jag säger härmed ”Nej tack” till allt vad engelsk skitfotboll heter. Tacka vet jag Allsvenskan: världens bästa och mest spännande fotbollsliga.

Danilo Di Luca dopad

Läste för en liten stund sedan att Danilo Di Lucas B-prov, även det, var positivt. Han har nu en lång avstängning att vänta, men han har redan hävdat att det i så fall betyder slutet på karriären. Jag följde noga årets Giro och hoppades att Di Luca skulle ta hem slutsegern. Han var helt magnifik i de tuffa bergsetapperna, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida och förlorade kampen om den rosa ledartröjan till Mentchov med några få ynka sekunder. Nu med facit i hand, så får man väl vara glad att han bara blev tvåa. För nog hade det varit trist att nu så här i efterhand se honom bli av med totalsegern. 

 

En annan sak som jag redan funderat en del på är om Mentchov var ren. För hur kan ha varit det när han var helt anonym i Touren? Samma sak gäller såklart då även Sastre som om möjligt var än mer anonym i Frankrike. Men någon klarhet i frågan lär vi aldrig få. Minns nu i alla fall varför jag slutade följa cykel för några år sedan. Alla dessa dopingskandaler gör att jag inte längre vill engagera mig i sporten. Kanske får vi bara acceptera cykelsporten för vad den är … ren och skär underhållning. Ungefär som WWE. Kanske kan vi då uppskatta den lite lättare? Har även nu börjat fundera på hur ren Contador var, men orkar inte bry mig om saken längre. Läs mer här.

Rasmus Elm borde stanna i Kalmar säsongen ut

Att spelare sticker utomlands mitt under den svenska fotbollssäsongen är något jag aldrig gillat. Rasmus Elm borde därför bli kvar i Kalmar tills dess att guldet är bärgat. Sticker han så går guldet till IFK, Elfsborg eller Helsingborg. Varför kan han inte ta det lite lugnt och flytta i januari? Så himla bråttom är det inte att bli utlandsproffs. Det stora flertalet svenska spelare som flytt Allsvenskan harvar ju i europeiska B-lag i någon av de europeiska B-ligorna. Att Elm ska kunna ta en plats i Manchester Citys förstauppställning är knappast troligt. Han kommer säkert bli en av många bänknötare där, dock en välbetald sådan, innan han säljs vidare till Wigan.

 

Kalmar borde nu gå för sitt tredje SM-Guld. Man befann sig som bekant i ett liknande läge härom året när man även då sålde sin stjärnspelare mitt under säsongen, något som gjorde att guldet försvann. Rasmus Elm borde därför stanna kvar och hjälpa sitt lag att ta hem SM, för chansen lär inte komma tillbaka igen på många år. Titta bara på en klubb som GAIS som inte blivit mästare på snart 60 år, eller på Örebro som aldrig vunnit, eller på Hammarby som bara har ett SM-tecken. Allsvenska mästerskap är svåra att vinna och mer värt än en sjundeplats i Premier League som bänknötare. Lyssnade på Glenn Strömberg på TV igår och visst är han värd vår respekt på det vis han valde att förbli Atalanta trogen under hela sin italienska karriär, något han inte ångrar. Pengar är mao inte allt. Men det viktiga för Elm är att endast dra till Europa om det handlar om en storklubb, och ett ”once in a lifetime”. Att gå till Herenveen eller någon annan klubb av samma klass är inget bra idé. Läs mer här.

Håller simningen på att bli urvattnad?

Ja det kan man idag med rätta fråga sig. De nya baddräkterna har som vi alla vet gjort simsporten till en parodi på sig själv. Världsrekord slås nu i så gott som varje lopp. Vår egen junior Sara Sjöström förbättrade sitt pers med nästan 2 sekunder! Antingen så måste man nu återgå till de gamla dräkterna, eller simma nakna! Skulle inte förvåna mig om nakensimning har varit uppe till diskussion, eftersom det garanterat gjort sporten mer TV-vänlig – åtminstone för den manliga publiken.  

 

Skämt åsido, så håller nu den klassiska gamla simsporten på att förlora all kredibilitet den återskaffat sig efter den östtyska dopingtidens dominans. Alla de gamla dopingrekorden tillhör nu historien, men vi har nu istället problemet med baddräktstillverkarna. Dessa företag lever på simsporten, och att nu ta ifrån dem deras levebröd genom att förbjuda utvecklingen av nya baddräkter kommer inte att falla dem i smaken. Man behöver ju inte vara ett geni för att inse hur mycket mer man kan tjäna på att sälja en heltäckande baddräkt istället för ett par badbyxor. En annan sak jag anser man borde överväga är att ta bort 50 meter distanserna. Det finns redan distanser så det räcker. Snart så inför man väl 25 meter frisim, och efter det 10 meter frisim, och efter det så delar man kanske ut medaljer till den som kan komma i vattnet snabbast? Läs mer om de nya baddräkterna här (DN).

Förbjud de nya baddräkterna

För närvarande så skrivs det en hel del om de nya baddräkterna som våra simmare använder sig av. Min syn på saken har alltid varit att de ska förbjudas, eftersom deras enda uppgift är att hjälpa till att slå nya världsrekord. Dagens simmare är alltså inte nödvändigtvis bättre än gårdagens, de har ”bättre ” baddräkter. Vi bör därför återgå till minimala badbyxor till pojkarna, samt minimala baddräkter till flickorna – rättvisast så. Och vad gäller alla världsrekord så borde de tas bort till nästa VM-turnering. Där borde vi börja om från scratch igen utan några rekord överhuvudtaget, något som innebär att segraren i försöken även blir ny världrekordinnehavare. Att vår egen Sarah Sjöström förlorar sitt nysatta rekord är bara att acceptera. Vi måste ta detta steg innan de nya baddräkterna förstör sporten helt och hållet. Minns ännu hur paff jag blev över att se Ian Thorpe i sin heltäckande baddräkt. Det var skrattretande då, samt osportsligt, och precis likadant är det idag.

Göteborg spöade Umeå. Tack och lov.

Bra gjort av Göteborg att spöa Umeå. Det var precis vad damfotbollen behövde. Och kanske betyder detta nu att Norrlandslagets storhetstid är över. För som vi alla vet så kan inte Umeå i längden mäta sig med med våra storstäder när de väl börjar storsatsa på att ta hem SM, något man nu tycks ha gjort. Kanske kan Umeå ta hem guldet även i år. Men det blir i så fall sista gången på ett tag, speciellt som man i Malmö och Götet nu på allvar tagit upp kampen om guldet. Rätt skött så kan Göteborg bli hela stadens angelägenhet, eftersom man varken är blåvita, grönsvarta eller rödblå. Man behöver dock droppa ”Kopparbergs” från namnet, för det för tankarna till Dalarna och gruvdrift. Även Malmö måste droppa Ldb från sitt namn, för vem vill bli förknippad med en billig handkräm? I vilket fall som helst så blir det ändå roligast i år om Linköping tar hem mästerskapet, för i den staden kommer ett SM-Guld att betyda något. Ett guld där blir riktigt, riktigt stort.

Sarah Sjöström världsmästarinna

Såg precis den här fina bilden på allas vår Sarah Sjöström och tyckte att det kunde vara passande att lägga upp den här på bloggen. Jag har en känsla av att det lär bli fler bilder på henne de kommande åren – många fler:-) Läs här en suverän DN-artikel om Sarahs väg från Torvalla simhall i Handen till VM-Guldet sju år senare.

Ge Sarah Sjöström Bragdguldet!

I våras så hävdade jag att Helena Jonsson redan hade gjort sig förtjänt av Bragdguldet – efter hennes suveräna insats i skidskytte-VM. Men efter Anna Nordquists triumf i LPGA mästerskapen så kom saken i ett annat läge. Och nu, efter dagens minst sagt sensationella VM-Guld – samt världsrekord – för Sarah Sjöström i Rom, så har jag ändrat mig igen. Golf är förvisso en större sport än simning, och visst är det oerhört stort att ta hem en major. Men när man nu har en blott femtonårig tjej som simmar ifrån hela världseliten på detta vis, så går väl inte det att förbise?

 

Kan faktiskt inte på rak arm komma på en större bragd än Sarahs. Det finns så klart flera som är i samma klass (som Anna Nordquists och Mats Wilanders), men ingen som är större. Det hon uträttade idag på hundra meter fjäril är inte bara en bragd utan sensationellt, enastående och fantastiskt. Att hon dessutom endast är vår femte simvärldsmästare på lång bana gör ju inte saken sämre, utan snarare tvärtom – för först nu inser vi hur stort detta är.

 

Skidskytte i all ära, men simning är en större sport, och de största simstjärnorna  tillhör även som bekant världens största idrottsstjärnor alla kategorier.  Tänk bara på namn som Mark Spitz, Ian Thorpe och Michael Phelps. Om Sarah fortsätter att utvecklas på detta vis, en tanke som får en att bäva, så är det inte omöjligt att även hon blir ett av idrottsvärldens allra största affischnamn framöver. Och tänk, hon är bara femton år gammal! Det är helt otroligt. Vilken potential hon har. Hur bra kommer hon inte vara när hon är 17-18 om hon fortsätter att utvecklas på detta vis? Höll så när på att glömma ge er segertiden: 56.06! Och är det inte helt ofattbart att Sarah har sänkt sitt personliga rekord med nära 2 sekunder (1,81 för att vara exakt) de senaste dagarna? Ofattbart! Läs mer här (DN) och här (SvD)

Touren avgjord: Contador segrade

Idag så avgjordes definitivt touren när de tre huvudkonkurrenterna tillsammans åkte över mållinjen på toppen av Mont Ventoux. Andy Schleck tog tredjeplatsen en halvminut efter segraren, och samtidigt åkte Alberto Contador i mål, tätt följd av Lance Armstrong. Det blev således ingen genomklappning från spanjoren. Han cyklade istället tillsammans med de två värsta utmanarna. Och inte nog med det, han småpratade med Armstrong under stigningen, något som säkert gav honom många nya fans. För idag åkte Contador för laget och inte för sig själv. Uppgiften var att hålla kvar amerikanen på podiet och eventuellt få upp honom på andraplatsen.

 

Men för mig råder det ingen tvekan om att spanjoren utan problem hade kunnat vinna på Mont Ventoux, och under normala omständigheter hade han så klart dragit ifrån Armstrong för att kunna ta hem etappen. För det är en seger alla cyklister drömmer om, eftersom det ger segraren legendarisk status. Men i år var det alltså inte lämpligt att göra så. Stallkamraten behövde nämligen hjälpas upp till toppen. På egen hand hade säkerligen Contador vunnit överlägset. Men man får inte vara alltför girig. Totalsegern är det viktigaste och den var redan bärgad. I morgon är det Paris som gäller och det blir som väntat en defilering in i mål för världens bäste cyklist. Frågan nu är hur många fler Tour de France titlar Alberto Contador kommer att ta hem? Som det ser ut i dagsläget så kan inget stoppa honom under de närmaste sex-sju åren?

Alberto Contador går mot seger i Tour de France

Dagen efter den suveräna bergsetappen där Alberto Contador skakade av sig de värsta konkurrenterna, så gavs samma konkurrenter en sista chans att ta igen lite tid på totalledaren. Det tuffa tempoloppet var nämligen tänkt att ge Wiggins samt Armstrong möjlighet att visa sig från sina bästa sidor. Och detta lyckades de även med. Problemet var bara att en viss spanjor gick ut sist och dessutom lyckades ge cykelvärlden ännu en suverän uppvisning. Istället för att ta det lugnt och spara på krafterna, så gick han ut som en champion som inte bara vill vinna … utan som vill vinna i stil.

 

När loppet var avslutat så stod nämligen Contador (bilden) som vinnare (andra etappsegern i årets tour). Men inte nog med det, han hade ökat på sitt försprång rätt så ordentligt och har nu dryga fem minuter ner till Amstrong och vad gäller Wiggins så är han nu helt avhängd. Och efter dagens etapp så förändrades inget heller inget då alla i toppen gick i mål i klungan. Det enda egentliga hotet nu för Contador är (förutom Armstrong) Andy Schleck. Han och amerikanen har nämligen en absolut sista chans (en mikroskopisk sådan) att ta hem slutsegern – om någon av dem vinner morgondagens helvetiska bergsetapp i Mont Ventoux. Men att vinna där kommer inte att räcka: Contador måste dessutom gå in i väggen. Att detta scenario inte är logiskt är ingen överdrift. Alberto Contador kommer mao att defilera in i Paris på söndag. Jag tippar dessutom att han vinner i Mont Ventoux – inte för att han behöver göra så, utan för att han vill visa att han är bäst.

 

Faktum är att Contadors sensationella bergsetapper har gjort att många nu börjat tvivla på om han är ren. Detta är en champions dilemma, men att i förhand döma någon är naturligtvis inte riktigt. Av den anledningen borde Greg Lemond, han som anklagat spanjoren för doping, hålla käften stängd. Det är dock av största vikt att Contador testas på alla vis nu efter de sista etapperna, allt för att få tyst på alla spekulationer. Dopingproblemet kommer aldrig att kunna lösas helt. Och visst var det trist att läsa om att Danilo Di Luca nu av allt att döma åkt dit för epo? Så var han dopad även under Girot? Vem vet, men osannolikt är det så klart inte. Trist. Läs mer om Mont Ventoux här.

Är Söderling slut nu?

Efter att ha åkt ut redan i andra matchen (tredje rundan) i Hamburgs grusturnering, i två raka set mot Nicolas Almagro, så kan man nu fråga sig ifall Robin Söderlings solskensdagar är över. Visserligen så är Almagro en klasspelare, men om Robin siktade mot stjärnorna så borde Hamburgtiteln varit hans, speciellt som endast en (1) topp tio spelare (Gilles Simon) deltar. Sorti i tredje rundan brukar dock vara ett normalt resultat för svensken, men den här gången hade nog de flesta av oss tippat på ännu en turneringsseger. I den stora tyska dagstidningen Bild Zeitung så kallade man förlusten för sensationell, sådan respekt bemöts Robin med numera världen över.

 

Kanske ska man inte dra alltför många växlar på ett enda resultat, men om man vill tilllhöra den översta eliten, samtidigt som man är i praktslag, så måste matcher som dagens vinnas. Kanske var lyckan över att äntligen få vinna i Båstad orsaken till förlusten mot Almagro? Eller kan det helt enkelt vara på det viset att spanjoren idag hade gett sig den på att slå svensken, efter de två nesliga förslusterna de senaste veckorna? I vilket fall som helst så fick vi alla fall se Robin utklädd till en gladiator i Hamburg häromdagen, så kanske var inte Tysklandsresan helt förgäves?

Touren håller mig fascinerad

Har inte följt Tour de France så noga i år. Det beror dels på tidsbrist, men även på något annat. För precis som så många andra så har alla dopingfall de senaste åren gjort att även jag har det lite svårt att engagera mig i cykel nuförtiden. Hur många av forna tiders segrare som var dopade är det så klart ingen som vet, men att det stora flertalet säkert använde sig av någon form av idag otillåten metod för att orka igenom de långa etapperna är väl inte otroligt. Men om vi lägger den diskussionen åt sidan, så har det ändå varit väldigt fascinerande att följa slutet på årets tour.

 

Jag följde den supertuffa bergsetappen i går där totalledaren Alberto Contador skakade av sig allt motstånd, förutom bröderna Schleck. Han ingick sedan i ett tremannalag med dem och körde på ett suveränt vis bort de värsta konkurrenterna bakom, inte minst Wiggins – och de egna stallkamraterna! En fin gest var sedan hur han lät den äldre av bröderna, Frank, ta hem etappsegern – dennes första på touren. Bara en olycka kan nu hindra spanjoren från att ta hem totalsegern i Paris på söndag. Och inget bittert skitprat från Lance Armstrong kan hindra detta från att ske.

 

Enligt mig så gjorde Contador helt rätt när han försökte skaka av sig Schleckbröderna. Att sedan inte den egna stallkamraten Klöden orkade hänga på var inte hans problem. Armstrong hade gjort samma sak om han hade orkat och haft chansen. Han är helt enkelt bara sur över att världens bäste cyklist (Contador) inte vill skänka bort sin givna totalseger till en föredetting. Om Armstrong vill vinna totalt så borde han hängt med när Contador och de andra bröt sig loss, men det orkade han inte. Skönt att slippa honom.

Örgryte tog första segern

Så var det då äntligen dags för Örgryte att få vinna en match i årets allsvenska. Man slog nämligen Hammarby på Söderstation  med  1-0. Och passande nog var det gamle skyttekungen Marcus Allbäck som slog in målet. Om detta är inledningen till en vändning eller ej är det ingen som vet. Göteborgarna har ju bara sex poäng totalt, så man ska nog inte hoppas alltför mycket på dem – åtminstone inte än. Men då många omgångar återstår så finns naturligtvis möjligheten till att man klarar sig. Konstigare saker har hänt. Det kommer nu bli väldigt intressant att se hur det går i nästa runda, för då har Hammarby chansen till revansch i Götet. Mitt tips är dock att Örgryte tar en ny trepoängare, något som är jättebra för serien eftersom det gör nedflyttningsstriden än mer spännande.

Tom Watson: golfens sorgligaste dag

Att det som hände igår var ett av golfhistoriens sorgligaste ögonblick råder det ingen tvekan om. För det var riktigt smärtsamt att se hur Tom Watson treputtade på artonde hålet. Tänk så nära det var. Så fort som bollen studsat över greenen så visste jag att det det skulle bli svårt för 59 åringen. Och tyvärr, tyvärr så besannades alla mina, och säkert alla andras, farhågor när han totalt missbedömde den första putten. Kanske borde Watson chippat in bollen istället? Men det är lätt att vara efterklok.

 

Det som därefter återstod var en två meter lång putt för mästerskapet. Hur det gick känner vi alla till. Det blev en ny miss med omspel som påföljd. I detta ögonblick insåg alla att slaget var förlorat.  Och nog blev det även så, tyvärr, tyvärr, för under de fyra hålen som följde så var Watson inte att känna igen. Han tappade nämligen katastrofala sex slag till Stuart Cink. Det var inte bara pinsamt att se utan dessutom sorgligt som aldrig förr på en golfbana. Askungesagan fick inget lyckligt slut. Istället blev den en nästintil okänd dussinspelare från USA som tog hem det ultimata priset på golftouren.

 

Detta är dock inget ovanligt när det gäller The Open. De senaste åren har en rad ”okända” spelare segrat. Ofta genomatt göra precis som Cink – dyka upp den sista dagen, efter att ha spelat helt utan press på sig hela veckan. Watson har istället för en lugn och behaglig resa haft pressen på sig sedan första dagen. Och av den anledningen känns det fel att man bara kan dycka upp som gubben i lådan och vinna ett stort mästerskap. Men sådan är lagen. Och ibland är idrotten grym. Vi minns alla ännu alltför väl hur vår egen Jesper Parnevik tappade mästerskapet på sista hålet 1994, även den gången på Turnberry. Men det kändes inte lika tugnt den gången, för Jesper hade framtiden framför sig. Trodde vi då i alla fall. Med facit i hand så vet vi nu att chansen till att ta hem en major sällan kommer igen. I Tom Watsons fall är det nu garanterat på detta vis. Tyvärr, tyvärr. Läs mer här (DN).

Söderling tog hem Båstad

Robin Söderling tog igår äntligen hem den titel han mest av allt har längtat efter att få vinna – Båstad. Överlycklig föll han omkull i gruset när matchbollen vunnits. Det var nästan så man trodde att finalen gått i Paris. Vi fick här se hur mycket det betyder för en svenk tennisspelare att få vinna på hemmaplan. Och vi fick även se att Robin verkligen vill vinna.  Juan Monaco kämpade på rätt så bra, åtminstone i andra set, som han tog till tiebreak. Men i slutändan så var som väntat vår man alldeles för stark. Slutsiffrorna blev 6-3, 7-6. Nu är Söderling större än Edberg, för han lyckades som bekant aldrig vinna i Båstad.

 

I vilket fall som helst så var gårdagens triumf inget annat än ett formidabelt styrkebesked av Robin, speciellt som han varit mer eller mindre överlägsen i samtliga matcher. Och aldrig tidigare har han varit storfavorit att vinna en turnering, och av den anledningen så var segern extra anmärkningsvärd. Han hade redan sedan Paris varit tippat att vinna i Båstad, och att han nu har pokalen i säkert förvar gör att vi kan se ljust på framtiden. Och framtiden låter inte vänta på sig, för nu är det Hamburg som står på tur. Och kan ni tänka er … det är en grusturnering. Högst seedad är Gilles Simon tillsammans med Nikolaj Davydenko. Bara ett totalkollaps kan mao stoppa Robin från att triumfera även där. Ska han göra som Del Potro gjorde förra året och vinna fyra turneringar på raken? Inte alls omöjligt. Läs mer här (DN).

Tom Watson leder inför sista dagen!

 Tom Watson igår

Någonting enastående håller som bekant på att utspela sig på Turnberry i Skottland, för inför sista dagen så leder alltjämt den snart 60 årige golflegenden Tom Watson världens äldsta och finaste golftävling – The Open. Att ha hängt med i toppen i tre dagar på raken har slagit världen med häpnad. Redan förra året, när Greg Norman som 53 åring ledde inför avslutningsrundan, så kunde ingen knappt fatta vad som pågick. Tyvärr så höll inte hans nerver riktigt den gången, något som gjorde de flesta golffans ledsna. Men vad gäller Watson så är situationen annorlunda. Han är lugn som en filbunke.

 

Jag följde slutet av gårdagens spel. Och ingen imponerade mer än Tom Watson. Han gjorde en ny fantastisk birdie på sextonde, var en hårsmån från att göra en eagle på hålet efter (blev birdie), samt var ännu en hårsmån från att sänka en tio meter lång birdieputt på sista! Tom sa efteråt att han aldrig någonsin varit lika lugn och avslappnad som han var under gårdagens runda. Nu ska det dock mycket till för att undret ska ske, eftersom alltför många spelare befinner sig strax bakom ledaren, inklusive våra egna Richard Johnson (fem slag efter) och Henrik Stenson (sex slag efter). En 65 runda kan ge någon av dem segern. Ska det kanske var dags för en svensk nu?

 

Men experternas favorit, när de tippar med huvudet, är engelsmanen Lee Westwood. Han har tydligen spelat bäst, men inte haft marginalerna på sin sida. Om de tippar med hjärtat så är naturligvis tipset ett annat. I vilket fall som helst så är dagens upplösning något jag inte tänker missa. Om Watson vinner så är det tveklöst den största bragden i idrottshistorien. En seger mot alla odds. En annan person som inte tänker missa Toms avslutande runda är Jack Nicklaus som igår skickade honom ett text – första gången han textat någon. Detta är mao stort. Läs mer här (DN).

Svensk semifinal i Båstad

Att Robin Söderling skulle besegra Nicolas Almagro (7-5, 6-3) var inget som var säkert på förhand, då spanjoren är en klasspelare. Men en Söderling som för närvarande befinner sitt i sitt livs form är inte någons favoritmotståndare – tvärtom. Ingen i Båstad kan i dagsläget besegra honom på favorit-underlaget grus, och titeln är så klart redan i hamn. För inte ens pånyttfödde Andreas Vinciguerra lär kunna hindra Robin från att ta hem turneringen som han drömt om att få vinna så länge. Han får istället sikta in sig på att ta en två-tre game per set.

 

Vincis sensationella insatser så här långt är dock värda vår respekt. Och visst är det kul att se den kanske mest otursförföljde spelaren på touren få vinna några matcher, men i morgon så åker han ut med dunder och brak. För inget får nu stoppa Robin från att vinna Nordens finaste turnering. Han vet om detta och kommer att vara helt och fullt inriktad på att bli en topp tio spelare. Att han ännu bara har tre ATP-titlar räcker så klart inte om man vill göra sig ett namn på touren. Den fjärde titeln tar han därför på Söndag. Det finns en anledning till att Söderling, vid sidan om Federer, är vårens man och det kommer vi alla att få se i de två återstående matcherna.

Tom Watson leder The Open!

En av mina favorittävlingar under året är The Open. Brukar alltid hänga med i den från första dagen, och i mån av tid så följer jag avslutningsdagarna framför TVn. Att den gamle femfaldige mästaren Tom Watson gick runt på makalösa 65 slag igår slog hela golfvärlden med häpnad. Naturligtvis var det bara en engångsföreteelse? Han är ju alldeles för gammal: fem-sex år äldre än Greg Norman, och vi såg ju hur han inte orkade hela vägen förra året. Så utan större förhoppningar om att Tom skulle kunna behålla sin topposition så slog jag på TVn i eftermiddags.

 

Och nog blev mina farhågor befarade, för efter en inledande birdie så handlade det mestandels om bogeys. Och i detta läge så började säkert alla världens golfentusiaster tänka som så här: han är ju nästan 60 år gammal gubben, så det som hände igår … ja, det bara hände. Men tji fick vi allesamman, för Watson satte idag självaste Tiger Woods på plats genom ett par makalösa puttar (på sextonde och sista), vilket medförde att han nu leder The Open inför de två sista dagarna! En sensation. Att varenda golfälskare nu håller tummarna som aldrig förr för sextioåringen är säkert ingen överdrift. Om han lyckas hålla samma höga nivå under återstoden av tävlingen återstår dock att se. Men om det går vägen, så har Watson stått för den största bedriften i golfhistorien. Mitt tips: tyvärr så tar det roliga slut redan imorgon. Hoppas jag har fel:-)

Marat sur på Mats

Marat Safin är aldrig långt borta från rubrikerna, så även idag, efter förlusten mot Almagro i Båstad. Allt snack om hur Mats Wilander pratat skit om lillasyster Dinara är, tror jag, bara ett sätt för Marat att vädra sin besvikelse över att som vanligt åka ut tidigt ur en turnering. Jag måste faktiskt tillstå att en bättre kommentator än Wilander får man leta efter. Han kan allt, har uppnått allt och älskar fortfarande tennis.

 

Faktum är att jag många gånger under hans Eurosportsändningar satt och tänkte: hoppas alla unga svenska tennisspelare lyssnar på det här. För hans analyser och kunskap om spelet, och då speciellt när det gäller grus, var emellanåt så man själv fick sig en tankeställare. Att han sedan vägrade att erkänna Federer som den bästa någonsin, bara för att han vunnit flest slams, gjorde ju inte saken sämre.

 

I vilket fall som helst så var det ändå rätt så trist att Safin åkte ut. Men Almagro är en klasspelare som kan slå precis vem som helst på grus, så en förlust mot honom är inget att skämmas över. Federer hade fö tur att han slapp den killen. Inget snack om den saken.

 

På tal om att skämmas förresten, så tror jag Safin, kanske inte skäms, men han känner nog en hel del bitterhet över hur hans karriär gestaltade sig. Han blev US-Open vinnare redan som tjugoåring och spåddes en lysnande framtid. Inte hade han väl trott att det bara skulle bli en slam till? Men så blev det och anledningen är INTE Federer, utan Safin själv. Han sumpade helt enkelt bort den egna karriären, precis som många andra gjort, och det får han nu leva med. Men som tur är har hans popularitet inte påverkats av de mindre bra resultaten på senare år, utan snarare tvärtom. Han kommer att saknas på touren nästa år.

Söderling måste vinna!

Många har redan sagt det, men det tål att sägas på nytt: Det är nu upp till bevis för Robin Söderling. Han SKA vinna i Båstad! För det ska han väl? Efter de sex segermatcherna i Paris så måste det väl nu vara dags för vår svenska stjärna att äntligen få till det på hemmaplan? Låt oss hoppas på det. Men det gäller för Robin att vara alert från starten, eftersom han nu bara har tre set att spela med. Personligen så tror jag att korta matcher passar honom bättre, för det blir då mindre tid att börja fundera över saker när det går motigt – mindre tid att behöva hålla sig koncentrerad.

 

Rent spelmässigt har Söderling ingen överman i Båstad – åtminstone inte i det praktslag han för tillfället befinner sig i. Men många duktiga spanjorer har nu för avsikt att knäppa svensken på näsan, något som kommer att bli extra skönt att göra på hans egen bakgård. Vi har naturligtvis inte rätt att kräva turneringsseger av Robin, för det är att förringa motståndarna. Åtskilliga världspelare, åtminstone vad gäller grus, finns ju på plats. Men det som talar för Söderling i år är, tror jag, att han bara har tre titlar i bagaget. Allt för få för en spelare av hans kaliber. Det är nu dags för honom att visa var skåpet ska stå – att visa för de andra spelarna att Paris inte var en tillfällighet. Hur det går? Jag är optimist.

Helsingborg gav Elfsborg stryk

Idag så åkte obesegrade Elfsborg på stryk borta i Helsingborg. Hemmalaget vann välförtjänt inför nära 12000 åskådare med 3-2, bla efter två snygga lobbar av stjärnskottet Rasmus Jönsson över en stillastående Ante Kovic. Den hyllade målvakten blev grundlurad två gånger av Rasmus, och kanske får han även ta på sig det första målet? I vilket fall som helst så var det bra för Allsvenskan att topplaget från Borås äntligen fick inkassera en förlust. HIF skuggar nu täten. Och vem vet, kanske kan man nu när Henke är tillbaka och storspelar ta sig hela vägen upp i topp själva? Fortsättningen av säsongen ser mycket spännande ut.

Dags för Carro att sluta?

Visst var det trist att se hur Carolina Kluft skadade sig när allt verkade gå så bra för henne. Bilderna från händelsen var riktigt otäcka – och sorgliga. Hade faktiskt tänkt lägga upp en bild från händelsen, men det kändes inte rätt. Säsongen är nu över – och, antar jag, kanske även karriären? Nu önskar så klart jag och alla andra Carolina en snabb läkning av skadan. Men samtidigt så undrar jag om det inte nu är dags för henne att dra sig tillbaka från idrottandet helt och hållet – åtminstone som aktiv. Kanske kan Carro komma tillbaka och bli en hygglig längdhoppare och hjälpa Sverige i Finnkampen de kommande fem-sex åren, men frågan är om det är vad hon verkligen vill?

 

Hon kommer aldrig att bli en världstjärna inom grenen. Visst kan hon, precis som alla andra längdhoppare, slå till och knipa en medalj i ett stort mästerskap. Men hon blir aldrig att bli världsbäst igen i en fri-idrottsgren, för hon kommer aldrig att dominera i längdhopp som hon gjorde i sjukamp. Exakt vad hon ska göra framöver kan ingen sia om eller tipsa henne om. Men om Carolina trivs med att vara en stjärna på samma nivå som Emma Green (en hyfsad fri-idrottare) så önskar jag henne lycka till med den saken.

 

Härom dagen så läste jag fö om hur brittiskan Kelly Sotherton nu siktar på OS i london om tre år. Så vadå då? Jo, så här är det: Kelly är idag 32 år gammal men tillhör alltjämt världseliten i sjukamp. Hon är alltså sex år äldre än Kluft, men siktar trots det på att försöka slå till i OS på hemmaplan … när hon är 35! Det sorgliga med Carro är mao att även hon nu borde förbereda sig för London-OS, eftersom hon där skulle försöka ta sitt tredje raka OS-Guld! Något som tyvärr inte går, då  hon ju bara (av förklarliga skäl) har en sådan medalj. Sorgligt men sant.

Glenn Hysén på arbetsförmedlingen

Visst var det många av oss som lyfte på ögonbrynen när vi läste om hur den nu arbetslöse Glenn Hysén besökte arbetsförmedlingen härom dagen. För visst är det svårt att förstå hur den gamle storspelaren nu inte har det bättre ekonomiskt än vilken annan normal medelsvensson som helst? Men tydligen är alla hans tillgångar låsta i pensionförsäkringar och annat.

 

I vilket fall som helst så inser vi nu att de löner dagens fotbollspelare inkasserar vida överstiger allt som har med rim och reson att göra – åtminstone för de som spelar för de europeiska storklubbarna. Glenn kommenterade själv saken genom att hävda att det som han tjänade på ett år som Liverpoolkapten, tjänar man nu i Premier League … på en vecka! Tänk hur tiderna förändras. Inte konstigt att så många svenska tonåringar åker över till England som ungdomsproffs.