Påven ger Gunde sitt stöd mot Northug!

Från Vatikanen så har nu påven Benedictus XVI mitt under middagsgudstjänsten i Peterskyrkan tagit öppet avstånd från Petter Northugs minst sagt oförskämda påstående att han är en bättre skidåkare än Gunde.

Under en dryg halvtimme så förklarade påven – på perfekt svenska, ett språk han lärde sig på åttiotalet när han religiöst följde Gunde på alla hans tävlingar – inför en förstummad publik att han nu funderade på att bannlysa norrmannen.

Han har vidare kallat hem samtliga norska biskopar och präster i protest mot den totalt befängda och ogudaktiga attacken på den svenske skidguden.

Det finns bara en Gud och en Guds son, sa påven, och det finns bara en Gunde. Allt annat är hädelse.

Ord och inga visor med andra ord. Och det övervägs nu tom att eventuellt montera ner alla norska kyrkor, eftersom landet nu befaras vara totalt ogudaktigt.

Kanske kan vi använda de norska kyrkorna någon annanstans framöver, sa påven dystert och med darr på rösten, men det är nu i Guds händer. Må han förbarma sig över Norges folk.

Hela den norska regeringen sitter nu i krismöte och väntas inom kort fatta ett beslut om huruvida man ska tvinga Northug att göra klart sin söndagsskola som han avbröt som trotsig sjuåring – i ett sista desperat försök att göra honom mer ödmjuk och from. 

Northugs ogudaktiga uttalanden vad gälller Gunde har nu försatt hela Norge på randen av en total katastrof.

Seismologer bosatta i Strömstad befarar att hela landet snart kan komma att rasa samman och försvinna i havet. Kristna och andra religiösa norrmän flyr nu städerna i hopp om att undkomma Guds vrede.

Gunde eller Northug?

Tiger Woods hyllar Gunde!

Senaste nytt från Amerika är att nu självaste Tiger Woods offentligt gett sitt stöd till Gunde. Från Vita Husets trappa så meddelade han nu på morgonen svensk tid vid en extrainkallad presskonferens att Petter Northug nu gått över gränsen för allt som är anständigt och moraliskt riktigt.

Att påstå att Gunde inte hade varit en match för honom i skidspåren har förargat hela det amerikanska folket med omnejd, och Woods funderar nu på att avbryta sökandet efter Osama Bin-Laden för att istället söka rätt på den oförskämde norske gutten.

Den av många emotsedda comebacken på golftouren har nu skjutits på framtiden av Woods efter rådslag med den amerikanska regeringen. Detta är för stort för att jag ens ska kunna börja fundera på golf igen, sa Tiger lågmält, tyngd av stundens allvar.

Inom vissa kretsar vid Pentagon så vill man tom ta hem hela styrkan från Afghanistan för att genomföra en blixtattack på Norge, något som varken Woods eller Obama än så länge har uteslutit. Tiger sa tom att han nu kände för att verkligen göra sitt förnamn rättvisa, så arg var han.

Upprördheten i USA är mao påtaglig, och folk har nu börjat gå ut på gatorna där för att öppet visa sin avsky över hela den här minst sagt olustiga situationen.

Man eldar nu upp lusekoftor för fulla muggar på i stort sätt vartenda torg och varenda liten amerikansk bakgata. Norges Natomedlemskap är även det nu i fara.

Men i denna stund av kris så har Woods hustru Elin uppmanat Pentagons generaler att inte förhasta sig, utan istället ge Northug en sista chans att offentligt be Gunde om ursäkt. Världen håller andan.

Federer hyllar Gunde

Nu har även tenniskungen, men dock ej OS-vinnaren annat än i dubbelspel, Roger Federer uttalat sig i den alltmer olustiga Northug-sagan. Ända borta från snöigaste Alperna har han med sorg i hjärtat följt Northugs oförskämda påhopp på den svenske skidmästaren, och igår kväll så ansåg han att det fick vara nog.

I ett direktsänt tal till nationen, på bästa sändningstid, så uppmanade Federer nu Northug att ta sitt förnuft tillfånga. Att häckla en av vår tids stora idrottsmän på detta vis var, sa han upprört, inget annat än hutlöst och skrattretande.

Federer berättade vidare att han själv växte upp med Gunde som sin stora idol och att det faktiskt var Gundes förtjänst att han började med tennis och inte med skidor, något han egentligen hade tänkt göra, eftersom han insåg att ingen någonsin skulle kunna överträffa svenskens sanslösa bravader i skidspåren.

Riktigt gripande var det att höra när en tårögd Federer hävdade att han utan minsta tvekan hade gett bort alla sina slamtitlar bara för att ha kunnat vara med på plats när Gunde tog sitt femmilsguld i Calgary. För vad är mina sexton små slams mot ett OS-guld? avslutade schweizaren sitt nära två timmar långa tal, innan han storgråtande fick hjälpas bort från TV-kamerorna.

Nora Rääty klar för WWE?

Alla små finstilta detaljer är ännu inte helt klara, men det verkar nu som om finska hockeybusinnan Nora Rääty kan vara klar för WWE och en karriär som brottare. Tydligen så råkade Vince McMahon, WWEs ägare, se matchen mellan Sverige och Finland i OS, och han gillade vad han såg.

Det var speciellt den helt omotiverade attacken på Katarina Timglas som imponerade på McMahon, men även finskans finfina brottningsteknik vid den lika fula attacken på Pernilla Winberg. Hon kommer att bli en perfekt ”badgirl” hos oss i WWE, lär han ha sagt förnöjt.

McMahon kastade sig omedelbart efter slutsignalen på telefonen och ringde upp sin sekreterare och bad henne att skicka Rääty ett brev, eftersom han var osäker på om Finland hade elektricitet. Och redan ett par dagar senare så fick han det glädjande beskedet att finskan mycket väl kunde tänka sig brottas i WWE.

Pengar var inte intressant, sa hon, så länge som hon fick brottas och slåss så mycket som möjligt. Brottning och andra våldsporter var nämligen redan från en tidig ålder hennes stora passion.

Huvudanledningen till att hon började med hockey var för övrigt att få fritt utlopp där för sin kampsport. Ett glädjande besked till McMahon mao. Exakt när Rääty ska börja i WWE ber vi att få återkomma till. Kanske blir det redan till helgen.

Detta är dock mindre bra nyheter för Damlejonen, men Rääty menar att laget nu i och med bronset uppnått sin fulla potential. Bättre än brons blir det tydligen aldrig – åtminstone inte de närmaste hundra åren.

Vi kommer aldrig att få spela någon stor final ändå, som de skickliga svenskorna redan gjort, förklarade finskan saken sorgset. Och nog har hon rätt i det alltid.

Den som vill se bilderna från Räätys båda attacker på de två intet ont anande godhjärtade och välmenande damkronorna kan kolla här

Northug sticker upp mot Gunde

Att Petter Northug fortsätter sitt ordkrig mot Gunde Svan är enbart skrattretande och pinsamt, och många norrmänn tar dessutom nu avstånd från den här fjollan och alla hans stolligheter, och vissa har dessutom, vad jag förstår, nu även valt att helt öppet supporta Sverige framöver genom att sticka sig en egen blågul Sverige-mössa i protest.

Enda problemet är den akuta bristen på garn som nu råder över hela Nordeuropa. Alla vill nämligen ha en Sverige-mössa. Men detta har vissa fyndiga norska hemmafruar löst åt sina barn och gnälliga gubbar, alla desperata efter mössan, genom att nysta upp alla gamla lusekoftor man kan nosa upp. Garnet har man sedan färgat om och efter någon timmes stickning … voilá … Sverige-mössan är klar.

Att Northug påstår att han hade besegrat Gunde om denne hade mött honom i skidspåren idag var, anses det i media, sista strået, för inte ens vanliga normalbegåvade norrmän går på en sådan vals.

Gunde är ju inte ens femtio, så att han skulle åka på smörj över en femmil mot en osnyten norsk pojkvasker nyss hemkommen från Kanada med ett par billiga medaljer runt halsen är totalt osannolikt, något som alla norrmän alltså omedelbart insåg.

Gunde håller dock låg profil och har from nu avböjt att kommentara norskens absurda uttalanden och oförskämdheter. Stort gjort av en stor man och människa.

Femmilen nu femton kilometer!

 Per-Erik Hedlund

Efter mitt inlägg om de främsta OS-grenarna så slog det mig plötsligt att anledningen till att det börjat gå alltmer sämre för de våra på femmilen troligen hänger ihop med hur enkelt det nuförtiden är att genomföra loppet. Femmilen är helt enkelt för lätt för en svensk skidåkare!

Detta inser vi strax när vi betänker följande faktum. Inget svenskt OS-guld sedan 1988! Inget svenskt VM-guld sedan 1993. Och inte nog med det, Gunde Svan valde ju att sluta efter VM i Val di Fiemme 1991 – året innan OS i Albertville – blott 29 år gammal. Troligen hängde detta beslut ihop med de alltför lätta tävlingarna.

På Per-Erik Hedlunds (bilden), Mora-Nisses, och Sixten Jernbergs tid så tog ju femmilen åtminstone en extra timme att köra, men ofta två och ibland tom tre – som 1928! Och femmilen blev ju då en värdig utmaning för våra svenska skidåkare – som bara blir lyckligare ju längre man får köra och ju hårdare det är.

Att Vasaloppet alltid domineras av svenskar känner vi alla till, men trots det så ska alltid några utländska toppåkare pröva på lyckan, och de tror alltid att man lekande lätt kommer att vinna.

För fyra år sedan så visade vår egen Daniel Tynell att inte ens toppgänget från värdscupen var en match för riktiga svenska längskidåkare när han komfortabelt tog hem segern som vanligt.

Dagens femmil är alltså alldeles för lätt, speciellt när man nuförtiden kan ligga och vila upp sig i klungan hela vägen ända in på upploppet.

Femmilen är idag att jämföra med femton kilometer på femtiotalet, och detta är anledningen till att vi inte vunnit denna distans sedan Gunde Svan och Torgny Mogren valde att dra sig tillbaka. Det var helt enkelt för lätt och ingen utmaning för dem längre, och på samma vis känner resten av våra bästa längdåkare än idag. Det är för lätt.

Så precis som våra manliga konståkare tackade för sig efter fyra raka OS-guld 1928, när man insåg att inget mer fanns att bevisa för omvärlden, så finns nu risken att våra skidåkare gör något liknande om inget görs å det snaraste för att göra femmilen till ett mandomsprov igen.

NHL tvekar alltjämt om OS

Har tidigare skrivit om NHL:s tvekan att vilja släppa sina spelare till OS i Sotji och hävdade då att det hela enbart var en sk publicitets stunt. Anser fortfarande att så är fallet, eftersom ishockey och NHL under OS-veckorna får en enorm mediabevakning samtidigt som lagens matcher ses av folk över hela världen.

Det verkar istället som om det rör sig om någon form av gammalt öst-västgroll kombinerat med rädslan för att KHL ska växa sig än starkare framöver. Många tror – och hoppas – tex att en europeisk variant att NHL ska dras igång här på vår sida Atlanten.

En europeisk superliga är säkerligen det sista man vill få se från NHL-håll. Själv så anser jag att en sådan liga inte kommer att gynna oss i Sverige, eftersom den garanterat betyder döden för Elitserien och för alla mindre hockeylag utanför storstäderna, inklusive Färjestad.

Fast exakt vad orsaken är till att NHLs ägare vill bryta sammarbetet med OS känner jag inte till, men att det hänger ihop med den ryska ligan på något vis är väl ganska så klart.

Man är nog rädda att ryssarna ska promota sin egen liga alltför mycket och kanske tom lura bort NHLs största stjärnor. För när dessa stjärnor med egna ögon får se hur fint man kan få det i Ryssland så kanske man väljer att dra.

De tio tyngsta OS-gulden

1   – Ishockey (Damer) :  Tyngsta guldet för mig pga att slagsmål och annat busliv inte är tillåtet. Här kan mao artisterna spela ut, utan risk för nedmejning av motståndarbusar – såvida man inte möter finskorna. Vem kan tex glömma hur Foppa mejades ner av en kanadensisk grobian i en VM-final för ett par år sedan, en final vi av den anledningen förlorade? Damhockeyn är således den största OS-sporten, och Damkronorna kanske sportens främsta representant. De bästa spelarna är dessutom spelskickligare än de bästa killarna.

2   – Ishockey (herrar) : Allt onödigt våld förtar tjusningen. Det rent sporstliga elementet finns sålunda inte här. Som sport en mycket lägre typ av hockey än den finare, ädlare och ärligare damvarianten. En sport för busar. Och som vi alla med egna ögon och till vår stora förfäran – men inte till vår stora förvåning – fick se i OS, så är den absolut värsta busen av dem alla en norrman.

3   – Femmilen : OS sista individuella gren och mest klassiska. Tyvärr så blev vår egen Johan Olsson bortspurtad igår, men för en hel skidvärld var han den moraliske segraren. Femmilen har dock tappat i status nuförtiden. Loppet är inte längre det mandomsprov det än gång var. 1928 tex, när Sverige vann alla tre medaljerna, så kom segraren Per-Erik Hedlund i mål på strax under fem timmar. På den tiden så var det alltså riktiga karlar som åkte – på riktiga skidor! – och inte som nu en massa fjollor och primadonnor, vilka mestadels tyvärr är norska, som dessutom måste byta skidor stup i kvarten. Av den anledningen så måste nu 90 km introduceras som den nya maratondistansen i OS. Men då svenska skidåkare då kommer vinna guld varje gång så är kanske inte chansen så stor att så sker. Den stora svenska dominansen på Vasaloppet, världens förnämsta skidlopp, sticker antagligen i ögonen på norska IOK-ledamöter alltför mycket. Vi är för bra helt enkelt. På femmilen har vi för övrigt sju segrar (rekord), och vi har även överlägset flest vunna medaljer totalt! Och när det gäller VM så har vi hela tolv guldmedaljer – dubbelt så många som Norge! Ju längre distans, desto bättre är vi. Så enkelt är det.

4   – Störtlopp (herrar) : Den mest klassiska alpina grenen.

5   – Tiotusen meter skridsko : Det stora mandomsprovet på is. En gammal fin paradgren som vi vunnit hela fem gånger, senast med Tomas Gustafsson 1988. Men precis som när det gäller femmilen så borde man köra loppet utomhus så att man får kämpa mot elementen.

6   – Konståkning (herrar) : Sverige har stolta traditioner här med Ulrich Salchow och Gillis Grafström (bilden). Dessa båda herrar vann de fyra första OS-gulden 1908, 1920, 1924 och 1928. Att ingen svensk vunnit guld sedan dess beror för övrigt på att vi ville ge andra en chans och dessutom inte hade något mer att bevisa. Den totala svenska dominansen från 1908 till 1928 räckte helt enkelt för oss. Att ingen norrman till dags dato lyckats vinna OS-guld i denna svenska paradgren behöver såklart inte tilläggas, men detta, deras misslyckande, beror troligen på att alltför mycket teknik, balans och estetiskt sinnelag krävs? Det går alltså inte att bara glida runt runt i fem-sex minuter för att sedan slutspurta av isen med full fart. Det är, tror jag, en medfödd defekt i deras psyke som har omöjligjort framgång när det gäller den manliga konståkningen? Kanske har man även svårt med sin manliga identitet, något som då klart förklarar varför man lyckats bättre med konståkning på damsidan, eftersom man ideligen har ett sådant överdrivet behov av att hävda sig gentemot oss så välmenande och på alla sätt helt förträffliga svenskar.

7   – Tremilen (Damer) : Damsidans motsvarighet till femmilen. Känns dock aningen i kortaste laget. Tjejerna borde såklart också köra femmil. Problemet med att införa femmil på programmet är att man då vet om att det blir svenskt guld, eftersom vi alltid briljerar när det handlar om de långa distanserna.

8   – Störtlopp (Damer) : Finaste alpina disciplinen.

9   – Backhoppning stora backen : En av OS stora klassiker.

10 – Konståkning (Damer) : Inte en gren jag följer men supportet för damtävlingen världen över motiverar tiondeplatsen.

Jag kunde såklart lagt in andra tävlingar bland de tio tyngsta, men ansåg att en deltävling per sport fick räcka. Med detta inlägg så avslutar jag nu OS-bloggandet för den här gången och låter bloggen återgå till annan sport.

Kanada vann OS-finalen över USA

Hade på förhand tippat USA som vinnare av OS-finalen. Exakt varför jag trodde på dem vet jag inte, för detta var match som ingen kunde tippa utgången på. Men amerikanarna hade spelat riktigt bra under hela turneringen, och sättet man mosade Finland på imponerade stort.

Finalen blev dock precis lika oviss som vi alla anat. Och redan från första nedsläpp så handlade det om nonstop-action – från båda lagen. Målchanserna avlöste varandra i en rasande fart, något alla snabba byten hjälpte till med. 35-40 sekunder fick spelarna på isen innnan nya färska kämpar byttes in

Domarna hade inte mycket att göra inledningsvis, och första avblåsning kom först efter sju minuter – på icing! Och så höll det på mer eller mindre till de sista självande sekunderna av matchen.

USA hade innan dess oturligt hamnat i underläge med 2-0, men kämpade sig sakta men säkert tillbaka. Fast längre än till 1-2 kom man inte, trots att man tog ut den egna målvakten.

Guldet verkade gå till hemmalaget, men då gjorde den kanadensiske coachen ett kardinalfel, som så när kom att kosta dem guldet, när han tog en time-out med blott sekunder kvar, efter att en puck åkt ut ovanför plexiglaset.

Detta gav USA chansen att planera för en sista attack – en attack som lyckades! Otroligt men rättvist. 2-2 och game on!

Alla hockey-vänner världen över jublade, samtidigt som halva Kanada plötsligt fick andnöd och hjärtklapning. Förlängning och sudden-death väntade nu på båda lagen. Och att i detta läge lägga pengarna på de hypernervösa kanadickerna var inget jag vågade göra.

Och precis som tidigare under matchen så hade båda lagen mängder med chanser att avgöra för det egna hemlandet. Men av någon anledning så unnade gudarna denna gång Kanada guldet, och när Sidney Crosby slog in segermålet så exploderade hela arenan i sällan tidigare sedd guldglädje.

En av de bästa hockeyfinalerna någonsin var över, Vancouver OS var över, och Kanada hade gjort det omöjliga – vunnit de båda hockeygulden på hemmais.”The Double” var i hamn. Fantastiskt. Läs mer här (SR) och här (DN).

Min ranking av OS-gulden

1   –    Charlotte Kalla. För mig det största guldet, för det var vårt första på damsidan (när det gäller de klassiska disciplinerna) sedan1968. Och att det var just Kalla som vann gör guldet extra stort, för vi har ju alla gått och hoppats på henne så himla länge. För mig så kom dessutom segern som en total överraskning. Trodde nämligen det skulle gå åt skogen för henne. 

2   –    Marcus Hellner. En oförglömlig seger i ett oförglömligt lopp. Vem kan glömma det underbara svenska lagarbetet där tre svenskar totalt osjälviskt offrade sig själva och de egna chanserna på medalj för att försöka hjälpa fram lagkamraten Johan Olsson till guld. Att Hellner sedan själv gick och vann, för att hindra att vårt guld skulle gå till Tyskland, var bland det grymmaste jag sett. 

3   –    Stafettlaget. På förhand visste vi alla vad detta handlade om: att undvika Northug på upploppet. Johan Olsson fixade problemet genom att knäcka norskarnas svaga länk på sträcka två. Södergren höll sedan undan på sträcka tre. Och Hellner knöt ihop säcken genom att lugnt invänta den jagande Northug – ända tills vi knappt vågade titta. Men med endast tolv sekunder tillgodo så satte satte vår man in sin stöt och knäckte norsken på ett underbart och nästan osannolikt vis. Defileringen in i mål är nu klassisk skidhistoria. Att nära två miljoner norrmänn följde dramat på NRK gjorde inte saken sämre.

4   –    Björn Ferry. Totalt överraskande seger – utom för förståsigpåarna. Vissa experter hade faktiskt i förväg tippat Ferry som vinnare av just detta lopp. Så dock inte jag. Hade inte ens tänkt följa loppet. En suverän seger till Ferry var det i alla fall.

5   –    Curlinglaget. Ett guld är alltid ett guld. Följde hela finalen, och jag måste säga att detta var ett guld som svenskorna först gav bort, genom några katastrofala missar av Annette Norberg, men som de sedan fick tillbaka av Kanadas skipper Cheryl Bernard, när hon två gånger kastade bort chansen att själv vinna guldet genom än mer katastrofala missar.

Johan Olsson knep bronset på femmilen

Med en fin bronspeng med guldglans på femmilen så avslutade Sverige i dag OS i Vancouver, och att Johan Olsson, precis som Torgny Mogren förutspådde, blev den som gick bäst av våra skidfantomer var extra kul. Inte minst för att han var så himla nära att vinna guld på skiathlon.

Marcus Hellner försökte sticka ifrån fältet lite drygt halvvägs in på loppet, men jag tyckte han såg lite hängig ut, och att han kom sist av våra fyra åkare idag var ingen överraskning. Men han åker nu hem som spelens oomtvistade skidkung med två olympiska guldmedaljer. Frågan är nu hur bra han kommer vara om fyra år?

Såväl Anders Södergren och Daniel Richardsson kämpade på riktigt bra och tog sig i mål strax efter medaljörerna. Johan Olssons brons var aldrig i fara. Tyvärr för hans del så hade han två riktiga spurtkanoner med sig in på upploppet, och trots att han gav dem båda en rejäl match så räckte det inte hela vägen fram.

Kul var det förresten att se gamle storåkaren Axel Teichmann vara tillbaka i fint slag, och ingen kunde väl missunna honom silvret efter allt missflyt han haft under tidigare OS.

Men nu är så OS över för den här gången och Sverige har gjort fantastiskt väl ifrån sig i skidspåren, både på dam och herrsidan. Tre guld, två silver och två brons talar sitt tydliga språk. Sverige är nu återigen världens bästa skidnation!

Men det otroliga är att det kunde blivit ännu bättre. Tänk om inte Kalla ramlat, eller om Jönsson inte blivit undanträngd av två nesliga norskar, och tänk om han varit frisk inför lagsprinten osv osv.

Men jag törs redan nu lova att det i Sotji om fyra år kommer att gå ännu bättre. Sverige är nu på G, speciellt på damsidan, och med alla unga skidåkare vi har så ser det ljusare ut än på länge. Läs mer här (SR).

OS nästan över

Det ska faktiskt bli rätt så skönt ändå nu när OS tar slut. Då kan bloggen återgå till sin vanliga gamla lugna lunk igen med lite ströinlägg då och då. Dryga hundra inlägg i mars, som det varit i februari, lär det mao inte bli. Och kanske tar jag mig en lång paus från bloggandet helt och hållet för att sedan som Anja och Maria fundera på om jag ska satsa vidare framöver.

Jag kommer säkert att tillbringa en hel del tid ute i naturen för att där finna det inre lugnet igen och ladda batterierna inför framtiden och alla dess väntande bestyr. Kanske borde jag sedan som Kajakrille dra iväg på ett längre kajakäventyr i Norrland, men isarna måste väl smälta undan lite först.

Att kalla årets olympiad för en succé känns inte riktigt rätt, anser jag, speciellt när man tänker på Anjas och Helenas sorgliga öden. Fem guld är dock tveklöst ett suveränt facit, och tio medaljer totalt är såklart fullt godkänt. Fast som vi alla vet så kunde det med lite tur – och då menar jag inte ”norsk-tur” –  blivit dubbelt så många.

Personligen så vill inte jag att det ska gå för bra för oss i OS-sammanhang, eftersom man då lätt börjar undervärdera brons och silver. Fast nog hade varit kul att få uppleva ett vinter-OS där Sverige blir bästa nation med 15-16 guld – åtminstone en gång.

Men det lär väl inte kunna ske förrän vid vårt första hemma-OS. Om det blir ett sådant någon gång vill säga, något som inte är troligt. Men då det tydligen gick bra att hålla delade spel i Kanada denna gång, så borde Östersund-Åre alternativet vara okej med IOK from nu, speciellt som avståndet mellan Vancouver och Whistler är 25 km längre! Det långa avståndsargumentet håller mao inte längre.

Vancouver-Whistler OS har bjudit oss på många oförglömliga ögonblick. Alla våra medaljer talar sitt tydliga språk när det gäller den saken. Att vi sedan förhindrade Norge från att fira ännu en guldorgie är såklart även det minnesvärt. Faktum är att vi svenskar ensamma förhindrade detta från att ske: fyra av våra guldmedaljer tog vi ju rakt framför näsan på dem (curling-guldet räknas inte dit).

Och kväll kan vi kanske knäppa dem på näsan en femte gång. Med fyra svenskar i toppform på startlinjen så är jag optimistisk. Men om de våra inte riktigt räcker till ikväll så måste vi se till att Lukas Bauer når sina drömmars mål.

Att Kanada blivit bästa nation på hemmaplan är riktigt kul, fast man har förvisso vunnit en hel del billiga guld. Tretton guld totalt så här långt är ett fantastiskt facit. Tyvärr för deras del så blir det inte ett fjortonde, för jag tror att USA tar revansch för damlagets finalförlust och i afton blir olympiska mästare. Jag tippar vidare att de vinner rätt så klart med 5-2 eller något i den stilen. Överkörningen av Finland i semi är nämligen för mig svår att bortse ifrån.

Dags för femmilen

Så nu är OS i det närmaste över för den här gången, men en liten godbit återstår – femmilen. Den klassiska svenskdistansen där våra skidhjältar skördat så många oförglömliga framgångar genom åren. Nu har ju visserligen Thomas Wassberg, Torgny Mogren och Gunde Svan slutat, men tydligen så finns det vissa förhoppningar om svenska medaljer ändå.

Mogren anser att tre svenskar har bra chans till medalj: Johan Olsson, Daniel Rickardsson och Anders Södergren. Marcus Hellner tror han dock inte på den här gången.

Som favorit till seger har han Lukas Bauer, och det kan man väl hålla med om, för han har sett riktigt stark ut. Och nog hade det varit kul för Tjeckien att få ta hem ett skidguld.

Men som vanligt så finns det ett problem: Petter Northug. Den mannen måste troligtvis hängas av innan det blir dags för upplopp, men om Bauer, Olsson eller någon annan kan klara av göra så vete sjutton.

Men kanske kan våra fyra svenskar på nytt slå världen med häpnad med ett taktiskt suveränt lagarbete. Kanske låter man även idag en av killarna sticka ifrån efter halva loppet. Det funkade ju sist. Och nu när man finslipat tekniken så kanske det håller hela vägen in i mål. Kanske får Johan Olsson sitt efterlängtade OS-guld ikväll? Radiosporten

André Myhrer tog slalombrons

Troligen så fick vi igår vår sista medalj för spelen när André Myhrer slog till i andra åket med en fantomkörning och knep bronset. Att komma tillbaka efter att ligga dryga sekunden efter täten i slalom är en fantastisk prestation, och att vi nu fick vår första alpina medalj på herrsidan sedan 1988 är riktigt kul.

Men när man tänker på att det svenska herrlaget under 22 års tid misslyckats med att ta ens en enda liten medalj tills Myhrer slog till igår, så undrar man vad som gått snett. Sverige ledde ju hela den nordiska alpina rörelsen, men när Stenmark la av så gick det som det gick.

På tal om Stenmark förresten så fick han ju aldrig chansen försvara sina båda guld från Lake Placid – trots att han var i storform! Han var ju inte en amatör, ansågs det! En av idrottshistoriens stora skandaler. 

Vi får nu hoppas att Sverige med alla sina fina skidbackar kan få fram några duktiga alpinister igen. För att vänta i 22 år till på nästa bronspeng har åtminstone inte jag lust med. Läs mer här (NSD) och här (SR).

Justyna Kowalzcyk tog en historisk seger för Polen

Justyna Kowalzcyk gjorde precis en otrolig bragd när hon besegrade den astmamedicindopade norskan Marit Björgen i damernas tremil! Underbart. Men fy tusan vad det satt hårt åt. Först på upploppet så lyckades den sympatiska polskan avgöra med någon halvmeter sisådär och ta en historisk seger för Polen och den goda sidan. Grattis Polen!

Hade Björgen vunnit idag igen, något hon såg ut att göra sista milen, så vete sjutton om jag tittat på skidåkning igen. Hon verkade nästan komma från en annan planet. Hon bytte tex skidor vid sista stadionbesöket och låg då plötsligt tolv sekunder bakom täten, men bara några minuter senare var hon ikapp och förbi och började sedan dra ifrån alla andra på ett rent ut sagt skrämmande och sjukt vis.

I detta läge funderade jag på Johan Mühlegg och på att stänga av TVn och göra något annat, men då det ännu fanns hopp om att Charlotte Kalla skulle kunna knipa en medalj så valde jag att titta vidare. Ett klokt val. För Kowalczyk, som varit mer eller mindre avhängd själv, kämpade sig på ett heroiskt och osannolikt vis ikapp norskan.

Vad som därefter utspelade sig var en fascinerande kamp mellan det goda och den andra sidan. En hel värld höll i detta läge andan samt såklart tummarna för polskan, den snälla och goda, och detta var anledningen till hennes magnifika triumf. Alla ville hon skulle vinna.

Helt utan någon astmamedicin i kroppen så vann Justyna Kowalzcyk Polens första kvinnliga vinter olympiska guldmedalj någonsin och blott landets andra guldmedalj totalt. Fantastiskt. En seger för rättvisan.

Vår egen och hela skidtävlingarnas oomtvistade drottning, Charlotte Kalla, kom för övrigt in på en hedrande sjätte plats. Tippar redan nu att Kalla gör som Gunde Svan och vinner den långa skiddistansen under OS nummer två, dvs om fyra år. Utan astmamedicin inblandad i dagens tremil så tror jag för övrigt att loppet blivit ett helt annat. Ett samlat fält hade kört på ett tag till, och vem vet, kanske hade det då blivit en Kalla-medalj redan i år. Läs mer här (SR).

Sverige vann Bandy VM

Efter stor dramatik borta i Drammen idag så lyckades till slut Sverige försvara sitt VM-guld genom att i finalen besegra Ryssland med 3-2 efter förlängning och segermål av Lovisa Elovsson. Lovisa gjorde sitt första VM-slutspel och avgjorde alltså finalen. Sverige inledde starkast och ledde med 2-0 ända fram till mitten av andra halvlek när ryskorna kom tillbaka in i matchen och inom loppet av sju olycksaliga minuter lyckades kvittera. 2-2 stod sig sedan matchen ut, varefter förlängning tog vid. Svenska målskyttar: 1-0, Lina Lindqvist; 2-0, Anna Lundin; 3-2, Lovisa Elovsson. Sicka hjältinnor. Detta är en suverän insats av vårt bandylag, och att man nu vunnit fem raka VM-guld är en minst sagt fantastisk prestation. Bragdguld och Jerringpris kan nu bli belöningen. Läs mer om VM-guldet här.  Och här (SR) och här (SVT) Och här (DN)

Anja Pärson lägger INTE av?

Läste för en liten stund sedan att Anja Pärson faktiskt, precis som Maria Rooth, kan tänka sig att fortsätta ett år till. Hon har ännu inte bestämt sig och kommer att fatta ett beslut när säsongen är över.

Kanske är det besvikelsen över att inte ha kunnat göra sig själv rättvisa i OS som ligger bakom dessa funderingar. Visserligen så hoppades hon innan spelen, vad jag förstår, på att ta någon medalj men inte så mycket mer. Nu i efterhand så vet både hon och alla andra att det kunde blivit bra mycket bättre än så.

Tre medaljer hade Anja tagit hem, om inte olyckan varit framme: silver i störtlopp, guld i kombination och troligen även en medalj i Super-G – kanske rentav ett guld? Snacka om missflyt. Storslalom och slalom var dock för mig aldrig inom räckhåll för henne – även om hon varit fullt frisk.

Att hon vidare misslyckades i VM förra året är kanske en annan anledning till att hon nu funderar på en fortsättning. Anja vill såklart gå ut som en champion, och kanske nu med facit i hand så borde hon slutat, eller åtminstone tagit en timeout, efter triumferna i Åre?

Personligen så anser jag att Anja borde göra en satsning till, om hon orkar och har motivationen därtill – mot nästa års VM – för att där ta ett par guld och visa Vonn vem som är bäst. Men inte innan hon haft en riktigt lång break från allt vad skidor, snö och träning heter på minst ett par tre månader.

Idag håller vi tummarna för Bandylandslaget

OS i all ära, men idag så är tveklöst den största idrottsbegivenheten VM-finalen i bandy borta i Drammen. För där har vi vårt bästa landslag alla kategorier i sin femta raka VM-final, och för femte raka gången så är det Ryssland som står för motståndet.

Och motstånd lär det bli för tjejerna, för när lagen möttes under gruppspelet så slutade matchen 1-1 – första tappade poängen någonsin för Sverige i VM-sammanhang. Det verkar mao som om finalen kommer att bli tuff.

På bandyförbundets hemsida har man en liten omröstning om hur utgången kommer att bli. Just nu så var det jämnt skägg. Ryskorna är sålunda i praktslag, allt enligt de svenskar som röstat.

Kanske är det för bandyn som tilltänkt OS-sport bäst att Ryssland tar hem guldet denna gång, inte minst med tanke på att nästa OS går i ryska Sotji? Och kanske kan Valdemar Putin sedan lite lättare ordna till så att sporten kommer med på programmet – åtminstone som uppvisningssport. En rysk seger idag hade säkert underlättat att driva igenom saken.

Tror dock inte svenskorna ägnar Sotji en enda liten tanke idag: man har för avsikt att bli världsmästare på nytt, något vi alla säkert har full förståelse för.

Det blir alltså en eftermiddag i bandyns goda sällskap för mig. Vid sidan om Bandy VM finalen så är det ju även kvartsfinalspel för herrarna. Och då SVT har den stora godheten att visa en match så lutar det väl att jag slår mig ner i soffan och anjnuter den. Det blir en perfekt uppladdning inför OS-kvällen med Charlotte Kalla och Anna Olsson.

Guld för Kalla idag?

Nu så går OS i Vancouver in i sitt slutskede, men det finns ännu flera fina medalj och eventuellt guldchanser. Idag så är det ju tänkt att Charlotte Kalla ska vinna tremilen, en hel skidvärld hoppas på det. För det finns nog ingen annan som kan sätta käppar i hjulet på den norska segermaskinen och som är lika bra som motgift till den norska segermedicinen som just Kalla. 

Hon är naturligtvis inte favorit på långa vägar, men som vi alla vet så vinner stora skidåkare guld på samtliga distanser under karriären. Och en tremil är ju bara ett tredjedels vasalopp så det kommer hon garanterat att orka. Att hon nu dessutom är helt frisk är ju ingen nackdel.

Kalla såg fruktansvärt stark ut i stafetten, synd bara att vi inte fick med vårt bästa lag den gången. Att vi dessutom har en revanschsugen Anna Olsson att hoppas på är ett extra bonus. Det ser mao bra ut för att vi får en avslutande medalj till våra skidtjejer. Frågan är bara vilken valör.

Utan att vara en expert på skidor så tror jag ändå att ett guld inte är utom räckhåll. Tremilen är en såpass lång distans att oväntade saker ofta kan ske. Vi har nu haft missflyt så det räcker och blir över – med sjukdomar astmamediciner och annat – att lite avslutande guldtur för oss inte är mer än vad vi förtjänar. Läs mer här (SR).

Curlingdamerna vinner OS-guld igen!

Jag är allt annat än en curlingfantast, men tom jag kunde inte undgå att bli indragen i nattens curlingdramatik. Lite sporadiskt slötittande på matchen till en början var allt jag kunde förmå mig till, och jag hoppades att svenskorna skulle få till en snabbt avgörande så att jag kunde släcka ner och dra mig tillbaka.

Men en 4-2 ledning halvvägs in i matchen, en match som andäktigt följdes av en fullsatt hall, där för övrigt Carl-Gustaf med fru samt Kanadas premiärminister även befann sig, förbyttes sakta men säkert mot ett 4-6 underläge. Och plötsligt så återstod endast en sten att skicka iväg – Kanadas, som alla trodde, guldsten.

Det var en rutinsten som skulle skickas iväg och en enkel uppgift för den kanadensiska skippern, Cheryl Bernard, som framtills detta läge spelat mycket bra. Alla i hallen förberedde sig för guldjubel, något som till hundra procent nu endast befann sig sekunder bort. För guldet var bärgat.

Men hör och häpna. Bernard missade! Detta var en omöjlighet. Ungefär som att missa en straffspark.  Svenskorna hade utjämnat till 6-6. Matchen gick nu till skiljeomgång. En katastrof för hela Kanada hade precis inträffat.

Men det var ändå ingen riktig fara på taket för Kanada hade sista sten och borde med lugna nerver fixa hem guldet. Och snart hade man på nytt guldläge, för Annette Norberg fick inte till sin sista sten. Cheryl Bernard hade plötsligt en ny straffspark! Inte kunde hon väl missa igen?

Men hör och häpna på nytt, för missade gjorde hon – inför en förstummad hall och ett chockat Kanada. Pressen på Bernard blev för stor och nerverna sviktade i detta hennes curlinglivs absolut viktigaste ögonblick. Den tänkta guldlyckan förbyttes mot ett tillstånd ingen av oss vill uppleva. Det var så man tyckte synd om den stackars kanadensiska skippern, för detta får hon nu leva med framöver. 

Men för Anette Norberg, Anna Le Moine, Eva Lund, Ulrika Bergman och Cathrine Lindahl så utbröt guldjubel. De kunde inte fatta vad som just hänt, och det kunde väl ingen annan heller för den delen. Svenskorna försvarade sitt guld från Turin. Sanslöst bra gjort. Läs mer här (SR) DN här

Anja körde ut från sin sista OS-tävling

Precis som väntat så gick det inget vidare för allas vår Anja Pärson när hon idag gav sig iväg på den olympiska slalomtävlingens andraåk. Med två sekunder upp till ledande Maria Riesch så handlade det enbart om att ge järnet.

Men inte ens det räckte till att ta ledningen över för stunden totalledande Görgel, och inte blev det bättre när Anja körde ur. Men hon verkade inte vara alltför ledsen, utan vinkade glatt till kamerorna innan hon gled nedmot målfållan.

Hon visste självklart att loppet var förlorat redan i första åket, och att hennes OS-drömmar förlorats i den där fruktansvärda kraschen i störtloppet. Kroppen hann aldrig hämta sig. Det vet vi nu.

Själv insåg jag under Super-G tävlingen att det inte skulle bli några mer medaljer för Anja än bronset i kombinationen, för hon såg allt annat än fräsch ut där.

Men för att slutligen återgå till dagens slalom, så var det ytterst nära att det blev en svensk medalj ändå med Maria PH liggande femma efter första åket. Och när hon efter ett riktigt toppenåk tog ledningen med bara fyra åkare kvar att köra, så var jag hundra på att det skulle bli minst brons. Ingen tvekan om det.

Och när nästa åkare, lillasyster Riesch, körde ur, så var väl saken klar. Att tre åkare inte bara skulle ta sig ner genom dimman men med topptider dessutom verkade totalt ologiskt. Men det svenska missflytet i OS vet inga gränser, för de tre återstående åkarna gjorde samtliga fantomåk, inte minst Maria Riesch som tog sig ner som etta och ny olympisk guldmedaljör.

För Maria PH, fyran, och Anja P, den nu detroniserade slalommästarinnan, nere i målområdet så återstod inget annat än tacka för sig, den ena för den här gången, den andra, för alltid. Läs DN här och SvD här

Finland totalförnedrat på tio minuter!

Kan inte påminna mig ha sett något liknade det som USA utsatte Finland för idag? På lite drygt tio minuter hade man krossat ett totalt inept spelande finländskt guldmedaljdrömmande lag med 6-0! Inte ens Kanadas eller USAs damlag har väl lyckats med någonting liknande när de mött något blåbärslag?

I vilket fall som helst så var ju alla möjligheter för finnarna att nå den olympiska finalen då borta. Inget jag gråter blod över, om man säger så. Amerikanarna hamnade då i en minst sagt underlig position, eftersom man med två och en halv period kvar att spela redan vunnit matchen och var klara för OS-final.

Att finnarna var dåliga visste vi ju redan efter att ha sett Tre Kronor köra över dem, men att släppa in så många mål på så få minuter … Otroligt och bedrövligt. Men bra för hockeyturneringen. För ingen, förutom fem miljoner finnar, ville väl ha dem i final.

Nu är istället drömfinalen för alla Nordamerikaner mer eller mindre klar. Att Slovakien ska få chansen att köra sitt fega gnetspel mot Kanada är uteslutet. Vi kan lugnt räkna med att kanadensarna lärt sig från svenskarnas galenskaper och nu kör för knockout från första nedsläpp. Mitt tips 6-1.

Sverige på väg mot nytt VM-guld i bandy

Totalt i skymundan av OS så pågår just nu en hel del annan sport av hög kaliber, som tex Bandy VM i Drammen. Hörde precis att man pratade om detta mästerskap på Sportradion.

Och bra går det för våra suveräna bandytjejer – en enda tappad poäng så här långt – i toppmötet mot Ryssland. Kolla mer på hemsidan till VM turneringen

Detta är som vi alla vet femte gången man har en VM-turnering för damer. Sverige har otroligt nog vunnit guld vid samtliga tillfällen, och även denna gång är man storfavorit till guldet. Kolla senaste tabell och resultat här

VM började i onsdags och redan i morgon så är det dags för final, och där spelar såklart Sverige – mot inte oväntat Ryssland. Nytt guld att vänta? Givetvis. Två VM-matcher per dag har för övrigt alla sex lagen spelat! Otroligt men sant.

Idag så spöade Sverige förresten Finland med hela 7-1 (bilden). En härlig hämnd för Damkronornas nesliga oturliga och orättvisa förlust mot Damlejonen igår. Läs om dagens storseger här.

Att inte denna förträffliga sport finns med i OS är en första klassens skandal, speciellt när man har en rad olika varianter av kälkåkning på programmet. För som vi alla vet så är kälk och pulkaåkning ingen sport utan en lek och fritidssysselsättning för barn under vintersportlovet.

I vilket fall som helst så är vårt svenska dambandylandslag vårt bästa landslag alla kategorier. Och jag värderar deras VM guld över alla våra hittills insamlade OS-guld.

Anjas OS-äventyr tillända

Efter att precis sett Anja Pärsons sista första-åk i OS-sammanhang, så kan jag nu lugnt avskriva allt hopp om medalj för henne. För med över två sekunder framtill för stunden (slutade titta efter femton-sexton åkare) ledande Maria Riesch så finns det så klart ingen som helst möjlighet att komma igen – inte ens med ett fantomåk, och inte ens för Anja.

Anja Pärsons OS-äventyr är nu i allt väsentligt över.

Maria PH låg dock hyfsat bra till knappa sekunden från täten på femteplats. Kan hon hålla sig lugn och köra lika bra igen i nästa åk så tror jag det kan bli medalj. Pressen på de framförvarande tjejerna i medaljläge kommer ju som vi alla vet vara stor.

De kommer samtliga vara tyngda av stundens allvar, och detta gäller även Riesch. Att tom hon har problem med nerverna fick vi se under störtloppet där hon fegåkte ner efter alla olyckorna för de andra.

Noterbart från slalomtävlingens första-åk var, förutom Anjas dåliga tid, att Lindsey Vonn på nytt körde ur. Amerikanskan var ju tippad att bli spelens drottning och så avslutar hon med ett par praktfiaskon, men ett störloppsguld är inte fy skam att åka hem med. Synd bara att inte det var Anja som fick ha den medaljen med sig tillbaka till Tärnaby.

Maria Riesch har nu i vilket fall som helst drömläge, och det ska nog mycket till för någon att lura av henne guldet.

OS snart slut

Nu är i det närmaste OS över för den här gången. Några avslutande medaljer finns det alltjämt att hoppas på. Kanske tom ett par guld, tyvärr dock inte i ishockey, men nog kan vi unna Kanada att ta guld på hemmaplan.

Guld på hemmaplan tog man för övrigt igår igen när man vann damhockeyfinalen, en match jag tittade lite på. Hade tippat storseger för kanadensiskorna, men tillslut fick man nöja sig med 2-0.

Kanada gör nu succé som värdnation, och kanske kan man rentav bli bästa nation? Kanske avgörs saken i herrarnas curlingfinal? I damernas final så tar troligen Sverige sitt sista guld för den här gången.

På skidor så finns det visst visst hopp om medaljer på både femmil och tremil, men som vi alla vet så kan det som bäst bli silver på damsidan, såvida norskarna inte råkar tappa bort nyckeln till sitt medicinförråd. Och vad gäller Marcus Hellner så har han redan överraskat stort, så att tro han slår till igen på femmilen är säkerligen att begära för mycket – tom av världens bäste skidåkare.

Det mesta tyder väl därför på ett brons eller silver på tremilen och inget alls på herrsidan, såvida inte Charlotte Kalla får andra idéer och sätter den mörka sidans favorit på plats. Två avslutande svenska skidguld hade dock varit precis vad hela mänskligheten behövt för att främja fred och frihet för alla.

Men mörkrets makter är ruggigt starka just nu och kanske räcker inte den svenska godheten till nu när det som mest behövs.

Många verkar även tro att någon av våra slalomkillar kan slå till och vinna en medalj eller två. Och som den ovissa och chansartade gren det är så kan naturligtvis inte ens en svensk guldmedalj räknas bort på förhand. Det var ju här i slalom som Jens Byggmark var tänkt att uträtta ett stordåd, men tyvärr så har hans karriär kommit av sig sedan triumferna i Kitzbühl.

Anjas sista chans

Ikväll så ser vi då Anja i en OS-backe för sista gången. Hur det kommer att gå kan ingen sia om. Men att det blir medalj är jag inte så säker på. Fast om hon kan åka lika bra som hon gjorde på kombinationstävlingen så finns naturligtvis chansen. Men hon måste ta sig hela vägen ner och förbi mållinjen – två gånger dessutom – något som inte blir lätt när man sätter allt på ett kort.

För Anja måste ge järnet idag. Konkurrensen är alltför stor för att ta det lugnt och ändå få medalj. Två perfekta Anja-åk så blir det guld. Det är matematikens lag. Men chansen för att det ska inträffa är nog inte mer än 20 procent.

I storslalomtvävlingen såg hon dock trött och sliten ut, och det var aldrig någon anledning för favoriterna att bli oroliga. Storslalom är den svåraste alpina disciplinen att bemästra. Den är lättast att köra, men att svårast att köra bra. Och har man en efterhängsen skada likt den Anjas dras med så kan man inte göra sig själv rättvisa.

Men hur det än går idag så har Anja skrivit in sig i allas hjärtan för evigt, inte mist tack vare hennes heroiska insats dagen efter kraschen i störtlopp.

Ska tjejer få tacklas och slåss på isen?

När jag precis la in länkarna till inlägget om den alldeles nyss pga av maximal otur och missflyt förlorade hockeymatchen till ett klart sämre lag, Finland, så råkade jag i SvD läsa att Maria Rooth i artikeln jag länkade till även gav sin syn på damhockeyns framtid.

Hon var tex emot att införa tacklingar och ta bort gallret som alla tjejer måsta bära. Att det pågår en debatt om detta kände jag inte till, och jag kan heller inte förstå varför damhockey måste förråas och föras ner på killarnas grottmansnivå.

Ta bara en sådan sak som den slovakiske spelaren som knockades blodig av ett galet vilddjur till norrman. Är det sådant vi vill se även när det gäller damhockey? Vill vi se tjejer boxas och slåss på isen precis som killarna? Dum fråga såklart, troligen vill de flesta ha det så. För folk överlag verkar gilla att se när andra gör sig illa och lider.

Jag måste dock skamset erkänna att jag tyckte det var ganska så kul när Damkronornas lilla enforcer Katarina Timglas gav Räty en rak höger idag, speciellt som det var välförtjänt. Och lika kul var det att se henne göra samma sak i sista gruppspelsmatchen mot en uppkäftig kanadensiska, även den gången välmotiverat,

Detta betyder då antagligen att reglerna som nu gäller på herrsidan snart kommer att gälla för alla, för om jag tyckte det var kul så tycker säkert alla andra likadant?

Jag inser dock nu att Timglas troligen borde fått matchstraff för sitt tilltag, något som för övrigt även den superfulspelande och högaggressiva überbusinnan Nora Rääty då borde fått. Se bilden ovan där hon helt utan anledning hänsynslöst och rått och med full kraft attackerar en intet ont anande snäll liten damkrona vid namn Katarina som bara råkat åka förbi hennes mål.

På tal om Rääty förresten så försökte hon igår även trycka en av våra damkronor, Pernilla Winberg, rakt ner genom isen, efter att denna olyckligt ramlat i målområdet inom räckhåll för finskan hennes vrede hårda nypor och fulla tyngd (Bilden nedan). Våldstendenserna inom damhockeyn tycks mao bli allt fler och råare.

I slutändan så är hockey precis som alla andra sporter – en business, och som vi alla vet så är det huvudsakligen killar som intresserar sig för sport. Och om det handlar om damidrott så vill de såklart ha catfights. 

Finlir utan närkontakt är inget för dem, såvida inte tjejerna är lättklädda såklart som inom tennisen, för där går ju spelarnas kjolar knappt ner över trosorna, något som kamerorna aldrig undgår att göra oss medvetna om. För så går det till i business.

Själv ogillar jag denna ”utveckling” skarpt. Mest av allt så avskyr jag att tjejer nu har börjat boxas. Hur någon kan finna njutning i att se en kvinna slå en annan kvinna medvetslös övergår mitt förstånd. Men sorgligt nog så är damboxningen nu här för att stanna. Marias kamp för att hålla sin sport fri från onödigt våld går vidare. Är inte så säker på att kampen blir framgångsrik. Tyvärr. Läs här de senaste och minst sagt sensationella nyheterna om Rääty.

Damkronorna föll i förlängningen

Har egentligen ingen lust att skriva om det just inträffade – förlusten för våra damkronor i bronsmatchen mot Finland – men det blir nog inte lättare om ett par timmar, så det är väl lika bra att få det gjort nu. Men ni får ursäkta mig för att inte skriva ett längre inlägg. Tror säkert ni förstår.

Här är vad som hände i korta drag: Efter en rafflande och välspelad match där våra damkronor, nu med en storspelande Sara Grahn (kolla räddningen hon gör ovan) i målet, två gånger hämtade upp underlägen, så var det omöjligt att sära på lagen. 2-2 slutade matchen. Tyvärr så drog finskorna sedan längsta strået när de avgjorde turligt i andra minuten av sudden. Bronset till Finland!

Men detta var en match som lika gärna kunde vunnits av Damkronorna, för de visade riktiga kämpatakter och hade mängder av finfina chanser att få till ett avgörande, som tex när Maria Rooth var helt fri med Rääty i första periodens sista självande sekunder. 1-0 där och bronset hade varit i hamn, tror jag.

Finland tog dock ledningen tidigt i andra perioden efter en billig svensk utvisning. Men halvvägs in i perioden så bröt Maria Rooth sin måltorka när hon läckert styrde in ett skott från Isabelle Jordansson till 1-1. En försvarsmiss lät sedan hyperfarliga Michelle Karvinen soloåka rakt in och förbi ett par stillastående svenskor och göra ett rent äckligt cirkusmål bakom en chanslös Sara Grahn.

I detta läge såg det hopplöst ut för våra tjejer. Trodde allt var över faktiskt. Men sista tjugo kom man tilllbaka med besked och dominerade långa stunder på ett suveränt sätt. Och efter fem minuter så kom så kvitteringen i powerplay när Danijela Rundqvist kämpade in pucken bakom Räty. Starkt gjort.

Och i en fyra-fem minuter efter det så var det riktigt bra svenskt spel, och det kändes som om ett segermål var på gång. Ett tag så trodde jag att finskorna hade någon utvisad, men lagen var fulltaliga – sådant tryck var det från Sverige! Men en ny billig svensk utvisning (en filmande finska faller ihop utan anledning i en närkamp med Emma Eliasson) ger finskorna lite andrum.

Avslutningen blir sedan riktigt rafflande, och Erika Holst får så när tag på pucken när hon står framför mål. Men 2-2 står sig matchen ut. Och sedan så gick det som det gick. Otur och orättvist såklart och inte kul alls. Finskorna var dock överlyckliga över bronset. Det var nästan så man trodde de vunnit OS-guld. Men för att kunna göra det så måste man ju först kunna ta sig till en final, något de aldrig klarat av att göra!

Sara Grahn var otröstlig efteråt. Och från det lilla jag hann se innan tjejerna skyndade av isen var att hon inte var ensam om att gråta. Men förlusten var inte Saras fel, för hon hade storspelat och var chanslös på alla tre målen. Ingen hade kunnat rädda dem.  

Så nu är äventyret för båda våra hockeylag över för denna gång. Det gick inte som vi tänkt eller hoppats. Så hård är idrottens lag. Tre Kronor är som vi alla nu vet inte lika bra som sist, men våra damkronor är nu bättre än någonsin. Ingen tvekan om det. Synd bara att det inte blev medalj, för det var tjejerna definitivt värda. Hade tänkt titta på guldmatchen, men tror nu att jag avstår. Läs mer här (SR) och här (DN) och här (SVD)

Damkronorna eller Tre Kronor?

Ja, vilka ska vi rösta på här egentligen? För mig så ter sig svaret dock uppenbart: Damkronorna såklart. För genom att göra så röstar man på ett obegränsat antal kronor, vi vet inte hur många kronor det handlar om! Men om vi röstar på det andra alternativet så får vi bara tre kronor – hur vi än röstar! Och hur mycket är tre små kronor i dagens läge och ekonomiska situation? Inte mycket, den saken är klar. Så gör som jag, var smart, rösta på Damkronorna redan nu idag – innan det är för sent! Damkronorna – det gränslösa alternativet!

Håkan Loob hade rätt

Jag tror Håkan Loob hade rätt när han menade att Tre Kronor gick rakt in i Slovakiens fälla. Slovakerna spelade defensivt gnetspel och väntade in våra misstag och utvisningar och på chansen att få kontra in en puck eller två. Bengt-Åke körde bara på som vanligt, trist och försiktigt, tänkade snart blir det mål – något det till slut också blev, men inte för oss.

Tre Kronor borde naturligtvis kört på för fullt från första nedsläpp – så som Kanada körde slut på Damkronorna förra veckan. Sverige skulle kört för fulla muggar ända tills vi satt 1-0 – och kanske tom kört på lite till efter det.

För med ett mål i baken så hade slovakerna blivit tvungna att åka in på vår sida, annat än vid powerplay, vilket då öppnat upp deras eget försvar.

Att Sverige var det klart bättre laget vet vi alla, något som dessutom blev uppenbart när man pressade på för att komma ikapp och kvittera. Vi vaknade först till efter att ha slösat bort halva matchen!

Det loja fega försiktighetsspelet från Sverige var i slutändan orsaken till den svidande förlusten. Nu i efterhand kan man faktiskt undra om Lars Lagerbäck hade klätt ut sig till Bengt-Åke och stod där som förbundskapten. Det var i alla fall en onödig förlust. Slovakerna underskattades alltför mycket, för denna match borde varit avgjord för Sverige redan efter en period.

Torgny Mogren tror inte på stafettlaget

Med Anna Haag borta och Charlotte Kalla och Magdalena Pajala inte riktigt hundra så menar Torgny Mogren att vi kan glömma medalj i dagens stafett. Mogren vet säkert vad han talar om och kanske borde vi då göra något annat än att titta på Marit Björgen defilera in över mållinjen?

Men nog borde väl tjejerna våra ha chans till medalj ändå, för i enstafett kan i princip vad som helst hända. Ett fall i en backe – uppför eller nedför, spelar ingen roll – kan ju på ett ögonblick förändra allting.

Och då vi trots allt har ett par riktigt vassa tjejer i laget så anser åtminstone jag att Sverige har lika mycket chans till medalj som resten av topplagen, och så länge som man inte är avhängda inför slutsträckan så … varför inte?

Tänk om Björgen glömt ta sin medicin? Inte alls omöjligt. Då kommer hon knappt orka ut ur skidstadion, och vad som då kan hända inser vi väl alla? Enda orosmolnet för mig är att Kalla inte går ut på sista sträckan, för även om hon var avhängd innan hon gick ut på sista så hade det väl ändå varit fullt möjligt för henne att göra som Northug och köra upp sig till en silverpeng.

Nu gäller det bronset för Damkronorna

Vad gäller matchen idag mellan Sverige och Finland om bronset så finns det ingen expert som kan sia om utgången. För dagens uppgörelse är helt och totalt oviss. Kan gå precis hur som helst.

Det kan bli 7-2 eller 2-7. Så jämnt och ovisst är det. Taktik hit eller dit är av ingen betydelse. Det enda Peter Elander kan göra är att släppa tjejerna lösa på isen för att sedan slå sig ner i båset, njuta av skådespelet och hoppas på det bästa.

Damlejonen och Damkronorna kan varandra utan och innan. Det finns inget sätt man kan överraska sin motståndare på. Kanske vill finskorna vinna bronset lite mer än svenskorna? För det har ju gått så himla dåligt för Finland i OS så här långt – bara ett litet silver!

Optimist som jag är så tror jag dock på en klar svensk triumf. Har ingen aning om varför. Har nämligen en känsla av att spelare som Maria Rooth och Erika Holst vill avsluta turneringen med ett par baljor för att visa att man alltjämt bäst. Och Kim Martin (om hon får stå?) vill säkert även hon revanschera sig för de två mindre bra insatserna senast.

Mitt tips blir därför ett hederligt gammalt 6-3 till de våra. Vad mer kan man begära än så? Läs en kul intervju med Erika Holst här (NSD) Här läser vi senaste nytt frånRadiosporten Och här (SvD)

Anja borta från medaljerna i storslalom?

Efter ett blekt första åk från Anja i storslalom, nära sekunden efter täten, så kan vi nu säkert räkna bort henne från medaljstriden – trots att ett åk är kvar att köra! Tydligen har hon alltjämt ont i vaden vilket gör det svårt att ta vänstersvängarna, om jag fattat saken rätt.

Att tävlingen avbröts efter första åket pga dåligt väder gör varken till eller från. Anja lär inte åka bättre idag, eller är jag helt ute och cyklar nu igen? Hoppas det:-)

En Anja i gammalt praktslag hade självfallet kunnat ta igen tiden som behövs, men för mig så är det nu i slalomtävlingen chansen finns. För där kommer hon att satsa allt på ett kort, tror jag.

Pappa Pärson ska visst staka ut dagens åk, men inte kan väl det se till att dottern kniper ett nytt brons eller bättre? Storslalom är dock en underlig gren, för om man hittar den rätta linjen och kan hålla farten igång så är en sekund bakom täten inte omöjligt att ta igen. Och med Vonn och Mancuso borta så finns det möjligen lite hopp ändå?

Tre Kronor utslagna i OS-kvarten! Damkronorna nu bästa svenska hockeylag!

Inte helt oväntat så åkte vårt stjärnspäckade hockeygäng Tre Kronor ut med dunder och brak mot Slovakien i OS-kvarten. 3-4 slutade matchen, efter att svenskarna kommit ikapp från 0-2 till 2-2 för att sedan olyckligt hamna 2-4 underläge. Tre Kronor kom dock aldrig riktigt in i matchen samtidigt som man inte tog tillvara på tillräckligt många av alla chanser man fick.

Mer än dubbelt så många skott på mål (29-14) än slovakerna talar sitt tydliga språk, för detta var en match Tre Kronor kastade bort. Henrik Lundqvist borde kanske även gjort lite bättre ifrån sig. Men i slutändan så var det dåliga avslut samt bra slovakiskt målvaktsspel som avgjorde saken.

För mig så kändes det under hela turneringen som om något fattades på isen, och detta något var Mats Sundin. Han borde såklart ha blivit övertalad att köra vidare över OS, och att han dessutom är på plats i Vancouver ändå gör det hela än mer trist. I en tuff match som idag hade hans ledarskap varit ovärderligt.

Fast egentligen ska ingen skugga falla över de våra. Det var inte vår dag helt enkelt, därav all otur och allt missflyt. Trodde ändå in i det längsta på kvittering till 4-4. Men idag så ville slovakerna vinna lite mer än oss och de kämpade beundransvärt och skickligt under den avslutande tunga blågula pressen.

Att jämföra Slovakien med Vitryssland går inte. Och att kalla vår förlust idag för ett fiasko håller jag inte med om, för alltsedan VM-guldet tillhör slovakerna de sju stora.

Men mot Kanada är Slovakien naturligtvis chanslöst, så alla kanadensare är säkert själaglada att spelskickliga, försvarsstarka, tuffa, coola och målfarliga Sverige klantade bort sig själva från semifinalen. Själv var jag bara måttligt besviken. Hade innan turneringen inga större förhoppningar på guld för det våra, eller ens på final. Fast nog hade varit kul att få titta på en semifinal mot värdlandet.

Den sk drömfinalen mot USA är nu inom räckhåll. Och hela Nordamerika ser säkert fram mot denna match. De amerikanska TV-bolagen oroar sig garanterat över att man ska få Slovakien och Finland i guldmatchen, men risken för det är, tror jag, minimal.

Antagligen så var det nu tack och adjö för flera av våra gamla trotjänare – Forsberg, Alfredsson och Lidström mfl har väl nu gjort sitt i de blågula färgerna, kan man tänka. Synd bara att man inte fick gå ut med flaggan i topp och ett sista hurra. Men guldet från Turin är något vi alltid bär med oss och kommer vara tacksamma för. Troligen svensk idrottshistorias största ögonblick. Den som har lust kan läsa mer här (SR) och här (DN)

Nej, nu laddar vi om och tar nya tag om tummarna för våra superduktiga damkronor, vårt nu bevisligen bästa hockeygäng. För där Tre Kronor vek ner sig mot en överkomlig motståndare kommer Damkronorna att triumfera mot en som är dem jämbördig. Glöm förresten inte att lägga din röst på tjejerna i min omröstning, speciellt inte nu när vi vet att de är bättre än de medaljlösa killarna:-)

Marcus Hellner knäckte Northug! OS-Guld till Sverige!

Efter en fantastisk körning på sista varvet, där säkert halva svenska folket satt och bet bort naglarna av nervositet, så visade till slut Marcus Hellner vem som är bäst! Och efter 22 långa år så fick vi så äntligen ett svenskt olympiskt stafettguld igen. Helt underbart och fantastiskt.

Vägen till detta mål gick via en briljant uttänkt plan – att få Northug avhängd innan han ens hann starta, en plan som lyckades genom en smått fenomenal körning av Johan Olsson på sträcka två. På den första hade Daniel Rickardsson gjort sitt jobb.

Anders Södergren höll sedan undan för den jagande norrmannen (Berger) han fått på sin lott, varefter han överlämnade Sveriges guldmedalj i Marcus Hellners händer.

Och ingen kunde ha bevakat detta guld för oss alla bättre än honom, trots att Petter Northug gav allt för att komma ikapp. Nära 40 sekunders försprång till Hellner sjönk ner till 14-15 innan vår man fick nog och bestämde sig för att ge järnet.

De två åkare som hängt sig fast vid Hellner likt två blodiglar sedan starten fick släppa, och även Northug fick ge upp. För mot Marcus Hellners attack hade han inget att ge.

Vad som sedan följde var ett svenskt triumftåg in mot mål. En defilering av sällan tidigare skådat slag. Hellner tog sig tom tid att låna en flagga från någon i publiken. En flagga han lyckligt viftade med när han gled in över mållinjen som olympisk mästare. Ett klassiskt svenskt stafettguld var bärgat. Läs mer här (SR) och här (DN) och här (SVD) och här (NSD)

Problemet Björgen

Hade egentligen inte tänkt skriva något mer inlägg på ett tag, men då jag råkade på det här med Kowalczyk och hennes minst sagt fräna utspel mot Björgen så såg jag rött och postade ett litet inlägg om saken.

Jag kan inte förstå vad normännen hoppas vinna på det här med Björgen, för man har nu – efter hennes två guld – hamnat i ett hopplöst läge. Om man tar hem henne (något som såklart inte kommer att ske) så kommer det att snackas om det, och om man låter henne vinna två guld till så … ja då kommer säkert det hela gå rakt åt helskotta!

Kanske borde man låta Björgen åka loppen som är kvar, men övertala henne att köra lite lugnare – allt för att tona ner hur stark hon egentligen är. Vi kan i vilket fall som helst vara säkra på att det inte blir några nya segrar i utklassningsstil från norskan framöver, men segrar blir det nog garanterat. Var så säkra.

Så här sa förresten den norske landslagsläkaren om ”medicinen”: ”For oss som ikke har astma, ville ikke medisinen utgjort en nevneverdig forskjell. Men hos Marit er det en forskjell, fordi hun har astma. Med medisinen får hun bedre lufttilførsel til lungene.”

Björgen får alltså mer luft till lungorna! Vilken rätt har hon att få det? Borde inte alla skidåkare också ha samma rätt?

Om det inte blir svenska triumfer under spelens sista tävlingar så kommer jag from nu att heja på Kowalszyk, så att hon och hela Polen får sitt efterlängtade guld ändå. Jag tror för övrigt inte att polskan är en mer sportslig person än norskan – hon har bara renare blod. Elitidrottare är idag överlag uppblåsta supegon. Men det visste vi sedan gammalt.

Nej, nu glömmer vi det här – tillsvidare i alla fall – för om ett par timmar är det dags för Anja och stafettlaget. Hellners duell mot den mörka sidans manlige företrädare här på jorden ska snart utkämpas. Ska den goda sidan få triumfera ikväll?

Kowalczyk anklagar Björgen för doping!

Att Justyna Kowalzcyk nu öppet gått ut och anklagat norska astmamedicindopade fuskarinnan Marit Björgen för fusk är inte en dag för tidigt. Vi kan själva läsa om saken i våra stora kvällstidningar idag. Inte rolig läsning. Läs SVTs artikel om saken här.

För mig så är Marit Björgen nu hela spelens mest olustiga person, och Norge borde skicka hem henne fortare än kvickt – innan hon vinner två guld till! För om hon på nytt kör ifrån svenskorna och alla andra i de två återstående loppen så tror jag det här kan sluta riktigt riktigt illa.

Vi svenskar har redan blivit lurade på ett guld och ett brons av denna osportsliga norska, och opinionen mot henne och allt som har med Norge att göra växer sig nu sig allt starkare för varje dag som går. Att Kowalczyk nu går till attack mot Björgen har jag all förståelse för, och jag hyllar henne för det, då hon själv tappat ett guld och ett silver till norskan.

Polen har för övrig bara vunnit ett enda olympiskt guld vid tidigare vinterspel, så för Kowalczyk att då förlora till en neddopad fuskarinna måste ju kännas rent ut sagt förjävligt. Senaste och hittills enda polska vinter-OS guldet kom 1972!

Anna Holmlund sexa

Insåg precis att jag inte skrivit något om gårdagens skicross. Anna Holmlund gjorde där en superinsats när hon åkte snabbast av alla under kvaltävlingen. Synd bara att man inte belönade segraren där med ett guld, för det var hon värd. I skidskytte så är ju de två första tävlingarna egentligen två halvor av samma tävling, och där delas ju två guld ut! Kanske blir det två uppsättningar medaljer i skicross nästa gång?

Men hur det än var med den saken så räckte inte Anna hela vägen till medalj igår. I semifinalen kom hon tyvärr en aning efter i starten, och då är det inte alltid så lätt att komma ikapp och förbi de framförvarande. Men i B-finalen gick det bättre och en sjätteplats totalt får väl anses vara klart godkänt.

Vår andra deltagare, fyrtioåriga tvåbarnsmamman Magdalena Iljans, körde även hon hyfsat bra, men åkte tyvärr ut redan i kvartsfinal. En otroligt stark prestation av henne. Hur kroppen kan palla för allt stryk man åker på i skicrossbanan när man nått de fyrtio övergår mitt förstånd.

Skicross är en otroligt oviss sport och precis som i slalom så kan man åka ut fortare än kvickt – ett öde som drabbade flera av förhandsfavoriterna. Och risken för otäcka olyckor är överhängande, något vi fått se flera gånger under OS.

Igår så föll tex ryskan Julia Livinskaja illa och slog bakhuvudet i backen. Jag tror att man nu behöver ge deltagarna här och i de alpina fartgrenarna bättre huvudskydd – skydd som förhindrar att man slås medvetslös när man faller illa. Fall som det igår och när Patrik Järnbyn föll i Super-G motiverar hårdare krav vad gäller den saken.

Men skicross är nu här för att stanna – alltför TV-vänlig för att tas bort från OS-programmet. Och det faktum att säkert hälften av alla som startade hade reella chanser att vinna guld gör det hela än mer intressant att följa. Kolla SR här. och NSD här. och här (ST)

Ska Anja slå till och vinna två guld?

Rent teoretiskt så finns såklart alla chanser att Anja Pärson kan vinna de två avslutande alpina tävlingarna, och med tanke på hur otroligt starkt psyke hon har så måste hon räknas in bland favoriterna. Men då hon som vanligt är otursförföljd när det drar ihop sig till OS, och nu inte är helt på G fysiskt sett, så gör vi klokt i att inte ta ut några medaljer i förskott.

Stora åkare bevisar alltid sin storhet vid OS sammanhang och med all den rutin Anja har så tror jag det kan gå riktigt bra för henne ikväll – så länge som tävlingen inte snöar bort vill säga. Det är tydligen dåligt väder på gång.

Det har varit tyst om Anja de senaste dagarna, något jag tolkar som ett gott omen. Man försöker uppenbarligen hålla låg profil inför hennes karriärs sista OS-race. Hur det står till med hennes allmänna hälsotillstånd nu veckan efter kraschenkänner jag inte till. Men att hon nu är nära toppformen kan vi lugnt räkna med.

I vilken av de avslutande discipliner som den största medaljchansen finns är svårt att säga. Tar hon sig i mål efter väl genomförda åk i slalom så kan det gå hur bra som helst. I storslalom med den högre farten så ligger kanske störtloppsfantomerna bättre till? Omöjligt att sia om någonting vad gäller dessa båda race mao.

Men som vi fått se när det gäller herrarna så är det mer eller mindre samma gäng som slåss i toppen i alla fyra tävlingarna så här långt. Aksel Lund Svindal kunde ju faktiskt med lite tur haft tre-fyra guld vid det här laget, något som även gäller Bode Miller – samt en hel Anja. Det lutar därför åt en ny topplacering för henne ikväll. Medalj eller inte? Det är den stora frågan. Läs mer här (BT)

Torgny Mogren: Sverige är storfavorit!

Enligt vår gamle skidkung Torgny Mogren så är det svenska stafettlaget storfavorit till att ta hem guldet ikväll. Och nog är det så, men kan vi verkligen vända på den negativa trend som nu pågår?

Sverige är ju bevisligen den goda sidan inom idrott i allmänhet och skidåkning i synnerhet, man kör ju i helvitt – godhetens färg – och borde ju då även få hjälp från ovan. Och nu efter att ha läst vad Torgny anser om våra chanser ikväll så kan väl inte världens goda krafter annat än hjälpa sina favoriter, Sverige, att köra skiten ur alla andra lag och vinna guld.

Men som vi alla vet så är den mörka sidan oförskämt stark, och man kan tom när det ser alltför ljust ut för oss se till att våra kämpar åker på förkylningar och annat elände.

Utgångstipset från mig är därför nytt svenskt guld ikväll, så länge som det inte blir en ren spurtuppgörelse nu när Northug fått smak på guldmedaljer. Men kanske kan Marcus Hellner ge honom en match? Tror det blir oerhört jämnt och att Sverige och Norge går in sida vid sida när det drar i hop sig till målgång. Duellen mellan Hellner och norsken ser ut att kunna bli klassiskt, en av alla tiders största.

Inte mycket att skriva hem om idag

Efter att ha följt våra skidskyttetjejers avslutande insats i stafetten, och sett Anna Holmlund åka bort sig i semi, och fått höra nyheten om att Kalla, Haag och Pajala är krassliga, så insåg jag att det inte fanns någon anledning att skriva några mer inlägg igår.

Slutet på OS i Vancouver går nämligen nu i oturens tecken för oss svenskar. Enda glädjeämnet är att Norge nu i gårkväll tog tre nya medaljer – men inga guld! Tack och lov. Men jag är rädd för att det ännu är alltför många dagar kvar av spelen för att vi ska kunna undvika en ny norsk guldorgie, speciellt om Kalla inte blir frisk.

Guldorgien är på gång, känner det på mig, Norge har ju redan sex guld! Alldeles för många. Skänk en tanke åt vårt östra grannland, Finland, så inser vi varför desa guldorgier är av ondo. För så här långt har finnarna bara skrapat ihop en enda liten medalj – ett silver. Gamla stolta vintersportnationen Finland har bara en medalj! Det är knappt man tror det är sant.

Vi har ju då med våra sju medaljer lyckats riktigt bra. Så varför är vi inte nöjda? Svaret är Norge. Norge har ännu fler medaljer än oss. Vi vill stiga fram ur deras skugga och vinna fler guld än dem på nytt. Otur bara med all denna jäkla missflyt som hela tiden drabbar oss.

Varför ska världen vara så himla orättvis? Varför får ”the dark side” alltid så mycket framgång. Godheten är ju tänkt att vinna, så blir ju i alla fall i alla Hollywoodfilmer. Vi är ju ”the good guys”, för ”the bad guys” bor på andra sidan fjällen. Vi måste av den anledningen fortsätta hoppas på nya guld så att ”the good side” kan vinna, men var ska dessa guld komma från nu med all denna otur?

Snart har vi väl bara curlinglagen att hoppas på? Hemska tanke. Curling, sporten/spelet som jag placerat näst sist av alla OS grenar. Det är detta spel vi nu måste heja fram för att undslippa nedsättande norska kommentarer och överlägsna blickar under de nästkommande fyra åren.

Personligen så  hade jag dock hellre sett en extra distans i skidåkning än curling. Varför inte köra Vasaloppsdistansen 90 km? Där hade vi haft en bra chans till guld varje gång. Och handen på hjärtat, hade en enda svensk slösat bort sin dyrbara fritid framför TVn med att titta på curling om det inte handlade om OS? Nej, just det.

Hörde igår på Radiosporten att en av de kvinnliga reportrarna höll tummarna för att Norge skulle slå Storbritannien i curling så att vårt eget curlinglag skulle kunna gå vidare, första gången hon hejat på vårt västra grannland sa hon urskuldande. Jag är mao inte ensam om att vara trött på norka guldorgier.

I afton har vi nu två nya reella guldchanser i Anja och stafettlaget, men kan det sluta på något annat vis än med en norsk sensationseger i storslalom och en Northugspurt i mål? Troligen inte nu när vi har sådan jädrans missflyt. Tar vi tre-fyra brons till innan spelen är till ända så får vi väl vara glada:-)

Kalla och Haag förkylda!

Så hade man precis postat ett inlägg här på bloggen om hur himla bra avslutning det skulle bli för våra tjejer i skidspåren, när nyheten kom att Charlotte Kalla, Anna Haag och Magdalena Pajala är sjuka!

Det är så man knappt tror det är sant! Klart är att Haag inte kommer till start, och vad gäller Kalla och Pajala så ser det inte särskilt bra ut heller. En katastrof! Läs vad Radiosporten skriver här.

Med Haag och Kalla borta så blir det naturligtvis inga mer medaljer på damsidan. Århundradets otur! Men kanske kan Charlotte göra som Gunde Svan 1988 och komma igen på tremilen (femmilen i Gundes fall)? 

Gunde var ju sjuk första veckan i Calgary men kom sedan igen och vann stafett och den avlutande femmilen. Hade han varit frisk så hade det säkert blivit fyra guld!

Vi får nu hoppas att Kalla klarar sig för annars är troligen det roliga över för detta OS, åtminstone vad gäller guldmedaljer.

OS går in på upploppsrakan

Ja nu börjar OS i Vancouver med omnejd så sakteliga gå mot sitt slut. Känns lite trist, för det dröjer ju så himla länge tills dess det är dags igen. Kan förresten knappt fatta att det redan gått fyra år sedan sist och att det är så länge sedan som Damkronorna gav USA repass i den där oförglömliga semifinalen.

OS går alltså nu mot sitt slut, men en hel del godbitar återstår dock alltjämt för alla oss blågula: Anja, Kalla, stafettlagen, våra hockeylag och slalomkillarna bara för att ta några exempel. Med lite tur så kan det bli tiotalet nya medaljer innan äventyret är över för denna gång.

Vi borde mao få åtminstone två guld till, tror jag, trots att vi nu missat fem av de sex guld som Sports Illustrated tippade vi skulle ta hem. Det enda kvarvarande av dessa sex guld är nu damstafetten, så det lutar nog åt att Marit Björgen, fulladdad och klar, kör sönder allt motstånd på avslutningssträckan så det stänker om det? Vi får nöja oss med silver eller brons.

En tanke jag knappt ens vill tänka är om Anja ska få avsluta årets OS på ett liknande vis som förra gången. Hon har visserligen haft ett par dagar till att vila upp sig, men nya medaljer för henne är väl nu bortom allt som har med rim och reson att göra?

Det troliga är väl vidare att våra två hockeylag åker hem med bronsmedaljer i fickan. Tre Kronor hade en hel del tur i Turin (hörs på namnet), så det borde denna gång inte gå våran väg.

Vad sedan gäller Charlotte Kalla så är hon fullt kapabel att åka hem till Sverige med tre guldmedaljer i handväskan, men kanske är det först i Sotji som hon ska bli spelens drottning? Räknar dock kallt med två nya pallbesök innan det blir tack och adjö från skidspåren i Whistler.

Jag hade innan spelen började tippat att det skulle bli ett par svenska överraskningsguld, och förutom Ferrys seger – och möjligen Hellners? – så känns det som om vi ännu har något riktigt häftigt kvar att uppleva.

Vet inte om en Anna Holmlund triumf ikväll kan räknas som överraskande nu när vi alla vet om vem hon är. Kanske blir det på tremilen eller femmilen detta/dessa oväntade guld kommer?

Sista medaljchansen för Helena och ACO

Nu återstår bara en sista chans för Helena och ACO att få ta hem en OS-medalj i Kanada. Men inga experter verkar tro på dem och det svenska stafettlaget. Jag är, trots mina bristande kunskaper i saken, benägen att hålla med. Inte ens om stafettlaget enbart bestod av Helena och Anna-Carin gånger två, så hade jag i dagsläget vågat tro på svensk medalj.

Allt annat än tyskt guld, trots att Neuner avstår, måste väl räknas som en liten knall. Skidskytte är nästan Tysklands nationalsport, åtminstone i vintersammanhang, och bredden man har år efter år imponerar stort. Jag skulle dock inte bli det minsta fövånad om våra två stjärnor gör riktigt bra ifrån sig, mendet lär ändå inte räcka till.

Mest intressant blir förstås att följa ACO. Tänk om hon på nytt åker snabbast av alla. Hoppas att man då tar ut henne i stafettlaget för att hjälpa oss att köra skiten ur Marit Björgen och resten av norskorna, för vi måste nu göra allt för att se till att ingen ny norsk guldorgie blir av. Med lite tur kan vi dock få ett brons idag, återigen enligt experterna, men för mig så vi nog vara glada att komma bland de sex-sju första. Läs Torgny Mogrens syn på saken. 

I kväll följer vi Anna Holmlund

Ikväll så kommer det bli riktigt kul att se hur vår nya skicrosstjärna Anna Holmlund och hennes lagkamrat Magdalena Iljans lyckas i sina OS-debuter. Förväntningarna på Anna är stora och det med all rätt. Skicross är för övrigt en minst sagt chansartad sport, och precis som i slalom så kan det roliga ta slut på mindre än ett ögonblick. En solklar ledning kan omvandlas till jumboplats fortare än kvickt.

Detta är sportens tjusning, men jag är en smula bekymrad över den påtagliga risken för olyckor och ofta medföljande skador. Vi redan sett flera spektakulära krascher. Och vi minns ännu alltför väl hur Anna slog sig halvt fördärvad för ett par veckor sedan.

Trots att krascherna i sig kanske inte är alltför farliga, om man landar rätt, så gör antalet åkare i banan att man måste vara helvaken från första sekund till den sista, för man vill ju inte få någon annans stav eller skidspets i ansiktet.

På det stora hela så är jag dock positiv till sporten, och att vi har flera duktiga utövare gör att det blir extra kul att titta på. Men marginalerna är små och av den anledningen så vågar jag inte tro på någon medalj ikväll. Vet dessutom nästan ingenting om Anna och hennes kapacitet.

Men nog hade ett nytt svenskt OS-guld smakat mumma ändå? Jag kommer garanterat att sitta som klistrad framför TVn i kväll, men inte för att titta på curling;-)

Damhockey i OS?

Är en aning skeptisk till Aftonbladets omröstning och lägger därför upp min egen. För hur kan nära hälften av alla svenskar som röstat vilja ha framtida OS utan Damkronorna? Läste förresten att Damhockeyn nu har fått grönt ljus att vara med även om fyra år i Ryssland, och det bevisar att allt snack om sportens OS-status enbart är tomt sådant. Man käbblas ju nu tom om NHL ska släppa sina spelare till turneringen eller inte – även det såklart tomt prat, för jag är övertygad om att ingen toppspelare tänker gå miste om dessa fantastiska äventyr i framtiden. Stoppar man NHL-spelarna så blir det revolution.

Finland utan chans mot Kanada och nu väntar Damkronorna i bronsmatchen

Efter Damkronornas fina fall framåt och oturliga storförlust igår (idag borta i Vancouver), så tänkte jag det kunde vara intressant att titta på våra motståndare i bronsmatchen, Finland. Och nog blev det en fascinerande tillställning alltid, inte minst tack vare en storspelande Nora Rääty (stavas underligt nog Noora Räty på finska?) i det finska målet: hon motade bort hela 45 av 50 skott!

Framåt så presterade finskorna inte mycket, men elva skott blev det ändå. Men tack vare Räätys/Rätys fina målvaktspel så kändes matchen inte som en överkörning. Och detta var huvudskillnaden mellan Sveriges och Finlands insats mot superstorfavoriterna.

Kim Martin fick inte ordning på sitt spel i våra matcher mot de två tunga lagen. Sorgligt men sant. Hon underpresterade, och det är ödesdigert mot de två topplagen. Exakt varför hon inte fick till det känner jag inte till. Kanske hade hon inte den där lilla nödvändiga turen med sig?

Kanske hade det gått bättre med Sara Grahn i målet (eller Valentina Lizana?), något många har hävdat? Men Peter Elander vet säkert vad han gör.

I vilket fall som helst så blir det en helt annan typ av match om bronset då båda lagen kan spela sitt vanliga spel. Matchen kan såklart gå precis hur som helst, men målvaktspelet kommer inte bli avgörande, tror jag. Istället så handlar det om vem har bäst dagsform och vem som har turen med sig.

Det blir säkert en otroligt spännande historia, och mitt utgångstips är svensk seger. Damkronorna brukar ha tur när det gäller att ta medalj i OS, och med tanke på all otur tjejerna haft de två senaste matcherna så är det nu dags för turen att stå dem bi. Och då Maria Rooth och Erika Holst haft otur när det gällt målskyttet så här långt, så kan vi nu lugnt räkna med att denna otur kommer att omvandlas till bronsmatchmålglädje.

Silver till Kalla och Haag

Jag är inte den som brukar vara besviken när det blir svenska medaljer, men idag känner jag faktiskt lite grann åt det hållet. För lagsprinten borde vi väl tagit hem ändå, speciellt nu när inte Marit Björgen deltog. Charlotte Kalla och Anna Haag erkände själva efter loppet att de kört för att ta hem guldet, och de gav verkligen allt. Tyvärr så var dock tyskan för stark.

Jag började genast befara det värsta när man bestämde sig för att inte sätta in Kalla på sista sträckan. Anna Haag är förvisso en superåkare, men det är som vi alla vet någonting alldeles extra med Kalla, och av någon anledning så tror inte jag hon förlorat till tyskan på upploppet om det gällt att spurta för guldet.

Kanske har jag fel i mitt antagande? Vi får se i stafetten hur stark Kalla verkligen är när det gäller som mest. Att inte sätta sitt starkaste kort på sista sträckan är dock alltid en chansning, och idag gick den inte hem. Att norskarna samtidigt vann herrsprinten gör ju inte saken bättre inför avslutningen av OS.

Sverige måste nu vinna minst två guld till för att bli bästa skidnation, något som iofs inte är omöjligt. För vi har tveklöst tre fina chanser till guld: dam och herrstafetten, samt tremilen (Kalla). Och vem vet, kanske kan en svensk även ta hem jippot på femmilen?

En medalj är dock alltid en medalj och jag vill på inget vis föringa flickorns bedrift. De hade idag inte marginalerna med sig för att nå ända fram, så enkelt är det. Silvret är såklart suveränt. Och sättet de drog upp tempot i täten loppet igenom var enormt. Hade dock hoppats att vi skulle få en svensk skiddrottning i dessa spel. Nu verkar det vara Marit Björgen som tar hem den titeln?

Inget nytt mirakel för Damkronorna

Med 9-1 så förlorade för en liten stund sedan våra fina och duktiga damkronor OS-semifinalen mot USA. Men siffrorna är höga i överkant. För mig så kändes nämligen det här mer som en 5-1 match, eller något i den stilen, för många av amerikanskornas mål var billiga i överkant. Skottstatistiken var för övrigt 46-12.

Matchen stod länge och vägde och USA hade inte någon riktigt bra målchans förrän i sjunde minuten när man tyvärr dessutom gjorde 1-0. Det var oerhört olyckligt, för bara sekunder innan så hade Pernilla Winberg ett jätteläge att ge Sverige ledningen. Sicken himla otur! Hade hon gjort mål där så hade vi haft en helt annan match  – med kanske ett helt annat slutresultat? Så bra spelade svenskorna då. Och så små kan marginalerna vara.

För amerikanskorna var lite lätt konfunderade och även en aning nervösa inledningsvis, samtidigt som de våra som sagt spelade riktigt bra och hade tom ett par hyfsade halvchanser. Men en olycklig utvisning och ett mindre bra ingripande av Kim Martin såg till att det fem minuter efter första målet plötsligt blev mål igen.

Tyvärr så blev det sedan två snabba mål i början av nästa period, och då under ett par minuter så befarade jag att matchen kunde börja skena iväg. Men så blev det inte, för detta var inte en repris av Kanadamatchen. Tjejerna tog sig istället i kragen och kämpade vidare, och fem minuter senare fick de belöningen när Pernilla Winberg fräckt slog in pucken.

Att USA sedan fick en massa billiga mål i sista perioden betyder ingenting. 1-6 målet kom sig tex av en skandalös utvisning på Winberg när det i själva verket var amerikanskan som borde åkt ut ögonblicket innan. Domaren var för övrigt under all kritik och sågades av TV-kommentatorerna. Hon var en hemmadomare helt enkelt.

Men det här var ett klart fall framåt mot förra matchen. Vad vi såg idag var mer likt de riktiga Damkronorna. En sak som jag definitivt noterade var en helt annan känsla hos tjejerna. Där fanns ingen hopplöshet eller uppgivenhet. Det var ett helt annat go över hela laget, och man blev heller aldrig utspelade på det vis som hände mot Kanada.

Emellanåt var man dock lite stillastående och pysslade med puckwatching, en dödssynd, istället för att hjälpa Kim i målet. Kim får dock ta på sig två av de fyra första målen. Tänk om vi gjort vårt reduceringsmål vid 0-2 istället för vid 0-4? Vad hade hänt då? Kanske hade vi då fått uppleva ett nytt mirakel?

Peter Elander sa visst härom dagen att USA nu är 40 procent bättre än för fyra år sedan. Dagens uppgift var mao tuff i överkant. Men vi föll med hedern i behåll, trots de stora siffrorna. Och vi kan nu se bronsmatchen mot finskorna an med tillförsikt, för bronset tar damkronorna garanterat hem. Inget snack om den saken. Läs mer här (SvD) och här (DN)

Ruskigt spännande ikväll

Ja, ikväll blir det ruskigt spännande i det två sprinttävlingarna. Både på dam och herrsidan tillhör våra lag favoriterna. Det kan alltså mycket väl bli två nya fina svenska medaljer om ett par timmar. Charlotte Kalla och Anna Haag är av många tom tippade att ta guld, och då jag inte är någon expert på saken så finner jag ingen anledning att komma med invändningar.

Tycker dock en aning synd om Anna Olsson. Hon är ju regerande mästarinna i grenen. Trodde hon var given faktiskt, men där ser man hur lite man vet om saker och ting.

Fast nog hade det varit svårt att låta Kalla stå över, eftersom alla andra länders skidåkare är rädda för henne. Och med Anna Haag i storform så … ja, det kan inte ha varit lätt att välja rätt, för vi hade tre rätta alternativ.

I vilket fall som helst så blir det inte lätt för något av de andra lagen att rå på svenskorna ikväll, den saken är klar. Jag sticker redan nu ut hakan och säger att tjejerna tar hem guldet. För vi har haft en hel del flyt i just skidåkning i år, och nu med Björgen borta så ser jag ingen anledningen till att denna fina trend ska upphöra. 

Lite mer ovisst blir det på herrsidan. Ryssarna måste väl, efter den makalösa framgången i den individuella sprinten, vara storfavoriter, men som vi såg med Emil Jönsson så kan även den bäste åka dit om man blockar ut honom. Att sedan norskarna själva blev bortgjorda i loppet efter (finalen) visar att i princip vad som helst kan hända. Är inte heller så säker på att Northug är i så bra slag som man vill göra gällande. Räknar med att Marcus Hellner bevisar det för hela skidvärlden.

Sprinten är ett djävulskt rävspel. Man kan inte vara för snäll eller avaktande, för då är det roliga över fortare än kvickt. Och nedförsbackarna är luriga och kommer säkert att skörda ett par offer. Var inte så förtjust i sprinten när den introducerades, men nu tillhör disciplinen mina favoriter, för om man har några svenskar att hoppas på så blir det ofta infernaliskt spännade.

90 procent av svenska folket vill ha damhockey i OS!

Noterade precis att omröstningen här på bloggen om damhockeyns vara eller inte vara i OS nu fått sin första nej-röst. Vi har alltså i nuläget nio ja-röster, en nej-röst, och en vet ej (som jag antar betyder ja, eftersom man annars röstat nej!)

Men innan vi slutgiltigt löst detta dilemma så lägger vi ”vet ej-rösten” åt sidan. Vi får då 90 procent för fortsatt damhockeyspel i OS och 10 procent mot. Ett helt annat resultat än det som Aftonbladet visade upp. Svenska folket vill alltså ha kvar damhockeyn i OS. Så nu vet ni det. Omröstningen pågår dock alltjämt och kanske kommer siffrorna att ändras framöver?

Helena tvekar inför ny OS-satsning

Vi kan säkert alla förstå att Helena Jonsson inte längre har så stor lust att tänka alltför långt framåt i tiden. En nytt OS-äventyr är såklart inget man funderar på redan idag, speciellt som det ännu återstår ett race – där vi naturligtvis hoppas på guld! Helena tänker nu ta ett år i taget, och nog är det en klok strategi alltid.

Hon ska ju sedan även, vad jag förstår, gifta sig med sin David och då bli fru Ekholm – bra namn tycker jag. Klart bättre än dussinnamnet Jonsson. Så vem vet, kanske tar hon en liten timeout och lever famlijeliv ett par år efter att säsongen är över. Det verkar vara en inte helt fel idé.

Många toppidrottstjejer har ju för övrigt gjort storstilade comebacker efter ett par år av mammaledighet och hemmalivsglädje, och kanske är det nu perfekt läge för den blivande fru Ekholm att göra slag i saken och bli förälder. Varför vänta tills man är över trettio? Blir det bättre då?

Nu ska ju inte jag, eller någon annan heller för den delen, lägga mig i andras privata affärer. Men om inte den där riktiga gnistan finns kvar efter säsongsslutet, så är det säkert lika bra att ta en liten timeout. Fast kanske vill Helena först ta revansch på tyskorna vid nästa VM. Alltid dessa tyskor som förstör för oss.

Läste förresten, på tal om tyskor, att Magdalena Neuner nu valt att inte ställa upp i stafetten. Hon vill ge någon av sina lagkamrater chansen att vinna guld. Stort gjort av Neuner, tycker jag. Det är mao inte bara svenska skidkillar som tänker på sina lagkompisar.

Neuner är som vi alla säkert vet riktigt stor i hemlandet sedan några år tillbaka, och när man tittar på hennes Wikipediasida så inser man varför : två OS-guld och sex VM-guld sedan 2007 talar sitt tydliga språk.

När jag precis loggade in för att rätta till ett par små fel i inlägget, så slog det mig att jag nästan skriver som en skvallertidningstant om vad Helena och David ska hitta på framöver. Kanske borde jag nu byta namn till Åsa och kalla bloggen för Skvallerbloggen;-)

Bode Miller fick sitt OS-guld till slut

Hinner inte med att skriva ens en bråkdel om allt som händer borta i Kanada för våra svenska deltagare, och av den anledningen blir det så gott som inget om vad som sker där borta för övrigt. Men då stora publikfavoriten Bode Miller igår äntligen fick sin efterlängtade guldmedalj så tänkte jag att det kunde var kul att skriva ett litet inlägg om saken.

Miller är ju – eller var ju, han är nu en reformerad man? – den alpina skidåkningens bad boy. Han har aldrig förverkligat sin stora potential – tills igår. För i gårdagens kombinationstävling så fick han äntligen ta hem sitt guld, inför tusentals yanks dessutom.

Men det satt hårt åt, för flera duktiga slalomåkare var tvungna att köra bort sig först. Miller gjorde dock själv först ett super åk i slalom och satte på så vis ordentligt med press på resten av gänget bakom. När endast norske Super-G fantomen, Aksel Lund Svindal (kul namn), stod mellan amerikanen och guldet så var spänningen olidlig. En hel värld höll nu tummarna för Bode.

Har själv aldrig varit ett stort Millerfan, men tom jag unnade i detta läge amerikanen en triumf. Att en norrman hade chansen att bli mästare gjorde som ni säkert inser det än lättare för mig att önska Miller lycka till. Men det blev inte bara guld till Bode, för Svindal körde dessutom ut och blev på så vis medaljlös. Ett underbart slut för alla inblandade mao. Läs vad SR skriver om saken.

Svindal hade dock inte kunnat matcha ledarens tid även om han kommit i mål. Miller vann således sitt efterlängtade OS-guld helt rättvist och för att han var bäst. Är inte säker på vad som nu väntar framöver för den nyblivne olympiske mästaren, men nog var detta ett härligt slut på en suverän alpin karriär – om han bestämmer sig för att sluta.

Tre Kronor satte Finland på plats

Var för trött för att orka se hela träningsmatchen mellan Sverige och Finland, men såg ungefär hälften. Och föga överraskande så blev det en komfortabel svensk seger. Svenskarna spelade oerhört smart och skickligt, bla under det fem minuter långa powerplay man fick efter att en finsk buse skämt ut sig.

Det svenska spelet var klockrent. Man kom för att göra ett jobb – inte mer, inte mindre. Tre Kronor hade läget under absolut kontroll, och det var helt uppenbart att man tog det lugnt och enbart bevakade ledningen ända in i mål. Finnarna visste såklart att man var klara för kvarten själva, så vida inte man åkte på storstryk, och det är väl bortförklaringen man kommer köra med till varför man inte gjorde mer motstånd?

Nu väntar Slovakien i kvarten för de våra, en överkomlig motståndare av samma kaliber som Finland, och sedan blir det vinnaren av matchen Kanada/Tyskland-Ryssland i semin.

Kanada var förresten nattens stora förlorare: förlusten mot USA har antaglien kostat dem mästerskapet. Förutom en tuff straffmatch mot Tyskland, så får man ta sig an svårast tänkbara motstånd framöver hela vägen till det nu så avslägsna guldet – Tyskland, Ryssland, Sverige och USA (mina tips).

Matchen Kanada-Tyskland är för övrigt ungefär att jämföra med Damkronornas match i dag mot USA! En oerhört tuff uppgift för våra duktiga tjejer mao, men inte omöjlig.

Att jag tippar USA i final har att göra med att yanksen fick smörmatchen som Sverige fick för fyra år sedan – Schweiz/Vitryssland i sin kvart. Så förutom extra match så slapp USA de sju topplagen. Drömläge. Man behöver nu endast spela en toppmatch, Tjeckien/Finland, för att ta sig till final. Allt är således upplagt för amerikansk guldeufori?

Vilka deras finalmotståndare blir är alltför tidigt att säga, men nog ser det väldans bra ut för våra blågula killar. Frågan nu är om det stora hemmahoppet ska åka ut med dunder och brak redan i kvarten. Mycket talar för det. Något som då blir perfekt för Lidström och co att ta sig an i semin. Tre Kronor har ännu inte spelat sin bästa match. Många av våra superstars har ännu inte slagit till. Det ser mao riktigt bra ut framöver. Det blir supertuffa matcher naturligtvis, men jag håller med Mats Sundin: Sverige tar OS-guld! Läs mer om segern mot Finland här (SR).

Kvartsfinalerna (lagen i fet stil går till semi):

USA-Schweiz/Vitryssland

Finland-Tjeckien/Lettland

Sverige-Slovakien/Norge

Ryssland-Kanada/Tyskland

Lite hockeysnack så här före matchen

Nu är det ju som vi alla vet snart dags för den stora matchen. Och då menar jag såklart INTE Sverige-Finland (för finskorna möter vi först i en eventuell bronsmatch!), utan matchen det handlar om är Sverige-USA – reprisen på semifinalen för fyra år sedan. Kan inte vänta.

Vad gäller Tre Kronors match mot Finland om ett par timmar så intresserar den mig inte det minsta – det är ju bara en träningsmatch för tusan!

Om det var en kvartsfinal så kanske jag hade orkat titta på den lite grann, men en träningsmatch? Sover hellre några timmar extra. Är förresten inte så himla säker att svenskarna bryr sig så mycket. Tre Kronor är i OS för att vinna guld, inte för att spöa skiten ur Finland.

Hur som helst så tror jag det kan gå vägen för Damkronorna i morgon, men vad vet jag om saken? Har aldrig ens spelat hockey! Men jag är trots det övertygad om att det kan gå, för när det kommer till kritan så handlar sport alltid om en enda sak : den mentala biten – något vi alla fått bevittna den senaste veckan på ett rent ut sagt hjärtskärande vis, när vårt stora guldhopp Helena efter fyra tappra försök inte ens lyckades bli bättre än tia!

Och som vi nu vet så var det ett mentalt problem det handlade om. Pressen på Helena var för stor. Och ingen hjälp fick hon från sitt team i Kanada, åtminstone ingen hjälp som fungerade. Här på hemmaplan hade ju redan sedan lång tid tillbaka Rosenblom känt till lösningen – det handlade helt enkelt om att hjälpa Helena att må bra. Och hur gör man det på enklast och billigast sätt? Svar : David Ekholm! Så enkelt var det!

Vad Damkronorna måste göra för att ha chans till ny semifinallycka är mao att finna harmoni. Inte att hetsa upp sig och att bli övertuffa och totaltända. Harmoni. Lugn. Inre stillhet. Det är hemligheten.

För när man stressar upp sig så rusar tiden iväg, och man hinner inte se vad som händer innan det är för sent; men om man är lugn och fin då tycks tiden gå långsammare, vilket gör att man får mer tid att tänka och göra det som är rätt.

Man skjuter då tex inte bara iväg puckar till andra sidan på måfå och hoppas på det bästa. Man hinner då istället tänka ett litet extra ögonblick, och det är detta ögonblick av inre klarhet som är guld värt. Nyckeln är alltså att vara lugn och fin inombords, samtidigt som man är tänd och fokuserad som tusan.

Ingen medalj för Helena eller ACO

Tyvärr så ville det inte sig riktigt idag för Helena Jonsson eller Anna-Carin Olofsson. De slutade tia resp. trettonde, och deras individuella OS-äventyr måste nu anses ha slutat i ett praktfullt fiasko med som bäst en fjärdeplats för ACO.  

Två bom, som det blev idag för Helena, är iofs inte en katastrof när det gäller skidskytte, något som vi fick se när tyskan Magdalena Neuner i triumf defilerade in på upploppsrakan för att ta sin tredje medalj, varav två guld, vid dessa olympiska spel! En remarkabel prestation.

Neuner hade alltså lika många bom som Helena, men tog sig trots det sig i mål som etta – nästan minuten (56 sek) före vår tös! Som vi alla minns så var det ju skidorna det skylldes på i det första loppet, men det kan inte vara hela sanningen till Helenas misslyckande. Kanske är de övriga toppåkarna helt enkelt alltför starka på skidåkning?

Titta på ACO, som idag missade fyra skott – hon var bara sju sekunder efter Helena! Trots två fler bom! Det är mao inte ens troligt att en prickfri skjutning hade räckt för Helena mot Neuner idag: för ska man vara med och slåss om medaljer på OS, så måste man även vara en första klassens skidåkare. Det är nog den sorgliga sanningen när det gäller denna olustiga saga.

Vi har nog låtit våra förhoppningar på OS-framgång lura oss. Att vinna världscupsegrar under en OS-säsong betyder i slutändan ingenting. De rutinerade skidskyttarna använder dessa enbart som träningsåk inför det som komma skall.

Titta bara på en sådan person som Anja: inför Åre-VM var hon ju helt uträknad, men när det väl blev allvar så sopade hon banan med allt motstånd! Och hade hon inte kört ur i storslalom den gången, så vete tusan om hon inte bärgat alla fem gulden.

På detta vis är det även inom skidåkning och skidskytte. Tyskarna har enbart haft Vancouver för ögonen. Världscupen var ointressant, åtminstone tills dess att man tagit hem sina OS-guld till Tyskland.

Felet vi gjorde var att överhylla Helena – innan det var dags! Vi är alla medskyldiga till detta genom att lägga så många av våra förhoppningar på hennes axlar när hon, som vi nu vet, inte var redo för denna fruktansvärda börda. Frågan är vidare om någon kan axla en sådan börda. 1976 orkade inte ens Ingemar Stenmark göra så.

Jerringpriset var dödstöten för Helenas chanser i OS, tror jag. Utan denna formidabla black om foten så tror jag det hade gått bra mycket bättre för våra svenska skidskyttetjejer – och speciellt bra hade det då gått för Helena. Synd att man först i efterhand kan vara efterklok. Synd att inte hela svenska folket kunde varit efterkloka i förväg. Men nog om det, nu ser vi fram mot stafetten:-)Läs och hör mer här (SR). och här (SvD) och här (SvT) och här (DN)

Björn Ferry nära ny OS-succé!

Ända fram till sista skjutningen i dagens skidskyttetävling låg Björn Ferry ytterst bra till för att kunna upprepa succén från förra veckan. Men när han bommade sitt första och tredje skott av sina fem sista så var alla medaljdrömmar över för den här gången. Trist, för han var ju så himla nära.

Men Björn har ju som vi alla vet mer än väl överträffat alla våra vildaste förhoppningar under dessa spel. En medalj var väl det som vi hoppades på, men nu så åker alltså karln hem till Ensamheten och sin Heidi med ett olympiskt guld hängande runt halsen. En fantastisk prestation.

Men jag kan ändå inte låta bli gräma mig över dagens missade medalj. Hade Björn tagit det en smula lite mer piano på sista skjutningen så vete tusan om han nu inte tagit med sig två guld hem till frugan sin?

Visserligen såg han lite trött ut när han kom i mål som tolva, för han stod och hängde på stavarna sina under några minuter och tog igen sig. Men kanske grämde även han sig på den missade möjligheten, något jag inte utesluter. För ett sådant gyllene tillfälle till ny OS-lycka lär han aldrig få igen. Läs mer om saken här DN

Tur och otur brukar jämna ut sig?

Först hade vi otur : när det meddelades att vårt stora guldhopp Emil Jönsson blivit sjuk och inte kan ställa upp i morgondagens lagsprint – något som nu säkerligen betyder norskt guld?

Sedan hade vi tur : när det meddelades att Norges stora guldhopp, den astmamedicindopade Marit Björgen, nu definitivt inte kommer att ställa upp i morgondagens lagsprint – något som nu säkerligen betyder svenskt guld? 

Sedan hade vi otur : när vi insåg att Norges stora guldhopp, den astmamedicindopade Marit Björgen, nu håller på att samla kraft inför de två avslutande OS-loppen – stafetten och tremilen – något som nu säkerligen betyder två norska guld?

Det verkar nu som om turen kommer att avgöra vilket land som vinner längdskidåkningstävlingen i OS. För närvarande leder Sverige med 2 guld, 1 silver och 1 brons, medan Norge bara har 2 guld och 2 brons.

                           NEWSFLASH! ¤ fyra timmar senare ¤

Läste precis att vi nu fått lite mer tur : när det meddelades att Norges stora guldhopp Ola Vigen Hattestad har ont i halsen och nu definitivt inte kommer att ställa upp i morgondagens lagsprint – något som säkerligen nu betyder svenskt guld! Hurra!

Totalt norskt skidfiasko på gång? (åtminstone på herrsidan)

I vårt kära grannland Norge så håller man nu på att göra ett grandiost superfiasko i nationalsporten skidåkning – ett litet brons på herrsidan är allt man har att visa upp så här långt!

Ett fiasko!

Men det är faktiskt långt mycket värre än så, för man har inte bara missat medaljerna, man har missat att ens få till en topp tio placering (har bara tre topp tjugo!) i de två inledande loppen av de klassiska disciplinerna (15 km och 30 km skiathlon). Bästa placering är gårdagens elfteplats för stora guldhoppet, men nu utskällde, Petter Northug!

Ett fiasko!

Förhoppningsvis blir det ett par fiaskon till för dem – och några härliga segrar till för oss! – innan äventyret är över i Whistler. Läs mer om saken här på NRKs hemsida. Läs där om vad våra norska vänner nu har ställt till med:

Ett fiasko!

Vad sedan gäller debaklet med Northugs avbrytna stav så var det inte mer än rätt åt honom för viset man blockerade bort Emil Jönsson i sprinten. Fast nog hade varit kul om Marcus Hellner fått knäppa den uppblåste norrmannen på näsan i en spurtduell igår. Kanske kommer chansen i stafetten? Låt oss hoppas på det. För norrmännen hoppas vi dock på något helt annat:

Ett fiasko!

Marcus Hellner Olympisk Mästare

Här ser vi hur Marcus Hellner njöt av insikten av att just ha blivit olympisk mästare strax efter målgång, samtidigt som gudarna för att hylla honom till denna superbaste av triumfer överöste honom, deras favorit, med bländande ljuvligt solljus.

Detta är således stort – oerhört stort: Marcus är vår första individuella olympiska guldvinnare (Kalla undantagen) på de klassiska längdskidåknings etapperna sedan Gunde Svan 1988! En gudomlig seger!

Fantastiskt! Underbart! Oförglömligt! Läs mer här (NSD).

Helena under press

Enligt DN så har pressen på Helena Jonsson under OS varit alltför stor och en ny erfarenhet för henne, något vi alla visste men ändå inte riktigt kunnat förstå. För under förra årets succé under såväl VM som världscup verkade Helena ha nerver av tuffaste slag och omöjlig att knäcka.

Och under den första OS-tävlingen så sköt hon suveränt, där pressen ligger, samtidigt som skidåkningen gick sämre – pga felvallning? Jag trodde på fullt allvar ända fram till den tredje OS-starten att allt var helt okej med henne. Vi vet nu bättre tack var Wolfgang Pichlers öppenhjärtliga uttalande.

Men kanske nu idag, efter den svenska guldeuforin igår med Marcus Hellner och Johan Olsson, så kan Helena känna sig lite mer avslappnad än tidigare. Men att vända på en negativ trend när man bara har en sista chans att göra så på blir inte lätt.

Ett talande bevis på hur svårt det är fick vi alla med egna ögon uppleva när Kanada mosade våra damkronor med 13-1! Tjejerna var då oförmögna att ta sig ur den helvetiska situation man hamnat i. Att man inte åkte dit med 20-0 berodde enbart på att kanadensiskorna tog det lite lugnt mot slutet.

Idag kommer Helena inte att få någon som helst hjälp. Hon är på nytt helt ensam och utlämnad till sina egna inre demoner. Vad det handlar om idag är om hon som damkronorna mot Kanada, ända fram till slutet av andra perioden, nu bara går och väntar på slutsignalen, eller om hon som Anja efter störtloppet har gett sig själva fan på att avsluta OS-äventyret med hedern i behåll.

På tal om Anja förresten så läste jag precis att hon igår var bombis på att ta hem Super-G titeln! Otroligt men sant. Viljan och glöden hade hon alltså, men kroppen sa tyvärr ifrån. Hur som helst så är det den inställningen Helena måste ha idag. Hur det går? Är som alltid optimist, inte minst nu med kungen och drottningen på plats, men kan det verkligen bli ett nytt svenskt guld idag igen?

Svaret är att det mycket väl kan bli guld, men kanske blir det inte den vi tror som grejar saken. Kanske blir det ACOs dag? Inte alls omöjligt. För mig är det hon vi får hoppas på. Kanske blir det idag en ny klassik dubbeltriumf – likt den igår – för oss och våra två supertjejer? Eller fantiserar jag nu återigen lite grann för mycket? Men drömmar måste man ju som vi alla vet få ha:-) Läs vad SvD skriver inför tävlingen idag.

Marcus Hellner OS-Guld!

Så fick vi då äntligen ett OS-Guld även för våra skidåkande killar. Marcus Hellners magnifika arbete under skiathlon tävlingen tillhör redan svensk skidhistorias största triumfer. Guldet var helt oväntat, speciellt efter det sätt som loppet gestaltade sig. Vid skidbytet inne i stadion så stack ju Johan Olsson iväg först av alla. Hans sensationella ryck upp i ensam ledning förvandlade hela tillställningen till ett drama vars like ingen tidigare sett.

I ensamt majestät så kämpade han sedan vidare mot målet varv efter varv. För bakom honom så offrade sig hjältemodigt och totalt osjälviskt Marcus Hellner och Andres Södergren genom att hålla ner farten i den jagande klungan. Gång efter gång gick de båda svenskarna upp i topp, för att där sedan sänka farten – ett sanslöst skådespel.

Tyvärr för Olsson så höll det inte hela vägen, för in på upploppet låg han tillsammans med Hellner, Angerer och Legkov. Kampen om medaljerna kunde börja. Och där visade Marcus Hellner sin fenomenala styrka och bröt sig fri för att inför den kungliga familjen ögonblicket senare själv bli en kung och olympisk guldmedaljör.

Olsson höll dock själv undan och lyckades, tack och lov, knipa bronset efter Angerer. Ett oförglömligt svenskt skidlopp var över. Aldrig har jag eller någon annan sett något liknande och jag satt som på nålar ända från stunden som Olsson lyckats knipa åt sig sin ledning. Ett drama av högsta klass.

Men det som jag kommer minnas bäst, vid sidan om själva guldet, är så klart svenskarnas underbara teamwork. Hellner och Olsson i all ära, men Anders Södergren var idag en lika stor hjälte. Det ser nu oförskämt bra ut inför de återstående tävlingarna  – inte minst stafetten. Läs mer här (DN) och här (SvD) Och här (NSD)

Ingen medalj för Anja i Super-G

Tyvärr så blev det ingen ny mirakelmedalj för Anja Pärson i dagens Super-G tävling. Hon var alltför sliten. Hon ville på nytt ge allt men kroppen sa ifrån – för mörbultad och sliten.

Något många inte känner till är nämligen att man brukar har mer värk i sin kropp ett par-tre efter en krasch än nästa dag, och så var det troligen med Anja idag. Troligen behöver man en vecka på sig för att hämta sig ordentligt. Frågan är därför om tiden nu räcker till?

En efter omständigheterna hedrande elfteplats är dock inte fy skam. Men det bästa är väl ändå att Anja verkade vara tänd och fokuserad på dagens uppgift. Och vem vet, kanske kan hon få till två bra resultat i de avslutande tävlingarna.

Jag tror ingen längre riktigt räknar med fler medaljer för vår alpina superstar. Om det blir en ny pallplats så får vi enbart se det som en liten bonus och som ett extra litet pricken över iet på en sagolik karriär.

Anjas olympiska karriär tog nämligen i praktiken slut i och med kraschen i störtloppet, något vi alla vägrat inse, men så är det. Bronspengen dagen därpå framstår för mig därför nu allt mer som ett mirakel av största slag.

Men vi kan inte längre tro att fler mirakel kommer komma oss och Anja till del. Det är att begära för mycket av gudarna. Vi fick uppleva ett enda storstilat mirakulöst ögonblick i kombinationen, och mer än så har vi ingen rätt kräva … men vi kan möjligen alltjämt hoppas:-) Radiosportens artikel DNs artikel

OS-damhockey turneringens färdigspelade tabeller

Grupp A
		Team	G	W3	W2	L1	L0	Goals	Pts
1.		Kanada	3	3	0	0	0	41-2	9
2.		Sverige	3	2	0	0	1	10-15	6
3.		Schweiz	3	1	0	0	2	6-15	3
4.		Slovakien	3	0	0	0	3	4-29	0
Grupp B
		Team	G	W3	W2	L1	L0	Goals	Pts
1.		USA	3	3	0	0	0	31-1	9
2.		Finland	3	2	0	0	1	7-8	6
3.		Ryssland	3	1	0	0	2	3-19	3
4.		Kina	3	0	0	0	3	3-16	0

 

Här ser vi de två färdigspelade tabellerna från Vancouver OS damhockey turnering. Vid en första snabb anblick så ter sig de båda tvåornas resultat inte alltför underlägsna ettornas. Finskornas målskillnad på 7-8 verkar tom helt normal. Även Damkronornas målskillnad på 10-15 ter sig inte i sammanhanget vara alltför anmärkningsvärd.

Läste förresten precis en artikel om Slovakiens OS-kvalseger över Bulgarien med 82-0!!! Exakt hur det kan vara möjligt att göra så många mål övergår mitt förstånd, för det blir ju mer än ett mål i minuten. Jag kan heller inte förstå varför slovakiskorna fick för sig att förinta och totalförnedra sin motståndare på detta vis. Vad hoppades man uppnå på det? Inte ens män är så hänsynslösa.

Ska Anja slå till i dagens Super-G?

Idag är det många som är nervösa, för nu är det på nytt dags för allas vår Anja att kasta sig utför störtloppsbacken där hon föll så hemskt härom dagen. Frågan är om hon är hel nog att orka igenom detta tuffa Super-G test.

Viljan finns där såklart, men hur är det med hennes mörbultade kropp? Har den redan hämtat sig efter den hårhänta hanterningen från störtloppet? Det kan den naturligtvis ännu inte ha gjort. Kroppen kommer säkerligen att värka i en vecka framåt.

Men OS är OS och Anja vet om att hon aldrig mer får en möjlighet att vinna några medaljer igen och kommer därför att ge allt och lite till för att avsluta karriären på bästa sätt. Vi och en hel värld önskar henne all lycka och även lite tur.

Om Anja orkar hela vägen ner så är jag bergis på medalj. Men som vi såg i kombinationstörtloppet så var det svårt att gå riktigt för fullt, något hon defintivt måste göra idag för att lyckas. Som tur är så handlar det bara om ett enda lopp, vilket då sparar kroppen och ger henne en chans. Men mer än ett brons kan vi nog inte hoppas på tror jag – alltför många duktiga hela skidåkare som deltar. Men det blir i så fall ett nytt guldkantat brons som hon kan bära med stolthet för evigt.

Det mesta talar dock för att Lindsey Vonn idag tar hem sitt andra guld under dessa spel. Risken att hon gör bort sig igen är liten. Anjas stora chans ligger i att flera av de övriga utmanarna är chokers, som Maria Reisch, och kanske inte törs gå för fullt. Anja kommer såklart att ge järnet som vanligt och tar hon sig ner utan större misstag så blir det troligen medalj.

De nya norska reglerna för OS

1   Marit Björgen, Norge, 39.58,1
2   Anna Haag, Sverige, +8,9
3   Justyna Kowalczyk, Polen, +9,3
4   Kristin Störmer Steira, Norge, +9,4
5   Aino-Kaisa Saarinen, Finland, +42,5
6   Therese Johaug, Norge, +51,9
7   Marianna Longa, Italien, +1.04,1
8   Charlotte Kalla, Sverige, +1.20,4
9   Arianna Follis, Italien, +1.23,5
10 Sara Renner, Kanada, +1.39,8

Här ser vi topp tio från gårdagens skiathlon. Enligt det nya och av mig föreslagna Norge-systemet så skulle alltså Björgen, Störmer-Steira och Johaug får var sin fin medalj, medan Haag, Kowalczyk och Störmer-Steira även de skulle få medaljer. Eventuellt kan man tänka sig att Saarinen, som tredje bästa ickenorksa, borde få ett OS-brons även hon, och kanske är det mest rättvist? Guld, silver, brons och järn till de fyra bästa norskorna alltså, och guld,silver och brons i så fall till de tre bästa ickenorskorna. Ett perfekt och rättvist system.

Ge Anna Haag ett guld! (och ge Björgen och Norge alltid ett guld!)

Ju mer jag tänker på norska astmamedicindopade Marit Björgen och hennes seger igår, desto mer irriterad på hela denna olustiga historia blir jag. Men som vi alla vet så kan man inte stoppa norskarna när de väl har börjat med sina trix.

Så jag har ett förslag: varför inte ge Marit Björgen ett guld varje gång hon tävlar – oberoende var hon hamnar i resultatlistan – samtidigt som ettan, tvåan och trean får sina medaljer som vanligt?

Så om Björgen kommer först i ett lopp (eller sist) så får hon ett guld – tvåan i loppet får även hon ett guld, trean får sedan ett silver och fyran ett brons. På detta vis blir alla glada. Norskarna får sitt, och vi – alla övriga folk och fä – får vårt! En helt perfekt lösning på denna dopingproblematik med norskarnas lilla älskling, som det för övrigt varit så himla synd om så himla länge.

Tror inte någon tycker synd om norskan om en vecka när hon har fem guldmedljer hängande om halsen, samtidigt som världens övriga kvinnliga skidåkare bara har ett guld – Kallas!

I vilket fall som helst så måste nu Anna Haag få ett eget guld för segern igår – för det var ju hon som vann bland de icke dopade! Silver och brons omfördelas därefter till den riktiga tvåan och trean (Kowalczyk, Störmer-Steira). Alla får på detta vis sina medaljer och alla blir nöjda och glada.

Om detta faller väl ut, så kan jag tänka mig att man tar min antidopingmedicin till nästa fas: att alltid ge Norge ett OS-guld i alla grenar där man ställer upp.

Och om man har tre åkare med så ska man naturligtvis då även få tre medaljer. Kanske kunde man vidare introducera en fjärde medalj – järnet – vid det tillfällen norskarna har fyra deltagare med i loppen. På detta sätt kan man i Norge fira OS-storslam ett par gånger varje dag under varje vinterspel, och det unnar vi dem såklart.

Och om detta projekt, eller kalla det mitt kärleksbarn, faller väl ut, så kunde man kanske tänka sig att införa samma procedur vid sommarspelen. Fast det blir då förstås en himla massa medaljer att hålla reda på. Men tänk på alla nya arbetstillfällen detta skulle skapa – att tillverka alla dessa medaljer. Kanske hade medaljframställningen fått hela världens ekonomi på fötter igen? När kan vi börja?

Marit Björgen: norsk astmamedicindopad fuskarinna?

Efter att ha bevittnat hur norska astmamedicindopade norska fuskarinnan, Marit Björgen, nu kört ifrån allt motstånd i de kanadensiska samt olympiska skidspåren två tävlingar i rad, så ter sig hennes medverkan i spelen för mig allt mer olustig.

Hon är inte bättre på skidåkning än någon annan … hon har bara mer krafter kvar när tävlingarna drar ihop sig, något som beror på att hon tar medicin/dopingpreparat som hjälper henne att andas!

Utan detta fusk/hjälpmedel så hade norskan idag säkerligen varit medaljlös. Det är mao fusk det handlar om, något som borde tas itu med fortare än kvickt. Björgen måste nu stoppas från att få använda denna ”medicin” innan hon sopar hem alla guld borta i Vancouver.

För en svensk som fick uppleva Mühleggskandalen från första parkett, med allt som det innebar för våra svenska guldförhoppningar, så håller historien på att upprepa sig. Min fråga är om alla skidåkare nu har rätt att använda samma dopingpreparat som den norska fuskarinnan? Om så inte är fallet så är fuskarinnans guld att jämföra med Mühleggs och borde sålunda tas ifrån henne.

Felet Björgen nu gör att vinna allt. Hon är för girig. Varför kunde hon inte nöjt sig med ett tillfuskat guld? Ett guld hade säkert alla unnat henne, men efter uppvisningen igår – där alla andra (efter Kallas fall) var chanslösa – så börjar hennes överlägsenhet nu ordentligt att sticka i ögonen.

Det är för minsta barn uppenbart att Björgen är för bra, har för mycket kraft och ork och är för stark och snabb. Hon är Mühlegg upp i dagen! Det hela är synnerligen olustigt, men vi tillåter detta fuskande att pågå pga att det är det inom vinterspelen så mäktiga Norge det handlar om.

Jag är för övrigt alltsedan Mühleggskandalen (som kanske kostade Sverige ett par OS-guld?) alltid tveksam till överlägsna skidåkares prestationer, speciellt när man tränat ensamma och borta från världscupen under större delen av säsongen – eller plötsligt blir superbra efter att i åratal underpresterat.

Vid sidan om svenskarna, som vi vet är rena – för det vet vi väl? – så litar jag inte på några andra. Vad finnarna är kapabla till när det gäller fusk har väl ingen glömt? Och när det gäller alla östländer så vill man inte ens tänka tanken ut?

Ett OS-guld är guld värt. Man kan nuförtiden kan leva gott på en sådan triumf resten av livet – med sponsorkontrakt, reklampengar, TV-uppdrag och annat. Ta tex den engelska tjejen (minns inte hennes namn, för vem bryr sig om kälkåkning?) som i natt vann skeletonguldet. Hon blir nu mångmiljonär, och kommer att få allehanda TV-jobb vid BBC när karriären är över.

Mycket står på alltså spel och mycket kan intjänas för egen del genom att fuska, och som vi alla vet så bryr sig självupptagna idrottsstjärnor inte det minsta om hur man når sitt mål så länge som man når det. Läs mer om norska astmamedicindopade fuskarinnan här (SVT).

Tre Kronor värmer upp

Kanske tycker många svenskar att Tre Kronor inte alls är bra just nu? Min uppfattning är att läget är helt under kontroll och att laget ser riktigt bra ut. Man håller nu sakta men säkert på att spela ihop de olika formationerna och ställa in skärpan inför kvartsfinalen.

Jag tycker faktiskt det är kul att man inte går för fullt ännu, eftersom det gör matcherna mer sevärda. Vem hade orkat sitta och titta på matcher som slutade 10-1 eller 12-2? Inte jag. Så när Vitryssland började reducera till 1-3 och sedan 2-3 så kändes det riktigt roligt. Att Alfredsson tryckte in 4-2 med blott sekunder kvar var bara helt logiskt och ett talande bevis på att svenskarna kan göra mål om och när det behövs.

I mina ögon så var Tre Kronor professionella ikväll. Dessa superstars från NHL behöver inte bevisa något för någon – de är ju regerande olympiska mästare för böveln. För detta gäng, överkryllat av Stanley Cup mästare, världs och olympiamästare, så finns det ingen som helst anledning att ge järnet mot Vitryssland och mosa dem med 15- 2! Hade man varit tvungna att mosa dem så hade så även skett!

För fyra år sedan så bevisade Bengt-Åke att det tom kunde vara en klok idé att med flit förlora en match på vägen mot guldlycka. Och hans kloka ledning kommer kanske nu, tror jag alltmer, leda oss ända till en ny olympisk final med efterföljande guldextas. Med överrutinerade mästerspelare som Lidström, Forsberg, Alfredsson mfl i laget så finns det ingen som helst anledning till oro, för man kan lägga in ett par högre växlar om så skulle behövas – något som ännu inte är nödvändigt.

Det ser mao allt bättre ut för Tre Kronor och inget lag vill möta oss på väg till final, den saken är helt säker. Att åka på våra killar är en garanterad nitlott – tom för Kanada. I Salt Lake City så visade Sverige upp drömspel redan från början för att sedan åka på sin värsta stjärnsmäll någonsin. I år spelar man klokt, långsiktigt och målmedvetet. Vad detta betyder för fortsättningen kan ingen sia om idag, men sämre än brons blir det nog inte. Mats Sundin är en än större optimist än mig och verkar faktiskt tro på svenskt guld!  Läs SvDs rapport om matchen här.

Silver till Anna Haag (fast egentligen guld)

När Charlotte Kalla inte riktigt var på G, så passade en av våra andra duktiga skidtjejer, Anna Haag, på att försvara den svenska äran. Anna tog nämligen idag efter en makalös spurtseger hem silvret i skiathlon. Hon låg på fjärde plats när hon och två andra,  Justyna Kowalczyk och Kristin Strömer, kom in på skidstadion för målgång. Framför dem fanns då endast astmamedicindopade norska fuskarinnan Marit Björgen som strax inte oväntat ohotad kunde gå in på guldplats. Läs om dopade norska fuskarinnan här (SVT).

Kampen om brons och silver som pågått under hela sista varvet gick nu in i sin slutfas, och mina förhoppningar om svensk medalj var vid detta tillfälle ytterst små. Anna såg nämligen sliten ut gentemot de övriga två flickorna, men skenet bedrog. För plötsligt så tog sig svenskan förbi såväl polskan som norskan, och inte nog med det, hon drog dessutom ifrån.

Med ett par meter tillgodo så fick vi så ett ny fin medalj till en av våra duktiga skidflickor. Anna Haag gjorde oss alla idag stolta och glada, inte minst på det vis hon furiöst nedkämpade sina två konkurrenter på upploppet. En enastående prestation.

Tyvärr så blev vi alla dock lurade på guldet i och med Björgens doperi. Enligt mig så borde hon inte få ta någon som helst medicin som innehåller otillåtna preparat, men så korrupt är idrotten idag. Norskan har nu tagit hem tre medaljer, varav två guld.

Utan sin astmamedicin så hade hon nu säkerligen varit helt utan medalj, för hon behöver ju, vad jag förstår, denna astmamedicin för att kunna andas lättare, vilket hon behöver kunna göra för att kunna tävla och vinna OS-guld! Guld som annars gått till friska personer utan medicin/doping i kroppen.

Behöver man tillägga något till detta självklara faktum? Syreupptagningsförmågan är ju vad det handlar om när det gäller skidåkning, inte hur bra man är på att använda stavar och skidor, för det lär man sig på fem minuter!

Skulle inte bli det minsta förvånad om Björgen av bara farten tar hem två guld till när man nu vet exakt hur medicineringen ska doseras för att ge henne optimal effekt!

I vilket fall som helst så är våra skidtjejer nu i praktslag, och med lite tur så kunde vi faktiskt haft två bronsmedaljer till vid det här laget. Det ser nu riktigt ljust ut inför stafetten, för där kommer svenskorna säkert att vara med och slåss, inte bara om medaljer, utan om guldet. Läs Radiosportens artikel här

Anja med sin fina medalj

Tänk att det blev en medalj till slut för allas vår Anja. Vem hade kunnat tro på något sådant bara härom dagen när hon låg orörlig i botten av den olympiska störtloppsbanan? Helt makalöst. Och vem vet kanske blir det nu ett par fina medaljer till där borta i Kanada för Tärnabytösen – en tös som aldrig upphör att slå oss alla med häpnad:-)

Semifinalerna klara

I och med Finlands förlust igår så är nu de båda semifinalerna klara i damhockey-turneringen. Föga överraskande så blir det Sverige-USA och Finland-Kanada. Som vi alla vet så har man alltid en femtio procents chans att vinna en match innan man börjar analysera för och nackdelar hos motståndaren. Och kanske är det den inställningen som finskor och svenskor borde ha inför semifinalspelet.

Är förresten en smula förvånad över att damlejonen endast åkte på smörj med 6-0. Kanske tog amerikanskorna det lite lugnt så snart man gjort det fjärde målet, något som skedde redan i slutet av första perioden. Kanske ville man inte förnedra sin motståndare på det vis Kanada förnedrade Sverige härom dagen?

För genom att förnedra sin motståndare så får man ens egen triumf att minska i värde, eftersom man vann mot en ovärdig. Men kanske valde amerikanskorna att ta det lite lugnt för att invalla Kanada i illusionen av att man inte är lika bra som dem? Eller så ville man kanske spara på krafterna inför semin mot Damkronorna, laget som gav dem smörj för fyra år sedan?

I vilket fall som helst så tror jag nu att Damkronorna kommer att bli besparade en ny utskåpning alá Kanada. Som max blir det ett nederlag på 6-1 eller 7-2. En sanslös amerikansk anstormning från första nedsläpp lär vi dock inte undslippa, men när vi har 5-0 i baken så kommer man säkerligen att lätta på trycket mot det svenska målet – men inte innan dess.

Att Kanada kommer vara lika vänliga mot Finland är inte troligt. Damhockeyn har ju redan fått sitt go-ahead för nästa OS, och det finns då inte heller någon anledning för superstorfavoriterna att sluta ösa in mål. Vårat lag har mao fått den enklare motståndaren i semifinalen, och kan tjejerna bara hålla någorlunda tätt bakåt under de inledande två perioderna så kan eventuellt USA gå miste om sin revansch. Chansen till svensk seger bedömer jag för övrigt till 10-15 procent.

De svenska Vinter-OS medaljerna

Alpin skidåkning	5	2	7	14
Backhoppning	0	1	1	2
Curling	1	1	1	3
Freestyle	0	1	0	1
Ishockey	2	3	4	10
Konståkning	5	3	2	9
Längdskidåkning	24	15	17	56
Längdskridskoåkning	7	4	5	16
Nordisk kombination	0	1	1	2
Skidskytte	2	1	6	9
Snowboardåkning	0	1	0	1

Hittade precis denna fina tabell på Wikipedia. Vi kan här se hur många guld, silver och brons Sverige vunnit i vinterspelen sedan Chamonix 1924.

Speciellt två saker är extra intressanta, tycker jag: att vi aldrig vunnit guld i vare sig backhoppning eller nordisk kombination. Vi har ju tillräckligt med fina backhoppningsanläggningar i landet för att kunna rätta till saken.

Som vi alla nu kan se i OS så storsatsar Kina, ett land helt utan vintersportkultur, i alla dessa sporter! Och man kommer säkert snart att ta hem det mesta i medaljväg under kommade vinterspel. Vi behöver mao börja storsatsa själva för att inte hamna på efterkälken ordentligt.

Gunde Svans fel att Norge nu har över 100 OS-Guld!

Att Gunde Svan slutade i förtid efter VM i Val di Fiemme 1991 fick katastrofala konsekvenser för världen i stort och för den svenska folksjälen, för som vi kan se i tabellen nedan så sammanföll Norges skrämmande och rent ut sagt äckliga dominans i Vinter OS med Gundes självvalda pensionering från skidåkningen.

Gunde-effekten såg, som vi ser, till att Norge 1984 endast vann 3 guld och 1988 inga alls!!! Sådan power hade Gunde över Norge!! Och än idag så är alla norrmän rädda för honom! Kolla själva alla fakta nedan!

Hade Gunde fortsatt över Albertville 1992 (som han ursprungligen hade tänkt) som trettioåring (ingen ålder på en skidåkare), året efter han vann 4 VM-medaljer (1 guld och 3 silver), så hade hans positiva inverkan på Norge fortsatt som under de två tidigare Vinterspelen. Inget snack om den saken!

Och hade han åkt vidare över de två nästkommande spelen (som 32- resp. 36-åring) så hade antagligen Norge inte lyckats skrapa ihop mer än som allra bäst några ströguld lite här och var. Men de äckliga norska guldorgierna hade hela mänskligheten tveklöst sluppit.

 

Alla Norges OS-guld (svenska guld inom parentes):

1924    Chamonix  4 guld (1)

1928    Sankt Moritz  6 guld (2)

1932    Lake Placid  3 guld (1)

1936    Garmisch-Partenkirchen  7 guld (2)

1948    Sankt Moritz  4 guld (4)

1952    Oslo   7 guld (0)

1956    Cortina  2 guld (2)

1960    Squaw Valley  3 guld (3)

1964    Innsbruck  3 guld (3)

1968    Grenoble  6 guld (3)

1972    Sapporo  2 guld (1)

1976    Innsbruck  3 guld (0)

1980    Lake Placid  1 guld (3)

1984    Sarajevo  3 guld (4 – spel med Gunde)

1988    Calgary 0 guld (4 – spel med Gunde)

1992    Albertville  9 guld (1 – spel utan Gunde)

1994    Lillehammer 10 guld (2 – spel utan Gunde)

1998    Nagano 10 guld (0 – spel utan Gunde)

2002    Salt Lake City 13 guld (0)

2006    Turin  2 guld (7)

2010    Vancouver 3 guld (2) så här långt

Anja is back!!!

Kan inte påminna mig när ett bronspeng gjort mig så här glad förut, troligen aldrig. För efter Anja Pärsons ohyggliga krasch igår, så kunde ingen i hela världen föreställa sig att hon skulle stå på ett par skidor igen inom överskådlig tid – och ännu mindre att hon skulle köra ett nytt OS-störtlopp redan nästa dag!

Anja åker alltså upp till starten av samma gamla störtloppsbacke där hon nästan slog ihjäl sig dagen innan och deltar i ett nytt störtlopp med sin mörbultade kropp. Och inte nog med det, hon tar sig ner på sjunde bästa tid! Helt sanslöst.

Ett par timmar därefter så kniper hon bronset efter ett suveränt slalomåk. Och på något vis så kändes det väldigt passande att Lindsey Vonn körde ur när hon försökte vinna sitt andra guld. Vi vet nu att det finns en Gud och att det finns rättvisa här i världen.

Har Anja förresten någonsin tidigare sett lika fokuserad och tänd ut som idag i slalombacken? Tror inte det. Den här tjejen är ingen vanlig människa, det vet vi nu, för ingen vanlig människa hade kunnat uträtta något liknande – bara Anja och Hermann Maier!

Tydligen var en av anledningarna till att hon bestämde sig för att åka idag – fem minuter innan start! – att få testa hoppet som nästan tog livet av henne en gång till!!!

Man undrar nu dock vad som kunde hänt om Anja gått i mål igår och tagit hem silvret – eller guldet som inte var långt borta? Svaret är att hon idag vunnit guld! Om det råder det ingen som helst tvekan, för hon tappade idag dryga sekunden extra till Vonn i störtloppet. Hade Anja varit helt på topp så hade hon garanterat legat tvåa som sämst inför slalomen och sedan lekande lätt mosat Vonn och alla de övriga.

Men vem bryr sig om det idag? Vi är alla nu enbart glada över att få ha vår Anja hel och kry, istället för liggande i en sjukhussäng med brutna armar och ben – något som mycket väl kunde inträffat.

I allas hjärtan har hon nu vunnit evig ära och berömmelse, och ingen kommer någonsin att glömma det otroliga mod och den fighting spirit Anja Pärson visade upp idag. Det är nästan så att ett tredje bragdguld nu är vikt för henne, för har vi någonsin bevittnat en större bragd? Läs DNs syn på saken

Stackars Helena

För tredje OS-loppet i rad så misslyckades vårt stora guldhopp Helena Jonsson. Hon var aldrig med och hotade om medaljer i dagens tävling och bommade hela fyra av de tjugo skotten. Och även om hon skjutit felfritt så hade det ändå inte räckt till det så efterlängtade guldet – ett guld som nu istället gick till norskan Tora Berger – som tom missade ett skott!

Man kan inte annat än att tycka synd om Helena, den så till vardags överlägsna skidskytten. Det lutar nu åt att hon får åka hem till Sverige helt utan medalj, för pressen i de återstående tävlingarna är nu rent ut sagt fruktansvärd. Hon var helt bedrövad efter loppet och bad att få slippa prata med pressen, något vi kan förstå mer än väl.

Helena är ännu ung och har framtiden framför sig, men att behöva vänta fyra år på nästa chans till OS-guld blir inte kul. Jag trodde helt och fullt på henne innan OS började, och exakt varför det gått så här illa är det ingen som vet – förutom Magdalena Forsberg som aldrig heller fick till det när det gällde som allra mest.

Nu hoppas vi såklart att Helena kan lämna dagens och de två tidigare misslyckandena bakom sig och börja om från scratch igen. För precis som för Damkronorna så är imorgon en helt ny dag. Hur svårt det än är så måste hon nu släppa taget om det som varit för att på så vis ge sig själv en sista chans till olympiskt guld.

Är dock tveksam till om Helena kan reda upp situtionen, men hon är såklart i bästa tänkbara händer där borta i Kanada. Vi lider nu alla med henne och önskar att framgången som ingen förtjänar mer än hon nu äntligen kommer. Läs mer här (SvD)

Ska Helena få till det ikväll?

Nu när vi vet att Anja är okej, så kan vi med gott samvete börja oroa oss för Helena, Kalla och alla våra andra medaljhopp borta i Vancouver igen. I afton har vi dessutom två medaljhopp vid sidan om Helena att hålla tummarna för – ACO och nya storstjärnan Björn Ferry!

Frågorna alla ställer sig nu är om våra två supersvenskor ska få till det i dagens tävling – samt om vår nyblivne guldvinnare ska få till det på nytt?

Precis som igår så har vi alltså tre reella medalj och rentav guldhopp. Men inte kan det gå lika illa idag igen? Emil Jönsson åkte ju sensationellt ut, och Hanna och Anna räckte tyvärr inte ända fram, och vad som hände med Anja behöver såklart inte redogöras för ånyo.

På tal om Emil Jönsson förresten så hade han ju maximalt med otur när han hamnade i semi med Hattestad och Northug. Att normännen där brände ut sig när de körde bort Emil är säkert ingen överdrift, för de var båda helt chanslösa i finalen – som f.ö. sensationellt blev en rysk dubbelseger.

Lindsey Vonn pallade för trycket igår, men ska Helena nu leva upp till alla de stora förväntningarna som vilar på henne? Hon var ju tippad att vinna dubbla guld i Vancouver. I första loppet vallades tydligen både hon och ACO bort. I dagens tävling så måste hon nu slå till. Helena måste nu visa oss och hela omvärlden vem hon är.

Pressure is som bekant a privilege. Och trycket och pressen blir aldrig större än så här. Idag måste hon bli den hon var menad att bli – olympisk mästarinna! I annat fall är det inte säkert att hennes drömmar blir realiserade – förrän om fyra långa år.

Vad sedan gäller ACO och Ferry så kan nu vad som helst hända. Tippar som vanligt med hjärtat och påstår at de får varsin fin medalj i afton svensk tid.

Ska damhockeyn vara kvar i OS?

I bilden ser vi läget i omröstningen om damhockeyns vara eller inte vara i OS som just nu pågår i Aftonbladet. I nuläget har vi en knapp majoritet för att damerna ska få fortsätta spela om OS-medaljer även i framtiden.

Personligen så är jag dock övertygad om att de stora TV-bolagen i USA inte kommer tillåta att sporten stryks från OS-programmet – alltför många sköna reklamintäkter står nämligen på spel, och som vi vet så är det pengarna som i slutändan avgör alla frågor av vikt.

Men det är likafullt oroande att se hur knapp JA-sidans ledning är – och då är det ändå svenskar, dvs hockeyvänner, som röstat! På kontinenten så är man därför med största sannolikhet emot allt vad damhockey heter.

Men som tur är så är det de amerikanska TV-bolagen som bestämmer. Fast för säkerhets skull så är det nog bäst att både Damkronorna och Damlejonen vinner sina semifinaler:-)

Damkronornas tunga förlust

Det katastrofala nederlaget mot Kanada har troligen mer eller mindre knäckt våra damkronor? Tur att man har fem dagar på sig att glömma och gå vidare. Ingen hade kunnat förutspå att en sådan utskåpning var på gång. Själv hade jag som allra allra värst tippat 1-7 eller 1-8 … men 1-13! Inte en chans, ansåg jag.

Trodde nämligen på en hyfsat jämn tillställning där kanadensiskorna skulle trycka på ordentligt i början, men att de våra skulle kunna ta för sig och emellanåt ge hemmahoppet en match. Och precis så inleddes matchen, för trycket mot det svenska målet var enorm.

Tyvärr så gav svenskorna sedan upp. Man slutade kämpa, och så fort man fick tag på pucken så sköt man bara bort den – så långt som möjligt – allt för att få tiden att gå. Men tiden stod i det närmaste helt still, samtidigt som kanadensiskorna var som hungriga vargar runt ett omringat byte. Och man attackerade hänsynslöst och aggressivt om och om och om igen.

Det var en skrämmande och bländande uppvisning från den moderna versionen av ”the Big Red Machine.” Läste i en av tidningarna att man jämförde matchen igår med VM-finalen i Göteborg 1981. Och nog är det en bra jämförelse alltid.

För den förlusten var tveklöst den mest fruktansvärda Tre Kronor någonsin åkt på. Man blev totalt utspelade och förnedrade av det sovjetiska superlaget – en match jag aldrig glömmer, så hemskt var det. Sverige tog dock silvret! Trots denna utspelning!

Men, och detta är poängen, sex år senare blev Sverige världsmästare för första gångenpå 25 år! Och alla VM och OS har varit jämna tillställningar sedan dess. Framtiden ser således alltjämt ljus ut för den svenska och finska damhockeyn, trots gårdagens brutala storförlust.

Vi visste alla att Kanada skulle vara något alldeles extra i år. Detta är ett ”once in a lifetime” för deras spelare, och inget kommer att hindra deras dröm att gå i uppfyllelse. Skulle mao inte bli förvånad om man kör över USA så det stänker i finalen. Kanske låter det otroligt idag, men efter att ha bevittnat matchen igår så inser säkert vi alla att vad som helst nu kan hända när kanadensiskorna är på isen.

Har fortfarande ingen aning om vad som gick snett igår. För så här dåliga är inte våra damkronor. Många tycks mena att laget är sämre nu än för fyra år sedan, något som inte stämmer – för man är idag bättre än då. Sanningen är istället att de två i toppen dragit ifrån lite till, men som tur är så kan inte Kanada eller USA bli så mycket bättre än man redan är. Vi vet mao nu vart vi måste ta oss. Till nästa nivå. De kan inte bli bättre, vi kan!

En fasansfull dag

Gårdagen var en fruktansvärd dag för alla svenska OS-fantaster: Anjas krasch, misslyckandet i sprinttävlingarna och Damkronornas … mindre lyckosamma match.

Otroligt nog så står dock Anjas namn alltjämt på startlistan inför kombinationstävlingen ikväll. Glädjande såklart, men kan hon verkligen redan vara fit for fight?

Visserligen så är detta hennes sista OS, men är det värt risken att redan nu kasta sig ner för Whistlers störtloppsbrant igen? För inte kan hon ge allt där nu efter gårdagens katastrofala fall.

Om hon ställer upp och mot alla odds lyckas knipa en medalj så är det inget annat än världens skräll. Anna Holmlund tog ju sin hemska krasch på rätt sätt, men hon hade någon vecka eller så att hämta sig på. Så för Anja att åka störtlopp redan idag verkar mao inte riktigt klokt.

Men då Tärnabytösen är tuff och målmedveten så vill hon ju inte låta en chans till OS-lycka gå henne förbi, utan att göra sitt yttersta för att vara med. Fast inte kan hon göra sig själv rättvisa redan idag, speciellt som man även ska köra slalom en liten stund efter avslutat störtlopp.

Det kan dock vara som så att Anja bara vill ge sig ner för störtloppsbranten igen för att bevisa något för sig själv och ta itu ned sina rädslor? Är dock inte så säker på att det blir någon start ikväll. Läs mer om Anja här (SVD). och här (DN).

Kanada krossade Damkronorna

Efter Anjas fasansfulla krasch, så kände jag inte riktigt för att följa OS något mer idag, men valde ändå att titta på våra damkronors match mot superstorfavoriterna från Kanada, något jag nu ångrar.

För detta var lika hemskt som slutresultatet låter: 13-1 (5-0, 7-0, 1-1). Det enda bra som hände var matchens första tekning, som Elin Holmlöv vann, och när slutsignalen gick! Obs, ingen överdrift. De inledande två perioderna, mot ett Kanada som tycktes komma från en annan planet, var bland det värsta jag sett när det gäller en toppmatch i ishockey.

Kanadensiskorna hade lekstuga, och endast tur och Kim Martins inledningsvis fina spel i målet hindrade Sverige från att hamna i tre-fyra måls underläge de första fem minuterna. Nu i efterhand är det svårt att fatta att det dröjde ända till sjunde minuten innan 1-0 målet trillade in. Tvåan kom dock bara någon minut senare. Skottstatistiken var då 14-1!!!

Men i detta läge så trodde jag att visst hopp för de våra ännu fanns kvar, så länge som man orkade rida ut den som jag ansåg inledande stormen. Som vanligt hade jag rätt, men tyvärr så varade den inledande stormen i två perioder! Slutet av period 1 spelade dock damerna riktigt bra, något som kanske berodde på att man då var en dam mer på banan.

För att spela jämt mot detta kanadensiska lag så behöver vi alltså ha en extra utespelare på isen matchen igenom? För Kanada är bättre än någonsin tidigare. Tillsammans med USA har de nu dragit ifrån Sverige och Finland ett par steg till. Faktum är att om Finland förlorar tvåsiffrigt mot USA i morgon och båda semifinalerna sedan slutar med med lika stora siffror, så skulle det inte förvåna mig det minsta om man gör allvar av hoten att ta bort damhockey från OS.

Jag var förresten ytterst nära att stänga av TVn redan när 4-0 målet gick in efter en kvarts spel. För fram tills dess handlade det om utskåpning av absolut värsta slag. Kanada var snabbare, skickligare och starkare än Sverige. Men det slog mig då att det var ett fegt tillvägagångssätt, eftersom de svenska spelarna var tvungna att fullfölja matchen till sitt slut. Jag kände mig därför tvingad att lida vidare med dem, en icke behaglig upplevelse.

Jag önskade snart att man kunde göra som i schack och tacka för sig när man inser man förlorat. Tyvärr är detta inte tillåtet i ishockey. Man måste där spela vidare ända tills tiden tickat ut. Att man kanske lider så att man vill dö spelar ingen roll – the show must go on! 

Men sällan eller aldrig har tiden tickat så långsamt som den gjorde ikväll, och andra perioden blev om möjligt än värre än den första. Målen trillade in allt snabbare: 6-0, 7-0, 8-0, 9-0, 10-0! Och då, tack och lov, ansåg Peter Elander att Kim Martin lidit tillräckligt och satte in Sara Grahn, som f.ö. var mycket duktigt. 11-0 och 12-0 kom dock snart därpå.

Som tur var så lugnade kanadensiskorna därefter ner sig en smula, och våra tjejer lyckades tom få lite ordning på spelet. Man klarade tom ett långt fem mot tre läge – efter att Katarina Timglas tänt till och gett en tyken kanadensiska en rak höger, något denna förtjänade synnerligen väl. Matchens stora svenska höjdpunkt, enligt mig, och tveklöst värt fyra minuter i båset! Det är den typen av takter laget behöver, för gömma sig går som bekant inte på isen. Skottstatistiken från perioden var för övrigt 20-2!

I tredje perioden så verkade det som om våra tjejer hade insett att man faktiskt representerade sitt hemland och att folk, självplågare som jag, tittade på deras match, för vad vi då fick se var mer likt de sanna damkronorna – laget som kämpar och vill vinna!

Visserligen så hade kanadensiskorna nu lugnat ner sig en smula, men svenskorna spelade tveklöst bra mycket bättre. 13-0 kom först i den åttonde minuten, men bara några minuter senare så kom vårt tröstmål – inslaget i powerplay av vår egen lilla tuffing och enforcer, Katarina Timglas.  

Tjejerna höll sedan undan och spelade faktiskt rätt så bra. Vi fick alltså oavgjort i den sista perioden, 1-1, och vann faktiskt den andra halva av samma period med 1-0! Två av ytterst få glädjeämnen denna kväll.

Så vad kan man dra för lärdommar från dennna traumatiska upplevelse? Svar: inga! Mitt råd är att glömma denna match så fort som möjligt och gå vidare. Anjas krasch var långt värre än er, kära damkronor. Hon kunde fått men för livet och har nu säkert gjort sitt i OS.

Imorgon är alltid en ny dag. Och vi har nu fem nya dagar att förbereda oss på inför USA matchen nästa vecka (såvida inte damlejonen hittar på något i morgon). Det finns alltjämt hopp, för så länge som man hoppas finns chansen. Läs DN här.

Osmakligt, Sveriges Radio!

Lyssnade precis nyheterna, och man inledde med att berätta om störtloppet från OS där det varit stor dramatik, som man utryckte saken. Efter detta så spelade man upp radiosportens referat från Anjas sista sekunder av loppet – hela vägen tills dess att hon låg orörlig på marken.

För alla som just satt på radion för att höra nyheterna från OS, så måste ju detta ha varit en fruktansvärd upplevelse, eftersom man säkerligen trodde att Anja vunnit guld! Man borde såklart omedelbart sagt att hon kraschat!

Ett totalt osmakligt och äckligt beteende från dem som sköter upplägget av nyhetssändningarna vid Sveriges Radio. Man lurade alltså alla radiolyssnare att Anja tagit medalj, för att ögonblicket därpå skrämma dem halvt från vettet när man i detalj redovisade hela händelseförloppet av kraschen. Dålig stil SR!

Anja kraschade!

Är helt tagen. Anjas fruktansvärda krasch i störtloppet var bland det ruskigaste jag sett. Allt gick helt perfekt och silvret var i hamn när Anja kom snett i sista hoppet, och resultatet blev denna ohyggliga krasch efter en mer än sextio meter lång luftfärd!!!

Har precis hört på Sportradion att man nu från Anjas håll meddelat att hon är okej! Men det är såklart bara en sanning med modifikation, för ingen kan vara okej efter en sådan fasansfull krasch.

Huruvida hennes OS nu är över eller inte vet såklart ingen, fast nog ser det riktigt mörkt ut vad gäller den saken. Men vem bryr sig om något sådant nu, för detta kunde slutat riktigt riktigt illa för vår Anja.

Jag är bara glad att hon nu tydligen är uppe och går för egen maskin. Man får liksom lite annat perspektiv på tillvaron när man fått se en tjej i ett sådant våldsamt fall i störtloppsbacken. Kan inte förstå att hon redan är på benen. Så illa såg det ut.

Känns inte så kul att nu följa våra övriga svenska olympier på deras väg mot medaljer. Åtminstone inte i kväll. Har svårt att förstå mig på hur Radiosporten hanterar det här med Anjas krasch, för man fortsätter att rapportera om curling, störtloppet, skidor och annat som om ingenting har hänt. Helt sjukt.

Tre nya guld ikväll?

Om en liten stund får vi veta om även idag ska bli en gulddag för Sverige. Det finns alla möjligheter att vi får tre nya fina blänkade guld ikväll. Det är faktiskt helt inom det rimligas gräns att så kan ske.

Emil Jönsson är favorit i sprinten, och Hanna Falk kan mycket väl slå till och vinna även hon, och vad Anja kan vet vi alla sedan gammalt. Att all press är på Lindsey Vonn är dessutom ingen nackdel för våra gulddrömmar. Tvärtom.

Pressen på Vonn ikväll är ungefär som den Ingemar Stenmark hade på sig 1976, när det gick åt skogen, och 1980, när det blev dubbla guld! Vonn har aldrig lyckats när det väl kommit till kritan i OS-samanhang, och frågan är om hon pallar för trycket nu? Jag önskar såklart henne all lycka, men om Anja är ANJA så tror inte jag ens att all världens lycka kommer att räcka till för amerikanskan. Men vi får se hur det går. En svensk medalj blir det garanterat. Det är jag hundra på.

Emil och Hanna och Anja? Hur ska detta äventyr sluta? Tre guld? Guld, silver, brons? Tre silver? Tre brons? Eller kanske bara en liten uslig bronspeng, eller kanske ingenting alls! Kanske tar Norge tre guld? Men kan världen vara så grym och orättvis?

Efter gårdagens minst sagt underliga förlopp i skidskytte, så är det som vi ser ingen bra idé att sia om utgången. Men vi hoppas naturligtvis på framgång och åtminstone ett guld. Helst till Anja, eftersom hon då en gång för alla bevisat att hon är bäst. Och det unnar säkert alla henne.

Ska Tre Kronor kunna försvara sitt OS-guld?

Ja, det är frågan: ska Tre Kronor kunna försvara sitt guld från Turin? Min personliga syn på saken är att allt talar emot dem. Med fem-sex jämnstarka lag så är det teoretiskt omöjligt för Sverige att på nytt bli olympiska mästare. Oddsen är helt enkelt för höga.

Troligen blir det spel om bronset. Men om killarna har lite flyt och kan slingra sig ur svåra motståndare i kvarten, som man gjorde sist, så kan det såklart bli en ny final, och väl där så kommer inte våra härdade NHL-proffs att vika ner sig mot de så överhyllade hemmasönerna.

Det är en en sak för Kanada att tvåla till Norge med 8-0 i en betydelselös gruppspelsmatch men en helt annan sak att möta Tre Kronor i en OS-final där hela publiken och hela hemlandet kräver seger. Pressen på kanadensarna då kommer att missgynna dem, tror jag.

Och inte blir det så väldans mycket lättare för dem att möta Sverige i en semifinal, för även där är pressen ofantligt stor. Tiden när svenska spelare var fyllda av respekt för transatlanterna är för länge sedan över, och med ett helt lag byggt på svenska NHL-superstjärnor så kommer ingen av de våra att backa en millimeter när det börjar hetta till, och samma scenario gäller resten av storlagen i turneringen.

Men svenskarna har ett ordentligt övertag på resten av stjärnorna på plats då åtskilliga av dem är regerande olympiska mästare. Detta inte helt oviktiga faktum är inte helt oviktigt. För när det väl drar ihop sig i avgörande lägen i avslutningsperioderna, så är detta faktum av avgörande betydelse då det har en positiv effekt på killarnas självförtroende. Man har ju redan en guldmedalj där hemma i byrålådan och behöver inte bevisa något för någon. Varje seger i Vancouver är en liten bonus.

Ferrys fenomenala seger

Tittade för en liten stund sedan på ett sammadrag från Björn Ferrys seger igår, och det känns idag inte lika sensationellt. Man frågar sig istället varför han inte vunnit en stor titel tidigare?

För Ferry var helt överlägsen alla konkurrenterna, inklusive norrmännen. Och sättet han drog ifrån de övriga på slutvarvet var helt sjukt. Hur bra är den här 31 åringen egentligen? Kan han ta hem fler medaljer?

Vi vet nu att den här 31 åringen från Storuman är en världsstjärna och att han mycket väl kan fixa till en eller ett par medaljer till, eftersom framgång föder framgång. Men vad som än händer framöver så har jag en känsla av att ett bragdguld nu mer eller mindre är klart för Björn – såvida inte Charlotte Kalla gör rent hus borta i Vancouver? Något vi såklart hoppas på:-)

Är dock ännu emot allt vad jaktstart heter, anser denna tävlingsform vara helt och totalt osportslig. Men när vår egen Björn Ferry kämpade sig fram till guldet igår efter att ha legat över minuten efter ledaren, så inser vi att rättvisan segrade. En sådan dag har tom jag överseende med detta osportsliga påhitt.

Att inga norrmänn tog medalj igår hade för övrigt  inget med jaktstartandet att göra, för Ferry vann guldet helt pga sin suveränitet och fick det inte till skänks, något som bevisades på hur han körde sig helt fri på slutvarvet samt endast bommade en gång…

Ferry större än Federer!

Ja, precis som rubriken hävdar så är Björn Ferry nu större än Roger Federer, mannen som aldrig blivit olympisk mästare, åtminstone inte utan hjälp – han vann dubbeln Peking, men då fick han som vi minns hjälp av en landsman. Ensam är han inte tillräckligt bra att vinna.

Och till skillnad mot Rafael Nadal, som är regerande olympisk mästare, så är Roger Federer inte regerande mästare över något annat än en massa ATP-turneringar. OS-mästare lär han aldrig bli.

Björn Ferry är alltså idag en större mästare än Roger Federer!

Ett olympiskt guld bär man med sig för evigt. ATP mästerskap glöms bort minuterna efter de vunnits. Så är det. Alla vet om det. Vem minns förresten idag vem som vann i Melbourne för fyra-fem år sedan förutom vinnarna? Ingen är svaret.

Nej, tacka vet jag de Olympiska Spelen med sina vackra blänkande guldmedaljer – som inte går att köpa för pengar – och alla de stora mästarna som lyckats vinna dessa. Och idag är ingen större än Björn Ferry vår nyblivne olympiske guldmedaljör.

Och vad gäller Charlotte Kalla så man fråga vilken svensk som helst vem han eller hon tycker är bäst – Kalla eller någon av tjejerna på WTA touren? Vad svaret på frågan blir vet vi alla, för ett olympiskt guld är större än en massa ointressanta tennistitlar.

Ska Damkronorna klå Kanada?

Min lilla teori att kanadensiskor och amerikanskor skulle börja ta det litet lugnt nu efter kritiken mot deras hänsynslöshet gentemot blåbärslagen kom rejält på skam i natt svensk tid när USA mosade Ryssland med hela 13-0!!!

Hur är ett sådant resultat möjligt? Ryskorna var senast jag såg dem spelskickliga, snabba och tekniska, så hur kan man förlora så stort? Min enda förklaring är att USA är revanschhungriga som aldrig tidigare – efter vad som hände för fyra år sedan – ni minns väl?

Nu är man totalt hänsynslösa matcherna igenom, något som inte bådar gott inför semifinalspelet för våra damer – och kanske inte heller för damhockeyns OS-status? För som vi nu inser tänker man hämnas på värsta tänkbara vis mot de våra.

Ett annat intressant resultat från igår var Finlands 2-1 seger över Kina! Exakt vad det betyder har jag ingen aning om. Kanske gick finskorna och drömde sig bort till USA matchen istället för att koncentrera sig på kinesiskorna?

Nåväl, innan vi behöver oroa oss över vår egen USA match så har vi det lilla bekymret i kväll att tänka på … Kanada! Borde vi spela den matchen? Kanske med tanke på omständigheterna vore det klokt att lämna walk-over för kunna spara kraft till semin.

Genom att analysera Kanadas och Sveriges två redan spelade matcher så lär vi åka på stryk med ungefär 6-1 eller 7-2. Allt annat än detta resultat måste under rådande omständigheter räknas som en mindre framgång.

Exakt vad tjejerna ska hitta på för att vinna är det ingen som vet, eftersom man inte kan gömma sig när man spelar hockey. Bästa laget vinner för det mesta. Och som läget är idag med en hel hockeytokig hemmanation i ryggen så kan jag inte se hur kanadensiskorna kommer att ge oss någon som helst möjlighet att besegra dem.

Men den som lever får se och under kan inträffa. Vi fick alla med egna ögon se ett igår när Björn Ferry slog till och blev olympisk mästare. Men när det gäller hockey så är det alltför många kuggar som måste felfunka inom den kanadensiska lagmaskinen för att vi ska kunna rå på dem.

Kan vi förlora med mindre än tre mål, samtidigt som vi gör ett par själva, så har vi gjort en strålande insats, varefter vi kan gå in i semin med bra självförtroende. Det viktiga idag är inte resultatet, utan att tjejerna spelar bra. Läs om USAs storseger här. Läs vad DN skriver om kvällens match här.

FERRYYYYYY!!!!

 

Vad var det som hände! Här satt jag och deppade framför datan och slölyssnade på Sportradion när det började hända saker borta i Kanada. Plötsligt så låg vår egen Björn Ferry bra till för att ta en medalj.

Men efter dagens besvikelser så insåg jag dock omedelbart att det inte skulle bli något annat än en hedersam fjärdeplats för Ferry. Men tänk så fel man kan ha.

Kul tänkte jag i vilket fall som helst och gick bort till TVn, något jag inte hade tänkt göra mer idag. Och kan man tänka sig Björn Ferry från Storuman gjorde det omöjliga i den så förhatliga jaktstarten och kämpade sig hela vägen fram till en övertygande seger. En sensationell seger!

Ett nytt svenskt OS-Guld! Hurra!

Ingen i vårt avlånga land hade kunnat förutspå detta. Ingen. Om Ferry varit norrman hade det såklart varit möjligt att vinna på detta vis, men för en svensk 31 åring med endast 2 världscupsegrar i bagaget? Det luktar mao bragdguld över denna prestation, speciellt om han tar någon medalj till.

Ferry gick alltså ut som åtta, över minuten efter ledaren, ett tillsynes hopplöst läge. Men med suveränt glid under skidorna och nästintill prickfri skjutning (endast en bom), så tog han idag sin livs seger.

Tveklöst en av de allra mest överraskande svenska segrarna någonsin: tom med frugan Heidi Andersson hemma i Storuman kunde knappt fatta att det var sant. Hon var lite lätt chockad faktiskt. Men sant är det. Läs Radiosportens artikel här. DNs här.

Avslutningsvis kan jag bara hålla med DN om att det knappast går att hitta en större svensk skräll än Ferrys guld idag. Precis som alla andra svenskar intresserade av sport så har jag känt till och följt honom sedan många år tillbaka, men aldrig ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat tro han var kapabel till en triumf lik den här. Helt sanslöst och fantastiskt:-)

Osportsligt när Helena och ACO blev utan medalj

Det mest osportsliga som finns på OS-programmet är tveklöst dessa jaktstarter. Har alltid tyckt så och idag i skidskyttet hände inget som fick mig att ändra uppfattning. Varför ska guld och silvermedaljörerna från sprinten få hjälp att vinna guld och silver på nytt? Det är såklart totalt orättvist samt osportsligt.

Denna diskussion har förts allt sedan dessa förhatliga jaktstarter introducerades, men trots det så tillåts de vara kvar på programmet. Vår egen Helena Jonsson var idag redan på förhand avsågad från toppstriden i allt utom rent teoretiskt. Att tvingas starta 47 sekunder efter två atleter, Kuzima och Neuner,  vilka befinner sig i toppform är ju ett hopplöst utgångsläge.

Och inte oväntat så fick ettan (Kuzima) och tvåan (Neuner) från sprinten idag var sin ny blänkande fin medalj, fast av annan valör, då ettan idag blev tvåa och tvåan idag blev etta. Billiga medaljer till en billig tävling.

Jaktstartandet är ett värdelöst jippo. Och Helena gick idag miste om ett gyllene tillfälle till medalj just pga denna osportsliga bedrövlighet. Ett slag i ansiktet på alla hårt kämpande skidskyttar.

Två chanser återstår nu för vårt stora guldhopp. Men frågan är om hennes självförtroende fått sig en knäck för mycket för att reda upp situationen under dessa mästerskap. En medalj tror jag dock hon kniper, men mer än så ska vi nog inte hoppas på.

Själv minns jag ännu alltför väl hur Magdalena Forsberg misslyckades under sina OS. Pressen blev för stor och hon lyckades aldrig få till det när det gällde som allra mest. Kanske gäller samma sak nu även Helena?

Hennes situation påminner lite grann om Anjas för fyra år sedan, men bara lite. För pressen på Anja den gången var värre. Men hon utnyttjade denna press till sin fördel, något vi fick veta i den fina dokumentären som gick på TV härom veckan.

Det gäller nu för Helena att skaka av sig all negativitet från de första två tävlingarna och fokusera sig på nästa, och att göra som Robin Söderling fick lära sig av Magnus Norman – spela en boll åt gången och inte tänka på bollarna innan eller de som komma skall. Leva i nuet helt enkelt.

Helena var tippad att vinna dubbla guld i Vancouver, och chansen att så kommer att ske finns alltjämt. Som tur är har hon ACO, som kom fyra idag, att luta sig mot, och tillsammans kan man säkert hjälpa varandra fram till stordåd. Varför inte en dubbelseger i nästa tävling. Det hade varit något det. Låt oss hoppas så sker. Än finns det hopp. Läs mer om saken här (SR) och här (DN).

Frugan fick Plusjenko att tänka om

Såg en kul intervju med Jevgenij Plusjenko på TV häromdagen där han berättade att frugan hans var anledningen till att han valde att återvända till konståkningen.

Inte så att hon hon var gnälllig och besvärlig och fick honom att dra, men hon påpekade att han inte hade vunnit allt som gick att vinna, något han trodde han gjort, för han var nämligen inte en dubbel olympisk guldmedaljör!

Så för att åtgärda detta så står nu Plusjenko på isen i natt svensk tid. Och om jag orkar så kanske jag stannar uppe för att bevittna det hela.

För som jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan så var vinter-OS 2002 kanske största höjdpunkt den sanslöst bra manliga konståkningstävlingen: en tävling som f.ö. vanns av den fantastiske Aleksej Jagudin före just Plusjenko.

Den gången så höll jag tummarna för Jagudin, men ikväll så håller en hel värld tummarna för ni vet vem.

Men innan det blir dags för konståkning så blir det alldeles strax dags att bege sig iväg mot TVn för att plåga sig igenom en ny skidskyttetävling. Ska Helena få till det ikväll, eller kommer det på nytt att gå åt skogen? Hon måste ju ta in 43 sekunder!!! Orättvist och omdebatterat, men tyvärr sant.

Haag och Hellner hade otur

Efter Charlotte Kallas historiska triumf i går så är det förståeligt att Anna Haags och Marcus Hellners finfina prestationer kom lite i skymundan. Visserligen så blev det bara fjärdeplatser för dem båda, men det kunde lika gärna blivit medalj.

De gav bägge allt och lite till där i skidspåren, men oturligt nog så räckte det inte hela vägen denna gång. Det var riktigt synd om Hellner, för han inledde så starkt och övertygande och hade tom ledningen ett tag i början av loppet. En medalj kändes då inom räckhåll.

Och trots att krafterna mot slutet började tryta ordentligt, så kämpade han vidare för allt han var värd i hopp om att greja bronset. Tillskillnad från våra norska vänner, som tack och lov gjorde fiasko, så körde han slut sig totalt och föll ihop i snön omedelbart efter målgång.

Det är denna typ av takter som gör en idrottare till vinnare – att ge allt och lite till. Att göra sitt bästa. Mer än så kan man inte begära. Det ser nu i vilket fall som helst bra ut inför fortsättningen. Ett par medaljer till lär det säkert bli i skidspåren innan äventyret i Kanada är över.

Damhockeyn snart borta från OS!!!

Läste för en liten stund sedan en artikel på Aftonbladet där man nu på allvar ifrågasätter damhockeyns framtid som OS-sport!!!

Ja, det är av allt att döma sant. Framgång och professionalitet är nu inget som man vill ska eftersträvas när det gäller OS-sport. Allt ska vara jämlikt, och alla lika bra/dåliga för annars är det orättvist! Kanadas 18-0 häromdagen var, anser vissa, ett bevis på att sporten är alltför ojämn. Man vill alltså bestraffa Kanada och USA för att de inspirerar alla andra lag att själva bli lika bra som dem.

Varför var det ingen som ville förbjuda skidskytte när Ole-Einar Björndalen vann samtliga fyra guld för åtta år sedan, eller skridsko när Eric Heiden vann samtliga fem 1980! Eller Jean-Clause Killy när han tog hem alla alpina guld 1968!

Om man tänker göra allvar av detta hot, så måste man därefter kasta ut pingis från sommar-OS! För något mer ojämnt finns bara inte. Endast på herrsidan finns det nuförtiden viss chans att en icke-kines vinner guld! Men den chansen är i det närmaste obefintlig.

I damhockey så har faktist fyra lag, varav Sverige är ett, en realistisk chans att bli olympiska mästare! Chansen är förvisso liten att damkronorna tar guld (5-10 procent), men den finns. Enligt mig så är ett svenskt eller finskt OS-guld i hockey INTE en lika stor skräll som när Sovjet åkte dit mot USA i Lake Placid 1980! Och jag tror faktiskt att damlejonen kommer att skrälla i matchen mot USA!!! Det kan alltså bli Sverige-Finland i semi!!!

Nu tror jag iofs att det hela med att kasta ut damhockeyn endast är tomt prat och tomma hot, eller kanske en liten varning till kanadensiskorna att sluta förnedra sina motståndare – något som för övrigt inte tillåts i NHL. För inte kan man frivilligt göra sig av med ett av OS stora parad och glansnummer: guldmatchen mellan USA och Kanada – en match som säkert halva USA och hela Kanada tittar på?

Nordamerikanerna har ju så lite att heja på ändå, så att då ta ifrån dem denna godbit är såklart otänkbart. De stora TV-bolagen är i slutändan dem som bestämmer, och som vi alla vet så bestämmer man att man ska ha vinter-OS ”over there” minst var tredje gång. Helst hade man säkert velat ha spelen, både sommar och vintervarianterna, varje gång.

Det hela är alltså bara en liten vänlig tillrättavisning till USA, men speciellt till Kanada att ta det lite lugnt framöver. Vi kan därför nu lugnt se morgondagens match an, för mer än sex-sju mål kommer superstorfavoriterna inte våga göra på våra fina damkronor. Hade innan jag läste artikeln i Aftonbladet tippat 5-1 eller möjligen 6-2 till hemmalaget, och nu vet jag att det var ett bra tips:-)

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att även en utklassning ofta är sevärd, och som jag skrev om i inlägget innan så njöt jag i fulla drag av Kanada-Schweiz – trots att matchen var över redan efter tio minuter! 

Det var skitkul att se de suveräna kanadensiskorna, och att få se dem briljera i det ena glansnumret efter det andra var superhäftigt. Lite grann som att titta på hur Nadal spelar ut Federer efter noter i en slamfinal. Borde vi förbjuda Nadal att spela tennis?

Kallas makalösa OS-guld

För mig så är OS nu i det närmaste en succé, trots att vi bara har en guldmedalj. Om nu bara Anja kan ta hem störtloppet också så är jag nöjd. Så stort är Charlotte Kallas guld. Hon har nu för tid och evighet skrivit in sig i den svenska folksjälen.

Att vinna guld i sitt första OS-lopp är för övrigt helt sanslöst. Själv hade jag inga större förhoppningar på tjejen, inte minst pga att det inte gått så där väldans bra för henne sedan genombrottet i Tour de Ski för några år sedan.

Vi har naturligtvis samtliga haft alltför högt ställda förväntningar på Charlotte och glömt bort hennes ungdom. Att plötsligt som tonåring kastas in i rampljuset är inte lätt, och det tar ofta ett tag innan man vänjer sig vid att alltid vara påpassad vart man än går och vad man än tar sig för.

Tiden har nu gjort Charlotte stark nog att klara av denna inte alltid så angenäma situation, och personen vi ser idag i skidspåren och utanför är nu klar att hantera trycket. Frågan vi alla säkert ställer oss nu är … ska hon vinna fler guld?

Nu med självförtroendet på topp så kan precis vad som helst hända framöver. Fler medaljer blir det säkert för henne vår skiddrottning och för oss hennes trogna undersåtar – men hur många och vilka valörer? Toni Gustafsson vann ju dubbelt 1968, och det skulle inte förvåna mig det minsta om Kalla gör om den bedriften i år. Läs mer om vår skiddrottning här (DN).

Damkronorna till OS-semifinal!

Låt mig först säga att jag inte såg damernas match mot Slovakien, något jag nu både ångrar och är glad för, eftersom det tydligen blev långt mycket mer besvärligt än vi räknat med. Jag missade mao en spännande tillställning – endast en 3-2 ledning till de våra efter första perioden!

Matchen fick dock till slut rätt resultat: 6-2 till tjejerna, vilket inte är fy skam när en OS-semifinal står på spel. Att man höll tätt bakåt de sista två peridoerna måste väl även det anses vara positivt. Och fyra mål från Pernilla Winbergs klubba är ett annat glädjeämne.

Vi är nu klara för semifinal. Hur det kommer att gå där är det ingen som vet (men något alla anar?) och något vi ännu inte bör tänka på då Kanada tänker köra över oss i morgon! Kanada tänker mosa våra damkronor! Så är det.

Jag tittade förresten på superstorfavoritens match mot Schweiz, och det var en fascinerande tillställning. Inte för att matchen var spännande, utan för att vi alla visste det skulle bli en uppvisning av det värre slaget.

Och det blev det: pucken dansade nämligen framför det schweiziska målet mer eller mindre från första nedsläpp till det sista. Endast storspel från målvakten och kämpande schweiziskor hindrade matchen från att sluta med 20-1!

Jag satt som trollbunden och följde spetaklet. Och när det schweiziska tröstmålet ramlade in så trodde man nästan laget vunnit matchen, så glada blev man.

Ett moment var extra skrämmande: när en kanadensiska sparkade in pucken i mål. Domaren tog en tre minuter lång paus för att rådgöra med sitt team innan han underkände målet. Ställningen var då 5-0! Men kanadensiskorna var arga som bin över att inte fått målet godkänt!

Vi vet nu vad som väntar våra tjejer i nästa match: ett kanadensiskt lag fyllt av hänsynslösa assassins! Kan inte vänta:-) Läs mer om gårdagens match här (DN) och här (SR).

KALLAAAAAA!!!!

Kan inte på rak arm påminna mig när jag senast var så nervös som när allas vår Charlotte Kalla svängde in på upploppsrakan i dagens 10 km lopp! Det var någonting fruktansvärt att genomleva. Var ett tag tveksam till om jag skulle överleva:-)

Jag satt för övrigt som på nålar så snart som sändningarna från tävlingen började. Anade att Charlotte skulle slå till och vinna idag, men vågade inte ens tänka tanken.

Och inte blev det bättre när hon tog ledningen vid första tidskontrollen, eftersom jag då började oroa mig för att hon skulle tappa den till nästa kontroll. Att Marit Björgen hängde med henne redan från början var ett annat stort orosmoment, eftersom vi alla vet vad norskorna är kapabla till.

Pinan var sedan nästintill outhärdbar när tävlingen gick in i sin slutfas med Kalla alltjämt i ledning vid den sista kontrollen. Estniska guldflickan från Turin, Kristina Smigun, hade där kört upp sig ordentligt, men någon fara på taket för vår tös tycktes det ändå inte vara.

Avslutningen på upploppet var dock bland det svettigaste jag upplevt. Och inte förrän Kalla passerat mållinjen insåg jag att guldet var klart. Vårt första individuella OS-damguld i längdskidåkning sedan Toni Gustafssons guld 1968 var bärgat. Detta är mao stort. OS blir inte större än så här.

Att Charlotte vunnit med nästan sju sekunders marginal gick mig förresten helt förbi tills det hela var över. Och över är det nu. Tack och lov.

Charlotte Kalla har idag uträttat någonting helt extraordinärt. Hon är nu olympisk mästare. Något ingen kan ta ifrån henne, för detta bär man med sig hela livet. Helt fantastiskt. Vi har alla hoppats och trott på henne i detta OS ända sedan hon dök upp och slog hela skidvärlden med häpnad 2007.

Vi trodde då att hon skulle bli bäst i världen en vacker dag, och nu idag så har den dagen kommit: för denna suveräna tjej har nu infriat alla våra förväntningar och drömmar. Charlotte Kalla är nu bäst i världen. Vi fick bevis för saken idag när hon blev olympisk mästare! Läs vad SR skriver här och vad DN skriver här och vad SvD skriver här.

Målfest för Damkronorna ikväll?

Igår så krossade USA Kina med hela 12-1. Efter det så slog Finland Ryssland med 5-1. Damkronornas två stora hinder mot finalspel övertygar mao. Ikväll är det därför viktigt att damerna själva får till det och sätter Slovakien på plats ordentligt. Det blir en fin injektion av välbehövligt självförtroende inför matchen mot Kanada – en match där vi inte vill bli bortgjorda totalt.

Om kanadensiskorna kunde göra 18 mål på Slovakien, så borde våra egna åtminstone kunna sätta hälften så många på samma lag. Men som vi alla vet så finns det en oskriven regel att man inte ska förnedra sina motståndare i onödan. Att därför trycka in mål efter mål efter mål på en redan besegrad motståndare tillhör inte god kutym.

Men då superstorfavoriterna – som vanligt – är totalt hänsynslösa i denna turnering, så är det kanske nu dags för våra tjejer att uppträda på samma vis. Man borde i alla fall ge järnet i de två första perioderna mot Slovakien och trycka in så många puckar som det bara går. Efter det kan man kanske ta det lite lugnt och låta stjärnorna vila. Mitt tips: 9-1

Min ranking av OS-grenarna

Tänkte det kunde vara intressant för er att se hur jag rankar de olika grenarna som ingår i vinter-OS.

1      Ishockey – Överlägset största sporten. De två hockeygulden är större än alla andra guld tillsammans.

2      Alpint – Större än längdskidåkning pga av det större spännings och fartmomentet. Och man har inte samma dopingsproblem.

3      Längdskidor – OS mest klassiska disciplin. På senare år dock svårt skadad pga av alla dopinghärvor.

4      Konståkning – Den stora TV-favoriten för icke-sportintresserade världen över. Hemmafruarnas favorit. Plusjenko är deras älskling.

5      Skridsko – Precis som i fallet längdskidor en klassiskt OS-gren.

6      Backhoppning – se ovan

7      Skidskytte – Ett underligt mish-mash som vi i Sverige länge var misstänksamma mot. Stort på kontinenten pga av att man där inte är tillräckligt bra för att ta sig an oss nordbor i längdskidor.

8      Freestyle & Skicross – Nytt påhitt för att locka unga tittare i snöfattiga länder.

9      Snowboard – se ovan

10    Nordisk kombination – Har aldrig förstått mig på denna gren. Varför inte utöka grenen med tex slalom, skridsko och störtlopp och göra en femkampstävling? Det hade tom jag tittat på.

11     Bob – Hur många utövare har denna och sporterna under? Anser att fyrmanna-boben borde tas bort från programmet. Det räcker med tvåmanna varianten.

12     Rodel – Har inte åkt kälke sedan jag var barn. Vad mer finns att tillägga om denna lek?

13     Skridsko (kort bana) – Varför? Vi har ju redan skridsko? Varför inte då även införa inomhus-skidåkning på samma korta bana? Och inomhus-skidskytte? Eller tävlingar med miniskidor. Lägg ner denna sport!

14     Curling – Har svårt för borstadet av isen hela tiden. Om man tog bort borstandet så hade man kunnat ta denna lek på mer allvar. Om ingen fick borsta så hade det ju varit lika för alla.

15     Skeleton – Rodel/kälke liggande på mage med huvudet framåt. Vi borde då även införa kälkåkning liggande på sidan. Eller varför inte börja köra med gamla hederliga svenska plastpulkor? Då hade jag kunnat tänka mig att ställa upp.

Samtliga sporter från tionde plats och sämre borde enligt mig antingen tas bort från OS-programmet helt och hållet eller göras om – ordentligt. Vi kan även här klart se att bandy lekande lätt hade hamnat på plats nummer två på listan, dvs efter ishockey samt före alla andra sporter och lekar(kälkåkning och curling).

Jag slår vad om att det finns tio gånger fler bandyspelare i Sverige än det finns utövare av alla ”sporter” från plats tio och nedåt. Bandy på OS-programmet hade lyft hela spektaklet, och även lyft bandyn till nya höjder, för man hade då på allvar satsat på sporten i länder som Kina, Korea, USA och Kanada.

Sverige hade dock utan problem spelat OS-final på både dam och herrsidan för tid och evighet. Att inte bandy finns med i OS är en skandal.

Snöoväder stoppade Björn Ferry!

I gårdagen damsprint där våra svenska guldhopp så spektakulärt misslyckades så skylldes det sedan på … skidorna. En kär gammal vals som alltid går hem. Och idag i herrsprinten där Björn Ferry (bilden) kom åtta, så skyllde man på vädret och på att det började snöa!

Jag måste måste dock tillstå att gårdagens mystiska resultat ännu är allt igenom … mystiskt. Och vem vet, kanske var det dåligt vallade skidor det handlade om? Speciellt som Helena, precis som Ferry idag, sköt felfritt. Men våra skidskyttar kommer slå till i nästa tävling, för annars så måste man hitta på något annat att skylla på.

I vilket fall som helst så slapp vi i alla fall se Norge ta hem sitt första guld. Tack och lov och hurra! En ny norsk guldorgie vill vi såklart aldrig någonsin uppleva igen. Mer än tre-fyra guld per OS för våra bröder från fjordernas land får det inte bli. Kanske kan man göra ett tillägg till Lissabonfördraget som förhindrar att så kan ske?

Ju längre spelen går innan normännen börjar vinna desto bättre för den svenska folkhälsan, speciellt som vi själva ännu inte fått till det i Vancouver.

På tal om att få till det, så börjar det nu gröta ihop sig i de alpina grenarna. Kanske blir det inga tävlingar i backarna i Whistler förrän i slutet av nästa vecka. Detta ger då Lindsey Vonn chansen att bli hel och frisk igen.

För vår Anja spelar uppehållet mindre roll, tror jag. Hon har varit med förr, och låter sig inte komma ur balans eller tappa fokus. Kanske är det extra dagarna exakt vad hon behöver för att hitta sig själv och toppformen igen. Vi hoppas på det. Är alltjämt väldigt positiv till hennes chanser till medaljer. Har hon bara lite tur så kan det bli riktigt kul framöver.