
Det var såklart ett väldans fint OS i Korea för oss svenskar — sju guld, sex silver och ett brons är inte fy skam — när man drar sig till minnes de flertaliga OS-en innan Turin 2006, där vi tom. kunde bli utan en enda guldmedalj, som 1998 och 2002.
Anser dock inte att årets OS är vårt bästa någonsin, för det handlar inte bara om antalet guld, så ytliga är inte vi svenskar. Anser istället att samtliga OS från Turin till Korea på det stora hela är fullt jämbördiga resultatmässigt.
Det som talar för Turin som bäst är såklart att vi tog hem hockeyguldet, hela spelens överlägset tyngsta guld, och ett guld som en stor del svenskar och finnar hade nöjt sig med och med glädje tagit, även om man inte fick med sig en enda medalj till hem.
Av den anledningen så blev ju tex. Lillehammer 1994 en succe iom. att vi då vann hockey-guldet (vårt första) sista dagen. Totalt sett fick vi ju bara tre medaljer, inga i skidåkning, men det glömde vi bort så snart som Foppa hade satt den avgörande och nu klassiska straffen. För många är ju detta även alla tiders största svenska idrottsögonblick i OS. Tom. mina totalt idrottsointresserade gamla föräldrar följde finalen och var vilda av glädje när guldet var klart.
I Vancouver fick vi sedan ”bara” med oss fem guld, men sicka guld det var — fyra av dessa guld är oförglömliga. Vem kan glömma Marcus Hellners dueller med Northug, som båda slutade med OS-guld för oss. Och vem kan glömma hur Charlotte Kalla, blott tjugotvå år ung, slog till och vann vårt första skidguld på damsidan sedan 1968? Och vem kan glömma hur Björn Ferry slog till på jaktstarten och vann sitt OS-guld?
I Sotji så blev det förvisso blott två guld för oss, men båda dessa guld är såklart oförglömliga, inte minst för att det återigen var Kalla och Hellner som slog till, denna gång på stafetterna. Där körde de ju på på sådant vis att norkarna missade pallen i båda fallen. Dessa båda makalösa triumfer på två av de tyngsta distanserna i hela OS gör Sotji till en succe. Vi hade marginalerna med oss på stafetterna, men tyvärr inte på de individuella loppet, där vi ofta fick nöja oss med silver. Det blev dock elva medaljer totalt i vår nationalsport skidåkning och det betyder att Sotji var en dundrande framgång.
I Korea har vi som sagt vunnit sju fenomenala guld och jag hade nog hållit årets OS som det bästa någonsin om det inte var för det faktum att våra herrar misslyckades så kapitalt på skidor. Men vi vet ju nu att det inte var pöjkarnes fel allena, utan att våra s.k. experter på vallning var dem som ställde till det för både dam- och herrlagen så att det gick så fasansfullt åt skogen som det gick.
Hade vallarna skött sitt jobb perfekt så hade vårt skidlandslag tagit hem en fyra-fem medaljer till (minst två hade gått till herrarna) av vilka säkert två hade varit guld! Kalla blev ju bortvallad på både tian (som hon hade vunnit med bra vallade skidor) och tremilen (där hon minst kommit tvåa med bra vallade skidor), något som vi f.ö. alla klart kunde se igår. Hon bytte ju till sig nya skidor … som var sämre än de hon hade innan! Skandal att man kan valla så illa i nästan varje lopp i ett OS!
En annan avgörande detalj som stör oss alla när vi minns Korea-OS är såklart att Tre Kronor vek ned sig mot det tyska blåbärslaget. Vi hade ju redan mött dom en gång och borde mao. ha fattat att vi var tvungna att köra över dom ordenteligt i kvarten. Hade vi gjort det så hade guldet utan tvekan kommit hem till Sverige igen och vi hade då idag haft stor mottagning för alla våra OS-hjältar i Kungsan.
Men som vi nu inser så handlar ett OS inte enbart om antalet guld och medaljer, utan minst lika mycket om hur mycket medaljerna betyder för oss. Det som saknas när det gäller Korea-OS är pricken över i. Ett hockeyguld hade behövts för att göra äventyret i Pjongtjang störst av alla OS-diton. För mig så handlar dock OS först och främst om skidor, och då är det längdåkning vi snackar om här, med utförsåkning strax bakom. Ett OS utan ett par guld på skidor är och förblir mao. ett fiasko! Alla andra guld är dock ett häreligt bonus.



Inte så mycket att säga om saken att våra slalomhjältar, med Andre Myhrer och den underbara Frida Hansdotter i spetsen, idag redan åkte ut i kvartsfinalen i den avslutande lagtävlingen. Marginalerna är så klart oerhört små och de bästa lagen är så pass jämna att det på förhand är omöjligt att sia om utgången.































































En rent ut sagt skrämmande uppvisning fick vi alla idag se i Paris när Rafael Nadal fullkomligt utplånade sin motståndare (en georgier vars namn ingen längre minns) med osannolika 6-0, 6-1, 6-0! En s.k. missmatch som var över på 1 timme och 30 m.
