Söderling vann i Rotterdam

Har inte alls följt tennisen sedan Melbourne, och nu så här mitt under OS så är det en sport jag inte alls ägnar en tanke. Ingen alls. Är totalt ointresserad. Men tydligen så vann vår svenske tenniskung idag en turnering i Rotterdam genom att finalbesegra ryske Michael Juzjnyj, eller vad han nu heter.

Söderling ledde med 6-4, 2-0 när ryssen tvingades ge upp pga skada. Motståndet var såklart inte av världsklass. Men turneringen är dock en ATP 500 och således rätt så stor. Första gången han tog hem en sådan stor titel?

Triumfen i finalen gav Robin förresten hans femte titel i karriären, och många fina rankingpoäng går nu hans väg. Det ser även bra ut inför fortsättningen av året och den kommande grussäsongen, där vi alla hoppas han kan få till det igen.

Men som alla som tittar in här ibland märker, så är jag inte så där väldans intresserad av tennis just nu. Fast Robins fina seger idag förtjänade nog ett litet inlägg trots allt. Att han sin vana trogen besegrade Davydenko i semin gör inte segerns ljuva sötma mindre angenäm för honom. Men nu tänker jag återvända till Vancouver. Väl mött här igen inom kort:-)

Kanada mosade Slovakien

Med hela 18-0 så fullkomligt pulvriserade Kanada lilla Slovakien igår! 18-0 i en OS turnering. Rekord! Det ena av de två stora hemmahoppen är mao på G. Detta bådar gott inför fortsättningen, även för våra egna damer. För vem räknar nu med dem? Inte jag, inte du och ingen annan heller. Läget är därför helt perfekt.

Vi bör dock inte gå miste om chansen att själva få sätta några strutar i morgon när lilla Slovakien står för motståndet. En ny målfest alá Kanada blir det nog inte tal om. Men ett tvåsiffrigt slutresultat vore en fin uppladdning inför tungviktsmötet som därefter väntar på de våra.

Vad det handlar om imorgon är en träningsmatch där man dock måste vara helskärpta. Det finns detaljer att finslipa, kuggar att olja, och Slovakienmatchen är sista möjligheten till detta viktiga arbete. En övertygande seger, där vi dessutom håller nollan, är därför bästa uppladdningen inför mötet med superstorfavoriten i matchen därpå.

Tjejerna behöver gå in mot de blivande (?) mästarna med självförtroendet på topp, annars blir det inte kul. Inte kul alls. Osäkerhet och nervositet sprider sig som bekant likt blixten genom ett lag, något laget man möter omedelbart noterar och utnyttjar till sin fördel. Detta leder då otvivelaktigt till ett nederlag av den större sorten, speciellt mot de så hänsynslösa kanadickerskorna (heter det så?).

Slovakien måste därför mosas. Så lyder lagen för överlevnad och vidare framgång. Det som inte gick mot Schweiz (pga av nerver?) kommer nu att kunna genomföras. Ett målfyverkeri av det större slaget blir sålunda slutresultatet för våra damkronor hårda strävan, både tippar och hoppas jag.

Maria Rooth slutar INTE efter OS?

Läste precis en artikel i DN att allas vår Maria Rooth nu kan tänka sig att fortsätta efter OS, vilket såklart är suveräna nyheter för oss, men något som samtidigt gör mitt inlägg, Maria Rooth slutar efter OS (bloggens populäraste inlägg), mindre läsvärt:-) I vilket fall som helst så måste jag nu ge er alla en liten update om vår ishockeyprinsessa.

Orsaken till att hon hävdade att Vancouver skulle innebära tack och adjö hade tydligen att göra med att hon då var mitt uppe i sommarträningen. Och det kan vi väl förstå. Minns själv hur jag undrade hur tjejerna stod ut med att vara borta på sommarläger i Kanada i en hel månad! För hur kul kan det vara att att hårdträna då när alla andra vanliga dödliga är på sol och badsemester?

Och att vara bland de äldsta tjejerna omgiven av mängder med tonåringar är säkert inte heller så jättekul alltid? Visserligen så finns det inget roligare än att vara tillsammans med barn och ungdomar, men samtidigt så börjar man längta efter annat här i världen när man håller på att växa upp, något man i det närmaste gjort när man fyllt trettio.

Tydligen kan Maria nu tänka sig att satsa vidare mot nästa OS – om fyra år! Nog låter det långt borta alltid, men hon är ju bara trettio, ingen ålder på en hockeyspelare, och säkert är det, tror jag, en bra business för henne att köra på ett tag till. För vad annat ska hon hitta på? Vad annat finns det som är mer givande?

Alla måste ju jobba, och för Maria så är hockey hennes jobb. Så är det och så kommer det alltid vara – på ett eller annat sätt. Genom att fortsätta så stärker hon dessutom sitt varumärke – sitt namn – som nu är synonymt med hockey och framgång. Och detta varumärke är guld värt.

Man behöver såklart inte aktivt pyssla med idrott för att ha ett starkt varumärke. I USA så är ju idag golflegender som Arnold Palmers och Jack Nicklaus namn större än någonsin. De ligger alltid bland de tio största namnen när det gäller reklamintäkter. Trots att de slutade spela för bortåt tjugo år sedan.

Jag tror dock avslutningsvis att det är ett misstag för Maria att sluta. Inte minst för att så många svenska tjejer inom alla sporter slutar i förtid. Våra damkronor blir årligen åderlåtna. Alltför många slutar innan de uppnått sin fulla potential, inte sällan när man blott är tjugo lite drygt.

Så om hon vill och orkar så anser jag att det är en bra idé – samt inte helt oviktigt – en fin investering inför framtiden att köra vidare ett tag till. Kanske kan hon ta en paus från landslaget, för att på så vis få lite mer tid till annat? Genom att ta en sådan paus så tror jag motivationen kommer tillbaka. Mitt råd till Maria: kör på! Läs DNs arikel om Maria här. HD skriver om saken här.

Fiasko för Helena och ACO

Ja, vad ska man säga om Helenas och ACOs insats borta i Kanada? Inte ens en topp tio plats blev det. Och vi som hoppats på ett par guldmedaljer i skidskytte. Ingen vet vad som gick snett. Allra minst flickorna själva. Båda tyckte att åkningen gick bra.

Helena sköt dessutom prickfritt, samtidigt som vinnaren (har redan glömt bort hennes namn och landet hon kom ifrån) tog sig i mål 47 sekunder INNAN Helena – trots att hon bommade ett skott! Hur är något sådant möjligt? Ingen vet. Vinnaren hade för övrigt aldrig tidigare vunnit en världscuptävling och ligger på 28:e plats i denna cup! En första klassens sensation mao.

Det hela är ett mysterium. Olösligt. Vi gör nu klokt i att sluta drömma om en massa guldmedaljer framöver. Kommer det, så kommer det. Kanske var Turin en tillfällighet, något vi inte ska gå och hoppas på inträffar igen i brådrasket. Vi får nog vara glada om vi tar en handfull medaljer den här gången. Två-tre guld och några silver och bronspengar är inget att skämmas över i dagsläget. Låt oss hoppas på det.

Kommer förresten ihåg hur kul det var när vi vann OS-guld i hockey första gången. Hade inte bytt bort det guldet mot alla Norges guld den gången. Hockeygulden är ju som alla insatta i sporten vet värda mer än alla andra guld tillsammans.

Läste alldeles nyss att Robin Söderling tagit sig till en ATP-final, vet inte var eller vem han ska spela mot. Bryr mig förresten inte om saken.

Nu är det OS som gäller. Ointressanta tennisspelare och deras ointressanta tennisturneringar är nuförtiden helt och totalt ointressanta. Nu är det Helena, Anja och Charlotte vi oroar oss för. En sak vet vi i alla fall: det kan inte gå sämre för någon av dem framöver än det gjorde för våra skidskyttar idag.

Det underliga i sammanhanget är dock att jag inte är så väldans besviken ändå. Kanske beror det på Melodifestivalen, som jag tittade på, och på Damkronornas seger. Helenas och ACOs fiasko kom av den anledningen lite i skymundan. Läs om skidskyttefiaskot här (SR).

För mig så handlar det nu alltmer om damerna. Var inte så himla intresserad av deras OS-äventyr … tills just nu ikväll – när matchen mot Schweiz hade börjat. Först då insåg jag hur otroligt stort det hela var, och först då så insåg jag hur mycket jag ville att tjejerna skulle lyckas och knipa en medalj. Först då insåg jag hur länge jag väntat på denna turnering.

Damkronorna slog Schweiz i nervig OS-match

Efter en minst sagt nervös tillställning, åtminstone inledningsvis (läs, de två första perioderna), så lyckades våra fina damkronor slå tillbaka Schweiz i OS-turneringens första match. Det var även den första i en lång rad kommade (som vi hoppas) ödesmatcher?

Att man var nervösa är såklart inget att skämmas över, för OS är stort. Finns inget större! Och att man nu kom undan med en finfin 3-0 seger, när man lika gärna med lite missflyt kunde åkt på däng, måste vi alla nu glädjas åt, för det kunde slutat illa – riktigt illa. Men idag hade vi alltså turen med oss, något vi inte kan, eller rättare sagt får förlita oss på hver gang.

Det känns dock skönt att ha premiären undanstökad. Och att tjejerna nu får en dag att hämta andan och fundera över vad som kunde hänt, om tex inte Kim Martin spelat så bra som hon gjorde, är helt perfekt, för jag tror att alla nu insett att detta är allvar.

Tack och lov så har vi en ny ”lätt” motståndare i nästa match i övermorgon, Slovakien. För inte kan vi skitspela två matcher i rad? Nej, nu är det verkligen upp till bevis. Slovakien måste mosas – ordentligt. Så är det bara. En seger med en sex-sju mål är vad som krävs, så att självförtroendet är på topp inför mötet med … ni vet vem:-)

För det är viktigt, tror jag, att våra forwards får näta några puckar mot slovakiskorna. På tal om nätning förresten, så har jag glömt att redogöra för dagens målskyttar: 1-0 Danijela Rundqvist, 2-0 Tina Enström, 3-0 Erica Uden Johansson. Målen sattes f.ö. ett i varje period.

Erika Holst fick dessutom ett mål felaktigt bortdömt. Dåligt av domaren. Dessa domarfadäser måste tränarna vara uppmärksamma på, för nästa gång något sådant inträffar så kan det betyda respass för laget.

Det enda positiva med dagens äventyr var väl att segern bärgades och att laget höll nollan. Fint var vidare att de unga spelarna verkar ha kommit in laget så pass bra. Nu får vi bara hoppas att våra ”gamla” ringrävar kan hitta tillbaka till Turinformen igen, för utan en Maria Rooth och Erika Holst på topp så blir det ingen final eller ens en medalj.

Men de behöver så klart inte slå till förrän när det blir semifinalspel. Framtills dess så kan tjejerna glida sig fram genom turneringen, utan att behöva ge allt och få utdeling på alla chanser. Denna taktik är dock inte att rekommendera: allt för nervöst för oss stackare i hemlandet på andra sidan klotet.

Mot de två stora så krävs avslutningsvis  inte bara svenskt storspel av hela laget, utan även en hel del tur, samt en helt del tur till – och det bara för att inte bli mosade av USA resp Kanada. En uppgift av det svårare slaget ligger mao framför våra kära damer:-) Läs DNs artikel om Schweizmatchen här. SRs artikel hittar ni här. HD läses här.

Damkronornas väg mot OS-final

Våra damkronor spelar i A-gruppen tillsammans med överkomliga Schweiz och Slovakien … samt, hade jag förträngt,  med omöjliga superstorfavoriten – Kanada!

Som vi då inser så måste tjejernas två första matcher vinnas. Helst klart. Bra för självförtroendet.

I den sista gruppmatchen, den mot kanadensiskorna, så kan man därefter ta det lite lugnare. Det finns ingen anledning att bränna ut sig där, eftersom man ändå inte kan ta sig till final vid vinst – bättre att spara kraft till semifinalen

I B-gruppen spelar USA, Finland, Ryssland och Kina. Allt annat än att USA klart vinner sina tre matcher måste väl anses vara en sensation?

Är för övrigt inte helt säker på att Finland grejar andraplatsen. Ryskorna är spelskickliga och kvicka, och om de får en bra start mot finskorna så kan de mycket väl slå till där mot dem och kanske tom ta sig ända till bronsmatchen vad det lider.

Våra kära damkronor har kommit till Vancouver för att vinna en enda match – semifinalen mot USA. Det är där vi ska visa vad vi kan. De två gruppspelsmatcherna mot Schweiz och Slovakien har vi redan vunnit – åtminstone på pappret.

Nu gäller det bara att förverkliga drömmen, för det är nu upp till bevis för Maria, Erika, Danijela, Kim och alla de andra. Låt oss hoppas på nya stordåd. Det kan gå vägen:-)

Noterade förresten precis något intressant: ett inlägg jag skrev om Maria Rooth i somras, Maria Rooth slutar efter OS, är nu plötsligt bloggens överlägset mest lästa (en kul funktion Word Press har är att den visar vilket inlägg som är populärast för dagen). Svenska folket har mao nu börjat få hockey feber – ordentligt:-)

Kolla även in SVT videon om våra fina tjejer ”over there”.

Peter Forsberg fantastisk fanbärare

Efter att ha tittat på OS-invigningen så måste jag säga att det känns riktigt bra för oss svenskar – även när det gäller våra regerande och försvarande olympiska mästare Tre Kronor. Peter Forsberg utstrålade självsäkerhet och positivitet, och att ha denne unike superstar och tillika dubble olympiske guldmedaljör som fanbärare var ett lyft för hela den svenska truppen.

Jag har tidigare hävdat att Tre Kronor inte kommer att försvara sitt guld, något som inte beror på att laget är sämre än vanligt, utan på matematiska lagar: med fyra-fem jämnstarka lag på plats i Vancouver, så är det matematiskt ologiskt att ett av dessa lag försvarar sitt guld.

Om vi sedan tänker på att Kanada nu spelar på hemmaplan, och på små rinkar, inför fanatiskt support, så inser vi säkert att inget lag lär stoppa dem från att nå finalen! Men väl där, i en final, om våra pojkar tar sig dit, så kan naturligtvis allt hända, eftersom all press då ligger på kanadickerna.

Sverige är för övrigt, anser jag, ett av endast två eller möjligen tre lag som kan rå på Kanada i en eventuell final, något som har att göra med vår stolta historia i OS-hockey. Dessa tre lag är Sverige, Ryssland och Tjeckien. USA och Finland är inte mentalt tillräckligt starka för att uthärda en finalmatch mot Kanada.

Men Tre Kronor är starka så det både räcker och blir över på den fronten, och laget blir av den anledningen hyperfarligt om man når finalen på nytt. Det handlar alltså om psyket. Vem är starkast mentalt när det gäller.

På damsidan gäller naturligtvis samma regler, men då våra fina damkronor tyvärr ännu inte spelar i samma division som USA och Kanada, så hjälper det inte att man är psykiskt stabila enbart. Kom osökt att tänka på vad Niklas Wikegård sa förra året: att ingen tjej från Damkronorna hade platsat i Kanadas eller USAs lag.

Vi får mao rikta in oss på bronset, vilket inte är fy skam. Tvärtom! Men en viss chans finns såklart alltid i en semifinalmatch, men bara om vi möter USA. Kan nämligen inte se hur våra flickor ska kunna uthärda en fullsatt arena av hysteriska kanadensiska supportrar.

Trycket från dem lär bli något helt enormt. Någonting fasanfullt och snudd på outhärdligt. Men om man tar upplevelsen på rätt vis … inspirerande! Kanske borde man stoppa lite bomull i öronen och träna sig i att inte titta upp på läktarna. Det gäller att behålla det inre lugnet … och den inre glöden!

Men som alla vi som kan lite grann om hockey vet, så lever man för denna sport ”over there”. Ishockey är Kanadas religion. Man skiter högakningsfullt i alla övriga olympiska grenar … så länge som man får bärga de båda hockeygulden. Allt annat är ointressant och otänkbart!

Kanadensarna har för avsikt att vinna dessa guld … eller dö! Hur kan vi då hoppas kunna stoppa dem i deras egen kula? Tre Kronor är såklart fullt kapabla att göra så, men våra damer? Nej, det är helt omöjligt. För det är det väl? Om man påstår något annat än en final mellan USA och Kanada så är man väl sinnessjuk? För det är man väl då?

Bronsmatchen är mao vår guldmatch. Och ett bärgat brons för damerna är en suverän prestation, och en fin avslutning på karriären för allas vår Maria Rooth. En ny OS-final ter sig således avlägsen, men större under har skett. Det kan gå vägen om tjejerna håller en låg profil och inte övertygar allt för mycket i första mötet mot de två stora lagen. Underskattning från USAs sida i semin kan vara den lilla hjälp vi behöver. Läs mer om Foppas tankar om fanbärandet (SVD).

Spelen kan börja

Kan inte påminna mig när vi senast hade så stora förväntningar på ett vinter-OS som i år. Allt annat än fyra-fem guldmedaljer måste väl anses vara ett, om inte fiasko, så åtminstone ett misslyckande?

Jag tror förresten inte att våra hockeylag kommer ta medalj, annat än möjligen en bronspeng. Trots detta så ser jag guldmedaljer överallt. Med lite tur i de alpina tävlingarna, speciellt som Lindsey Vonn nu tycks vara lite lätt skadad, samtidigt som hon vid stora mästerskap ännu har allt att bevisa, så kan det bli riktigt kul för oss om Anja får till det.

Vi vet av hävd att vissa stjärnor inte kan få till det i OS av olika anledningar. Vår egen Magdalena Forsberg är det ”bästa” exemplet på saken. Hon borde såklart haft en tre-fyra OS-guld hemma i byrålådan. Riktigt trist att så inte är fallet. Med Helena och ACO så kan vi dock med tillförsikt se Vancouver spektaklet an.

Om alla våra stjärnor slår till så kan vi sedan lugnt räkna med att det blir flera guld extra – från våra doldisar, överraskande guld. För så brukar det bli när det går bra för en nation.

Vi svenskar är dock inte, som norrmännen, giriga. Vi är nöjda och belåtna om Helena, Anja och Charlotte vinner två guld var och om resten av våra guldaspiranter åtminstone vinner en blänkade guldmedalj. Men om jag bara fick önska oss ett enda guld så hade det tveklöst varit störtloppet för Anja.

Då kunde hon dra sig tillbaka som en av de allra största genom tiderna, och då finns det inget mer för henne att bevisa. Och jag tror, som sagt, att hon har en bra chans att bli mästarinna i grenen. All press är nämligen på Vonn, och frågan är om hon pallar för trycket? Ska bli spännande. Infernaliskt spännande.

Patrik Sjöberg igen!

I det femte avsnittet av Mästarnas mästare så blev det till slut infernaliskt spännande när trashtalkingens okrönte kung bland mästarna på Malta fick genomgå en ny nattduell för att klara sig kvar i tävlingen – en duell han så när förlorade mot skrinnarkungen Tomas Gustafsson.

Men innan detta avslutande crescendo så fick vi, alla tittare, njuta av ett som vanligt helt magnifikt avsnitt av denna serie. Denna gång handlade det om strategi – ett område där synnerligen överraskande en brottare (Johansson) och en av dessa avskyvärda boxare (Krancj) lyckades vinna var sin gren.

Att Stefan Holm, legofantasten, tog hem den sista grenen, att stapla stenar på hög, var väl ganska så väntat. Och att sedan Thomas Brolin vann immuniteten var väl inte heller särskilt oväntat. Man undrar nu hur bra han varit i tävlingen om inte övervikten var så stor? Antagligen hade han väl vunnit varje deltävling.

Men detta avsnitt handlade, som vanligt, om Patrik Sjöberg. Sin vana trogen så deltog han i bottenstriden, och vi insåg snart att det skulle bli en nattduell mellan honom och Tomas Gustafsson, en person som retat sig på göteborgarens skrytsamma sätt – och det med all rätt.

Gustafsson hade tom redan på förhand deklarerat att han hade för avsikt att välja duellera mot Sjöberg. Han var heltänd på saken, och glöden i hans ögon lät oss alla förstå att han menade allvar. Och inte nog med det, Gustafsson ansåg sig dessutom ha en bra chans att avgå med segern, något även jag gav honom goda chanser till.

Tyvärr, för hans del, så avgjorde Sjöbergs långa armar – på nytt – vem som skulle bli kvar på Malta och få kämpa vidare i nästa runda. Men det satt som sagt riktigt hårt åt. För serien så var det såklart kul att Sjöberg hängde kvar, något vi alla insåg när han återvände till resten av gänget och där strax hävdade att duellen varit enkel, något den definitivt inte varit.

Hur som helst så var det intressant att få se Tomas Gustafsson i detta avsnitt, för hans inre glöd fanns där alltjämt. Hade han dykt upp idag som en ung skridskotalang, så hade han tveklöst blivit en världsstjärna på nytt. Det är nämligen en viss egenskap dessa gamla mästare har som gör dem stora. Man kan se det i deras ögon.

Vi måste även ge dessa två legender en eloge för deras heder: att inte välja en tjej i nattduellen – som den fega uslingen Armand Kranjc gjorde när han helt utan någon som helst skam i kroppen valde att duellera mot en medelålders kvinna vid namn Ulrika Knape.

Denne boxare är en man helt utan heder och som sagt en feg usling. Skandalöst att SVT lät honom vara med, och att man dessutom visade upp en knockout-kavalkad från denna våldsdyrkares matcher för alla de övriga –  de riktiga mästarna, från riktiga idrotter! – gjorde ju inte saken bättre. Det var uppenbart att flera av de kvinnliga deltagarna fann det hela olustigt och obehagligt.

Att små barn som satt och tittade på programmet runt om i Sverige tvingades se dessa fruktansvärda filmsekvenser när människor slogs medvetslösa av den hänsynslöse Kranjc var totalt avskyvärt. TOTALT AVSKYVÄRT! Detta skandalösa tilltag från SVT borde såklart polisanmälas. Fy skäms SVT!

Fortsättning följer i vilket fall som helst nästa vecka. Förhoppningsvis åker uslingen ut då.

Suverän Anja dokumentär

Efter att ha tittat på den helt suveräna SVT-dokumentären om allas vår Anja, ”I huvet på Anja Pärson”, en film gjord av Johan Candert, så måste jag tillstå att jag nu känner henne bra mycket bättre än tidigare. Faktum är att jag nu tom inser att jag knappt kände henne alls innan. Så bra var denna produktion. Bra gjort SVT. Ni har skapat ett underbart tidsdokument för framtiden om en av våra allra största hjältinnor.

Under ett helt år följde man Anja. Från föräldrahemmet i Tärnaby, denna otroligt vackra bygd, så gick kosan runt om i Europa. Vi var med på träningar i Norge, tävlingar i Åre och vi fick tom besöka henne hemma i lägenheten i Monaco.

Vi fick träffa alla hennes närmaste: föräldrarna och systern, vännerna och teamet som Anja har med sig under sina äventyr världen över. Blev förvånad över hur många det är som jobbar för henne. Men så är hon ju en världstjärna, något vi ofta glömmer bort här hemma  i Sverige, då hon med oss helt enkelt är Anja, en helt vanlig svensk tjej, en tjej som alla andra.

Vi fick även se Anja hjälpa till med renskötseln hemmavid. Och det verkar nu helt klart att Tärnaby och familjen där är det som hennes hjärta klappar allra starkast för. Sicket reportage! Men så tog det ett helt år att spela in dokumentären också. Något som ingen kunde undgå att se, för detta är oerhört proffsigt gjort.

Jag blev vidare förvånad över hur otroligt hårt Anja tycks träna – året runt dessutom – och hur upprörd hon blir när man tex inte kan åka skidor någon dag pga av dåliga förhållanden i backarna. Anja lever nämligen för sin sport. Hon älskar den. Och finner tex stor glädje i att titta på barn när det kör i sina små tävlingar.

Tyckte även det var intressant att höra hur Anja inte alls kände sig tyngd över all press under Turin-OS: hon såg det bara som en utmaning och tyckte enbart det var kul och häftigt att hela svenska folket satt med hjärtat i halsgropen och hoppades hon skulle få sitt guld. Bådar gott inför Vancouver.

SVTs fantastiska film om Anja lät oss se henne i ett helt nytt ljus. Vi fick lära känna henne som den hon är – den goa tjejen hon är. Hon är sig själv och inte det minsta tillgjord. Jag kan inte nog rekomendera denna dokumentär. Och jag är nu fullständigt övertygad om att Anja tar hem ett par medaljer i Kanada, förhoppningsvis även ett guld. Hon är nämligen totalt fokuserad på saken och då brukar det, som vi alla vet, gå rätt så bra:-)

Damkronorna vann OS-genrepet

Med 4-2 så slogs Kina tillbaka av våra damkronor. Såg inte matchen, men nog låter det en aning oroväckande? Våra hockeytjejer borde såklart krossat kinesiskorna nu så här dagarna innan den stundande OS-turneringen. Periodsiffrorna: 2-0, 2-2, 0-0! Ser inte särskilt övertygande ut, inte alls. Men efter att ha läst Radiosportens referat så känns det lite bättre, för flickorna dominerade tydligen stort i första perioden. Skottstatistiken var hela 20-6!

Men resten av matchen ger oss inte anledning att börja drömma om medaljer: 2-2, 0-0 i avslutningsperioderna imponerar inte. Tur att det bara handlade om en träningsmatch. Men när det blir allvar så måste tjejerna bli totalt hänsynslösa och krossa allt ”enkelt” motstånd på vägen mot semifinalspelet mot Kanada eller USA, för annars åker vi kanske ut med dunder och brak innan vi ens kommer så långt.

Mitt råd till flickorna nu är att ge järnet till hundra proccent mot dessa ”enkla lag” – från första nedsläpp! – och inte ge dessa ”enkla lag” en enda liten chans att kunna vinna. Tryck in en fyra-fem mål redan i första perioden och knäck motståndarna så att de aldrig mer hämtar sig. Taktik och försiktigthet kan vi börja fundera på när semifinalplatsen är fixad – inte innan!

Det dröjer fyra år till nästa chans till OS-medaljer. FYRA LÅNGA ÅR! Visa ingen nåd. Krossa alla motståndares hopp och drömmar. Var hänsynslösa. Titta på det sömniga Tre Kronor som åkte ut mot Vitryssland och skämde ut sig inför hela ishockeyvärlden. Detta kan hända även er – om ni inte är vakna och redo!

Allt annat än en bronsmatch är ett fiasko. Det är dit vi ska ta oss – minst! I semifinalen ligger all press på vår motståndare, vilket då ger oss en chans – en rejäl sådan. Låt oss ta oss dit och där ta tillvara på vår chans. Låt oss slå världen med häpnad igen och ta ”the Miracle on Ice” hela vägen i år. Låt oss förverkliga drömmen. Det är nu eller aldrig. Ge aldrig upp! Ge allt och lite till – och lite till ändå! Läs DNs artikel om matchen här.

Emil Jönsson allt hetare

Guldhoppet Emil Jönsson ser allt hetare ut, nu så här dagarna innan OS drar igång. Igår vann han överlägset sprinten borta i Canmore, visserigen utan att behöva mäta krafterna mot de bästa från Norge och Ryssland, men en seger är ändå en seger och alltid bra för självförtroendet. Vi vet alla hur lätt en skidåkare kan komma lite ur form, eller åka på någon förkylning eller liknande inför stora mästerskap. Gårdagens seger är därför ett härligt och positivt styrkebesked från Jönsson.

Fast vi ska naturligtvis inte ta ut något i förskott, hoppas ska vi såklart, men vi gör klokt i att inte glömma bort våra norska ”vänner”. De har för avsikt att knäppa oss på näsan ordentligt i Vancouver, men visst vore det helt förträffligt om det istället blev Kalla och Jönsson och resten av de våra som knäppte dem på näsan istället? Är ännu optimistisk inför uppgiften som våra fina skidåkare nu har framför sig. Det kan gå vägen:-) Läs om Jönssons seger här.

Patrik Sjöberg

Den stora behållningen från Mästarnas mästare är tveklöst Patrik Sjöbergs öden och äventyr. Sättet han hela tiden käbblas med Stefan Holm om vem som var bäst är suveränt. Men ingen kan ju argumentera mot att 2.42 är alltid bättre än 2.40! Det var även intressant att höra honom förklara varför han inte vann så många stora titlar som han borde gjort.

Tex så valde han att se Frölunda spela hockeymatch och gå på Rolling Stones konsert istället för att delta i SM och internationella mästerskap! Han var mao sin egen värsta fiende. Sjöberg hade dessutom ordentligt med otur när det handlade om OS. Tre medaljer är visserligen fantastiskt, men vi vet alla att han nu lika gärna kunde haft ett eller ett par OS-guld hemma i byrålådan.

Sjöbergs medverkan på Malta lyfter dock hela serien. Han är som han är och försöker inte spela teater eller hålla en låg profil. Han framstår dessutom som en tragikomiskt figur, plågad av inre demoner – som den gällande Viljo Nousiainen och den komplexa relation han hade till honom. En relation vars problem aldrig fick sin lösning, något Sjöberg än idag känner stor sorg över.

En fascinerande aspekt av Mästarnas mästare är hur otroligt bra alla verkar trivas tillsammans. Ingen vill lämna stället. Alla älskar att återigen vara i rampljuset och att få vara en del av den blågula idrottsgemenskapen. För vissa, som Sjöberg, så verkar Malta-äventyret vara en upplevelse som man inte vill ska ta slut.

Ulrika Knape utslagen av en feg usling

Visserligen så är Mästarnas mästare ett nöjesprogram, men då många av deltagarna vill vinna till varje pris, så måste man ändå se det hela som en slags idrottstävling. Efter att ha tittat på fjärde avsnittet härom dagen, så måste jag nu uttrycka mitt starka ogillande för boxaren Armand Kranjc.

Snacka om att vara en feg usling. Att utmana Ulrika Knape i nattduellen var något som han borde skämmas över – för resten av livet. Han har nu gjort bort sig totalt inför hela svenska folket. Är han inte man nog att ta sig an en av killarna? Svaret vet vi alla. Han är inte man nog. Bedrövligt.

Boxning är för övrigt totalt avskyvärt och inget annat än ren och skär misshandel. Det är nu dags att totalförbjuda denna sk sport.

På SVT så måste man nu se över reglerna för denna serie. Endast två tjejer återstår, och det troliga är väl de åker ut härnäst? Killar borde inte få utmana tjejer i denna nattduell, speciellt inte när de är större och har bra mycket längre räckvidd än dem. Kan inte se hur någon tjej ska kunna besegra en kille i denna gren.

Antingen måste reglerna ändras eller så måste grenen ändras till en som ger båda könen lika stor chans att vinna. I vilket fall som helst så skämde boxaren ut sig på ett skandalöst sätt. Hoppas han åker ut med dunder och brak i nästa avsnitt. Har dock inte bestämt mig än om jag ska titta på det.

Ulrika Knape var tveklöst programmets stora stjärna, och att en stor stark karl utnyttjade henne till sin egen fördel på detta osmakliga sätt var äckligt att se. Typiskt hänsynslöst boxarbeteende. Tacka vet jag Thomas Johansson och Patrik Sjöberg som ”lottade” fram sina motståndare, även om det är en smula mystiskt att de båda två ”lottade” fram tjejer som de sedan besegrade?

Av de två återstående töserna så har dock Louise Karlsson en bra chans att vinna hela skiten. Hon är ung och vältränad och har en härlig vinnarskalle, och när det gäller nattduellen så är det fifty-fifty oavsett vem hon möter, tror jag, då hon säkert har snabb reaktionsförmåga. 

Jag hoppas nu på henne eller Catrin Nilsmark. Fast nog, slog det mig nu igen, är det lite konstigt att skriva om vad som kommer att ske i en serie som redan är inspelad och avslutad? Men precis som alla andra så har jag levt mig in i det:-)

Kalla ser riktigt bra ut!

Allas vår skiddrottning, den suveräna Charlotte Kalla, ser nu på nytt riktigt bra ut i skidspåren. Hon vann dagens 10 km lopp i fristil borta i Canmore, Kanada. Ett riktigt härligt strykebesked inför OS. Nu hoppas vi bara att hon får knäppa den där Marit Björgen på näsan.

Är för övrigt ytterst tveksam till Björgens rätt att få använda dopingklassad astmamedicin. Men som vi alla vet så är man i Norge experter på fiffel och båg när det gynnar deras egna. Norge har dock nu haft sitt roliga, hoppas jag, för nu är det vår tur att ha lite kul.

Kalla har i vilket fall som helst underpresterat ordentligt sedan genombrottet för några år sedan, anser många. Men det gäller att komma ihåg följande: hon är ännu väldigt ung – blott tjugotvå! Förr om åren så brukade skidåkare inte vara som bäst förrän uppemot trettio. Vi har därför all anledning att se framiden an med tilltro. Men med lite tur och om Charlotte vaknar på rätta sidan och känner sig hel, frisk och tänd så kan hon slå till redan i Vancouver.

Att vi nu har de bästa förutsättningarna någonsin inför ett vinter OS är inget hemlighet. Frågan är bara hur bra det kommer att gå? Tio guld är inte alls omöjligt, speciellt inte när vi nu kan hoppas på våra tjejer och inte som förr enbart på killarna. Faktum är att våra fina flickor är hela lagets ryggrad och anlednigen till att vi nu drömmer sköna sanndrömmar om guldlycka som aldrig tidigare. Heja Sverige:-) Läs vad SVT har att säga om Kallas seger.

Sverige tar tio OS-guld!

Läste precis en intressant liten artikel på Sportradions hemsida där en tidning (Sports Illustrated) tippar att vi kommer att vinna hela sex OS-guld! Dessa:

• Helena Jonsson. Dubbelt upp, både i skidskyttets jaktstart och i distansloppet.
• Anja Pärson, i den alpina kombinationen.
• Emil Jönsson, i skidsprinten.
• Sveriges skiddamer i lagsprinten.
• Skiddamerna, även i den traditionella stafetten.

Visst ser det lovande ut? Och tänk man tippar två guld till Helena. Jag sticker dock ut hakan och tippar att vi tar ett par guld till. För som vi alla vet så kan det mycket väl bli ett antal guld extra om allt stämmer i Vancouver: som tex för … Tre Kronor, Jens Byggmark, ACO, Charlotte Kalla och curlinglagen. Och varför kan inte Anja ta hem ett par guld till? Och Damkronorna, varför inte?

Varför ska bara norskarna få full utdelning vid stora mästerskap? I år är det vår tur att få maximalt med tur. Jag hävdar inte med bestämdhet att vi tar hem tio guld, är glad om vi tar fyra-fem stycken, men chansen finns. Faktum är att det aldrig sett ljusare ut för oss inför ett vinter-OS än det gör denna gång:-)

En fin bild på våra bandy-världsmästare

Bilden ovan är hämtat från Bandyförbundets hemsida, och kommer såklart från gårdagens sensationella VM-match i Moskva. En match som var en av de mest spännande någonsin, och att den sedan fick rätt slutresultat gör ju inte saken sämre – 6-5 till Blågult. Bådar gott inför OS – ett OS som dock inte innehåller bandy, denna fina gamla svenska vintersport, något som inte är något annat än en skandal och något som måste åtgärdas omedelbums. För tänk bara om bandy spelades i OS, då hade vi vunnit två fina guld i Vancouver. Trist att så inte är fallet. Men i väntan på att det rätta beslutet ska fattas, så får vi glädjas åt det suveräna guldet igår.

Bandyguld!

Dagens stora idrottshändelse var tveklöst Sveriges fenomenala seger över Ryssland borta i Moskva. Vem bryr sig om tennis och annat trams när ens eget hemland blir världsmästare i bandy? Och att man lyckades besegra den ryska björnen borta i dess egen håla gör ju inte saken sämre.

Bandyn är, vad jag förstår, oerhört stor där borta i öster, dock inte i Moskva. Ett egendomligt faktum, men man har ju så mycket annat att erbjuda de överlag så kräsna invånarna i storstaden.

Matchen var förresten väldigt jämn, men ända in på slutet av andra halvlek så verkade svenskarna ha läget under kontroll. Ställningen var då 4-4. Men det oavgjorda läget kändes ändå ganska tryggt inför avslutningen, speciellt som all press låg på hemmafavoriterna.

För när det blev blågul straff, efter att Daniel Bärlin rivits ner, med blott några få minuter kvar – en straff som för övrigt slogs in av tremålsskytten Patrik Nilsson – så var saken klar … trodde åtminstone jag! Men efter en ruskig rysk anstormning så kvitterade värdnationen igen. Vilket innebar förlängning på trettio minuter samt golden goal. Dramatiken var nu total.

I detta läge kände jag dock ingen oro, visste att våra mannar var coolast och starkast, trots pressen från publik och det snabbt annalkande crescendot av VM-turneringen. Men det satt ändå rätt så hårt åt – innan det efterlängtade segermålet slogs in efter dryga tjugo spelade förlängnings minuter. Guldet var klart. Hurra!

Dagens stora hjälte blev en viss Daniel Mossberg, till ryssarnas stora förtret, för detta guld hade man tänkt behålla själva. Att åka på smörj hemma i Moskva är värre än en härdsmälta för dem. Men vi behöver såklart inte skämmas efter alla guldlösa år mot Sovjet Unionen.

Det tionde guldet är alltså i hamn. Svenskarna regerar nu återigen över den församlade bandyvärlden. Vi är på nytt kungar i denna världssport. Men tänk hur kul det hade varit om dagens match hade varit en OS-final! Något den borde ha varit. Världen har idag gått miste om någonting stort. OS och bandy hör ihop. Vi vet det. Alla ryssar vet det. Alla som vet något om bandy vet det. Någon måste lösa problemet. Snarast. Kanske borde Carl-Gustav försöka ordna till saken? Läs mer om matchen här (SR). Och här SVD. Och här DN.

Ser rätt så bra ut i slalom

Tittade lite grann på dagens slalom från Kranjska Gora. Det gick hyfsat bra för killarna: Mattias Hargin (8), André Myhrer (10), Axel Bäck (13), Jens Byggmark (16), Anton Lahdenperä (18) och Markus Larsson (21).

Att ingen tog en topplacering spelar inte så stor roll inför OS. Styrkan är istället bredden – sex bland de tjugoen bästa! Inte dåligt. Och när det gäller en chansgren som slalom så kan precis vad som helst hända. En svensk medalj är mao inte alls omöjlig i Vancouver.

Ingen gren är mer nervig än denna, och favoritskapet är ofta en mycket tung börda att bära. Och att leda inför andra åket är en garanterad pina utöver det vanliga. Bättre att ligga fyra-femma och komma bakifrån.

Tänk bara om Jens Byggmark kunde hitta tillbaka till den fina form han hade för ett par år sedan. Att någon eller några av dessa killar kommer att slå till framöver i världscupen är solklart, så varför inte redan i OS? Läs mer om dagens tävling här.

Federer

Inte oväntat så blev Roger Federer alltför svår för buttre skotten Andy Murray. Det var inte en regelrätt utklassning, men nära på. Murray var i det närmaste totalt chanslös, och inte nog med det, helt körd rent fysiskt. I början av tredje set så insåg säkert de flesta av oss att det var över för hans del, värkande skottska kroppsdelar hade definitivt inte orkat kämpa på i tre långa hårda set till.

Murray är precis som alla andra av Feds konkurrenter alltför svag, antingen fysiskt eller mentalt eller både och, medan schweizerostfantasten själv aldrig varit skadad under hela sin karriär. Inte konstigt han vinner alltsomoftast när han alltid är hel och fit for fight hela tiden. Hade Rafa varit lika lyckligt lottad när det gäller skador, så hade han idag vunnit sin femte raka slam. Inget snack om det.

Murray kämpade dock på rätt så bra, men under de avgörande bollarna sviktade han alltid. Han är mentalt suspekt. Skotten hade för övrigt inte det minsta otur idag, för han fick flera finfina chanser att reda upp situationen – chanser som en hel Rafa hade förvaltat bättre. Mängder med breakbollar brändes, bla flera setbollar i tiebreaket, ofta genom att helt enkelt slå ut dem.

Även Fed gjorde ett par amatörmässiga misstag på de två första matchbollarna, men inte ens en schweizare kunde i slutändan ungdå att ro hem en match när den serverades på silverfat som idag. Matchen blev mao, och tack och lov, rätt så spännande på slutet, men det enda spännande var såklart utgången av tiebreak, utgången av matchen var redan klar efter första set.

Roger tog således hem sin sextonde slam, och det kan vi väl unna honom. Brydde mig inte inledningsvis om vem som vann, men allteftersom matchen pågick så hoppades jag alltmer på den gamle räven från Schweiz. Länge sedan jag gjorde det. Men det finns ju nu ingen som kan klå honom, så varför plåga sig själv genom att hoppas på motståndaren? När Rafa var hel så fanns det i alla fall en chans.

Efter matchen så blev jag dock en smula upprörd över att en kines eller liknande, på undermålig engelska fick för sig att börja göra reklam för sitt företag. Vilken rätt hade denna osympatiska asiat att sola sig i Federers och Murrays glans? Många världen över retades sig säkert på denna figur. Räcker det inte med att man har sina reklamskyltar över hela banan? Tur att man har fjärrkontroll.

Det är en sak om en gammal tennislegend vill säga några ord innan prisutdelingen, men en kines eller korean som inget har med sporten att göra och som inte ens går att förstå! Oförskämt. En sak är då säker – jag kommer garanterat aldrig att köpa något som heter KIA! Det bästa vore nu om alla slams spolade sina sponsorer.

Så vad händer nu framöver? Murray har såklart inget att hämta i Paris, och i Wimbledon kommer hans franska nerver att svikta. En hel Delpo tar säkert hem Paris om Nadal inte är hundra, och på gräset två veckor senare så slutar det nog som vanligt. Kanske kan Söderling vinna ett par rundor i Paris och London igen, men mer än så kan vi nog inte hoppas på?

Allt lutar nu istället åt att Fed snart har fixat hem tjugofem slams, för om inget oförutsett händer framöver så lär han lekande lätt vinna två finaler per år tills dess han fyller 35. Det enda vi kan hoppas på nu är troligen att ett par nya unga supertalanger dyker upp och ger honom en match. Dagens toppspelare räcker nämligen inte till, för dem är det bara andraplatsen som gäller. Läs SVDs inlägg om Fed.

Anja hänger med

Det ser alltjämt fint ut för allas vår Anja i uppladdningen inför OS. Idag blev hon fyra i störtloppet i St Moritz. Helt perfekt, anser jag. Det är bra för henne att hålla sig utanför allt förhandssnack när det gäller guldmedaljer. Outsiderskapet är suveränt, eftersom hon då kan ladda upp inför tävlingarna i Vancouver helt utan press – förutom den press hon sätter på sig själv såklart. 

All press är nu istället på Lindsey Vonn. Att favoriter inte alltid levererar när det blir OS-allvar vet vi svenskar alltför väl. Och när det gäller störtlopp så är det sällan som favoriterna vinner – åtminstone på herrsidan.

Anja har en bra chans till OS-medalj i säkert tre discipliner. Ett guld guld duger dock fint, tycker jag, för man ska inte vara girig, även om hon misslyckas för övrigt. Minns ännu klart hur nervös jag var förra gången, i Turin, innan hon slog till och vann sitt efterlängtade guld. 

Det kommer nu att bli spännande att se hur det går i morgondagens super-G tävling. Vet inte om en seger är att föredra, eftersom allas förväntningar då kommer att stegras. En tredjeplats är nog idealresultatet för Anja, så länge som hon inte är alltför långt akterseglad av ettan och tvåan. Läs SVTs inlägg här.

Sverige klart för VM-final i bandy

Inte helt oväntat så slogs Finland komfortabelt tillbaka av våra svenska bandykillar i dagens VM-semifinal i Ryssland. Slutsiffrorna skrevs till 9-4, ett bra styrkebesked inför drömfinalen mot värdlandet på söndag. Ryssarna vann för övrigt sin egen semi, över Kazakstan, med hela 16-3!

Tyvärr för sporten så är de båda finallagen alldeles för starka, Finland undantaget, gentemot övriga landslag; och denna överlägsenhet är väl, får man förmoda, anledningen till att det inte spelas en bandyturnering borta i Vancouver om ett par veckor.

Hade ryssar och svenskar istället varit jämngoda med Finland så tror jag att bandyn sedan lång tid tillbaka haft OS-status, något den såklart borde ha – både på herr och damsidan!

Men exakt varför inte det spelas bandy i OS är och förblir en gåta, speciellt som man endast har en annan lagsport i spelen. Än konstigare blir det såklart när man tittar på vilka länder som spelar bandy : Ryssland, Sverige, Finland, Norge, USA, Kazakstan och Kanada – länder som tillsammans har över 500 miljoner invånare!

Jag slår vad om att det finns fler bandyspelare i Kanada ensamt, än det finns bob och rodelåkare i hela världen? Och när det gäller skeleton, så finns det väl knappas mer än ett par hundra som pysslar med det? Faktum är att flera britter försöker sig på denna gren, eftersom vi nordbor högantkningsfullt skiter i tramset, vilket då ger det snöfattiga örikets aspiranter en chans.

Pulka och kälkåkning är för övrigt inga sporter, utan något som barn pysslar med under jul och sportlov när snön ligger vit på marken. Och om jag inte minns fel så vann en brittisk tjej medalj i skeleton för fyra år sedan, ingen större bedrift mao. Men en OS-medalj är guld värd i Storbritannien, och av den anledningen försöker man vinna några billiga medaljer.

För att nu återgå till bandy, så är det inget annat än en skandal att man inte har en turnering i OS. Har tidigare skrivit att en OS-final mellan Sverige och Ryssland tveklöst hade följts av en sextio-sjuttio miljoner ryssar och tre-fyra miljoner av oss – en bra affär mao.

Och om bandyn fick OS status så hade säkerligen USA och Kanada satsat sort på att vinna. Och med det stora antal ishockeyspelare man har så hade man utan problem kunnat träna ihop slagkraftiga lag – både dam och herrlag! Och säkert hade även Kina gjort en storsatsning, för man vill ju hävda sig inom alla sporter som står på OS-programmet.

Återstår endast att säga att det hela är bedrövligt, speciellt med tanke på alla små ointressanta skitsporter som vi blir serverade under vinter-OS. Kanske kommer ryssarna att ta sig an dilemmat inför det egna vinterspelet? Vi kan alltid hoppas. Läs om Sveriges match mot Finland här (SVT). Och SR här.

Var Federer osportslig?

Här har vi en liten omröstning för att en gång för alla reda ut kontroversen gällande Federers ”onödiga” kisspaus. Min fjärde omröstning på bloggen för övrigt, men det var ett tag sedan sist.

Tsonga slog slutkörd Djoko

En match där Novak Djokovic var klart bäst under de inledande tre seten förlorades dock tillslut ändå. Jo-Wilfried Tsonga blev tillslut för svår. Tyvärr orkade inte serben matchen igenom, utan klappade ihop nästan helt och hållet, efter att plötsligt fått magproblem och tvingats uppsöka toaletten. Detta var ett genuint besök och inte onödigt.

Men inte ens detta hjälpte, för den suveräna tennis Djoko visat i tredje set gick inte att återprestera i matchens två avslutande diton. Krafterna räckte helt enkelt inte till, precis som så ofta tidigare i Djokos fall. Exakt vad hans problem är vet jag inte, men jag tror inte det är mentalt. Kanske har han någon form av astma, för han såg i slutet av matchen totalt färdig ut och tog djupa andetag med vidöppen mun samtidigt som han helt orkeslös lutade sig på sitt rack?

Jag tycker riktigt synd om Djokovic, för han är tveklöst en av tourens allra skickligaste och sympatiska spelare. Men nu blir det alltså Tsonga som får ta sig an Federer istället för den sjukliga serben. Exakt hur man ska lösa Djokos problem känner jag inte till, men han kommer knappast att kunna utmana om majors framöver om han inte ens orkar fullfölja en femsetare kvällstid när det inte ens är särskilt varmt.

I de vanliga ATP-turneringarna kan han dock alltjämt utföra stordåd. Men när det gäller slams så är Djoko nu av allt att döma slut som pretendent – allt beroende på dessa långa tuffa femsetare som måste utkämpas. Två av tennistourens största spelare (Nadal och Djokovic) har nu alltså allvarliga problem med skador och/eller hälsan.

Vad nu gäller Tsonga så är han såklart chanslös mot Federer. Allt annat än tre snabba set för schweizaren måste räknas som en skräll.

Fed skämde ut sig helt ”onödigt”!

När vi inte trodde att det kunde bli värre så blev det värre, för idag på morgonen så skämde Roger Federer ut sig med besked. Helt utspelad av Nikolaj Davydenko och ytterst nära att hamna i 0-2 underläge i set, så bestämde sig schweizaren att det var ett bra tillfälle att besöka toaletten, något han ytterst sällan gör. Allt för att störa sin motståndare och få honom ur balans.

Osportsligt, ”onödigt” och uselt gjort, enligt mig och många andra tenniskännare av rang världen över. Fy skäms på dig Roger. Jag trodde du var bättre än så.

Mot Rafa i ett viktigt läge i en majorfinal kunde man kanske förstå ifall Roger använt sig av denna smutsiga och ”onödiga” taktik, men mot Davydenko, en spelare som han alltid mosat när det handlat om grandslam? Visserligen så är Davy i sitt livs form och spelade ända fram till den ”onödiga” osportsligheten bländande tennis. Men att använda kryphål i regelverket för att gynna sina egna intressen på detta vis var minst sagt bedrövligt, speciellt som det var ”onödigt”.

Toalett-break har en funktion, och den är att hjälpa spelare, och främst då de kvinnliga om makeupen behöver fräschas till. Men för en manlig spelare att  rusa in på muggen efter blott  en timmes spel är något som är totalt ”onödigt!” Federer var mao ”onödig!” Många hävdar vidare att hela han nu är ”onödig”!

”Onödig” eller ej så fick han dock finfin utdelning för sitt bedrägeri. Tretton raka game tog han hem! Vem har någonsin hört talas om något liknande i en slam eller annan major? och mot en världspelare som Davydenko dessutom? Vår egen Robin Söderling tog som bekant tolv raka game mot Rainer Schüttler förra våren (6-0, 6-0), men att vinna tretton måste väl vara rekord? Federers toalettbesök avgjorde mao hela tillställningen.

I natt är det upp till bevis för Djoko

Den inbördes statistiken mellan Novak Djokovic och Jo-Wilfried Tsonga är 2-4. Första gången de möttes var i Australian Open finalen för två år sedan när Djoko vann sin första och hittills enda major. Inte mycket talar för att resultatet i natt blir annat än det förväntade, förutom det faktum att serben ibland kan ”försvinna” ut ur matcherna han spelar. Kanske blir han på nytt mystiskt sjuk och tvingas avbryta matchen? Låt hoppas så inte sker.

För det är nu, något jag skriver vid varje major när det gäller Djoko, upp till bevis för honom. Man kan inte gå omkring och vara lovande hur länge som helst. En vacker dag så måste man ta sig själv i kragen och ta steget fullt ut – och bli en champion. Och den dagen är nu definitivt här. Samma sak gäller för övrigt Cilic och Murray. Vad gäller Tsonga och Davydenko så är det ingen som riktigt räknar med dem, och det är väl deras stora chans.

Det är nu, efter Delpos och Nadals frånfälle, dags för Djoko att vinna en ny stor titel. Han har nu en chans som kanske inte kommer igen på ett bra tag – chansen att vinna en ny major och att bli nummer två i världen! Allt som behövs är lite jävlaranamma, något som är det enda som saknas i serbens arsenal.

Alltför ofta har vi sett honom vika ner sig, när han borde kämpat på. Semifinalen i förra årets US-Open är ett typexempel på saken. Jag hade stora förväntningar på honom efter OS när jag insåg hur mycket det betydde att lyckas på tennisbanan. Men kanske var det tyngden av att spela för hemlandet som fick Djoko att ge allt den gången. När man som nu till vardags spelar för sig själv, så är det inte alltid så lätt att motivera sig själv till stordåd.

Saken är den att utan viljan att vinna så går det inte att bli en mästare. Vem som hetast åtrår vinst inatt återstår att se. Mina tips står kvar: Davy (i fem set) och Djoko (i fem set) – vilket troligen betyder att båda två förlorar:-)

Varför Rafa?

Ja varför är Rafael Nadal så kär i allas våra tennishjärtan? Svaret vet vi alla: det var Rafa och ingen annan som tog sig an Roger Federer när det såg som mörkast ut och satte honom på plats så det stänkte, inte minst i förra årets final i Melbourne. Vem kan glömma Federers tårar? Underbara minnen. 5-2 i finalvinster för spanjoren talar sitt tydliga språk: Rafa var bäst.

Det var Rafa som gjorde tennisen intressant igen efter att det gått så långt att man knappt orkade bry sig om vem schweizaren skulle möta i majorfinal, eftersom vi visste i förväg att killen han spelade mot ändå var chanslös. Av den anledningen gick vi alla och längtade efter Paris och Wimbledon, för vi visste att Fed där skulle få en riktigt motståndare.

Nadal gav oss hopp genom alla sina bravader på grus. Visserligen så regerade Fed vidare som vanligt på de snabba underlagen, något som gav honom tre billiga majors per år, medan Rafa fick nöja sig med sin enda – den major som spelades på det långsamma gruset. Men som vi alla vet så kunde det lika gärna ha slumpats sig som så här – att vi istället haft tre majors på grus och långsmamma underlag, och endast en (1) på snabbt.

Som vi genast inser så hade det då varit en viss spanjor som idag stoltserat med en femton-sextons majors, medan en viss schweizare enbart hade haft fem eller sex. Paris är av den anledningen den finaste major man kan vinna, åtminstone rent sportsligt. Eftersom det är den enda som spelas på långsamt underlag.

Vad har förresten Australian Open för funktion? Den turneringen är ju bara en mindre version av US-Open? Inte ens en annan färg på banan har de. Varför inte spela på grönt underlag, så man inser att man är i Australien.

För mig så är och förblir dock Australian Open en liten major, ungefär hälften så mycket värd som Wimbledon, Paris och US-Open, något som till mångt och mycket beror på att den inte har någon egen personlighet. Vi har ju redan VM på grus, gräs och hardcourt. Så vilken typ av VM-turnering är då Australian Open? VM på hardcourt nummer två? 

Turneringen ”down under” borde såklart spelas på ett helt eget underlag för att kunna få VM status, men vilket? Det logiska vore väl någon typ av filtmatta, men även det är ju snabbt underlag. Kanske borde den spelas med trärack, så som det var förr, på den gamla goda tiden? Eller på mindre/alt. större banor? Eller varför inte utan nät, eller med ett som är dubbelt så högt?

Eller varför inte, min favorit, utan några som helst vilopauser?  Inte ens mellan seten. Och inga stolar, handukar och kylskåp fyllda med läsk vill vi se. Och definitivt inga bananer eller någon annan mat, och inga toaletter, massörer eller annan sjukvårdspersonal.

För att nu återgå till underlaget: Sand då? Kanske kan man spela på det? Nej, det går ju inte eftersom bollen inte kan studsa, slog det mig precis. 

Och kanske är detta förslag lite extremt: men varför inte en bana täckt av ett tunt lager vatten, kanske saltvatten från havet? – något som då hade krävt en annan typ av bollar samt specialgjorda skor/simfötter. Kanske hade detta gett Australian Open ett välbehövligt lyft? Eller hade denna typ av banor varit att ta sig vatten över huvudet?

Vet inte riktigt varför detta inlägg slutade så här, men låt mig avslutningsvis säga: och därför var Rafa en långt mycket bättre tennisspelare än Roger.

Är Rafa slut nu?

Efter att ha tittat på allas vår Rafael Nadal i matchen mot Andy Murray, en match som för övrigt var mycket jämn, så kan man inte annat än undra om spanjorens karriär nu inte närmar sig slutskedet. Rafa blev nämligen tvungen att ge upp i början av tredje set efter att fått värk i höger knä! Det ser mao inte särskilt bra ut för honom. Min personliga analys av läget är att han inom kort kommer att sluta med tennis för gott!

Mats Wilander menade att Rafas knän är illa tilltygade efter allt det hårda spel de utsatts för genom åren. Och att så är fallet känner vi alla till. En hel Nadal hade idag sopat banan med Murray, om det råder det ingen som helst tvekan. Spanjoren låg under med 0-2 i set när han drog sig ur, men det kunde precis lika gära stått 2-0 i hans favör – så jämt var det.

Exakt hur många breakbollar Rafa brände idag har jag ingen aning om – säkert tio stycken, om inte mer? Hade han bara lyckats ta tillvara på en eller ett par så hade matchen slutat med en komfortabel 3-0 seger. Murray har nämligen inte något fighterhjärta att tala om, utan blir lätt grinig och uppgiven om det börjar ta emot.

I semin ställs Murray nu förresten mot Marin Cilic (som besegrade Andy Roddick i en tuff femsetare), och det är en match som är oerhört svårtippad men som bör vinnas av kroaten – om han kan hålla nerverna under kontroll, vill säga. Mitt tips är mao Cilic i fem set.

För att slutligen återgå till Rafa, så är det nu, tror jag, osäkert om han kommer att vinna en ny slam. Många nya hungriga spelare har nu kommit ikapp honom och Roger Federer, och när det två mästarna samtidigt har tappat lite grann i spelstyrka gentemot de jagande, så lär vi inte få se det gamla radarparet i en slamfinal igen?

Nadal har förvisso ännu möjligheten att ta hem Roland Garros, för där är han som vanligt storfavorit, men för att kunna göra så måste hans knän vara hela. Tydligen är knäna nu som en fyrtioårings! Som vi då inser så kan han inte fortsätta så här särskilt länge till? Det kommer nu bli en lång nervös väntan för alla oss tennisvänner innan vi får veta om Rafa kan komma tillbaka en gång till.

Min syn på saken är den här: Tjugotre år gammal så kommer han att ge allt för att kunna ta tillbaka sina titlar i Paris och London. Han vill nämligen gå ut som en champion. Och lyckas han ta hem åtminstone en av dessa titlar, samtidigt som knäna är ok, så blir det en sista satsning på New York för att fullborda sitt karriär-grandslam. Men misslyckas han i Paris så tror jag han lägger sitt rack på hyllan.

Sju vunna majors gör för övrigt att Rafas plats i tennishistorien är säkrad, men bara för ett år sedan så trodde världens tennisexperter han skulle vinna över tjugo innan karriären var över. Tänk så det kan gå. Läs SvD här

Australian Open: kvartsfinalerna kan börja

Idag så blev det klart vilka som ska mötas i kvartsfinalerna i Melbourne. Federer tar sig efter dagens utskåpning av stackars lilla Leyton Hewitt an en viss Nikolaj Davydenko, och det är en match som nu, efter ryssens framfart det senaste halvåret, ser rätt så öppen ut.

Jag håller faktiskt Davy som knapp favorit. Han är i sitt livs form, och det är nu eller aldrig för hans del. Och efter Söderlings snöpliga – och onödiga – sorti så är Davy turneringens stora outsider. Frågan är nu om en mer eller mindre helt okänd ryss kommer att bli den som lyfter bucklan till helgen? Ska han göra en Thomas Johansson? Inte alls omöjligt. Håller han bara nerverna under kontroll så kan Fed råka riktigt illa ut. Mitt tips. Davydenko i fyra set.

Vinnaren av matchen mellan Fed och Davy får möta antingen Tsonga eller Djokovic – som först ska spela om saken i sin kvartsfinal. Allt annat än en serbisk seger i den matchen måste väl räknas som en smärre sensation, speciellt med tanke på hur otroligt nära det var att fransosen hade åkt ut i dagens match mot Nicolas Almagro – en match jag f.ö. tittade på.

Det var en otroligt jämn tillställning, men tyvärr så var det den sämre mannen som drog längsta strået. Almagro chokade i sitt sista servegame, något som betydde adios för hans del. Men han kommer tillbaka och blir garanterat hyperfarlig i Paris. I vilket fall som helst så blir det säkerligen en mycket sevärd match. Mitt tips: Djokovic i fem set.

På den andra halvan har vi sedan Andy Roddick mot Marin Cilic. En svårtippad historia. Ingen hade väl missunnat Andy en slamtitel efter den heroiska insatsen i Wimbledon? Att ens orka greppa tag i en tennisracket igen efter att ha förlorat en sådan match som finalen i London förtjänar vår respekt.

Cilic har dock alla möjligheter att ta sig vidare, men kanske är det ännu inte hans tid att få skina? Frågan är vidare om han är mentalt stark nog att besegra amerikanen? Och kan kroaten kämpa sig igenom ännu en femsetare, för det är vad som krävs för att nå semifinalen i år? Roddick kommer garanterat att sälja sig dyrt och ta minst två set. Mitt tips: Roddick i tre raka.

Sista kvarstfinalen har jag redan skrivit lite om. Men nu efter att ha grunnat på det hela lite grann så tippar jag att Rafa tar sig vidare pga att han är starkare än Murray på så gott som alla punkter – inte minst fysiskt och mentalt. Murray är en aning suspekt inom båda dessa områden och har ibland sviktat ordentligt när spelet inte har stämt och blir lätt lite grinig. Han verkar dessutom nu ha gått bakåt i utvecklingen.

Det hela handlar bara om en sak: Rafael Nadal! En Rafa från sommaren 2008 hade krossat den triste och överskattade skotten i tre raka. Men som vi alla vet så har inte mannen från Mallorca riktigt varit sig själv det senaste året. Utgångstipset är dock en Rafa-seger, troligen över fyra set.

Murrays enda chans är att vinna inledningssetet för att därefter hoppas på lite regn – dvs en upprepning av semifinalen i US-Open 2008. 7-2 i inbördes möten till Rafa talar här sitt tydliga språk. Mitt tips: Nadal i fyra set.

Australian Open

Tittade lite grann på matcherna igår och idag i Melbourne, och än så länge så verkar allt gå enligt planen. Inga direkt stora överraskningar så här långt – åtminstone inte på herrsidan. Att Del Potro åkte ut mot Cilic var tex väntat av många, även om det satt hårt åt. Kroaten är en klasspelare och någon som ett stort antal tennisvänner världen över tror kan komma att slå till snart – dvs vinna en major.

Och Cilic lyckades under slutskedet av dagens match hålla nerverna under kontroll när Del Potro var på väg att komma tillbaka. Argentinaren spelade dock inte riktigt på topp. Kanske är han småskadad? Han har nog ännu inte riktigt insett att han nuförtiden är en slamvinnare? Att vinna två slams på raken är för övrigt inte lätt, speciellt när topp-30 är överfyllt av oerhört skickliga spelare – alla kapabla att göra en Thomas Johansson – om de har lite flyt och lite tur, vill säga  

En som inte hade vare sig flyt eller tur idag var Fernando Gonzalez. Han spelade stundtals ut Andy Roddick efter noter efter att ha förlorat första set. Alla var därför vid inledningen av fjärde set övertygade om att amerikanen riskerade att bli bortsopad från banan, så bländande bra hade Gonzo spelat. Men i ett minst sagt avgörande läge – setboll till Roddick – så såg domaren till att det blev 2-2 i set och game on.

Domaren var förresten bedrövlig, något som även Mats Wilander, bra som alltid, påpekade. Och efter debaklet med domaren så tog all kraft bara slut för chilenaren. Femte set blev ett enda stort antiklimax. Nu väntar Cilic på Roddick – en match som kan gå precis hur som helst. Tippar Cilic … eller kanske Roddick?

När det sedan gäller Rafa så har det gått rätt så bra. Visserligen tappade han ett set mot jätten Ivo Karlovic. Men mot den gubben är det enda viktiga att överleva, så det får han ta. Karlovic slog ju som bekant ut Tsonga ur Wimbledon förra året. Rafa verkade dock vara på bra tennishumör, och firade varje viktig vunnen poäng med sina ”trademark fistpumps”.

Det är dock svårt för mig att avgöra om spanjoren är sig själv igen? Svaret får vi i morgon när han ställs mot den buttre skotten Andy Murray – en annan match där det är svårt att sia om utgången. Men som situationen är idag, rent formmässigt, så får vi nog hålla Murray som knapp favorit. Det som talar för Rafa är såklart hans rutin som sjufaldig majorvinnare, hans fysiska styrka och snabbhet, och att man spelar över fem set.

Murray är inget fysiskt fenomen, och han har haft många problem med skador genom åren. I mina ögon har han ännu allt kvar att bevisa. Alla hans stora segrar har vunnits i tre sets-turneringar. Han har aldrig och kommer heller aldrig att slå Roger Federer i en slam, inte ens Fed på nedgång kan besegras av skotten. Han är alltför smart och cool för att tillåta något sådant att hända.

Fed ”is on a mission” och endast en viss Rafael Nadal kan besegra honom när det drar ihop sig till slams. Det som hände i US-Open senast är undantaget som bekräftar regeln. Ett ”once in a lifetime.” Det betyder såklart inte att Delpo aldrig vinner en till slam, utan bara att han aldrig klår schweizaren över fem set igen. Av den anledningen så får vi hoppas Rafa vinner sina två matcher som återstår innan det blir finaldags.

Alla vill att så sker, även Federer, tror jag. För han vet att han nu har en jättechans att knäppa sin dödsfiende på näsan, och det är detta han drömmer om varje natt. Förnedringen han utsattes för av Rafa i förra årets Melbourne final har han ännu inte glömt. Hämnd vill han nu ha. Om han får det vete gudarna och en person till. Kanske berättar jag för er hur det går dagarna innan det blir dags:-) SVD  DN

Plusjenko på guldhumör

Visst var det kul att se den ryske regerande olympiamästaren, Jevgenij Plusjenko, snöra på sig skridskorna igen och göra en ny storsatsning på OS? Och att han ikväll slog till borta i Estland, i sin första stora tävling på fyra år, och blev Europamästare för sjätte gången, var rent ut sagt sensationellt.

Är ingen överdrivet stor konståkningsfan, men mitt absolut bästa minne från OS 2002, och kanske från hela det sportåret faktiskt, var den helt sagolika duellen mellan Aleksej Jagudin och just nämnde Plusjenko.

Jagudins fenomenala uppvisning där, när han fick full pott av samtliga domare, var tveklöst hela spelens höjdpunkt, och inte ens Plusjenko, som oturligt föll, hade kunnat ta guldet i från landsmannen det året – även om han stått på benen! Så bra var Jagudin. Hans åkning var magisk. Tyvärr satte skador därefter stopp för hans karriär. Riktigt trist.

Plusjenko lät sig dock inte nedslås, trots bakslaget med att bara få silver i OS, utan tog en välförtjänt revansch i Turin fyra år senare – dock utan att få möta och besegra sin ärkekrival. Och nu har alltså Jevgenij chansen att försvara sitt guld, något vi alla säkerligen hoppas han gör.

Plötsligt är han dessutom storfavorit till att göra så, speciellt efter dagens makalösa uppvisning. Vi gör nu klokt i att boka in en bra sittplats hemma i soffan, för en Plusjenko på guldhumör vill vi definitvt inte missa.

Handbollslandslaget nära totalhaveri i EM

Förlusten mot Slovenien följdes upp med en ny förlust, denna gång  mot Polen! Det svenska Handbollslandlagets EM- äventyr är nu i praktiken över, eftersom man måste besegra Tyskland för att kunna ta sig vidare – något som iofs inte är omöjligt. Men då bollarna inte verkar studsa killarnas väg vid detta mästerskap, och då man faller samman som ett korthus i matchernas slutskede, så är det troliga att en rejäl överkörning väntar dem mot tyskarna. Och vem kan förresten erinra sig när de våra senast åkte på stryk mot storlag som Slovenien och Polen? Det var inte länge sedan när svenskarna alltid var med och slogs om mästerskapgulden, speciellt i EM. Läs mer om saken här på SVTs hemsida.

Söderling utslagen av Granollers

Precis som jag på förhand tippat så blev Marcel Granollers alltför svår för Robin Söderling: 5-7, 2-6, 6-4, 6-4, 6-2 skrevs segersiffrorna till. Såg dock inte matchen och skriver av den anledningen inget längre inlägg om saken. Att Granollers gått och väntat på chansen till revansch för den försmädliga förlusten i Wimbledon förra året, en match han borde vunnit, är nog ingen överdrift.

Han hade där Söderling på repen, men chokade, vill jag minnas, i ett avgörande läge i andra sets tie break. Robin visste mao tveklöst att den här killen var hyperfarlig, och borde såklart knutit ihop säcken när han uppenbarligen hade matchen under kontroll när tredje set började.

Att tappa ett 2-0 överläge i set på det vis som Robin i natt gjorde är naturligtvis något som inte får hända. Det är inget annat än en katastrof för hans fortsatta karriär, speciellt som vi alla hade så stora förväntningar på honom i år i Melbourne. Han var turneringens stora outsider. Mannen som ingen gick säker mot, inte ens Federer. Och personligen så trodde jag han eventuellt kunde ta sig ända till final. Tänk så det kan gå. 

Robin har nu dessutom tappat chansen till mängder med fina rankingpoäng. Men som vi alla vet så är tennisbollen rund, och ibland kan den börja studsa den andres väg när denne varit tillsynes utslagen. Federer drabbades som bekant av ett ögonblicks högmod i US-Open finalen förra året, och förlorade pga av det sin titel till Del Potro.

Jag trodde alltså på förhand att det skulle bli oerhört tufft för Robin att besegra Granollers, och räknade kallt med att denne skulle ta hem åtminstone ett av de två första seten. Jag hade spanjoren som favorit. Alla som följt tennis ett tag vet av hävd att den farligaste matchen i en slam är den första. Borg var riktigt illa ute ett par gånger i dessa matcher, och i natt så hade tom en viss Roger Federer en hel del problem i sin inledningsmatch.

Nåväl, nu får vi alla istället gemensamt börja supporta Rafa så att han på nytt blir världsetta. Låt oss drömma oss bort till en repris av fjolårets fina final. För Robin så är det nu bara att ta sig själv i kragen igen och satsa allt och lite till på tennis, tennis och inget annat än tennis. Läs SvDs syn på saken här.

Helena Jonsson vann Jerringpriset

Tittade på slutet av gårdagens jippo, och med fem kvarvarande nominerade så verkade det som om Zlatan Ibrahimovic på nytt skulle ta hem segern. Med två kvarvarande så var jag övertygad om saken, och när Philip och kompanjon meddelade att vinnaren fått hela sextiosju procent av de totala rösterna (om jag minns rätt?) insåg jag att priset verkligen gått till den förre landslagsspelaren.

Så när Philip sa Helenas namn så tog det en stund innan femöringen ramlade ner. Vem hade trott att Zlatans popularitet så drastiskt skulle sjunka? Suveränt är det i alla fall, eftersom han definitivt inte förtjänade att vinna. Helena Jansson var tex i mina ögon hundra gånger mer förtjänt av att vinna än honom. Hade hon bara varit lite mer känd, och orientering fått lite mer uppmärksamhet, så tror jag hon kunde fått priset igår kväll. Ett namn för framtiden är Jansson dock tveklöst.

Kanske inser Zlatan nu att folk överlag nu är trötta på honom och hans divalater. Att tacka nej till landslaget och på så vis underminera Erik Hamréns auktoritet är något som många svenska fotbolls supportrar, mig själv inkluderad, ogillar starkt, och troligen var detta anledningen till att Helenas seger blev så överlägsen.

Trodde på förhand att det kunde bli svårt för Helena att vinna, speciellt som hon inte befann sig på plats. Men vi vet nu att svenska folket har henne i sina hjärtan och mer än väl förstår varför hon valde att utebli från jippot. Helena valde att ge sitt allt för hemlandet i Vancouver istället. Och får hon bara allt att stämma där borta så tror jag att hon blir spelens drottning. Den utfärdade Magdavarningen var mao helt på sin plats. Läs vad DN skriver om saken här.

Helena Jonsson tackar nej till Jerringpris-jippot

Läste precis att vårt största guldhopp i OS, Helena Jonsson, tackar nej till Jerringpris-jippot! Tack och lov för det. Risken att bli sjuk är alltför stor, anses det – med all rätt, enligt mig. Vi minns alla hur Charlotte Kalla blev sjuk efter att en stolle pussat henne under galakvällen.

Personligen så anser jag för övrigt att hela galan borde, om inte läggas ner, så åtmistone göras om. Och det som stör mig allra mest är jippot kring Jerringpriset: ett pris som går,  inte till den som är mest förtjänt av att vinna – utan till den sötaste och/eller populäraste. Troligen vinner väl Zlatan i år igen – om han är nominerad (?) något jag inte har en aning om, eftersom jag inte bryr mig det minsta om detta pris/jippo längre.

Det är telefonröstningen under galakvällen som förstört priset och förvandlat det till ett  jippo. Man borde återgå till hur det var förr: att vinnaren var klar redan i förväg. Det hade givit priset mer kredibilitet. I vilket fall som helst så är Helenas beslut ett klokt sådant och ett tecken på att hon har för avsikt att uträtta stordåd där borta i Kanada, och det är ju det vi alla hoppas på. Vi kan nu med tillförsikt se framtiden an. Läs en intervju med Helena här (DN).

Hanna Falk och Emil Jönsson vann i Otepää!

När man nästan börjar tycka att det ser oförskämt bra ut inför OS om ett par veckor, vad händer då? Jo, då så slår Hanna Falk och Emil Jönsson till. I estniska Otenpää (bilden) vann de nämligen dagens två sprinttävlingar! Sanslöst, men sant. Var ska detta sluta?

Vem hade förresten trott att vi skulle få en svensk skiddrottning till vid sidan om Charlotte Kalla? Och vem hade bara för några veckor sedan trott att Kalla plötsligt inte skulle vara vårt största medaljhopp på damsidan? Inte jag, och säkert ingen annan heller? Jag har för övrigt inga större förväntningar på att Charlotte kommer att slå till i år. Hoppas jag har fel såklart, något jag alltsomoftast har. Kalla tar mao guld:-)

Men nu, efter Hannas suveräna seger idag, så måste vi acceptera faktum, speciellt efter Per Elofssons hyllningar till henne: vi har en ny reell chans till OS lycka tack var denna tjej. Och det bästa av allt är att Hanna kan bege sig iväg till Vancouver utan att ha någon som helst press på sig. Hon kan nämligen gömma sig bakom de mer etablerade stjärnorna i OS laget. Utgångsläget är mao helt perfekt.

Även för killarna ser det rätt så ljust ut. Men jag har en känsla av att detta kommer att bli tjejernas OS, och jag räknar helt kallt med att våra fina flickor tar hem minst fem guld! Något som inte alls är omöjligt. Bara alla håller sig friska och vi har lite tur igen som i Turin. Är mao optimistisk som aldrig förr inför ett vinter OS. Se Hannas seger här (SVT). Läs SvD här.

Helena Jonsson i storform inför OS

Inte nog med att våra suveräna skidskyttetjejer tog en fin stafettseger igår, för idag blev det en ny fullträff när Helena Jonsson tog vinterns fjärde världscupsseger. Att påstå att hon nu är vårt största guldhopp inför OS nästa månad är naturligtvis ingen överdrift. Och att hon tar hem minst ett sologuld tvivlar jag inte på för ett ögonblick. Allt annat måste räknas som en stor besvikelse. Helena är dock mentalt stark nog att gå in i tävlingarna i Vancouver med favoritskapet på axlarna, så att redan nu lägga pressen på henne gör ingen skada. Faktum är att jag tror guldpressen enbart gör henne gott. Det gäller för henne att komma ihåg att ”pressure is a privilege.” Läs och se mer här på SVT:

Tuff inledning för Söderling

Det ser inte så ljust ut för en eventuellt halvskadad Robin Söderling i Melbourne. I första rundan av Australian Open så ställs han nämligen mot en viss Marcel Granollers, en spelare som så när gav honom respass från Wimbledon förra sommaren. Kollade precis siffrorna från den matchen: 4-6, 7-6(7), 6-4, 7-5. Och det var inledningsvis en väldigt tuff match, vill jag minnas, där Gronollers spelade riktigt bra. Hade han tagit hem andra set så hade Söderling åkt ut.

Så när man tittar på Robins första motståndare i årets inledande slam så är det inte alls så säkert att det blir svenskt avancemang. Att redan nu spekulera hur det kommer gå mot Almagro, Djokovic och Federer längre fram känns av den anledningen inte särskilt meningsfullt. Personligen så tror inte jag Robin har något att hämta mot de två sistnämnda ändå. Visserligen så besegrade han Fed härom veckan, men det var ingen officiell match så det står alltjämt 0-12 i matchstatistiken mot den omöjlige schweizaren.

En stor fara för Robin är kanske nu även att han själv har börjat fantisera sig bort till dessa stormatcher, något som då kommer att bli ödesdigert. Ingen förväntar sig att Granollers ska kunna vinna sin match, men att han är fullt kapabel att göra så råder det inget som helst tvivel om. Mitt tips är i vilket fall som helst att någon från topp fyra gänget tar hem årets pokal och att samtliga fyra tar hand om semifinalplatserna. Fed slår därefter Djoko i sin semi för att sedan ställas mot Del Porto i final. Och där vinner … ni vet vem. Läs SvDs syn på saken här.

Mästarnas mästare, avsnitt 1

Tittade idag på första avsnittet av SVTs ”Mästarnas mästare”, och nog var det ett kul program alltid, med många stora idrottsprofiler från förr. Föga överraskande så var Patrik Sjöberg den som stod de komiska inslagen. Göteborgare kan ju inte låta bli att clowna. Riktigt kul var duellen mellan våra två höjdhoppsmästare, som när Sjöberg vann kulstötningen, något han varit bergis på att göra i förväg. Tydligen hade han därefter 8-1 i inbördes möten mot Holm, men denne reducerade till 8-2 i den avslutande grenen när man sprang uppför en brant backe – en gren som Holm överlägset vann genom att besegra Tomas Gustafson i finalen.

Jag tippade i förväg att Agneta Andersson skulle ta hem årets tävling, och nog såg det väldans bra ut för henne inledningsvis då hon vann den första deltävlingen. Men en alltjämt topptränad Stefan Holm verkar nu bli mannen att slå, inte minst pga att en viss göteborgare retar upp honom så himla mycket. Men vem vet kanske är de superbra kompisar på riktigt? Det verkade dock vara en väldans fin stämning i gruppen, och nog måste det varit himla kul för alla deltagare att få åka bort på en betald solskens semester. I vilket fall som helst så är årets upplaga av Mästarnas mästare något inga vänner av svensk idrott kommer att missa.

Anna Holmlund: snart fit for fight!

Den senaste tiden har vi alla fått göra oss en ny bekantskap i den tjugotvå åriga Sundsvallstjejen (eller ska det vara Selångertjejen?) Anna Holmlund. Ett par oväntade världscupsegrar i skicross gav henne hastig och lustigt en OS-biljett. Anna blir där ett av våra största medaljhopp, kanske även ett guldhopp? Hoppas. Bilderna från vurpan var dock inte kul att se, desto roligare var det att läsa hennes kommentar om olyckan. På Annas blogg kan vi läsa följande : 

”För dem som missat det så drog jag en vurpa i dag på träningen. Jag kommer inte ihåg det hela, men min skida ska tydligen har skurit iväg efter ett hopp och jag for med fejjan rakt ner i isen! Pannkaka blev det av det hela och det blev pulka och helikopter och hela balletten!

Men jag mår helt ok efter omständigheterna, har ett väldigt svullet ansikte och hjärnskakning. Så det blir vila några dagar och sedan ska jag vara fit for fight igen!”

Snacka om att vara tuff och full av fighting spirit! Hahaha. Vi kan nu lugnt hävda att det kommer att gå alldeles utmärkt för Anna i backarna framöver, och i livet i övrigt med för den delen. Även om det inte skulle bli någon medalj den här gången så är hon ändå en vinnare i mina ögon. En annan sak jag vet med säkerhet är att jag inte kommer att missa skicrossen i OS. Här är förresten en länk till Annas fina blogg. Och här kan ni läsa vad DN skriver om vurpan.

Anja tvåa i super-G

Efter dagens andraplats i super-G för Anja så ser det nu allt ljusare inför OS. Återigen så var det Lindsey Vonn som tog hem segern. Men att Anja nu är riktigt på gång råder det inget tvivel om. Och nu har även Radiosportens Torgny Svensson hävdat att vår flicka tar minst en medalj borta i Vancouver. Något jag själv är övertygad om. Vonn har all press på sig, något som inte är lätt. Och när det gäller de alpina disciplinerna så vet vi av hävd hur svårt det kan vara att prestera i OS-sammanhang när man är storfavorit – som Stenmark 1976. Vonn kan mycket väl bli helt utan guld. Anjas kapacitet känner vi alla till. Hon kan mycket väl ta hem två eller tre guld. Men det troliga är väl att det blir två medaljer, varav – kanske – ett guld. Hoppas. Som tur är så hänger inte guldchansen på riskgrenen slalom, utan på fartdisciplinerna. Vi slipper mao att våndas i två åk. Är optimist.

Är Fed en lurifax?

Noterade för en stund sedan att Federer återigen åkt på smörj mot Davydenko? Är det en tillfällighet, spelar Davy nu bättre tennis än schweizaren, eller är det något skumt över det hela? Kan det vara som så att Fed med flit får smörj av Davy för att undvika Rafa i finalen? Visst låter det helt otroligt, för varför vill man förlora med flit?

Nu gäller det för oss att inse vem Fed är och vad han är ute efter. Fed bryr sig inte det minsta om ATP 250 turneringar som den i Doha längre, och den inbördes statistiken mot Davy är totalt ointressant den med. Federer är nuförtiden endast intresserad av två saker: vinna grandslams, samt OS-guld i London om två år … och kanske, nu när jag tänker på saken, att få ge Rafa lite stryk när tillfälle ges? Men viktigast av allt är att vinna slams. Och just nu är det Melbourne som hägrar, bara två veckor bort dessutom.

Melbourne är målet, och det är först där han ska vara på topp. Fed vet såklart, precis som alla oss andra, att om han där ställs mot Davy så vinner han komfortabelt med 3-0 i set, för när det handlar om majors så växer den femtonfaldige slamvinnaren ett par nummer. När det handlar om slams så blir han nämligen sig själv igen. De två raka förlusterna mot ryssen spelades endast över tre set. Roger Federer blir först Roger Federer när turneringen han deltar i varar två veckor och matcherna går över fem set. Han är mao favorit i Melbourne, med Del Potro som förste utmanare.

Anja is back?

Precis som de flesta andra svenskar så har jag följt Anjas ospektakulära inledning (med hennes mått mätt) på den alpina säsongen. Så när hon idag slog till och blev tvåa i störtloppet i Österrike (Haus im Ennstal), efter omöjliga amerikanskan Lindsey Vonn, så började jag se lite ljusare på det kommande OS äventyret. Att Anja kommer att knipa en eller ett par medaljer ”over there” är jag  nu bergis på. Hon är ju de stora tävlingarnas mästarinna. Men vad vi alla önskar mest av allt är såklart ett nytt OS-guld. En skidåkare av Anjas kaliber och klass borde nämligen ha åtminstone två-tre guld hemma i byrålådan, speciellt med tanke på att hon är med i toppen i samtliga discipliner.

Troligen är det i super-g och störtlopp som chansen är som störst. Vi vet alla att Anja är mentalt stark, och får hon bara in rätta känslan vid tävlingarna i Vancouver så kan vad som helst hända. Ett nytt succé-mästersap alá Åre är troligen inte att vänta, men att Anja kommer att slå till ordentligt vid åtminstone ett tillfälle är fullt inom allt som har med rationellt tänkande att göra och ingen sensation. Hon vill gå ut med flaggan i topp, och det kommer hon även att göra. Hoppas och tror jag i alla fall. Och fick jag bara önska oss alla ett guld i OS så vore det tveklöst ett störtloppssådant till Anja. Läs mer här (SVD).

Mästarnas mästare

Fick ett mail idag från Madeleine Sinding-Larsen angående den nya upplagan av Mästarnas mästare. Kul att du tittade förbi, Madeleine:-)

Årets deltagare i Mästarnas mästare:

Agneta Andersson – kanot
Tomas Brolin – fotboll
Tomas Gustafson – skridsko
Stefan Holm – höjdhopp
Tomas Johansson – brottning
Louise Karlsson – simning
Ulrika Knape – simhopp
Armand Krajnc – boxning
Catrin Nilsmark – golf
Åsa Sandell – boxning
Patrik Sjöberg – höjdhopp

Vem som kommer att gå segrande ur tävlingen går naturligtvis inte att säga på förhand, men en kul skara svenska idrottsstjärnor är det. Att man tex fick med Ulrika Knape är bara helt urhäftigt. Tycker dock det är synd att man har med två boxare. Är nämligen emot allt vad boxning heter. Att man i dagens civiliserade värld ännu tillåter fruktansvärda våldssporter som boxning, K1 och MMA är skandalöst, speciellt när vi har den gamla svenska paradgrenen brottning: en sport som är vida överlägsen boxning, inte minst pga av ingen där blir allvarligt skadad.

Det är för övrigt ett välkänt faktum att brottare alltid besegrar boxare om de möts i en ring. Boxning är mao överflödig. Att ge utövarna av dessa våldssporter utrymme att predika sitt evangelium på är i vilket fall som helst inget jag sympatiserar med. En sport där man har rätt att slå en annan människa medvetslös är nämligen helt avskyvärd, och jag har sedan lång tid tillbaka tagit avstånd från boxning och alla liknande ”sporter.”  SVT och SR borde, anser jag, bojkotta allt som har med dessa ”sporter” att göra.

I övrigt så ser jag precis som alla andra fram mot Mästarnas mästare. Av någon anledning så tror jag på en tjej i år: varför inte Agneta Andersson? När det sedan gäller de två höjdhoppsstjärnorna så anser jag att Patrik Sjöberg var bäst, och om man dessutom tittar på vilka Patriks konkurrenter var så är vidare diskussion överflödig. Lika mycket tur som Holm hade när han vann OS-guld, så hade Sjöberg otur när han kämpade om guldet. Hade en ung Sjöberg ställt upp i Peking förra året så hade han lekande lätt vunnit guldet. Den främsta av årets deltagande mästare? Tomas Gustafson: tre OS-guld och ett silver går inte av för hackor.

Platt fall för Robin

Inte helt oväntat så föll Robin Söderling pladask redan i första omgången i Chennai mot Robby Ginepri. I en turnering som Robin var tänkt att vinna. Sådan är tennisen och sådan är Söderling. Kanske var det för lätt. Kanske drömde han sig bort till Melbourne istället för att sikta in sig på att vara i nuet och ge allt mot en på pappret vida underlägsen motståndare. För som vi alla vet så är svensken nu en hett eftertraktad skalp, och inga av hans motståndare går in i matcher mot honom utan att vara totalt fokuserade på uppgiften.

Såg naturligtvis inte matchen men för mig så verkar det helt och hållet handla om underskattning från Söderlings sida. Första omgången av en turnering, stor eller liten, är ofta svår. Alla är laddade och taggade och alltjämt optimistiska inför framtiden. Och när man bara har tre set att spela med så är det inte alltid så lätt att komma tillbaka efter tappade servegame. Det enda positiva i sammanhanget är väl att Robin nu kommit ner på jorden igen efter segern mot Federer. Risken att han åker dit mot någon annan lågt rankad spelare den närmaste tiden är därför liten?

Ser bra ut inför OS – även för killarna

Efter dagens framgångar i Tour de Ski så kan vi nu med rätta hävda att det ser bra ut inför OS – även för våra killar. I Prag idag så blev det en dubbelseger via Emil Jönsson (bilden) och Marcus Hellner, samt en femteplats via Teodor Peterson. Samtliga kan då som vi säkert förstår slå till borta i Kanada nästa månad. Är nu alltmer positiv till våra guld och medaljchanser. Tippar på en fem-sex guld och en sju-åtta övriga medaljer – minst. Och vad gäller våra skidkillar så kan de mycket väl knipa fyra-fem medaljer helt på egen hand – något de på den gamla goda tiden, när vi inte ens hade särskilt många distanser, alltid gjorde … med lätthet.

Söderling slog Federer

Visst var det kul att Robin Söderling äntligen lyckades vinna en match mot Roger Federer (6-7, 7-6, 6-2). Vi vet nu att ingen slår Robin tretton gånger i rad! Visserligen var det bara en uppvisningsturnering där inga ATP-poäng stod på spel, och kanske borde inte matcher likt dessa räknas in i den totala statistiken, men en seger mot världsettan var det likafullt. Nu tror inte jag att Federer var så där överlägset motiverad att vinna, och kanske var det tom så att han lät Robin ta hem matchen – som tack för all hjälp han fått med att knäcka Rafa? För som vi alla vet så hade Fed inte vunnit vare sig i Paris eller London om Rafa stått på andra sidan nätet på finaldagen.

 

Att förlora en betydelselös match veckorna innan Melbourne är som jag precis sagt – betydelselöst. Fed fick istället lite extra fritid att spendera med sin unga familj. Och när man tittar på hur gulliga hans små ungar är så inser vi snart att en förlust mot Söderling i en uppvisningsmatch redan är bortglömd sedan länge. Men det kan visa sig vara en dyrköpt förlust för schweizaren eftersom svensken nu fått massa nytt självförtroende, och vem vet, kanske kan det nu räcka hela vägen fram till en ny svensk grandslamfinal om ett par veckor? Australian Open är ju i praktiken en mindre version av US Open – utomhus, varmt och hardcourt. I vilket fall som helst så kommer det inte dröja tolv matcher till … innan nästa gång Söderling slår Fed. Det ska nu även bli intressant att se om Robin kan klå Rafa i dagens final. Mitt tips 6-3, 6-1 till Nadal.

Carolina Kluft på fjortonde plats

Läste precis listan över världens bästa kvinnliga idrottare de senaste tio åren. Två svenskor var med på topp 20! Två tom på topp 14! Och en av dessa två svenska tjejer,  Annika Sörenstam, låg ända uppe på plats nummer 2! Flickan på plats 14 var föga förvånande allas vår f.d. världsstjärna Carolina Kluft. Tänk att man kan bli besviken över att en svensk idrottstjej räknas som världens fjortonde bästa under 2000-talet, men så är det. Jag och säkert hundratusentals andra svenskar är besvikna. För vi vet alla att om Carro inte fått hjärnsläpp förra sommaren så hade nu varit dubbel olympisk guldmedaljör och då även säkerligen legat i topp på dagens lista. Ju mer man tänker på saken desto mer outgrundligt är det. Om Carro hade valt att sluta idrotta helt och hållet innan OS förra året så hade vi alla accepterat hennes beslut, tror jag, utan problem. Men detta med att hon fortsatte med längdhopp, där hon var chanslös, och på så vis kastade bort ett givet OS-guld är något jag än idag har svårt att förstå. Det var höjden av arrogans. Hon har naturligtvis även förlorat stora summor pengar pga av detta förhastade beslut, och jag tror vidare att hon kommer att ångra sig bittert en vacker dag. Här har vi nu hela listan:

1. Serena Williams, USA, tennis
2. Annika Sorenstam, golf, Sverige
3. Yelena Isinbayeva, stavhopp, Ryssland
4. Justine Henin, Belgien, tennis
5. Lisa Leslie, USA, basket
6. Venus Williams, USA, tennis
7. Marta, Brasilien, fotboll
8. Lorena Ochoa, Mexiko, golf
9. Diana Taurasi, USA, basket
10. Misty May-Treanor och Kerri Walsh, USA, beach volley
11. Candace Parker, USA, basket
12. Paula Radcliffe, löpning, Storbritannien
13. Janica Kostelic, Slovenien, alpint
14. Carolina Kluft, Sverige, sjukamp
15. Sheryl Swoopes, USA, basket
16. Hayley Wickenheiser, Kanada, ishockey
17. Cat Osterman, USA, softball
18. Cathy Freeman, Australien, 400 meter
19. Dara Torres, USA, simning
20. Tirunesh Dibaba, Etiopien, långd

God Jul

Idag på julafton så tänkte jag passa på att önska alla en riktigt God Jul. Och vad passar bättre en dag som denna än lite Jussi Björling? Ha nu alla en riktigt fin julhelg:-)

Frölunda sätter nytt publikrekord

Läste precis om den kommande elitseriematchen på Nya Ullevi mellan Frölunda och Färjestad. En match som av allt att döma kommer slå publikrekord, inte bara i Sverige och Norden, utan i hela Europa. Uppemot 32000 åskådare kommer det att bli! Festligt värre. Och att det handlar om en riktigt elitseriematch där riktiga poäng står på spel gör ju inte saken sämre. Det är nästan synd att jag inte bor i Göteborg, för den här matchen hade jag garanterat gått på … om jag lyckats få tag på en biljett, vill säga. Tydligen såldes de alla ut rätt så snabbt. Det är mao inget fel på hockeyintresset på västkusten, men det visste vi ju redan. Fast då har man ju bara ett lag där i Götet och inte tre-fyra stycken som i Stockholmsområdet. Men det är nog inte omöjligt att en liknande match mellan AIK och Djurgården på Råsunda under mellandagarna hade dragit lika stor publik – om bägge lagen var elitserielag förstås. Vi får i alla fall hoppas att matchen i Göteborg blir en riktig folkfest och ett årligen återkommande evenemang. Ser det förresten inte helt fantastiskt ut på Nya Ullevi i bilden ovan? Hur det går i matchen? Frölunda vinner med 5-4 efter förlängning!

Damkronorna i fin form

Mitt i all julbestyr så råkade jag läsa att våra damkronor alltjämt är i fin form. Ber förresten om ursäkt för mina nuförtiden alltför sporadiska inlägg. Men det är ju så mycket annat som ska hinnas med. Igår så vann i alla fall våra fina hockeytjejer en fyrnationsturnering i Finland efter att ha besegrat värdnationen i finalen med 2-0. Man passade även på att komfortabelt besegra Ryssland och Tyskland. Läget för tjejerna är mao perfekt, och det verkar som om en bronsmatch mot finskorna är vad det handlar om borta i Vancouver. Mer än så kan vi nog inte hoppas på. Men vem vet, kanske kan det på nytt bli finalspel även denna gång? Hur som helst så ser det riktigt bra ut för nästan alla våra vinterolympier, och i dagsläget så är åtminstone jag övertygad om att det blir många guld i Kanada till de våra – dock inte till ishockeylagen. Tyvärr.

Helena Jonsson på väg mot OS-Guld?

Av alla våra medaljhopp i OS så har väl ingen så här långt övertygat mer än Helena Jonsson? Visst har flera andra flickor visat framfötterna, men som vi alla vet så har deras konkurrenter ännu inte börjat storsatsa. Men att Helena ska kunna hålla formen ända fram till februari är jag övertygad om. Hon kommer tom att bli ännu bättre, tror jag, och att det slutar med minst en guldmedalj törs jag även det redan lova. Som regerande världsmästarinna, världscupvinnare samt bragdgulddito så har hon så klart självförtroendet på topp. Och som vi alla vet så är i det slutändan den mentala biten som avgör när det gäller skidskytte, och då inte sällan på den allra sista skjutningen, och på det allra sista skottet, speciellt om ett OS-guld står på spel. Och då Helena även har flera chanser på sig att ta ett guld, så kan nu endast en skada eller sjukdom hindra henne från att bli olympiamästarinna. Hon kan tom ta storslam där borta i Vancouver, och hade hon varit norska så vet vi alla att så hade skett. Jag tror stenhårt på henne och på att hon tar medalj på samtliga distanser. Kan redan se hur Carl-Gustav kramar om henne i målfållan. Helena har potentialen att bli vår främsta kvinnliga olympier någonsin. Låt oss hoppas det går vägen för henne.

Svenskt VM Guld i innebandy

Har haft begränsat med tid den senaste tiden, och tyvärr har bloggandet av den anledningen inte hunnits med. Men nog var jag ändå tvungen att lägga upp en liten bild från våra färskaste världsmästarinnor. Underbara tjejer allihopa. Guld i världsporten innebandy är i vilket fall som helst inte fy skam. Grattis.

Helena Jonsson fick Bragdguldet

Redan i våras så skrev jag att bragdguldet till Helena Jonsson var klart, men efter att Sara Sjöström och Anna Nordquist slagit till med sina egna bragder, så var jag inte längre helt säker. Alla tre förtjänade nämligen att ta hem utmärkelsen. Det har mao inte varit lätt för SvD att avgöra saken. Men i slutändan så var nog Helena rätt val ändå. För det hon uträttade i VM och världscup i våras var minst sagt sensationellt. Och vad gäller de andra två flickorna så har de framtiden framför sig, och det är säkert så att bägge får Bragdguldet själva vad det lider. Men ett litet problem SvD nu eventuellt har framför sig är detta: vad händer om Helena tar hem ett par OS-guld i Vancouver, något jag och många med mig tror att hon gör? Som vi alla säkert inser så lutar det då åt att hon, precis som Anja, blir bragdguldsmedaljör två år i rad. Hon är ju ett av våra största guldhopp. Jag var dock en smula orolig att man på SvD skulle få för sig att ge priset till Robin Söderling, eller rentav till Zlatan. Tack och lov att så inte blev fallet. I vilket fall som helst så var årets val det rätta. Grattis Helena. Bra gjort SvD. Läs SvDs artikel här.

Söderling utslagen ur Masters

Efter en synnerligen jämn match mot Juan Martin Del Potro så drog alldeles nyss Robin Söderling kortaste stråt i tredje sets avgörande tiebreak. Lika övertygande som han själv tog hem första sets tiebreak, så förlorade han tiebreak nummer två i skiljesetet. Tyvärr hade han inte marginalerna med sig idag när det väl kom till kritan. För dagens uppgörelse var jämn och oviss från inledningsgame hela vägen till matchboll. Det var helt enkelt en match där ingen borde ha förlorat. Extra synd är det om Robin eftersom han garanterat vunnit hela turneringen om han fått till det i avslutningssetet. Något som inte var långt borta … om han bara hade lyckats hålla sin serve vid ställningen 4-2! Det sägs ju att man inte brutit motståndarens serve innan man hållit sitt eget servegame omedelbart efter. Idag fick vi ytterligare bevis på att så verkligen är fallet.

 

Jag anser dock inte att Robin chokade enbart, han hade även lite missflyt. Men att tappa sin serve i detta läge i ett avgörande set är ofta en kostsam historia, och så var även fallet i denna match. Men kanske ska man inte vara alltför hård gentemot Söderling. Han har trots allt tagit två fina skalper i London, och de två inkasserade förlusterna var båda oerhört jämna tillställningar. Men kanske, nu med facit i hand, så kan man ändå fråga sig vad som hade hänt om Söderling gett allt i avslutningen mot Davydenko. Personligen så tror jag han då vunnit den matchen, vilket medfört att ryssen åkt ut, Söderling fått 200 extra poäng och nu på måndag varit ny världssjua, eller (om han vunnit hela turneringen) rentav världsexa! Han borde mao ha gjort allt för att slå ut Davydenko. I vilket fall som helst så väntar vi alla med spänning på vad som komma skall i Melbourne i januari. Allt annat än en kvartsfinal där för Robin måste anses vara ett misslyckande. Läs mer här (DN) (SVD).

Söderling förlorade mot Davydenko

En emellanåt lätt oinspirerad Robin Söderling förlorade igår kväll mot Nikolaj Davydenko i Masters sista gruppspelsmatch. Tyvärr. För detta var en match som han borde ha vunnit, men efter att ha säkrat andra set, gruppsegern samt undvikit Roger Federer i semi, så tog viljan att vinna slut. Visst ville Robin ta hem segern igår och på så vis införskaffa sig 200 nya poäng (för att närma sig sjundeplatsen på rankingen), men när det kom till slutgamen så stod alltför mycket på spel för ryssen att släppa greppet om sitt eget avancemang. Och för att kunna vinna de avgörande bollarna så måste man vilja vinna dem med hela sitt hjärta, något Robin inte ville.

 

Ingen kan klandra honom för det. Han var ju redan klar för semifinalspel. Samtliga experter var eniga om att han inte gav allt i slutet av matchen, något som säkert berodde på att han var rädd att skada sig. Men vi får ändå ge Söderling en eloge då han verkligen gav Davy och de 15000 på läktarna en match. Synd bara att Djokovic åkte ur, för han hade garanterat gett Federer lite motstånd idag. Att Davy ska kunna rå på schweizaren, som nu fått guldvittring, är mer eller mindre uteslutet. Och kanske borde man nu se över hela spelsystemet, speciellt efter skandalscenerna efter Federer och Del Potro matchen där argentinaren fick vänta på banan i en hel kvart!  – innan man talade om för honom att han tagit sig till semifinal!

 

Problemet vi har idag är att den sista gruppspelsmatchen för det mesta är betydelselös, åtminstone för en av spelarna. Djokovic åkte alltså ur turneringen pga att Söderling inte behövde vinna sista set! Det ska nu bli intressant att se hur förlusten påverkat vår man. Personligen så tror jag att han kommer att få det oerhört svårt mot Del Potro, inte minst pga at denne fått vila upp sig ett helt dygn extra. Detta system måste åtgärdas till nästa år, helst genom att ha en vilodag för alla innan semifinalspelet. Man borde i alla fall se till att alla fredagsmatcherna går på eftermiddagen. Mer rättvist då. För Davydenko som ska spela redan i eftermiddag ser uppgiften nu mao hopplös ut. Söderling har dock en chans, men då måste han ta hem första set. Mitt tips är således att vi får se Federer och Del Potro i finalen på söndag. Vet förresten inte riktigt vem jag ska heja på ikväll, då Delpo vid sidan om Rafa är min favoritspelare. Läs mer här (SvD) och här (DN).

Söderling klar för semifinal i Masters

Ingen blev mer förvånad än jag över det sätt som Robin Söderling avslutade matchen mot Novak Djokovic i Masters – 6-1! Sensationellt! Visserligen vet vi sedan gammalt att Djoko, precis som de flesta andra tennisspelare, emellanåt kan ge upp i förtid. Han gav ju tex inte Federer det motstånd han förtjänade i US-Open semifinalen senast. Del Potro visade oss i finalen vad som kan hända om man aldrig ger upp. Exakt varför Djoko inte gav allt i andra set igår är det ingen som vet, men kanske är det verkligen så som han själv sa efter matchen att han helt enkelt var trött? Han har ju spelat många tuffa matcher den senaste tiden, något som i slutändan sliter inte bara fysiskt utan även mentalt. En sak vet vi med säkerhet, han kommer inte underskatta Söderling igen. Läs mer om matchen mot Djoko här (SvD).

 

I nästa match väntar nu Nikolaj Davydenko på Robin, och det troliga är väl att ryssen vinner den matchen, speciellt efter segern över Rafa. För Davy har nu chansen att ta sig till semifinal på nytt. Och kanske kommer vår man att välja att spara på krafterna om matchen inte går som han vill. Visserligen så står det 200 nya fina poäng på spel, men i slutändan så är det ändå viktigare att vara hundraprocentigt hel i semifinalen mot Murray, Del Potro eller Federer på lördag. Att sia om matchen är mao svårt, men utgångstipset är såklart en ny svensk 2-0 seger. Inbördes möten dem emellan är för övrigt 6-3 till Robin, och i år har han vunnit tre av fyra möten med ryssen. Ju mer man tänker på saken så kan inte Robin förlora?

 

För att avslutningsvis ägna Nadal några rader, så är det svårt att riktigt förstå vad som hänt med honom sedan Paris. Men att problemet huvudsakligen är mentalt tror jag vi alla nu insett. Kanske har han helt enkelt ledsnat på tennis, något som alla råkar ut för förr eller senare. Om han får ordning på sig själv igen eller inte är det ingen som vet. Men om problemen med knäna inte kan lösas samtidigt som han tappar glöden, så är slutet på karriären snart här. Han kommer säkert att försöka knäppa Djoko på näsan i morgon, men ingen tror väl att så kommer att ske?

Djokovic för svår för Söderling?

I morgon så tar sig Robin Söderling an en av sina mardrömsmotståndare, Novak Djokovic, en spelare han aldrig besegrat. Och allt annat än en snabb svensk 0-2 förlust är en smärre sensation i de flesta experters ögon. Djoko är en inte bara en tekniskt mycket skickligare spelare än Söderling, han är dessutom smartare som spelare än Rafa och kan variera sitt spel på ett sätt som gör att Robin kommer att få det svårt. Inte minst med stoppbollar och annat kul. Och får han inte ordning på sina servar så kan matchen snabbt vara över. Fem raka förluster mot serben talar för övrigt sitt tydliga språk. Djoko är en världsklasspelare tillhörande den yppersta eliten, Söderling tillhör gänget strax bakom – de som härjar mellan plats 6 till 30. Killarna som aldrig kan ta det där sista lilla steget. Dessa spelare under toppskiktet kan förvisso blixtra till ibland, men i långa loppet så når de sällan eller aldrig ända fram. Thomas Johansson var ett av få lysande undantag. Men då Masters endast är världens sjätte största titel så finns så klart chansen att det blir en svensk seger i morgon. Men för att så ska kunna ske så måste Djoko ha en dålig dag samtidigt som vår man spelar mer eller mindre felfritt. Men 80 procents säkerhet kan vi sålunda konstatera att Serbien blir nationen som får jubla i morgon.

Vem/vilka ska få Bragdguldet och Jerringpriset?

För mig personligen så har vi i år tre värdiga vinnare: Sara Sjöström, Anna Nordquist samt Helena Jonsson. Och vi kan vara säkra på att en av dessa tre flickor tar hem Bragdguldet? När det sedan gäller Jerringpriset så har priset för länge sedan förlorat all kredibilitet. Priset är ett enda stort jippo där den sötaste och/eller populäraste personen vinner, speciellt som man tävlar mot varandra under TV galan. Kanske tar Zlatan på nytt hem priset. Han är ju mycket mer känd än samtliga andra kandidater. Flickornas chans, och då speciellt Sjöströms, ligger i att de är söta, något som alltid går hem hemma i de svenska TV-sofforna. Susanna Kallur charmade ju som bekant till sig priset år 2006, och höll så när på att göra det igen året därpå. I år kan det därför mycket väl på nytt bli Zlatan som tar hem kristallskålen. Bedrövligt.

 

Antagligen är Sara Sjöström favorit till båda dessa priser, inte för att hon är mer värd att vinna än tex Anna Nordquist, utan för att hon troligen kommer att charma oss alla till att rösta på henne. För mig så är dock nu Nordquist den som mest förtjänar priset (Bragdguldet) eftersom golf är en världssport, och då hon nu även vunnit LPGA tourens största tävling vid sidan om dess majors så har hon nu befäst sin position som den mest värdiga vinnaren till SvDs pris. Men som sagt, vem som helst av de tre flickorna är värdiga att vinna dessa två pris. En allvarlig utmanare till Jerringpriset är nu Robin Söderling, och om han tar hem Masters i London på söndags, så kan vi nog vara säkra på att han tar segern även i Stockholm. Kanske tar han vid vinst i Masters rentav hem båda dessa priser, eftersom man har en tendens att premiera manliga idrotter över kvinnliga. Men inte ens en seger i London för Robin går att jämföra med Annas seger i LPGA mästerskapen. Endast en grandslam triumf är lika stor. Läs mer om Bragdguldet här hos ”boven” (den som ofta får massa skäll efteråt) i dramat: SvD.

Masters har startat: Nadal kommer krossa Söderling

Idag så tittade jag på när triste skotten Andy Murray besegrade Juan Martin Del Potro över tre set i första matchen av Mastersslutspelet. Och det var en emellanåt rätt så bra match där den matchotränade argentinaren, som bara spelat 1 hel match sedan finalvinsten i US Open för mer än två månader sedan, föll med flaggan i topp. Att Delpo är the real deal vet vi, och vi fick även idag se honom blixtra till mot Murray, men tyvärr så räckte det inte hela vägen. Men vad gör det när man redan har vunnit en slam, något jag inte tror skotten någonsin kommer att göra. Han är bra över tre set, men när det drar ihop sig i en lång slammatch, så håller han inte måttet. Han blir dessutom nervös. Och alla efterhängsna skador han dras med gör att jag inte ger honom mer än ytterligare max två år i den yppersta eliten. Han har nu dalat ner igen på rankingen och det kommer han fortsätta göra.

 

Del Potro däremot har vi ännu bara sett början på, för han kommer nu snart ta över tennistronen från Nadal, något hans tre raka vinster över Rafa visat. Spanjorens stjärna befinner sig nu av allt att döma i nedan, men vi får ändå hoppas han tar en gruvlig revansch på Robin Söderling i morgon, mannen han underskattade lite för mycket i Paris. Allt annat än en spansk seger med 2-0 är en sensation i mina ögon. Rafa har inte vunnit en enda turnering sedan i maj, och att det inte kan fortsätta på detta vis evinnerligen inser vi säkert. Mitt tips för semifinalerna är föga överraskande att de fyra toppseedade spelarna enkelt tar sig dit, och där kommer sedan Rafa att triumfera genom att krossa Djokovic i finalen – i semin gör Rafa för övrigt processen kort med den där schweizaren. SvD om Del Potro matchen.

Söderling klar för Masters

Hade egentligen inte tänkt skriva något mer om Tennis i år. Men nu när Robin Söderling fått ett frikort till London så blev det ett litet inlägg ändå. Jag tror för övrigt inte att Roger Federer bryr sig särskilt mycket om han tar hem turneringen eller inte. Han hade säkert hellre tillbringat all sin tid framtill uppladdningen inför Australian Open tillsammans med sin unga familj. För i slutändan så är det ju bara slams som räknas. Men för en spelare som Söderling så betyder Masters i London allt, för det gör det väl? Vi får snart veta svaret. Vi har nu fått veta att han inte rår på vare sig Djoko eller Federer, så det ska bli intressant att se hur det går mot Del Potro, Murray samt Nadal.

 

Det enda som talar för Murray är att han har hemmaplan, men hans dalande ner på världsrankingen har inte skett utan anledning. Han hade problem med skador tidigt under karriären, och vem vet, kanske kommer han snart pga av efterhängsna skador bli tvungen att kasta in handduken? Jag tror inte längre på honom. Han är nu för gott akterseglad av Djoko och Del Potro. Vad gäller Nadal så har han ännu inte hämtat sig från förlusten i Paris, och inte mycket talar för honom i London. Rafa är mer till sin rätt över fem set, och kommer säkert att bli hyperfarlig i Melbourne. Så kanske kan Söderling överraska? Låt oss i alla fall hoppas han vinner några matcher.Man får ju som bekant 200 poäng för varje seger.

Söderling på G

En aning oväntat så lyckades idag Robin Söderling ta revansch på Nikolaj Davydenko för förlusten senast i Malaysia. Att det var oväntat för mig berodde mest på den fina form ryssen visat upp sedan utskåpningen förra gången de tu möttes i Paris. I vilket fall som helst så ger detta nu Robin chansen att ta en av de ännu vakanta platserna som återstår till Mastersfinalen i London om ett par veckor. Men han måste då besegra en viss Novak Djokovic i morgon, och det, kära vänner, är något han inte mäktar med.

 

Vår man har nämligen på fyra möten mot serben inkasserat fyra nederlag. Inget tyder på att denna trend kommer att avbrytas i morgon, speciellt inte som Djoko vid vinst kommer att ställas mot Rafa, och det tror jag är en match han inte vill missa. Robin har dock efter morgondagens troliga förlust fallit med flaggan i topp i Paris, då det inte är fy skam att slå ut två så pass farliga spelare på raken som Karlovic och Davydenko. En eventuell seger mot Djoko måste dock räknas som sensationell. Så tyvärr för oss svenskar så får vi nu invänta Australian Open i januari, för då börjar nästa kapitel i sagan om Robin Söderling. Och vem vet, kanske kan han då överraska oss alla igen? Läs SvDs artikel om matchen här.

Zlatan tackar nej till landslaget

Låt mig först säga att landslaget inte behöver Zlatan Ibrahimovic. Fotboll är ett lagspel och vi har tillräckligt med duktiga anfallare som kan ta hans plats, något de gör med glädje och något som de känner stor stolthet inför. Zlatans senaste utspel, att inte vilja spela mer för sitt hemland, påminner mig om när Michael Laudrup tackade nej till det danska landslaget – ett landslag som strax därefter slog hela Europa med häpnad när man vann EM i Göteborg. Vi vet därför alla att en ensam storstjärna varken gör till eller från, speciellt om han inte, som i Zlatans fall, verkar bry sig om landslaget. Jag tror även att det kan bli lättare för Erik Hamrén att leda laget utan Zlatan, för han slipper då oroa sig över att förnärma lagets stora diva.

 

När det gäller andra svenska spelare som tackat mej till landslagsspel så är det speciellt Torbjörn Nilsson man tänker på, och att inte Laban Arnesson lyckades lösa problemet förrän alltför sent blev i slutändan avgörande för den missade biljetten till Mexiko VM 1986. Sverige hade då ett superlag, kanske sitt bästa lag någonsin. Att vi missade Mexiko VM var en katastrof. För mig så var Torbjörn en långt mycket bättre spelare än Zlatan, och om vi haft någon av hans kaliber i Blågult idag, så hade vi nu varit klara för Sydafrika.

 

Ibras ego är helt enkelt för stort för Blågult. Visst har han en ung familj att tänka på, men det har även många andra fotbollsspelare. Kommer osökt att tänka på hur Tobias Hysén avbröt sin semester i somras när han plötsligt fick en förfrågan om han ville vara med i truppen mot Malta. Han var inte ens garanterad spel! Det är sådana takter vi vill se hos våra landslagskillar. Zlatan har nu skämt ut sig. Det är nu plötsligt upp till honom när och om han ska vara med i Blågult. Oförskämt. Fotbollskarriären är kort, och snart är den över. Det gäller därför för honom att ge något tillbaka till alla de svenska fans som älskar honom, för det är dessa fans som gett honom det liv i lyx och sus och dus som han och hans familj nu avnjuter. Fy skäms på dig Zlatan. Läs mer här (SvD) och här (DN).

Tre kronor fick storstryk av Finland

Två raka storförluster mot Finland, nu senast med rekordsiffrorna 0-7, var väl inte riktigt vad Bengt-Åke hade hoppats på. Men mitt i nederlagets bedrövelse så vet vi alla att laget som igår fick smörj i Karjala Cup inte är laget som kommer att spela om OS-medaljer i februari. Och när vi på nytt ställs mot finnarna där borta så kommer det garanterat bli en jämnare tillställning, inte minst beroende på att vi då har en viss Henrik Lundqvist i målet och en viss Nicklas Lidström som back. Tror dock ändå inte på mer än en bronspeng som bäst. Det finns alltför många andra bra lag, och vi kan inte ha marginalerna med oss varje gång. Var förresten inne på svenska YLEs hemsida för en stund sedan och läste kommentarerna där om den finska segern. Alla gladda sig såklart över triumfen över dödsfienden, men samtidigt så verkade man sansat inse att det troligen inte blir lika kul att möta oss i OS. Läs mer om brakförlusten här (DN).

 

För våra damkronor ser framtiden både ljusare och mörkare ut jämfört med Tre Kronors framtid. Ljus ser framtiden ut när man tittar på de fina resultaten man haft mot Finland (vår bronsmotståndare) den sista tiden (man vann ju matchen om tredje pris mot damlejonen i förrgår). Mörk  ser samma framtid ut när man inser att man inte, tillskillnad mot Tre Kronor, har några superstar-förstärkningar från Nordamerika att vänta på inför Vancouver OS. Faktum är att laget kommer att vara än svagare ”over there” gentemot USA och Kanada, eftersom dessa båda lag spelar inför tusentals av sina egna supportrar. Att Kanada kommer att spela inför fullsatta läktare under alla sina matcher vet vi redan, men kanske blir även så fallet för USA? Vancouver ligger ju inte långt från den amerikanska gränsen. Dessa båda lag kommer mao att bli än farligare för de våra att möta där borta än vanligt. Allt annat än en bronsmedalj för tjejerna är således en supersensation. Kanske tom en större sensation än silvret var för fyra år sedan i Turin?

Djurgården kvar i Allsvenskan – tack och lov!

Tack och lov så lyckades Djurgården besegra Assyriska i den andra kvalmatchen hemma på Stadion. En allsvenska utan ett stort Stockholmsderby vill ju ingen ha. Men det satt hårt åt. Först i början av den andra halvleken (52 minuten) så lyckades hemmalaget genom Jan Tauer ta ledningen, och bara knappa tio minuter senare så kom mål nummer två (Christer Youssef). Game on. Segermålet lät dock vänta på sig ända in till slutet av förlängningen (116 minuten) när gamle storspelaren Mattias Jonson (bilden) nickade in segermålet – ett mål som minst sagt var och är guld värt för DIF, Stockholm och Allsvenskan. Att jag, likt många andra, dessutom inte gillar Assyriska gör ju inte saken sämre.

 

Mitt problem med laget är att man inte hyllar den egna hemstaden Södertälje utan ett land (som inte ens finns) i Asien. Klubben borde såklart heta FC Södertälje eller något i den stilen. Man borde hedra sin hemstad och sätta dess namn på kartan. Som läget är nu så har vanligt folk ingen som helst aning om var laget kommer ifrån. Att byta namn hade även varit ett bra sätt att öka invandrarnas integrering i Sverige. I vilket fall som helst så var det helt suveränt att DIF hängde kvar – ett riktigt lyft för Allsvenskan, helt klart. Alltför många småklubbar hänger nämligen nu i vår högsta serie, och av den anledningen så är jag glad att vi slapp att få dit en till, speciellt som nästa års andra nykomlingar, Mjällby och Åtvidaberg, knappast kommer att få mer än 2000 åskådare på sina hemmamatcher. Att många på fotbollsförbundet var oroliga igårkväll är säkert ingen överdrift. Anledningen till att man ökade antalet lag i Allsvenskan var, vad jag förstår, att underlätta för storklubbarna att hänga kvar.

AIK vann dubbeln

AIK befäste idag sin ställning som Sveriges bästa fotbollslag när man övertygande slog tillbaka värsta konkurrenten IFK Göteborg med 2-0 hemma på Råsunda. Ett riktigt styrkebesked och något som göteborgarna inte kan förklara bort. Men det satt ändå rätt hårt åt – första halvlek slutade mållös. Men 20 minuter in i den andra så slog inte oväntat Ivan Obolo, vem annars, till och gav AIK ledningen, och efter det så insåg säkert de allra flesta av oss att dubbeln var i hamn – bla beroende på AIKs starka försvarsspel. Och så blev det, trots att IFK gjorde vad man kunde för att kvittera. Men istället för en kvittering och eventuell förlängning så var hemmalaget ofina nog att göra 2-0 i slutsekunderna genom Antonio Flavio. Publiksiffran var finfina 24365. En minnesvärd dag för AIK mao. Låt oss nu hoppas man får behålla laget intakt så att man kan göra en allvarlig satsning på Europa nästa sommar. Läs mer om dagens match här (DN)

Hamrén äntligen klar

Erik Hamrén har varit mångas favorit till förbundskaptensjobbet, och att han nu äntligen blev klar är helt suveränt. Har länge retat mig på Lars-Åke Lagrell, och befarade det värsta när det verkade som om Hamrén inte kunde komma loss från Rosenborg. Nu löste man alla problem på ett intelligent och sportsligt vis. Förbundskaptensjobbet är ingen heltidssyssla, och att man insåg detta från båda parter (SvFF och Rosenborg) möjliggjorde att att det blev ett lyckligt slut på hela den här affären. Ett extra plus när det gäller Hamrén är att han verkar brinna för jobbet som förbundskapten.

 

Det bästa för mig är att Erik inte behöver gå och gräva ner sig i landslaget förrän efter nästa sommar, något som gynnar oss alla. För vad var det tänkt han skulle sysselsätta sig med tills att Sydafrika VM var färdigspelat? Vi har ju inga tävlingsmatcher att spela? På det här viset så kommer vi att få en helskärpt klubbtränare, i toppform, lagom till när nästa upplaga av Blågult ska spelas ihop – istället för en som gått och drivit omkring i en åtta-tio månader utan att ha haft något vettigt att göra. Att spela en massa meningslösa träningsmatcher är ingen höjdare. Men nu så kan den gode Erik hålla sig skärpt och på alerten med jobbet i Rosenborg, innan landslagsjobbet blir allvar. Helt perfekt. Läs mer här (DN) och här (SvD).

Edmonton Swastikas

Den här fina bilden stötte jag precis på på nätet när jag sökte efter en bra hockeybild att att lägga upp på bloggens sidhuvud. Tjejerna i bilden spelade för det kanadensiska laget Edmonton Swastikas. Bilden togs för övrigt för snart hundra år sedan 1916 – alltså långt innan Hitler börjat använda swastikan som sin symbol. Tänk hur tiderna förändras. Swastikan var på den tiden nämligen en lyckosymbol över hela världen, något den ännu är i Indien (landet symbolen ursprungligen kommer ifrån). En annan intressant sak med bilden är såklart att man redan 1916 spelade damishockey i Kanada, så det är kanske inte så konstigt att de spöar våra damkronor hela tiden. Bara igår i Finland så åkte ju tjejerna på nytt på däng av kanadensiskorna – 0-4 blev det visst. Vi får hoppas det går bättre i Vancouver:-)

Vart har alla fina bilder tagit vägen?

Har precis spenderat över en timme på nätet febrilt letande efter bilder av våra två hockeylag från OS i Turin, utan att hitta en enda bild som var tillräckligt bra eller stor för att kunna användas på bloggens förstasida.

Jag vill minnas att nättidningarna var fulla med stora fina bilder när det begav sig för snart fyra år sedan, men nu är det som sagt nästan helt omöjligt att hitta något.

Hade först tänkt ladda upp en fin bild från Tre Kronors guldmatch, något jag trodde skulle vara världens lättaste sak, eftersom jag fått för mig att nätet var översållat av bilder från den matchen. Men som ni ser gick jag bet på den uppgiften.

Till slut så fastnade jag för en bild av Damkronorna (bilden ovan) från årets VM-turnering i Finland, men inte ens den passade riktigt in – är lite svart i högra hörnet efter beskärning. I övrigt är bilden så klart super.

Hur det går för tjejerna i Vancouver? Medalj såklart. Frågan är bara vilken valör det blir:-)

100 dagar kvar till OS

Nu har nedräkningen inför Vancouver börjat på allvar, åtminstone för de aktiva och deras förbund, men för mig så känns alltjämt OS långt borta. Det är ju ännu bara första veckan av november, och först när jul och nyårshelgerna är undanstökade så kan vi väl börja koncentrera oss på vad som komma skall långt därborta på andra sidan jordklotet på Kanadas västkust. Är för övrigt pessimist när det gäller vår kommande medaljskörd där borta. För inte kan vi väl på nytt ta sju guld? Det finns nämligen en fundamental skillnad på oss och våra norska grannar när det gäller vinteridrott. Exakt vad denna skillnad består i är det ingen som riktigt vet. Men alla svenskar vet att när det väl kommer till kritan när det gäller vinteridrott, och inte gäller ishockey, så brukar det gå åt skogen för oss … och gå åt rakt motsatt hål för Norge.

 

På pappret så har vi dock flera fina guldhopp: Anja, våra skidskyttar och skidåkare. Men lika gärna som sju nya guldmedaljer, så kan vi på nytt kamma noll när det gäller medaljer av den finaste valören (som 1998 och 2002). Men riktigt så illa kommer det väl ändå inte att gå. För mig så var 1994, trots endast 3 medaljer (2 guld och 1 silver) en makalös succé, eftersom vi vann ”the Big One” – ishockey guldet – guldet som slår alla andra guld tillsammans. Turin OS, med sju svenska guld, inklusive ”the Big One”, är således vårt allra bästa OS någonsin.

 

I år, borta i Kanada så är det dock inte mycket som talar för att vi ska kunna försvara vårt guld, för det kommer att bli mer eller mindre omöjligt att göra i lejonets egen kula. Och på samma vis är det såklart även vad gäller våra fina damkronor. Det bästa vi kan hoppas på i deras fall är en seger i bronsmatchen mot finskorna, något som är en prestation i sig, eftersom man då tagit tre raka OS-medaljer. Det blir mao inget ishockey-guld för de våra i år. Men om jag fick önska oss ett guld så hade det tveklöst varit ett till Anja, helst i störtloppet. Insåg precis att jag borde ändra bilden på bloggens första sida. Nadal hör sommaren till. Får nog ladda upp en bild på ett av våra ishockeylag istället:-)Läs mer om OS här (DN)

Ingen tennis på ett tag

Någon kanske undrar varför jag inte skriver något om tennis längre. Svaret är helt enkelt att för mig så tar tennissäsongen slut när matchbollen i herrarnas US-Open final går in. Tiden efter det känns bara som ett enda långt antiklimax. Och det är inte förrän Australian Open börjar i januari som jag riktigt kan börja intressera mig för sporten igen. Men riktigt tennisintresserad blir jag först fram i april när uppladdningen inför Paris, årets för mig bästa slam (utom när en viss schweizare turligt lyckas vinna), börjar. Att man ska hålla på med topptennis året runt är för mig helt befängt. Inga andra sporter gör så. Allsvenskan har tex precis slutat, och nu har man ett fem månader långt uppehåll. Precis som det ska vara, för hade vi orkat följa AIK, IFK, MFF och alla de andra lagen året runt? Nej, jag tror inte det. Det hade helt enkelt blivit för mycket av det goda. Och av den anledningen så borde man lägga ner tennisen med, anser jag, från okt tom dec. Spelarna behöver vila upp sig, och samma sak gäller även alla oss tennisfantaster. Titta bara på Stockholm Open, knappt en enda toppspelare fanns på plats. Ingen ville komma. Nej, tennis ska spelas på våren och sommaren – INTE när det är höst och vinter. Så nu vet ni alla varför jag tar en break från tennis när höstmörkret sänker sig över vårt avlånga land.

Örgryte till Superettan

Örgrytes uppryckning i slutet av Allsvenskan räckte, tyvärr för deras del, inte hela vägen fram. Djurgården knep som bekant kvalplatsen, och tur var väl det. För fyra göteborgslag i nästa års allsvenska hade varit på tok för många. Personligen så anser jag att det räcker med två. I vilket fall som helst så föll ÖIS med flaggan i topp, för man hade häng på DIF inför avslutningsmatchen. Men stockholmarnas suveräna avslutning räddade nästa säsong för alla svenska fotbollsälskare. Nu får vi åtminstone ett stort derby i kungliga huvudstaden, något som definitivt behövs. Bra för sporten samt för publiksnittet.

 

Att ÖIS skulle rycka upp sig på det vis man gjorde var nästan sensationellt efter den minst sagt bedrövliga inledningen på säsongen. Inget lag har väl någonsin startat vår högsta serie på ett sämre sätt. Nu blir det Superettan för de rödblå till våren, och där får man på nytt göra upp med Hammarby, som väl måste räknas som storfavoriter till seriesegern? I ÖIS fall så ser det inte lika ljust ut. Men kanske kan man knipa en av platserna som leder tillbaka till fotbollens finrum igen. Men jag vill inte se dem i Allsvenskan igen så länge som både Häcken och GAIS är där. Det var bara några år sedan när derbyt med IFK var årets största svenska fotbollsmatch. Jag såg själv ett par derbyn då, fenomenala matcher dessutom, med massor av mål inför fullsatta läktare på Nya Ullevi. Men nu med fyra lag från Götet så har IFK-derbyt slutat locka storpublik. Riktigt trist. Men kanske kan man till nästa år bygga upp GAIS-IFK till ett superderby. Hoppas på det:-)

Linköping svenska mästare

Med en match tillgodo så säkrade Linköpings damlag SM-guldet. Utskåpningen av Umeå med 4-0, följdes upp med att enda kvarvarande hotet om mästerskapet, Kopparbergs Göteborg, förlorade sin match mot Djurgården. Guldet till Linköping, något som måste räknas som en första klassens prestation, inte minst med tanke på att klubben bara är sex år gammal. För svensk damfotboll så är detta just den vitamininjektion som sporten behövde. Umeå har nu fått sig en ordentlig tankeställare. Vill man ta upp kampen mot ett storsatsande Linköping som alltjämt är på väg uppåt, så måste man själva satsta ännu mer på sitt eget lag. Att vi sedan har reella hot från andra håll, som Göteborg, Stockholm och Malmö, gör att nästa års damallsvenska kommer att bli någonting i hästväg, tror jag. I vilket fall som helst så var det skitkul att Linköping, Sverige femte största stad, äntligen fick ta hem ett svenskt mästerskap i en av våra stora sporter. Läs mer här på Radiosportens specialsida om de nykrönta svenska mästarinnorna. Och läs mer här (DN).

AIK supportrarna tar med sig nätet

Det finns många kul bilder från debaklet efter matchen i går på Gamla Ullevi. Som den här. AIK-supportrarna tar med sig nätet från målet hem till Stockholm som souvenir. Haha. Visserligen så är kanske inte stormning av fotbollsplanen att rekommendera, men när man precis vunnit SM-guld, och på ett sådant spektakulärt vis som AIK igår gjorde, på bortaplan i Göteborg dessutom, så måste man väl se mellan fingrarna på det hela.

Guldet till AIK

Att AIK igår blev svenska mästare igen var suveränt och ett lyft för allt vad svensk fotboll heter. 2-1 segern borta i Göteborg, i lejonets egen kula, gjorde slut på allt snack om vilka som var bäst. Att man dessutom kom tillbaka från ett 0-1 underläge, när pressen var som störst, var en prestation i sig. Speciellt som Blåvitt var obesegrade på hemmaplan denna säsong. Men som vi alla vet så är marginalerna små inom toppfotbollen, och segern kunde så klart lika gärna gått åt andra hållet. I slutändan så var det troligen den så viktiga poängen man bärgade mot Örebro för några dagar sedan som fällde avgörandet. Hade AIK hamnat i underläge på Gamla Ullevi och varit tvungna att vinna så vete tusan om man rett upp situtionen?

 

Avgörande faktorn var nog ändå AIKs starka försvarspel. Att göra många mål, som IFK, är säkert bra och naturligtvis kul för publiken. Men viktigare ändå är att hålla tätt bakåt, och på den punkten så är det nya svenska mästarlaget svenska mästare. Det finns idag hur mycket som helst att läsa om matchen igår i pressen, så av den anledningen är det inte så mycket mer jag kan tillägga. Men för mig personligen så finns det ingen annan liga i världen som är lika spännande som vår egen gamla allsvenska, och när det blir en sådan rafflande avslutning på den som det blev i år, länge med fem-sex lag inblandade, så känns det nästan lite trist att det hela nu är över. Stort grattis till AIK, värdiga svenska  mästare 2009. Låt mig avslutningsvis ge er namnen killarna som sköt AIK till SM-guld: Antonio Flavio (1-1, 55 min) och Daniel Tjernström (2-1, 85 min). Läs mer här (DN) och här (SVD).

AIK svenska mästare

Tänk så rätt man kan ha: jag tippade redan för en vecka sedan att AIK skulle besegra IFK Göteborg i guldmatchen på Gamla Ullevi med 2-1 … och 2-1 blev även slutresultatet. Tack och lov för det. Inte för att jag är en överdriven AIK-supporter, utan för att jag ansåg att ett nytt guld till Blåvitt inte gagnade svensk fotboll. Faran med IFK är nämligen att man kan komma att börja dominera Allsvenskan på nytt, som man gjorde under stora delar av 80 och 90:talen, och det är inget som vi vill uppleva igen. Av den anledningen så hoppas jag det dröjer åtminstone 10 år tills dess att göteborgarna tar hem SM-pokalen på nytt.

 

AIK var dock värdiga mästare. Inget snack om det. Inget lag har varit svårare att knäcka än Gnaget. Och idag, när man hade en enorm press på sig – inte minst efter att ha hamnat i 1-0 underläge – så visade man att man befann sig i tabelltoppen av en anledning: man var helt enkelt bäst! Kul för stockholmsfotbollen och för svensk fotboll i övrigt, även om jag helst hade sett att något av de mindre lagen, typ Kalmar, Elfsborg, Örebro eller Helsingborg, som mästare. Men nu med facit i hand så är jag ändå rätt så glad att AIK fick en ny mästartitel. Låt oss nu bara hoppas man kan bygga vidare på framgången och ge oss ett starkt svenskt lag i nästa års Champions League kval. Risken för det är dock mer eller mindre minimal. Tyvärr. I vilket fall som helst så är ett stort grattis till AIK på sin plats för den suveräna avslutningen man bjöd alla oss supportrar av Allsvenskan på idag:-) Här är ett fint bildspel från dagens match (SvD).

Borde Stefan Rehn ta över?

Nu efter fiaskot med Erik Hamrén så går jakten på ny förbundskapten vidare. Jag har redan skrivit en hel del om tänkbara kandidater. Mitt förstaval var Pia Sundhage, något jag skrev om en månad innan DN började skriva om saken. Tyvärr så är hon uppbunden av USAs damlag, ett jobb som, handen på hjärtat, är större än att leda ett mediokert nordeuropeiskt herrlandslag. USA har 300 miljoner invånare. Att leda deras landslag är en större grej än att leda Blågult. Inget snack om den saken.

 

Mitt andraval, och någon jag gärna sett jobba tillsammans med Pia, var och är Torbjörn Nilsson. Han har kunnandet, inte minst efter alla år som svensk storstjärna i såväl klubblag som landslag. Och igår på radio så gav även fotbollstokige Marcus Birro sitt stöd för honom på radio. Men det finns även andra namn: Jonas Thern och Roland Nilsson har nämnts av många, eller varför inte u21-landlagets tränare Jörgen Lennartsson? I Lennartsson fall så hade jag dock helst sett honom tillsammans med någon annan. Men att han har kvaliteter som tränare fick vi alla se under sommaren som gick.

 

På sista tiden har ännu ett namn på allvar börjat dyka upp alltmer: Stefan Rehn. Han är en gammal storspelare, har kunnandet, passionen och det viktigaste av allt … han är en vinnare. SM-guld som tränare med såväl Djurgården som IFK Göteborg talar sitt tydliga språk. Och ett nytt SM-tecken kan bli hans redan i morgon. Men hur det än går i guld-finalen på Gamla Ullevi så är väl frågan om inte Stefan är det bästa alternativet vi har att ta över efter Lagerbäck. Jag har alltid ansett honom vara för ung för jobbet, men tiden går fort och han är nu redan 43 år gammal. Insåg inte tills alldeles nyss att han passerat de fyrtio – trodde han var 37-38! Han har alltså den rätta åldern inne. Och ju mer jag tänker på saken, ju mer börjar jag inse att Stefan Rehn är rätt man för jobbet. Men det betyder inte att mina övriga kandidater är mindre bra alternativ. De är samtliga bra. Låt oss bara hoppas att Lars-Åke inte gör något heltokigt nu de närmaste dagarna, för vi har här på hemmaplan många dugliga svenska tränare. Läs mer här (SvD).

AIK mot guldfinal. Hammarby åkte ur.

Tänk så det kan gå. AIK leder Allsvenskan inför sista omgången samtidigt som Hammarby redan har åkt ur. Och inte nog med det Djurgården är ännu väldigt illa ute, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om man åker på smörj i avslutningsmatchen samtidigt som ÖIS vinner. För sådan är vår högsta serie – totalt oviss in i det sista. Gårdagens stora överraskning var dock att Hammarby tappade stort borta mot Trelleborg. En 2-1 ledning tio minuter in i andra halvlek förvandlades hastig och lustigt till underläge i den 81:a minuten. Inför 2538 åskådare så skickade lilla Trelleborg således ner Bajen i Superettan. Starkt gjort av skånelaget. Kanske var beslutet att öka antalet lag i Allsvenskan till sexton inte helt fel ändå, eftersom det gjort det lättare för småklubbarna att hänga kvar. Inte bra för seriens publiksnitt, men rent sportsligt kan man ju inte klaga.

 

Att AIK sedan tog den välbehövliga poängen mot Örebro gör att vi nu måste ge laget favoritskapet i guldmatchen på söndag. Men nog blev vi alla förvånade över hur nervigt man spelade. Någon påpekade att det troligen hade att göra med just nerver. Spelarna började ta det försiktigt. Kanske var man rädda att skada sig och på så vis missa finalen. Man slutade leva i nuet och drömde sig redan bort till Göteborg, och detta fick nästan katastrofala följder för laget då man bara var hårsmåner från att förlora. Att behöva åka ner till Gamla Ullevi tvungna att vinna hade inte varit kul, men nu slapp man det, inte minst pga Daniel Örlund i målet som gjorde flera fina ingripanden. Mer av den varan kommer att behövas på söndag. Tror dock alltjämt på AIK seger med 2-1, efter en superspännande match.

Hamrén inget för mig – om det ska kosta skjortan!

Läste för en stund sedan att det kan komma att kosta tre-fyra miljoner kronor att lösa Erik Hamrén från Rosenborg. Frågan är då om det är pengar som Fotbollsförbundet anser sig ha? För som vi alla vet är det pengar som kunde komma många andra änmer behövande till del, än en av Nordens rikaste klubbar. Varför ens överväga att betala så mycket pengar till Rosenborg? Man undrar ju vidare hur hög lön man tänkt ge Hamrén – två miljoner om året kanske? Vi är nu på väg åt fel håll. Pengar är inte allt. Svennis tjänade fem miljoner pund om året i England, men gjorde trots det storfiasko och blev en hatad man på köpet, och det engelsmännen hatade honom allra mest för var den hutlöst höga lönen han fick.

 

Att bli svensk förbundskapten är ett hedersuppdrag. Att det sedan inte är ett heltidsjobb gör att lönen inte behöver vara särskilt hög. Ett högsta lönetak borde därför ligga på en  miljon om året. Genom att sänka lönen ordentligt så kan vi bli av med alla lycksökare. Mitt förslag är alltjämt att ge jobbet till en gammal storspelare, typ Torbjörn Nilsson, eller varför inte låta två gamla storspelare sköta jobbet gemensamt, typ Jonas Thern och Roland Nilsson? Befria den nya förbundskaptenenen vidare från allt oväsentligt arbete vid Fotbollsförbundet. Låt honon endast ha med spelarna och matcherna att göra, inget administrativt arbete borde läggas på honom. Inte heller arbete när det gäller representation. Den biten kan fotbollsförbundets egna ta hand om.

 

Är det förresten så himla viktigt att vi redan nu utser Lagerbäcks efterträdare? I England har man vid flera tillfällen låtit andra tränare ta över medan man inväntade rätt man på posten, och bara för att vi nu har en landskamp inbokad nästa månad så måste vi väl inte ha en ny förbundskapten installerad tills dess. För mig personligen så borde för övrigt inte Lagerbäck ensam fått bära all skuld till den missade Sydafrika-biljetten, Lars-Åke Lagrell borde även han avskedats. Han har suttit alldeles för länge på sin välavlönade post. Men som vi alla vet så vägrar gamla pampar (som Lennart Johansson, och nu Lagrell) att självmant lämna sina poster. Vi kan därför räkna med att en ny ovärdig förbundskapten, i all hast, snart utses. Och denna figur lär vi sedan dras med i sju-åtta år!

Fördel AIK

Efter gårdagens oavgjorda resultat på Ullevi så måste vi nu hålla AIK som favorit till mästerskapet, speciellt om man även tar hem segern i kvällens möte med Örebro. IFKs nerviga uppträdande mot bottenlaget Halmstad ger allt annat än tilltro på seger mot serieledarna på söndag. Tyvärr för AIK så spelar det egentligen ingen som helst roll hur det går i kvällens match, eftersom man ändå kommer att ha kniven mot strupen i guldmatchen. Men nog kommer det att bli en aning lugnare att kunna ta sig an göteborgarna med vetskapen att det är dem som måste vinna och att det är dem som måste försöka göra mål. Och Tobias Hysén kan väl inte rädda IFK på nytt?

.

Jag höll ända framtill 2-2 mot Halmstad Blåvitt för favoriter till SM-guldet, men vi vet nu att man är lagda åt det nervösa hållet, samt att allt kanske inte är som det ska. Flera stjärnor har som bekant lämnat laget och en sådan åderlåtning kan inte pågå utan biverkningar. Ersättarna kanske är ungefär lika bra rent tekniskt, men det fanns en anledning till att de inte tillhörde förstuppställningen när säsongen startade, något vi nu kommer att få se. AIK är för mig nu favoriter till SM-pokalen. Man åtrår den mer än göteborgarna, tror jag. Lagets gedigna försvarsspel ger dem även en fördel. Och man kommer säkerligen få med sig åtskilliga tusen supportrar till Göteborg. Tyvärr har man valt att spela finalmatchen på Gamla Ullevi. Man borde självklart flytta matchen till Nya Ullevi för att på så vis ge uppemot 25000 till möjlighet att se finalen. Mitt tips är dock 2-1 till AIK. Läs mer om gårdagens match här (DN).

Varför Torbjörn Nilsson hade blivit en suverän förbundskapten

Ibland så är det lättare att titta på en film när man vill förklara något, och så är det även i fallet varför jag anser att Torbjörn Nilsson hade blivit en suverän ny förbundskapten för landslaget. Titta på filmen jag länkat till och se hur han leder träningen med sina tjejer i Göteborg, ett lag som nu har chansen att ta hem SM-guldet rakt framför näsan på Umeå och Linköping. Men vad jag gillar speciellt med Torbjörn är hur ödmjuk han är och på hur roligt alla i laget har tillsammans med honom och med varandra. Se SVTs fina inslag här.

Hamrén klar som ny svensk förbundskapten – enligt Wikipedia!

När jag alldeles nyss surfade runt lite på nätet på jakt efter nyheter om vem som ska bli vår nya förbundskapten, så råkade jag på det här (från Wikipedia):

”I slutet av oktober 2009 var Hamrén ett av de alternativa namnen för att efterträda Lars Lagerbäck som svenska herrfotbollslandslagets förbundskapten, speciellt efter att Lars-Åke Lagrell från Svenska Fotbollförbundet träffat honom personligen i Trondheim den 26 oktober 2009 och dagen efter blev han officiellt klar som ny förbundskapten.”

Tydligen så är det redan klart, om man får tro Wikipedia, att Erik Hamrén är vår nye förbundskapten. Inget står dock att läsa i våra tidningar om saken än. Men av alla namn som finns föreslagna så är Hamrén tveklöst ett av de bättre. Låt oss därför hoppas Wikipedia har rätt, även om jag personligen hellre hade sett att en av våra gamla storspelare, typ Jonas Thern, Roland Nilsson eller Torbjörn Nilsson, hade fått chansen. Läs DNs artikel här (om vad som verkligen pågår?).

OS inte långt borta

Läste precis en intressant artikel i DN om hur våra damkronor nu laddar upp inför det stundande äventyret i Vancouver. Artikeln handlade speciellt om Gunilla Andersson och Kim Martin som delar rum när laget är ute och reser. Efter att ha läst artikeln så slog det mig hur nära OS nu är: snart bara tre månader borta. Tänk att det nästan gått fyra år sedan sist. Otroligt hur tiden flyger förbi. Men Damkronorna kämpar oförtrutet vidare i hopp om OS-medalj. Och om man lyckas knipa bronset så har man tveklöst gjort en bragd. Högre än så kan vi inte sikta, för det är att ställa för höga krav på tjejerna. En intressant sak i artikeln var att se det späckade schemat laget nu har framför sig. Det verkar inte vara många, om ens några, lediga dagar framöver. Det är allvar mao. Inget får längre lämnas åt slumpen. Inga överraskningar är nu välkomna.

 

I Vancouver måste nämligen samtliga matcher vinnas, helst komfortabelt, innan det blir dags att spela om en finalplats mot ett av de båda oslagbara lagen USA resp. Kanada. Och redan nu verkar våra damkronor vara fokuserade på uppgiften. Att man sedan lyckades knäppa finskorna på näsan i mötet i den senaste fyrnationsturneringen (dock endast med 1-0) gjorde ju inte saken sämre, eftersom det blir den eviga dödsfienden som vi lär få möta om bronset i OS. För det blir det väl? I vilket fall så var det kul att läsa att förberedelserna verkar gå bra. Är dock inte själv det minsta fokuserad på OS. Känns ännu långt borta, inte minst pga av att den allsvenska fotbollen alltjämt pågår. Men vi vet nu priset man måste betala för att få vara med och utmana om OS-medaljer. Ett helt år av förberedelser ska ge tjejerna optimala möjligheter att visa upp sig från sina bästa sidor under några få dagar i februari nästa år. Låt oss hoppas det går vägen.

Guldet på väg till Göteborg?

Med endast två omgångar kvar att spela så verkar det som om vi kommer att få guldfinalen vi alla väntat på nere i Göteborg trots allt. Frågan nu är väl bara om AIK ska gå in i matchen som favoriter, som endast behöver spela oavgjort, eller som underdogs tvungna att vinna? Exakt vilket scenario som är det bästa för stockholmarna är svårt att säga. Sunda förnuftet säger väl att det bästa är att ha en poängs ledning för att sedan spela på säkerhet mot ett anstormande Blåvitt, piskade att göra mål.

 

Men för mig har detta alltid varit bland de värsta förutsättningar man kan ha som lag, eftersom man då tenderar att spela i överkant försiktigt. Och så fort som IFK gjort 1-0 blir man plötsligt själva tvungna att börja spela fotboll. Jag hade av den anledningen hellre velat vara den som var piskade att vinna, för då är man mer tänd och koncentrerad på den stundande uppgiftten. Nu är det förvisso ännu möjligt att IFK förlorar nästa match samtidigt som AIK vinner sin, vilket då gör matchen i Göteborg överflödig. Men att stockholmarna ska få guldet till skänks är det väl ingen som tror? Har för övrigt svårt att se något annat än att guldet går tillbaka till Götet, men för fotbollens skull så hoppas jag att jag har fel. För aikarna betyder SM-guldet mer än det gör för göteborgarna.

Söderling kastade in handduken

Hade på känn att Robin Söderling skulle få det tufft mot Marco Baghdatis i Stockholm Open, eftersom han inte verkat vara riktigt på topp. Men att han skulle välja att kasta in handduken redan innan semifinalen börjat är rent ut sagt bedrövligt och ett slag i ansiktet på alla hans supportrar. Vet naturligtvis inte hur skadad han är, men hade jag varit 25 år gammal och endast lyckats vinna fyra turneringar, så hade det krävts en hel del för mig att inte ens komma till spel när en ATP-titel på hemmaplan fanns inom räckhåll. För mig hade Stockholm Open titeln varit större än att bli en av deltagarna i årets Masters slutspel – ett slutspel där jag enbart hade inkasserat en rad nederlag mot bättre spelare. Det är en sak att tvingas ge upp pga av skada under match, men att inte ens komma till spel … Bedrövligt. Och det är än mer bedrövligt när man tänker på hur många gånger Rafa ställt upp med sina värkande knän.

Söderling ska vinna

Allt annat än en slutseger i Stockholm Open för Robin Söderling är ett misslyckande, speciellt som han vid sidan om att ha favören av att spela på hemmaplan även är den högst rankade spelaren på plats. Om han vinner så finns alltjämt chansen för honom att ta den sista platsen i årets avslutande Masters tävling. Men då Robin varit allt annat än jämn i sitt spel sedan triumfen i Båstad, så kan vi inte ta något för givet. Faktum är att årets spelare (under den översta eliten) sedan Wimbledon är Nikolaj Davydenko, mannen som Söderling mosade totalt i Paris, för han har tagit sig själv i kragen på ett fenomenalt vis, inte minst genom de tre tunga titlar han vunnit sedan den förnedringen.

 

Allt är nu upplagt för Robin att ta hem Stockholm Open titeln. Han lär aldrig få en bättre chans att göra så än i år. Och som ny på topp tio rankingen så kanske det ger honom extra självförtroende nu när det behövs som aldrig förr. Rankingen är dock en aning missvisande, för Robin har inte förtjänat topp tio placeringen, utan fick den enbart pga att spelarna över honom på listan tappade poäng från året innan. Han är alltså inte bättre idag än han var för någon vecka sedan. Personligen så tror jag att Söderling nu har nått sin högsta nivå. Han kommer aldrig att vara med och utmana om riktigt stora titlar igen. Men det är inte heller det som är det viktiga. Det viktiga är att vinna mindre turneringar – som den han nu deltar i. En vunnen titel är en titel vunnen, och även en liten vunnen titel slår högre än en förlorad grandslamfinal.

Drömfinalen nära för AIK och IFK

Efter gårdagens resultat i Allsvenskan där Kalmar tappade två poäng hemma mot Gais samtidigt som AIK tog den på förhand så givna trepoängaren på Råsunda (1-0 mot Gefle), så ser det nu alltmer ut som om vi kommer att få en ren drömfinal på Ullevi (troligen Nya?) om mästerskapet i sista rundan. Kalmar förlorade igår sista hoppet om SM-guld, och även vad gäller Elfsborg så måste man väl nu mer eller mindre anse dem som avsågade – såvida inte något spektakulärt inträffar (som totalkollaps för såväl Blåvitt som AIK) under de sista omgångarna. Nej, vi kan nu troligen se framemot drömfinalen i Göteborg med tillförsikt. Inget annat är längre logiskt i denna totalt ologiska liga. Mitt tips är nu att SM-guldet återvänder till Stockholm igen. Oavgjort räcker i dagsläget för att så ska bli. Men jag hoppas att aikarna avgör med segermål, eller varför inte med ett kvitteringsmål i den 94:e minuten. De hade vart nåt de!

Atlantliga? Nej, tack!

I Dagens Nyheter så kan vi idag läsa om nya planer att dra igång en ny sk Atlantliga där svenska klubbar då kan komma att ingå. Som vi alla fattar så betyder ju en sådan liga dödsstöten för Allsvenskan, och förutom en handfull storklubbar (Göteborg, AIK, MFF och liknande) som kan komma att tjäna storkovan, så har vi svenska fotbollssupportrar inget att vinna på affären. Frågan är väl om någon svensk klubb ens kan mäta sig med de skottska, belgiska samt holländska storklubbarna? Tror inte det. Nu antar jag att denna liga dessutom är planerad att pågå under vinterhalvåret? Ingen mer härlig sommarfotboll här uppe hos då mao – åtminstone inte för toppklubbarna. Och vad betyder detta för hockeyn i storstäderna när man samtidigt spelar fotboll?

 

Men det stora problemet väl ändå att man säljer ut våra gamla fotbollsklubbar till utländska ägare, för detta är vad som kommer att ske. Atlantligan betyder döden för svensk föreningsfotboll, eftersom fotbollsföreningarna då blir regelrätta företag. Det som förstörde europeisk klubbfotboll var Champions League, och inte ens en atlantisk liga kommer att göra våra inhemska småklubbar till stora namn på kontinenten. Det är därför bäst att vi tackar nej till projektet innan man tar det till nästa fas. Och vem vill för övrigt gå och titta på matcher mellan AIK och PSV en råkall vinterkväll på Råsunda? Inte jag i alla fall. Nej, svensk fotboll hör sommaren till. Så har det alltid varit och så ska det förbli framöver.

Goodbye, Mr Lagerback!

Har haft lite datastrul de senaste dagarna, och av den anledningen så slapp ni alla att läsa vad som säkerligen blivit en bitsk krönika över Lars Lagerbäcks avslutande match som svensk förbundskapten – och tur var väl det det? Alla mina trogna läsare känner så klart till att jag inte var ett stort fan av Lasse, något som berodde på att han inte gjorde det hedervärda och avgick efter VM i Tyskland för lite drygt tre år sedan. Hade han gjort det, så hade vi alla nu tänkt tillbaka på honom och hans tid som ansvarig för vårt kära fotbollslandslag med värme. Han misslyckades som bekant kapitalt i Tyskland, och Blågults skandalöst dåliga resultat där fick oss alla att inse följande: Lagerbäck hade inte vad som krävs för att kunna mäta sig med världens övriga topptränare.

 

Fotboll på högsta nivå är nämligen att likna vid ett parti schack. Man måste kunna tänka flera drag fram, och dessutom vara kapabel att bemöta oväntade attacker från motståndaren. Detta kan inte Lasse. Han har inte vad som krävs, för hade han haft det så hade han nu sedan många år tillbaka varit en av Europas stortränare, med flera tunga titlar från någon av de stora ligorna i bagaget. Han borde alltså, anser jag, avgått direkt efter VM i Tyskland och gett någon annan chansen. När man sedan tänker på att Lasse hade en viss Zlatan Ibrahimovic i laget, och inte ens då kunde få laget att spela övertygande, så …

 

Ingen borde få stanna kvar längre än över två mästerskap, såvida det inte handlar om en exeptionell person med extrordinära kunskaper, något Lasse inte är samt inte innehar. Pga denna hans inbilskhet, så har Sverige nu missat Sydafrika VM, ett VM där vi borde varit med – som gruppvinnare. Segern mot Albanien är för mig inget alls värd, för det var en totalt betydelselös match. Sverige hade ingen som helst press på sig, och då är det ju heller ingen konst att vinna.

 

Men låt oss nu inte gräva ner oss alltför mycket över den missade VM biljetten, för vi har åtminstone Danmark att hoppas på, och det är något jag definitivt kommer att göra. Låt oss även hoppas att pamparna vid Fotbollsförbundet INTE förhastar sig, utan lugnt och fint nu inväntar att den rätte/rätta (Pia) dyker upp. Visserligen så är chansen att vi kan knyta till oss Pia nu mikroskopisk, men större under har inträffat.

 

Men det vi absolut måste undvika är en ny traditionell fotbollstränare, för när det gäller landslagsspel så handlar det om något helt annat än den vanliga lunken som återfinns i seriefotbollen. För mig så måste förbundskapten väljas från den lilla exklusiva skaran f.d. storpelare från Blågult som finns tillgänglig, av den anledningen att jag inte tror att man kan sätta sig in i vad det handlar om utifall man inte själv redan varit med och smakat på hetluften från planen. Det handlar således endast om en handfull spelare somkan komma i fråga, och mitt förslag är att låta två eller tre av killarna från 90talets landslag bli dem som gemesamt tar över jobbet som förbundskapten/er.

Sarah Sjöströms vardag

Läste för en liten stund sedan i DN om hur vår simstjärna Sarah Sjöströms vardag ser ut, och nog har hon dagarna fullbokade alltid – med träningar, tävlingar och skolarbete. Själv hade jag aldrig kunnat leva lika disciplinerat, men vill man bli bäst så måste man satsa för fullt. Något som jag reagerat för positivt när det gäller Sarah, och då vet jag nästintill inget alls om henne, är hur fin familj hon har, för utan förädrar som alltid ställer upp i alla lägen går det inte att lyckas. Föräldrarna är tydligen med Sarah på så gott som alla tävlingar, så det är kanske inte heller så konstigt att det nu går så bra för henne i simbassängerna världen över. Läs DNs artikel här. 

Pia Sundhage trivs bra i USA. Tyvärr.

Som tur är för Fotbollsförbundet så trivs Pia Sundhage bra med jobbet som USAs coach, eftersom man då slipper alla onödiga kontroverser när det gäller jämlikhet och sådant trams? Att Pia idag i DN säger sig vara övertygad om att jobbet som förbundskapten inte hade varit något problem för henne att ta itu med understryker bara vad jag tidigare länge hävdat, nämligen att hon tveklöst hade varit rätt person för jobbet. Och detta menar jag på allvar. Artikeln i gårdagens DN var inte uppriktigt menad, tror jag, utan enbart ett sätt att få lite uppmärksamhet. Men då Pia nu är fast ”over there” i tre år till, så går vi alla nu miste om chansen att skriva världshistoria. Tyvärr.

 

Pia är nämligen den enda kvinnan som kan sköta jobbet, åtminstone för tillfället, inte bara beroende på att hon har alla kvalifikationerna som krävs, utan även på hennes personlighet. Hon är en ledartyp, och en levande fotbollslegend – en av Sveriges största genom tiderna. Men vem vet, kanske kan hon ta över om tre år – efter att Lagerbäcks efterträdare gjort fiasko? Låt oss hoppas på det. För jag har nu bestämt en känsla av att man på nytt kommer att välja fel. Problemet för mig är att allt för mycket pengar nu verkar vara i omlopp igen. Och pengar var ju anledningen till att Lagerbäck inte ville sluta frivilligt, för var hade han kunnat få ett lika välavlönat jobb någonstans? Svar: ingenstans. Att han nu avgår är ju som vi alla vet inte riktigt sant, för han får naturligtvis inte fortsätta även om han vill.

 

Förbundskaptensjobbet är ett hederuppdrag, och man borde av den anledningen sänka lönen drastiskt. Lönetaket borde ligga på 1 miljon. Man borde vidare inte gå ut och leta efter en efterträdare, utan istället låta intresserade söka jobbet på eget initiativ. Och det finns heller ingen anledning att stressa. Låt det ta den tid det tar. Och allt snack om att gå utomlands är bara ett ”no, no”. Att sedan Zlatan har fräckheten att ha synpunkter på vem den nye förbundskaptenen ska bli, och att han inte vet om han ska fortsätta eller inte, är rent ut sagt hutlöst. Sverige behöver inte honom, så om det inte passar så kan han dra dit pepparn växer. Danmark vann som bekant EM i Göteborg utan sin superstar Michael Laudrup, och troligen kan Sverige spela mer som ett lag utan Zlatan.

 

I vilket fall som helst så är det synd att vi gick miste om Pias tjänster, för ingen egotrippad svensk fotbollspelare hade vågat sticka upp mot henne. Har man skinn nog på näsan att hantera USAs bästa damlandslag, med allt vad det innebär, så har man skinn nog på samma näsa att hantera allt som ett svenskt landslag kan uppbringa. Tyvärr så tror jag inte att den nye, och av allt att döma manlige, förbundkaptenen som Blågult nu får kommer att få det särskilt lätt att hantera Zlatan. Hur vinner man hans respekt om man är en okänd tränare? Svaret är såklart att det är nästintill omöjligt. Enda alternativet, tror jag, är därför att välja en gammal storspelare – typ Jonas Thern, Roland Nilsson eller någon av den kalibern, eller varför inte Torbjörn Nilsson? Men vem vet, kanske kan det bli Pia ändå. Låt oss hoppas på det. För visst hade det varit kul att få skapa lite världshistoria och få sätta Sverige på kartan igen, även om det bara blir för en lite stund:-) Läs DNs artikel om Pia här

Pia Sundhage: bästa alternativet!

 Pia Sundhage

Henrik Larsson i all ära, men för mig så har det sedan lång tid varit uppenbart att den mest lämpliga kandidaten till jobbet som förbundskapten är en kvinna – Pia Sundhage. Pia är en vinnare. Hon har varit med i hetluften på högsta nivå som aktiv, samt som förbundskapten. Vi vet alla att hon tog USAs damlag till OS-guld. Och att hon skulle misslyckas med det svenska herrlandslaget är uteslutet. Enda orsaken till att man inte törs ge henne jobbet är så klart att hon är en kvinna, samt att man är oroliga att spelarna skulle få det svårt att ta order från henne – just för att hon är en kvinna!

Nu tog ju spelarna order från en pajas under en lång rad år, utan att någon av spelarna klagade på det! Så varför inte ge jobbet till en person som verkligen vet vad hon talar om (Sundhage), istället för till en som bara låtsas vara expert (som Lagerbäck låtsades). Vi har nu haft en storskojare vid rodret i tiotalet år, så låt oss därför ta tillfället i akt och ge jobbet till en som bevisligen kan utföra det. Det svenska herrlandslaget är ett självspelande piano, med flertalet klasspelare. Som läget är idag så ska vi alltid hamna bland de två främsta lagen i våra kvalgrupper. Inga ursäkter accepteras. Av den anledningen så behöver vi någon som vet hur det är att vinna, och den personen är Pia Sundhage.

Att man i DN talar sig varma över Svennis är bedrövligt, för den mannen är idag avskydd i England och Mexiko, och det av en anledning – han är inte hälften så skicklig som han utger sig för att vara. Faktum är att ända sedan UEFA triumfen med Blåvitt 1982 så har han inte uträttat någoting minnesvärt. Att vinna titlar i Portugal, en av världens mest ojämna ligor, är ingen bedrift. Och att under alla år i Italien endast ta hem ETT scudetto, och det först när man köpt upp hälften av världens bästa fotbollsspelare, är som vi då förstår inte heller något att skriva hem om. Personligen så hade jag inte velat ha den här överskattade och falska figuren ens om han gick med på att jobba gratis. 

Henrik Larsson är för mig ett namn för framtiden, men inte förrän tidigast om en fem-sex år, dvs först när dagens spelare i Blågult (av det gamla gardet) har slutat. Men kanske kan han när han lagt skorna på hyllan bli Pias assistent och den vägen förbereda sig själv för dagen han ev själv ska ta över. Jag är ingen överdriven förkämpe för jämställdhet. För mig är Sundhage helt enkelt det enda reella alternativet vi har. Vi har nämligen här att göra med spelare som redan kan allt och som är topptränade, och allt som nu behövs är för någon insatt att få alla pusselbitarna att falla på plats. Och detta kan Pia bättre än någon annan svensk tränare jag känner till.

Folk har idag glömt bort att man förr om åren inte ens hade en förbundskapten, och det gick bra ändå. Jobbet är nämligen inte en heltidssysselsättning. Det går alldeles utmärkt att sköta arbetet på deltid. Under flera månader i sträck är det inga matcher, och spelarna har man då endast sporadisk kontakt med. Det enda vi behöver är någon som vet vad hon kan när det behövs. Vi blev alla lurade av Lagerbäck, för vi trodde att han var en klok gammal professor eftersom han hade glasögon på näsan. Nu håller vi på att bli lurade åt andra hållet: bara för att Pia är en kvinna så betyder ju inte det att hon inte är kapabel att leda vårt kära fotbollslandslag – herrversionen! Och som extra plus, om vi ger Pia jobbet, så leder vi med henne hela världen i rätt riktning mot en mer jämställd och rättvis värld. Att vi sedan dessutom blir Europamästare gör ju inte saken sämre:-) Läs DN här och SVD här

Godnatt, Lagerbäck!

Efter kvällens förlust nere på Parken i Köpenhamn så är det nu dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig och överlämna rodret åt någon annan – och då helst till en person som är kvalificerad att inneha posten som svensk förbundskapten. Lars Laban Lagerbäck har misskött sig å det grövsta, inte enbart pga att han varit oduglig som coach, för man kan ju bara göra det man kan, utan även genom sin överlägsna attityd. Han är en besserwisser. Bara för att man har glasögon så betyder ju inte det att man är en professor. Lagerbäck är vid jämförelse med Morten Olsen, som är en levande dansk fotbollslegend, ingenting annat än en nolla och en pajas, något vi fått uppleva under så gott som samtliga mästerskap där han lett vårt svenska lag, och något vi nu har bevis på en gång för alla: FÖR SVERIGE HAR NU MISSAT VM!

 

Tack Lasse! Bra gjort. Har redan skrivit vad jag anser om den här skojaren, i flera tidigare inlägg, så att det både räcker och blir över, och behöver därför inte upprepa mig ånyo. Tack och lov så återstår det nu bara en match till under denna odugliga skojare, eftersom vi i afton förlorade vår VM-biljett definitivt. Hade vi haft en riktigt förbundskapten så hade det varit Sverige – och INTE Danmark! – som nu var klart för Sydafrika, för så bra spelarmatrial har vi. Att ett lag med en världsstjärna som Zlatan inte ens kan komma tvåa i sin VM-kval grupp är en skandal. Att så inte blev fallet är helt och hållet Lars Laban Lagerbäcks fel. Låt oss nu snabbast möjligt knyta till oss Pia Sundhage, för hon kommer tveklöst att få ordning på Blågult igen. Läs mer om kvällens match här (DN) och här (SvD)

Ska Söderling äntligen besegra Djokovic?

Alla svenska tennisvänner har precis som jag, ända sedan vinsten mot Nadal i Paris, gått och väntat på att Robin Söderling skulle få möta någon annan av topp fem spelarna än Roger Federer, en spelare han som bekant mött och fått stryk av i tre slam på raken. Men nu, i morgon, så står världsfyran Novak Djokovic på andra sidan nätet, och det är en spelare som svensken aldrig besegrat, trots tre försök. Så den sammandrabbningen kommer att bli synnerligen intressant.

 

Mitt tips är att Robin tar hem segern. Han är ett nummer större nu som spelare än han var innan den där matchen mot Nadal i Paris. Och nu med självförtroendet på topp så tror inte jag att Djoko kan rå på Robins knallhårda servar och dödliga forehandslag ner mot baslinjen. Söderling är mao favorit. Håller han sina servar, samt håller sig lugn och fin i tie break, så vinner han matchen i två raka. Serben är förvisso en klasspelare och världsartist, men jag tror inte han vill vinna lika mycket som Robin. Vi minns alla än hur Djoko mer eller mindre lät Federer vinna semin i US-Open, en match serben kunde vunnit.

 

Det står dessutom mycket mer på spel för Söderling, eftersom han nu bara är några få futtiga poäng ifrån att bli en topp tio spelare – för första gången i karriären. Han är vidare inte helt borta när det gäller att kvala in till den avslutande masters turneringen i London, och detta innebär att han nu säkert kommer att göra allt som behövs för att inte bara vinna semin mot Djoko, utan även finalen mot Nadal på söndag. Och den matchen – finalen (om den blir av) – är en munsbit som hela tennisvärlden gått och väntat på ända sedan maj. Men först så måste alltså Djokovic slås ut, och det kommer även att ske.

Blåvitt på väg mot guldet

Först i den 94:e minuten så lyckades Stefan Selakovic slå in segermålet i derbyt mot GAIS. Det satt mao hårt åt, men kvällens seger (2-1, efter två Selakovic mål) mot den formstarka lokalkonkurrenten gör nu att Blåvitt på nytt seglar upp som storfavorit till seriesegern. Endast en liten poäng bakom AIK befinner man sig nu, och med blott fyra omgångar kvar så är det inte mycket som längre tyder på något annat än fyra raka segrar för göteborgarna. Även om båda topplagen vinner de tre matcherna som återstår innan ”finalen” på Ullevi (Nya eller Nygamla?) så kommer IFK att vara favorit till mästerskapet. Personligen så tror jag att det gynnar AIK om man inför den matchen har halkat ner på andraplats, eftersom man då inte kommer ha lika mycket press på sig som man hade haft om man ”bara” behövde undvika förlust i Göteborg. Mitt tips är därför att laget som innehar plats två i Allsvenskan inför avslutningsomgången kommer att ta hem mästerskapet. Men troligen så betyder detta tips från mig att (redan avhängda?) Kalmar försvarar sitt guld från i fjol:-)

Lurade Elfsborg av AIK guldet?

Ja nog kan man nu börja befara att AIK kan komma tappa SM-guldet efter kvällens 0-0 match borta i Borås. Visserligen så är ett oavgjort resultat mot Elfsborg borta ingen skam, men IFK Göteborg har nu på nytt allt i egna händer och kommer att kunna avgöra på ett fullsatt Nya eller Gamla Ullevi i sista omgången. Har nu svårt att se hur Kalmar och Elfsborg ska kunna vara med och hota om slutsegern framöver. För det troliga är väl nu ändå att Blåvitt tar hem de fem återstående matcherna. Och om man gör det så blir man mästare. De två tappade poängen ikväll för AIK betyder mao att guldet nu går tillbaka till Götet, eller kan stockholmarna själva vinna sina avslutningamatcher? Som vanligt så är det ingen som har en aning hur det här kommer sluta. Och vem vet kanske kan ännu Kalmar och Elfsborg vara med och utmana om slutsegern. Mitt personliga tips är dock att sista tåget nu gått för dem båda. Lagen har haft sina chanser att ta sig ikapp toppduon, men en vacker dag så får man sista chansen, och den har man nu redan fått och undlåtit att ta.

Bottentrion klar

I och med gårdagens två resultat i Allsvenskan så är det numera i praktiken klart att minst två av lagen Hammarby, Djurgården och Örgryte kommer att åka ur. För det ska nu mycket till för att något av dessa lag ska kunna kravla sig över kvalstrecket, speciellt som BP vann över Gefle med 1-0. Att ÖIS samtidigt förlorade ”borta” mot Häcken gör nu att vi kan sluta tro på mirakel. Bottenlag kan förvisso ibland få till det i slutomgångarna och vinna några matcher, men att vinna fem matcher på raken är totalt uteslutet. Vi får nu inse faktum, de tre lagen i bottenträsket är där nere av en anledning, och den anledningen är att man hör hemma där. För fotbollens skull så får vi nu hoppas att ÖIS åker ur, för att på nytt ha fyra göteborgslag i högsta serien är inget som gör den gott. Och nog behövs åtminstone ett stort Stockholmsderby varje år.

Fördel Elfsborg?

Att det svänger ordentligt i Allsvenskan är inget nytt. Och nu när serien går in i sitt slutskede så har vi endast fyra lag kvar som slåss om guldet, för nu är både Helsingborg och Örebro definitivit avhängda. Och den för mig kanske hetaste kanditaten till mästerskapet är nu Elfsborg, speciellt efter arbetsegern i ”måstevinnamatchen” borta mot Halmstad. Man verkar nu ha hittat tillbaka till formen igen – samtidigt som man även har lite tur. I nästa omgång har man nu dessutom chansen att sätta AIK på plats, och det kommer man säkert även att göra, inte minst beroende på att stockholmarna brukar ha det svårt i Borås. Om Kalmar och IFK samtidigt vinner sina matcher så har vi endast två poäng som skiljer ettan från fyran. Ingen kan då (eller idag) avgöra vilket av dessa fyra lag som kommer att ta hem SM-pokalen.

 

AIK har dock allt i egna händer, men slutmatcherna blir väldigt tuffa, speciellt avslutningsmatchen i Göteborg. Men kan Flavio göra ett par cirkusnummer till så kan det räcka för att ta laget hela vägen. Sättet man slog tillbaka Djurgården på igår var imponerande, och 2-0 var rejält i underkant. Men kanske var det ändå ett bra resultat för AIK, eftersom målexplosioner ofta kan leda till övermod. Det är mao bättre att vinna med normala siffror, för det håller spelarna mer på alerten och ser till att de inte blir alltför självsäkra.

 

Och man behöver vara på alerten som aldrig förr när man i nästa match åker till Borås, för annars är det roliga antagligen över för i år. Många trodde att Elfsborg var avhängda efter brakförlusten mot Malmö (0-5), men nu är man alltså med i toppstriden på nytt. Och vad sedan gäller Blåvitt så har man nu insett att man kanske sålt bort guldet genom att sälja flera stjärnor. Att mitt under innevarande säsong åderlåta laget som man gjorde är inget att föredra, och att sedan Tobias Hysén blev skadad har ju inte underlättat precis. Men kanske kan man med den rutinerade Niklas Alexanderssons hjälp nu få ordning på spelet igen och förhindra att man tappar ytterliggare mark i toppen. Läs mer om AIK-DIF här (DN).

NHL, lämna Foppa ifred!

Peter Forsberg är på nytt på alla löpsedlar efter den senaste matchen på Hovet. Här har vi nu alltså en kille som efter bara två spelade matcher i Elitserien tydligen redan är hett villebråd för åtskilliga NHL-klubbar. Det är ju inte klokt. Foppa vet ju inte ens själv om han kommer att spela nästa match, än mindre om han kommer att hålla fram till jul, eller ännu mindre om det blir något OS nästa vår. Karriären kan vara över redan i eftermiddag. Men trots det så vill man redan lura över honom till andra sidan Atlanten. Och vad värre är … om han spelar två matcher till i Elitserien så får han inte spela i NHL i år – pga deras regler. Nog låter detta helt sinnesjukt.

 

Foppa behöver inte det här, tror jag. Det bästa för honom nu måste väl ända vara att han lugnt och fint koncentrerar sig på MODO och Elitserien – en match i taget. NHL borde, anser jag, nu vara ett avslutat kapitel. Han har inget mer att bevisa ”over there”. Och som vi alla vet så blir gamla skador aldrig riktigt läkta, och att åka tillbaka till Nordamerika kommer antagligen bara att sluta i besvikelse, som sist, och med ett nytt långdraget skadehelvete. Sen får man ju fråga sig vad som är fel med att avsluta karriären i MODO? Foppa lämnade som bekant klubben i all hast för NHL-äventyret, och om det är någon klubb han är skyldig något så är det hemmaklubben och definitivt inte Philadelphia eller Denver.

Piteå vann igen

Noterade för en stund sedan att Piteå idag vann sin blott andra match för året i Damallsvenskan. Med 2-1 så slogs Örebro tillbaka. Men det satt hårt åt, först i den 89:e minuten så slogs segermålet in  – till de 1690 åskådarnas stora glädje. Och så långt allt väl. Men när jag kollade upp vad storförlorarna Piteå pysslat med sedan sist (har varit paus i 2 månader pga landsslagsspel) så visade det sig att man idag presenterade fyra nyförvärv: tre nigerianskor och en amerikanska. Tydligen så är man beredda att hålla sig kvar i högsta serien till varje pris?

 

Och man snabbimporterade nu alltså fyra utomeuropeiska fotbollstjejer av den anledningen. Trist och dålig stil. För vad svensk damfotboll behöver är inte en massa importer, utan fler möjligheter för våra svenska tjejer att få spela toppfotboll. Man borde därför se till att övergångar som dessa fyra stoppas i framtiden. Att tre nigerianskor nu får spela damallsvenskt istället för tre svenska tjejer är inget som gynnar vårt landslag. Tvärtom. Visst kan man knyta till sig en och annan toppspelare – typ Martha – men att ett bottengäng som Piteå nu tar in fyra nya spelare på en gång, för att försöka lura av Kristianstad damallsvenskstatus, är inget annat än skandalöst.

 

I toppen av Damallsvenskan så har det nu, precis som i killarnas serie, börjat hetta till riktigt ordentligt. Umeå och Linköping har nu med fem omgångar kvar samma poäng. Och som om inte det var spännande nog, så skuggar Göteborg de båda topplagen tre poäng bakom. Umeå tappade något överraskande två givna poäng på hemmaplan idag mot AIK, och denna fadäs kan nu som vi alla säkert inser komma att bli ytterst kostsam för norrländskorna framöver. Givetvis så håller jag tummarna för någon av de två uppstickarna, eftersom det hade varit kul med nya mästare i år.