Gulbis eller Gasquet möter Rafa i finalen?

Efter att ha grunnat på saken ett tag så föll så plötsligt alla bitarna på plats igår kväll när jag såg att Richard Gasquet tagit hem grusturneringen i Nice. Han besegrade där Fernando Verdasco, den spanske grusprinsen, en kille som dessutom varit i toppform den senaste tiden. En riktig prestation mao.

Richard Gasquet inkasserade en av de värsta förlusterna jag någonsin sett när han för två år sedan tappade en solklar ledning i Wimbledon till buttre skotten Andy Murray. Fransosen hade mer eller mindre mosat Murray och ledde med 2-0 i set samt övertygande i tredje … när allt plötsligt gick åt skogen.

Men det värsta var att Murray då drog igång publiken, och det som utspelade sig därefter var rent ut sagt äckligt att se. Varenda gång Gasquet gjorde ett misstag så jublade och applåderade publiken. Han blev hånad och totalt knäckt av denna hemska pöbel. Och jag tror den matchen även knäckte honom mentalt … ända framtill igår.

Nu har det slumpat sig som så att Gasquet får möta ingen annan än Murray i första rundan av Roland Garros. Hämnden kommer att bli ljuv, inget snack om det, speciellt som den franska publiken inte är särskilt sportsligt när det kommer till kritan. Gasquet var ju länge tippad att bli Frankrikes stora tennisstjärna, men drogskandaler och annat har satt stopp för karriären.

I Paris så har han nu fått en sista chans att äntligen visa världen vad han kan. Turneringens stora outsider var han innan succén i Nice, men nu idag så håller jag honom för en av favoriterna att ta sig till final mot Rafa. Kan Gasquet och Gulbis hålla nerverna under kontroll i matcherna framöver så kommer dessa två spelare, vilka båda borde tillhöra den absoluta eliten, spela semifinal om två veckor.

Låt mig avslutningsvis säga några ord om vad som hände med Murray efter den osportsliga tillställningen mot Gasquet: han hade oturen att träffa på Rafael Nadal i storform, och blev totalt utplånad i tre raka; och inte nog med det, publiken hejade på Rafa … inte på honom. Så älskad är han tom i England! Rafa gav där Murray en tennislektion han aldrig glömt.

Och idag, höll på att glömma, så spelar en annan oseedad fransos, Reconderc heter han visst, mot en av förhandsfavoriterna, Söderling. Om det går åt pipan där för svensken så är väl troligen karriären defintivt på väg mot sitt slut.

Inter vann Champions League, utan Ibra!

Zlatan Ibrahimovic måste väl nu ikväll fråga sig var allt gick åt skogen. För det har de nu gjort för honom, denna Ibra, denna superdiva och primadonna, efter att laget som han sa sig ha supportat sedan ungdomsåren tog hem Champions League för första gången på 45 år … utan honom!

Exakt samma sak, fast i något mindre skala faktiskt, hände ju som vi alla minns Liverpools Michael Owen. Även denna primadonna ansåg ju sig vara för bra för sin klubb, och blev ju sedan till allmän glädje satt på plats säsongen därpå när laget han var för bra för vann Champions League.

Zlatan är nu bortgjord för tid och evighet, och jag tippar redan nu att han aldrig kommer att få lyfta pokalen han så hett trånar efter (bilden). Jag tippar vidare att Inter, denna legendariska storklubb, försvarar sitt mästerskap nästa vår. För man var idag mer än värda segern.

Och då framgång föder mer framgång så lär vi nu få se fler storstilade blåsvarta milanesiska triumfer i Europas finaste turnering de kommande åren.

Kvällens stora stjärna var förresten en viss Diego Milito, en 30 årig argentinare, för det var han som gjorde båda målen för mästarna, och det är han som nu för evigt är en odödlig hjälte i Inter – inte Ibra, den forne hjälten, som ansåg sig vara alltför bra för världens idag bevisligen bästa fotbollslag. Läs mer om själva matchen här (DN)

Robert Karlssons makalösa uppvisning

En smått otrolig solskenshistoria utspelade sig idag i PGA-mästerskapet borta i England på Wentworth när vår egen golffantom och Ryder Cup stjärna Robert Karlsson gick runt på smått osannolika 62 slag – nytt banrekord! Med denna drömrunda så gick han ända upp på andra plats totalt och startar således sista par i morgon – med en rejäl chans att ta hem segern!

Det som gjorde saken än mer ofattbar var att Robert igår trodde han missat cutten och åkte hem … till Monaco! Och tydligen var han bara fem hundra meter hemmifrån när han fick veta att han INTE hade åkt ut.

Efter allehanda strapatser så lyckades han ta sig tillbaka till England igen, och med endast två timmars sömn i bagaget så golfade han därefter igång igen idag strax efter klockan åtta på morgonen!

Resultatet blev en minst sagt magisk och oförglömlig runda – troligen hans livs bästa? – innehållande hela nio birdies och inga tappade slag! Ofattbart!

Wentworth är en supersvår bana, och att utklassa hela fältet på detta vis är något enastående, speciellt i en stor tävling som denna med mängder av världsspelare på plats. Bara ett tiotal andra gick för övrigt runt på par eller bättre, om jag fattat saken rätt. Karlssons runda har uppmärksammats ordentligt borta i öriket, inte minst pga tävlingen direktsänds på BBC.

Om Robert tar hem segern imorgon så kommer hans bedrift att gå till golfhistorien. Han tar dessutom, vid vinst, hem runt sex miljoner kronor! Och det är han såklart värd. Kommer följa slutrundan från vardagsrumssoffan i morgon. Tror på svensk succé. Läs mer här(SVT) och här (DN)

Tre Kronor ut efter straffar! (Glöm inte sololjan!)

Hoppas Nicklas Bäckström njöt av dagens VM-semifinal i Tyskland från den bekväma soffan hemma i sommarstugan någonstans i Gästrikland. Tydligen, läste jag häromdagen, så är han nu hemma i Sverige på semester efter uttåget ur Stanley Cup slutspelet.

Han har alltså semester istället för att spela för VM för sitt hemland. Bedrövligt och kanske rentav … kriminellt? För man borde nu fråga sig om man har rätt att tacka nej till landslaget när det handlar om OS eller VM? Det borde såklart vara en skyldighet, hedersak och ära att få spela i blågula färger.

Undrar vad han, Bäckis, och alla andra svikare, tänkte när de såg den snart fyrtioårige gamle tjeckiske nationalhjälten Jaromir Jagr som vanligt ge allt för sitt hemland genom att strunta semester, familjen och allt annat för att idag istället fixa till en finalplats mot dödsfienden Ryssland.

Sicken enastående människa Jagr är. Hundra gånger bättre än i stort sett vilken svensk NHL-spelare/primadonna som helst – åtminstone när det gäller inställningen. Han har rätta inställningen och älskar sitt hemland. Jag slår vad om att varenda tjeck, gammal som ung, idag grät av glädje över hans storstilade insats för hemlandet.

Hade Tre Kronor haft med Sedinarna, Bäckström, Lidström och resten av våra superdivor så hade det säkerligen varit vårt lag som imorgon hade spelat om guldet. Men som vi alla vet så vill dessa judas inte ge tillbaka till svensk hockey ett par dagars extra slit, trots att svensk hockey gjort dem alla till mångmiljonärer, flera gånger om … i dollar!

Man vill hellre vara ledig, något man nu kommer vara ett par månader.

Skäms på er hela bunten. Ni vet vilka ni är och vad ni är (svikare!) och får nu leva med skammen. Hoppas ni får en fin dag på stranden imorgon. Glöm inte solojan … så att ni inte bränner era små ömtåliga och värkande armar, knän och axlar – eller var det nu är ni har så himla ont. Läs mer om dagens förlust här (SVT).

Imorgon hejar vi på Inter

Ja imorgon så är det så dags för Champions League final, och för en gångs skull så har jag för avsikt att bevittna spektaklet. Huvudanledningen: så att jag kan få mig ett synnerligen gott skratt när slutsignalen går och Inter står där som mästare … för första gången på 45 år!

Men det som gör morgondagens tillställning i Madrid extra angenäm för undertecknad är självfallet det lilla pricket över i-et, subplotten, att Inter vinner världens finaste fotbollsturnering för första gången på 45 år … utan sin före detta älskling, superdivan som inte längre vill ställa upp för det egna hemlandet … Zlatan Ibrahimovic!

Det kan inte bli bättre än så här: Dels så får vi se bästa laget vinna, och glädjas över det; och dels så får vi skadeglädjas över ett superegos välförtjänta fall. Högmod går som bekant före fall, Zlatan lille, och imorgon får du lära dig det den hårda vägen.

Tydligen så lär det dock inte sluta där för vår fd guldgosse i fotbollsskor, för alltjämt surrar rykten om försäljning av honom. Vart är det ingen som vet. Problemet är väl att ingen klubb har lust att betala det som Barca pröjsade, för ingen klubbpresident är väl så urbota korkad.

Jag har dock svårt att se Zlatan i Barcelona-tröja även nästa säsong, inte minst efter hans mindre bra prestationer där i år. Men vem vet kanske ger man honom en sista chans att visa vad han kan.

Ska Söderling ta sig till final i Paris?

Läste precis ett intressant och positivt inlägg om Robin Söderling på ATP:s hemsida och började plötsligt att se lite ljusare på hans chanser på det franska gruset.

Visserligen så väntar segraren i matchen Cilic/Gulbis på honom redan i åttondelen, men med fem set att spela med och med Magnus Norman som coach så tror jag det kan gå vägen.

Och därefter så väntar Roger Federer på Robin (om inget oförutsett inträffar för schweizienmannen, vill säga, något vi alla så klart hoppas), och det är ett helt perfekt tillfälle för honom att äntligen krossa den gamla fåniga fjollan på. Har vi bara vädrets makter med oss, för servandets skull, så tror jag på svensk seger i fyra set.

För nu är det verkligen upp till bevis för Robin. Han måste nu ta sig i kragen och vinna ”uppvärmingsmatcherna” i Paris så att han får spela mot Gulbis/Cilic och Fed!

Vem han sedan får möta i semi spelar nog inte så stor roll, tror jag, för om han har en seger över Fed med sig i bagaget så lär inget stoppa honom från att ta sig till final på nytt. Mitt tips är dock att det blir Tomas Berdych.

Om Robin spelar smart så tror jag på final för honom mot omöjlige gruskungen Rafael Nadal, en match där han dock blir pulveriserad med 6-2, 6-1, 6-2 eller något i den stilen. Något jag hoppas på, för Rafa är min favorit. Han är bäst och förtjänar således även att vinna hver gang!

Men att ånyo ta sig till en avgörande match om världens finaste slam är en fantastisk prestation av svensken: en fantastisk prestation!

Det är en ära för honom bara att få befinna sig på samma bana som Rafa i Paris: en ära! 

Och att tro på en svensk seger där är totalt irrationellt: totalt irrationellt!

För han är där fullständigt utan chans: fullständigt utan chans! 

För det är han väl?

Alla oss  här på bloggen önskar dock, samt så klart, Robin lycka till:-)

PS. Har en känsla av att det kan bli en viss formstark spelare vid namn Ernests Gulbis som spelar final mot Rafa. Han är en spelare som jag redan för två år sedan trodde stenhårt på; och vem vet, kanske slår han till nu i Paris?

Idag hejar vi på Danmark

Ja, det var titeln på ett inlägg  jag tänkte skriva tidigare idag, och fast matchen mot Danmark redan är avslutad och vunnen så lät jag titeln hänga kvar. För nog var det kul att Danmark – och även Norge – var med och visade upp sig i VM och dessutom spelade riktigt bra?

Och det lustiga i sammanhanget är detta : hur matchen än slutat så var det mindre bra för NHL-divorna. För en förlust hade varit deras fel, pga att de inte orkade vara med och hjälpa hemlandet; och en vinst hade varit mindre bra för dem eftersom Tre Kronor då bara var två matcher från VM-guld.

Ja, tänk om detta försvagade lag skulle ta hem VM, utan alla primadonnor. Det hade varit en härlig revansch för Bengt-Åke & Co.

Men är det realistiskt möjligt? Såklart det är. Personligen så tror jag att detta lag nu är mer sammansvetsat än någonsin. Man vill visa divorna i NHL att man kan klara sig fint utan deras hjärtlösa inställning samt divalater. För dessa divor av superklass anser att VM är skit! Så är det: VM är skit i deras ögon. Divorna ligger hellre hemma på soffan och slöar.

Tankarna går då osökt till Damkronorna som inget hellre vill än bli världsmästare. Damkronorna: tjejer som knappt har råd att köpa nya skor, men som inte bryr sig om det så länge som de får lira hockey i blågula färger – för cirka 200 kronor om dagen (när de är på landslagsuppdrag), något som inte ens räcker att betala hyran med.

Jag tror mao att det kan gå riktigt bra nu för Tre Kronor, för killarna på plats vill verkligen vara där. Fy tusan vad det kommer att bli kul om de tar hem guldet. Man undrar då om divorna och förlorarna från Stanley Cup kanske ångrar sig en smula när det spelat en hel lång säsong utan att ha någonting att visa upp för slitet. Läs SR:s referat om matchen här.

Bu för Lidström, Zetterberg, Sedinarna och alla andra ”svenska” NHL-primadonnor!

Det som våra ”svenska” NHL-stjärnor gjort mot oss, hela svenska folket, och Tre Kronor den sista tiden är rent ut sagt avskyvärt. De har skämt ut sig på ett sätt jag inte tidigare upplevt genom att unisont tacka nej till VM-spel.

Det var inte så himla länge sedan som det var en hedersak och en ära att få spela i Blågult, och endast skador stoppade på den tiden en svensk NHL-spelare från att åka hem och spela de avslutande rundorna av VM.

Själv har jag slagits med häpnad över dessa oförskämda judas borta i Nordamerika. Det har nu alla till mans skämt ut sig på ett sätt som faktiskt är värre än Zlatans när han tackade nej till Blågult. De har vidare offentligt spottat Bengt-Åke i ansiktet.

Lidström, Zetterberg, Sedinarna och resten av dessa superdivor har nu skämt ut sig för tid och evighet, och jag anser nu att dessa judas borde bojkottas från allt vidare spel i Tre Kronor – eller åtminstone tills dess att de offentligt inför hela svenska folket bett om ursäkt med tårfyllda ögon.

Att ha fått lyssna på den ena patetiska ursäkten efter den andra har varit minst sagt skrämmande och nedstämmande. Hur dessa ”svenska” NHL-hjältar har haft mage att skylla på värkande axlar och knän när man har flera månader på sig att bli hela igen är helt hutlöst.

De har glömt bort var de kommer ifrån, till skillnad mot de ryska superstjärnorna som mangrannt åkte hem för att ordna hem ännu ett guld för moderlandet. Jag är full av beundran för dessa sanna patrioter och hoppas nu att de tar hem guldet – såvida inte Danmark gör det förstås.

Söderlings sista chans innan Båstad

I Nice så spelas just nu en ATP 250 turnering på grus där allas vår egen svenska tennishjälte Robin Söderling är förstaseedad! Ja, så är det nuförtiden, Robin är ofta rankad i topp – åtminstone i de mindre turneringarna. Och allt han behöver göra nu är att vinna fyra små tennismatcher i bäst av tre set – mot motståndare ganska så lågt rankade.

Allt annat än en final på söndag – troligen mot Fernando Verdasco – måste räknas som klart underkänt. Mot Verdasco har Robin för övrigt, är jag övertygad om, ingen chans. Fast man vet aldrig i förväg i tennis hur matcherna kommer att gestalta sig. Så kanske blir det en svensk seger trots allt?

En seger i Nice är exakt vad som behövs inför nästa veckas stora begivenhet, världens finaste grand slam – Franska Öppna Tennismästerskapen. Ingen spelare har mer att förlora där än Söderling. 1300 ATP-poäng från förra året kommer nu (säkerligen?) att, om inte försvinna helt, så åtminstone drastiskt att minska i antal.

En ny katastrofinsats, likt den i Melbourne häromsistens, kommer att sända vårt enda tennishopp ner i ingemanslandet som ligger och väntar under topp 10; och en skral insats till i Wimbledon kan mycket väl få ner honom någonstans kring topp 20 … eller kanske ännu sämre?

Av den anledningen så vill det nu till att Robin skärper sig och håller sig lugn och fin och fokuserad, för då kan han ta hem titeln i Nice. Problemet är att han är så himla ojämn … fast det gäller ju även de flesta andra spelare under topp 2.

En sak jag har grunnat på vad gäller Robins mindre bra prestationer på sistone är att han kanske inte är en tresetare, utan en femsetare? Kanske behöver han fem set att spela med för att riktigt komma igång. Det förklarar då varför det gick så himla bra för honom i fjolårets tre sista slams. Hade det inte varit för Federer så hade kanske Robin spelat tre slamfinaler förra året istället för bara en? Kanske hade han idag haft två slampokaler hemma i bokhyllan?

Det var denna vecka förra året som Robin gjorde succé i Düsseldorf, dock utan att få sätta pricken över i-et genom att ta hem slutsegern. Så vi förväntar oss nu stora saker av honom, gamla tennisstormakten Sveriges enda stjärna. Vi är nu så dåliga att vi inte ens fick vara med i Düsseldorf. Bedrövligt.

Uppvärmingen inför Paris är i vilket fall som helst nu inledd, och det kommer säkert gå bra. Utgångstipset är dock att Verdasco, som visat fin form på sista tiden, tar hem pokalen nu på söndag.

Rafa knäckte Fed!

Med 6-4, 7-5 så knäckte för en liten stund sedan allas vår tennishjälte, Rafael Nadal, den gamle schweizienmannen med alla de skadade och ovärdiga konkurrenterna (Davydenko, Del Potro, Djokovic, Murray), Roger Federer, i finalen av Madrids mastersturnering.

Matchen var rätt så tuff, för Fed gav allt och lite till, men inte ens det räckte idag mot mannen som inte kan knäckas, mannen från Majorca, mannen med världens bästa tennisslag (forehanden) och psyke, mannen med järnfysik och vilja av stål, mannen som aldrig ger sig och alltid kommer tillbaka – Rafael Nadal.

Nadal blev idag historisk när han vann sin 18:e masters titel! Rekord! Agassi har 17 och Fed har bara 16! Och det värsta av allt … Rafa har ännu inte fyllt 24! Spanjoren uträttade även en annan bragd när han tog hem årets samtliga tre masterstitlar på grus, något ingen annan mäktat med förut – inte ens han själv.

Matchen verkade dock vara på väg mot ett tredje och avgörande set: Fed ledde med 4-3 i egen serve i tiebreak … när Rafa, i detta pressade läge, vann tre raka bollar och på så vis skaffade sig två matchbollar! Jag var övertygad om att Fed skulle vinna setet vid 4-3, men psyket pallade inte för trycket – han är nu av allt att döma kaputt – och slutresultatet blev därför det rätta … seger till Nadal. Tack och lov.

Rafa knäckte Federer helt enkelt. Som han brukar göra. Han var starkast när det gällde som mest.

Och 14-7 i inbödes möten talar sitt tydliga språk: Rafa är Federers överman! Han är bättre på tennis än schweizienmannen! Det har vi nu idag än mer (än tidigare) överväldigande bevis på!

Håller bara knäna i två veckor i Paris så lär inget hindra honom från att ta hem segern även där. En Rafa i psykisk och fysisk toppform går inte att besegra på grus, och definitivt inte över fem set. En hel tennisvärld håller nu tummarna för att han verkligen är hel och frisk. Jag, i min egenskap som tennisorakel, tror han grejar det. Hoppas:-) SVT SR

Usch!

Igår när jag surfade runt på norska nättidningar, ivrigt sökande efter artiklar angående det norska ishockeylandslaget, så stötte jag på den här fina/fula bilden. Tydligen så är den svarta boxerskan (Braekhus heter hon visst?) Norges stolthet, och hon har nu gått ut offentligt och hånat den svenska boxerskan (Ingman heter hon visst?) och kallat henne feg för att hon inte vågar ställa upp i en boxningsmatch om VM-titeln – som svenskan, vad jag förstår, innehar?

Vad är det för fel på dessa sk kvinnor? Varför vill man slå sina medsystrar blodiga och medvetslösa? Än underligare blir det när man läser om svenskan, för hon har en fil. kand. i (hör och häpna!)  freds och konflikthantering!!!

Nu är ju visserligen en fil.kand. av inget värde, utan något som vilken ordinär student som helst får efter att ha läst lite strökurser på universitet eller högskola, men nog är det ändå sjukt att en boxerska och våldsdyrkerska nu är en expert på freds och konflikthantering? Bland det sjukaste jag någonsin läst!

Damboxning? Nej tack!

När jag för en liten stund sedan surfade runt på danska nättidningar för att läsa lite om hur man ser på framgången för ishockeylaget i VM så stötte jag på den här fina/fula bilden. Tydligen är det en känd dansk boxerska. Vinnie tror jag hon heter? Tydligen så vann hon en match mot en annan boxerska idag … eller igår? Matchen var tydligen rätt så blodig, något man stolt skrev om i artikeln där jag hittade bilden.

Men är det något fel på mig när jag enbart känner avsmak för denna s.k. sport? Hur en kvinna kan finna glädje i att få näsan krossad och ansiktet sönderslaget övergår mitt förstånd, och brösten ska man bara inte tala om: kvinnobröst är absolut inte designade att ta emot hårda slag. Men ännu hemskare är väl att dessa s.k. kvinnor finner glädje i att slå sina medsystrar medvetslösa.

Vad är det för fel på dessa s.k. kvinnor? Varför är de så himla aggressiva? Varför njuter de av att misshandla varandra? Tacka vet jag damhockey där brutalt beteende inte premieras — åtminstone inte än? S.k. damboxning måste nu förbjudas — omedelbart — och alla boxerskor måste fängslas!

Rafa ny världstvåa! (nästa söndag?)

Ja, kan man tänka sig att Rafael Nadal, världens bäste tennisspelare, kommer att bli ny världstvåa redan nästa söndag och då även bli rankad tvåa i Roland Garros! Så är det. Allt beroende på att en viss sjuklig serbisk tenniskille vid namn Novak Djokovic lämnat återbud till masterstävlingen i Madrid.

Djoko blir nu helt utan poäng, vilket medför att Rafa, om han vinner, tar sig ikapp och förbi serben med den krassliga hälsan. Vilken otrolig tur för Roger Federer. Han har nu en extra match på sig att hoppas på att Nadals knän ska gå sönder i Paris.

Istället för att tvingas möta sin överman redan i semi så kan Fed nu i lugn och ro spela sig fram till final, speciellt som värsta hotet vid sidan om Rafa, Juan Martin Del Potro, inte verkar kunna delta i övningarna på det franska gruset.

Visserligen så finns det ett par andra tuffa spanjacker att se upp med – Ferrer och Verdasco – men det troliga är väl att dessa båda herrar hamnar på samma sida som den store gruskungen från det egna hemlandet? Och vad gäller övriga utmanare … så finns det inga! Såvida inte en ny stjärna tänds i Paris – på Wilandervis?

Söderling då? Nej, han är totalt chanslös och kommer aldrig någonsin att slå Fed i en slam. Aldrig någonsin! Kanske kan han ta hem ett set någon gång, men mer än så blir det aldrig.

Över tre set har alla topp 30 spelare en chans mot Fed, men när det handlar om femsetare och slams så orkar ingen förutom Rafa och Del Potro att mentalt ta sig an honom. Tyvärr. När det kommer till kritan så blir nämligen alla andra alltför nervösa.

Tommy Haas brände tex ett gyllene tillfälle att slå ut schweizienmannen förra året. Det var helt bedrövligt dåligt, och berodde på nervositet. Delpo var ytterst nära även han, men orutinen av att vara i sin första slamsemi fällde den gången avgörandet, och nu i år så kommer han troligen inte ens att vara med. Trist.

Rom

Tittade precis på sammandraget från Rom-finalen, och visst är det värt att titta på höjdpunkterna från matchen ånyo. Ferrer kämpade på riktigt bra mot mästaren och fick en hel del beröm för sin starka insats efteråt. Han blir självfallet hyperfarlig i Paris och kan ta sig till final om han har turen att slippa Rafa och Fed: Rafa blir för svår då han är för bra spelare, Fed blir för svår då han är för bra psykare. Kolla You Tube sammandraget från i söndags här.

Damerna har inte råd att spela för Sverige!

Läste precis på Radiosportens hemsida att många av våra damidrottare inte har råd att åka iväg på landslagsuppdrag längre pga att ersättningen man får är alltför låg. Vissa av tjejerna har inte råd att betala hyran om de spelar för landslaget! Låter otroligt, men är helt sant. Visserligen har vi en ekonomisk kris här i världen, men har Sverige nu blivit så fattigt att vi inte längre kan understödja våra egna landslagsspelare? Mitt råd till damerna är att ta kontakt med Leif Silbersky, för detta låter som ett rent diskrimineringsfall för mig. Landslagsspelare borde få lika höga ersättningar oberoende av om man är dam eller … annat! Läs mer om saken här

Del Potro slut?

Endast en turnering har den sympatiske och superskicklige argentinske tennisspelaren Juan Martin Del Potro spelat i år. Skadad som han varit och ännu är! Och inget slut på eländet verkar det vara än på ett bra tag. Han ska nu operera sin hand, varefter det ska rehabiliteras och tränas (säkert ett bra tag) innan det kan bli tal om turneringsspel igen.

Utan att var insatt i saken så kan man väl ändå förmoda att Paris och Wimbledon kommer att missas, och kanske kommer inte ens Delpo att kunna försvara sin US-Open titel senare i år? Kanske är karriären rentav över?

Att Federers huvudkonkurrenter blir skadade stup i kvarten medan han själv alltid förblir hel och frisk är något många världen över tycker är egendomligt. Kanske pysslar han med någon form av Voodoo? Kanske har han gjort som legendens Faust?

Frågorna är många men svaren är få. Jag lutar alltmer år Voodoo och Faust alternativet, eftersom det så bra förklarar varför Fed vunnit så många billiga slams under åren som gått – som tex Paris och Wimbledon förra året. Alla vet ju att Rafa krossat honom i dessa båda finaler om han varit frisk.

Del Potros mystiska handskada och Nadals lika mystiska knäskada kom så synnerligen vältajmade att man nu nästan måste erkänna att något skumt är i görningen.

Andy Murray har även han lidit av skador på sista tiden och nu tappat mark gentemot övriga toppspelare, och samma sak gäller även Novak Djokovic, vars mystiska sjukdom däckat honom helt i flera viktiga slammatcher, något som Fed föga förvånande utnyttjat till fullo.

Skulle förresten inte bli det minsta förvånad om Rafa nu slår upp sin knäskada igen under första veckan av Roland Garros och på nytt missar Wimbledon, och med både Rafa och Delpo borta så är som vi alla vet dessa båda slams vikta för mannen från Schweizien: mannen med det mystiska och negativa inflytandet på andra tennisspelare – Roger Federer.

Nadal kung i Rom!

 Rafa i Roma

Ja visst är det en fin bild på allas vår Rafael Nadal. Han har precis vunnit finalen av Roms klassiska grusturnering och precis efter det fått pokalen. För mig och alla andra tennisexperter världen över så är denne sympatiske tennisspelare den bäste av dem alla och den enda av dagens spelare som hade kunnat ge Björn Borg en match. Roger Federer är en bedragare. Han vann i Paris utan att behöva möta Nadal. Snart så kommer ordningen att återställas … när Rafa förintar den tysktalande schweizaren från Schweizien i tre raka set!

Rafa triumferar på storstilat vis i Rom!

Efter ett tufft inledningsset, och en match som därefter avbröts pga regn, så triumferade idag Rafael Nadal i Rom. Han besegrade den oerhört skicklige landsmannen David Ferrer i finalen med 7-5, 6-2 och tog därmed hem sin sjuttonde masters seger! Rekord!

Blott tjugotre år gammal vann alltså Rafa idag sin sjuttonde mastersturnering. André Agassi var tio år äldre innan han lyckades med samma bedrift. Tio år äldre!

Hur många fler stortitlar Nadal kommer ta hem innan karriären är över kan vi bara spekulera över. Men får han vara hel och frisk så lär det bli bortåt fyrtio! Fyrtio stycken! Det är knappt man kan tro det är sant.

Ferrer kämpade dock på rätt så bra idag och var ytterst nära att knipa första set, men Rafa tog sig själv i kragen, räddade sitt servegame och bröt därefter till sig setet på traditionellt Rafavis. Extraordinärt bra gjort!

Att Federer nu gör klokt i att gå och gömma sig, dra något gammalt över sig och aldrig mer visa sig på en tennisbana är något alla tennisvänner är väl medvetna om och hoppas på, för i Paris har han inget att hämta. Inget!

Eller rättare sagt: inget annat att hämta än att bli mosad och krossad och pulveriserad av sin övrman Rafael Nadal (om schweizerostfantasten och pappaledighetsföredragaren tar sig såpass långt, något som är föga troligt) eller någon av de andra spanska tennismatodorerna.

Tyvärr så tror jag även att Robin Söderling inget mer har att hämta i Paris. Han överpresterade förra året och hans tid är nu över. Han får nog vara glad om han vinner ett par matcher. Allt handlar nämligen nu om Rafael Nadal – hela världen vet om det! – och om vem han ska få krossa i finalen och om vem som ska få äran att bli krossad av honom i finalen.

En annan intressant sak inför Franska är om Nadal nu kommer att ta det lugnt fram tills dess … eller spela fler turneringar innan det blir dags för slamallvar?

Mitt råd till Rafa är att avstå från vidare turneringar nu, inklusive Madrid. Bättre att vila och träna på egen hand, allt för att spara på knäna. Om jag fick bestämma så hade jag sett till att Rafa endast spelar två till turneringar de närmaste två månaderna: Paris och Wimbledon. Inga andra. Om han följer mitt råd så tar han garanterat hem dessa båda slams. Garanterat! Tveklöst.

Vamos Rafa!

Bu för Bäckström!

En annan sk svensk som på bästa Zlatanvis nu tackar nej till att spela för hemlandet är Nicklas Bäckström. Han är hellre ledig än att spela VM med Tre Kronor. Bedrövligt. Tydligen har han lite ont i axeln? Det låter riktigt illa.

Men allt var frid och fröjd i senaste matcherna mot Montreal, matcher jag faktiskt såg en del av och där Bäckström var riktigt bra. Men nu ett par dagar efter uttåget ur Stanley Cup så gör det plötsligt alltför ont för att kunna spela.

Tacka vet jag Alexander Ovetjkin, Bäckströms ryske lagkamrat i Capitals och av många ansedd vara världens kanske bäste hockeyspelare, för han åker med glädje till VM och hjälper Ryssland (att vinna VM-guld på nytt?). Sicken kille. Synd bara att han inte lyckats lära sina unge svenske lagkamrat ett och annat vad gäller att ställa upp för landslaget när man blir uttagen.

Fulham mot Madrid i final i UEFA Cupen

Efter att ha avnjutit Inters sagolika förstörelse av världens tydligen bästa fotbollslag?, Barcelona, med tillhörande supersvensk, världens bästa fotbollsspelare?, Zlatan Ibrahimovic, så slog jag mig tillrätta i favoritfåtöljen kvällen därpå och avnjöt de två semifinalerna från UEFA Cupen, eller Europa League Cupen, eller vad man nu kallar turneringen?

Varför man byter bort ett gammalt fint namn mot ett nytt övergår förresten mitt förstånd.

I vilket fall som helst så var det kul att se gamle hederssvensken Roy Hodgson ta sitt Fulham ända till final, tyvärr på bekostnad av HSV, Hamburger Sport Verein, – klubben vars namn bringar tillbaka sköna minnen till alla svenska fotbollsfans.

För vem kan glömma hur Torbjörn Nilsson och Co körde över det tyska storlaget i UEFA Cup finalen 1982? 1-0 hemma i Göteborg avslutades med osannolika 3-0 i Hamburg! Och vem kan vidare glömma att HSV året därpå vann Europa Cupen?

Vi kan bara ana vad som hade hänt om Blåvitt fått behålla alla sina stjärnor ett år till. Det slog mig nu att detta troligen är en av våra största svenska idrottskatastrofer någonsin. Troligen den nästa största? För Blåvitt hade såklart lekande lätt med laget från 82 vunnit Europa Cupen två-tre gånger. Så bra var man.

Tyvärr så är nu UEFA Cupen förstörd. Allt handlar nu bara om Champions League. Jag gladde mig därför extra mycket över att Liverpool förlorade sin semifinal omgång mot Athletico Madrid. För som vi alla vet så bryr sig Liverpool supportrarna nuförtiden endast om Ligaguld och Champions League dito. En ny UEFA Cup triumf hade man bara fnyst åt. 

Härligt mao att vi fick en finalmatch mellan två klubbar där bucklan betyder något. Och riktigt kul som sagt för Hogdson, en man som nu åtnjuter den största respekt i hemlandet. Frågan är väl om han nu inte snart blir erbjuden förbundskaptensjobbet.

Rafa och Totti

Igår så passade kungen av Rom, Francesco Totti, på att besöka kungen av tennis, allas vår Rafael Nadal. Och vilket kul möte det blev. Sicken fin bild. Två av mina absoluta favoritidrottsmän glada och lyckliga över att få vara tillsammans.

Att jag, precis som alla andra, gillar Rafa är såklart inget nytt. Men kanske kan någon finna det intressant att få höra varför jag gillar Totti? Svaret är att han blivit sitt älskade Roma trogen under hela sin karriär. Sicken kille!

Sedan debuten i Roma som sextonåring 1993 så har han spelat bara i deras tröja! Snacka om att var lojal. Totti är mao allt som inte Zlatan, denna diva, är. Totti hade kunnat gå till vilken klubb som helst och vunnit allt som vinna går, men han valde att spela för klubben i hans hjärta, klubben han älskar och vars supportrar älskar honom – Roma.

Roma ligger för övrigt oerhört bra till för att ta hem Serie A i år. Det lär bli en kamp mellen dem och Inter som först lär avgöras i sista omgången. Tror och hoppas på Roma. Tror: för att Inter nu kommer att satsa allt på Champions League finalen. Hoppas: för att jag gillar Totti så himla mycket.

Rafa körde över Wawrinka!

Föga överraskande så körde Rafael Nadal för en liten stund sedan över schweizaren Stansislas Wawrinka, Söderlings baneman, med 6-4, 6-1! Ännu ett styrkebesked av allas vår favoritspelare på tennisbanorna mao.

Det känns verkligen skönt att få ytterligare bevis på att Rafa is back. För att så är fallet är nu bortom all diskussion.

Att David Ferrer samtidigt körde över Novak Djokovic är ytterligare ett bevis på att Rafa på nytt och som vanligt står i en klass för sig när det handlar om grus. Alla andra är statister och slår enbart varandra, men kungen rår de såklart inte på – så dåliga är de hela stora bunten.

Att Federer nu på ett fult vis försöker psyka sin överman (Rafael Nadal) genom att låta honom gå och vänta på nästa möte kommer inte att fungera, för Nadal är mentalt überstark och omöjlig att attackera på mental väg – tom för den schweizerostätande småbarnspappan från Schweizien.

Roger Federer kommer således att krossas på ett obarmhärtigt vis när de båda spelarna möts på det franska gruset – om Fed vågar ställa upp, vill säga, något som många inte tror han törs. Och kanske kommer schweizaren på nytt att välja förlust i matchen innan Rafa. Han tar nog hellre det än en överkörning i tre raka med 6-2, 6-1, 6-0!

Att Nadal redan vunnit i Rom inser alla som är kapabla att inse något. Man kunde lika gärna avbryta turneringen nu och ge honom bucklan. Att dra ut på detta ända tills på söndag är enbart patetiskt.

Frågan nu är väl istället om Rafa tar det lugnt fram till Roland Garros. Hoppas det. Han har inget mer att bevisa för oss på grus, och att vinna även i Madrid gör varken till eller från.

Nej, mitt råd till den sympatiske spanjoren är att ta det lugnt och låta Verdasco och Ferrer göra upp om titeln i Madrid. Det är bra för dessa båda herrars självförtroende att få spela final i hemmaturneringen. Bra för dem själva och för det spanska Davis Cup laget. Vamos Rafa!

Wawrinka körde över Söderling

När vi började tro att Robin Söderling var en svensk gruskung så åkte han ut mot en schweizare – dock inte schweizaren vi brukar prata om här, utan en annan schweizare, den högst ordinäre schweizaren med det underliga efternamnet … Stanislas Wawrinka!

Visserligen så är killarnas topp trettio ett riktigt getingbo innehållande mängder med hyperfarliga spelare som alla är kapabla att mosa vem som helst. Och precis som i fallet Gulbis så är Wawrinka en kille som borde vara topp tio – om han hade rätt uppbackning och inställning.

Synd att Söderling åkte ut är det i alla fall, eftersom vi alla gått och väntat på returmötet på grus mellan honom och Rafael Nadal. Nu blir det istället Wawrinka som får äran att mosas av spanjoren.

Ett annat kul resultat var att David Ferrer mosade medelmåttan Andy Murray, en spelare som definitivt är på väg nedåt.

För Söderling så är det nu Båstad som gäller. Frågan är om han kan försvara sin titel där från i fjol. De spanska grusspecialisterna, som alla verkar vara i toppform, kommer garanterat göra livet surt för svensken framöver. Kanske vill de hela bunten hämnas på Robin för att han slog ut Rafa ur Roland Garros förra året?

Tror nu inte längre Söderling har något att hämta i Paris. Fem set gynnar inte honom något särskilt, tror jag. Risken finns dessutom att han gör sorti tidigt, som i Melbourne, och då även ramlar ut från topp tio samt missar mastersslutspelet. Faran nu är att han börjar tvivla på sig själv igen varefter en nedåtgående spiral inleds som återställer ordningen och på nytt gör honom till en spelare som ligger och harvar på plats 22-23.

José och två nollor!

Hittade precis den här fina bilden på nätet, och nog är den fin alltid. Vad José säger till de båda nollorna känner jag dock inte till. Men vem bryr sig om det idag? José satte på ett spektakulärt vis Ibra och Barca på plats. Suveränt bra gjort.

Allsvenskan har jag inte tid för!

Har inte börjat följa Allsvenskan ännu. Smått otroligt men sant. Det hela hänger ihop med det alltför tidiga startandet av serien, samt det superlånga och totalt vansinniga sommaruppehållet.

Har helt enkelt tappat intresset för det hela. Kommer inte heller att skriva så särskilt mycket om matcherna. Det tar helt enkelt för mycket tid att göra så.

Ska man skriva om Allsvenskan så har man inte tid att skriva om något annat, och inte ens om man bara skriver om saken så lär man hinna med allt. Troligen måste man vara ett par stycken bloggare för att kunna göra ett någorlunda bra jobb. Så för min del så blir det nog som mest några ströinlägg lite då och då.

Vad jag hoppas på är dock att ett nytt lag i år tar hem SM och inga av de gamla storklubbarna. Nej tack till IFK, AIK och MFF mao! Noterade precis att Helsingborg, Örebro, Mjällby och Gais ligger bland de fem främsta och nog hade det varit kul om ett av dessa fyra lag fick ta hem guldet?

Örebro är nog mitt favoritlag faktiskt eftersom man aldrig blivit svenska mästare. Efter alla långa år i högsta serien utan rätt resultat så är det snart dags för Örebro att göra som Kalmar och ta hem mästerskapet. Det hade varit ett lyft för staden och för Allsvenskan. Så det hoppas vi alla nu att man gör.

Inter möter – och klår? – Bayern i drömfinal!

José Mourinho var såklart överlycklig efter segern igår mot Barca, något vi kan se i den fina bilden som jag hittade på Inters hemsida.

I Barcelona hade man inför matchen öppet hånat José som ”översättaren”, en person som inte visste något om fotboll – en turgubbe! (Mourinho var ju Bobby Robsons hjälpreda och jobbade som just översättare när engelsmannen var lagets tränare)

Så nog kan man förstå glädjen när José rusade in på planen efter slusignalen. Han sa att det var hans största seger någonsin! Och kanske var det även så? José hade precis visat hela fotbollsvärlden att han är bäst, åtminstone på Nou Camp, och nu får portugisen chansen att visa att han även är bäst i Madrid mot Bayern München. Att Inter vinner är väl ingen högoddsare?

Nog lär det vara många tyskar på plats, men alla sanna fotbollssupportrar kommer naturligtvis önska Milanoklubben den framgång man efter 45 långa år så väl förtjänar.

Att Zlatan hejar på tyskarna kan vi nog vara övertygade om, för om hans gamla klubb vinner så lär han inte glömma det så länge han lever. Och frågan är väl om han kan visa sig i Milano igen utan att bli hånad av stadens samtliga fem miljoner invånare. Alla kommer att skratta åt honom för tid och evighet.

Han var ju totalt vansinnig när han lämnade Inter, laget som underpresterat i Champions League men som alla visste snart skulle ta hem totalsegern. Så att då välja bort chansen att bli lagets största hjälte genom tiderna var helt sinnessjukt.

Nu är Nackas plats i Inters allstarlag säkrad för tid och evighet, fast kanske kan Etoo få plats där efter att han avgjort finalen.

Blir nu inte förvånad om Barca tappar La Liga guldet till Madrid och avslutar säsongen utan någonting vunnet. Blir inte heller förvånad om den totalt inepte tränaren får ett nytt jobb i ungdomslaget samtidigt som Zlatan säljs till Bari. Hoppas.

För att avslutningsvis återgå till Inter så måste vi fatta vad detta är för en klubb – en av Italiens tre stora! Fullt i klass med Barca. Och alla som vet något om fotboll har länge vetat om att det bara var en tidsfråga innan laget började dominera i Europa igen, speciellt när en av Italiens rikaste män är ägaren. Tror nu att man enkelt kör över Bayern i finalen.

Läste precis i DN att Zlatan faktiskt kan komma att säljas, och så blir det nog … så vida han nu inte på ett spekatkulärt vis ser till att Barca vinner La Liga?

Zlatan bortgjord av Inter!

Fy tusan vad det var kul att se Inter spöa Zlatan hela långa vägen ut ur Champions League. Kunde inte ha hänt en mer värdig kille.

Detta, Zlatans uttåg ur världens finaste fotbollsturnering, var precis vad hans uppöverblåsta superego behövde för att komma ner på jorden igen och lära sig vad ödmjukhet handlar om. Höll på att skratta ihjäl mig. Underbart att han fick smörj.

Jag höll mao ord på Inter, detta klassiska gamla italienska svensklag, för fulla muggar – något jag för övrigt hade gjort oberoende av hur många sk svenskar som spelat för spanjackerna.

För mig så är nämligen Zlatan, efter sitt nej tack till Erik Hamrén, en sk svensk, dvs ingen riktig sådan. Vill han inte spela för sitt hemland så tänker då inte jag längre supporta honom i klubbsammanhang.

Och på samma vis så är nog stämningen i Italien – hela landet! – nu ikväll efter att deras Serie A mästare satt hela världens bästa klubblag (och fotbollslag totalt?) på plats så det stänker. Segern blev extra skön för alla italienare efter att man dessutom fått sätta dit den oförskämde Ibra som hånat Inter och hela Serie A.

Ibra var en gud i stövellandet, tre raka ligaguld med Inter talar sitt tydliga språk, men det räckte inte för hans ego. Han ville ha mer, mer och ännu mer mer!

För han ville vinna Champions League och det räckte inte Italiens bästa lag till, ansåg han. För Ibra var för bra för Serie A, ansåg han. Inter var för dåliga, ansåg han.

Snacka om att ha gjort bort sig, för nu vet vi alla bättre: Inter är bättre utan Ibra, och Barca var bättre utan Zlatan. Först när svensken som inte vill spela för Sverige blivit utbytt så började hemmalaget se riktigt farliga ut, mot slutet alltså, men det var då redan försent. Tack och lov (hejade ju på Inter).

Milanolagets starka försvarsspel samt Barcas inepta anfallsdito avgjorde vilken Bayern Münchens motståndare skulle bli. Hela Italien kommer nu heja fram Inter till triumf i Madrid och det kommer även jag göra. Divan Zlatan får nu vad han förtjänar – ingenting!

Fed föll mot Gulbis?

Att Roger Federer skulle åka ut mot Ernests Gulbis är inte något jag köper. Visserligen så är letten en klasspelare som troligen med rätt uppbackning och inställning borde vara topp tio, men att Fed förlorade igår mot honom tror jag hänger ihop med att han hellre vill vara ledig med familjen och spara på krafterna inför Paris … än att mäta krafterna med Rafael Nadal i semin!

En snart trettio år gammal kropp orkar inte kämpa sig igenom tuffa grusmatcher längre, och den överhängande risken att bli pulveriserad av Rafa i semin – något som definitivt hade inträffat – är alltså något annat vi bör ha i åtanke.

Federer vill inte möta Rafa på grus annat än om det verkligen behövs – i finalen i Paris. Av den anledningen så tror jag han lät Gulbis vinna. Allt han behövde göra för att få en extra vecka ledighet med ungarna var att INTE ge allt på avgörande bollar.

Hade Fed varit piskad att vinna denna match så hade den naturligtvis varit över på en dryg timme med 6-3, 6-3, något vi alla vet?

Fed är regerande mästare i tre slams (borde varit fyra) och bryr sig inte det minsta om något annat än att vinna fler av dessa titlar. En mastersseger till hade han säkert gärna tagit hand om, men som vi alla vet så är det ingen som egentligen bryr sig om dessa turneringar.

Majortitlar – och då helst OS-guld, den finaste titeln av dem alla  – är var tennis handlar om, något vi alla vet?

Allt handlar nu om att försvara segern i Paris, och vad schweizaren nu hoppas på är att hamna på halvan utan Nadal för att därefter ge allt för att nå finalen på nytt – förhoppningsvis då utan att spanjoren finns på andra sidan nätet. Rafas knän måste ju hålla i sex matcher, och risken är stor att så inte sker, något vi alla, Fed inkluderad, vet?

Fed är bra mycket smartare är folk har insett. Gårdagens förlust var mao en taktisk sådan. Han offrade Rom för att vinna i Paris, något vi alla nu vet?

Verdasco mosade Söderling!

På sätt och vis så var det rätt så bra ändå att den sympatiske spanske tennismatadoren Fernando Verdasco mosade Robin Söderling igår i Barcelona, för nog förtjänade han väl att ta hem en stor grustitel på hemmaplan? För Söderling så betydde inte denna turnering något särskilt, och troligen var det detta som fällde avgörandet.

För Verdasco så är Barcelona ungefär vad Båstad är för svenska tennisspelare – snäppet under en slam! Madrid i all ära, men den titeln har ju bara några år på nacken och har dessutom bara spelats i Spanien de senaste åren. Nej, för en spanjor så är det Barcelona som gäller, något vi fick se på nytt i gårdagens final.

Extra kul var det förstås att Verdasco, killen som kämpat så hårt de senaste säsongerna, äntligen fick ta hem en stor fin titel. Detta bådar dessutom nu gott inför fortsättningen av grussäsongen, för med ökat självförtroende så kan spanjoren nu hjälpa alla oss tennisvänner att sätta alla stöddiga schweizare (läs Federer) på plats i Paris. Underbart i så fall.

Är dock en smula förvånad att Söderling inte kunde vinna finalen. Verdasco blev ju utplånad av Rafa i Monte Carlo bara veckan innan (6-0, 6-1)! Och nu så spöade den utplånade skiten ur vår man! Hur är det möjligt? Svaret är såklart att Rafael Nadal för tillfället är på ett sjutusan till humör när det gäller tennis. Frågan alla tennisexperter, mig själv inkluderad, nu ställer sig är ”Har Rafa någonsin varit bättre än just nu?”

Svaret får vi redan denna vecka … I Rom, världens finaste ickeslam. Först i kvarten mot Söderling (6-2, 6-2), sedan i semin mot Fed (6-3, 6-2), och därefter i finalen mot Djokovic, eller någon annan ovärdig (6-2, 6-1). Rafael Nadal is back … för det är han väl?

Söderling får revansch på Rafa och Fed?

Tittade precis på spelschemat från Rom, och där har det nu slumpat sig som så att Robin Söderling (om han vinner sina två första matcher) får möta Rafa i kvarten och Fed i semi – inte det bästa utgångsläget för framgång mao i vad som kanske är den förnämsta turneringen på touren efter de fyra slamsen?

Det hade varit bättre om Robin fått Fed i kvarten. Det är en match som intresserar mig mer, eftersom han kan vinna den, än en mot Nadal där han ju är chanslös. Det troliga är väl nu att Robin åker ut med dunder och brak mot en revanschsugen och hänsynslös Rafa – som sedan vinner hela skiten av bara farten … utan setförlust!

I vilket fall som helst så är det fel av arrangörerna att placera de tre bästa grusspelarna på samma halva. Nu har ju killarna på andra sidan en enkel väg till final – tom medelmåttan Murray kan nu ta sig dit.

Detta beror ju på att Nadal har tappat på rankingen. Inget kommer att ändra på hans placering innan Wimbledon, något som kan komma att öppna dörren för någon ovärdig att ta sig till final i årets tre återstående slams – om Rafa och Fed placeras på samma halva framöver i dessa slams, vill säga.

Frågan är alltså om man kommer att placera ettan och trean i världen på samma halva framöver eller inte? Med lite tur så kan alltså Robin, som rankad sjua eller åtta, få slippa dessa båda giganter på sin väg till slamfinal i London och Paris och kanske även i New York.

I Rom så ser det dock nu mörkt ut med svenska ögon sett, men det blir såklart desto roligare att få se Rafa pulverisera den där schweizaren igen och på så vis återställa ordningen i tennistoppen.

Söderling på väg mot titeln?

Visserligen så väntar en spansk gruspspecialist (Verdasco eller Ferrer) på Robin Södering i finalen i Barcelona (om han tar sig dit?), men nog verkar det mesta nu upplagt för att vår man tar sin sjätte ATP-titel nu på söndag. Åker han ut i en semifinal nu igen, denna gång mot en mer eller mindre helt okänd holländare, så får han vackert ta och ställa sig i skamvrån och skämmas.

Allt är nu fixat för Robin sätta sig i respekt hos sina motståndare högre upp på rankingen, och att på nytt svikta i en semi är inte bästa förberedningen inför de två mastersturneringar (med fulla startfällt) och Paris som väntar härnäst. Robin måste ta hem Barcelonatiteln, så är det bara. Nästa reella chans till ATP-seger blir nog inte förrän i Båstad?

Söderlings självförtroende behöver få sig en liten extra push nu inför tennissäsongens höjdpunkt (Paris och Wimbledon), och nu gäller det att ta det där sista lilla klivet in bland världens allra bästa spelare. Först när man är bland de tre-fyra främsta har man riktigt lyckats som tennisspelare, och Robin tillhör nu skaran som befinner sig alldeles bakom Fed och Rafa. En vinst i Barcelona kan leda till fler segrar på grus: ett underlag som jag tror är hans bästa – så länge som det inte är för blåsigt.

Dags för Nadal igen:-)

Med visst vemod så tog jag precis bort bilden på Damkronorna från bloggens framsida, något jag länge dragit mig för att göra, men våren är nu definitivt här och då måste såklart vintersporten ges tid att vila. Lämnar dock bilderna på Kalla, Hellner och Ferry ett tag till, för det är dessa hjältar såklart värda.

Påtal om dessa tre svenska OS-guldmedaljörer så kan vi redan nu konstatera att en av dem tar hem Bragdguldet senare i år, men vem? Troligen blir det väl Hellner eftersom han vann dubbla guld, men de är alla värda att bli belönade av SvD. Att Kalla tar hem Jerringpriset behöver väl knappast ens tilläggas. Hon är ju så himla söt och populär.

Men nu är alltså våren här, och vad passar bättre att ha som välkomstbild än en Rafael Nadal i toppform på en bana av grus? Damkronorna lär dyka upp igen när det blir vinter. Men framtills dess så säger vi nu ”Vamos, Rafa!”

Zlatan krossad av Inter!

Ja, så fick så äntligen Inter ge igen lite grann till killen som inte tyckte klubben dög åt honom längre – Zlatan Ibrahimovic! Rätt åt honom, anser jag. 3-1 till Inter mot Barca var helt suveränt och exakt vad fotbollen behövde. Inter är som vi alla vet en av världens allra största klubbar, och att det bara var en tidsfråga innan man på nytt skulle ta hem Europacupen/Champions League var självevident.

Tycker det är riktigt kul att Inter körde över spanjorerna och hoppas nu man håller undan i returen och sedan även vinner finalen. Snacka då om att en viss person gjort bort sig rejält. Zlatan var hela Serie A:s största stjärna och det bytte han bort för att bli en vem som helst i laget i Barcelona. Utan honom hade Barca varit precis lika bra ändå, men det konstiga är att Inter nästan verkar vara bättre utan sin f.d. storidol.

Att låta Ibra gå verkar nu visa sig vara italienarnas bästa affär någonsin. Utan superdivan i laget och med mirakeltränaren Mourinho vid rodret så lutar det mesta nu åt att man tar hem Europapokalen igen för första gången på 45 år! Detta kunde Zlatan fått vara med om – om han varit lite lojal mot klubben vars supportrar älskade honom så mycket.

Zlatans idioti ser nu ut att sluta på samma vis som det gjorde för Mike Owen som ansåg sig vara alltför bra för Liverpool och stack utomlands, och som vi alla vet så vann engelsmännen sedan Champions League året därpå! Något jag ännu skrattar gott åt när jag tänker på saken…

Rafa drar sig ur Barcelonas ATP turnering!

Precis när man börjat skönja lite ljus i mörkret på tennishimlen, efter Rafael Nadals suveräna triumf i Monte Carlo, så börjar eländet på nytt. Läste nämligen alldeles nyss att han lämnat återbud till sin hemmaklubbs turnering i Barcelona. Kroppen behöver tydligen vila, något vi alla säkert kan förstå, speciellt som grustennis sliter ordentligt och det först är i Paris som Rafa ska vara på topp.

Förra året så brände Rafa ju ut sig innan Roland Garros startade, och troligen så är detta orsaken till att han nu väljer att ta det lite piano? Smart, men samtidigt lite trist. Vi är ju borstskämda med spanjorens fabulösa uppvisningar veckorna innan Paris.

Men kanske gick det över förväntan bra i Monte Carlo – Verdasco, världsspelaren, utplånades ju i finalen – och detta gör då att man från Nadals läger nu stoppar honom från att slita på knäna i onödan? Men exakt vad orsaken till återbudet är får vi först veta imorgon vid en presskonferens.

Mitt tips blir nu att Rafa bara spelar – och vinner! – i Rom och Madrid (de två kommande masters-turneringarna) innan han inleder kampen för att återta sin förlorade kungakrona i Paris. En kamp han kommer att vinna såklart – om han är hel.

Med svenska ögon sett så är detta, Rafas lämnade återbud, ett gyllene tillfälle för Robin Söderling att visa vad han går för i Barcelona, toppseedad som han nu är. Men det troliga är väl att han åker ut i semi?

Rafa på G?

Noterade precis att Robin Söderling är andraseedad i Barcelona, efter Nadal, så vi får nu hålla tummarna för honom att han tar sig ända fram till final, för nog hade det varit kul för alla tennisfans världen över att få en returmatch på grus mellan dessa båda spelare, speciellt nu när Rafa, världens bästa tennisspelare, verkar vara på G?

Men då Söderling sviktat betänkligt på senaste tiden när han hade perfekt utgångsläge att ta hem två stora masterstitlar (han åkte ju ut i två semifinaler på raken) så ska vi kanske inte ta ut något i förskott. Men att Rafa lekande lätt spelar final på söndag behöver vi såklart inte ens kommentera vidare. Den mannen är ren och skär klass, tillskillnad mot alla andra tennisspelare.

På hemmaplan inför fanatisk publik och på det älskade gruset så lär inget stoppa den sympatiske och skicklige spanske tennisfantomen från att ta hem sin andra raka titel, inte ens svenskt motstånd – om det nu finns något sådant. Tveksamt?

Om Söderling lyckas vinna sina matcher och ta sig till final så lär han inte ha mycket att hämta där, för Rafa kommer naturligtvis (om han är hel, något vi ännu inte riktigt vet?) krossa honom så det stänker, något vi alla – hela tennisvärlden – självklart hoppas.

Självklart hoppas alla tennisfans världen över på det, för alla vill se Rafa mosa den där schweizaren igen och igen och igen så att denne aldrig mer vågar sig ut på en tennisbana. Hoppas.

Rafa vann i Monte Carlo!

Idag vann så äntligen allas vår Rafael Nadal en ATP turnering igen – den första på ett helt år! Otroligt men sant. Med 6-0, 6-1 så krossade han landsmannen Fernando Verdasco i finalen i Monte Carlos stora masterstävling. Rafas sjätte raka titel där! Enastående!

Det är dock ännu alltför tidigt för oss att avgöra om Rafa ”is back” eller inte. Men vi hoppas så klart på det bästa. Vi hoppas så klart vidare även att han nu tar hem alla grustävlingar – och grästävlingar! – framöver och dessutom krossar Söderling om denne figur sticker upp på nytt.

För som vi alla vet så är Rafa den ende spelaren på touren som kan klå den där löjliga och överskattade schweiziska primadonnan när det drar i hop sig till femsetsuppgörelser i slamsammanhang, eftersom han är den ende spelaren med nerver av stål och ett psyke som inte ens den där fjollan från alplandet kan psyka ner.

På bilden kan vi se hur mycket segern betydde för Rafa. Håller knäna framöver så lär han inte visa någon som helst pardon mot någon. Är dock ännu tveksam till hur länge han kommer hålla. Kolla You Tube klippet från finalen här.

Sofia Mattsson: Europamästarinna

När jag loggade in här på bloggen alldeles nyss (för första gången på länge, tar en liten break från bloggandet) så noterade jag att ett gammalt inlägg jag skrev i höstas om Sofia Mattsson idag hade blivit läst av över hundra personer! 

En kul grej med WordPress är att man får en massa statistik om vilka inlägg som blir lästa, och att ett inlägg blir läst över hundra gånger på en enda dag är lite väl häftigt för denna blogg.

Och då jag inte följt sportnyheterna idag så skyndade jag mig att kolla upp vad fröken Mattsson hittat på. Det visade sig då att hon idag blivit Europamästarinna i brottning (bilden).

Häftigt och kul tycker jag. För lika mycket som jag avskyr boxning så gillar jag brottning – en kampsport för människor (och inte för djur som boxning).

Plötsligt så är nu inlägget om Sofia mitt tredje mest lästa någonsin: strax efter mina två inlägg om Anja Pärson resp Maria Rooth. Fast att kalla dessa tre inlägg mina mest lästa är nog inte helt sant, för de ha samtliga förutom lite text även var sin fin bild och det är den bilden som folk är intresserade av tror jag – eftersom inget av dessa inlägg ännu har fått en endaste kommentar.

I vilket fall som helst så är Sofias triumf idag i EM helt suverän. Läs mer här SVT.

Zlatan slog till mot Arsenal!

Tittade igår kväll på fotboll för första gången på evigheter, och inte var det meningen att jag skulle följa Arsenal – Barcelona heller – råkade bara klicka på TV:n ungefär halvvägs in i första halvlek.

Har en längre tid retat mig på Zlatan, inte minst pga underpresteringen i Blågult och på det vis han stuckit upp mot nye förbundskaptenen Erik Hamrén, men efter de två skitsnygga målen mot Arsenal igår så får man väl inse att han är rätt så bra ändå. Synd bara att han inte var lika produktiv för hemlandet när det behövdes som bäst, fast det mesta var ju den totalt inepte Lagerbäcks fel.

Målen Zlatan gjorde i går var egentligen inte mer speciella än andra mål, men när man betänker att det handlade om en Champions League match på bortaplan i England, ett land där Zlatan anses vara en nolla, så blir hans prestation något bättre.

På repriserna så ser man dessutom tydligt att det inte handlade om turmål, Zlatan placerade bollen exakt där han ville ha den bägge gångerna. Sättet han sprang ifrån sina bevakare på var klockrent, och när man ger en av fotbollsvärldens trollgubbar öppet mål så kan det bara sluta på ett sätt.

Synd bara att Arsenal lyckades komma tillbaka, för det här var en match som Barca borde ha avgjort redan i första halvlek. Felet man gjorde var att byta in Henry! Varför? För att vara snäll mot honom? Nu räcker 1-0 till Arsenal i nästa match för avancemang. Zlatan borde såklart fått fullfölja matchen till sitt slut.

5-1 var ett mer logiskt slutresultat än 2-2, fast nu blir returen på Camp Nou lite mer intressant, och vem vet, kanske tittar jag även på den matchen av bara farten:-) Läs mer här SvD.

Allt upplagt för Söderling i Miami

Precis som förra veckan så är allt nu upplagt för Robin Söderling att ta hem en masterstävling. Senast så föll han överraskande mot Roddick i semin, men nu efter att han mosat Fernando Gonzalez (6-0, 6-7, 6-2), och efter att Roger Federer åkt ut, så är allt upplagt för en triumf – hans största i karriären! Hoppas han inte sjabblar bort denna gyllene chans.

Nadal, Tsonga eller Roddick (eller Almagro?) kommer inte utgöra något större hot för Robin i final. Farligast är nog faktiskt Almagro som är en klasspelare? Risk för lite underskattning?

Men om Robin håller sig lugn och fin så tar han hem det här. Bättre chans än så här får han aldrig att vinna en masters: han slapp ju Murray (som åkte ut tidigt) i kvarten, och nu slipper han även Fed i semi.

Vad mer begär karln? Ska vi servera honom titeln på silverfat? Nej, nu gäller det att skärpa sig. Allt annat än två snabba 2-0 segrar för Söderling i kvart och semi är en skandal. Är han en topp 5 spelare eller topp 30? Nu är det upp till bevis.

Synd tycker jag iofs det är att Robin inte fick möta Murray och Fed, för mer intressant än att vinna ATP-titlar är att få möta – och besegra – de bästa spelarna, och nog hade vi alla velat få se Robin spöa skiten ur skotten och schweizerostfantasten? Dessa två överskattade spelare, vilka båda nu dessutom är på klar nedgång, hade blivit små härliga munsbitar för honom i Miamis sköna solsken.

Northug önskar han var svensk!

I flera tidningar (bla VG) har man de senaste dagarna kunnat läsa om hur Petter Northug nu har börjat beklaga sig över att inte vara svensk! Allt ståhej här hemma hos oss kring hans person och den stora popularitet han numera åtnjuter har inte helt oväntat fått honom att inse sicken himla otur han haft att bli född på fel sida fjällen.

Anders Södergren var ju Northugs store idol under ungdomsåren, och kanske har mötena med den svenska skidkungen nu gjort att norrmannen äntligen insett hur mycket bättre allting är här i Sverige?

Men Northug var inte helt säker på att skidor hade blivit första valet av idrott om han vuxit upp här i den civiliserade delen av världen. Kanske hade fotboll och ishockey varit det han satsat på istället, något som tydligen hade att göra med Sveriges stormaktställning i dessa världssporter. 

De senaste dagarna har även vissa andra rykten surrat kring den norske gutten: bla har pappan hans sagt att Petter funderar på att sluta efter VM nästa år! Något som nu dock har dementerats. Kanske hänger även dessa minst sagt sensationella tankegångar ihop med besvikelsen gutten känner över att vara född som norsk?

Troligen är det så. Själv har jag funderat hela eftermiddagen om det kan finnas någon annan och bättre förklaring, men den uppgiften gick jag bet på. Northug funderar sålunda på att sluta med skidåkning nästa år pga att han inte är svensk!

Kanske borde vi nu erbjuda honom svenskt medborgarskap? Det vore nämligen synd om alla hundratals miljoner skidsupportrar världen över inte fick se Northug i skidpåren efter Holmenkollen nästa år.

Om han nu önskar sig ett svenskt medborgarskap så himla mycket så borde vi väl hjälpa honom med den saken. Allt för att upprätthålla den goda grannsämjan här i Norden. Vi måste nu göra vad vi kan för att hjälpa en av våra bröder i nöd.

Borde de svenska NHL-proffsen betala damhockeyskatt?

Nog är vi alla nu totalt less på hur våra NHL-stjärnor tjänar mångmiljonbelopp borta i Nordamerika, samtidigt som våra damhockeyspelare knappt kan köpa sig ett par nya skor längre — åtminstone inte oftare än varannan vecka! En sjutusan till skandal.

Hur ska tjejerna kunna överleva och dessutom kunna prestera för kung och Fosterland när de har det så här knapert? Inte konstigt att det gick åt skogen i OS. Vi vet nu varför det gick åt pipan: de svenska NHL-stjärnornas fel.

De har för mycket pengar och har av den anledningen blivit förslöade — samtidigt som damerna inga pengar har alls och är fulla av energi. Detta allvarliga problem måste nu rättas till. Omgående. Det är dags för killarna att ge något tillbaka till sporten som gjort dem till mångmiljonärer — på damernas bekostnad, inte att förglömma. 

Man kan inte bara roffa åt sig och roffa åt sig och fortsätta att roffa åt sig för evinnerlig tid framöver! Skärp er!

Damhockey förtrycks å det grövsta av sitt eget förbund och av SVT. Hockeyförbundet borde såklart ge hälften av alla sina pengar till damhockeyn. Allt annat är diskriminering … och kanske tom rasistiskt?

Är damer en egen människoras? I så fall finns det miljoner att tjäna för damerna. Kontakta Leif Silbersky och kolla upp saken.

En ynka match orkade vidare SVT visa från årets hockeysäsong. En match! Och på SVTs och SRs hemsidor finns knappt något att läsa om sporten – damvarianten alltså. En damsupporter lämnade en kommentar här på bloggen om detta härom dagen. Folk är således nu i uppror över hela landet pga denna skandal.

Vi måste därför nu omedelbart börja beskatta våra lyxlirare i Nordamerika. Sötebrödsdagarna är nu över för deras del. 10 procent av den intjänade lönen, brutto, anser jag vara ett själigt belopp för dem att betala — till att börja med. Och alla dessa pengar ska sedan oavkortat gå direkt in i den svenska damhockeyn.

Ett hundra miljoner hoppas vi kunna skrapa ihop — årligen! Så mycket pengar har damerna blvit lurade på — i hur många år som helst! Dessa pengar kommer vi nu att kräva igen retroaktivt, med förseningsränta och allt det där.

Kanske kan vi på detta vis ge tjejerna en ärlig chans att på allvar kunna utmana USA och Kanada i Sotji om fyra år. Alla som såg årets match på TV i söndags, dvs årets enda inhemska damhockeymatch på TV, vet att kunnandet, ambitionen och jävlaranammat finns där.

Allt som nu behövs är pengarna som killarna roffat åt sig genom åren, och det är dessa pengar, kanske så mycket som hälften av allt de har, som vi nu tänker ta hand om.

Och det gäller även Peter Forsberg och alla andra hockeypensionärer. Foppa syntes på bandyfinalen (på herrfinalen såklart, på damfinalen var han inte?) och alla vet nu att han har flyttat hem igen. Damhockeyskatten kommer att gälla alla svenska spelare som spelar eller har spelat i NHL. Inte ens Foppa eller Börje Salming kommer att slippa undan. Allas pengar tänker vi ta … för att sedan dela ut bland damerna.

Segeltorp Svenska Mästare igen!

Idag så tog Segeltorp tillbaka SM-titeln man förlorade till AIK förra våren, och man gjorde det med besked – hela 6-0 krossade man Brynäs med. Stockholmarna var inte bara överlägsna rent tekniskt, man var även starkare såväl fysiskt och mentalt.

Och redan efter första målet, där Erika Holst påpassligt höll sig framme så anade jag och säkert de flesta andra var det skulle bära hän. Men Brynästjejerna kämpade på rätt så bra, dock utan att skapa särskilt mycket framåt. Man var emellanåt även tuffa i överkant, som tex när Gunilla Andersson brutalt mejades ner. Men inget hjälpte mot Segeltorps lagmaskin, inte ens fula tacklingar.

Det här var en match där målen trillade in med jämn regelbundenhet – två mål per period. Men det kunde lika gärna blivit tre eller rentav fyra varje tjugominutare. Torpet hade en riktigt bra dag mao. Pernilla Winberg snurrade tex upp hela Brynäs innan hon kom helt ensam med målvakten, Christine Smedstad. Ett drömmål var på gång, men tyvärr blev inte skottet någon höjdare.

Men vad gjorde det när man bärgade guldet. En härlig revansch för fjolårsförlusten. Jag måste dock erkänna att jag inte såg hela matchen. Följde nämligen även skidåkningen i Falun, så det blev att jag bytte kanal lite då och då – allt för att kunna rapportera om båda dessa stora evenemang på bloggen och göra dem rättvisa.

Efter Elin Holmlövs 4-0 mål i slutet av andra perioden så var såklart matchen över och guldet i återbördat till huvudstaden. Tredje perioden blev därefter mest en transportsträcka mot slutsignalen. Tror inte ens att AIK hade kunnat störa Segeltorp idag. För som Katrin Lehmann sa så har Segeltorp en mängd duktiga spelare mellan 20 och 27 som mer eller mindre håller landslagsklass. Läs mer om matchen här (DN) och här (SVT) och här (SR)

Då matchen var ganska ojämn så var dagens stora behållning snacket i pauserna. Det var bla intressant att höra nye förbundskaptenen, Niclas Högberg, berätta om sina planer för framtiden. Han vill att Damkronorna ska bli bäst i Europa först, för att därefter börja fundera på att ta sig an de båda stormakterna. Kanske borde man då även, min idé, ha ett EM varje år?

Högberg sa vidare att även de något äldre spelarna – 79:orna, dvs Rooth och Holst – är viktiga för framtiden, och nog har han rätt i det, för man kan ju inte bygga ett helt lag på tonåringar och yngre ”twentysomethings”! Han hade även, något jag fann intressant, samma uppfattning som jag vad gällde semifinalen mot USA: hade svenskorna gjort första målet så hade vi fått en helt annan match. Semin förlorades mao, Rosenblom, pga svenskt missflyt!

Northug vann ännu en billig och skandalös seger i Falun!

Alla som ännu inte riktigt förstått hur man nu misshandlar skidsporten borde ha tittat på dagens två parodier på professionella idrottstävlingar: först så körde Marit Björgen solo i 10 km från start till mål, och därefter så gjorde Petter Northug exakt samma sak på 15 km.

Detta var alltså inga idrottstävlingar! Detta var ett hån mot alla världens skidvänner och ett hån mot alla som idag betalat entréavgift till Lugnets skidstation!

Björgen såg det dock inte så, utan körde på som vanligt och tog på en halvtimme hem en billig världscupseger, massor med poäng och pengar. Bedrövligt! Skandalöst!

Vår egen och hela världens skiddrottning Charlotte Kalla kunde på förhand som bäst bli trea, och att så även blev fallet var ingen sensation. Att hon dessutom hade dagens bästa tid gör en bara än mer förgrymmad över dessa skittävlingar. Kalla blev idag lurad på en världscupseger. Inget snack om det.

Vad gäller Northug så tror jag han skämdes över att tvingas köra ett sådant här lopp – med 40 sekunder tillgodo på tvåan (Marcus Hellner) redan vid start! Hellner gav dock järnet direkt, i ett som vi alla på förhand visste fåfängt försök att komma ikapp. För så fort som han tog in några sekunder på norsken, så fick denne besked om saken och ökade farten.

Och så höll det på ända in på tredje och sista besöket i Mördarbacken när en tröttkörd Hellner, efter att ha fått kämpa helt ensam genom djupsnön i tolv-tretton kilometer, fick se sig själv bli passerad av en fransos (Magnificat). Marcus gav dock allt och lite till, men dagens skandalösa tävlingsform omöjliggjorde för honom och Northug att få mötas på riktigt – man mot man – i skidspåren. Vi blev lurade på skidvärldens stora duell! 

Northug var så klart väl medveten om detta och beklagar säkert att han idag inte fick chansen att köra mot Hellner på upploppet inför alla svenska och norska fans. Norskens avslutning av loppet, nu klassisk Lugnet historia, där han helt och hållet stannade upp – hundra meter från mål! – för att börja skaka hand med publiken! – var ett talande bevis på saken. Har någon någonsin sett något liknade tidigare?

Och så höll Northug på ända tills dess att Magnificat bara var någon meter från mållinjen. Först då steg norrmannen själv i mål som segrare!!! Vilken fräckhet, arrogans och oförskämdhet! Eller handlade det helt enkelt om norrmannens sätt att på ett skämtsamt vis visa alla sina respekt? 

Vem vet? I vilket fall som helst så är han en stor skidåkare, och troligen alltjämt aningen bättre än tvåan i världen, vår egen Marcus Hellner. Fast hur ska man egentligen avgöra vem som är bäst de två mästarna – båda har ju två OS-guld! Synd bara att norrmannen inte fick vinna på ett hederligt vis idag. För det är vad han och skidsporten hade förtjänat.

Gör Studenternas till Bandy-Sveriges Wembley!

Efter att ha tittat på dagens bandyfinal och de överfulla läktarna (många med biljetter fick tydligen inte ens plats) så slog det mig att man nu måste upprusta arenan – lite grann på samma vis som man gjorde i Göteborg med Nya Gamla Ullevi. Att låta publiken som tar sig till denna folkfest stå och frysa på provisoriska läktare utan tak känns inte rätt.

Bandy-Sverige behöver ha ett eget tempel, och då vikingarnas tempel brukade stå i just Uppsala så föreslår jag att vi bygger bandytemplet där – på platsen där Studenternas ligger. Och precis som i fallet Nya Gamla Ullevi så måste det bli en utomhusarena – för bandy är och förblir en utomhussport! Men arenan måste ha plats för minst 25000 åskådare – helst lite mer ändå!

Arenan kan såklart även användas till fotboll och annan sport. Men den är tänkt att världen över vara känd som bandyns Wembley – sportens heligaste plats. Här ska sedan alla VM-finaler spelas – på både dam och herrsidan – när turneringen går på hemmaplan.

Detta måste ske! SM-finalen i bandy är bland det allra mest svenska och klassiska vi har här i landet – den svenska motsvarigheten till FA-Cup finalen helt enkelt. Och det är nu dags att ge bandyn en riktig arena – värdig dess skönhet – för att lyfta sporten än högre.

Namnet på den nya arenan låter vi naturligvis någon lärd från universitetet i stan fundera ut, men nog är det troligt att man till sist – efter många om och men och till ofantliga kostnader – väljer att kalla  nybygget för … Studenternas.

Hammarby svenska mästare i bandy! Äntligen!

Efter sju sorger och lika många bedrövelser, framför allt de senaste årtiondet, så lyckades så till slut Hammarby bli svenska mästare i bandy. Fantastiskt. Man besegrade Bollnäs med 3-1 i en minst sagt minnesvärd match. För sällan har det väl snöat så fruktansvärt på Studenternas på en finaldag tidigare?

Men tack och lov så lät man matchen gå av stapeln. Om man skjutit upp finalen så hade det allvarligt skadat bandyn som utomhussport. Folk har nu börjat få för sig att bandy måste spelas inomhus, precis som ishockey, och att man måste ha det varmt och gott för att kunna avnjuta sporten – något som naturligtvis är helt fel.

För mig så gjorde snöandet spektaklet bara än mer spektakulärt. Det handlade nämligen inte nu bara om att Hammarby skulle att ta sig an Bollnäs, man var även tvungna att inte låta sig besegras av elementen – vinden och snön. Det var primitiv idrottskamp när den är som allra råast.

Det vi idag fick se var ett riktigt mandomsprov, även för åskådarna (många lämnade visst Studenternas i förtid?), men med lite av den goda viljan till hjälp så kan alla svårigheter lösas – ofta ganska så enkelt  – som när man beslutade sig för att spela tre halvlekar på trettio minuter. Ett genidrag.

En hel bandyvärld fick på detta vis sin söndag räddad, man kunde nämligen se finalen på webben, och de fick tillslut även uppleva ett historiskt ögonblick när Söderbrödernas bästa klubblags tusentals supportrar stormade planen vid full tid för att hylla sina hjältar. En makalös och oförglömlig syn.

Synd om Bollnäs och alla deras supportrar förvisso, för de satte verkligen färg på tillställningen, men ”they’ll be back” – troligen redan nästa säsong. Hoppas det.

Om själva matchen finns det såklart hur mycket som helst att skriva, men det kan man läsa om på annat håll (lämnar som vanligt lite länkar på slutet). För mig, efter att ha lidit med Hammarby vid så många tidigare finaler, så var det en glädjens dag att äntligen få se klubben ta hem SM – hundra år efter att AIK och Djurgården vann sina första mästerskap!

Men dessa två klubbar har för länge sedan blivit avhängda av de nya mästarlaget. Bajen är nu inte bara bästa bandylaget i stan utan bäst i hela Sverige och kanske tom bäst i hela världen! Läs DN här Och SVD här

Kan Hellner rå på Northug? Borde man inte nu istället låta norsken defilera in i mål?

Idag så blir det så ett nytt jippoartat skidspektakel i Falun. Oförskämde norske spurtfantomen Northug går ut som etta – fyrtio sekunder före Hellner och resten av gänget! Att normannen ska tappa segern idag över en så kort distans som 15 km är totalt uteslutet.

Vare sig han väljer att dra på för kung Harald och fosterland eller väljer att bli ikappåkt för att sedan köra skiten ur alla på upploppet … så är hans seger, som vi alla säkert inser, redan klar. Northug spelar dock fin teater i intervjun efter segern, allt för att inte sabotera intresset för dagens tävling.

Hellner är förvånande nog postivt intälld inför uppgiften, något han berättade i en TV-intervju efter loppet. Han sa sig vidare vara besviken över sättet han avslutade tävlingen på. Spurten var tydligen en av hans sämsta. Så kanske har Gunde rätt ändå när det gäller Marcus spurtkapacitet?

Kanske kan Northug besegras av vår man i en spurtstrid? Men hur det än är med den saken så gillar jag Hellners självförtroende, för han tror på fullt allvar att han kan besegra den norske gutten på ett upplopp! Vi bör dock komma ihåg att Hellner bara är 24 år gammal och att en skidåkare först blir som bäst när han börjar närma sig de trettio – dvs lagom till nästa OS.

Dessa jaktstarter är totalt orättvisa, åtminstone så länge som pris och poäng delas ut mellan varje ”deletapp”. Vill man ha tävlingar på detta vis så måste man göra som i cykel, lägga i hop tiderna för alla lopp och sedan ge totalsegraren pris. Men att ge en toppåkare som Northug 40 sekunders försprång redan från start är ett hån mot allt som idrott heter.

Jag tror för övrigt att han inte ens själv finner glädje över att bli serverad en seger på fat så här, och jag anser vidare att hela det jagande fältet borde genomföra en protestaktion mot dessa orättvisa upplägg, kanske genom att ta det medvetet jättelugnt så att den ledande norrmannen ensam får lufsa in över mållinjen. En sådan aktion hade gett eko världen över och säkert fått FIS att sluta med sina galenskaper.

Påtal om galenskaper så fick vi igår, på både herr och damsidan, se kalabalik av skandalöst slag: som gröten vid skidbytena, där svenskorna tappade tätkänningen; och den hemska olyckan på bron, en olycka som kunde slutat riktigt illa, och frågan är väl nu om Falun kanske förlorar kampen om VM 2015 pga att detta? Olyckan var dock ännu bevis på att masstarter och skidåkning inte hänger ihop – annat än när det gäller Vasaloppet.

Nässjö förlorade bandyfinalen

Tyvärr så lyckades inte Nässjö försvara sitt svenska mästerskap från i fjol när man idag föll med 3-5 på Studenternas mot AIK. Men att på nytt ta sig hela vägen till Uppsala är såklart ett suveränt facit. AIK började dock bäst att hade i mitten av andra halvlek en ledning med 3-0. Allt man nu väntade på var slutsignalen.

Själv övervägde jag tom att stänga av TV:n och gå och handla eftersom jag befarade att fler mål skulle trilla in i Nässjömålet innan matchen var över. Men då småländskorna tog en timeout så valde jag nyfiket att följa matchen ett litet tag till. Ett klokt beslut, för bara några minuter senare så hade man reducerat till 2-3.

Ett skärrat AIK lyckades dock reda ut stormen och – efter ett tag – punktera tillställningen genom två egna mål. Ett avslutande tröstmål för Nässjö finputsade slutligen sifrorna till 5-3. AIK svenska mästare på nytt och för trettonde gången!

Överlyckliga aikare firade därefter segern samtidigt som Nässjö och deras supportrar deppade – AIK hade inga supportrar på plats, så mycket bryr man sig som klubbens bästa lag! Fy skäms!

Här är nu dagens målskyttar: AIK: Anna Lundin (mycket duktig idag), Anna Jepson, Hanna Brusberg, Johanna Haräng, Matilda Johansson; Nässjö: Lovisa Elovsson, Lina Lindqvist, Sigrid Simonsson.

Dagens höjdpunkt var dock tveklöst eftermatchen-intervjun med Nässjös lagkapten, Christina Sigfridsson. Hon var lugn och samlad men kanske inte helt objektiv när det gällde hur matchen hade gått – dock en underbar tjej. 

Christina verkar dessutom se saker lite grann på mitt vis som när jag tex hävdar att Northug inte kan åka skidor – något jag för övrigt är helt övertygad om är sant:-) Han vinner pga av vårt missflyt – inte för att han är bra! 

Christina menade alltså att man haft missflyt och fört matchen samt att AIKs mål varit turliga och rentav skitmål! Kunde inte skrivit det bättre själv. Hahaha.

Skrev ner några av de bästa kommentarerna från Christina: ”Vi gör en bra match. Vi hade mest boll och när vi går upp till 3-2 så tycker vi att vi har matchen. Det kändes verkligen i paus att vi hade övertaget (när Nässjö låg under med 0-2!). Det kändes att vi var med i matchen. Sen ligger vi på och har lite chanser och hörnor men får inte in bollen, och sen får dom några skitmål. Och jag tycker väl inte att dom har så mycket mer chanser än dessa. Typiskt att AIK gör mål på de få chanser dom får. Vi är det bäst tränade laget. Dom är nog väldigt glada att dom vann idag för dom var verkligen i brygga ett tag!!!” – Kan inte sluta skratta när jag läser det här:-)

För den som vill höra intervjun så är det bara att klicka här. Här kan ni se matchens höjdpunkter. SVT gjorde som vanligt ett helt suveränt arbete. Stort gjort att man ger damfinalen lika mycket utrymme som herrarnas.

Avslutningsvis så vill jag bara tillägga följande: publiksiffran på Studentarnas idag var … 1142! – mer eller mindre tomt mao! Dåligt och rentav skandalöst av alla Uppsalabor och AIK-supportrar att stanna hemma. Man måste nu – till nästa år – flytta damfinalen till samma dag som herrfinalen. Varför inte spela den klockan 12 eller 1 – dvs alldeles innan herrfinalen – så att tjejerna får ha sin final inför åtminstone halvfulla läktare?

Jag är övertygad om att alla som har biljetter till herrfinalen då kommer att dyka upp lite tidigare än vanligt så att man även kan se tjejernas final. Tror att folk överlag hade uppskattat att ha damfinalen som ”uppvärming” inför killarnas match. Alla hade vunnit på detta. Läs mer om dagens final här (SR) och här (DN)

Ingen bra dag för Kalla & co idag

Alla som ogillar den nya typen av jipposkidåkning fick idag vid de Svenska Skidspelen i Falun vatten/snö på sin kvarn: Kalla blev sjua, Olsson 13:e och Haag 16:e! Allt berodde på den förstoppning som uppstod vid skidbytet när fyrtio åkare skulle byta skidor samtidigt!

De svenska flickorna kunde inte ta sig ur gröten, något som de nesliga norskorna utnyttjade tillfullo när de passade på att dra ifrån. Dålig stil, anser jag. Resultatet blev en norsk trippelseger.

En synnerligen äcklig sak jag noterade var att de norska tjejerna inte är något annat än Björgens hjälpåkare – de steg åt sidan när det handlade om sprintpoäng så att hon fick vinna och ta hem fem sekunder extra gentemot Kowalczyk. Är inte detta fusk?

Dessa vansinniga skidbyten mitt i loppen förvandlar nu skidtävlingar världen över till farser. Snart har man svårt att ta skidåkning på allvar längre, för man (FIS) hittar på nya galenskaper varje år. Och som om inte dagens skidbyteskandal var illa nog, så står vi nu vid ett annat litet dilemma … morgondagens tävling på damsidan är helt meningslös att genomföra.

För varför ska man ta sig ut till Lugnet i morgon på sin lediga dag och titta på damernas 10 km när Marit Björgen redan vann loppet idag? Hon har ju en förkrossande ledning över resten av fältet, och så länge som hon inte faller och bryter benet så kan ingen hindra henne från att ta hem en ny billig seger.

Kalla tänker dock försöka knipa en tredjeplats! – det bästa hon nu kan hoppas på! Hon går alltså in i ett världscuplopp och kan som bäst bli trea! Detta är inget annat än en total skandal. Och hela de Svenska Skidspelen är nu, åtminstone på damsidan (killarnas tävling har ännu inte gått) ett prakfullt fiasko!

Vi måste nu återgå till den gamla tidens tävlingar och förbjuda alla dessa tramsiga nymodigheter en gång för alla. Tävlingarna är nu att likna vid barnlekar – inte något för seriösa och professionella idrottsutövare! Att byta från klassiskt till skate mitt under pågående lopp fungerar inte, och detta sjuka experiment att flörta med TV-publiken måste nu upphöra.

Är nu även alltmer emot att dela ut sprintpoäng under pågående lopp, åtminstone när de är så pass korta som dagens jippo var. Nej, damerna måste nu lägga om hela sitt program. Ge dem tre discipliner som killarna 15, 30 och 50 km – utan skidbyten och jaktstarter. Två av loppen måste vara intervallstarter och max ett en masstart. Läs mer här (SR)

Söderling mosade Murray!

Inatt svensk tid så mosade Robin Söderling den buttre, triste, tråkige, ointressante och slätstrukne och totalt överskattade skottske medelmåttan Andy Murray med klara 2-0 i set. Förutom det inledande servegamet, där Söderling testade lite olika servar och på så vis gav Murray en chans, så var skotten mer eller mindre chanslös.

Murray var redan innan match nervös inför uppgiften och erkände öppet att det skulle bli mycket svårt för honom att vinna. Han hoppades tom på att vinden skulle hjälpa honom i Söderlings servegame! Det var nästan patetiskt att höra.

Första set klarades snabbt av med 6-1, men i det andra så tog vår man det lite mer piano, troligen för att få lite träning inför fortsättningen av Indian Wells. Det mest häpnadsväckande var dock hur Robin vid ställningen 5-4 och 30-0 medvetet släppte fyra bollar – allt för att få lite spänning i matchen och för att bjuda publiken på en häftig avslutning i tiebreak.

Men i detta tiebreak så ansåg Söderling att det fick räcka med lek, och han skaffade sig snabbt och lätt två matchbollar – det behövdes bara en!

6-1, 7-6 blev sålunda slutresultatet. Murray blev mosad. Och frågan är väl nu om skottens karriär kan vara över, för i världstoppen har han definitivt inget mer att hämta. Han är på väg nedåt – snabbt!

Stefan Edberg trodde för övrigt redan innan matchen stenhårt på Söderling och antydde vidare att segraren (dvs Robin) även kommer att vinna hela turneringen samt bli hyperfarlig i Paris. Och nog har den gamle tenniskungen rätt i det.

I semifinalen väntar nu Andy Roddick, en spelare som Söderling endast mött två gånger tidigare och, hör och häpna, har två segrar mot! Robin spelar mao final mot Nadal på söndag!

Själv har jag länge varit skeptiskt till Robins chanser att bli världsbäst, men han är inte samme spelare som han var bara för ett år sedan. Det troliga är väl nu att han tar hem ett par slams de närmaste månaderna och avslutar året som världsetta. Att Federer och Nadal inte längre är sig själva gör Robin Söderling till den givne arvtagaren till deras tenniskungarike

Skidåkningen ur spår?

Den jippobetonade avslutningen på skidsäsongen är naturligtvis kul för alla inblandade samt suverän TV-underhållning. Men jag kan inte annat än beklaga vägen man nu som sport valt att gå.

Istället för att göra det rätta och logiska valet, att göra de längre distanserna (över fem mil) en del av världscup, VM och OS, så valde man att börja köra allehanda sprinttävlingar. Nu är det alltså sprint som gäller för hela slanten. Vi måste komma ihåg att sprint är att jämföra med paralellslalom – en kul gren att köra vid lite festliga tillfällen. Men det är inte riktig skidåkning.

Vägen skidsporten borde gått var naturligtvis att introducera ett 80 eller 90 km lopp – på både dam och herrsidan! – och inte att börja köra kortare distanser. För som jag skrivit tidigare så är dagens femmil nu att likna med forna tiders 15/18 kilometer.

En ny femmil behövs således och distansen som bör köras är minst 80 km, så att man är ute i spåren lika länge som man var på Särna Hedlunds tid – alltså runt tre och en halv timme! Detta hade vidare på ett effektivt sätt stoppat den nya tidens freaks typ Northug & co.

Anser vidare att man nu allvarligt bör överväga att slopa skatestilen en gång för alla. Om alla kör klassiskt så är det lika för alla. Man bör dessutom omedelbart upphöra med jaktstarter. Den gamla hederliga intervallstarten måste användas på samtliga kortare distanser (utom sprinten såklart). På femmilen och längre distanser kan man dock emellanåt köra med masstart.

Lösningen på boxningsproblemet

Att så gott som alla svenskar nu vill förbjuda boxning är välkänt, och ju fortare detta för folkhälsan nödvändiga beslut tas desto bättre för oss alla.

Eventuellt kan ”sporten” få leva vidare men då måste alla slag mot huvud och kropp ta bort. Kanske kunde man tänka sig att tillåta skuggboxning. Men i slutändan så måste nog alla boxningsklubbar och liknande tillhåll för våld slås igen en gång för alla.

Att människor uppmuntras till att slå varandra blodiga och medvetslösa är totalt avskyvärt, och samtliga utövare av dessa sadistiska former av våld behöver nu registreras och hållas under konstant uppsikt av polis och myndigheter. Vidare måste vi nu installera kameror i alla deras tillhåll, deras sk träningslokaler, så att vi kan skaffa bevis mot dem för deras kommande rättegångar.

Som straff borde vi sedan utvisa alla dessa våldsdyrkare till avlägsnaste Sibirien. Straffarbete i de ryska kolgruvorna för tid och evighet låter för mig som suverän framtida sysselsättning för dessa busar. Att vi då även slipper ha dessa missfoster i Sverige är naturligtvis ett extra plus.

Hyfsad svenskdag i Mördarbacken

Utan att vinna vare sig på dam eller herrsidan så får man väl ändå ge våra inhemska åkare godkänt  för dagens insatser i sprinten i Mördarbacken i Falun. Charlotte Kalla kom ju trea och Mats Larsson tvåa, och det är ju inte fy skam i denna av alla så fruktade backe.

T.o.m. den norske gutten Björn Dählie hade ju mardrömmar om Mördarbacken inför VM i Falun 1993. Så här sa han själv om saken: Mördarbacken i Falun är min stora skräck. Den är över 700 meter lång, och från toppen av backen är det stort sett nedåt till mål. Före VM i Falun 1993 tänkte jag mycket på Mördarbacken, men klarade aldrig att få de negativa tankarna ur huvudet. Visst vann jag 30 kilometersloppet, men alla de tre rundorna tappade jag sekunder i Mördarbacken. På tio-kilometern i samband med VM i Falun åkte jag hela tiden och tänkte på att spara på krafterna för det fick inte ske igen. Vid botten av backen ledde jag med några få sekunder, men uppöver backen blev jag stum. På toppen kände jag mig som en påskturist. Jag tappade 7-8 sekunder, förlorade segern på detta, trots att sekundanterna och publiken gjorde vad de kunde för att heja fram mig.

Som vi själva kan läsa så är inte Mördarbacken att leka med, och idag var det riktigt fascinerande att se hur den ena toppåkaren efter den andra, även flera svenskar, ramlade ihop mer eller mindre medvetslösa omedelbart efter målgång.

Och tom den oförskämde norske gutten Northug var idag totalt chanslös, bla beroende på att han ingen hade att klänga sig fast vid, men huvudsakligen på att han inte är så bra som han tror sig vara.

Frågan nu är väl om han fortfarande vill ge Falun sitt stöd för VM 2015? Tror knappast det, eftersom Mördarbacken redan nu väntar på honom och längtar efter honom och på att få knäcka honom på ett sätt som man i Norge aldrig någonsin kommer att hämta sig ifrån, speciellt som det garanterat blir svenska guld varje gång – troligen tredubbla.

Det troliga scenariot lär bli att man i landet på andra sidan fjällen slutar med skidåkning för alltid efter den totala förnedring deras åkare kommer åka på i Mördarbacken och resten av Lugnet. Kan inte vänta:-)

Skid-VM till Falun?

På tal om 2015 års skid-VM så inser säkert alla att Falun är det givna alternativet. Sverige är det främsta skidlandet genom tiderna så det är nu definitivt dags för oss att arrangera VM på nytt. Senaste gången var ju 1993! 22 år är en lång tid mellan stora mästerskap och Falun måste nu ges spelen.

En hel skidvärld kräver det – tom den oförskämde norske gutten Northug har nu sällat sig till hyllningskören. Vad mer bägär FIS?

Om vi tittar på alternativen så kan vi omedelbart räkna bort Lathi (hade VM 2001) och Obersdorf (hade VM 2005). Återstår så endast polska Zakopane. Senast man hade VM var 1962, och kanske är det nu dags igen. Polen är ett välbefolkat land (40 miljoner inv.) och att få upp skidintresset där är säkert oerhört viktigt för FIS. Och med Justyna Kowalczyk så har man nu ett stort affischnamn att göra sporten stor där borta.

Jag kan således förstå om man väljer att ge Polen VM 2015. Men om fuskande finnar på nytt ges chansen att skämma ut sig inför en hel idrottvärld så är det inget annat än en sjutusan till skandal. Lahti 2001 är alltjämt ett öppet sår för alla skidvänner, och kanske borde man nu riva stan och bygga nytt någon annanstans, eller åtminstone byta namn på eländet?

På tal om att bygga nytt så hade jag gärna sett att man gjorde sammanledes i Sverige. Man borde bygga ett nytt skidstadion av världsklass – med hoppbacke! – i Östersund. Man kunde sedan alternera mellan Falun och Östersund när det gällde de Svenska Skidspelen. Staden hade då blivit satt på kartan internationellt och man kunde då framöver även söka Vinter-OS.

Det verkar nämligen som om många falubor nu är trötta på skidor och på att få arrangera stora skidspel. Otroligt men sant. Läs själva här.

Northug för Falun?

Nog verkar det lite sjukt alltid att svensk skidåknings stora dödsfiende, Petter Northug, nu ska hjälpa Sverige att få arrangera VM i Falun 2015. Har vi inte stora skidstjärnor själva så det både räcker och blir över – både vad gäller aktiva och legender?

Frågan är vidare om vi här på rätt sidan fjällen vill bli förknippade med denna känguru på skidor framöver. Själv är jag för att stoppa den här nya typen av skidåkning samt återgå till åtminstone två intervallstarter av tre möjliga vid de långa distanserna.  Att nu då ta totalt onödig hjälp av denna norska primadonna ter sig för mig inte bara märkligt utan dessutom osmakligt.

Alla vet ju om att Northug inte har en suck vid intervallstarter. Han är en häftplåster som klistrar sig fast på dem som befinner sig framför honom i spåren – innan han stakar iväg som en blådåre de sista två-tre hundra metrarna! Vi har sett hans taktik nu och är less på att se den igen.

Problemet är att skidåkning som sport nu har sålt sin själ genom att ideligen flörta med TV-bolagen. Alla nordbor vet att uppskatta det gamla hederliga viset att tävla. Sprinten är förvisso ett kul nytt inslag och, inte helt oviktigt, otroligt väl anpassad för dagens kräsna TV-publik.

Men nu med Northug så håller man på att göra hela sporten till ett enda stort jippo. Skidor är en urgammal sport, allvarligt menad att utföras och avnjutas. Att stå vid skidspåren och se åkare efter åkare passera med en halvminuts mellanrum är för mig långt mycket mer spännande än se en hel drös lufsa förbi i makligt tempo varv efter varv ända framtill de sista kilometrarna.

Skidåkningen har nu alltmer börjat likna cykel vid Touren eller Girot – under de långa trista flacka etapperna, när åkarna i den stora klungan går i mål på samma tid. Vinnarna av dessa etapper är alltid de samma – spurtspecialisterna. I sammadraget har dessa spurtkanoner dock inget att hämta. Northug är en sådan spurtfantom. På en femmil med intervallstart så hade Svan, Mogren och Wassberg lekande lätt kört ifrån honom med en halvtimme.

Emil Jönsson är en supersvensk!

Läste precis om Emil Jönsson och hur han inte bryr sig om pengar när det gäller skidåkning. Att Northug får dryga miljonen i lön från norska skidförbundet, jämfört med Jönssons 50000, stör honom inte det minsta.

Det är en fruktansvärd skillnad, säger Jönsson, men pengar är inte allt. Vi svenska landslagsåkare har roligt tillsammans. Vi behöver inte köpas med pengar för att stanna kvar. Det är för att behålla sina åkare de betalar så mycket.

Sicken kille Jönsson är, och samma sak gäller såklart resten av det svenska gänget. De är supersvenskar allihopa. Man fattar nu lite bättre hur man kunde åka som ett lag och knäcka Northug & co två gånger i OS. Låt oss hoppas på en härlig fortsättning vad gäller den saken nästa år i Holmenkollen.

Men vi kan nog vara övertygade om att man från norskt håll kommer fixa till banorna så att de passar Northug och hans känguruåkning perfekt. Kanske borde en av svenskarna offra sig för hemlandet och köra på honom i en av de sista backarna innan upploppet?

För med en plan avslutning på alla lopp så verkar det mesta nu vara upplagt för en ny norsk guldorgie i VM. Att bryta av norskens stav funkade fint på tremilen i OS, och kanske kan den taktiken användas på nytt.

Kanske borde vi nu även låta alla svenska skidåkare testa astmamedicinen som Björgen så framgångsrikt kört med så att vi får lite mer jämlika tävlingsförhållanden på damsidan.

Vad sedan gäller gårdagens segrarinna Anna Olsson så vet jag inte om hon borde satsa ett år till bara för att få åka i VM-sprinten. Gårdagens seger var oerhört knapp, och chansen att hon, utan uppförsbacke, ska kunna åka ifrån Kowalczyk och Björgen är nog inte så stor.

Och som vi minns från OS så ansågs Anna inte tillräckligt bra för att köra sprintstafetten och få försvara sitt guld. Att Sverige sedan har en hel drös med andra duktiga sprinttjejer gör vidare att hon kan komma att missa VM-deltagande helt och hållet pga att man anser de andra tjejernas dagsform är bättre. Kanske är det bästa för Anna att avsluta karriären nu efter de svenska skidspelen?

Emil Jönsson blev sånär kung i Slottssprinten

Med fyra svenskar på startlinjen (Emil Jönsson (bilden), Marcus Hellner, Jesper Modin och Mats Larsson)  i finalen av Slottssprinten så trodde säkert de flesta av oss på svensk seger. I OS så visade ju våra killar hur smarta man är när det gäller att lägga upp den perfekta taktiken, och vi satte ju där Northug & co på plats i två nu klassiska svenska guldlopp.

Så när jag såg de fyra vitklädda åkarna dra iväg så var jag helt övertygad om att man hade en plan. Men tyvärr så var det idag inte ”En för alla och alla för en” som gällde, utan man körde enbart för sig själva. Emil Jönsson är inte, vet vi nu, släkt med Sickan och svenskarna hade således ingen plan.

Istället för att täppa till i spåren för Northug, som Anna Olsson ensam precis gjort på upploppet mot Björgen, så lät man den oförskämde norske gutten få fritt spelrum för sin sjuka känguruskidåkning – stakande som en galning studsade han fram på sina ovallade skidor.

Det var rent sjukt att se vilket avstånd han fick gentemot de övriga fem på de flacka partierna, men när det gick uppför så blev han snabbt ikappåkt. Tyvärr så hann inte Jönsson riktigt ikapp norsken idag, blev slagen med några decimeter, men som tur var så lyckades den ryske olympiske sprintmästaren Nikita Kriukov lösa ”problemet”. Underbart att få se den norske freaken få stryk.

På tal om detta missfoster från Norge, denna fjolla, denna känguru på skidor, denna Northug, så fann jag det intressant att studera honom idag. Han har fört skidåkningen åt helt fel håll, och om inget drastiskt sker nu snart så blir det stakning som gäller för hela slanten framöver. 

Northug kommer inte att få dominera på upploppen så här framöver. Den saken är säker. Andra länders toppåkare ligger säkert redan i hårdträning för att bli lika bra som norsken, och hur kul blir det då att följa skidåkning när alla studsar fram som kängurur? Kanske borde man nu gå tillbaka till gamla tideras skidåkning när man endast hade en stav?

Anna Olsson drottning på slottet

Med uppbådandet av sina sista krafter så tog Anna Olsson idag hem segern i sprinten runt slottet. Hon hade legat i täten ända sedan starten men i sista uppförsbacken kommit lite efter Justyna Kowalzcyk. På något otroligt vis så lyckdes dock Anna ta sig ikapp och förbi – allt till publikens och kungens jubel. Läs mer här  och här (SvD)

Anna Olsson blev alltså till sist drottning på slottet – en sagolik avslutning på en suverän karriär. Anmärkningsvärt är att dagens seger blott var hennes andra i världscupssammahang! Så hård är alltså konkurrensen. Segern var vidare en härlig revansch för petningen från sprintlaget i OS, och många undrar säkert nu om Anna verkligen borde sluta när hon är så här otroligt bra.

Anna genomförde idag ett lopp som taktiskt var helt perfekt – till skillnad från killarnas finallopp. Hon gick ut hårt, tog ledningen och behöll den så länge som möjligt. Hon såg dessutom till att hålla den astmamedicindopade norskan Marit Björgen instängd bakom sig på upploppet och kunde sedan ge allt för att ta sig förbi polskan och själv vinna en sensationell seger. Sicket sätt att säga tack och adjö på.

Men Anna var inte det enda glädjeämnet idag, långt därifrån: Ida Ingemarsdotter kom fyra, och nya stjärnskottet blott nittonåriga Hanna Brodin (en blivande VM och OS-guldmedaljör?) kom sexa. Att Sverige dessutom har en handfull superåkare till är så att man nästan häpnar, för det var inte länge sedan som vi inte hade en enda tjej i världseliten. Framtiden ser mao riktigt ljus ut.

Rädda Elitserien!

KHL:s chef, Alexander Medvedev, är tydligen upprörd över att vi här i Sverige har en fullt fungerande och framgångsrik hockeyliga. Att AIK inte fick åka över till Ryssland tjurar han nu över. Men varför ska ett av våra gamla storlag lämna vår liga?

Hur stark Elitserien är ser vi alla tydligt på hur svårt lag som AIK och Malmö har det att ta sig dit. AIK i KHL hade säkert gjort storfiasko ändå, både sportsligt och ekonomiskt.

Jag tror vidare att deras supportrar snart hade ledsnat på att titta på matcher mot ryska klubbar man aldrig hört talas om. Man hade istället önskat att få mäta krafterna med Färjestad, Frölunda och Djurgården.

Vi måste nu slå vakt om Elitserien, för om man släpper klubbar fria så kommer snart hela den svenska hockeyligan gå omkull. Det finns, tror jag, många penningstarka organisationer som vill dra igång en europeisk motsvarighet till NHL, något som KHL kommer att utvecklas till om vi inte stoppar projektet, och i denna liga lär det inte finnas plats för mer – än som allra mest – tre-fyra svenska lag.

Istället så lär europeiska storstäder som London, Paris, Berlin osv bli de nya hockeymetropolerna. Elitserien blir då att jämföra med fotbollsallsvenskan – en ointressant B-liga utan några toppspelare – en gärdsgårdsserie.

Sverige som nation och svenskarna som hockeysupportrar har inget att vinna på att dras in i en europeisk superliga. Tvärtom. Tyvärr så kan en sådan liga dras ingång ändå, utan svensk medverkan, vilket då troligen innebär att vi ansluter oss med två-tre klubbar ändå.

Bollnäs till SM-final – för första gången på 54 år!

Efter en långa stunder rafflande match nere i Sandviken så fick vi tillslut rätt resultat: Bollnäs till SM-final! Men det satt hårt åt: 1-1 ända fram till den nittioförsta matchminuten. Men då, när förlängningen mer eller mindre var klar, så fick Bollnäs via Ville Aaltonen plötsligt ett friläge, som dock räddades av Joel Othén.

Faran för SAIK var över, trodde alla, men då Linus Petterson kastat sin klubba för att stoppa Aaltonen från att skjuta så hade domaren inget annat val än att döma straff för Bollnäs. En straff som Mikko Lukkarila inte gjorde något misstag på (hans andra mål för dagen).

2-1 till gästerna. Sensationen ett faktum: Bollnäs till final! Läs mer här (SR). och här (SVT)

Nu väntar Hammarby på Studenternas på söndag. En tuff uppgift. Men hur det än går så har Bollnäs utfört en mindre bragd genom att nå sin första SM-final på femtiofyra långa år, en final man för övrigt vann. Själv håller jag hälsingelaget som knappa favoriter. Men det är såklart en helt öppen historia.

Alla unnar säkert Söderbröderna ett SM-guld efter de grymma förlusterna de senaste tio åren, men lika många hoppas nog att gamla fina Bollnäs ska vinna. Själv tänker jag bara njuta och hoppas på en bra match. Nytt publikrekord i Uppsala är tydligen att vänta, för hela Bollnäs och halva Hälsingland lär nu vilja komma på besök till stan. Läs DN här

Nora Rääty klar för WWE!

Då flera av mina läsare undrar hur det går Nora Nääty och hennes WWE karriär så tänkte jag att en liten update kunde vara på sin plats, och det senaste är som följer: Idag på eftermiddagen så skrev så till slut finska ishockeybusinnan Nora Rääty på sitt efterlängtade WWE kontrakt.

Hela proceduren genomfördes utanför familjebastun i Jukkasjärvi i snöigaste Soumi, och hela tjocka släkten var där och rullade runt nakna i snön inför rullande kameror, så som alla finskar brukar göra.

Livet blir inte bättre än så här, sa en överlycklig nedsnöad Rääty till svenska YLE, först underbar snörullning efter tre timmars bastubad, och sedan färjan till Haparanda och flyg till Amerika. Kanske när jag kommer hem kan vi få en egen flygplats här i Finland?

Ja, det är alltså bekräftat, Nora Rääty tar imorgon eftermiddag färjan till Haparanda för att sedan flyga till Amerika och den väntande Vince McMahon, ägaren för WWE.

På lördag är det sedan dags för läkarundersökning varefter kontraktet ska skrivas på ännu en gång – med bläckpenna! Krita gäller tydligen inte i Amerika, något många finländare inte känner till. Och redan någon gång nästa vecka så är det tänkt att Rääty ska börja brottas.

Helst vill jag brottas mot killarna, sa Rääty, är lite trött att bara slåss med kvinnfolk som under hockeymatcherna.

På frågan om hur hon tror det kommer att gå svarade hon: Visserligen så måste jag nu slåss utan klubban och tunga målvaktshandskarna, men jag får sparkas å andra sidan så det kommer säkert att gå bra.

Vi här på redaktionen önskar såklart Rääty lycka till.

Modo slog ut AIK

Noterade alldeles nyss att AIK ikväll förlorade den tredje och avgörande kvarstfinalen mot Modo. Hemmalaget tog således revansch för gårdagens uddamålsförlust och vann med klara 4-0.

Detta är lite lätt sensationellt med tanke på AIK:s alla storstjärnor, Timglas, Rooth, Rundqvist, Lizana och Jordansson m.fl, och att man är regerande mästare och har spelat SM-final nio år på raken!

Visserligen så har Stockholmslaget inte haft en så bra säsong i år, men nog trodde de flesta ändå att man skulle ta sig till semifinalspelet i Norrköping nu till helgen. Tänk så det kan gå. Ena stunden drömmar om SM-guld, nästa bussresa hem till … ingenting! Vi får hoppas att Maria inte är alltför deppad utan kommer tillbaka med nya krafter nästa säsong. Hon behövs.

Själv tippade jag faktiskt redan förra året att Modo skulle ta sig till final i år. Och vem vet, kanske går man nu hela vägen och vinner SM. Att man endast spelar en semifinal (på lördag) och en final (på söndag) ger Ö-vikslaget en jättechans att ta hem hela skiten. De båda topplagen från Riksserien, Segeltorp och Brynäs, har ju nu haft semester – samtidigt som Modo och Linköping (som vann den andra kvartsfinalen) finslipat formen. Fördel Modo och Linköping mao.

På tal om Modo förresten så tror jag att klubben, om man vinner SM i år, kan komma att dominera hockeyn under många år framöver. Örnsköldsvik är en riktigt hockeystad, och Modo är hela Västernorrlands angelägenhet. Minns när jag var besökte trakten för några år sedan, var där ett par veckor, och tyckte mig se Modo-halsdukar nästan överallt, inte minst i Kramfors med omnejd. Läs mer om Modos vinst här från lokalbladet

Lika trist som det är att AIK åkte ut idag (hade sett fram emot att få se dem i finalen på söndag), så är det såklart kul för svensk hockey att vi nu har sex lag som verkar kunna slåss om SM-pokalen.

Riksserien har i vilket fall som helst blivit en framgång. Det enda som nu fattas är att Frölunda skärper sig och fixar fram ett lag för serien till nästa säsong. Att inte Göteborg eller Västkusten finns representerat i hockeyns finrum är en skandal. Att även ett Skånelag behövs behöver väl inte tilläggas. Det är nu upp till Malmö att ordna upp saken, eller varför inte Rögle?

Alltför mycket manlig idrott på SVT och radio!

För en tid sedan så råkade jag titta i en sportbilaga av en av Englands stora söndagstidningar, the Observer, som en god vän hade tagit med sig hem efter ett besök i öriket, och jag slogs då av häpnad över hur dominant fotbollen är där. Fjorton av bilagans tjugo sidor handlade om fotboll, två om rugby, en om cricket och de tre sista innehöll korta notiser om allt annat! Och jag kunde inte hitta en enda liten notis om damidrott!

Tyvärr så är det nu sjuka intresset för engelsk fotboll här hos oss ett stort problem för alla våra inhemska sporter. Ointressanta matcher i premiershipet får ofta mer uppmärksamhet än allt annat som hänt här på hemmaplan. Varför?

Har vi inte tillräckligt med högintressant idrott här hos oss? T.o.m. på Radiosportens sändningar så följer man numera religiöst alla matcher som råkar pågå i England under sändning, något som då stjäl utrymme från annat – inte sällan svensk damidrott!

Kanske måste vi nu – med lagens hjälp? – se till att hälften av allt som man rapporterar om i sportens värld på TV och radio handlar om damidrott? Man bör vidare se till att hälften av alla sportreportrar är kvinnor, och för att se till att så sker så behöver kvinnliga chefer omedelbart tillsättas – de manliga cheferna måste därför avskedas.

Jag har redan skrivit om att man vid SVT idag borde visa damhockeyns två avslutande kvartsfinaler. Hockey är Sveriges största, alternativt nästa största, sport – beroende på vem man frågar – och att då inte låta damhockeyn få samma utrymme på TV och radio som herrvarianten är skandalöst.

Det handlar här om två matcher ikväll och tre matcher till helgen. Borde inte dessa fem matcher visas på SVT? Det är alltså damvarianten av en av Sveriges två stora sporter. Det hela är synnerligen olustigt, anser jag. Och en förändring måste till snarast.

Vi kan i alla fall nu lite lättare förstå varför Kanada och USA drar ifrån i toppen av damhockeyn. Att de får mer stöd från media och sina egna förbund än svenskorna tycks uppenbart. Damernas slutspel måste hur som helst visas i TV, inte minst för att få upp intresset bland unga tjejer. Kanske kan det bli en förändring till nästa säsong.

Christian Olsson avbröt finalen i Doha

Christian Olsson fick igår i Doha ont i hälsenan och tog det säkra före det osäkra och bröt trestegsfinalen. Klokt gjort, anser jag. Risken att slå upp skadan igen var alltför stor. Det är ju först i Barcelona till sommaren han ska vara på topp, och om han får till några skapliga hopp där så kan det mycket väl bli medalj.

Men nog är det trist ändå att han inte kan gå för fullt. Hur lätt olyckan kan vara framme fick ju alla läsa om idag när David Beckham råkade ut för skadan som Olsson lika gärna kunde åkt på – om han valt att satsa allt för att ta medalj. Är förresten inget fan av engelmannen eller den engelska fotbollen: anser den tar alltför mycket utrymme på våra egna tidningars sportsidor.

Som ett talande exempel på det så letade jag för en stund sedan på nättidningarna efter artiklar om gårdagens kvarstfinaler i damhockey: inte ens resultatet gick att hitta! Men Beckham fanns det bilder på överallt!

För den intresserade kan jag upplysa om att man idag spelar de tredje och avgörande matcherna: Linköping-Leksand och Modo-AIK. Vinnarna går till semifinalspel i Norrköping till helgen. Att SVT borde visa dessa två avgörande kvartsfinaler behöver väl inte ens tilläggas? Skandal.

I vilket fall som helst så får vi nu hoppas att Christian kan hålla sig hel och frisk för att sedan försvara sitt EM-guld. Han är ju nu tillsammans med Susanna Kallur den enda vi kan hoppas på när det gäller EM-medaljer – såvida inte Carolina Kluft gör en tvärvändning och väljer att satsa på sjukamp igen.

Visst är det trist att vi inte längre har alla våra gamla världstjärnor kvar inom friidrotten? Att Sverige i framtiden ska kunna få fram lika många storstjärnor samtidigt är naturligtvis uteslutet. Om Kallurs och Olssons missflyt med skador är det inget att säga om.

Vad gäller Kluft så är hon för mig en gåta. Alla vet ju att hon lekande lätt hade tagit hem EM i år om hon valde att göra det rätta. Men vi har många gånger tidigare bevittnat andra toppidrottsstjärnor fatta liknande och för alla utomstående vansinniga beslut – som tex Clijsters och Henin.

Men de två belgiskorna har nu insett sina misstag och återvänt till den sanna vägen. Kluft hade inte bara vunnit EM i sommar om hon gjorde comeback som sjukampare, hon hade dessutom lyft hela den svenska friidrotten och fått mängder med unga tjejer intresserade att själva börja idrotta.

Kluft är friidrottens motsvarighet till Gunde Svan på det viset. Och som jag skrivit tidigare så var hennes beslut att inte delta i sjukampen i Peking en av de största svenska idrottskatastroferna någonsin. Hon borde nu, anser jag, storsatsa på OS i London om två år, för att därefter dra sig tillbaka som en av tidernas främsta friidrottare.

Även skidskyttet kom(igår)/kommer(idag) i skymundan av Allsvenskan!

Igår var, även utan Allsvenskan, en stor sportdag. Har själv bara orkat skriva om en bråkdel om allt som utspelade sig, och (kanske någon undrar) så skriver jag inget längre om ishockey (när det gäller Elitserien), eftersom jag då inte skulle få tid till något annat här på bloggen. Vad gäller Allsvenskan så bojkottar jag den som bekant tom april.

Även idag så saboterar bollsparkandet för alla andra sporter. Fyra matcher ska tydligen spelas idag – mitt i vårvintern! – något som då tar upp alla SVTs och Radiosportens resurser. Så istället för att följa damhockeyns kvartsfinaler, där tex Maria Rooths AIK idag kan åka ut, så ska vi nu hänga med i dessa totalt ointressanta fotbollsmatcher. Skandal!

För att nu återgå till annat: När jag följde Holmenkollentävlingarna i går så höll jag även lite koll på den alpina upplösningen i Garmsich Partenkirchen, där André Myhrer avslutade säsongen med en finfin tredjeplats. Jag följde dessutom Helena Jonssons och ACOs äventyr i skidkytte. Tyvärr gick det inte så bra för någon av dem.

Och jag måste säga att när det gäller Helena så har jag nu svårt att se henne vinna en stor titel igen. För även när hon skjuter mer eller mindre felfritt så blir hon ju frånåkt av de andra tjejerna. Att tävla med ett sådant handikapp gentemot tyskorna när det gäller som mest kan bara sluta på ett sätt. Och när de har en sådan fenomenal skidåkare som Magdalena Neuner, som troligen hade kunnat bli en stjärna även inom traditionell skidåkning, så är det svårt att se hur Helena någonsin ska kunna vinna ett nytt mästerskapsguld.

Tänker dock titta på dagens tävling för att förhoppningsvis inse att jag inte vet vad jag pratar om. Men allt annat än att Neuner komfortabelt tar hem Världscupen ter sig nu totalt osannolikt. Helenas enda chans är att tyskan skjuter bort sig, samtidigt som hon själv skjuter rent. Men med det flyt Neuner har för tillfället, och den toppform hon befinner sig i, så bör vi inte ha alltför stora förhoppningar på svensk framgång.

Anja tackar för sig?

Igår i tyska Garmisch Partenkirchen så körde troligen Anja Pärson sitt sista slalomlopp i Världscupen. Placeringen blev blygsam. Har själv redan glömt var hon hamnade, men det var väl runt tjugonde?

Frågan är nu om det blir någon fortsättning nästa säsong. Personligen så tror inte jag hennes kropp borde utsättas för mer stryk i backarna, och kanske är det nu dags att dra sig tillbaka hem till Tärnaby?

Anja kan dock utan problem köra på några år till, för inom fartdisciplinerna tillhör hon alltjämt de tre-fyra bästa. Och då störtlopp är den överlägset största grenen så kan hon såklart enbart satsa på den och ändå tjäna stora pengar. Har även på känn att hon vill revanschera sig för förra årets VM-fiasko och oturen vid Vancouver OS.

Men först får Anja ta en riktigt lång break från allt vad skidor heter. Jag slår vad om att hon utan problem hade kunnat hålla sig borta från allt vad skidor och snö heter ända tills efter sommaren – om hon enbart satsar vidare på fartgrenarna. Detta hade då sparat på kroppen och kanske gett henne motivation att göra ännu en storsatsning.

Anja var ju en slalomtjej från början och blev ju med åren världsbäst även när det gäller störtlopp. Men hon tappade samtidigt det där lilla extra från slalomen, och att nu försöka finna det åter tror jag är ett hopplöst företag. Konkurrensen i slalom är helt enkelt för hård och marginalerna för små.

Vi får nu alla avvakta och invänta Anjas beslut vad gäller framtiden. Vad hon än beslutar så är det helt rätt. Men något kvar att bevisa har hon såklart inte. Det enda vi önskar är att hon ska må bra och vara lycklig. Läs mer här (DN)

Damhockey-slutspelet i full gång! Men vem bryr sig?

I skuggan av den allsvenska fotbollen så spelas det just nu en massa annan högintressant sport, som tex kvartsfinalerna i hockey. Men hur många i vårt land känner till att AIK förlorade hemma mot Modo med 2-3 i fredags och att Leksand samtidigt besegrade Linköping med 7-3?

Inte många! Fotbollen har gjort dessa viktiga kvartsfinaler ointressanta annat än för de närmast sörjande.

Och hur många är det som vet att man idag (söndag) spelar returmatcher i dessa kvartsfinaler mellan Modo-AIK och Linköping-Leksand?

Inte många! Fotbollen är återigen boven i dramat.

Det hela hänger ihop med det begränsade utrymme SVT och Radiosporten har till förfogande. Hur kan man nu ägna tid åt damhockey när den allsvenska premiären kräver allt manskap och alla resurser? Svaret är att man inte kan ägna damhockey och alla andra sk B-sporter någon tid alls.

Att AIK nu risker att missa semifinalspelet för första gången på år och dag har man nu inte tid för. Allsvenskan kräver nämligen all energi och uppmärksamhet. Så hur det går för AIK i dagens match borta mot Modo bryr sig ingen vid TV och Radio om.

Och vad som väntar nästa helg när semifinal och final spelet går igång i Norrköping behöver man inte vara ett geni för att räkna ut. Rapporteringen blir naturligtvis minimal – fast man har visst för avsikt att visa finalen på TV. Snällt av dem – att man orkade ta sig tid att ordna det så här mitt i den allsvenska fotbollens första dödsviktiga vårvintermatcher.

Och samma sorgliga öde som nu drabbat damhockeyn väntar snart även handboll, innebandy, basket, volleyboll och alla andra sporter som har fräckheten att utövas samtidigt som bollsparkandet pågår.

Bollnäs fick till en femte match mot SAIK

Efter många om och men så lyckades till sist Bollnäs gå segrande ur striden mot Sandviken idag. Med 4-3 efter förlängning så ordnade man till en femte och avgörande match om finalplatsen. Men det satt som sagt hårt åt, för dagens match uppe i Bollnäs var minst sagt oviss.

Första halvlek var en ganska så händelsefattig historia, med tillknäppt spel, något som halvtidsresultatet 1-0 till hemmalaget ganska så klart avslöjar. När man sedan i början av andra ökade på till 2-0 på straff, så började åtminstone jag undra om inte segern mer eller mindre var fixad.

Men i bandy kan det som vi alla vet svänga fortare än kvickt, och efter en SAIK-timeout så gjorde man två snabba mål på ett nervöst gäng bollnäsare, och plötsligt verkade segern och finalplatsen vara vikt för bortalaget. Men när jag var mer eller mindre säker på detta, så slog hemmalaget till på nytt: 3-2, och med bara minuter kvar såg deras seger kassaskåpssäker ut.

Men då, i den sista övertidsminuten … kvittering! Sandviken var nu klara för final, för inte kunde ett knäckt Bollnäs ta hem det här i förlängningen? Men det kunde man, för bara någon minut senare så slog Per Hellmyrs in segermålet på en hörna. En fantastiskt rafflande och underhållande match var över.

Kan inte vänta på nästa möte, för det lär bli något i hästväg. All press ligger nu på SAIK, något som jag tror passar Bollnäs helt perfekt. Att det blir jämt behöver nog inte tilläggas. Det kommer, tror jag, att handla om Hellmyrs eller Mossberg – en av dessa två giganter kommer att avgöra vilket lag som får möta Hammarby.

Båda dessa spelare, blev för övrigt uttagna i årets lag av SVTs experter. Men vem som är bäst av dem? Det får vi se i Sandviken. Läs vad DN skriver om matchen här.

Avslutningsvis så måste jag skriva lite om den otroliga gäst man hade i pausvilan: Martin ”Lillen” Johansson, 91 år ung. Han var som vanligt på plats i Bollnäs för att heja fram de sina. ”Lillen” spelade redan 1943 SM-final för laget i hjärtat, som man dock förlorade, men han vann sedan guld både 1951 och 1956 med Snoddas. Sicken krutgubbe. Och rolig var han dessutom. För mig matchens stora behållning.

Bojkotta Allsvenskan i protest!

Ja, frågan är nu om inte vi alla borde bojkotta Allsvenskan i protest mot det skandalösa beslutet att börja sparka fotboll redan andra veckan i mars. All fin gammal svensk vinteridrott får nämligen nu stiga åt sidan för dessa fotbollsdårar och deras översitteri och mobbing av de mindre sporterna.

På nättidningarnas löpsedlar så  är det idag Allsvenskan som gäller för hela slanten. En stor bild på Tobias Hysén har man överallt. Visst står där även om vad som skedde i Holmenkollen, men från eftermiddagens bandysemifinal kan man inte läsa någonting. Hutlöst.

Fotbollen får ju uppmärksamhet hela året, men tydligen ska man ändå ha mer. Man blir aldrig nöjda. Snart blir det väl som i England där all annan sport får stiga åt sidan för denna fotboll. Rugby och cricket skrivs det visserligen om en del, men sedan är det stopp. Inga andra sporter äga tillträde.

På ett liknande vis så håller nu fotbollen på att ta död på alla andra sporter även här hos oss. Endast hockeyn kan ge bollsparkandet ett match – men då gäller det såklart endast herrsidan. Ju mer jag funderar kring dilemmat så inser jag att något nu måste göras för att skydda våra andra sporter från fotbollsgisslet.

I protest så vägrar jag därför att skriva om Allsvenskan tills månaden april har börjat, och jag uppmanar alla andra svenskar att göra samma sak – allt för att understödja våra andra sporter och för att sätta bollsparkarna på plats.

Svenskt missflyt i Holmenkollen

Idag så hade våra superduktiga svenska skidåkare en hel del missflyt. På damernas tremil så hade man först oturen att Charlotte Kalla föll i ett avgörande läge av loppet. Strax efteråt så ryckte nämligen tre norskor ifrån – en ledning man sedan behöll ända in i mål.

Kalla återhämtade sig dock, kom igen starkt och tog till slut en hedrande fjärdeplats. Utan fallet hade hon säkert hängt med norskorna ända in på upploppet, men hon får nu ta revansch i säsongsavslutningen på hemmaplan nästa vecka istället. Även Anna Haag gick bra idag och kom sjua. Läs mer här (DN)

På herrsidan såg vi alla fram emot en ny duell mellan våra svenska ess och den oförskämde norske gutten Northug. Och det såg länge väldigt bra ut med svenska ögon sett: Anders Södergren, vår dubble vinnare på femmilen i Kollen, tog spets direkt och höll sig där ända fram till första sprintpris, där han tyvärr fick se sig slagen av två åkare. Han slutade till sist på en superfin fjärdeplats.

Även Johan Olsson och Marcus Hellner såg pigga ut idag och slutade femma respektive åtta. Tre blågula killar bland de åtta främsta är såklart sensationellt bra. Men det kunde gått ännu bättre – med lite tur.

För inte långt efter första sprintpriset så stack de båda fransmännen Vincent Vittoz och Maurice Magnificat ifrån resten av fältet – endast en viss Northug var förutseende nog att hänga på. Och där blev sedan han hängade ända in i mål. Ingen i den stora klungan ville ta upp jakten på de tre längst fram, så i mil efter mil kunde de sakta men säkert dra ifrån alltmer.

Missflytet svenskarna hade i detta lopp var man inte hängde på utbrytarna direkt. Men ingen hade väl kunnat förutse att de två fransoserna skulle hålla undan nästan hela vägen in på upploppet. Hade man täppt till luckan direkt så hade vi fått se ett helt annat lopp.

Vid sidan om det så var det intressant att se hur de fem sprintprisen påverkade loppet. De tre första åkarna fick nämligen världscuppoäng: 15, 10 och 5 poäng. Och detta gjorde då att fältet drogs i sär – alltmer för varje varv. Och kanske är detta ett system värt att jobba vidare med då det gör ett längre lopp sevärt redan från början. Läs mer om femmilen här

Jag såg båda dessa lopp från start till målgång, inte enbart för att jag ville titta på skidåkning, utan även som en protest mot Fotbollsförbundets skandalösa fräckhet att dra igång Allsvenskan redan andra veckan i mars. Man tar nu bort uppmärksamheten från våra andra sporter, inte minst från skidåkningen.

Nästa vecka så är det ju avslutning av hela skidsäsongen med våra egna klassiska svenska skidspel i Falun. Hela  Världscupen ska då avgöras. Men nu blir det Kalmar, Elfsborg, AIK och MFF som lär ta över alla förstasidor! Skandalöst!

Frågan är om man inte nu med lagens hjälp måste ta itu med dessa kostymklädda fotbollshuliganer. För de förstör nu för väldigt många andra svenska idrotter. Fy skäms på er alla vid SvFF!

Allsvenskan börjar idag! Varför?

Jag måste säga att det känns alldeles för tidigt att redan nu – andra veckan i mars – dra igång Allsvenskan. Att vänta en eller två-tre veckor till hade inte gjort någon skada. Man har ju hela långa sommaren på sig att kicka boll på!

De flesta andra sporter har ju inte ens inlett sina slutspel, och nu måste man konkurrera med fotbollen om publikens gunst ett par extra veckor. Helt i onödan. Sverige är ju inte med i VM i år och vi har ju som sagt hela långa sommaren att avnjuta fotboll på.

Men några dårar vid Fotbollsförbundet tycker ändå att vi ska ha en två månader lång paus i Allsvenskan från den 17 maj till den 18 juli!

Varför gjorde man inte om programmet omedelbart efter Lagerbäcks skandalösa fiasko i höstas? Den mest underbara tiden att spela och gå på fotboll så har spelarna nu istället spelledigt. Av vilken anledning? Så att vi ska kunna titta på Fotbolls VM på TV! Men VM håller INTE på i två månader! Visste man inte det?

Istället för matcher så har våra fotbollsspelare nu ändlösa träningar enbart för att kunna hålla formen på topp. Kan inte vara kul. Man borde nu snabbt lägga om hela programmet och lägga ett par omgångar i det långa tomrummet från den 17 maj till den 18 juli!

Jag kommer troligen inte att skriva något om Allsvenskan än på ett tag. För mig så upplevs alla dagens matcher totalt irrelevanta. Vi har ju inte ens fått klart vilket lag av Bollnäs och Sandviken som ska möta Hammarby på Studenternas nästa vecka, men redan idag så tänker man låta våra fotbollslag stjäla rampjuset från den fjärde SM-semifinalen uppe i Hälsingland!

En ny lag borde nu instiftas: Allsvenskan får inte påbörjas innan bandyfinalen har spelats, och helst ska det vara – minst – en hel vecka mellan dessa båda stora svenska evenemang – oavsett om det är ett VM år eller inte.

Bandyfinalen är ett tecken på att vintern i det närmaste är över, den allsvenska premiären är ett av våra stora vårtecken. Låt det förbli så för evigt. Läs mer om den allsvenska premiären här

Christian Olsson tillbaka

Kul att se Christian Olsson, vår olympiske guldgosse, tillbaka i sandlådan igen. Idag hoppade han över 17 meter och tog sig med det resultatet vidare till finalen av Inne-VM i Doha. Förhoppningsvis kniper han där en medalj.

Ingen svensk idrottare har väl varit mer otursförföljd de senaste fyra-fem åren än Olsson, inte ens Foppa, men än är det väl alltför tidigt att avgöra om han är hundra. Man kan dock inget annat än beundra den otroliga beslutsamhet göteborgaren besitter. Att orka komma tillbaka gång efter gång efter gång på detta vis är rent ut sagt bragdartat.

Och då det senare i år är EM som vankas så kanske det kan bli ett trevligt avslut på säsong (och karriär?) för en av våra allra mest fenomenala friidrottare genom tiderna.

Inne-VM i all ära, men EM är bra mycket större. I mina ögon smäller EM minst lika högt som VM – om inte högre faktiskt, pga att tävlingen endast går vart fjärde år. Men det hela hänger såklart även ihop med vilken typ av grenar det handlar om. I kastgrenarna så kommer ju som bekant hela världseliten från Europa.

Kollade precis upp var och när tävlingarna ska genomföras denna gång, något jag inte kände till innan … Barcelona. Det kommer mao bli superhäftigt för Christian och resten av svenskarna där nere nere i slutet av juli. En hel göteborgare kan mycket väl försvara sitt guld från hemstaden. Läs mer här (DN).

Jönsson knäckte Northug

Ja, då fick det återigen bevisat: svenska skidåkare är bättre än norska. Inte ens hemma i norska Drammen så kunde Petter Northug besegra vår egen Emil Jönsson, mannen som det behövdes två norrmän för att stoppa i OS. Men man knäckte sig själva vid det tillfället och var sedan chanslösa mot ryssarna i finalen.

Jönsson var ett av våra stora guldhopp i OS, och det var riktigt trist när han missade finalen, och att han sedan dessutom blev sjuk gjorde ju att även lagsprinten gick förlorad. En härlig revansch för Emil idag mao. Läs mer om hur han knäckte Northug här.

Läste dock precis i VG – där detta står på förstasidan! – att Northug redan har börjat skylla ifrån sig: om att upploppet gick uppför, snön var för lös eller för hård eller för kall, och att det var svårt att få fäste med skidorna eller något i den stilen. Han skyllde dock inte idag på någon avbruten stav.

Men vad han än säger eller skyller på så blev han ändå bara tvåa – på hemmaplan, inför ögonen på fästmön och hela norska folket.

Idag så var dessutom ingen Hattestad med Northug mot Jönsson och resultatet blev därför det rätta: svensk seger! Att knäppa den oförskämde norrmannen på näsan i det egna hemlandet är ett riktigt styrkebesked för svensk skidåkning.

Och nu tar vi säkert hem femmilen i Holmenkollen också av bara farten. Inte för att den tävlingen är något speciellt, men då norskarna verkar sätta värde på att få vinna där – inför Kung Harald – så kan det vara kul om en svensk vinner där istället.

På damsprinten vid samma tävlingar i Drammen idag så tog den blott tjugoett-åriga Magdalena Pajala en finfin tredjeplats efter två finskor. Snabbast tid totalt hade dock Marit Björgen, men hon tävlade som vanligt i sin egen klass – den astmamedicindopade klassen. Läs mer om Pajalas storartade prestation här

Hammarby klara för Studenternas

Såg inte gårdagens sammandrabbning på Zinken mellan Hammarby och Villa, upptagen på annat håll som jag var. Men att Villa skulle vända på 0-2 i matcher mot ett klart bättre lag var en omöjlighet. 7-2 blev det visst för hemmalaget och nu väntar alltså final på Studenternas nästa helg. Läs om gårdagens match här

Vilka man får möta där är ännu en öppen historia. Mitt tips är att det blir Bollnäs. De har sett aningen bättre ut än SAIK, anser jag. Och tar de hem segern i afton så är nog saken klar. En storspelande Per Hellmyrs såg så när till att man vann i förrgår. Gör han lika bra ifrån sig denna gång så tycks det mig logiskt att det borde bli en seger för hans lag.

Bollnäs-Hammarby blir dock en bra mycket roligare final än om Sandviken står för motståndet för söderbröderna, för hur det än går så blir det en nytt namn på pokalen med det första finalalternativet. Nu har ju visserligen Bollnäs redan två SM-tecken, men båda är från femtiotalet och den senaste från 1956, så en vinst för hälsingelaget på Studenternas kommer att kännas som första gången.

Elin Pikkuniemi

Elin Pikkuniemi från någon gång runt 1920-talet. Titta vad fin hon är. Man kan lätt förstå att hon var omåttligt populär, utbildad folkskolärarinna som hon var. I fin form ser hon även ut att vara. Att hon vann fem raka SM-Guld fattar ju vem som helst. Bilden hittade jag f.ö. först idag den 5:e mars 2021.

Sveriges första skiddrottning, Elin Pikkuniemi, föddes 1895 i Hietaniemi en sex-sju mil norr om Haparanda. Hon var lång och slank och vältränad. 1918 vann hon sitt första av fem raka svenska mästerskap — på den enda SM-distans damerna körde vid denna tid — 10 km.

Om man haft längre SM-distanser på hennes tid så hade hon troligen vunnit även dem, eftersom hon inte hade några problem att åka skidor i 35 km till Seskarö för att hälsa på systern för att två timmar senare åka hem igen … samma långa väg — ensam över snön genom den norrländska vinternatten.

Elin arbetade som folkskollärarinna och var då såklart en belevad, intelligent och vänlig dam. Det berättas att hon aldrig ropade ”ur spår” när hon kom farande i skidpåren, utan istället körde om vid sidan samtidigt som hon gav konkurrenterna några uppmunstrande ord. Sportsligt och stort gjort, anser jag. Sicken tjej!

Elin flyttade till Stockholm någon gång på tjugotalet och deltog där i de sista Nordiska Spelen 1926. Där knep hon en andraplats på 50 km! Så tjejerna kunde åka långt redan på tjugotalet! Men bristen på snö var väl antagligen orsaken att hon valde att återvända till sitt kära gamla Norrland igen. Hon dog 92 år gammal i sköna Söderhamn 1988.

En intressant detalj om Elin är följande: inför Riksidrottsförbundets 50-årsjubileum 1953 anordnade Svenska Dagbladet en omröstning om Sveriges främsta idrottsutövare. Omkring 5000 läsare röstade på 150 idrottsutövare. Bland dessa fanns Elin Pikkuniemi som enda kvinna! Känner dock inte till vilken plats hon kom på.

Avslutningsvis kan tilläggas att det, precis som när det gäller andra skidåkare från gångna tider, finns begränsat med information om Elin Pikkuniemi på nätet, och jag har inte lyckats hitta en enda bild på henne. (Hittade bilden ovan (+ den nedan, som ser ut att kunna vara Elin, fast efternamnet är stavat annorlunda) den 5:e mars 2021)

Namnet på kvinnan ovan är snarlikt Elin Pikkuniemi, men stavas E. Pikumilmi. Kan vara Elin, för hon är oerhört lik henne om man jämför med bilden högst upp. men helt säkra kan vi inte vara. Intressant dock att få se hur den tidens skidåkerskor var klädda.

Jag måste vidare säga att jag finner det hela olustigt att inte Svenska Skidförbundet kan öppna en webbplats med information om samtliga gamla svenska SM-medaljörer — på både herr och damsidan — med bilder. Dessa personer tillhör svensk historia nu, inte bara idrottshistoria, och borde såklart hyllas av det egna förbundet.

Här ser vi slutligen de första svenska mästarinnorna på skidor. Man körde för övrigt bara en distans ända fram till 1956 när man introducerade 5 km.

1917 Selma Gustafsson, Säfsnäs IF
1918 Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda
1919 Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda
1920 Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda
1921 Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda
1922 Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda
1923 Agnes Lindberg, IFK Norsjö
1924 Signe Pettersson, Ludvika IF
1925 Signora Norén, Bastuträsk IK
1926 Signe Pettersson, Ludvika IF
1927 Signe Pettersson, Ludvika IF
1928 Astrid Bylund, Selångers SK
1929 Elin Henriksson, IFK Mora

Misshandel är ingen idrott

När jag var utomlands, i Tyskland, för några år sedan så träffade jag en engelsman i femtioårsåldern som varit en hygglig amatörboxare i sin ungdom. Hans pojk började sedan inte oväntat själv att boxas med pappan som tränare.

Allt var frid och fröjd ända tills den dag när pappan som vanligt stod utanför ringen samtidigt som sonen åkte på världens omgång. Oförmögen att göra något annat än att titta på, för allt gick så oerhört snabbt, stod pappan i ett chocktillstånd utanför repen. Efter flera rejäla fullträffar mot huvudet åkte pojken i golvet med full kraft – knockad.

Detta var pappans värsta ögonblick i livet och sista gången han och sonen kom att befatta sig med boxning. Att få se sin egen son nästan dödas i boxningsringen fick honom att inse vilken fruktansvärd ”sport” han pysslat med under större delen av sitt liv.

Trots att han sett hundratals knockouts genom åren, så insåg han inte vad boxning egentligen handlade om tills dess att hans egen pojk föll i hop medvetslös i ringen framför ögonen på honom. Och varje dag tackar han nu Gud, han var djupt troende, för att han inte miste sin son den där dagen.

Sandviken kvitterade mot Bollnäs

Igår kväll så tog så Sandviken gruvlig revansch mot Bollnäs efter utskåpningen upp i Hälsingland senast. 2-8 då blev nu 6-4, efter riktigt bra SAIK-spel under större delen av matchen, speciellt i andra halvlek när man tryckte på ordentligt framåt.

Men det började inte så bra för SAIK. Två lite turliga mål försatte hemmalaget i 0-2 underläge, och det fanns tom bud på mer, när olyckan var framme … för Bollnäs. Per Hellmyrs skadade foten och tvingades utgå.

Detta förändrade hela matchen och blev i slutändan det som gav Sandviken segern. Bollnäs hade total otur när man blev av med sin bästa spelare, och att SAIK kom tillbaka och kvitterade var endast en formalitet. Och snacka om missflyt när en jättechans för bortalaget att på nytt ta ledningen missades av Tobias Björklund, så gjorde Daniel Mossberg 3-2 i det andra målet i den efterföljande kontringen istället. Och det var ställningen i halvtid.

Matchen var såklart inte över, men med Hellmyrs borta så var det svårt att se någon vändning komma till stånd. Och andra halvlek blev inte oväntat mer eller mindre helt dominerad av SAIK. Inte ens Hellmyrs, som kom tillbaka och verkade hel, kunde ändra på matchbilden. Faktum är att 6-4 är smickrande siffror för bollnäsarna då deras två sista mål kom när matchen i princip var över. Två tröstmål helt enkelt. Läs mer om matchen här (SR).

Detta var i alla fall precis vad semifinalen behövde, och det lutar väl nu åt att det blir fem matcher. Av det jag sett av de båda lagen, som är oerhört jämna, så måste jag hålla Bollnäs som knapp favorit. Och nog hade det varit kul att få se dem i final igen. Laget har ju inte vunit SM på över femtio år. Kanske är det dags nu? Ikväll så ska det bli kul att vända blicken mot Zinken där Hammarby kommer bli finalklart.

Per-Erik ”Särna” Hedlund

Brukar aldrig kopiera text rakt av, men gör nu ett undantag då jag inte vill ta bort något om OS i St Moritz 1928 och det makalösa ögonblick när vi svenskar vann vårt första OS-guld på skidor.

Vad jag egentligen hade tänkt skriva om var Per-Erik Hedlund (bilden), ”Särna” kallad, och hans medverkan i den nu klassiska berättelsen om hur vårt skidlandslag började bära vita dräkter i skidspåren. En otrolig historia som alla barn borde lära sig i skolan, anser jag. Texten är hämtat från SOK:s hemsida. Läs mer själva:

För svensk del hade en hel del hänt på skidfronten sedan de misslyckade spelen i Chamonix 1924. Stora förväntningar fanns på krutpaketen Per Erik Hedlund från Särna och Sven Utterström, Boden. Utterström var i toppform och favorit till femmilsguldet sedan han imponerat stort på träning och då utklassat allt motstånd. Men Utterström fick feber och kunde inte ställa upp på femmilen. Men nu gjorde det ur svensk medaljsynpunkt inte så mycket.

Det visade sig nämligen att Sverige hade tre andra fantomer med ”Särna-Hedlund”  i spetsen. Förhållandena under femmilen i St Moritz var definitivt inte bra. Åkarna plaskade fram i spåren och på en del ställen var det 25 grader varmt i vårsolen. ”Särna-Hedlund” var mycket stark och vältränad och han utklassade hela fältet i det slaskiga och tunga föret. Han vann sitt OS-guld 13 minuter före Gustaf ”Husum” Jonsson som i sin tur var 16 sekunder före Volger Andersson.

Svenskdräktens födelse

I St Moritz föddes också den svenska vita landslagsdräkten i skidor. Lite av en slump men så är det ju ofta. Den officiella svenska tävlingsdräkten var blå skjorta, byxor och strumpor. ”Särna-Hedlund” hade tävlat för Malungs IF och när han återvände till Särna fick han en vit tävlingsdräkt av folket i Malung. Bra att ha under alpsolen i St Moritz tänkte Hedlund och tog med sig den i packningen.

”Särna-Hedlund” fick också tillåtelse av den svenske överledaren Sixtus Jansson att tävla i den. Detta fick den biträdande överledaren, överstelöjtnant Ivar Holmquist reda på. Han var också ordförande i det internationella skidförbundet vid den här tiden. Holmquist var även en man som höll hårt på formaliteterna och för honom var det naturligtvis otänkbart att en svensk skulle tävla i någon annan dräkt än den officiella.

Men ”Särna-Hedlund” hade ju ändå fått tillåtelse av överledaren Jansson så han satte på sig sin helvita dräkt och smög fram till start i den. Väl i mål, som guldmedaljör, hälsades han av överstelöjtnant Holmquist med följande ord: ”I Sveriges namn hälsar jag Er som segrare” ”Särna-Hedlund” svarade honom: ”Ja, dög dräkten åt dej gubbdjävul”. Innan Holmquist hann svara Hedlund var guldmedaljören borta.

Visst är det en helt otrolig historia? Tror inte så många svenskar känner till varför våra skidåkare tävlar i vitt. Nu vet vi svaret. Kanske kan någon avslutningsvis finna det intressant att höra hur det gick för febersjuke guldfavoriten Utterström? Han fick fyra år senare i Lake Placid, efter att ha hårdtränat i Kanada, sitt efterlängtade OS-guld när han tog hem segern på 18 km. Sagan fick således ett lyckligt slut även för honom:-)

Läs mer och se några fantastiska och gripande bilder på Hedlund på äldre dar här.

Sverige utslaget av Nalbandian

Hade egentligen inte tänkt skriva något mer om tennis, men att totalt spola sporten från bloggen är kanske att gå lite för långt. Ett litet inlägg om Davis Cup matchen mot Argentina kändes därför motiverad.

Att Robin Söderling skulle ta hem sina båda matcher visste vi redan på förhand, och 1-1 efter första dagens spel var helt okej. Tyvärr förlorades sedan dubbeln, något som alltsomoftast brukar betyda respass i dessa sammanhang.

Tyckte vidare att det var lite oturligt för de svenska tenniskillarna att åka på David Nalbandian i sista matchen, för den killen är inte att leka med. När han är som bäst så rår ingen på touren på honom. I allt väsentligt rent tennismässigt så är han Federers jämlike, dock ej Nadals.

Kanske hade Söderling kunnat rå på Nalbandian. Fast ingen annan av de svenska spelarna har såklart något att hämta mot den spelskicklige, men ack så otursförföljde argentinaren. Och detta gällde då även Vinci, som dock kämpade på rätt så bra och tom lyckades sno åt sig ett set.

Såg dock inga av matcherna utan har bara hängt med i tidningarna och sportnyheterna på TV. Men nog var det ett genidrag att låta Nalbandian vila istället för att slösa kraft mot Söderling? Utvilad och fin kunde han därefter ge allt mot Sveriges svaga länk. Resultet: argentinskt avacemang till kvartsfinalspel + svenskt kval för fortsatt spel i elitdivisionen.

Sverige får nu sikta in sig på att ta hem World Team Cup i Tyskland istället, en turnering där Söderling alltid lyckas så himla bra. Ochdet var ju där han finslipade formen inför Paris förra våren.

Ingemar Johansson: ingen stor mästare!

Många svenskar talar än idag om Ingemar Johansson som vår tids störste idrottsstjärna. Visst var det annorlunda på femtiotalet, när folk inte förstod riktigt vad boxning egentligen handlade om.

Att det inte är något annat än misshandel vet vi idag, men trots det så finns det en skrämmande stor andel svenskar som älskar att titta på boxning och alla andra nya våldssporter som nu gjort entré, och som älskar att se någon slås medvetslös och ramla baklänges och slå bakhuvudet med full kraft i ringgolvet.

Hur en s.k. människa kan finna njutning över att se något sådant kan jag inte förstå, och frågan är om jag vill förstå. Men en sak är säker, om det var ens egen son eller dotter som slogs blodig och medvetslös så hade man säkert inte tyckt det var lika kul.

Träffade för en tid sedan en man i sextioårsåldern som hade Ingemar Johansson som sin store idol när han växte upp. Nuförtiden så avskyr han boxning som pesten och kan inte längre förstå hur han kunde tycka om att se när människor försökte slå ihjäl varandra i en boxningsring.

Och vad gäller Ingo så anser han inte längre honom vara någon mästare alls, utan någon som vi nu bör dra ett streck över och glömma bort. Detta håller jag med om till hundra procent. Låt oss dra ett streck över Ingo och alla andra svenska boxare/misshandlare och glömma bort dem en gång för alla.

Bollnäs krossade Sandviken

Nej, det är inget skämt, gamla fina Bollnäs har nu vaknat till liv igen och skrällmosade SM-favoriterna från Sandviken med hela 8-2! Såg slutet av matchen på TV och måste säga att det var väldigt imponerande av bollnäsarna att köra över gästerna på ett sådant förkrossande vis.

Sandvikens lagkapten Daniel Berlin hade efter matchen ingen förklaring till varför man spelat så dåligt, men lovade att det skulle bli bättring till nästa match. Och det hade han såklart rätt i, för sämre kan det definitivt inte gå.

Är inte så där väldans insatt i bandy men brukar följa med i det mesta som sker, och det faktum att sporten har sådana gamla anor här i Sverige gör den till bland det allra svenskaste som finns. Och nu när man visar alla slutspelsmatcher på TV så är det ju så himla behändigt att dras med in i all dramatik.

Överkörningen som Sandviken åkte på var såklart det bästa som kunde hända för semifinalen, eftersom vi nu har har en jämn tillställning. Men efter vad jag såg från Bollnäs spel idag så lär det inte bli så lätt för Sandviken att vinna nästa match. Man har alltför många rutinerade storspelare för att sjabbla bort detta gyllene tillf’älle att ta sig till final, tror jag. Pressen ligger nu helt och hållet på tisdagens hemmalag. Läs mer här  och här

Eftersnack till Vasaloppet

Har forskat lite grann om Sandra Hansson och hennes beslut att tävla för Norge, och jag måste säga att jag inte har någon som helst förståelse för henne.

Faktum är att jag anser hon borde skämmas för att vilja tävla för ett annat land än sitt hemland, och jag har svårt att tro att någon i Norge vill att en svenska ska vinna Vasaloppet å deras vägnar. Norskorna är fullt kapabla att göra det själva, och jag skulle bli förvånad om vi inte får en ”riktig” norska som vinnare inom fem år. Kolla en SVT intervju med Sandra här

Tydligen är Sandra besviken över att inte ha blivit uttagen till svenska skidlandslaget, men allt hon behöver göra för att bli uttagen är ju att – precis som alla andra – åka några tävlingar i Sverige och där klå sina motståndare. Svårare än så är det ju inte!

Men kan det verkligen vara så viktigt att få tävla att man väljer att göra så för ett annat land när man inte håller måttet i sitt eget?

Har tidigare skrivit en del här på bloggen om idrottare som byter nationalitet och vad jag anser om saken: man borde inte, under några omständigheter, få tävla för något annat land än det land där man fötts och är medborgare. Glasklart.

Tycker sedan, för att snacka lite om killarna, att Jörgen Brink gjorde bort sig ordentligt när han sa att VM-medaljer smäller högre än en vasaloppsseger! Tycker nu det var synd att Daniel Tynell, en kille som uppskattar en vasaloppsseger, inte hade decimetrarna på sin sida.

Nu har ju Brink tre VM-brons, om jag minns rätt, och saken är den här att förutom honom själv så är det troligen ingen annan som idag minns dessa tre tredjeplatser – förutom då den där beryktade stafetten! Inte ens ett OS-brons är något som folk minns efter några år. Gulden är det enda som man minns för evigt.

Och med Vasaloppet är det precis likadant, för en vasaloppstriumf glöms aldrig bort, och frågan är om ens ett OS-guld är större? Fråga Thomas Alsgaard varför han efter fem OS-guld och sex VM-guld envist år efter år gör allt för att få vinna Vasaloppet? Han har ju redan vunnit allt – flera gånger om dessutom!

Alsgaard har dock, noterade jag just, ett VM-brons från 1997, och jag tror att om han kunde byta bort detta VM-brons mot lagerkransen idag så hade han tveklöst valt kransen. Inget snack om det, speciellt när jag vet hur hårt han satsat på årets vasalopp. Idag hade han ju tom två hjälpåkare med sig i spåren!

Inte ens ett VM-guld slår, anser jag, en vasaloppsseger – möjligen kan ett femmils-guld på VM väga lika tungt. Men bara nästan.

Låt mig avslutningsvis säga några ord om dagens stora segrarinna, Susanne Nyström. Hon var verkligen charmig under segerintervjun, och hon har nu chansen att bli ett riktigt stort namn inom svensk sport framöver. Hon är underbar och fantastisk.

Att hon dessutom vann dubbeln i år – Tjejvasan (för fjärde året i rad!) och Vasaloppet (i utklassningsstil) – gör hennes prestation rentav bragdartad. Men då detta är ett OS-år så ska det såklart mycket till för att belöna henne med Bragdguldet – fast nog är hon förtjänt av den medaljen alltid. Vad gäller Bragdguldet så anser jag det förresten vara vikt för Charlotte Kalla. Läs mer omVasaloppet här (Dalarnas Tidningar).

Susanne Nyström vann Vasaloppet

Lika spännande som herrarnas avslutning var idag var inte slutet av damernas vasaloppstävling, men frågan är om inte Susanne Nyströms prestation var bra mycket grymmare är Brinks ändå?

För efter att ha legat mer än två minuter efter fjolårsmästarinnan Sandra Hansson, som då verkade gå mot sin tredje raka triumf, så jobbade sig Susanne envist i kapp – och förbi – för att slutligen defilera in i mål.

Susanne tog sig tom tid att stanna upp för att ta emot segerkransen från kransmasen. Därefter gled hon överlycklig i mål. En dröm hade gått i uppfyllelse och hon grät tom en skvätt, djupt tagen över att få vinna detta mest klassiska av alla skidlopp, något hon ogenerat erkände i segerintervjun.

Efter att ha lyssnat på intervjun med Sandra, som knep andraplatsen, så inser man än mer hur välförtjänad Susannes seger var idag. Sandra berättade att hon aldrig någonsin tidigare varit så slutkörd som just då och att hon gett allt för att kunna hänga på Nyström när hon kom ikapp. Hon kände sig rentav lite svimfärdig under intervjun! Snacka om att ha gett allt och lite till.

Susanne Nyströms triumf var således spektakulär, och hon kommer säkert nu att dominera Vasaloppet under många år framöver, så varför inte redan nu börja kalla henne för Mora-Susanne, eller Mora-Sanna? Att hon dessutom är spurtstark gör att ingen lär få det lätt mot henne – om det nu skulle gå så långt som till en spurt. Läs mer här (SR). Läs DN här. Läs Dalarnas Tidningar här.

Noterade precis att Sandra Hansson nu verkar tävla för Norge? Exakt hur detta kan vara möjligt känner jag inte till – såvida hon inte bytt nationalitet. Men i så fall så var det ju extra skönt att Susanne Nyström tog hem segern för Mora och Sverige idag.

Och tänk att jag gick och gladde mig åt att en, som jag trodde, svensk tjej höll på att vinna. Kanske åkte Hansson i gröna kläder idag för att inte stöta sig med norskar och svenskar? Hade hon åkt i norska färger så hade säkert ingen hejat på henne längs spåren.

Dålig stil Norge att knycka våra skidlöpare. Vill ni verkligen vinna guld på ett sådant fult sätt? Finns det ingen hejd på era fula trix?

Så här stod det i VG om saken: ”Mora-løperen Susanne Nyström vant jentenes Vasalopp søndag. Hun slo Sandra Hansson, Bäckefors-jenta som går for Norge, med 32 sekunder.”

Sandra Hansson har alltså vänt det egna hemlandet ryggen! Bedrövligt!

Resultat:

1 Susanne Nyström Mora 4.33,07
2 Sandra Hansson Norge 4.33,39
3 Sofia Bleckur Mora 4.35,59
4 Jenny Hansson Vålådalen 4.44,21
5 Nina Lintzén Årsunda 4.46,31
6 Kristina Strandberg Hedemora 4.20,04
7 Manuela Henkel Tyskland 4.21,13
8 Solveig Stensland Norge 4.25,49
9 Ellen Sandbakken Norge 4.30,00
10 Karin Nilsson Umeå 4.37,46

Jörgen Brink vann Vasaloppet

Den åttiosjätte upplagan av Vasaloppet blev en högintressant tillställning där en liten grupp elitåkare på åtta personer stack ifrån redan i första backen. I furiöst tempo kom man loss och lyckades snart skaffa sig en ledning på över två minuter.

De stora kanonerna med Daniel Tynell, Oskar Svärd och bröderna Aukland i spetsen lät sig dock inte drabbas av panik, utan arbetade sig istället sakta men säkert tillbaka till täten igen. Och när man sedan kom ikapp så dröjde det inte länge innan Tynell började slita sönder fältet – på exakt samma hänsynslösa vis som förra året. Det var otroligt fascinerande och spännande att följa.

I detta läge såg det mao ut som om Tynell skulle upprepa triumfen från i fjol, så stark verkade han vara, och han behöll täten hela vägen in på upploppet när endast fyra åkare återstod totalt: förutom honom själv, Jörgen Brink, Jörgen Aukland och Stanislav Rezac.

De båda sistnämnda orkade dock inte hänga på Tynell när han drog upp sin fruktansvärda slutspurt på upploppsrakan, men Brink visade här sin klass och lyckades med ett par decimeter knipa segern. Efter allt det hårda arbete som Tynell la ner under hela loppet så känns det säkert en smula orättvist att Brink kunde sticka upp som gubben i lådan på detta vis och lura till sig segern.  

Men i slutändan så är vi såklart alltid glada så länge som en svensk vinner. En ny norsk seger hade varit outhärdlig. Så stort grattis till Jörgen Brink. Han lär säkert vara med i toppstriden igen nästa år, och det gäller naturligtvis även den två år yngre urstarke och outtröttlige Tynell.

Fjolårsegraren var förresten stor i intervjun efter loppet och hyllade Brink som en värdig segrare, men erkände samtidigt att det var lite snopet att förlora segern med en sådan knapp marginal. Tror knappast Tynell försätter sig i samma läge mot en spurtkanon som Brink igen nästa år. Han kommer säkert att köra på lite hårdare sista kilometrarna istället.

Avslutningsvis kan tilläggas att SVT som vanligt gjort ett fantastiskt jobb, och jag kunde inte slita mig från TV:n förrän alla intervjuerna med segrarna och andra åkare var över. Läs DN här och här. läs Radiosportens artikel här

Resultatlistan:

1 Jörgen Brink Hudiksvalls IF 04:02:59 
2 Daniel Tynell Grycksbo IF OK 04:02:59 
3 Stanislav Rezac Czech Republic 04:03:02 +00:03
4 Jörgen Aukland Norway 04:03:06 +00:07
5 Fredrik Östberg Falun/Borlänge SK 04:03:37 +00:38
6 Marco Cattaneo Italy 04:03:51 +00:52
7 Oskar Svärd Vålådalens SK 04:04:54 +01:55
8 Erik Eriksson IFK Mora SK 04:05:04 +02:05
9 Markus Jönsson Ulricehamns IF 04:05:08 +02:09
10 Dan Moberg Ulricehamns IF 04:05:09 +02:10

Noterbart är att Erik Eriksson, Mora-Nisses barnbarn, kom in på en suverän åttondeplats, och att Oskar Svärd hamnade på sin sämsta placering någonin 7:a – på tio starter! Sicken prestation.

Hammarbys tur?

Efter att ha tittat på slutet av dagens SM-semifinal mellan Villa och Hammarby, en match som söderbröderna vann med 5-3, så började jag alltmer undra ifall i år är året med stort Å? Ska Hammarby, efter att ha förlorat sex av de tio senaste SM-finalerna, ofta på synnerligen grymma och hjärtskärande vis, äntligen få bli svenska bandymästare?

Inget lag förtjänar ett mästerskap mer än Hammarby. Deras helt sanslösa misslyt i final efter final efter final efter final går emot allt som har med rim och reson att göra. Det går nämligen emot matematikens lagar att spela final sex gånger på tio år … och förlora vid samtliga tillfällen!

De två stora hoten – Edsbyn och Västerås – är redan utslagna. Man har redan ena benet i finalen, speciellt efter dagens bortaseger. Sandviken, om de slår Bollnäs, blir såklart ingen lätt motståndare i finalen, men inget lag – inte ens det otursförföljda Hammarby – kan väl förlora sju finaler på elva år!

Nej, i år så är allt nu upplagt för att Zinkensdamms hjältar ska få ställa till med en segerfest man längtat efter ända sedan man började med bandy för hundra år sedan. Tänk att värsta rivalerna Djurgården och AIK tog hem sina första SM-tecken i sporten redan 1908 respektive 1909! Något man säkert inte undgått att påminna alla Hammarbys supporters om sedan dess.

Hundra år av pina och förnedring kommer snart, tippar jag enligt mina matematiska beräkningar, vara till ända, när Söders stolthet besegrar Sandviken på Stundenternas om två veckor. För det gör man väl?

Arthur Häggblad

När jag precis gjorde lite efterforskningar på nätet om Vasaloppet så råkade jag läsa lite grann om Arthur Häggblad, skidåkaren som vann loppet hela fyra gånger åren innan Mora-Nisses dominans. I bilden ser vi honom med kransen om halsen strax efter segern 1933.

Häggblad verkar ha varit en tuff och rättfram karl som vid jämförelse med Northug får dennes uttalanden att verka totalt oskyldiga – som det här minst sagt oförskämda svaret på frågan (från en närvarande dignitet) om hur det kändes efter en SM-tävling: ”Åk själv, din gubbjävel, så får du veta hur det känns!”

En annan höjdare är den här, när Häggblad i en radiointervju fick frågan om han ville hälsa till någon: ”Ja, skidlöpning är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!”

När jag läste dessa båda minst sagt burdusa uttalanden så brast jag omedelbart ut i skratt. Så släng dig i väggen Northug. Mot Häggblad hade du inget att hämta. Tur för dig att han inte längre tävlar.

Men hur det än är med den saken så kan man inte bortse från Arthur Häggblads storhet som skidåkare. Vasaloppssegrare 1933, 1935, 1937 och 1940 talar sitt tydliga språk. Med fyra totalsegrar så ligger han alltså alltjämt på delad tredje plats genom tiderna. Kolla även in en fantastisk liten SVT-film om Häggblads seger 1937, där han så när förlorade på upploppet pga av kranskullan. Den som vill se Häggblad ta hem segern 1933 kan klicka här. och segern 1935 (som han delade med Hj Blomstedt) ser ni här.

Dags för Vasaloppet

Imorgon bitti tänker jag såklart följa starten av Vasaloppet. För vem vill missa inledningen av detta storspektakel när det som nu kan avnjutas från den egna favoritfåtöljen, eller tom framför datan? Inte jag. Den saken är klar.

Huruvida jag kommer att följa SVTs sändningar oavbrutet ända fram till målgång vet jag inte säkert, men helt uteslutet är det inte.

Tillbringade en del tid i Dalarna som barn och det är verkligen en förunderlig del av vårt hemland och oerhört vackert och underbart på alla sätt och vis, så att få se åkarna köra igenom dessa för mig välkända små orter, som tex Oxberg med sin vackra lilla sjö, är något som alltid för mig tillbaka till denna ljuva tid av oskuldsfull barndom med all glädje som den inrymde.

Minns ännu hur jag fick en skymt av självaste Mora-Nisse i en sportaffär i Mora, en stad han förblivit trogen. Jag stod som trollbunden framför honom en stund samtidigt som han med vänliga ögon tittade rakt på mig, och kanske utbytte han även några ord med mig. Vill minnas att han så något, men kan inte riktigt minnas vad det var.

Trots att jag var liten, blott nio år gammal, och inte direkt kände till något om Vasaloppet, så visste jag redan då att det var stort att med egna ögon få se denne svenske skidlegend och få befinna mig i hans närhet. Det kändes nämligen riktigt stort för lilla mig och, är jag övertygad om, alla andra i affären.

Och alla som idag tror att Northug och dagens andra stjärnor enkelt hade satt gårdagens mästare på plats borde titta på Nils Karlsson på bilden (från upploppet i Mora) ovan först och på hur fräsch han ser ut efter nio mils skidåkning. Att Mora-Nisse, vid sidan om sina nio triumfer i Mora, även vann femmilen i OS 1948 gör honom såklart till en av våra största idrottshjältar genom tiderna.

Så gör som jag, alla, slå er ner framför TV:n en stund i morgon och avnjut vårt mest klassiska idrottsevenemang, en tävling som tom fyller alla norrmän med avund, för de vet alla om att inte ens Holmenkollen går att jämföra med det svenska skidloppet mellan Sälen och Mora. Vasaloppet är inget annat än skidvärldens Wimbledon, dess finaste tävling.

Henrik Lundqvist lysande, som vanligt

Följer inte NHL särskilt noga, men tycker alltid det är lika kul att läsa om Henrik Lundqvists öden och äventyr i New York Rangers, världens mest berömda hockeylag. I natt så gjorde han tydligen på nytt en stormatch när hans Rangers förlorade på övertid mot de regerande Stanley Cup mästarna från Pittsburgh med 4-5.

Att rädda 50 av 55 skott låter nästan osannolikt när det gäller tuffa NHL matcher, men det är vad vår man Henke gjorde. En räddningsprocent på drygt nittio imponerar desto mer när man tänker på mängden skott som har motats bort. Det handlar ju om i genomsnitt nästan ett skott per minut. Att få ett bra facit som målvakt när man bara haft tjugotalet skott att ta itu med är en helt annan femma.

I slutändan så handlar dock målvaktspelet endast om en enda sak – att göra den sista och avgörande räddningen, som den mot Jokkinen i Turin.

Tyvärr så hade vårt sömniga svenska Tre Kronor en mindre bra dag mot Slovakien, och Lundqvists 14-4 gjorde ju inte direkt sitt till för att rädda läget. Det handlade om underskattningen, tror jag, rakt igenom hela det svenska laget.

Men detta är allt nu glömt och vi kan istället se fram emot VM, där eventuellt Lunkan får chans att revanschera sig. Han saknar ju alltjämt ett VM-guld (har två silver), så vi får hoppas att han ställer upp om det inte vill sig för NYR i NHL framöver.

En sak jag gärna hade gjort hade för övrigt varit att se en match i Madison Square Garden när King Henrik spelar inför alla sina undersåtar, vilka alla dyrkar honom som den hockeygud han är. Det hade varit en otrolig upplevelse.

Henrik Lundqvist är avslutningsvis en av våra många fantastiska svenska ambassadörer från hockeyvärlden, och det fina arbete de alla gör för Sverige förtjänar vår beundran.

Nils Liedholm: om de missade VM turneringarna 1950 och 1954

Så här sa Nils Liedholm själv om vad som kunde blivit 1950 och 1954, om OS-lagets stjärnor fått vara med (hämtat från en suverän bok jag har):

”Man kan spekulera i vad ett svenskt proffslandslag kunde ha presterat i Brasilien-VM 1950 och 1954 i Schweiz. Det rådde en häftig debatt inom det svenska fotbollslivet om det var tid att överge de dogmatiska amatörprinciperna eller inte. Vi svenska proffsspelare var givetvis beredda att åter ta på oss landslagströjorna, om det skulle bli aktuellt. Tyvärr dröjde det ända till 1958 innan proffs blev accepterade i landslaget.

Hade guldlaget från London fått chansen i Brasilien så tror jag vi hade vunnit VM. Då hade ju åtta stycken av oss dessutom en betydelsefull proffserfarenhet, och vårt ”reservlag” lyckades ju ta VM-bronset utan oss. Tyvärr fick vi varken då eller fyra år senare mäta våra krafter med världens övriga proffs. Andra länder hade för länge sedan övergett amatörismen, något som förresten var fallet redan under London-spelen, fast i smyg…

Vad som ytterligare förstärker kvaliteten på 48-orna, är att två av spelarna i OS även var med och tog silver tio år senare under VM i Sverige, nämligen Gunnar Gren och jag själv. Vi är faktiskt de enda två spelare i Sverige, som fått vara med i två stora internationella fotbollsfinaler.

OS-laget från London var ett starkt gäng med tekniskt duktiga spelare som bjöd på stor underhållning. Jo, nog kan detta lag göra anspråk på att vara tidernas bästa svenska elva ändå…”

Här kan vi alltså själva läsa vad mästaren säger om saken: Sverige hade blivit världsmästare i fotboll 1950 om våra bästa spelare fått vara med. Tveklöst den största svenska idrottskatastrofen och skandalen någonsin. Läs mer om OS-guldet och vägen dit här(SvFF).

Stora svenska idrottskatastrofer

1     –     Svenska fotbollslandslaget tillåts inte ha proffsen med i Brasilien-VM 1950! Galna svenska fotbollsförbundsbyråkrater vägrade skicka guldlaget från London-OS till VM två år senare. Ett givet svenskt VM-guld förbyttes mot en tredjeplats. Nils Liedholm, som alltså inte fick delta, menade att svenskarna vunnit guld om man skickat sina bästa spelare. Vi hade alltså ingen från Gre-No-Li kedjan på plats i Brasilien! Hela det svenska femmanna-anfallet från London – med Gunnar Nordahl i spetsen – bytte man ut! Förutom Nacka Skoglund och ett par till så var i princip hela A-laget hemma i Sverige under VM. Att vi sedan missade VM helt och hållet fyra år senare berodde ju även det på att man vägrade låta proffsen spela. Sverige kan alltså ha missat TVÅ VM-guld pga av vårt eget stolliga fotbollsförbund! 1958 när både Gren och Liedholm sett sina bästa dagar som spelare så gick ju Sverige ända till final. Ju mer man tänker på saken så inser man att detta tveklöst är den absolut största svenska idrottsskandalen och katastrofen genom tiderna – och kanske rentav större än alla andra katastrofer tillsammans?

2     –     Carolina Kluft vägrar försvara sitt OS-guld! Det som gör att denna katastrof så stor är att det var Carro själv som valde att inte försvara sitt givna OS-Guld. Det var bara för henne att ställa upp så hade guldet varit klart. Min syn på saken är att hon borde ställt upp i Peking i sjukamp och sedan slutat. Hon hade då kunnat dra sig tillbaka från grenen med gott samvete och som vår största idrottsstjärna genom tiderna. Nu lär vi inte få ett nytt OS-guld i friidrott på damsidan på kanske femtio år!

3     –     Björn Borg slutar efter US-Open finalen 1981! I ett svagt ögonblick så valde Borg som tjugofemåring att sluta efter finalförlusten mot John McEnroe, men det var inte tänkt att vara permanent. Motarbetad av det internationella tennisförbundet så drevs han dock därefter ut från tennisen, allt enligt McEnroe. Tennishistoriens största skandal.

4     –     Gunde Svan slutar efter VM 1991! Tjugonio år ung så valde Gunde att sluta året innan OS i Albertville och tre år innan OS i Lillehammer. Att Sverige gick miste om minst tre-fyra OS-guld och åtta- nio OS-medaljer totalt inser säkert vi alla. Även VM i Falun 1993 blev utan Svan, och om det inte varit för Torgny Mogren fantastiska seger på femmilen så hade man kunnat kalla hela Falu-VM för en svensk idrottskatastrof.

5     –     Svenska fotbollslandslaget missar VM i Mexiko 1986! Detta var det bästa svenska fotbollslandslaget sedan femtiotalet. Hela IFK Göteborgs UEFA cupvinnande lag var med. För mig så kunde Blågult mycket väl ha vunnit VM om man inte åkt ut pga att sista gruppspelsmatchen spelats – EFTER! – att svenskarna spelat sin. Portugal kunde alltså spela på Sveriges resultat och tog sig av den anledningen till Mexiko. Pga av denna skandal så spelas nu alla de sista gruppspelsmatcherna när det gäller fotbollsturneringar samtidigt.

6     –     Ingemar Stenmark får inte försvara sina OS-guld! OS i Sarajevo blev utan sin kanske största attraktion när Stenmark inte gavs möjlighet att försvara sina två guld från Lake Placid. Pga av sina reklamkontrakt så räknades han som proffs! Att hela det sovjetiska ishockeylaget i allt väsentligt var proffs var det dock ingen som brydde sig om.

7     –     Lars Laban Lagerbäck får inte sparken efter fiaskot i Tysklands-VM. Istället får han forstsätta förstöra vårt svenska fotbollslandslag. Totalhaveriet blev ett faktum förra sommaren, när vi efter hemmaförlusten mot Danmark, pga av en fegspelande svensk elva, i praktiken redan hade missat VM i Sydafrika. Allt Lars Laban Lagerbäcks fel! Att inte ens lyckas knipa andraplatsen i gruppen – med Ibra i laget! – är tveklöst en av de större svenska idrottskatastroferna, fullt jämförbar med den riktiga Labans fiasko 1985.

8    –     Torbjörn Nilsson vägrar slå en straff i Europacupsemifinalen mot Barcelona 1986! Efter 3-3 sammanlagt i Barcelona, där Nilsson dessutom fått ett korrekt mål bortdömt, som hade vunnit matchen för göteborgarna om det godkänts, så blev det dags för straffsparkar. Tyvärr så ville inte Nilsson ta en straff, vilket då ledde till att Blåvitt förlorade och missade chansen att ta hem hela turneringen – något man annars enkelt hade gjort.

9     –     Mats Wilander slutar efter US-Open finalen 1988! Precis som Borg så valde Wilander att ta en break efter en US-Open final – när han var världsetta och regerande mästare i tre slams! Tyvärr så blev han aldrig riktigt sig själv igen efteråt.

10     –     Damkronorna bortdömda i OS-finalen 2006! Ja, vem kan glömma denna skandal:-)

Det finns så klart många andra stora svenska idrottskatastrofer och kanske blir det ett inlägg om dessa vid ett senare tillfälle.

Lagerbäck blir Laban med hela Nigeria!

Nu är vi svenskar snart riktigt illa ute, för Lars Laban Lagerbäck har nu fått jobb som coach för Afrikas mest överbefolkade land, Nigeria.

Den exakta folkmängden är inte känd men att det rör sig om dryga hundra miljoner är bekräftat. Så vad kommer nu att hända med alla oss svenskar när Lagerbäck gör bort sig själv totalt och hela Sverige i VM till sommaren?

Allt annat än tre snabba storförluster för Nigeria i VM måste räknas som ett Guds under. För den här mannen kan mindre om fotboll än Pia Sundhage kan i sitt ena lillfinger.

Vi får hoppas att nigerianerna är kristna och kan sin bibel, för där står ju att läsa att man ska förlåta sin nästa. Risken är dock nu överhängande att inga svenskar någonsin igen kan besöka Afrika efter sommaren, utan att riskera att få smörj av ilskna afrikaner.

Kanske kan den svenske presidenten Carl Reinfeldt stoppa Lagerbäck från att åka ner till Nigeria innan det är för sent. Husarrest för Lagerbäck uppe i norra Svappavaara ända tills VM är över är nu antagligen enda sättet som Sverige kan klara sig undan kommande afrikanska represalier för det väntade storfiaskot i Sydafrika.

Ett svepskäl behövs dock för att lura iväg honom hela vägen upp till norra Norrland. På något vis så måste Lagerbäck i vilket fall som helst stoppas. Och det är bråttom, läste alldeles nyss att han nu håller på att packa sin resväska. Gör något Reinfeldt, och gör något nu, innan det är för sent!

Följer inte engelsk fotboll!

Efter allt ståhej före och under OS så är det nu lite svårt att börja skriva om vardagliga idrottshändelser igen. Det mesta känns faktiskt ganska ointressant just nu. Möjligen så kan bandyns slutspelsmatcher som man nu visar på TV ge alla sportbloggare något kul att skriva hem om.

Många följer ju den utländska fotbollen, speciellt den engelska. Själv är jag nuförtiden totalt ointresserad av dessa ligor och har ingen aning om vilka lag som toppar respektive liga.

För mig så har det alltid känts förnedrande att supporta ett lag från England som inte ens är större än våra egna storklubbar. Manchester United, Liverpool och Chelsea är inte större än våra egna Blåvitt, Malmö FF och AIK.

De engelska klubbarna har bara förmånen att ha hela UEFA i ryggen, en organisation som genom Champions League gjort alla lag från de mindre ligorna, inklusive de svenska lagen, till småklubbar.

Det var inte så himla länge sedan som både IFK Göteborg och MFF tillhörde det europeiska finrummet, men nu så är engelska småklubbar som Wigan, Sunderland och Southampton, och allt vad de heter, rika som troll på våra svenska klubbars bekostnad.

Jag följer för övrigt inte den engelska ligan överhuvudtaget längre, för något tristare finns bara inte. Redan innan säsongen börjar så kan ju bara tre lag vinna! Så varför har man inte en liga med bara tre lag?  

Skulle hellre betala en hundring i entré-avgift för att se en division två match i dambandy än att sitta hemma i soffan och titta på Liverpool-Arsenal. Och även om vädret var uselt ute så hade dambandymatchen varit enda alternativet för mig.

Vi svenskar borde, anser jag avslutningsvis, stänga av TV:n och gå ut och supporta våra egna lokala idrottsklubbar, istället för att som nu följa dessa engelska struntlag och deras ointressanta liga.

Kung Harald försvunnen: antas ha flytt Norge på Kon-tiki i protest mot Northug! Svenska flottan med kung Carl-Gustaf i spetsen nu på väg mot Oslo!

Enligt Verdens Gang så är nu alla norrmäns värsta farhågor bekräftade: Kung Harald är försvunnen – spårlöst.

Enda lilla ledtråd man hittat så här långt är några garntofsar, funna nere vid hamnen i Oslo omedelbart efter att Thor Heyerdahl i sin Northug-protest seglat iväg på Kon-Tiki mot Galapagosöarna igår eftermiddag.

Med senaste DNA-teknik har man nu konstaterat att de funna garntrådarna kommer från Kung Haralds älsklingslusekofta, den han inhandlade på nyårsrean i Stavanger för 53 år sedan under ett synnerligen glatt – och blött! – sjuttonde maj firande 1922.

Exakt vad dessa garntofsar gjorde vid Oslo hamn är det ingen som vet med säkerhet, men det befaras från det norska hovet att kungen kan ha flytt Norge tillsammans med Heyerdahl i en protestaktion mot Northugs befängda och skamliga uttalanden om den svenske skidkungen Gunde Svan.

Kung Haralds mystiska försvinnande har orsakat total kalabalik i hela Norge, och runt om i landet så pågår vilda sammandrabbningar mellan Gundesympatisörer och Northuganhängare där tyvärr nu de sistnämda har övertaget

Den norska militären har redan, vad vi här på redaktionen förstår, kapitulerat för Northug och hans vilda hejdukar som nu marscherar mot Oslo, där Northug hoppas finna nattkvarter i det nu obebodda kungliga slottet. Han ska där hänga upp sin guldmedalj från femmilen ovanför kung Haralds skrivbord – allt i en motprotest mot Gunde och allt gott den gamle skidmästaren står för.

Samtidigt i Stockholm så har den från Vancouver OS nyss hemkomne kung Carl-Gustaf insett det prekära läget i Norge, och svenska flottan håller nu som bäst på att snabbreparera Regalskeppet Wasa för avsegling mot Oslo redan någon gång i eftermiddag, förhoppningsvis inte senare än klockan fyra.

Den där Northug har nu mist allt kvarvarande förnuft, sa kung Carl-Gustaf till världspressen utanför slottet i Stockholm nu på morgonen. Han måste bestraffas för sin skymf av Gunde. Vi och drottningen avseglar därför snarast möjligt mot Oslo för att återställa Unionen igen och för att slå Northug i bojor!

Hur det går för Northug när Kung Carl-Gustaf anländer i Oslo senast i övermorgon får ni läsa om i VG, för detta är troligen – såvida inte mina läsare kräver att få läsa mer här – det sista reportaget här på bloggen om denna skandal.

Mästarnas mästare: perfekt för att komma över OS-depp

För mig så kändes det riktigt bra efter att ha sett veckans avsnitt av Mästarnas mästare. Det var precis vad som behövdes för att kunna lägga Vancouver OS till handlingarna.

Vid sommar OS så har jag aldrig några svårigheter att gå vidare, troligen beroende på att spelen är så stora samt så överfyllda av allehanda olika sporter att de lilla antal grenar vi svenskar excellerar i för det mesta går hela världen förbi ändå – utom såklart vid de tillfällen när vi tagit hem våra guldmedaljer i friidrott.

Vad nu gäller senaste avsnittet av Mästarnas mästare så måste jag inleda med att ge Thomas Johansson en eloge för det gentlemannabeslut denne Haparanda-hedersknyffel fattade när han som jumbo valde att INTE duellera mot Catrin Nilsmark, utan istället välja supereaktionssnabbe och alltjämt absolut topptränade Stefan Holm!

För detta val av kombattant höll så när på att sluta med omedelbar hemresa till Haparanda för Johansson: först vid tredje försöket så lyckades han fånga det fallande svärdet.

Synd om Holm, att han åkte ut, för vi har alla såklart gått och väntat på duellen mellan honom och Sjöberg. Men med tanke på att Johansson valde att gå in i striden som en man (till skillnad mot den fega fähunden Armand Kranjc) och välja den kanske tuffaste motståndaren av alla (Holm), så var han självfallet mer än väl värd segerns sötma.

I övrigt så måste man naturligtvis utrycka sin fulla beundran för Louise Karlsson för det sätt hon utklassade allt motstånd i två av avsnittets tre deltävlingar. På hinderbanan var hon helt enorm. Ruskigt imponerande. Hon kommer säkert inte att göra bort sig i någon nattduell, den saken är klar.

Avslutningsvis kan tilläggas att programmet som vanligt är underhållning av yppersta klass. Har svårt att se hur fortsättningen kan bli bättre. Det mindre antalet deltagare måste ju göra detta företag en omöjlighet.

Vem som kommer att vinna går inte att sia om, inte minst nu när Holm, som såg ut att hänga med ända in på upploppet, har åkt ut.

Louise med sina sex grensegrar totalt måste dock nu hållas för storfavorit. Hon är otroligt stark, både fysiskt och mentalt, och hennes vinnarinstinkt … kanske starkast av alla kvarvarande?

Gud och idrott

Att idrott och politik inte hör ihop har vi alla fått höra till leda. Att inget är mer felaktigt vet vi såklart också, för inte hade en svensk idrottstjärna åkt iväg och idrottat i ett land som var en hemsk militärdiktatur där man inte brydde sig om de mänskliga rättigheterna. Fast vi åkte ju till OS i Kina.

Att idrott och religion inte hör ihop har vi dock inte hört på ett tag, men flera kända idrottsstjärnor har ju genom åren vägrat att tävla på söndagar då det bryter mot deras religiösa övertygelser. Filmen ”Chariots of Fire” belyste detta dilemma.

Personligen så tycker jag det är en smula trist att dessa kristna inte lyckades se till att söndagen hölls fredad, eftersom vi i dagens konsumtionssamhälle bombarderas med idrott dygnet runt sju dagar i veckan.

Kanske hade det varit rätt så skönt att ha en helt idrottsfri dag ändå? En dag när man kunde ta det lugnt och pyssla med annat, som tex läsa den där boken som aldrig blev läst, eller ta den där promenaden längs havet, eller … jag tror ni förstår.

Problemet är väl att alla affärer nu är öppna sju dagar i veckan. Nog var det bättre förr ändå när allt var stängt på söndag och när affärerna stängde klockan ett dagen innan.

Tänk hur mycket ledig tid vi alla hade då. Tid att umgås och vara fria från allt som TV och radio och kommersen nu tvingar på oss – en massa trams vi klarade oss finfint utan – innan vi blev medvetna om att vi till varje pris måste ha det även på en söndag.

Fotbollssäsongen har startat!

Det är bara den 3:e mars, men redan så har den svenska fotbollssäsongen dragit igång. Våra svenska OS-hjältar har nätt och jämnt landat innan vintersportsäsongen verkar vara över. Känns heltokigt.

Båda våra fotbollslandslag är nu i farten: tjejerna tog tex en hedrande tredjeplats i Algarve Cup efter att idag ha besegrat Kina med 2-0, och för herrlaget så är det ikväll dags för landskamp borta mot Wales!

Är det verkligen någon som orkar engagera sig i fotboll redan nu, undrar jag, samtidigt som jag läser att Allsvenskan börjar om … lite drygt en vecka! 

Detta är nu helt stolligt. Fotboll ska alltså redan nu börja spelas på våra överlag översnöade fotbollsplaner. Är det inte bättre att flytta på dessa matcher (som ingen ändå tänker gå och se) till sommaren när det är behagligt att i solens sken, eller kanske under ett stilla ljummet sommarregn, följa med i den allsvenska fotbollsdramatiken.

Bandyns topplag spelar ju nu precis som hockeylagen inomhus, i hallar med alla tänkbara bekvämligheter. Att då dra ut alla fotbollsentusiaster mitt i smällkalla vintern är totalt vansinnigt.

Tittade förresten lite grann på de bandymatcher SVT haft den stora vänligheten att visa de senaste dagarna, och jag måste säga att jag är inte helt övertygad om de nya bandyhallarnas förträfflighet. Det är något som saknas när man inte längre utsätts för elementen: en dimension av hela bandyupplevelsen går förlorad.

Detta blir uppenbart när man jämför matchen mellan Hammarby och Sirius, som spelades under mindre gynsamma väderleksförhållanden på Zinkensdamm (utomhus alltså, i lördags) med matchen Västerås-Sandviken som spelades inomhus.

Det var som två helt skilda sporter – där dock inomhusmatchen saknade en viktig ingrediens av något slag. Själv föredrar jag mao i alla lägen utomhusspel, för det är något visst med att få befinna sig i det fria när man avnjuter sport. Om det regnar, så kan man ju slå upp sitt paraply.

Och jag måste säga att det såg riktigt mysigt ut där på ståplatsläktaren på Zinkensdamm, en arena jag ofta går förbi vid mina Stockhomsbesök, i snö och hagelstormen. Att Hammarby vann gjorde såklart det en aning lättare för åskådarna att uthärda ovädret.

Att folk i gemen är av samma åsikt som mig i denna fråga fick vi klart besked om när Frölunda och Färjestad spelade inför över 30000 åskådare på Nya Ullevi på Annandagen, eller var det Nyårsdagen? Utomhus är dock alltid bäst.

Dalai Lama och Nelson Mandela återlämnar sina fredspris i protest mot Northug!

Senaste nytt från snöigaste Tibet är att Dalai Lama, efter att ha följt den sorgliga utvecklingen av den s.k. Northugskandalen, nu har beslutat sig för att återlämna sitt fredspris till Norge. Upprördheten över den norske skidåkarens uttalanden mot Gunde blev till slut för stor

Jag kunde inte längre finna någon glädje över att titta på medaljen och har nu inget annat alternativ än att lämna den tillbaka, sa Dalai Lama sorgset innan han började packa sin resväska för den långa ridturen på jak till Norge över Himalaya.

Hur kan denne Northug påstå att han enkelt hade besegrat Gunde över en femmil, hördes den tibetanske ledaren ilsket muttra tyst för sig själv när han red iväg över Himalaya, ett sådant påstående är ju helt befängt!

Samtidigt så meddelades det från Johannesburg i Sydafrika att Nelson Mandela även han nu är på väg till Oslo med sin fredsprismedalj. Efter ett två timmar långt telefonsamtal med Dalai Lama så insåg Mandela att det inte längre var möjligt för honom att behålla sitt pris.

Northugs hånfulla attack på Gunde var alltför svår, speciellt efter att Mandela själv bara förra hösten gjort svensken till sydafrikansk hederspresident.

De två fredspristagarna ska dock först träffas i Göteborg, för att därefter gemensamt ta bussen till Strömstad, varifrån man sedan ska leda en fredsmarsch de sista få milen till Svinesundsbron. Halvvägs över bron — på den svenska sidan — ska man sedan lämna sina medaljer mitt på körbanan innan man återvänder till Strömstad under protest.

Vi kommer inte att med våra egna fötter beträda Norge denna gång, förklarade Mandela upprört saken i CNN alldeles nyss, Northugs oförskämda påhopp på Gunde gör ett besök i landet omöjligt, åtminstone i dagsläget. Vi får nu invänta FN:s slutgiltiga beslut i Northugskandalen.

De två fredspristagarna kommer även att återlämna flera andra fredspris, bl.a. Moder Teresas, som hennes anhöriga nu bestämt sig för att ge tillbaka till den norska nobelkommitén, samt Obamas. Samtliga pris kommer Mandela och Dalai Lama sedan symboliskt att nedlägga på Svinesundsbrons mitt.

Det amerikanska flygvapnet kommer därefter att bomba bron för att på så vis försvåra för Northugsympatisörer att ta sig in i Sverige och övriga EU. Tidpunkten för bombningen är ännu inte känd, kanske beroende på svårigheterna man har att exakt kunna förutsäga när Dalai Lamas jakexpediton kommer att nå Göteborg.

Kina flyttar muren till Norge i protest mot Northug!

Ja, då har vi slutligen fått det bekräftat från TT: Kina tänker nu flytta den Kinesiska muren till den svensk-norska gränsen för att där bygga upp den igen för att på så vis isolera hela Norge från omvärlden.

Northugs skandalösa påstående att han hade vunnit över Gunde Svan över en femmil har man i Kina mao inte uppskattat. Snarare tvärtom, för 1,3 miljarder kineser är nu fly förbannade som aldrig förr.

Presidenten Gun-Desia-Ping avslöjade alltså nu på morgonen inför ett fullsatt Himmelska fridens torg i Peking att planerna på att flytta hela den Kinesiska muren kommer att sättas i verket redan i eftermiddag, omedelbart efter att man följt Thor Heyerdahls avsegling på Kon-Tiki från Oslo klockan 15.00 svensk tid – en avsegling som förresten direktsänds i kinesisk TV.

Aldrig under hela Kinas historia, inledde Gun-Desia-Ping sitt tal, har vi kineser blivit så förolämpade som nu. Och det som denne norske gutt Northug sagt om Gunde har väckt upp en vrede inom oss alla som vi inte sett maken till sedan Genghis Khans tid. 

Tilläggas kan att arbetet med att omsluta hela Norge med den Kinesiska muren beräknas vara klart senast söndag. Med över en miljard kineser arbetande dygnet runt så anses inte detta jätteprojekt, från kineseskt håll, vara någonting anmärkningsvärt.

På det långa området där muren stått i tvåtusen år så planerar man nu bygga tusentals nya skidanläggningar, alltför att nu göra en kinesesisk storsatsning på Sotji om fyra år där man hoppas sätta Northug och alla andra oförskämda norrmän på plats i skidspåren.

Thor Heyerdahl ger Gunde sitt stöd och lämnar Norge i protest

Thor Heyerdahl har nu även han fått nog av den senaste tidens debakel kring Northugs oförskämdheter och har därför bestämt sig för att fly Norge innan det är för sent.

Att Gunde blivit häcklad av en ung norsk pojkspoling har gjort den världsberömde norske äventyraren så förgrymmad att permanent landsflykt nu tycks var det enda alternativet.  

När jag lämnade jordelivet för åtta år sedan, sa Heyerdahl tidigare idag vid den internationella presskonferensen i Larvik, efter ett liv fullt av äventyr så hade jag för avsikt att få lite lugn ro. Men det som den här Northug nu påstår är så skandalöst och sinnesjukt att jag inte längre kan uppskatta den sista vilan – åtminstone inte här i Norge.

Efter detta korta uttalande inför en förstummad presskår i Larvik så skyndade Heyerdahl iväg mot Kon-Tiki museet för att där förbereda sig själv och flotten för ännu en seglats över Atlanten – allt för att komma bort från det egna hemlandet och för att få lite lugn och ro.

En rådig svensk reporter sprang dock ikapp Heyerdahl innan han cyklade iväg mot Oslo, och hann då ställa frågan som alla ville veta svaret på

Ja, svarade Heyerdahl nedstämt, jag lämnar Norge i protest mot Northugs vansinniga uttalande om Gunde. Aldrig någonsin tidigare på alla världens sju hav har jag hört något så totalt befängt. Jag skäms nu över att vara norrman och önskar faktiskt att jag blivit född i Sverige.

Enligt de senaste rapporterna så hoppas Heyerdahl ha Kon-Tiki klar för seglats mot Galapagosöarna redan i morgon eftermiddag, och envisa men alltjämt obekräftade rykten gör gällande att Kung Harald allvarligt överväger att följa med.

Det Heliga Landet i heligt uppror över Northug!

När man inte trodde det kunde bli värre, så har nu judar och palestinier i sin upprördhet över Petter Northugs hutlösa påståenden angående Gunde Svan beslutat att gräva ned stridsyxan för att göra en gemensam protestaktion mot norrmannen.

Från Knessset i Jerusalem så meddelades det alldeles nyss att man nu överväger att bege sig ut i diasporan igen med hela det judiska folket på en fyrtio år lång ökenvandring, till att börja med – allt för att hylla deras store idrottsfavorit Gunde Svan och som en protestaktion mot Northug och hans ogudaktiga uttalanden.

Även palestinierna och de övriga arabfolken i området håller nu på att förbereda liknande ökenvandringar, men antalet år man tänker tillbringa i öknen är ännu inte känt. Det antas dock från säkra källor röra sig om minst tiotalet år.

Hela det Heliga Landet kommer i vilket fall som helst stå tomt tills dess invånarna beslutar sig för att återvända. Men det är ett pris värt att betala, sa den israeliske överrabbinen, Mordechai Gunde Menachim-Jönsson.

Gundes popularitet i området är som bekant oöverträffad, och det har nu blivit en sed att ge alla barn, pojke som flicka, Gunde till andranamn. Men även Svan tillhör nuförtiden de populärare förnamnen.

Att en norrman, fortsatte Mordechai Gunde Menachim-Jönsson, smädar en av Guds utvalda är outhärdligt för oss judar, och för att hindra att Guds vrede drabbar alla jordens folk så drar vi nu ut i öknen tills dess han lugnat ner sig igen, eller tills dess Northug bett Gunde om ursäkt.

Palestiniernas ledare Mohammed Gunde Abdullah-Andersson ville inte yttra sig i ärendet. Upprördheten var alltför stor. Från hans sekreterare Fatima Svan Jeriko-Bengtsson så fick vi dock ett kort pressmeddelande där man deklarerade att Mordechai Gunde Menachim-Jönsson redan sagt allt som behövde sägas i frågan.

Enigheten när det gäller Northugskandalen är mao stor, för att inte säga fullkomlig.

Elvis tar Gunde i försvar!

Från en just avslutat presskonferens i Lhasa, Tibet, så har nu Elvis Presley utryckt sin bestörtning över Petter Northugs skandalösa uttalanden rörande Gunde.

Elvis har inte kunnat sova på tre dagar, så upprörd av Northugs kränkande uttalanden om Gunde har han varit, och han blev slutligen tvungen att bege sig in till den tibetanska huvudstaden för att där inför världens samlade mediauppbåd utrycka sin totala avsky för Northug och hans oförskämdheter.

Elvis som sedan 1977 levt ett tillbakadraget liv som en enkel munk i ett tibetanskt kloster sa att han aldrig tidigare haft den minsta lust att återvända till världen förrän han hörde talas om Northugs skandalösa attack på Gunde.

A man’s gotta do what a man’s gotta do, sa the King och menade att när det gäller att försvara Gunde Svans heder så är inget offer för stort – inte ens att ge upp ett över trettio år långt liv av total anonymitet.

Gunde är för övrigt sedan det tidiga åttiotalet ett mycket stort namn i Tibet, och man kör där varje kväll repriser på TV från hans stora segrar i skidspåren. Hela Tibet och Asien sluter mao nu upp bakom the King i kampen mot den oförskämde normannen.

The King överväger nu att återvända till musikbranschen igen och har redan långt gångna planer på att dra igång stödkonserter för Gunde. Alla intäkter kommer oavkortade gå till Gundes kamp mot Northug.