Björn Ferry slog till igen

Bara veckan efter att hustrun Heidi vunnit VM-guld i armbrytning så slog Björn själv till så det gav eko i hela idrottsvärlden när han idag tog hem sprinttävlingen i Pokljuka, Slovenien.

Ferry sköt prickfritt och slog hela det norska landslaget så det stod härliga till. Ingen av dem orkade hänga på vår man idag, och frågan nu är om norskarna kan hämta sig igen efter denna katastrofala utskåpning? Tror inte det.

Att en ensam svensk ska kunna besegra hela Norge på detta vis är naturligtvis inte något som man uppskattar på andra sidan fjällen. Sverige var idag totalt övermäktiga Norge. Precis som det ska vara.

Extra kul var det förstås att Björn fick ta hem en världscupseger till efter det makalösa OS-guldet i våras – ett lopp där han även där besegrade alla norrmän på ett nästan äckligt genant vis. Extra kul är det vidare att Björn vann idag efter att med minsta möjliga marginal missat att ta hem Bragdguldet. Här, läs mer om den fenomenale svenske skidskyttegudens seger idag (SR).

Är Therese Alshammar en gudinna?

Jag har många gånger frågat mig själv om Therese Alshammar är en gudinna, och när jag för ett par dagar sedan såg en intervju med henne, där hon själv antydde att så verkligen kunde vara fallet!, och tom uppvisade en tatuering hon hade på ryggen, där det stod ”diva” (vilket betyder gudinna på latin)!, så insåg jag att jag (som vanligt) hade haft rätt: Therese är en gudinna!

Och efter dagens otroliga VM-triumf, så fick jag och alla andra ytterligare ett bevis på saken rörande Therese och hennes gudomlighet, för denna seger var helt suverän. Läs om saken här (SR). 

Och hade det inte varit OS-år så hade hon definitivt tagit hem årets Bragdguld. Men jag tippar redan nu att Therese får priset i London-OS 2012 – ett OS hon har för avsikt att delta i, samt vinna OS-guld (minst 1) i. Tror det går vägen, gör jag, mao.

Exakt varför jag under många år sett på Therese som en gudinna – intimt ihopkopplad med Stockholm! – kommer jag ev. att redogöra för i ett annat inlägg.

Svenska handbollstöserna vidare till semifinal

Efter en hyperspännande tillställning mot Ungern, där våra töser mestadels låg under med ett eller ett par mål, så fick vi till slut ett lyckligt slut: svensk seger 24-19 med innebärande avancemang till EM-semifinal! En succé.

Som mest låg töserna under med 8-12, och i slutskedet vände man 16-18 till egen fördel. Otroligt starkt jobbat när pressen var som störst. Av de många duktiga flickorna kan man nämna Cecilia Grubbström, som storspelade i målet, och vår storstjärna Linnea Torstenson, som trots punktmarkering satte hela åtta mål!

Själv hade jag tippat på en klar svensk seger, och med facit i hand kan det tyckas vara precis så det blev. Fast bara med ett par tre minuter kvar så var spänningen nästintill total. Starkt jobbat av töserna att ta tag i matchen under slutet på detta vis. Det var nästan nadalsk klass på det hela. Framtiden ser nu minst sagt ljus ut.

På lördag spelar svenskorna semifinal mot Rumänien, en överkomlig motståndare. Det lutar nu åt final mao. Förhoppningsvis mot Danmark – så att vi får slå dem också. Om alla är hela och fina så går det garanterat vägen. Läs mer om dagens seger här (SVT).

Sverige kommer krossa Ungern

Fick igår en kommentar från en norrbagge som, full av tjiv och rackartåg och på fullaste allvar, trodde att våra svenska töser som bäst kunde bli sexa i EM! Han var naturligtvis totalt knäckt pga det fruktansvärda nederlag hans egna töser åkte på mot våra och kunde av den anlednignen inte längre tänka klart.

Han gladde sig därför åt att svenskorna förlorade mot fransyskorna igår, en förlust som, som vanligt när det gäller svenska förluster, var oturlig och dessutom berodde på undermåliga domare, troligen köpta av norska oljemiljardärer.

Men alla sanna handbolssvänner vet självfallet att Sverige alltid vinner i långa loppet, och trots alla försök av internationella superskurkar så tar de våra idag en gruvlig revansch på hela handbollsvärlden. Tippar redan nu att segern mot Ungern blir klar : 7-8 måls marginal till töserna.

I semin blir det sedan en lika klar seger, och i finalen likaså. Svenskt EM-guld mao. Det enda som kan stoppa oss är dessa domare och Norges alla oljepengar – pengar som egentligen tillhör oss, eftersom Norge egentligen är en svensk koloni.

Helena fick vinna igen

Kul för Helena Ekholm att få vinna i världscupen igen efter hennes spektakulära fiasko i OS. Vi insåg där att tyskorna enbart använt världscupen som träning inför OS, och att Helenas alla framgångar på vägen dit var värda ingenting.

Men då man i år inte har OS så är världscupen på nytt intressant, och kanske kan Helena vara med och hota om slutsegern där när det börjar dra ihop sig.

Sverige borde för övrigt vara överlägset bäst på skidskytte – både på herr och damsidan – för vi har kopiöst med snö här, och våra landsortsbor växer mer eller mindre upp med skjutvapen i händerna. Jakt har man alltså i blodet och att skjuta är för dem ungefär lika naturligt som det är att andas för alla oss andra.

Sverige har mao underpresterat när det gäller skidskytte. Än värre blir det när man inser att skidskytte är en svensk sport. Vi borde därför vara bäst på denna vår egen gamla paradgren.

Men hur det än är med den saken så var det riktigt kul att Helena fick vinna igår, och ta revansch för senast. Läs mer här (SR).

Emil slog Northug!

Emil Jönsson tog igår sin andra raka sprintseger i världscupen – överlägset dessutom. Dessutom så körde han och Marcus Hellner skiten ur den där oförskämde norske gutten Petter Northug redan i kvartsfinalen. Härligt.

Northug är nu troligen slut som toppåkare, för inte kan han hämta sig efter detta förnedrande nederlag till de två supersvenskarna. Nej, det är totalt osannolikt. Lika bra han drar sig tillbaka nu, innan han blir bortgjord av de våra hemma i Holmenkollen, något som nu kommer ske.

Visserligen så har norrbaggarna sett till att ge Northug fördel i femmilen genom att hålla loppet under de så förhatliga masstartreglerna. Under de gamla hederliga konceptet där man startar var trettionde sekund så är som vi alla vet Northug chanslös. Norskt fusk mao.

Men hur det än är med den saken så är den suveräne Emils suveräna inledning på säsongen suverän. Hoppas han kan hålla formen nu ända fram till februari, något som säkert kommer att gå vägen. Allt han behöver göra är att tänka på Northug så kommer allt att lösa sig vad gäller motivation och annat. Läs mer om Emils triumf här (SR). Och här är en superkul segerintervju med en ödmjuk och jätteglad Emil från SVT.

Sverige slog Norge

Härligt att det blev precis som jag tippade (som enda handbollsexpert): svensk storseger över Norge i handbolls-EM. Norge blev totalt överkörda och hade inte en suck.

Norge är nu slut som handbollsnation, var så säkra. De norska damlaget är nu passé för alltid, tippar jag redan idag.

Tippar vidare att våra duktiga svenska töser tar hem hela skiten, för nu kan inget stoppa oss från att uppnå vår fulla potential – att ta över hela damhandbollsvärlden. Läs mer om utskåpningen av Norge här (SVT).

Heidi Andersson världsmästarinna igen

Häromdagen så vann allas vår Heidi Andersson sitt åttonde VM-guld i armbrytning. Starkt gjort! Denna gång togs vinsten hem borta i USA i en stad vid namn Mesquite någonstans utanför Los Angeles.

I finalen besegrade Heidi omöjliga ryskan Irina Makeeva, något hon endast gjort vid ett enda tidigare tillfälle! En fantastisk prestation mao. Läs mer om Heidis senaste triumf här (Västerbottens Kuriren).

Handbollsdamerna övertygar

Det är mycket sport just nu, så mycket att man knappt kan hänga med, än mindre hinna rapportera till er alla. Men nog är det kul ändå att våra damer nu går så bra i EM.

Tre raka segrar och vidare till nästa runda, där norskor och annat hemskt lurpassar på töserna. Men kanske kan man äntligen visa folket på andra sidan fjällen att vi inte är att leka med längre.

Norge har ju bara hälften så många invånare som vi, och att de allra flesta ”over there” dessutom är norskar och norskor gör ju inte saken sämre. Vi borde alltså som svenskar vara dubbelt så bra som norskarna/norskorna.

Och nu när Isabella Gullden spelade så bra igår, och Linnea Tostenson spelade så bra dagen innan, så är det bara en tidsfråga innan båda två, och samtliga andra spelare, spelar lika bra allesammans tillsammans samtidigt, dvs såpass bra som de båda förstnämnda töserna (Isabella Gullden och Linnea Torstensson) gjorde var för sig igår resp. i förrgår.

Är mao optimist, och tror nu benhårt på final – minst. För svenskorna har underpresterat alltför länge i handboll, och det måste nu snart vara dags för dem att slå till och slå Norge, Danmark och hela världen med häpnad.

Sverige föll mot Finland

Kul tyckte jag det var att Finland vann VM-guld i innebandy över de våra. Hoppades på dem. Bra för sporten. Ett nytt svenskt guld hade inget blivit glad över. Extra kul att finnarna fick vinna på hemmaplan inför fullsatta läktare.

6-2 i baken är inte mycket att säga om. Finland är värdiga mästare. Men så här med facit i hand så är det bara att konstatera att VM inte fungerar under nuvarande koncept. Tre svenska utklassningssegrar behövde vi genomlida innan första riktiga matchen kom, och sedan återstod bara en match till – finalen.

Bättre att man avgör VM i gruppspel, där alla möter alla, och där ettan och tvåan sedan möts i final – kanske i bäst av tre? Möjligen kunde man ha med tio lag i två grupper, där ettan och tvåan går vidare till semifinalspel. Som mest ska alltså endast 8-10 lag få spela VM, anser jag, något som gör de flesta matcher någorlunda jämna och på så vis höjer statusen på sporten. Men som sagt kul att finnarna idag fick vinna VM igen. Läs mer om finalen här (SR).

Ska Sverige vinna EM?

Ja, många tror nu att de svenska handbollsdamerna kan komma att göra braksuccé i EM. Två raka segrar över bra motstånd (Tyskland, Ukraina) ger oss alla nu anledningen till optimism.

Svenskorna är redan klara för nästa runda, trots att sista grundspelsmatchen är kvar att spela. Starkt jobbat av töserna, säger jag om saken.

Gårdagens massaker av Ukraina slutade hela 33-25. Glädjande var även att storstjärnan Linnea Torstenson nu på allvar funnit formen – sju mål igår! Svensk damhandboll går nu mot finalspel med stormsteg, tippar jag.

Imorgon har flickorna dock en sista ”uppvärmingsmatch” innan allvaret börjar. Man möter Holland, ett lag man säkert kommer pulverisera. Allt annat är en skandal. Läs mer om gårdagsmatchen här (SR).

Robin har ny tränare

Sven ville att jag skulle skriva ett inlägg om Robin Söderling nye tränare, Claudio Pistolesi, en medelålders (43 år) makaronifantast från Italien. Men då jag inget vet vet om denne pastaälskare så avstår jag från att göra så.

Kan dock inte se hur en utlänning ska kunna leda en hetlevrad svensk tennisspelare med aggressiva tendenser mot grandslamlycka. Endast en svensk fd tennishjälte som till fullo är insatt i den söderlingska problematiken, speciellt vad gäller Robins psyke, är kapabel att hantera honom, tror jag.

Men som jag redan hävdat så finns det visst hopp för italienaren, men bara om Robin nu insett att det hela handlar om honom själv – inte om tränaren.

Han måste nu själv ta ansvar när det går åt skogen. Om Robin nu vuxit upp så kan det gå vägen, för då kan man börja jobba med den tekniska biten, som tex nätspelet.

När det gäller den mentala biten så behöver Pistolesi bara göra två saker: påminna Robin om att spela en boll i taget och att hänga handduken över huvudet vid vilopauserna. Svårare än så är det inte.

Om Robin inte kan fortsätta på den av Magnus inslagna vägen, dvs att hålla sig lugn och fin och fokuserad på banan, så kommer sammarbetet med nye tränaren inte att vara särskilt länge, eftersom det kommer att vara fruktlöst när det gäller att vinna turneringar.

Men, läste jag alldeles nyss, så kan Pistolesi (tränaren) lite svenska, och det är väl idagsläget det enda positiva vi kan säga om saken. Jag undrar dock om Robin kan ha respekt för en tränare som inte var särskilt bra som spelare? För vad vet han om hur det är att vara toppspelare?

En tennispelare är dock som bäst när han är 28 och Robin har då alltjämt  framtiden framför sig. Frågan nu är om han vill göra enorma uppoffringar de närmaste tre-fyra åren, för det är vad som krävs för att han ska bli en tennislegend och en grandslam vinnare.

Sverige krossade Tyskland

Med dryga 20-1, tappade räkningen mot slutet, så besegrade Sverige Tyskland! Härligt.

Visserligen så handlade det endast om en innebandymatch, visserligen en VM-dito, men en storseger över Tyskland är alltid kul, oavsett sport.

Det var riktigt fascinerande att följa matchen. Ofta undrade jag om Sverige hade en eller två extra spelare på plan, men så var det såklart inte. Sverige är helt enkelt så här bra, något tre raka storsegrar mot blåbärslag, inklusive Tyskland, vittnar om.

39-1 mot Australien var väl att ta i, men att ge tyskarna supersmörj med dryga 20 plusmål är helt ok. Nu får vi hoppas man fortsätter på den inslagna vägen i kvarten mot Norge. Sedan blir det troligen en liten aning tuffare, men ett nytt VM-guld blir det säkert, för man vill nu hämnas på finnarna och återställa ordningen i innebandytoppen.

Tyckte för övrigt det var kul att Finland tog hem VM för två år sedan, bra för sporten och något som gav de svenska gulden mer värde.

Av samma anledning gladde jag mig åt att det finska bandylaget vann VM för ett par år sedan. Finland är ju egentligen svenskt så dessa båda guld stannade ju ändå i familjen.

Stafettkillarna fick Bragdguldet!

Sällan har väl SvD haft en tuffare uppgift än i år att välja vart Bragguldet ska gå? Kalla, Hellner och Ferry förtjänade samtliga guldet för sina makalösa OS-guld, och hur man än hade valt mellan de tre så hade man valt både rätt och fel!

Själv satte jag Kallas guld främst, mest beroende på att det var vårt första på damsidan sedan Toni Gustafsson 1968. Men jag hade inte haft något emot Hellner eller Ferry.

Att man nu vid SvD valt att låta stafettlaget (Anders Södergren, Johan Olsson, Daniel Richardsson, Marcus Hellner) hedras är, känns det som, ett fegt val. Man vågar inte ta ett beslut, och väljer därför att hedra fyra duktiga skidkillar – istället för att hedra en superduktig skidkille, en skidkille som två gånger knäckte den där Northug i OS och lurade av honom två OS-guld … Marcus Hellner!

Att de tre andra skidkillarna nu får bragdguld känns en liten aning fel – men ändå helt rätt! Och kanske fanns det ingen annan lösning?

Fast den man tycker mest synd om idag är tveklöst Björn Ferry, för 31 år ung så lär han aldrig mer komma i fråga när det handlar om bragdguld.

Vad gäller Hellner och Kalla så kan vi vara säkra på att SvD:s pris hamnar i deras händer längre fram. Läs mer här (SR). och här (SVD).

Jag missunnar alltså inte stafettkillarna segern, för det var en enastående bragd, inte minst med tanke på det fantastiska lagarbete som företogs av dem alla.

Och själva loppet var ett av de mest spännande jag någonsin sett, och när den där Northug bara var en tolv-femton sekunder bakom Hellner så fanns det väl ingen som längre trodde på svenskt guld? Men Marcus, den supercoole, fixade det! Mot alla odds. En makalös bragd.

Vem ska få Bragdguldet?

Ja, vem bör få Bragdguldet? Att någon av våra tre OS-guldmedaljörer är dem som det handlar om inser vi väl alla? Själv har jag svårt att skilja dem åt. Röstade dock på Kalla. Men det satt hårt åt. Vanliga VM-guld från simning och rodd och annat duger inte under OS-år, och Robin Söderling behöver vinna en stor slam innan han kan bli aktuell, men inte ens det hade med säkerhet slagit våra tre olympiska mästares bragder. Troligen behöver man vinna två slams för att toppa ett OS-guld. För mig är förresten Kallas guld störst som enskild bragd, men Ferrys bragd störst som den mest oväntade och den är då den mest bragdbetonade, och Hellners störst när man räknar båda bragderna. Så hur man än väljer så blir det både rätt och fel.

Emil etta i Düsseldorf!

En av mina favoritsvenskar i skidspåren är Emil Jönsson, en av få skidåkare som satt den där Northug på plats.

Idag satte den gode Emil hela världseliten på plats i sprintloppet i Düsseldorf, ett lopp man körde på inkörd snö mitt i de centrala delarna av den tyska storstaden.

Segern var knapp. Emil vann på en bättre framkörd skida, och hans ena knä var ett par centimeter längre fram än tvåans, en spagetti och makaronälskande italienare från Italien. Trea kom en norsk – dock ej den där Northug. Han är uppenbarligen inte i slag, och väljer därför att hålla sig borta – allt för att slippa bli besegrad av Jönsson. Dålig stil. Men typiskt Northug.

Jag räknar dock denna seger för Emil som en seger över Northug. Att den oförskämde gutten inte var med spelar ingen roll. Emil slog honom ändå. 1-0 til Emil och Sverige.

Tyvärr så är upploppet i Holmenkollen inte upplagt för vår man, alltför flackt. Emil sa för övrigt efter dagens lopp att han inte hade trott på seger, pga av banans flackhet. Att det även gick nedför gjorde inte saken bättre.

Men segern bärgades ändå, och det var underbart att se hur glad Emil var efteråt. En härlig revansch efter fiaskot i OS. Nu hoppas vi på bättre lycka i Holmenkollen.

Upp till bevis för fotbollsdamerna

Tittade just på lottningen som våra damer åkt på i Fotbolls VM nästa år: USA, Korea (nord), Colombia. Vid en första anblick så tycks det vara överkomliga matcher, förutom den mot USA såklart.

Svenskorna är inte längre samma auktoritet som förr om åren, och kanske får vi nu nästa sommar bevis på saken?

Allt annat än två klara segrar mot Korea (nord) och Colombia är underkänt. Kanske kan man ge godkänt om laget snubblar vidare till utslagsspel, men det beror på hur det går i första matchen av den sorten.

Är tyvärr övertygad om att Sverige nu är på väg nedåt. Exakt vad det beror på är svårt att sia om. Men våra damlandslag är dåliga helt enkelt. Undantagen är bandylandslaget, vårt bästa landslag alla kategorier (inklusive herrlagen) och innebandyditot samt varpalaget.

Som vi alla vet så är det något som fattas vad gäller våra damlandslag på högsta nivå. Danmark och Norge har tex skördat stora framgångar i handboll och även i fotboll (Norge) – trots att man endast har hälften så många invånare som vi.

Våra damkronor är även dem hopplöst akterseglade av USA och Kanada, ett trist scenario där ingen ljusning finns inom sikte.

Kanske kan våra fotbollsdamer överraska och ta sig vidare i Tyskland till sommaren, men längre än semifinal blir det absolut inte. Läs mer här (SR).

Ryssland fick Fotbolls VM

Precis som jag och alla andra sanna fotbollssupportrar hoppades så gick Fotbolls VM 2018 till Ryssland. Extra kul att de griniga engelsmännen, som i förväg på absolut allvar trodde man skulle få arrangera turneringen, bara för att man nu bestämt sig för att lämna in en ansökan, fick tji. Haha.

Tack och lov så fick öborna bara två av de tjugotvå rösterna och åkte därför ut redan i första rundan. Nu får de skämmas för tid och evighet. Man är dessutom förskräckliga förlorare. Tydligen har inte premiärminstern ännu gratulerat ryssarna? Snacka om osportsligt beteende.

I tidningarna därborta, har kollat på nätet, så är man mäkta förgrymmade: bla så kallar man Ryssland för ett maffialand, och vad gäller Putin så har man inte mycket till övers för honom heller! Frågan nu är väl i fall de sura engelsmännen ens tänker deltaga borta i Ryssland när det blir så dags?

Har då aldrig varit med om mer griniga figurer än dessa osportsliga öbor från andra sidan Nordsjön.

Tror för övrigt att VM i Ryssland blir en sjudundrande succé med alla nya arenor som ska byggas och alla trevliga ryssar som redan finns på plats. Perfekt för alla oss svenskar blir det även, nära och bra. Ryssland tillhörde ju Sverige en gång i tiden så det blir ju som att ha VM på hemmaplan.

Kanske kan vi vidare göra sportslig succé i öster genom att försvara vårt VM-guld från Brasilien. Jag har som bekant redan tippat att vi vinner där om fyra år, något jag förresten alltjämt är hundra på.

Man valde även igår, avslutningsvis, landet som ska ha VM 2022. Qatar blev det! Och jag måste erkänna att jag inget visste om detta land eller ens exakt var det låg.

Men hur ett litet ökenland stort som Skåne (eller rent av mindre? eller större?) och med lite drygt 1 miljon invånare (1,6 miljoner för att vara exakt) ska kunna hålla i denna storturnering övergår mitt förstånd.

Kanske kunde vi själva nästa gång, 2026, låta Småland söka VM och sedan, när vi vunnit, bygga ett dussin jättelika fotbollsarenor där, som alla sedan ska överges när VM är färdigspelat?

Kanske kan Öster, Jönköping Södra och Kalmar behålla varsin 50 000 pers arena, med de övriga nio lär vi få svårt att återanvända? Det är i alla fall inte klokt att ett så litet land som Qatar nu fått VM. Salt i såren på alla griniga öbor.

ACZ vann i Östersund

Anna-Carin Zidek (fd. Olofsson) vann igår inför hemmasupportrarna årets första världscuplopp i skidskytte. Starkt gjort av en 37 åring.

ACZ (kan inte längre kalla henne ACO, då hon inte längre heter Olofsson i efternamn, utan Zidek! Ett minst sagt underligt namn, som fd ACO fått av sin man (han heter tydligen Zidek och kommer från Kanada, om jag förstått saken rätt?).) skjöt fullt : 20 av 20. Imponerande.

ACZ åkte dock mindre bra igår, men vann ändå. Tvärtemot hur det brukade vara tidigare, för då brukade hon åka superbra och vinna många lopp på det viset. ACZ var dock illa ute mot slutet, men tack och lov så skjöt utmanarna, inklusive Helena Ekholm (fd Jönsson) bort sig på sista skjutningen.

Påtal om Ekholm (Ekholm är för övrigt ett bra mycket bättre namn än Zidek) så gjorde hon över förväntan bra ifrån sig, anser jag, speciellt efter det spektakulära fiaskot i OS där hon blev en av spelens stora losers. Trots två bommar knep hon tredjeplatsen i Östersund, något som bådar gott inför fortsättningen.

Tyvärr så kommer Helena inte kunna mäta sig med tyskorna med Magdalena Neuner i spetsen när de väl en gång fått fart under skidorna. Deras uppvisning i OS går inte att ignorera. Men kanske kan Helena vinna ett par lopp om tyskorna har en mindre bra dag samtidigt som hon skjuter prickfritt.

För ACZ så ser det mindre bra ut, för om hon är så här svag på skidåkning så blir det nog inte ens någon mer topp tio plats för hennes del i vinter.

Tvåan igår, Marie Laure Brunet, körde nästan in 40 sekunder på ACZ på sista rundan. Kul är dock att ACZ fick avsluta sin fina karriär med en seger på hemmaplan. Läs mer här (SR).

Magnus säger tack och hej

Magnus Norman avbryter nu sammarbetet med Robin Söderling, ett sammarbete som så när gav Robin en grandslamseger i Paris förra året. Fed var redo att besegras, men tyvärr så var vår man överväldigad av att hastigt och lustigt befinna sig i finalen mot schweizaren.

Men hur det än var med den saken så har Magnus geni gjort en underpresterande instabil och överarg servefantom från tennisträsket under topp tio till en världspelare som nu bemöts med respekt all over the world.

Ingen vet vad Magnus gjort, men att han uträttat mirakel under sina två år som Robins tränare har vi med egna ögon bevittnat. Men nu väljer tyvärr den gode Magnus att tacka för sig och låta adepten spela vidare på egen hand. Vad detta kommer att leda till kan ingen idag sia om, men vi får hoppas att Robin kan fortsätta på den inslagna vägen till framgång.

Magnus är nu trött på det kringflackande livet och vill tillbringa mer tid med familjen, något vi kan förstå. Vem som nu ska ta Robin under sina vingar känner jag inte till, men endast en annan gammal svensk toppspelare kan komma i fråga, anser jag, för endast en svensk kan förstå sig på spelaren i fråga och dennes inre kaos.

I vanliga fall så borde inte tränarbyte betyda så mycket, men Robin är ett specialfall pga av hans inre demoner, demoner som Magnus drev bort. Om dessa demoner kan hållas borta så finns det ingen gräns för vad Robin kan ställa till med framöver. Vi får därför hoppas att tränarfrågan snabbt får sin lösning, för jag kan se Robin lyfta en grandslampokal redan nästa säsong om så blir fallet.

En australiensare vill spela tennis för Sverige

Noterade häromdagen att en kille från Australien nu vill spela tennis för Sverige. Det går naturligvis inte, eftersom bara personer som är födda i Sverige till svenska föräldrar, enligt mina regler, ska få representera vårt hemland.

Jag blev därför förvånad att läsa att denne australier verkar uppfylla mina två krav, och han kan då alltså spela för oss.

Visserligen är han, Nick Lindahl heter han visst, som 22 åring redan passé då han bara ligger och harvar runt 250 strecket, men eventuellt kan han hjälpa Sverige att hålla sig kvar i Davis Cups elitgrupp om han kan vinna en match eller så – om han blir uttagen.

Det är för sorgligt hur dåliga vi nu blivit på tennis när näst bäste svensk är en halvtaskig australiensare som dessutom, vad jag förstår, knappt kan prata svenska.

På 80: talet så fick ibland svenska topp tio spelare i världen inte ens plats i Davis Cup laget! Hur kunde det gå så här illa?

Sverige som tennisland lär ta slut när Robin Söderling slutar, och vi får väl därför passa på och glädja oss åt honom medan det roliga varar. Tror förresten att Robin kommer ta hem en slam eller två innan karriären är över. Kanske redan nästa år. Bästa chansen har han i Melbourne och Paris, tror jag.

Vad gäller denne Lindahl så kommer hans medverkan i svensk tennis varken göra till eller från. Han är för dålig helt enkelt.

Men en sak jag tror man borde göra är att låta Robin spela dubbel med honom på touren, för som vi alla vet så sjabblade Robin bort matchen mot Murray pga sitt fasansfulla nätspel.

Robert Karlssons stora triumf

Frågan är väl nu om inte Robert Karlsson snart måste räknas till vår bäste svenske golfare genom tiderna? Den suveräna vinsten i Dubai där han besegrade hela världseliten är ett annat bevis på saken. Sättet han höll under för Ian Poulter i särspelet imponerade. Det enda som nu fattas för Robert är en major.

Och det är inte alls omöjligt att han får till det någon gång nästa år och tar Nordens första major på herrsidan, något som är på tiden. Faktum är att vi nordbor borde haft åtminstone en fyra-fem majors vid det här laget med tanke på hur många bra spelare vi, speciellt vi svenskar, haft genom åren.

Jesper Parnevik kastade som bekant bort Open-segern på sista hålet på Turnberry när han ledde med två slag, och Thomas Björn borde även han vunnit en major efter alla topplaceringar. Jag har dock en känsla av att när den första majorn kommer … så kommer den snart att följas av flera andra.

Henrik Stenson har länge tippats bli en majorvinnare, och han har tiden på sin sida. Men för Karlsson som passerat de fyrtio så börjar tiden snart rinna ut. Fast med Woods ur slag så finns chansen för andra att ta för sig. En svensk måste dock nu snart triumfera när det gäller som allra allra mest. Läs mer om Robert här (SR). och här (SVT)

Maria PH vann i Aspen

Tennis i all ära, men dagens stora idrottshändelse var tveklöst Maria Pietilä-Holmners fantastiska slalomseger i Aspen – hennes första någonsin i världscupen. En bragd.

Än större blir Marias bragd när man tänker på att hon som 24 åring och efter alla år på touren hade ledningen inför andra åket. Att hålla nerverna under kontroll i detta läge är minst sagt svettigt, och som vi själva kunde se så åkte flera av åkarna innan Maria bort sig och missade pallen.

Hela 68 hundradelar ner till tvåan Maria Riesch talar sitt tydliga språk: svenskans seger var överlägsen. Trea kom för övrigt en finska.

Nu kvalificerar inte en världscupseger för Bragdguldet, men på många vis så är trots det Marias seger i Aspen årets största svenska bragd, och kanske borde man ha ett annat bragdguld för denna typ av bragder?

Vi hade förresten en fin svenskdag för övrigt med två andra svenskor i toppskiktet: Therese Borssén (7:a) och Frida Hansdotter (9:a). Starkt jobbat. Läs mer här (SR) och här (SVT) och här (Dalarnas Tidningar)

Det ser nu riktigt ljust ut inför resten av säsongen för våra duktiga skidflickor. 

Marias seger igår smäller tveklöst 100 gånger högre än en vinst i en löjlig B-turnering inomhus för enbart en liten skara speciellt inbjudna gäster. Riktig idrott utövas som vi alla vet utomhus, och ju svårare förhållanden, desto större är idrotten.

Maria PH är mao en överlägset mycket större idrottare än den där löjliga fjollan från Schweizianien. En fjolla som behöver sitta och vila varannan minut. Att sitta och vila har inget med idrott att göra och borde förbjudas.

Fed vann Masters

Roger Federer vann idag till allmän förvåning Masters genom att i finalen besegra Rafael Nadal med 2-1 (6-3, 3-6, 6-1).

Redan igår såg Rafa trött ut mot Murray, och jag undrade då om han kanske var sjuk, för jag har då aldrig sett honom kippa efter andan efter långa bolldueller förut, något han gjorde vid ett par tillfällen i tredje set. Fed hade alltså idag en chans att vinna – om han spelade på topp.

Men när det bara handlade om tre set så var jag trots allt säker på att Rafa skulle ta hem pokalen, och nog såg det bra ut alltid, fastän första set förlorades – snöpligt. Först så var det väldans jämnt och ovisst, men efter att Fed lyckats konvertera en breakboll så var setet över. Att lyckas bryta Rafa vid första försöket är snudd på unikt, ofta behövs det en fem-sex breakbollar innan det går vägen.

Rafa kom dock igen starkt i set två och visade där sin klass genom stundals bländande spel. 1-1 i set och game on. Segern kunde han inte nu förlora, speciellt som inte Fed servat lika kliniskt som vanligt.

Tredje set såg ut att vara på väg mot en klassisk upplösning, när Rafa på ett mystiskt vis blev bruten i tredje gamet, varefter Fed rusade iväg mot segern – utan att möta något motstånd. 

För mig var det uppenbart att något inte stod rätt till med Rafa. Han verkade trött och oinspirerad. Exakt vad problemet är känner jag dock inte till (kanske den kalla Londonluften?), men förhoppningsvis gör vilan framtill nyår honom fullt återställd igen.

Vid flera tillfällen så lät Rafa bollar gå som han vanligtivs brukar springa ikapp och slå tillbaka. Endast en skada eller sjukdom kan förklara detta mysterium.

Fed tog i vilket fall som helst idag sin femte Mastersseger och var väl den som spelat den bästa tennisen under veckan. Synd bara att finalen inte kunde leva upp till våra högt ställda förväntningar. För mig kändes det snopet att matchen tog slut redan efter tre set. Det kändes som om vi bara befann oss vid halvtid och att resten av matchen nu skulle starta.

Troligen är detta varför Masters inte känns så stor, för dagens Mastersfinal, den första på 24 år mellan en världsetta och världstvåa, förtjänade ett bättre öde än att avbrytas redan efter en och en halv timme. Mitt krav är nu att man återgår till fem set redan vid semifinalerna from nästa år, och att spelarna får en vilodag innan finalen – allt för att förhindra att Rafa även då kommer lida av trötthet och andra besvär.

För Fed så var dagens seger precis vad han behövde, men tyvärr (för Fed) även vad Rafa behövde. Han kommer nu vara laddad som aldrig förr och garanterat sopa banan med allt och alla i Melbourne, och om Fed tar sig till finalen där på nytt så kommer han inkassera sitt livs värsta nederlag någonsin av den sympatiske spanske tennismatadoren, som då kommer att vara fullt återställd och full av revanschlust. Detta är mitt tips redan idag.   Läs mer här (SR)

Ny billig seger till norskan

Vet inte varför jag följde dagens 10 km lopp från början till slut, för segern var ju klar redan innan loppet startats. Att vi alltjämt har dessa jaktstarter i världscuplopp är ett hån mot allt vad idrott heter.

Hur skulle tex Justyna Kowalczyk och Charlotte Kalla kunde hota den norska astmamedicindopade fuskarinnan när man startade nära minuten bakom?

Men det värsta av allt är att norskan nu tog en ny billig värdscuptriumf. Ett hån mot allt vad skidsport heter och ett slag i ansiktet på alla stora gamla mästare från förr. Gunde Svan och Sixten Jernberg fick idag var sitt slag i ansiktet.

Jag menar, hur många fotbollssupportrar hade accepterat att det egna laget hade inlett en allsvensk match med 0-5 i baken? Inga! Matchen är ju förlorad innan den ens startat.

Norskan fick alltså idag en världscuptriumf till skänks. Hade Kalla fått ett försprång på en minut till norskan så hade även hon defilerat in i mål.

Problemet vi har framför oss är att TV-bolag har infiltrerat skidsporten, precis som man gjort med alla andra sporter. Allt handlar om pengar och antal TV-tittare. Vi måste därför återinföra amatörismen igen och låta förbunden bestämma.

Alla jippobetonade event måste bort – tom sprintloppen. Vi måste återgå till de tre gamla klassiska disciplinerna: 15 km, 30 km och 50 km (utan skidbyten vid halvtid) och deras motsvarigheter på damsidan. Bort med alla jaktstarter och masstarter. Kanske borde vi även enbart tillåta klassisk åkning?

Faktum är att man nu kan välja bort masstarterna vid VM, men de fula norskarna valde ändå att köra på med detta osportsliga koncept över Holmenkollens femmil, allt för att underlätta för den där Northug att spurta till sig guldet.

I Oslo vet man såklart att Northug är chanslös om det är ett traditionellt lopp. Fusk mao. Typiskt Norge.

I ett traditionellt lopp så hade troligen Gunde Svan än idag kört skiten ur den där Northug.

Rafa krossade Murray

Helt enligt planerna så besegrade världsettan Rafael Nadal skottske uppstickaren Andy Murray i dagens semifinal i Masters. 7-6, 3-6, 7-6 slutade matchen.

Murray kämpade på rätt så bra emellanåt, men när det drog ihop sig till avgörande bollar så vek han ner sig ordentligt. Och däri finner vi skillnaden mellan Rafa och alla övriga : ingen är mer klinisk och mer beslutsam än den sympatiske spanjoren vid dessa tillfällen.

Rafa, som hade en mellandag idag (såg inte riktigt hundra ut), var aldrig borträknad – trots katastrofinledning av avgörande tiebreak (tappade sina två första servar och låg under med 0-3). Istället tog han sig själv i kragen och visade en hel tennisvärld vilket järnpsyke han har. Häpnadsväckande.

Ingen kan mäta sig med Rafa i detta hänseende i dagens tennisvärld. Ingen. Från förr så kan man jämföra honom med Borg och McEnroe, och kanske ett par till.

Feds psyke är ungefär 50 procent av Rafas när det gäller styrka och kyla. Murrays (och Djokovics) nivå ligger på runt 30 procent, något vi själva kunde se i de två tiebreaken. Söderlings ligger någonstans mittemellan, runt 40 procentsnåret.

Rafa spelade idag inte riktigt på topp, utan på ungefär 80 procent av sin förmåga. Exakt varför så var fallet tvistar de lärde om i detta nu. Kanske är han lite förkyld? Tydligen har man för närvarande den kallaste novemberdagen i England på 25 år just idag, och det kan vara orsaken?

Men Murray spelade en långa stunder makalös tennis och vann tom ofta de långa bollduellerna mot mästaren av bollduellering. Bra jobbat av honom.

Rafa borde dock vunnit tredje set komfortabelt med 6-2, men han missade ett par enkla bollar – slog dem för löst – och detta ledde till skottens comeback.

Det kommer nu bli intressant att se vem Rafa får möta i finalen. Har redan tippat att den unge vältränade serben från Serbien kommer besegra den insnöade gamlingen från Schweizianien, och i nuläget finns det inget som tyder på att något annat än så sker.

I vilket fall som helst så var det underbart att Rafa satte den buttre skotten på plats, för nu kommer Robin garanterat återta sin fjärdeplats i Melbourne. Riktigt kul.

En annan kul sak jag noterade var ett Rafa fick dubbelt så mycket applåder och jubel när han kom in på banan idag än ”hemmasonen” Murray fick. Det är mao sant att Rafa nu är världens mest populäre idrottsman. Att han är en genomsportslig hederknyffel och nykorad Stefan Edbergspristagare har säkert gjort sitt till.

Rafa satte Berdych på plats

Ja, vad ska man säga om tidernas bäste spelare Rafael Nadal efter dagens nya succé? Tomas Berdych hängde visserligen med mästaren under första set och tog tom honom till tiebreak, men där tog det roliga slut. Rafa var för stark. Ingen överraskning där alltså.

Och efter det så var matchen över. 7-6, 6-1 slutade matchen.

Att Berdych sånär lyckats knipa till sig första set kunde i set två knappt förstås, åtminstone inte av oinsatta i tennisens mysteruim. Som vi alla vet så kör Rafa skiten ur sina motståndare under inledningen av varje match för att därefter köra skiten ur dem fullständigt under återstoden av det som är kvar. Ett enkelt, men ack så framgångsrikt recept,

Och dagens tillställning var inget undantag. Alla visste att loppet var kört, men trots det så kämpade Berdych vidare. Problemet är att mot Rafa så finns det inget som hjälper, och har man tappat första set så betyder det mer eller mindre alltid ”adios amigo”. Så även idag.

Rafa är alltså klar för nästa runda och möter där Andy Murray. Vem som ska möta Roger Federer är ännu oklart.

Alla tre förlorarna i Rafas grupp kan ännu ta sig vidare. Men det troliga är väl att Novak Djokovic får ordning på sina kontaktlinser och sopar banan med Andy Roddick i kväll och på så vis spelar semi imorgon.

Mina tips för dessa matcher är: Rafa seger 6-4, 6-3 och Djokovic seger 6-4, 6-3. Funderade ett ögonblick att tippa Fed som segrare, men insåg omedelbart hur totalt ologiskt ett sådant tips var. Att en snart 30 årig lätt överviktig schweizian från ett löjligt litet alpland i allra mest insnöade Alperna ska kunna vinna över en ung och vältränad serb kan ju bara inte ske.

Idag är alla federiter glada eftersom Robin förlorade

Idag är alla federiter, svenska som utländska, glada eftersom deras älskling Roger Federer besegrade svenske världsfyran Robin Söderling i Masters. 7-6, 6-3 slutade matchen.

Robin hängde med bra under hela matchen, men förlorade i slutändan på ett par dåliga bollar: bla så missbedömde han sista bollen i första sets tiebreak och lät den passera och gå in, något som förlorade honom setet. Så små är marginalerna.

I övrigt så gjorde inte Robin en särsklit dålig match, men alltför många bollar slogs ut av honom, och på denna nivå så får sådant beteende alltid ödesdigert resultat.

Detta var en match som Robin kunde ha vunnit med lite tur, men oturligt nog så hade han en väldans massa otur, något som inte är bra mot erkände samt ökände superturgubben från det där lilla löjliga alplandet Schweizien någonstans i det mest insnöade delarna av Alperna.

Nu med facit i hand så vet vi att Robin åkte ur Masters redan i första rundan mot Murray, en match han borde vunnit – och hade vunnit om den inte hade spelats i första rundan. Hade mötet ägt rum idag så är jag hundra på att Sverige vunnit.

Extra trist är att den förlusten nu kommer kosta Robin fjärdeplatsen på rankingen. Segern mot Ferrer gör dock att han inte tappar alla poäng från förra årets Masters.

Otroligt nog så kan alltjämt Robin ta sig vidare, och så kan även David Ferrer: Murray behöver dock ”bara” vinna ett set för att vara klar för semifinalspel mot Nadal, men om han förlorar i två raka så blir det till att räkna antal vunna game för de tre spelarna.

Men hur det än går där så är alla våra vänner federiterna glada över att Robin idag fick smörj, för man är så otroligt kära i den där Federer att man tom hejar på honom istället för på sin egen spelare. Dålig stil. Bu för alla federiter, speciellt de svenska.

Rafa: tennisens mest sportsliga person

Häromdagen så fick vi till slut beviset, då Rafael Nadal fick priset, som tennisens mest sportsliga person – det sk Stefan Edberg-priset. Ett pris som utdelas till den mest sportsliga spelaren på touren. En person som alltså heter Rafael Nadal, inte Roger Federer. Rafa är inte bara världens bäste spelare på touren, han är även den mest sympatiske och omtänksamme och sportslige av hela bunten tennistokiga karlar. Rafa är nu helt klart mycket bättre än Fed – på allt! Vi har nu bevis på saken. Titta själva på Rafa och på den fina kristallpokal han håller. Titta själva och läs att det verkligen är Stefan Edberg-priset. Stort gjort av Rafa att även ta hem detta pris. Välförtjänt. För ingen är mer sportslig och ärlig än Rafa.

Rafa sopade banan med tröttkörd serb med ögonproblem

Som vi alla på förhand visste så kunde inte Novak Djokovic stoppa Rafael Nadal i London. Faktum var att det var pinsamt dåligt av Djokovic att vika ner sig på det vis han gjorde i set nummer två. Men vi har sett samma implodering många gånger genom åren.

Så snart första set var förlorat så orkade inte serben kämpa vidare. Han visste såklart att det var omöjligt för honom att vinna två raka set mot tidernas mest vältränade tennisspelare (näst Borg) och tappade därför nästan viljan att leva.

Och detta är serbens stora problem. Om han hade haft ett fighterhjärta som Lleyton Hewitt så hade han garanterat haft ett par extra slams hemma i bokhyllan.

För Rafa så ser nu framtiden superljus ut, och han verkar nu äckligt stark. Är nu övertygad om att han sopar banan med alla sina övriga motståndare på vägen till lyftandet av Masterstiteln nu på söndag. Inget mer set lär han tappa.

Problemet med Rafa för motståndarna är att han spelar lika bra oavsett om han servar eller inte. Varje boll är en ny boll som han bara tänker vinna, och ju mer press det är på honom, desto bättre spelar han. Rafa är en riktigt krigare. Troligen tidernas främste.

Djokovic har dock alltjämt chansen att ta sig vidare, och en seger mot Roddick lär räcka, och kanske var vetskapen om det orsaken till att han gav upp igår – allt för att spara krafterna til nästa match.

Om Robin är på G idag mot Fed så blir det förresten honom som serben får mäta krafterna mot i semin, och det är en match som Sverige vinner.

Robin och Magnus = slut

Sorgligt men sant. Robin Söderling och Magnus Norman går nu av allt att döma skilda vägar. Detta är inget annat än en katastrof för Robin Söderling och svensk tennis. För hur ska någon kunna ta över arbetet med den temperamentsfulle tennisspelaren efter Magnus?

Innan Magnus tog över så var Robin en underpresterande medelmåtta, som alla svenska tennisvänner gett upp allt hopp om. Själv såg jag på Robin som en obetydlig parentes i den svenska tennishistorien och intresserade mig knappt för honom längre.

Men allt det ändrade sig när Robin först slog Rainer Schüttler med 6-0, 6-0 för att veckan senare i Paris besegra Rafael Nadal i tidernas största tennisskräll. Inte ens när Robin hade matchboll trodde jag han skulle vinna. Så otroligt var det. Alla spelare som fanns i närheten sökte sig ut på läktarna för att med egna ögon se det omöjliga ske. McEnroe sa att det var en av de bästa matcher han någonsin sett.

Och allt detta var Magnus Normans förtjänst. Att Robin sedan etablerade sig i världstoppen och nu räknas till den yppersta världseliten tillsammans med Rafa, Fed, Djokovic och Murray är även det helt och hållet Magnus Normans förtjänst.

Magnus Norman är världens mest beundrade tennistränare, och du kan aldrig titta på en match med Robin utomlands där man inte vid flera tillfällen påpekar vad det är Norman gjort för Robin. Exakt vad det är han gjort har jag ingen aning om, men att han uträttat ett mirakel ser vi varje gång vi tittar på världsrankingen. Robin är idag fyra! – och på väg uppåt!

Själv anser jag att Magnus och Robin borde dela prispengarna 50/50, för det är utan tvekan Magnus värd. Att ersätta denne succétränare, en tränare som alla andra spelare garanterat vill ha, blir inte lätt – om det ens går. Och kanske betyder detta nu slutet för Robin som toppspelare?

Robin spöade Ferrer

Precis som vi här på bloggen förutspådde så besegrade idag Robin Söderling den spanske grusfantomen David Ferrer i två raka set borta i London. 7-5, 7-5 slutade matchen efter bra svenskt spel, inte minst servemässigt.

Detta var otroligt nog sjätte mötet mellan dem båda sedan Wimbledon : 4-2 till Robin. Enda misshappet var när Robin började svikta mentalt när han vid ställningen 5-4 i andra set skulle serva hem matchen, något som Ferrer utnyttjade genom att ta matchens första break för sin del.

Men allt väl som slutar väl, och Robin visade sin klass när han vann de två nästkommande gamen. Skickligt och proffsigt. Att ha synpunkter på spelet som sådant är av inget intresse, för på den här nivån så har man lyckats storstilat om man vunnit sin match. Alla spelare i Masters är superspelare som kan slå till och vinna.

Nu väntar Roger på Robin och jag tror det kan gå riktigt bra för vår man – om han är på rätt humör, vill säga, något han kommer att vara då han på torsdag enligt schemat har en bra dag. Men även om Robin skulle vinna så vet vi inte om det kommer räcka till avancemang?

Faktum är att han, om jag förstått saken rätt?, tom kan förlora mot Fed och gå vidare ändå, men vet som sagt inte säkert? Förra året så missade som bekant Andy Murray semifinalspelet … på ett mindre vunnet game! Och trots Feds två inledande segrar så är han ännu inte klar för nästa runda.

På tal om Fed så visade han fin form idag mot Murray, och precis som jag förutspådde så vann han enkelt mot den buttre pojkspolingen från Skottland. Bra gjort. Jag satt faktiskt och höll tummarna för alplandmannen, något jag gör emellanåt. Har inget emot Fed, men ser nu fram emot att få se Rafa krossa honom i semifinal.

Vad gäller Robin så har han nu ett perfekt utgångsläge. Ingen räknar egentligen med att han ska kunna hota Fed. All press är på schweizianaren, som kanske inte ens är helt engagerad. Bara härom dagen så förlorade han tydligen en träningsmatch mot Tim Henman – i tiebreak dessutom. Så om Feds tankar redan är hos Rafa i sista gruppspelsmatchen så har Robin nu en jättechans till avancemang. Tror det kan gå vägen.

Och inte ens Murray kan vara säker på avancemang. Ferrer har 3-1 i inbördes möten, och bara i år har de mötts två gånger – i mastersturneringar. Ferrer vann båda gångerna med 2-0. Gruppen är mao alltjämt helt öppen. Läs mer om matchen här (DN).

Rafa Roddick övermäktig

Starkt jobbat av allas vår Rafael Nadal när han kom tillbaka mot Roddick och lyckades vinna i tre set. Extra imponerande var hur han tog hem andra sets tiebreak när all press låg på honom. Masters är nu vikt för Rafa, för ingen kan hota honom när han blivit varm i kläderna.

Starkt jobbat var det dock även av Roddick att pressa Rafa på det vis han gjorde. Här ser vi vad som kan hända om man inte sjabblar bort sina servegame hela tiden, något Robin Söderling allt för ofta gör. Inomhus är det vindstilla, och Robin borde därför göra två serve-ess per game. Allt annat är underkänt.

På tal om Robin så är det nu dags för honom att förhindra förnedring, för förnedring blir om han inte lyckas besegra järnmannen David Ferrer i kvällens vinna eller försvinna match. Förra året var Robin hårsmånen från att vinna hela turneringen, och i år så är han redan hårsmånen från att inkassara ännu ett svidande fiasko.

Men när det gäller Rafa så är risken för fiasko obefintlig. Allt annat än finalspel på söndag är årtusendets sensation. Den sympatiske spanjorens järnfysik och järnpsyke samt fördelen av spel på en långsam fin bana med mellanhög studs gör det snudd på omöjligt för någon att rå på honom.

Tippade som bekant att Rafa skulle vinna Masters utan setförlust, men Andys suveräna insats var en positiv överraskning och han blir nu hyperfarlig för Djokovic och Berdych. Kul för turneringen att det blev en match, för många befarade att amerikanen skulle bli överkörd.

De allra flesta tennisvänner hoppas säkert nu att Andy kan vinna hela turneringen. Det hade varit ett passande slut på en fin karriär, en karriär som till mångt och mycket blivit förstörd av den där schweizianen.

Än idag så har jag svårt att smälta hur han hade mage att vinna finalen i Wimbledon förra året när hela världen höll tummarna för Andy. Dålig stil och absolut själviskt, men typiskt den där Roger.

Allt upplagt för Rafa i London

Ja, nog är det så alltid att allt nu är upplagt för Rafael Nadal att ta hem Masters i London, den enda titel han saknar. Han har dock redan vunnit samtliga slams samt den finaste titeln av dem alla … OS-guld. Det finns således inget mer Rafa behöver bevisa.

Den långsamma banan i London gör att allt nu är uppplagt för Rafa. Ingen kommer att kunna hålla sina servegames, och ingen kommer att kunna spela bort honom, supersnabb som han är.

Att Rafa nu servar bättre än någonsin är ett annat plus: ett plus som dock får motståndarna att drömma mardrömmar, och det är inte omöjligt att Federer vid ett eventuellt semifinalmöte med mästaren kan somna in av trötthet innan matchen ens har börjat, så nervös och orolig är han nu, anser vissa insatta, över risken att konfronteras med kungen av tennis. 

Ja, det ser riktigt mörkt ut för alla inblandade nu när Rafa tagit steget upp ända upp i toppen. Den långsamma fina banan gör alla försök till motstånd futila. Det är lika bra att ge upp med en gång.

Och efter vad jag sett så här långt så kommer ingen av de övriga sju deltagarna utgöra det minsta hot mot järnmannen från Mallorca. För att lyckas med den saken, dvs att utgöra ett hot mot kungen, så hade en hypersnabb bana behövts så att man kunde vinna massa billiga poäng på serven.

Ge Elmander Guldbollen!

Efter Johan Elmanders fina inledning på säsongen i Bolton så kräver nu alla här på bloggen och hela bloggosfären att Ibrahimovic fråntas guldbollen han fick så oförtjänt (efter förra årets undermåliga säsong) härom veckan.

Han satt ju mest på bänken i Barcelona och fick sedan sparken från klubben och skeppades ur landet, men trots det fick han en guldboll till. Hutlöst.

Vi behöver nu ställa saker och ting tillrätta. Först får vi ge Andreas Isaksson förra årets guldboll och sedan får vi ge Johan Elmander årets dito. Ibrahimovic måste då alltså återlämna sina två senaste guldbollar till SvFF. Där de sedan ska förstöras för alltid.

Nya och finare guldbollar ska sedan tillverkas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas till Andreas och Johan, kanske vid en högtidlig ceremoni på slottet i Stockholm av kungen?

Tre guldbollar är mer än nog för en person och mer än nog för en spelare som Ibrahimovic, en spelare som så många gånger motsatt sig landslagsspel och allmänt varit alltför uppstudsig och trist.

Hellner slog Northug och Norge igen!

Inte oväntat så slog Marcus Hellner till igår igen på Hellnerstadion i Dundret när han spurtade Sverige till segern i stafetten. Ett härligt styrkebesked av honom och de andra svenska åkarna inför VM och resten av säsongen. Ställningen nu mellan Hellner och Northug är 2-0.

Men Sveriges förstalag är hotat av andra åkare som igår åkte i något av de andra fyra svenska lagen. Sverige är idag världens tveklöst starkaste skidnation på herrsidan, och om det inte var för den där Northug så hade stafettguldet och de övriga VM-gulden redan varit klara.

Frågan nu är hur Emil Jönsson, som imponerade stort igår, ska användas i VM? Kanske kan han bli en man för sista sträckan? Jönsson är en av få som bevisligen kan slå norsken.

Sättet att besegra Northug och Norge på är att göra som i OS: ge Hellner ett litet försprång inför sista sträcken och därefter hålla undan. Men Hellner är smart, något vi såg igår när han inväntade det optimala läget att sticka ifrån ryske Legkov, som blev tvåa, och kanske kan vår man besegra gutten i en regelrätt sprint?

Världscupen i Gällivare var en succé, trots skadalsegrarna på damsidan, för banan är fantastisk. Inga döda punkter någonstans. Det är alltid backar upp eller ner, svängar hit och dit och aldrig ett enda tillfälle för åkarna att slappna av. En perfekt bana helt enkelt.

På damsidan så åkte förresten Charlotte Kalla jämnt med astmamedicindopade norska fuskarinnan Marit Björgen, som tyvärr hade stort försprång när hon gick ut på sista sträckan. Det hade varit intressant att se dem åka iväg sida vid sida. Det finns hopp om VM succé för vår tös. Läs mer om skidkillarnas succé här (SR).

Robin föll oturligt mot butter skotte

Maximalt med otur var orsaken till Robin Söderlings förlust mot buttre skotten Andy Murray. Förvisso spelade Robin mindre bra i första set, men marginalerna var små, och då detta var första matchen på banan i London så kan man inte begära att spelet ska sitta direkt.

Hade det handlat om fem set så är jag hundra på att Robin hade triumferat idag, för han var inte inkalibrerad riktigt i spelet på banan, en bana som är långsammare än den i Paris.

Först i andra set så var det mer likt den riktige Söderling. Emellanåt så spelade han bländande, och ofta var det han som vann bollen när det handlade om om långa bolldueller.

Tyvärr så gjorde Robin även flera grova misstag framme vid nät vid avgörande bollar, och detta var i slutändan orsaken till att andra set förlorades. Serven funkade hyfsat. Får han riktigt igång den i nästa match så blir vinsten då komfortabel.

Murray såg lätt skärrad och trött ut under andra set när han blev pressad som värst av Robin, och det var uppenbart för mig att segern hade gått till Sverige om det blivit ett set nummer tre.

Jag tror dock att Robin nu vinner sina två nästkommande matcher, för det kommer inte bli svårare mot Fed än det var idag mot Murray; och vad gäller Ferrer är det bara någon som ska besegras. Så är det bara.

Jag är mao alltjämt optimist vad gäller Robins vidare äventyr i London. Bryr mig dock inte om hur det går, bara så länge som Fed får smörj. För som vi alla vet så är det Melbourne som är det stora målet.

Marcus Hellner vann på Hellnerstadion

Precis som vi alla hoppades och räknade med så tog idag vår olympiahjälte Marcus Hellner hem segern på sin egen arena Hellnerstadion i Dundret hemma i Gällivare. Starkt gjort. Segern var klar, och dryga 10 sekunder ner till tvåan över 15 km talar sitt tydliga språk.

Glädjande nog fick vi även en svensk på tredje plats i Daniel Richardsson. Underbart. För alla norrmän så var förresten dagens tävling en katastrof. Inte ens bland de hundra bästa kan vi läsa namnet Petter Northug, och många befarar nu att karriären kan vara över för den sturske gutten.

Vi fann vidare namnet Björndalen i resultatlistan, på plats 25, inte dåligt av en snart 40 årig skidpensionär. Norrmännen börjar nu bli desperata, ungefär som om vi skulle återinkalla Gunde.

Hellner har i vilket fall som helst nu tagit ledningen i hans och Northugs interna världscup med 1-0, och troligen lär totalsegern snart vara bärgad för vår man.  

Det visade sig nu att det var ett genidrag att döpa om skidstadion i Gällivare efter Hellner, stadens store son. Läs mer här (SR) och här (SVT). Anser nu att man även borde döpa en skidstadion efter Charlotte Kalla.

För Charlotte gick det för övrigt tidigare idag inte lika bra som för Marcus senare samma dag, dvs idag, fast senare, dvs vid en senare tidpunkt samma dag, idag, lördag, då hon ”bara” kom tvåa. Men när vi betänker att den som vann var norska atmamedicindopade fuskarinnan Marit Björgen så behöver inget mer tilläggas. Vi vet vem hon är och vad hon är.

Björgen må ha vunnit idag officiellt, men alla vet att Kalla är den sanna segrarinnan, eftersom vår tös är helt och hållet ren – precis som alla andra svenskar. Vi är alla rena som Gunde. Bu för Björgen!

Avslutningsvis så återstår ett svårlöst dilemma: vem ska få Bragdguldet? Hellner eller Kalla?

Visserligen så tog Hellner två guld genom att helt på egen hand besegra den mot Gunde så oförskämde gutten Northug i två idag så klassiska lopp. Men Kalla tog vårt första riktiga skidguld på damsidan sedan Toini Gustafsson 1968. Att hon dessutom besegrade en norsk astmamedicindopad åkare/åkerska vid namn Björgen gör ju inte saken sämre.

Idag så så känns det som om Hellner är den som borde få priset, och antagligen väljer SVD att hedra honom, något jag då inte har några invändningar mot. Inte ens om Robin Söderling skulle vinna masters så slår det Hellners eller Kallas OS-segrar.

Faktum är att jag även sätter Björn Ferrys OS-guld över en ev masters-seger för Robin, och inte ens en grandslam seger är i mina ögon större än ett av våra tre individuella OS-guld. Thomas Johansson fick ju som bekant inte Bragdguldet för sin seger i Melbourne 2002.

Robin kommer mosa Murray

Tittade precis på den inbördes statistiken mellan Robin Söderling och buttre skotten Andy Murray. 2-2 står det och Robin har vunnit de två senaste matcherna. Visserligen kan man inte dra alltför mycket slutsatser på dessa resultat, speciellt som de tre första matcherna spelades för fyra-fem år sedan.

Senaste matchen spelades dock i våras, och den vann Robin klart i två raka set (6-1, 7-6) . Även segermatchen för fyra år sedan vanns med 2-0 (6-1, 6-4). De två förlusterna var dock tuffa historier som Robin oturligt förlorade med 6-4, 5-7, 4-6 och 6-7, 6-7.

Det som talar för Robin nu på söndag är att han de senaste åren höjt sig ett par snäpp och spelar jämnare oftare än tidigare. Mentalt är han dessutom en helt annan spelare än förr om åren. Stark som få.

Vad gäller Murray så är dock läget det omvända. Han vann förvisso en turnering för ett par veckor sedan, men faktum är att karriären nu är på väg åt fel håll. Skotten var världstvåa bara förra året men har nu halkat ner till plats fem.

Befarar att skotten själv nu börjat tvivla på sin egen förmåga och på möjligheterna till att en dag få vinna en slam. Med Rafa i storform så lär det som vi alla vet bli oerhört svårt för alla andra pretendenter att vinna slams.

Själv tippade jag efter Wimbledon att Rafa kan komma att vinna tio raka slams, något som jag alltjämt tror kommer att ske – om inte skador sätter stopp för detta ädla projekt.

Rafa kommer säkerligen att triumfera även i masters nästa vecka, och om så sker så vet vi att den sympatiske spanske matadoren tar hem en grandslam nästa år. För om ingen kan stoppa honom över tre set på hardcourt i en turnering han är desperat att vinna … så kan ingen stoppa honom över fem set någonstans!

Putte och Gunnar

Här ser vi hur fint man förberedde sig inför matcherna i OS 1948. Putte Kock och Gunnar Gren spelar krocket, inte tv-spel, och som vi nu vet så vann man OS-guld. Man gick heller inte omkring med hörlurar på sig dygnet runt. Man levde i samklang med naturen, och det var anledningen till att framgången blev deras. Kanske kan dagens divor och primadonnor lära sig ett och annat om fotboll och om livet i övrigt genom att studera de svenska fotbollsgudarna från förr. Dessa fotbollskonstnärer kan aldrig någon nutida svensk spelare mäta sig med, vad man än hittar på. För det man spelade på den gamla goda tiden var riktig fotboll : ett spel för riktiga hederliga karlar och inte som idag ett spel för ynkliga fjollor och egocentriska primadonnor.

Världens genom tiderna bästa fotbollslag

I bilden ovan ser vi världens genom tiderna bästa fotbollslag ute på en liten joggingrunda i England. Det handlar såklart om det svenska guldlaget från London OS 1948, inte 2012. Inget lag förr eller senare har varit bättre eller mer överfullt av världsklass-spelare. Detta vet vi alla, då vi alla vet om att laget innehöll spelare som Gunnar Gren (världens ende utexaminerade fotbollsprofessor), Gunnar Nordahl (världens främste målkanon genom tiderna) och Nils Liedholm (fotbollens Leonardo Da Vinci) mfl, mfl… Listan på legendarer är överlång. Detta fantastiska lag lekte till sig OS-guldet i London 1948, men fick tyvärr inte vara med och spela VM två år senare i Brasilien — ett VM man lekande lätt hade vunnit. B-laget kom ju trea! Århundradets största idrottsskandal. Två givna VM-guld förlorades för Sverige av den anledningen (1950 och 1954). Guldlaget från 1948 var, som vi alla inser, komplett. Inga av dagens primadonnor, inte ens överprimadonnan med fem guldbollar, hade platsat — möjligen kunde en och annan fått vara med och sköta skoputsningen.

Contador dopad, men inte av kött!

Alberto Contador är nu än mer illa ute än tidigare, för nu har man klargjort att dopingpreparatet som man fann i hans dopingprov INTE kom från slaktaren där han brukar storhandla. Inget spår efter detta preparat har kunnat detekteras där.

Contador är mao en lögnare. Cykelförbundet kommer nu inom tre månader att fastställa domen. Det lutar åt att Contador blir avstängd, kanske i två år! Men om han får behålla Tour de France titeln återstår att se.

Personligen så anser jag att han måste få behålla den, för inte vill väl Andy Schleck få segern till skänks så här i efterhand? I vilket fall som helst så är det inget annat än en sjutusan till skandal – igen!

Straffet för spanjoren blir väl då avstängning och böter. Själv ser jag gärna att avstängningen blir för gott. En gång fuskare, alltid fuskare. Exakt hur man ska lösa problemet med dessa fuskare är det inte som vet.

Kanske är det nu dags att lägga om hela touren i grund, för som det är nu så räcker det för ledaren att ligga och kopppla av i klungan i tre-fyra dagar av fem. Och bara under de allra tuffaste bergsetapperna behöver han egentligen se upp, och troligen är det vid dessa tillfällen som doping sker.

Kanske borde alla cyklister hållas borta från de egna stallen och hållas inlåsta i specielldesignade husvagnar under dygnetrunt-kontroll av den internationella poliskåren. Kanske borde man hålla samtliga cyklister isolerade från omgivningen, inklusive de andra cyklisterna, under tiden touren pågår?

”Nya” Blågult satte sånär Tyskland på plats

Ett hyfsat försök av våra fina unga svenska fotbollskillar utan ego-fasoner att sätta tysken på plats fick dryga 20000 folk se på Nya Ullevis läktare i afton. Starkt jobbat av ett på förhand nederlagtstippat landslag. Sverige hade tom ett par bra chanser att fixa till segern, men millimetrarna var inte på vår sida denna gång.

Men även det gästande tyska laget hade sin beskärda del av möjligheter att bärga segern och på så vis utkräva hämnd för den försmädliga (för dem) förlusten till våra duktiga helsvenska fotbollsgossar från guldåren i den där oförglömliga VM-semifinalen 1958. Härliga minnen, speciellt för dem som hade nöjet att få uppleva legendariske världsspelaren och målkanonen Kurre Hamrins solomål på plats.

Aftonens match var inte ett bakslag för de våra, utan snarare ett fall framåt. Kör vi nu på med samma lag i nästa match så blir det garanterat en storseger, som sedan kommer åtföljas av åtskilliga andra storsegrar. Sanna mina ord.

Ola Toivonen och Marcus Berg bildar ett giftigt och härligt samspelat anfallspar, och om vi nu låter dem köra på tillsammans i Blågult framöver så lär duon gå till historien som en av våra bästa genom tiderna; och vem vet, kanske kan det bli tal om en plats i tidernas nästa bästa elva någon gång i framtiden för någon av pojkarna? Nog ser det ljust ut alltid.

Förutom dessa båda världsartister så gjorde vår fina världsmålvakt Andreas Isaksson som vanligt ett starkt intryck på plan. Tyvärr blev han lurad på guldbollen i år, men kanske kan rättvisa skipas på den punkten längre fram. Låt oss hoppas på det.

Fick även en rapport från en medarbetare som var på plats på Ullevi, och han sa att matchen var bra och det svenska spelet likaså. Det var dock en aning kallt och blåsigt, men kallt och blåsigt är en del av göteborgsupplevelsen, så det får man ta, anser jag. Jag ogillar nämligen gnäll. Hatar det dock inte.

0-0 mot erkänt starka och svårspelade Tyskland var precis vad vi behövde nu inför vintervilan. Erik Hamrén och Co har nu ett par månader på sig att finslipa detaljerna. Det ser postivt ut inför framtiden, och jag törs redan nu lova att EM-biljetten kommer att fixas, men bara om vi fortsätter på den inslagna vägen och inte ändrar på detta vinnande lag (som dock idag spelade oavgjort) och dess vinnande sätt och härliga divafria spelstil. Läs vad Ralf Edström har att säga om matchen här.

Vad händer om Sverige vinner med 5-0 ikväll?

Ja, det kan man fråga sig, för då inser säkert alla att en viss Ibrahimovic inte längre behövs. För varför skulle han behövas om Blågult vräker in mål på världens genom tiderna bästa landslag, Tyskland, utan honom på plan?

Svaret är självfallet att Ibrahimovic då inte alls behövs igen, något som är bra för honom och för Sverige: bra för honom, då han då kan koncentrera sig på familjeliv och klubbfotboll; bra för Sverige, då vi då kan få spelare i landslaget som till 100 procent lever för landslaget.

Om Sverige vinner med 5-0 i kväll så vet vi att vi som lag funkar som allra bästa när vi är ett lag, dvs ett lag utan delar inhållande divafasoner. Om våra toppforwards uträttar stordåd och målar på för fulla muggar ikväll, då får vi en gång för alla beviset på att Sverige fungerar som bäst när vi följer den svenska modellen – och den franska Dumas-modellen, dvs modellen ”en för alla och alla för en”.

Jag är dock pessimist vad gäller våra chanser mot Tyskland, trots att flera av deras toppstjärnor saknas. Mario Gomez är dock i toppform och lär väl måla ett par gånger helt på egen hand.

Vi har dock förmånen av hemmaplan och avsaknaden av alla divaelement. Så kanske finns det visst hopp?

Tippade förresten redan för ett par månader sedan en svensk brakförlust med 0-4, och inget tyder väl på något annat än att så även blir fallet. Tyvärr. Men om våra unga hungriga killar är på G så kanske vi kan slå till och knipa en billig 1-0 seger.

Hur det går får vi veta ikväll. Jag har insideinformation från Ullevi att invänta, känner en kille som ska dit, och kommer därför att vara väl insatt i vad som tar plats där senare, men först efter att denne person, som föredrar att vara anonym, rapporterat om saken till mig.

Tidernas elva

EN bra bok jag har heter ”Tidernas Elva” och handlar om de bästa svenska fotbollsspelarna genom tiderna. Man har där namngett tidernas bästa elva. Så här ser den ut:

Thomas Ravelli (*)

Orvar Bergmark (*), Björn Nordquist (*), Glenn Hysén (**)

Thomas Brolin (**), Gunnar Gren (*), Nils Liedholm

Torbjörn Nilsson (*), Gunnar Nordahl (*), Ralf Edström (*), Lennart ”Nacka” Skoglund

Fantastiska fotbollsspelare allihopa, och som vi ser så finns där ingen Zlatan Ibrahimovic. Han platsar inte. Man har även en ”Tidernas näst bästa elva” som ser ut så här:

Ronnie Hellström (**)

Roland Nilsson (*), Patrik Andersson (**), Björn Andersson

Bo Larsson (**), Glenn Strömberg (*), Stefan Schwartz (*)

Kurt Hamrin, Ove Kindvall (*), Agne Simonsson (*), Kenneth Andersson

Superba fotbollsspelare samtliga, men inte ens här kan vi läsa namnet Zlatan Ibrahimovic. Han platsar inte. Ibrahimovic är säkert en duglig fotbollare, men platsar bland de tjugotvå bästa spelarna genom tiderna gör han alltså inte.

Man har även en ”Forna tiders bästa elva” som ser ut så här:

Kalle Svensson (*)

Börje Leander, Bertil Nordahl (*), Knut Nordahl (*)

Karl-Erik Grahn, Olle Åhlund (*)

Malte Mårtensson, Sven Rydell, Sven Jonasson, Calle Palmér, Rudolf ”Putte” Kock

Samtliga spelare var makalösa, och som vi kan se finns det inte ens i denna elva plats för Ibrahimovic. Han platsar alltså inte.  Symbolen (*) indikerar guldsbollsvinnare. Lägg även märke till att varken Liedholm, Skoglund eller Hamrin fick Guldbollen. Då fattar vi hur bra spelare vi hade förr om åren.

Zlatan får inget Jerringpris!

Såg precis listan över de nominerades skara till Jerringpriset, och tack och lov så fanns ingen Zlatan Ibrahimovic med. Jerringpriset kan han alltså inte vinna. Härligt.

Visserligen är Jerringpriset inte längre något värt att vinna, eftersom det alltsedan man gjorde ett stort TV-jippo av priset varit ett jippopris som den mest populäre, och inte sällan även gulligaste, idrottsutövaren alltid vinner.

Jag har redan tidigare tippat att Charlotte Kalla kommer att vinna, men om Robin Söderling tar hem Masters så är det nog troligt att det blir han som får uppleva Jerringpris-lycka.

Att våra tre OS-guldmedaljörer står i en klass för sig rent meritmässigt råder det inget tvivel om. Men när det gäller populäritet så lär nog inget slå en charmig Kalla om hon är uppklädd och fin på galakvällen.

Andra nominerade vid sidan om Söderling, Kalla, Hellner och Ferry : Curlinglaget, Therese Alshammar, Emma Green, Anders Gustafsson, Bandylandslaget (herrversionen), Herrstafettlaget på skidor, Anja Pärsson, Henrik Sedin och Frida Svensson.



Guldbollsvinnaren Zlatan tackar nej till Tyskland-matchen!

Igår fick då oförtjänt Zlatan Ibrahimovic guldbollen igen. Andreas Isaksson borde fått den, anser jag. Visserligen är Ibrahimovic bättre på anfallsspel, men om han skulle ställa sig i målet så hade hans brister som målvakt blivit uppenbara för oss alla.

Frågan vi bör ställa oss är mao hur man ska bedöma vem som är bäst? Borde inte alla olika lagdelar inom Blågult få erkännande via guldbollsutmärkelse? Att år efter år ge priset till en anfallspelare, bara för att han spelar i ett storlag är patetiskt och ohederligt mot sann idrott.

Ibrahimovic hade en dålig säsong förra året. Han blev utslängd från Barcelona pga sin kasshet. Är inte det bevis nog?

Skandalen att överhopa denne rosengårdsdiva med priser är en sjutusan till skandal.

Och själv tackar han nu svenska folket med att tacka nej till Tysklands-matchen, men först har han såklart grundlurat alla unga fans att punga ut med sina surt förvärvade veckopengar med att köpa landskampsbiljetter, i hopp om att få se idolen, något de nu inte får. Pengarna tillbaka får man självfallet inte. En skandal. En av många som följer i Ibrahimovics spår. Läs mer här (SVT).

Ibrahimovic hade såklart sedan länge inte tänkt spela matchen men höll tyst om saken för att inte påverka blijettförsäljningen negativt. Det fattar ju vem som helst. Äckligt att inse.

Att man gav Ibrahimovic priset igår innebär för övrigt att man aldrig kan ge det till någon annan innan superdivan slutar. Guldbollen som pris är nu förstört och kan läggas ned, eftersom vi redan nu vet vem som tar hem det nästa år … och året efter det … osv. osv. 

Än sjukare blir det när man på allvar nu börjar lura folk att Ibrahimovic är Sveriges bästa spelare genom tiderna, något som är totalbefängt. För mig är han inte ens av våra 100 bästa. Det som stör mig speciellt är hans taskiga inställning och divafasoner.

Han lämnade som bekant Malmö FF i sticket för att dra utomlands till Ajax för att där tjäna storkovan. Men snart passade inte heller den klubben och han drog därför söderut till Italien och Juventus. Men bara två år senare så lämnade han den klubben i sticket, något man aldrig förlåtit honom för, och drog till Inter, en klubb där han var omtyckt och hyllad, men inte ens där passade det och han drog iväg på nytt, något man aldrig förlåtit honom för.

I Barcelona kom han dock ned på jorden igen när man satte honom på bänken och därefter på ett plan ut ur landet. Bra gjort. Den ena klubben efter den andra sveks alltså av Ibrahimovic. Och nu så sviker han alla sina unga fans. Bedrövligt.

Stoppa Zlatan från att få fler guldbollar!

Tydligen så ämnar man ånyo ge överskattade superegoprimadonnan Zlatan Ibrahimovic ännu en guldboll, eftersom man inte törs annat.

Kanske är rosengårdarnen tekniskt bra på många vis. Men Torbjörn Nilsson, som tveklöst var landets största artist under 10 års tid, fick trots detta bara en guldboll. Nilsson var förresten en tusen gånger bättre fotbollsspelare än Ibrahimovic någosnin kommer att bli, speciellt nu när karriären går åt fel håll för skåningen.

Nilsson var dessutom älskad av alla då han var och är en hedersman. Ibrahimovic är en synnerligen otrevlig filur. Bara igår så hånade han öppet Inter-supportrarna efter att ha gjort 1-0 på straff. Dåligt stil och osporstligt. Han borde för övrigt aldrig slagit straffen, men han ville väl sätta dit sin gamla klubb.

Annat var det när Henrik Larsson gjorde comeback mot Celtic i Barcelonas färger och gjorde mål mot sitt gamla lag. Inget jubel och inga glädjeyttringar kom från Henke. Han visade där sin storhet som person och hedersman. Detta mål fick stor uppmärksamhet i öriket och vann honom evig respekt.

Ibrahimovic har genom att spela för Milan och nu öppet visa sin glädje över att måla på sin gamla klubb gjort bort sig för alltid. När karriären är över så tvivlar jag på att han kommer att vara välkommen hos någon av sina forna klubbar. Om jag var ett Inter eller Juve-fan så hade då inte jag velat se honom igen.

Nej, Ibrahimovic är falsk som synden och sättet han hållt hov inför pressen när det handlat om landslaget är minst sagt bedrövlig. Och det sätt som han vägrade att spela i Blågult efter förra höstens fiaskoavslutning är anledning nog att stoppa honom från att få vinna guldbollen ännu en gång.

Fyra vinster är mer än nog, och nu är det dags att någon annan svensk landslagsman tilldelas priset, för annars kan det lika gärna läggas ner. 

Varför inte ge priset till Andreas Isaksson (för sitt utmärkta osjälviska arbete i målet vårt år ut och år in) eller Anders Svensson (för lång och trogen tjänst) eller Sebastian Larsson eller Ola Toivonen eller till vem som helst utom Ibrahimovic – för honom är vi nu alla ofantligt mäkta trötta på.

Söderling vann i Paris

Bra gjort av vår svenske tennishjälte Robin Söderling att ge svarte fransosen Gael Monfils en tennislektion som heter duga. Med 6-1, 7-6 avexpedierades den chanslöse finalmotståndaren. Söderling var helt enkelt för bra och för stark och för kool.

Robin fick en kalasstart och var alltså helt makalöst bra. Han hade uppenbarligen vaknat på rätt sida idag, och att det var en som vi i förväg visste bra dag för honom gjorde ju inte saken sämre. Själv tippade jag på en snabb historia i två set, och som vanlig stämde tipset rätt så bra.

I andra set så kom dock Monfils igen och lyckades få till ett tiebreak. Men väl där så visade Robin en hel tennisvärld vem som är bäst när det verkligen gäller, när han tog hem tiebreaket med smått sanslösa 7-1!

Robin Söderling föll omkull på rygg så fort som matchbollen vunnits. Så mycket betydde denna mastersseger för honom. Robin blir nu ny världsfyra dessutom, något som gör honom till en hyperfarlig utmanare om samtliga nästa års grandslam-titlar. Inget snack om det.

Faktum är att jag redan nu tippar att Robin tar hem en slam nästa år – om inget oförutsett inträffar, vill säga.

Men vi får ändå nu sansa oss en smula, för segern idag i Paris var en billig sådan. Med det menar jag att den vanns av Robin, utan att han behövde möta någon av de sex bästa spelarna på rankingen! Jag tror dock att han klått dem alla ändå i den storform han nu befinner sig, möjligen med undantag av Fed, som alltid verkar få Robin ur balans på något mystiskt vis.

Riktigt hur bra Robin är får vi först veta om en vecka i London. Som det ser ut nu efter dagens finalseger, så tillhör vår man de tre bästa i startfältet, tillsammans med Rafa och Fed. Med lite tur och rätt coaching från Magnus Normans sida så väntar tveklöst en finalmatch på Robin, för nu har vuxit ännu ett snäpp som spelare och person. Han vet nu att han är ”the real deal”.

Personligen så anser jag dock att Robins största triumf hittils INTE var dagens finalseger, utan segern i Båstad förra året. Bara för att en turnering är värd 1000 poäng (Paris) och en annan bara värd 250 (Båstad) så betyder inte det att den mindre värda turneringen är mindre värd. Båstad är en av touren äldsta och bästa turneringar, väl värd all respekt.

Hursom helst så har Robin nu en gång för alla visat för hela tennisvärlden att han är en av världens bästa spelare och nu definitivt befinner sig i topp fem för att stanna.

Själv tror jag han nu snart blir ny världstvåa – ett hyfsat Masters och en kvartsfinal eller bättre i Melbourne (Robin ålte ju ut i runda ett förra året och kommer nu att ta hem massor med poäng) kan räcka – något som är av stor vikt att bli, eftersom han då hamnar på rätt sida av Rafa i Roland Garros, något som då innebär ny svensk final där nästa juni, något som då kan betyda svensk finallycka. Läs mer om Robins triumf här (DN). Och här (SVD).

Helsingborg vann Svenska Cupen

Igår tog så gamla fina Helsingborg hem Svenska Cupen borta på Söderstadion. Hammarby gjorde sitt bästa men räckte inte hela vägen mot den allsvenska tvåan.

Trist för Bajen, som aldrig vunnit cupen. Men kul för HIF (Helsingborgs HIF) som nu fick lite plåster på såren efter det missade SM-guldet.

HIF (Stockholms HIF) får komma igen ett annat år, men först handlar det väl om att försöka ta sig tillbaka till det allsvenska finrummet.

Man höll dock nollan ända in i matchens slutskede, men när målet slutligen kom (genom Rasmus Jönsson i 80:e minuten) så var slaget förlorat. Läs mer här (SR). och här (SVT) och här (HD) med fint bildspel.

HIF (Helsingborgs HIF) tog nu sin fjärde inteckning i Svenska Cupen (1941, 1998, 2006, 2010). HIF (Stockholms HIF) får nu ta nya tag och inte ge upp, för en vacker dag (som senast om en tio år, tippar jag) så vinner man den så hett eftertraktade cupen.  

I övrigt om själva matchen kan man notera publiksiffran på 12 357 – en siffra som man nästan måste ge underkänt. Exakt vad man måste hitta på för att göra cupen till en folkfest är något de lärda alltjämt tvistar om.

Personligen så tror jag att man borde ha finalen någon gång i maj-juni, när vädret är som bäst och ingen ishockey spelas. Har tidigare föreslagit att spela finalen på Nya Ullevi under Gothia Cup-veckan och låta alla deltagare få fri entré. Då hade finalen spelats inför 40000 pers hver gang.

Söderling till final

Trots att det var en ”varannandag” så lyckades till slut Robin Söderling, efter en väldans massa hårt arbete och besvär besegra franska hemmahoppet Michael Llodra med 2-1 i set: 6-7, 7-5, 7-6.

Nära tre timmars spel tog det och ett par räddade matchbollar innan Robin kunde ta hem segern.

Själv trodde jag det var kört när även andra set såg ut att gå mot tiebreak, men då bröt plötsligt Robin till sig ett game och kunde sedan rida ut stormen.

I detta läge var jag istället övertygad om ett snabbt svenskt avgörande i set tre, och Robin gick omedelbart upp i 2-0 ledning och verkade sedan lekande lätt vara på väg att ro hem segern.

Men Llodra kom igen och bröt tillbaka, och vi fick då en rafflande avslutning, där Robin mot slutet såg mer eller mindre färdig ut, men genom att bita ihop och hålla nerverna under kontroll så räddades som redan sagt flera matchbollar. Otroligt imponerande.

Lika uselt som Robin spelade i första tiebreaket (som han förlorade med 0-7, något som är en bedrift i sig) gick så klart inte att göra. Och tack vare detta så spelar nu Robin sin första final i en masterstävling imorgon. Fantastiskt.

Och då morgondagen inte är en ”varannadag” så ser det nu oförskämt bra ut för vår man, oavsett vem han fåt möta.

Mitt tips är att han vinner klart i två raka set: 6-4, 6-2. Läs mer här (DN).

***Up-date***

Följde precis upplösningen i matchen Fed-Monfils, och det blev som jag befarade att den franske pajasen knep segern i tredje sets tiebreak, efter att Fed sjabblat bort två matchbollar! Inte kul! Hoppades på Fed då jag ville se Robin spöa honom imorgon. Nu med en fransk pajas som finalmotståndare så blir inte segerns sötma lika söt för vår man. Ett orosmoln som nu ligger över finalen är att Robin kanske inte kommer att vara lika laddad som han hade varit om Fed stod för motståndet. Att Robin krossade den franske pajasen bara härom veckan är säkert inte heller särskilt bra. Vi får nu hoppas att Magnus håller sin adept lugn och fin och koncentrerad, för då blir det svensk finalglädje imorgon, speciellt som imorgon är en annan dag (och inte en varannan sådan), dvs en dag när Robin är på topp, något vi nu för övrigt har vetenskapliga bevis på:-)

Robin tog revansch på Roddick

Efter två raka förluster till den amerikanske servekanonen, Andy Roddick, båda i år i masterssammanhang, så tog idag Robin Söderling en härlig revansch. Med 7-5, 6-4 så bärgades segern till Sverige. Matchen varade en och en halv timme!

Roddick servade stundtals riktigt bra och levererade 15 serve-ess. Men trots det så var Robin ofta med och nosade i amerikanens servegames. Två viktiga breaks såg till att vi slapp tiebreaklotteri, och detta var oerhört starkt av Robin att fixa till,

Själv hade jag räknat med en tuff historia idag, som Robin dock i slutändan skulle vinna, kanske först efter tre set. Dagens prestation var inget annat än suverän.

Inget kan nu stoppa Robin från att spela final på söndag, inte ens det faktum att han imorgon som en varannandagsspelare har en mindre bra dag än den han hade idag. Detta beror på att Novak Djokovic inte står för motståndet. Tack och lov.

Llodra eller Davydenko kommer Robin att sopa banan med. Inget snack om det. För nu är grabben i storform.

De två semifinalförlusterna i våras i masterssammanhang (till Roddick resp. Berdych) bör han nu dra sig till minnes för att på så vis inhämta den skärpa som behövs för att vinna semin i övertygande stil.

Noterade förresten att Llodra har 2-0 i inbördes mot Robin, något jag tolkar positivt, för risken för underskattning finns då inte. Mot Davydenko står det 7-4 i svensk favör. Båda dessa moståndare blir farliga, men en vaken Robin vinner komfortabelt i två raka. Troligen med 6-3, 6-4!

Allt nu definitivt upplagt för Söderling i Paris

Nu efter den Söderlingska segern mot Stanislas Wawrinka och den överraskande förlusten för Novak Djokovic mot Michael Llodra så ser det oförskämt bra med svenska ögon sett. Allt är nu upplagt för finalspel för Robin, speciellt som han har turen att möta Roddick i kvartsfinal på en sk ”varannandag”, dvs en dag när vår man är på topp.

Idag var inte Robin på topp, och han höll så när på att åka dit redan i första set mot Stan. Men när man började inse att första set skulle gå till Wawrinka så tog sig Robin till allmän förvåning i kragen och fixade till ett break, och när man i det strax därpå efterföljande tiebreaket började inse att Wawrinka var på väg att ta hem setet så tog sig Robin på nytt i kragen och vann fem raka bollar! Starkt gjort.

Och allt detta gjorde han på en sk ”dålig dag”, en dag som inte var en dag när han spelade på topp.

Wawrinka hade inte så mycket att hämta i set nummer två, så Robin tog därför hem det med 6-3.

Det lutar alltså åt final nu för Robin. Kan inte se honom åka dit mot Roddick, då han fått smörj av honom de två senaste gångerna – i två tuffa tresetare i år. Det står 2-2 i inbördes möten. Det är mao nu dags för Robin att visa att han är världsfemma! Inga ursäkter accepteras.

Magnus Norman får nu se till att Robin vaknar på rätt sida imorgon inför mötet med Roddick. Tror inte amerikanen blir söderlingad. Han är alltför bra servare för det. Jag befarar istället att det kan gå till tiebreak – kanske tre stycken?

Det är därför en klok strategi att ta det lite piano inledningsvis i Roddicks servegame, så Robin inte åker dit i sitt eget dito. Tillfälle kommer att ges till huggande som kobra längre fram i inledningssetet. Troligen behöver Robin vinna detta inledningsset. Mitt tips är dock 4-6, 7-6, 6-3 till Robin.

Bajen forever

Tydligen så ska man nu efter allt snack genom åren om saken öppna den fula SM-pokalen, den sk Lennart Johanssons pokal, för att en gång för alla ta reda på om den verkligen är tillägnad ”Bajen”, dvs Hammarby IF.

Själv kan jag inte förstå vad det skulle spela för roll om det står ”Bajen forever” inristat på insidan eller inte. Pokalen är lika ful för det.

Och att pokalen är uppkallad efter Lennart Johansson gör det hela inte bättre, för vad har han uträttat som förtjänar att SM-pokalen ska bära hans fula namn? Svar: ingenting! Det är riktigt sjukt att hans namn står på SM-pokalen (se bilden).

Pokalen borde naturligtvis blivit uppkallad efter Gunnar Gren, vår störste fotbollsspelare genom tiderna; och på samma vis borde Nygamla Ullevi blivit uppkallat efter hemstadens store fotbollsson, en son som sedan många år tillbaka står staty utanför just nämnda arena i Götet.

Mitt förslag är nu att vi skrotar Lennart Johanssons pokal och döper om den efter en person som förtjänar att bli hedrad för tid och evighet, dvs Gunnar Gren, istället för att låta den bära namnet på en person som redan idag är mer eller mindre bortglömd, dvs en gammal fotbollspamp som inget gott gjorde för svensk fotboll, snarare tvärtom.

Simon söderlingad!

Precis som väntat så blev franske fransosen Gilles Simon, en fransman från Frankrike, inget annat än en liten munsbit för Robin Söderling, något överraskande för vissa då den inbördes statistiken var 3-2 till Sverige, något som indikerar två jämbördiga spelare.

I första set hängde i vilket fall som helst fransosaren med rätt så bra, men i andra (och sista) set så gick det sämre för honom. För där blev Simon nollad som den nolla han var i kväll.

Summasummarum: Gilles Simon blev söderlingad!

6-4, 6-0 till Robin är ett riktigt härligt styrkebesked, och vi får nu hoppas han fortsätter på den inslagda vägen imorgon och söderlingar allt motstånd även där.

Dagens match, som bara tog lite drygt en timme att spela, fick ett sensationellt slut, och för hemmaspelaren ett genant sådant: för ingen spelare vill bli avklädd på sådant vis inför sina egna supportar.

Det ser mao bra ut för Robin framöver, och jag tror nu benhårt på semifinal-uppgörelse mot Novak Djokovic, och får Robin till det där servemässigt så blir det en kort historia som får som slutresultat en svensk spelare i final.

Men vi vet alla att det inte är så stor risk att veckans tennistävling får sådant fint slut, beroende på Söderlings i förväg oförutsägbara sinnestillstånd. Är han inte helt på G mentalt, dvs om han inte känner sig lugn och fin under matchen, så kommer det gå åt pipan.

Har även börjat fundera på om Robin är en varannandag-spelare, dvs en spelare som behöver en vilodag mellan varje match, inte för att vila kroppen, utan för att vila knoppen; och kanske är detta orsaken till att det så ofta går åt skogen i de vanliga ATP-tävlingarna och deras lunk, medan det går över förväntan när det handlar om slams, eftersom man där spelar varannan dag?

Kan det vara som så att Robins psyke behöver en dag extra för att bli helt återställt till nästa sammandrabbning på tennisbanan? Kan detta vara gåtans lösning? Inte alls omöjligt.

Är Uefa en mafioso-organisation?

Ja, det kan man med rätta fråga sig efter att man nu ska förbjuda våra svenska fotbollsklubbar från att spela sina matcher samtidigt som Uefa spelar sina Europa-matcher. Problemet är som vi säkert inser att man inte vill att svenskar ska gå på fotboll och titta på de egna lagen, när man kan sitta hemma i soffan och titta på Champions League och Europa League.

Vi har redan fått hela fotbollssäsongen förstörd av Uefa och Fifa när de tvingade oss att påbörja Allsvenskan en månad tidigare än vanligt, dvs mitt i smällkalla vintern, för att på så vis få rum med våra matcher innan det två månader långa sommaruppehållet vi var tvungna att ta för att inte våra inhemska matcher skulle kollidera med Fotbolls-VM i Sydafrika – ett VM där vi inte ens var med!

Detta är inget annat än mafiosofasoner, och något måste nu göras. 

SvFF är antagligen inte kapabla att ta upp kampen mot Fifa och Uefa. Troligen behöver regeringen nu ta tag i saken och sätta dessa utländska mafiosos på plats – innan de förstör vår fotboll totalt!

Vi behöver nu göra följande: Lämna Uefa och Fifa och därefter stoppa alla försök att göra om våra klubblag till företag som kan köpas och säljas på Stockholmsbörsen som man köper och säljer allt annat.

Våra klubbar och föreningar måste förbli klubbar och föreningar som inte ägs av någon. Amatörismen måste dessutom återinföras, inte bara inom fotbollen, utan inom samtliga sporter. Annars så kommer hela Sverige och kanske hela världen att gå under. Läs mer här (SVT).

Allt upplagt för Söderling i Paris

Ja, efter att ha kollat upp lottningen i Paris Masters-turnering, så kan jag lugnt hävda att allt på nytt är upplagt för Robin Söderling att göra väl ifrån sig.

Allt annat än en semifinal mot Djokovic måste anses vara ett misslyckande. Visserligen är alla matcher svåra matcher på den här nivån, men som världsfemma så måste man alltid sikta mot semifinal i masterssammanhang, för annars har man inget i topp-fem att göra.

Söderling ska mao vinna över Simon/Golubev, Wawrinka/Ljubic och vem den nu blir i kvartsfinalen innan han stöter på patrull i semifinalen mot Djokovic.

Dessa storturnerningar är alltför viktiga för att sjabblas bort, inte minst pga alla billiga poäng man får. Skulle det gå mindre bra i slamsen nästa år för Robin så är det bra att ha samlat ihop så många som möjligt av dessa billiga poäng som möjligt.

Att jag kallar poängen billiga hänger ihop med att det inte är svårare att vinna ett par matcher i masterssammanhang än det är annars.

För spelare som Nadal, som lämnat återbud pga skada (som det påstås), så spelar det såklart ingen roll hur det går i Paris och andra mindre värda tävlingar, eftersom han har så himla många poäng ändå.

Vad gäller Rafa så tror jag att han inte är så skadad som han vill göra sken av. Han har tydligen lite ont i ena axeln! Vad det handlar om är nog istället att han tänker satsta allt på att vinna den enda titel han saknar … Masters.

Att han dessutom gjorde brakfiasko där förra året är en annan anledning till att han har för avsikt att ta hem mästerskapet.

Robin har nu, med Rafa borta (de hade troligen mötts i kvartsfinal), en finfin chans att lyckas bra i Paris. Låt oss hoppas han tar vara på denna chans.

Allt Robin behöver göra är att : koncentrera sig på sina egna servar, och sedan hugga som en kobra i motståndarens servegames – om, och endast om, tillfälle till kobralikt huggande i motståndarens servegames infinner sig.

Svårare än så är det inte. Lyssna och lär!

Är Malmö FF för bra?

Ralf Edström menade igår att Malmö nu är såpass bra att man kommer att spela Champions League nästa år. Så bra är Malmö. Kanske är man nu för bra för svensk fotboll?

Det sista vi vill se är att MFF nu vinner SM-Guld fyra-fem gånger på raken, inte bra för Allsvenskan.

MFF:s brahet beror på att man är ensamma herrar på täppan i Malmö, och detta måste nu åtgärdas. Malmö är en för stor stad för att enbart ha ett topplag i fotboll.

Titta på Göteborg som stadigt har minst två, men ofta tre eller tom fyra klubbar i högsta serien. Bara de senaste tio åren har fem olika Göteborgs-lag spelat allsvenskt, något inte ens Stockholm lyckats med.

I fotbollshistorien så har åtskilliga andra Göteborgs-lag spelat allsvenskt och tom vunnit SM, som nu bortglömda Fässberg (som dock kommer från Mölndal, som dock av alla göteborgare räknas till Göteborg).

Även Gårda var på sin tid med och slogs om SM-guld. Och gamla fina polkagrisarna, GFF, var ytterst nära att bli svenska mästare. Man förlorade dock de SM-finaler man spelade till två andra Götebogs-lag: Örgryte och GIF

I Göteborg så vimlar det mao om duktiga fotbollslag, men i Malmö finns det bara ett … MFF.

Mitt förslag är att vi ger IFK Malmö en hjälpande hand, kanske genom att låta några av MFF:s toppspelare gå dit för att på så vis få upp laget i Allsvenskan så snabbt som möjligt. För med två toppklubbar i Malmö så blir det inte lika lätt för di himmelsblå att dominera på det vis man för tillfället gör.

Vad jag förstår så är alla IFK-supportrar för mitt förslag, och det bör därför genomföras omdelbart.

Man bör vidare redan i skolorna i staden börja lära barnen att supporta IFK, istället för MFF, kanske under speciella IFK Malmö-lektioner ett par gånger i veckan – allt för att bygga upp supportet för laget.

Min vision är att IFK Malmö inom fyra fem år ska vara med och slåss om SM-guldet igen, inför fullsatta läktare precis som MFF gör idag. Att alla spelare i dessa båda lag då inte tjänar ett öre på saken, eftersom alla svenska idrottsmän då är glada amatörer, behöver jag såklart inte tillägga.

IFK Malmö spelade kvartsfinal i Europa Cupen 1960 – som amatörlag! Och med min väl genomtänkta plan så kan laget kanske ta sig hela vägen till slutseger. Men bara om vi nu alla hjälps åt med det viktiga arbetet att bryta ner MFF, innan laget blir ännu bättre.

Örgryte skuldsatta upp över öronen

Örgryte IS har en skatteskuld på 3.5 miljoner kronor som nu måste inbetalas. Varför?

Ja, det kan man fråga sig med rätta. För det finns ingen som helst anledning att betala hutlösa löner till våra fotbollsspelare. Vi vet sedan gammalt att de inte blir bättre när de får betalt, utan sämre.

Hur kunde tex IFK Göteborg gå och vinna UEFA-Cupen två gånger på 80:talet, utan renodlade fotbollsproffs?

Vi vet sedan gammalt att fotbollsspelare behöver ha ett jobb – vid sidan om fotbollen! – för att må bra och kunna utvecklas. Amatörismen måste därför återinföras INNAN alla våra gamla fina fotbollsklubbar går under.

Vi måste dessutom stoppa alla utländska spelare från att spela i Sverige. Bort med alla afrikaner och asiater och alla andra överbetalda utlänningar, för om vi får bort dessa parasiter så kan vi spara en massa pengar till klubbarna. Möjligen kan man göra ett undantag för spelare från de nordiska länderna?

Allsvenskan och alla andra ligor, inom samtliga sporter, måste enbart vara tillgängliga för svenskar och inga andra.

Framgång på plan köps nämligen nu för ett alltför högt pris. Bara igår läste jag att såväl Malmö FF som Helsingborg kommer göra ordentliga förluster i år, trots succé i Allsvenskan och storpublik på matcherna!

MFF kommer göra en mångmiljonförlust, trots att man bara igår vann SM-Guld! Det låter ju inte klokt, men är likafullt alltigenom sant.

SvFF måste nu ta itu med dessa problem omedelbart och INNAN varenda svensk fotbollsklubb går omkull. Men det jag befarar allra mest är att utländska miljardarer snart kan komma att köpa upp en eller ett par storklubbar och därefter förstöra svensk fotboll och vår allsvenska helt och totalt.

Ferrer vann Söderlings titel

Marathonmannen David Ferrer, en man som bara blir bättre ju längre matcherna går, visade igår sin klass när han tog hem segern i Valencia. I finalen besegrade han landsmannen Marcel Granollers, även han en skicklig spelare.

Kul för Ferrer och extra kul för honom att få vinna på hemmaplan, något Robin Söderling förresten bara lyckats med en enda gång, trots två svenska ATP-turneringar varje år och hans snart 10 år på touren. Svagt.

I Basel gick samtidigt en viss man från Schweizien och vann sin hemmaturnering. Fed besegrade där Novak Djokovic i en tresetare. Starkt gjort av den nu snart 30 årige gamle tennisfiluren. Men frågan är om orken räcker till när det drar ihop sig till allvar, dvs grandslams.

Naturligtvis inte. Benen är nu alltför trötta. Mot Nadal är Fed nuförtiden totalt chanslös, och jag tippar redan nu att han aldrig mer tar hem ett set mot spanjoren.

Förhoppningsvis får vi se en match de två emellan i Masters.

Malmö FF vann SM-Guld

Den framtill sista omgången hyperspännande avslutningen på årets allsvenska blev inte lika hyperspännade in i det sista, för redan tidigt så såg Malmö FF till att ta ledningen genom Jiloan Hamad mot Mjällby, och när 2-0 målet genom Agon Mehmeti (bilden) kom strax därpå så var det hela klart. Läs mer här (SS). och här (SR).

SM-Guld till di himmelsblå.

Att Helsingborg samtidigt inte kunde få till det mot Kalmar hemma på Olympia gjorde det hela än mer klart. I slutändan så måste vi nu tillstå att Malmö var årets bästa lag och att man vann mästerskapet välförtjänt.

Synd om HIF, men man har trots allt gjort mer än väl ifrån sig i år. Innan säsongstart så räknade ingen med att man skulle vara med och slåss om medaljerna. HIF får komma igen nästa år, men innan dess så lär man ta revansch genom att vinna Svenska Cupen till helgen?

Det troliga är väl nu att MFF kan komma att dominera svensk fotboll de närmaste åren, om man får behålla sina unga talangfulla spelare, vill säga.

Det enda trista i sammanhanget är att inte MFF redan i somras fick bli vår svenska representant i Champions League. Vi behöver nu återgå till hur det var förr om åren och låta lagen som toppar Allsvenskan och spelar bäst under sommaren få representera oss i Europa. För som vi alla inser så hade inte dagens MFF gjort bort sig i Europa.

Söderling bortservad

Ja, så gick det som det brukar för Robin Söderling … åt skogen.

Han servade som en kratta när det gällde som mest mot spanske tennisspecialisten David Ferrer, och då kan man inte vinna. 3-6, 6-3, 3-6 slutade eländet på, och all skuld får vi lägga på Söderling.

Allt var upplagt för honom att vinna denna ATP-500 turnering i Valencia, men tyvärr så orkade han inte, eller så ville han inte (?) spela enligt den av mig på förhand, och till allmänt bifall, upplagda planen: en plan som, om den efterföljts till punkt och pricka, garanterat lett till seger. 

Allt Söderling behövde göra vara att : koncentrera sig på sina egna servegame, för att därefter hugga som en kobra i Ferrers servegames – om, och endast om, lägligt tillfälle till kobralikt huggande i Ferrers servegames hade infunnit sig.

Svårare än så var det inte!

Dåligt gjort av Söderling. Och nu så blir det alltså ingen mer ATP-titel i år för honom. Året har varit en fiasko!

Min fråga kvarstår : ska det behöva vara så himla svårt att serva som en tennisgud i två set i rad när man är en av världens bästa servegudar, något det anses av tennisexperter av rang världen över att Söderling är, dock troligen nu felaktigt?

Frida Svensson: världsmästarinna

Frida Svenssons storstilade VM-triumf i rodd i singelsculler var tydligen en aning oväntad, men där ser man vad hårt arbete och dedikation till sin sport kan leda till. Fridas storsatsning mot OS om två år gav alltså utdelning i form av VM-guld redan i år. Hurra!

Att hon dessutom lyckades vinna på de erkänt svåråkta bakvattnen i Nya Zeeland – med ryggen mot mållinjen hela vägen dessutom! – gjorde ju inte saken sämre. Starkt gjort.

Att först som 29 åring lyckas nå den absoluta världstoppen är makalöst och ett bevis på att man aldrig ska ge upp att kämpa. Att Fridas seger vidare togs genom att besegra den näst intill oslagbara vitryskan Ekaterina Karsten (till vänster i bilden) är ett grandiost styrkebesked.

VM-guldet var mao värt sin vikt i guld. Det hela är en bragd.

Jag kollade precis på de senaste videos man har på SVT om Fridas träning inför VM. Imponerande att se hur hårt och målmedvetet hon tränade. Sicken tös. Läs mer om vår ”nya” världsstjärna här (SVT) och här (DN)

FC United of Manchester

En kul fotbollshistoria utspelade sig i afton borta i Rochdale, England, när nybildade Manchester-klubben FC United of Manchester (en klubb bildad av missnöjda Manchester United supportrar för fem år sedan och nu spelar i ) gjorde FA-cup debut.

Och vilken debut det blev. Man tog ledningen med 2-0 efter superbra spel och två kanonmål, varefter segern såg ut att vara bärgad; men div 3 laget Rochdale visade sedan sin klass genom att utjämna på två fasta situationer, och 2-2 såg ut att bli slutresultatet.

Men när bara sekunder återstod av förlängningens fyra minuter så lyckades en FC United-spelare kämpa till sig bollen, dock genom en hel del mindre schysst spel mot Rochdales målvakt, och därefter rulla den in i målet.

Matchen var över, och den lilla klubben med det stora supportet hade vunnit en nu redan klassisk seger. Stort tumult utbröt när överlyckliga United-supportrar stormade planen i tusental. Rochdalespelarna och anhängare var mindre upprymda då de ansåg sig ha blivit utsatta för fuskspel, något som tyvärr var korrekt.

Men hur det än är med den saken så var det en oerhört underhållande och välspelad match, och en tillställning som förde tankarna tillbaka till hur det brukade vara förr om åren i England vad gäller fotboll och atmosfär.

Själv följer jag inte längre fotbollen i öriket, då man redan innan säsongen börjar vet att endast två eller kanske tre lag kan vinna. Annat var det förr när alla lag innan säsongstarten faktiskt hade chansen att ta hem mästerskapet, ungefär som det är i Sverige idag.

Aftonens match mellan Rochdale och FC United i dimman på den gamla och lilla arenan (lite drygt 7000 fick plats, och det var naturligtvis fullsatt) var en påminnelse till alla fotbollsfans om hur kass dagens fotboll är och hur mycket bättre den blir när inte pengar och utländska miljardärer tar över och lägger sina stora näsor i blöt.

Faktum är att aftonens match i Rochdale var en av de bästa matcher jag sett utspelad på engelsk mark på många år. Det var en riktig kämpamatch, utan divafasoner och annat skit som vi annars är vana vid.

Amatörismen måste nu återinföras på alla plan och inom alla idrotter. Samtliga spelare i FC United är, vad jag förstår, vanliga hederliga knegare och tränar bara två gånger i veckan! Vi vet nu att det verkligen var bättre förr.

Söderlingsk superseger över Monfils

Precis som jag förutsåg så sopade Robin Söderling banan med franske uppstickaren Gael Monfils – f.ö. blott andra mötet de två emellan och första sedan 2005, även då svensk seger.

På blott 54 minuter mosades den svarte fransosen med clownfasonerna med 6-3, 6-2 eller var det 6-2, 6-3? Men vem bryr sig? Inte jag. För seger var allt vi alla hoppades på.

Monfils anses i vissa kretsar vara en blivande världsetta! – något jag själv hört BBC:s sk tennisexperter med Sue Barker i spetsen hävda. Totalt skrattretande, anser jag. Monfils är en pajas.

Saken är nu den här att Robin nu har allt i sina egna händer nu. Hans sjätte ATP-seger är nu mer eller mindre nu bärgad nu … om han nu inte ställer till det nu för sig själv igen nu.

En superservande Söderling sopar garanterat banan på nytt i nästa match … om han håller sig vaken i en timme, vill säga, mot totalfarlige David Ferrer, som jag utgår vinner sin kvartsfinal mot Potito ”the Potato” Starace. Vi minns alla hur nära det var att gå totalt åt skogen i Wimbledon när Robin somnade in mot spanjoren, och pga det höll på att åka ut med dunder och brak på ett bedrövligt vis.

Tack och lov gick det vägen för Sverige den gången, men lika mycket tur lär inte Robin ha igen. Ferrer är en första klassens förstklassig spelare, och en evighetsmaskin. Robin måste nu serva på topp i två set, för annars blir det ett supernervigt set nummer tre som kan komma att gå åt skogen.

Mitt förslag är att Robin enbart koncentrerar sig på sina egna servar, men hugger som en kobra om tillfälle ges i Ferrers servegames. Först då kommer han spela final mot Granollers, som jag tror tar sig dit, på söndag.

Fast skulle Ferrer mot alla odds åka dit mot Potatoman Starace så är Robins semifinal match en sk ”walk in the park”.

Allt upplagt för Robin i Valencia

Efter Andy Murrays förlust i Valencia (till Monaco) så är nu allt upplagt för Robin Söderling att ta hem slutsegern i Valencia.

Tre matcher återstår visserligen, men om Robin servar som den servegud han är (när han är på rätt humör, dvs alltför sällan) så lär ingen kunna stoppa honom från upplevandet av slutsegersötma nere i Spanskien.

De tre återstående ”offren” (i tur och ordning): Monfils (en clown som man inte ska ta på allvar, ska servas av banan, seger med 2-0), Ferrer (en järnman som aldrig ger sig, ska dock servas av banan, seger med 2-0, eller möjligen 2-1), Davydenko/Simon/Granollers (lättaste offret av de tre, ska servas av banan, seger med 2-0).

Summasummarum: svensk slutseger i Valencia genom Robin Söderling – en perfekt uppladdning inför Masters i London mao; och vem vet, kanske blir det svensk slutseger genom Robin Söderling även där?

Mitt tips är dock alltjämt: Rafael Nadal.

Lindahl för dålig för Göteborg

Landslagsmålvakten Hedvig Lindahl fick som bekant inte fortsätta i Göteborg för att hon var för dålig!, något man öppet erkände. Lindahl är dock bra nog att vakta landslagsmålet.

Att det handlade om pengar är ingen hemlighet, men att man öppet förklarade saken med att Lindahl var för dålig är inget annat än oförskämt.

Kanske borde Lindahl kontaktat advokat för få upprättelse och en ursäkt från Göteborg, eftersom hon bevisligen, som landslagsmålvakt, inte kan vara för dålig för Göteborgsklubben och Torbjörn Nilsson.

Nu har i alla fall Lindahl fått ett nytt kontrakt med en annan klubb, Kristianstad, där man uppskattar hennes talang och värdesätter hennes medverkan.

Kristianstad är för övrigt en fin liten stad med vackra torg och parker och fin shopping som dessutom innehar en av landets vackraste kyrkor, Heliga Trefaldighetskyrkan, ett konstverk vars skönhet måste ses för att kunna förstås (Nordens finaste kyrka av sitt slag); och Hedvig kommer garanterat trivas bättre där är än i smutsiga och trista storstaden Göteborg.

Malmö mot mästerskapet?

4-0 borta mot BP är siffror som imponerar, men kan det hålla hela långa vägen in till sista slutsignalen för Malmö FF?

Mjällby blir inte att leka med och allt talar nu för att den givna segern för di himelsblå inte blir så himla lätt att knipa. De skånska nerverna kan på nytt fälla avgörandet för MFF i ett avgörande ögonblick. Vi minns alla ännu hur man förlorade mot Nottingham 1979, och kanske är en ny neslig förlust nu vad som väntar sydskåningarna?

För Helsingborg ser det en aning ljusare ut då all press ligger på Malmö. Visserligen så behöver det norvästskånska laget vinna sin match, men lika nervösa behöver man inte vara då man i praktiken redan förlorat guldet har.

Alla minns än idag hur ett annat, men mycket äldre (och bättre?) Malmö-lag, IFK Malmö, ”bara” behövde knipa en enda liten poäng i sin sista hemmamatch för att få spela allsvenskt året därpå.

Men inför dryga 20000 pers så förlorade IFK Malmö med 1-0 mot Gais (Sten Pålsson på straff), som då själva var klara för Allsvenskan och tom började fira för fullt på planen … ända tills man i högtalarna fick höra att Örgryte ännu spelade-på hemma på Ullevi mot Grimsås – en match som öisarna behövde vinna för att kunna ta steget upp.

Ställningen var dock 2-2 och allt tycktes vara klart för Gais, när Öis fick straff när matchen i princip var slut – en straff Stig-Olof Berg inte gjorde något misstag på. 2-2 förbyttes mot 3-2 och allsvenskt kontrakt och fem år senare … SM-guld! Tänk så det kan gå.

Gais åkte därefter ner i div 3, och vad som hände med IFK Malmö är det ingen som längre vet (tydligen spelar man nu i div 5!)? Snacka om att vara nära, men ändå längre borta än man ens kan föreställa sig.

Jag har ibland undrat vad som hade hänt om IFK Malmö hade lyckats hålla nollan den där gången 1980, något man lyckades med ända in i matchens sista minuter, för det var allt som behövdes för att nå Allsvenskan? Kanske hade man etablerat sig som ett allsvenskt storlag och hängt med där ända tills idag? Läs mer om 1980 års upplösning av Södertvåan här.

Ska Malmö FF misslyckas lika kapitalt som gamla fina IFK Malmö gjorde för 30 år sedan? Risken finns. Mitt tips: Helsingborg vinner SM. Läs mer om gårdagens match här (SR).

Helsingborg mot SM-guld?

Helsingborg gjorde igår sitt för att hålla pressen kvar på Malmö FF i kampen om SM-guldet. En solklar seger bortatogs i Halmstad. 4-2 slutade matchen. Ett sensationellt resultat, inte minst beroende på att HIF endast tagit hem en (1) seger där tidigare på över femtio år (50)!

Allt är nu upplagt för HIF att vinna SM-guld, men tyvärr så har man inte avgörandet i egna händer.

Tre matcher återstår: BP-MFF (idag), och i sista omgången spelar HIF mot Kalmar samt MFF mot Mjällby.

Det ser ut som om båda topplagen kommer att sluta på samma poäng (67) och att MFF vinner på bättre målskillnad. Men jag har en känsla av att Malmö kan tappa poäng mot Mjällby, och kanske även redan idag uppe i Stockholm, för man kan inte vinna hur många matcher som helst på raken. Allsvenskan funkar nämligen inte så.

Vi kan mao redan idag börja gratulera Helsingborg till SM-guldet, för Kalmar blir inget problem för dem, speciellt inte nu när Rasmus Jönsson, tvåmålsskytt igår, börjat vräka in mål.

Mitt tips är sålunda att HIF slutar på 67 poäng och Malmö på 65. Läs mer om HIF:s seger här (SR). Och här (HD).

Påtal om Jönsson (fint gammalt skånskt namn) så är det väl nu dags för honom att ta plats längst fram i Blågults anfall som ersättare för Ibrahimovic som nu tappat skärpan totalt när det gäller målskyttet – hans missar mot Juventus var spektakulära.

Ibrahimovic missade två frilägen bara någon meter från målet, något som gav Juve segern. Han sköt dessutom ett skott i stolpen, istället för i mål! Varför? Vad fick han ut av det? Skandalöst. Ibrahimovic är mao slut som toppfotbollsspelare.

Jag och alla andra svenska fotbollsfans vill nu se Jönsson, Berg och Toivonen längst fram mot Tyskland, för om vi kör på med Ibrahimovic och alla hans missar så blir 0-4 i baken. Garanterat!

Mitt tips är alltså 0-4 och att Klose gör två mål – om Ibrahimovic spelar! Om Jönsson spelar så tror jag på svensk seger med 2-0 och att det blir två svenska mål av honom.

Federer är INTE bäst genom tiderna!

Många verkar alltjämt tro att Roger Federer är den bäste som någonsin satt sin fot på en tennisbana, något det inte finns det minsta bevis för. Att schweizienmannen är en av de tio bästa under den öppna tiden, åtminstone vad gäller gräs och hardcourt är troligen sant – men bäst genom tiderna?

Naturligtvis inte, speciellt som han aldrig riktigt övertygat på grus, något vår egen Robin Söderling bekräftade i våras.

Hur kan Federer vara bäst genom tiderna när han inte ens kan besegra Rafael Nadal? Rafa har, på alla underlag, 14-7 i inbördes möten. I slamsammanhang har han förkrossande 6-2!

T.o.m. buttre skotten Andy Murray har plusstatistik på schweizienmannen: 8-5! Och jag tippar redan nu att Murray kommer att slå ut Fed i alla kommande slammöten.

Alla som räknar slamsegrar – Fed har 16 (flera turligt vunna) – begår misstaget att räkna med Australien-segrarna. Om vi tex ska jämföra Fed med Borg så måste man räkna bort Feds segrar ”down under”, något som då bara ger honom 12 slams som 28 åring.

Borg hade som 25 åring 11 slams, utan att spela i Melbourne! Borg var alltså bättre än Fed.

Alla som kan sin tennishistoria känner till att en inofficiell spelarblockad av turneringen pågick under hela Borgs karriär, något som berodde på att man, AO:s ledning, envisades med att hålla mästerskapet i december, veckorna innan jul, dvs när alla spelarna ville vara lediga! Först 1987 gick man tillbaka till det gamla systemet med att ha AO i januari!

Hade Borg åkt till Australien, en turnering som framtill 1983 spelades på gräs, så hade han naturligtvis vunnit där hver gang, inte minst pga att han hade haft hela Australien med sig som support – för alla älskar svenskar där. Att räkna slams är mao inte sättet att avgöra vem som är bäst, yttre omständigheter behöver tas med.

Många verkar även säga att Fed spelar vackrare än alla andra, men det resonemanget håller naturligtvis inte. För hur avgör man vad som vackrast är?

Själv tycker jag, och många med mig, att Rafa inte bara spelar mer vackert än Fed, utan även långt mer sevärt. Med Rafa så är så gott som varje boll sevärd.

Men med Fed så handlar det mest om billiga servepoäng, ofta vid tiebreak, och vägen dit är ofta bara en enda lång transportsträcka där han vilar upp sig – dvs allt annat än vackert.

Vill Fed bli ihågkommen som den bäste genom tiderna så får han bevisa saken: allt han behöver göra är att spela skjortan av Rafa och alla andra under nästa år och ta hem åtminstone två slam, helst tre. Krossar han Rafa i Paris så är det ett extra plus.

Men vi vet alla att det inte kommer att ske, för Fed – som tydligen är bäst genom tiderna! – är inte ens bäst idag. Frågan är om han ens är näst bäst? eller tredjen bäst? eller fjärden bäst?

Svensk boxerska nästan ihjälslagen av norska!

Efter mitt förra inlägg, som oxå handlade om damboxning, så blev jag idag tvungen att skriva ett till om samma våldssport. Jag råkade nämligen se en bild på hur svenska boxerskan Mikaela Laurén fick sig en rejäl smäll i ansiktet (på SR:s hemsida) av en norsk boxerska vid namn Cecilia Braekhus.

Matchen fick ett fasansfullt slut när norskan nästan slog ihjäl den överåriga svenskan (hon är snart 35), och om det inte varit för en vaken domare, som bröt i tid, så kunde detta slutat riktigt illa för Laurén.

Att en nästan 40 år gammal kvinna ens befinner sig i en boxningsring är totalt sinnessjukt, och kanske kan man polisanmäla henne för detta tilltag, eller åtminstone få henne undersökt vid närmaste mentalsjukhus, för hon kan ju inte vara riktigt klok i skallen.

Svenskan överlevde, som tur var, men förhoppningsvis så betyder detta nu döden för svensk damboxning.

Alla som är intresserade av vad som hände i gårdagens match borde klicka på länken till VG:s reportage från matchen, för där har man mängder med fina bilder på hur matchen utspelade sig. Svenskan var helt chanslös och lär väl nu sluta med denna fruktansvärda ”sport”.

Visserligen hatar jag när Norge klår Sverige i sportsammanhang, men idag kändes riktigt kul att vår egen ”flicka” förlorade till en ”flicka” från vårt kära grannland, eftersom detta kan leda till att ”sporten” förbjuds här hos oss. Hoppas, för damboxning är totalt okvinnligt…

Grattis, Norge, men nu får även ni börja ta itu med damboxningsproblemet – dvs se till att ”sporten” förbjuds. Damboxning är förresten ett felaktigt namn på ”sporten” – för man kan inte vara en dam och samtidigt vara en boxerska! Läs SVT:s artikel här

Damboxning får mig att vilja kräkas

Såg precis en intervju på SVT:s hemsida med en svensk damboxerska, Frida Wallberg heter hon visst, och tydligen ska hon nu gå en match om något VM-bälte i Stockholm.

Damboxerskan ska alltså gå upp i en boxningsring inför hundratals blodtörstiga åskådare, huvudsakligen män, och där försöka slå ihjäl en annan kvinna, eller åtminstone slå henne såpass hårt i huvudet att hon förlorar medvetandet och ramlar baklänges i golvet med full kraft – först då har den svenska damboxerskan haft en underbar sportupplevelse! Fy Fan!

Det hela är så äckligt att man bara vill kräkas.

Det är illa nog när stora starka karlar, ofta av grobiantyp och hjärndöda sedan födelsen, vill slå varandra blodiga; men varför i hela fridens namn ska kvinnor bete sig lika illa?

Varför vill man föra ner sig själva på grobiannivå?

Varför behöver kvinnor hävda sig gentemot oss män hela tiden?

Varför kan de inte bejaka sin kvinnliga sida och vara nöjda med det?

Vad är det för fel på dessa sk kvinnor?

Varför vill man inte vara kvinnor?

Är det något fel på att vara kvinna i deras ögon?

Jag hatar boxning som pesten och anser att denna sk sport och alla andra likvärdiga sk sporter ska förbjudas – omedelbart!

Att SVT och SR ens rapporterar om saken är totalt hutlöst, och frågan är om man kan polisanmäla dem för detta? För något måste nu göras åt problemet.

Att stoppa karlarna från att slåss är kanske inte så lätt, då många av dem är våldsnjutare sedan unga år, men att förbjuda vårt kvinnfolk från att boxas kan säkert gå om vi alla gemensamt kräver så.

Faktum är att få manliga boxare vill se kvinnor boxas, då man anser boxning vara allt för farligt för den späda kvinnokroppen med ömtåliga bröst och allt det där.

En boxare som öppet uttalat sin avsky för damboxning är den brittiske världsmästaren Amir Khan, och han om någon borde ju veta vad han talar om.

Malmö visade sin klass mot Häcken

Mot alla odds så lyckades igår afton Malmö FF på bortaplan ordna till en storseger mot erkänt svåra hisingelaget BK Häcken.

4-0 i Göteborg gör nu att Allsvenskan är totaloviss, och det verkar som om det hela kommer att avgöras först i sista omgången. Trodde förresten att MFF skulle tappa åtminstone två poäng igår, men tji fick vi alla. De himmelsblå siktar uppenbarligen alltjämt mot skyarna.

All press är nu tillbaka på Helsingborg som måste vinna de två återstående matcherna och helst vinna stort. Och all press är nu tillbaka på Malmö som måste vinna de två återstående matcherna, vilket då garanterar dem guldglädje på bättre målskillnad. Läs mer om matchen här (SR)

I dagsläget ser det således mörkt ut för HIF (Helsingborgs HIF), men man har ju cupen att hoppas på, och guldet där är väl mer eller mindre vikt för dem, även om jag personligen hoppas på HIF (Stockholms HIF), eftersom man aldrig vunnit denna fina gamla cup – trots två tidigare finaler!, vilka då (som vi säkert förstår?) förlorades.

Hammarby (Stockholms HIF) är för övrigt svensk fotbolls stora underpresterare: i över hundra år fick man harva på, innan man slutligen fick belöningen i SM-guld-superglädje 2001!

HIF (Stockholms HIF) spelade och förlorade för övrigt redan 1922 en SM-final (till Gais), och hela 79 långa år till fick man alltså vänta innan guldet äntligen bärgades till Söder – till AIK:s och DIF:s (Stockholms DIF:s) stora förtret.

Alla som minns, minns såklart även SM-finalerna man, Hammarby, dvs HIF (Stockholms HIF), förlorade mot IFK (Göteborgs IFK) 1982. Vi alla hoppas därför på HIF (Stockholms HIF), för det är synd om dem, tycker lilla jag.

Två finaler har HIF (Stockholms HIF) förlorat sedan starten av cupen 1941, och nu när finalen går på självaste Söderstadion, en arena jag för övrigt inte gillar, ogillar hela Globen-komplexet med dess otäcka betong, så får vi alla supporta HIF (Stockholms HIF) och inte HIF (Helsingsborgs HIF).

HIF (Helsingborgs HIF) har redan ett flertal intäckningar på pokalen, så det är mer rättvist att HIF (Stockholms HIF) får vinna denna gång. HIF (Helsingborgs HIF) borde därför ställa upp med ett B-betonat lag mot HIF (Stockholms HIF), anser jag, allt för att underlätta att hemmalaget HIF (Stockholms HIF) får uppleva den sanna guldglädjen.

Vad gäller HIF (Helsingborgs HIF), avslutningsvis, så tror jag att man mycket väl kan komma att kamma noll i år, eller ta hem dubbeln, eller kanske vinner man åtminstone antingen SM-guld eller Svenska Cupen? Tippar på det redan idag:-)

Ikväll fixar Helsingborg hem guldet?

Jag sticker redan nu ut hakan och tippar Häcken-seger över Malmö FF.

Det är totalt ologiskt att hisingelaget ska kunna slå skåningarna, fastän man har hemmaplan, men som vi alla vet så är Allsvenskan världens mest ologiska liga. Häcken är ett lurigt lag, egentligen alltför litet för att få spela i högsta serien, då man inte har något support i hemstaden.

80% hejar på Blåvitt, 17-18 % på Öis och Gais och resten hejar på resten, enligt min kalkyl som jag räknat på hela dagen.

Alla göteborgare räknar nämligen inte Häcken till det egentliga fotbollska finrummet, speciellt som laget är ungt (bildat 1940) och aldrig uträttat något minnesvärt, men detta är något inga hisingsbor verkar ha fattat. Likt ettriga getingar ger man aldrig upp, utan kommer bara igen och igen efter varje nedflyttning. Och i afton tror jag att getingarna slår till igen.

Malmöspelarna kommer på nytt att drabbas av stora självan och falla samman som ett korthus när man inser att man måste vinna och alltså måste besegra dessa ettriga getingar.

Att matchen dessutom spelas efter mörkrets utbrott och utomhus i den kalla hisingeluften gör inte saken bättre. Befarar det kan bli en brakförlust för de himmelsblå om man inte är vakna. Häcken gav som bekant Blåvitt supersmörj på Rambergsvallen härom året, och det var en stjärnsmäll som Tobias Hysén & Co ännu inte hämtat sig från.

Och ikväll är det dags på nytt. Häcken kommer att vara helt hundra på G och tända som aldrig förr. Allt Malmös kvinnfolk vill för övrigt att Häcken ska vinna eftersom man annars befarar att damlagets SM-guld kan komma i skymundan för killarnas. Hur det går för vi höra på Radiosporten om ett par timmar.

Allsvenskan: världens mest spännande fotbollsliga

Ingen liga i världen är lika spännande och rolig att följa som Allsvenskan, något som beror på att ligan i mångt och mycket alltjämt är en amatörliga. Visserligen så är många klubbar nu under kontroll av olika businesskarteller, men då våra klubbar inte kan köpas upp helt och hållet så blir det sporten och supportrarna som vinner, inte ägarna.

Alla svenskar vet dock att IFK Göteborg är den största klubben i landet, och kanske även i hela Norden, men som tur är så har ingen mångmiljardär från Arabien köpt upp laget och gjort ett svenskt Chelsea av det. Fast kanske kommer så en vacker dag att ske?

Det fina med att inte Blåvitt, MFF eller AIK blivit uppköpta och uppblåsta till superlag är att vår allsvenska är superspännande och superintressant varje år. Vi får hoppas att inget ändras på den punkten.

Värsta skräckexemplet på vad som annars kan hända hittar vi i Norge, där lilla Rosenborg härom dagen tog hem sitt 16:e ligaguld på 20 år! Hur kul kan det vara att följa Tippeligan när den är så himla ojämn?

Än värre blir det när man tänker på vad som hände med gamla norska storklubben Lyn (bildad 1896) som gick i konkurs i somras. En över hundra år gammal storklubb finns alltså inte längre, även om en ny version av laget nu spelar i div 6. Det är ungefär som om Djurgården skulle upplösas och försvinna från Allsvenskan.

I Danmark är det nästan lika illa med FC Köpenhamn och det vis man dominerar där.

Detta är medaljens baksida när pengar blandas in i sportverksamhet. Jag gillar därför att Allsvenskan är dålig, ju sämre desto bättre, för då har alla lag en chans. Och inte nog med det, vi får även en superspännande avslutning varje år. Läs mer om de senaste årens minst sagt dramatiska avslutningar här (SR).

Det bästa vis vi kan värna om Allsvenskan och våra fotbollsklubbar är att vi nu lämnar Fifa och Uefa och gör alla klubbar till amatörklubbar.

Fed vann Stockholm Open

Kul tyckte jag det var att Roger Federer tog hem Stockholm Open – första gången på hur många år som helst jag hejat på schweizienmannen. Kul och nyttigt för SO att man nu kan skriva in Fed bland vinnarna, för detta ger turneringen högre status inför framtiden.

SO brukade av hävd ända in på 90 talet locka till sig världens bästa, och när man tittar tillbaka genom åren så återfinns mängder med stora tennisnamn bland vinnarna.

Att man nu överväger att korta ner säsongen, något jag för övrigt anser är bra, gör att det kan bli svårt för SO att överleva, inte minst pga att vi redan har en ATP-turnering i Båstad. Och då vi inte längre är den världsmakt vi en gång var i tennis så har jag länge haft på känn att SO kan komma att läggas ner.

Men kanske kan en flytt till februari, något många verkar gilla, rädda turneringen, åtminstone tills vidare. Problemet man har är att man ligger i slutet av säsongen när tennisintresset är svalt. För mig så borde man ha ett längre break vad gäller sporten from mitten av oktober till början av januari. Att spela mer eller mindre året runt gynnar ingen.

Men hur det än blir med den saken så var det kul att Fed fick ta hem en titel till, en titel jag tror blir hans sista, eftersom orken och viljan inte längre är på topp.

Fed vann i SO sin 64:e titel totalt. Med det är han fyra på listan genom tiderna efter Jimmy Connors, Ivan Lendl och John McEnroe. Mac, som är trea, har 77 titlar och kan då såklart inte hämtas in av Fed.

Intressant i sammanhanget är förresten att Fed först som 29 åring lyckades ta sig förbi Björn Borg i sammandraget. Intressant är vidare att Borg redan som 25 åring hade vunnit 62 titlar.

Han var då som vi förstår en avsevärt mycket bättre tennisspelare än den överskattade schweiziske servespecialisten och primadonnan, och det var tur för mannen från det där lilla löjliga alplandet att han inte föddes 25 år tidigare för då hade Borg sopat banan med honom hver gang.

Trött på Söderling

Trött på Robin Söderling är jag och många med mig nu efter kvällens minst sagt bedrövliga insats av honom mot en mer eller mindre helt okänd tysk tennisspelare i Stockholm Open. 6-7, 1-6 slutade utskåpningen med. Synd om Sveriges tennisvänner, men rätt åt Söderling, för han var helt och fullständigt urusel.

Han borde skämmas över att vara så kass som han är. Att vika ner sig på ett sådant sätt som han gjorde inför sitt hemmasupport är svårsmält, och jag tror nu att han är slut som toppspelare. Vi vet nu att Söderling är världsfemma enbart pga att han tog sig till Parisfinal två år i rad och sedan följde upp det med hyfsade resultat i Wimbledon och US-Open.

Mindre tur i dessa turneringar nästa år innebär en återgång till harvandet bland världens övriga spelare mellan platser 10 till 30 – där han egentligen hör hemma.

Och jag kan inte för ett ögonblick se Söderling vinna ett enda set i Masters-slutspelet, för han är till att börja med totalt chanslös mot Rafa, Fed, Djokovic och Murray; och mot Berdych, Verdasco eller vilka de nu blir har han inte heller något att hämta, eftersom han nuförtiden servar ungefär lika bra som min gamla mormor.

Det är förresten helt sjukt att man som världsfemma kan hamna i 1-5 underläge i ett andra set som man måste vinna i en turnering på hemmaplan när man enligt förståsigpåarna är en av världen bästa servare.

Söderlings problem är därför mentalt, och det verkar nu som om den spelare vi ser på banan är den gamla hopplösa figuren som existerade innan Magnus Norman dök upp på scenen, figuren som ingen kunde bli klokt på och som gjorde mig till en inbiten Rafafantast.

Är dessutom tveksam till Söderlings chanser att vinna en enda turnerning till, då tiden nu håller på att rinna ifrån honom och nya och hungrigare spelare vill fram.

Förlusten i Båstad var inget att säga om eftersom han där förlorade först i finalen mot en av världens fem bästa gruspspelare (Almagro), men dagens förlust redan i andra matchen mot en okänd tysk var skandalös.

Men nu får vi hoppas att Fed tar hem finalen för att på så vis ge lite glamour och glans till SO.

Helsingborg på väg mot SM-guld?

Ja, då tog så slutligen Helsingborg till vara på sista chansen till guld glädje när man borta slog Elfsborg med 2-1 härom dagen. Att enda utmanaren om guldet, Malmö FF, samtidigt åkte på däng på hemma plan var exakt precis vad All-svenskan och alla helsingborgare behövde, för nu är det hela en öppen historia.

Hade MFF vunnit sin match sam-tidigt som HIF förlorat sin, något de flesta på för hand tippade, så hade guldet varit klart. Men nu har HIF fått en sista gyllene chans att ta hem SM, och hela världens alla fotbolls-fans hoppas själv fallet att vi får den ut komsten av årets all-svenska säsong.

Malmö har ju redan vunnit ett SM-tecken i år och borde där för stoppas från att ta hem ett till. Bättre att man ger sig lite extra tid och utrymme till att hedra dam laget än att låta kvinnornas prestation komma i skym undan för herrarnas, något som lär ske om inte Helsingborg nu tar hem guldet.

Tre matcher åter står, och efter senaste om gången så törs då inte jag sia om ut gången. För det kan gå precis hur som helst. Men nog är det kul än då att All-svenskan som vanligt av slutas på ett riktigt spännande vis.

MFF har dock på pappret, tycks det mig, en aning lättare matcher kvar att spela, men då nerver nu kommer att spela en av görande roll fram över, inte minst i sista om gången, så kan man inte under skatta någon motståndare. Kanske kommer MFF:s sju plus mål att fälla av görandet.

Säkert är dock att HIF inte får tappa en endaste poäng till, för då är det god natt.

Segern i Borås var stor, och får en att tro på några av slutande stor dåd av helsingborgarna. Allt Malmö behöver göra är att vinna tre matcher till: Häcken och BP på borta plan och sedan hemma mot Mjällby. Två segrar och en oavgjord lär räcka för de himmelsblå?

Söderling shanghajad av Fed i Shanghai

Noterade precis att Roger Federer besegrat Robin Söderling med 6-1, 6-1 i kvartsfinalen i Masters-turneringen i Shanghai långt, långt borta i mörkaste och mest otillgängliga Kina!

Bedrövligt dåligt av Robin! Urbedrövligt faktiskt.

Det är svårt att se hur en spelare som Robin, som av många anses ha en av världens bästa servar, kan förlora så stort mot en överårig schweizare av ordinär tenniskvalite som alltså sett sina bästa dagar.

Att tappa så gott som vartenda servegame till Fed på det vis Robin precis gjort är totalbedrövligt!

Det är helt bedrövligt dåligt faktiskt, och man undrar nu hur Robin kan ha gått så bra i de senaste årens slams som han gjort. Det hela är ett mysterium.

Att skillnaden mellan att spela tre set gentemot fem set kan vara så stor är svårt att förstå eller förklara, men som vi redan tidigare klargjort så är Robin en femsetsspecialist.

Det är alltså något i hans psyke som gör att han inte riktigt vaknar till förrän det handlar om slams och femsetare.

Robin Söderling är ett mysterium.

Fast förra året i Londons mastersfinalspel så gick det över förväntan, åtminstone inledningsvis, trots att det bara handlade om tresetare.

Detta år, året som nu pågår, så är jag dock inte så positiv till Robins chanser i London: allt annat än tre raka förluster måste ses som en smärre framgång.

Av den anledningen så hoppas vi nu att Robin tar hem Stockholm Open, årets stora mål (tillsammans med Båstad), för annars så får vi nog konstatera att säsongen, trots Paris-framgångarna, varit ett enda stort bedrövligt misslyckande, eftersom vi numera har så högt ställda förväntningar på honom.

Skärpning krävs nu av Robin, för nu (nästa vecka) så är det allvar! Allt annat än slutseger i Stockholm är en katastrof och … bedrövligt! Läs mer om dagens genomklappning här (SVD).

***update***

Läste precis att Fed ska vara med i Stockholm. Skit också! Nu kan vi glömma svensk seger, åtminstone tills nästa år.

Stockholm Open brukar ju alltid, sedan storhetstiden tog slut i alla fall, endast ha skitspelare med, men i år så har man alltså med självaste Fed.

På sätt och vis så hoppas jag faktiskt på schweizienmannen, för nog hade det sett fint ut längre fram i SO:s historia att han står med i listan som en av segrarna av denna en gång i tiden så fina turnerning.

Så jag hejar nog på Fed nu nästa vecka när allt kommer omkring, för den där Söderling är jag nu trött på … igen. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på:-)

Sveriges 10 bästa idrottstjejer: Anja Pärson (2)

Att Anja Pärson är en av våra största svenska idrottstjejer någonsin behöver inte tilläggas. Alla vet om det och vad hon uträttat. Hon är dessutom oerhört omtyckt och kommer aldrig att glömmas bort av oss.

Hennes otaliga segrar genom åren finns det ingen anledning att redogöra för här. Men själv så anser jag att OS-guldet i slalom 2006 är hennes största bedrift, speciellt som hela Sverige satt med hjärtat i halsgropen den dagen och knappt vågade titta på hennes åk.

Vi befarade då att Anja skulle avsluta sin karriär utan en olympisk guldmedalj, något som hade varit outhärdligt för oss alla. Som vi vet så hade Anja säkert vunnit ett OS-guld till i år om inte olyckan varit framme i störtloppet, men det brons hon vann dagen därpå var väl värt sin vikt i guld.

Anja is still going strong, och kanske kommer hon att slå till igen i VM nästa år. Hoppas det går vägen.

Förbjud alla våldssporter

Klickade av en ren händelse på en sportkanal härom dagen, och där snubblade jag in i slutminuterna av en sådan där avskyvärd mma-våldshistoria, en sk kampsportsmatch, där den ene ”idrottaren” låg på rygg samtidigt som den andre ”idrottaren” satt ovanpå och slog blytunga knytnävslag mot den liggande ”idrottarens” huvud!

Slagen regnade ner med full kraft: högern och vänstern turades om att försöka slå sönder ansiktet på den försvarlöse ”idrottaren”. Och domaren stod bredvid och tittade på!

Tydligen visste inte busen som satt på den försvarslöse mannen att man inte ska slå någon som ligger ner (något jag visste redan i dagis), allra minst i ansiktet! Busen i fråga var mao inte en människa utan ett odjur.

Men som vi alla vet så hade den försvarslöse gjort exakt samma sak om situationen varit den omvända. Det handlade alltså om två avskyvärda busar och icke-människor som gjorde upp i buren de var instängda i. Ingen av dessa två busar är människor: de är missfoster och förbrytare och borde åtalas för sina brott mot mänskligheten.

Det finns ingen anledning att vi i dagens samhälle ska behöva utsättas för dessa avskyvärda våldssporter. Boxning, mma och alla andra liknande ”sporter” måste förbjudas omedelbart, och alla våra tidningar och TV-kanaler måste sluta rapportera om dem.

Alla inblandade måste vidare skickas i fängelse, alternativt utvisas till kallaste Sibirien för att där arbeta i de ryska gruvorna. För dessa sk männsiskor är inte vanliga människor: de är grottmänniskor och grobianer av värsta sort.

Holland körde över Sverige i Holland

Trist att våra blågula fotbollsspelare åkte på storsmörj borta i Amsterdam. 4-1 i baken var inte vad vi hade räknat med i förväg, men när jag såg laguppställningen innan match så befarade jag det värsta: alltför mycket fokus verkade ligga på anfall, alltför lite på försvar.

Och nu med facit i hand kan vi konstatera att det var dårskap att satsa för fulla muggar på bortaplan mot ett hemmastarkt och formstarkt Holland.

Och kanske är det nu dags att säga tack och adjö till Zlatan Ibrahimovic, för några mål blev det inte idag heller? Dålig stil, Ibrahimovic!

Antagligen har rosengårdaren nu spelat färdigt i Blågult?

För om inte han, som sk världsstjärna, kunde ordna till några mål för oss i afton, så är det nog bättre att Tobias Hysén får ta över och leda vårt anfallsspel, för sämre kan det inte gå än det just precis ikväll har gjort.

Zlatan måste alltså gå. Han är nu för gammal och trött? Eller orkar han komma tillbaka en gång till?

Och kanske måste även Erik Hamrén lämna över rodret (till Pia Sundhage eller Torbjörn Nilsson?), för idag gick det totalt åt helskotta fel och överstyr: 1-4 är i underkant, för det kunde lika gärna slutat 0-6. Men vi hade tur att holländarna tog det en aning lugnt (när de väl hade knäckt oss), istället för att köra på hela vägen in i slutet. Sportsligt gjort av dem.

Sverige inkasserade i vilket fall som helst i Amsterdam sin värsta förlust i tävlingsmatchsammanhang på … ? … kan inte på rak arm erinra mig när vi senast åkte på denna typ att supersmörj på en fotbollsplan?

Samtidigt som Hunterlaar målade mot Blågult, så höll lilla Montenegro så när på att besegra England på bortaplan! 0-0 slutade den matchen, men Montenegro hade en ribbträff med bara fem minuter kvar!

Man undrar då (när ett blåbärslag kan utföra stordåd i London) hur våra stjärnspelare kunde åka på en stjärnsmäll likt den de åkte på i Amsterdam?

Denna gåta måste lösas fortare än kvickt för annars är det adios till EM-slutspelet redan efter nästa gruppspelsmatch. Befarar nu att det blir än mer supersmörj för Hamrén & co. mot Tyskland i årets avslutande landskamp: troligen 0-3 … eller värre! Läs mer här (SR). och här (DN)

Ska van Bommel fixa Ibrahimovic?

Har sedan lång tid tillbaka tippat att Sverige kommer att köra över Holland i två raka EM-kvalmatcher med början nu på tisdag. Erik Hamrén har fått ordning på landslaget och bör leda killarna till en klar seger.

Enda större hotet mot de 3-0 som matchen i Amsterdam kommer att sluta med, om allt går enligt planen, är en viss Mark van Bommel – ni minns honom som den där holländske överbusen från VM-finalen mot Spanien, där han ledde den holländska attacken på de kvickfotade och supertekniska spanska spelarna.

Van Bommel och en handfull andra holländare spelade där den värsta grisfotboll jag sett på toppnivå på hur länge som helst. Att man inte fick två eller tre spelare utvisade första halvtimmen är något som varken jag eller någon annan icke-holländare kan förstå.

Och nu ska alltså våra gulblå killar möta dessa fotbollsgrisar.

Jag befarar det värsta, speciellt som man i Holland vet att Ibrahimovic är det stora hotet.

Van Bommel är en av världens smutsigaste fotbollsspelare och han kommer garanterat att ge Ibra och alla andra svenskar som närmar sig det holländska målområdet både det ena och det andra från arsenalen av smutsiga och regelvidriga trix.

Visserligen så spelar flera av våra toppstjärnor i Holland och kan därför allt om landets fotbollslag, men mot fulspelande holländare så har man nog inte mycket att sätta emot.

Holland är inte bättre än Sverige, något man vet om i båda lägren, och av den anledningen så kommer man att spela fult i överkant om man märker att det börjar gå åt pipan.

Jag föreslår därför att Tobias Hysén och kompani inleder med att att göra ett par tre snabba mål första kvarten för att på så vis knäcka den holländska livsglädjen och all vidare kamplust.

Söderling är bedrövlig på att serva!

Vad är det för fel på Robin Söderling egentligen? Igår så förlorade han igen totalt i onödan i förtid i en match som han på pappret borde vunnit komfortabelt. Han föll i två raka pga av tappad serve mot David Ferrer.

Visserligen så är Ferrer en oerhört skicklig tennisspelare, en av världens tio bästa, men mot Robin på hardcourt och mot hans superservar så ska inte spanjoren kunna bryta till sig två raka set! För det ska inte gå att göra mot en av världens absolut bästa servespecialister – dvs Robin Sölderling.

Så varför går det åt skogen gång på gång för vår svenska tennisstjärna? Varför kan han inte hålla sin serve?

Förra året så höll Andy Roddick sin serve i dryga fem set mot Roger Federer i vad som måste vara den främsta serveprestationen i tennishistorien, så varför kan inte Robin hålla sin serve i två set mot en mer ordinär motståndare?

Robin är ingen Ivo Karlovic, för även om han servar skit så kan han mycket väl vinna ändå genom att bryta sin motståndare tillräckligt många gånger. Robin är en superteknisk och supervältränad spelare och borde som mest tappa ett servegame per match.

Han borde faktiskt enbart tappa set i tiebreak – om ens då – så ruskig är hans serve. Men, men … livet går vidare, och nu får vi hoppas på Stockholm Open, för det är den turneringen som Robin måste vinna.

Söderling tog revansch på Almagro

Läste precis att Robin Söderling nu tagit revansch på Nicolas Almagro för den försmädliga förlusten i Båstad. Starkt gjort.

Men nu får vi hoppas det rullar på i resten av matcherna mot final: först måste evighetsmaskinen David Ferrer besegras i kvarten, och efter det så är det buttre skotten Andy Murray som står på tur i semin.

Hade det handlat om slammatcher så hade jag varit bombsäker på svenskt avancemang till finalen på söndag, men med tre-setare så är det inte lika lätt att sia om utgången. Allt som behövs för Robin ska åka ut är ett taskigt servegame per set.

Men nu har han tydligen servat rätt så bra i Kina och då måste vi hålla honom som knapp men klar favorit i de två nästkommande matcherna.

Mot Djokovic i finalen så lär dock inte Robin räcka till, eftersom serben inte hinner bli särskilt trött när man bara spelar över tre set. Det troliga är väl istället att Djoko vinner finalen i två raka: med 6-4, 6-3 eller något i den stilen.

Inte ens en superservande Robin lär kunna rå på Djokovic om denne är på spelhumör.

Fast hur det går kan såklart inte jag sia om, speciellt inte som jag tippade helt åt skogen förra veckan. Kul var det i alla fall att få knäppa Almagro på näsan. Vad jag hoppas på mest av allt är att Robin får ge den där buttre skotten ordentligt med smörj i semin, inte minst pga att han då blir ny världsfyra, tror jag?

Sverige är bättre än Norge!

Att Sverige är bättre än Norge på sport vet hela idrottsvärlden. Exakt varför vi är så himla bra är oklart, men kanske ska man inte fördjupa sig i saken alltför mycket. Låt oss istället bara njuta av vår förträfflighet gentemot norskarna.

I fotbollssammanhang, för att ta ett exempel, så har vi spelat 104 matcher mot Norge (landet vi mött flest gånger). Av dessa 104 matcher har vi svenskar vunnit 59, spelat oavgjort 21 och endast förlorat 24 (ofta oturligt).

Vi har även en ruskig målskillnad på 272-143! Vi gör alltså i genomsnitt dubbelt så många mål på dem som de gör på oss! Vi är mao dubbelt så bra på fotboll som Norge!

Vi har även gett norrmännen deras värsta fotbollsförluster genom tiderna: 11-3 1908 (i deras första landskamp) följdes upp med mängder av andra underbara utskåpningar som den klassiska 9-0 segern 1913 och den oförglömliga 10-0 segern 1945!

Det kan inte vara kul att vara norrman och invänta en landskamp mot Sverige mao.

Lika illa är det för övrigt för våra övriga grannländer, möjligen med ett undantag: Danmark.

Danmark har vi följande statistik mot: på 102 matcher har vi 46 segrar, 18 oavgjorda, 38 förluster och 183-166 i målskillnad. Även mot danskarna har vi således en klar, men inte förkrossande, plusstatistik.

Mot Finland är det riktigt illa (för dem): på 83 matcher har vi 63 vinster, 11 oavgjorda, 9 förluster och 282-93 i målskillnad.

Ingen kul läsning för våra finländska vänner. Kanske fattar vi nu varför man inte gillar oss så himla mycket på andra sidan Östersjön? Vi är helt enkelt för bra på fotboll!

Lilla Island har dock lyckats över förväntan mot oss, fotbolls-giganterna: på 13 försök har man faktiskt bara förlorat 9 gånger, men även spelat 2 oavgjorda och – hör och häpna – vunnit 2 gånger! Målskillnaden är 30-13 i vår favör.

Totalt mot nordiskt motstånd har vi på 302 matcher: 177 segrar, 52 oavgjorda och 73 ofta oturliga förluster, inte sällan pga av dåliga domare och annat otyg. Totala målskilnnaden är 765-435 i svensk favör.

Summa summarum är att Sverige är klart bättre än hela övriga Norden. Att de nordiska länderna lyckas bättre mot oss på sista tiden har att göra med att vi svenskar är trötta på att köra över dem hela tiden och låter dem få göra ett par mål emellanåt, allt för att upprätthålla grannsämjan och gynna världsfreden.

Europa vann Ryder Cup

Jag gillar golf och följer alla majors på TV. Detta har jag gjort under många år. Är ganska så väl insatt i sporten och dess historia, men jag har aldrig någonsin slagit ett enda slag på en golfbana.

Golf är som vi alla vet en överklassport, åtminstone i Sverige, och det kostar tiotusentals kronor per år om man vill vara medlem i en golfklubb. Trots det så har lilla Sverige säkert fler toppspelare per invånare än så gott som alla andra länder.

Men hur det är är med den saken så var det kul att Europa lyckades ge de överuppblåsta yanksen storsmörj i årets Ryder Cup.

Men det satt hårt åt: först i den allra sista matchen, på ett av de allra sista hålen så lyckades US-Open vinnaren Graeme McDowell avgöra tävlingen till Europas fördel. Han sa efteråt att han aldrig varit lika nervös tidigare, inte ens när han gick för seger på Pebble Beach i somras.

Kul för McDowell, Europa och för vår egen Peter Hanson, en golfdoldis som nu för evigt skrivit in sig i golfhistorien. Om 40-50 år så kommer han att fortfarande få berätta för golffantaster världen över om hur det var att vinna Ryder Cup i Wales under Colin Montgomerie 2010. Så stort är det att vinna denna cup. Läs mer här (SR).

Hushovd världsmästare

Är ingen överentusiast när det gäller norska idrottsframgångar, men när färgstarke gutten Thor Hushovd lyckades sätta hela världseliten på plats i cykel-VM så tyckte tom jag det var rätt så kul.

Kul var det vidare med en solskenshistoria i cykelvärlden nu efter avslöjandena om Alberto Contador.

Hushovds seger är såklart förstasidesstoff på andra sidan fjällen från oss här i civilisationen räknat, men riktigt hur stor man anser VM-triumfen är där borta insåg jag igår när man hade en omröstning på VG där man undrade ifall inte segern var den största norska idrottstriumfen någonsin.

Drygt hälften ansåg att Hushovds seger var störst någonsin!

Nog är VM-guldet stort alltid, men inte smäller det högre än Northugs OS-guld på femmilen, och inte slår det heller Bernt Johanssons oförglömliga OS-guld 1976, när han soloåkte i triumf in över mållinjen – en sensationell seger som av många experter än idag anses vara tidernas främsta cykelprestation.

Hushovd är mao bra, men Johansson var bättre, något hans OS-guld är bevis på. Sverige är som vanligt bättre än Norge mao:-)

Följer Bundesligan

Har nu i höst börjat följa Bundesligan rätt så noga och sett en hel del matcher.

Såg tex Borussia Dortmund klå Bayern München med 2-0 igår – en match som de regerande mästarna borde avgjort redan i första halvlek, men Mario Gomez brände säkert tre jättelägen och då gick det istället som det brukar gå … åt skogen.

Var dock själaglad över åtskogengåendet för München då jag är så himla trött på hur man vinner Bundesligan varje år.

Men nu i år så har alla andra lag en supermöjlighet att ta hem mästerskapet, för München har gjort sin värsta start på över trettio år. Ett av lagen som nu på allvar är med och slåss om guldet är Dortmund, laget med Tysklands största arena och kanske även största support.

Fast otroligt nog så toppas ligan av lilla Mainz, eller Erster Fussball und Sportverein Mainz 05 e. V. som är det fullständiga namnet (fråga mig inte vad e.V. betyder?). Mainz har vunnit samtliga matcher så här långt – sju raka segrar, vilka inkluderar en seger över München!

Hoppas den lilla klubben från den lilla staden, Mainz har bara runt 200 000 invånare, håller hela vägen fram till nästa vår.

Men om det inte räcker ända fram för Mainz så är jag supernöjd så länge som inte München vinner.

För två år sedan vann en annan liten klubb (liten från ett tyskt perspektiv) Bundesligan, Wolfsburg, så kanske kan ett nytt under inträffa?

Gör Helsingborg, Örgryte och GAIS till svenska mästare!

Mellan 1924 och 1930 så blev av någon oförklarlig anledning inte segraren av Allsvenskan svenska mästare?!?

Detta måste nu åtgärdas en gång för alla. Exakt varför man från SvFF vägrar erkänna mästarlagen från Allsvenskans sex första säsonger som svenska mästare är en gåta som ingen har ett bra svar på.

Det är nu dags att de tre lag det handlar om – GAIS (mästare 1925 och 1927), Örgryte (mästare 1926 och 1928) och Helsingborg (mästare 1929 och 1930) – får upprättelse och officiellt erkänns som svenska mästare för sina storstilade triumfer för mer än åttio år sedan.

Visserligen så räknar supportrarna till dessa lag självfallet sina seriesegrar som svenska mästerskap, men vi måste nu göra det hela officiellt – med pokaler och medaljer och hela faderullan.

Örgryte kommer då officiellt upp på fjorton svenska mästerskap, Helsingborg och GAIS på sex vardera.

Man borde vidare högtidlighålla det hela vid en TV-gala, kanske efter utdelandet av Jerringpriset, ett skitpris som ingen bryr sig om ändå sedan det blev ett TV-jippo. Utdelandet av de sex SM-tecknen till de tre fotbollsklubbarna blir självklart kvällens stora höjdpunkt.

De tre klubbarna i fråga, ÖIS, GAIS och HIF, borde vidare vara representerade av sina nuvarande lag och alla gamla hjältar från förr som man kan hitta. Men kanske är det bäst att ha en helt egen TV-gala för dessa sex presentationer?

En annan sak som stör mig djupt i denna skandalösa härva är att Sven Rydell, Sveriges bäste målskytt genom tiderna, aldrig fick kröna sin karriär med ett svenskt mästerskap, då båda åren han ledde Örgrytes anfall och lag till seriesegrar inföll sig på det s.k. glada tjugotalet.

Nog förtjänar Rydell och alla andra svenska spelare från dessa år att få sina SM-guld? Dessa hjältars anhöriga borde nu tilldelas guldmedaljerna under storståtliga ceremonier, kanske från kungens hand. Han är ju en stor idrottsvän och ställer säkert upp för en billig penning, eller åtminstone för en matbit och ett par öl.

Allsvenskan går mot sin upplösning

I år har vi som vanligt en oerhört spännande uppgörelse i toppen av Allsvenskan. Malmö FF och Helsingborg har båda 55 poäng med fem matcher kvar att spela, och det mesta talar väl nu för att de himmelsblå vinner?

Själv hoppas jag såklart på HIF, för laget har haft så väldans massa otur genom åren (läs i inlägget ovan om hur man blev blåsta på två SM-guld 1929 och 1930), och nog borde man därför unna dem SM-guldet. En hel fotbollsvärld hejar nu på dem. MFF har redan vunnit SM (15 gånger) och Cupen (14 gånger) så det räcker, för ett tag i alla fall.

Malmö fick ju förresten vinna SM-guld på damsidan i år, även om laget som vann inte hedrade hemstaden, utan Ldb – en illaluktande handkräm.

Kanske borde man nöja sig med den triumfen i år, för om killarna vinner så kommer ju damtriumfen i skymundan.

Herrlaget borde därför i jämställdhetens namn dra sig ur resten av Allsvenskan.

Kanske borde man även vid SvFF tillsätta en utredning där man senare efter en massa utdraget debatterande kan komma fram till att det borde förbjudas att en och samma stad vinner SM på både herr och damsidan under ett och exakt det samma innevarande år?

Bättre för fotbollen som sport anser jag det blir om man genomför denna av mig nu föreslagna reform – helst omedelbart, för att på så vis rädda alla snälla och översympatiska helsingborgare från en annars stundande höstdepression.

Vi måste nämligen nu börja dela med oss av guldglädje.

Helsingborg borde således, om jag fick bestämma, redan idag få SM-bucklan, för med tio poäng ner till Örebro, det enda lag som alltjämt kan hota HIF, så är ju guldet så gott som bärgat ändå.

Söderling utslagen som vanligt

Tidigare idag så satt jag och funderade på vem som skulle bli tuffast för Robin Söderling i semifinalen i Kuala Lumpur: Tomas Berdych eller David Ferrer. Hugget som stucket kom jag fram till (läste precis nu att Ferrer vann en tuff tre setare).

Tänk om jag hade varit lite smart och inväntat Robins kvartsfinal innan jag började fundera över nästa match, för då hade jag kunnat gjort något mer givande den stunden. Troligen gick även Robin och funderade på samma sak, för han var tydligen inte närvarande på banan i matchen mot ryske Kazakstan-spelaren Andrej Golubev.

Synd att det som vanligt gick åt skogen för Robin var det i alla fall, för semifinalen som jag trodde på (oavsett om det blivit Ferrer eller Berdych) hade blivit den moraliska finalen, för vinnaren där hade tveklöst att vunnit hela skiten.

David Ferrer, en av tourens mest vältränade spelare (han orkar spela hur länge som helst) har mao redan ikväll efter kvartsfinalsvinsten över Berdych och Robins sorti vunnit ännu en ATP-titel.

En sak som aldrig upphör att förvåna mig är hur Robin efter bortåt tio år på touren bara lyckats vinna fem titlar, samtliga dessutom småtitlar – dvs inga masters. Som världsfemma borde han nu vinna tre-fyra titlar varje år. Sista chansen i år har han i Stockholm. Hoppas det går vägen.

Contador i blåsväder

 

När man inte trodde det skulle hända igen så verkar det som om det hände igen ändå: cykelsporten skakas om på nytt av en sjutusan till dopingskandal: Alberto Contador, den trefaldige Tour de France vinnaren, har åkt dit för doping!

Visserligen kan han vara totalt oskyldig, men faktum kvarstår: han har ertappats med otillåtna preparat i kroppen, och tillråga på allt så åkte han dit mitt under årets tour. Risken finns nu att han får lämna över segern till Andy Schleck!

Alla som såg den supertuffa duellen mellan Schleck och Contador på en av de avslutande bergsetapperna frågar sig nu om en helt ren spanjor hade orkat hänga på luxemburgaren, som nästan knäckte honom? En helt ren Contador kunde mycket väl förlorat fyra-fem minuter på etappen i fråga?

Själv hoppas jag att man kan reda upp saken utan att diska Contador, men har man åkt dit i en dopingkontroll så finns det väl bara en möjlig efterföljande åtgärd: diskvalificering?

Fina kristna idrottare: Novak Djokovic

Många har undrat hur det kunde komma sig att serbiske tennisfantomen Novak Djokovic lyckades besegra Roger Federer i semifinalen i US Open för några dagar sedan.

För det var en minst sagt sensationell avslutning på matchen, där Djoko vann de tre avslutande gamen efter stor dramatik: bla så räddade han två matchbollar!

Svaret på gåtan hur Novak kunde besegra Fed fick vi omedelbart efter att matchen vunnits när han gick ut på banan och gjorde ett korstecken och gav all ära till Gud!

Precis samma sak gjorde Juan Martin Del Potro året innan, och vi vet nu hemligheten bakom dessa två storspelares storstilade triumfer … de är kristna, och skäms inte över saken att man tillhör Guds utvalda folk.

De är vidare ödmjuka, och jag tror just den kvaliteten är vad som gjort dem så framgångsrika.

Tyvärr för Novaks del så räckte det inte ända fram i år, men som Rafa själv sa efter matchen så kommer den sympatiske och ödmjuke serben garanterat att vinna pokalen inom de närmaste åren.

Rafa är för övrigt precis som Roger Federer kristen, men såväl han som Fed är så mer privat – inget fel i det.

Det är dock alltid kul när fina kristna idrottare öppet erkänner att all ära ska gå till Gud, och jag har länge kämpat för att vi svenskar borde göra på samma vis, för vi kommer då oundvikligen att bli bäst på samtliga sporter.

Jag föreslår därför att samtliga landslag nu efter nationalsången spelats gemensamt gör korstecken på det vis som Djokovic gjorde efter semifinalvinsten över Fed, för då kommer vi aldrig att förlora en enda landskamp igen.

De kristna är ju Guds utvalda folk, och vi som svenskar boende i ett kristet land som Sverige har all rätt att göra korstecknet vi med – precis som alla katoliker och ortodoxa. Vi bör därför hedra Gud med ett korstecken före och efter match så att han kan hjälpa oss att nå framgång.

Rafa satsar på Masters

Såg en liten intervju med Rafael Nadal, världens genom tiderna bäste tennisspelare, igår där han sa något om Masters Cup, en titel han aldrig vunnit, och det verkade då som om han verkligen vill vinna detta gamla klassiska mästerskap.

Det ser mao mörkt ut för resten av topp 8 spelarna. Det finns dock visst hopp för Fed, Djoko, Murray och Robin – man spelar bara bäst av tre set.

Fast när det gäller Robin så är fem set att föredra, eftersom han verkar fungera bättre när han har lite mer spelrum. Han blir lite lugnare och tenderar till att bli starkare ju längre matchen går.

Men får han servandet att stämma så kommer ingen att kunna hota honom ens över tre set, tror jag, inte ens Nadal – för inte kan den spanske tenniskungen orka ge allt ännu en gång i år?

Men hur det än blir med den saken så blir det kul att följa spektaklet. Förra årets segrare, Nikolaj Davydenko, har varit nästintill osynlig i år och lär inte kunna försvara sin titel.

Och (detta är sensationellt och oerhört tragiskt) Juan Martin Del Potro har nu i senaste rankingen, något jag precis såg, ramlat ner till plats 34 och kommer då som vi förstår inte att vara på plats i London.

Frågan nu är väl om Delpo någonsin återkommer till tennisen? Det är därför extra kul att han fick vinna US Open förra året. Chansen att han vinner en till slam är nu liten.

För mig så är dock tennissäsongen på det stora hela över när US Open är till ända, och man borde egentligen ta ett långt break omedelbart efter att sista matchbollen spelats – för att ge alla en liten paus.

Nadal är hundra gånger bättre än Fed

Nu efter att Rafael Nadal en gång för alla satt den sk schweizienmannen Roger Federer på plats så det står härliga till genom att mosa dennes baneman Novak Djokovic med klara siffror i US Open finalen, så behöver inget mer förklaras till alla superblåsta fans till just nämnda schweizienman, för hela världen vet nu att Rafa är bäst idag samt genom tiderna.

Faktum är att det på rak arm inte ens går att nämna en enda punkt där Fed är bättre än Rafa, som bäst är han ändå endast lika bra som den store spanjoren på vissa punkter.

Jag gick och tänkte på saken nu under kvällen och insåg att så verkligen var fallet.

Inte ens Feds så beryktade serve är längre bättre än Rafas, något som världens alla tenniskännare med egna ögon fick erfara under de två veckor som US Open pågick. Inte förrän i semifinalen lyckades någon (Youzhny) ta ett break.

Och när det gäller forehand och backhand så är det på samma vis – Rafa är bäst.

Och när det sedan gäller snabbhet, uthållighet och vilja – så är Fed inte ens hälften så bra som Rafa.

Ingen är mer vältränad än Rafa och ingen har ett starkare psyke än han, något han bevisar gång på gång genom att vinna så gott som alla viktiga bollar.

Det ser mao nu riktigt mörkt ut för Fed, för snart 30 år gammal så är karriären nu i princip över. Dalandet nedåt på rankingen har inletts.

Han är nu trea på ATP: s lista, och högre än så lär han aldrig komma igen, eftersom han inte har ork och motivation för att göra en hårdsatsning – det som nu krävs – för att ta sig tillbaka till världstoppen. Det är egentligen otroligt att han hängt med så länge som han gjort.

Rafa fortsätter att utvecklas, och frågan är om någon kan hänga på: Fed är för gammal, Djokovic för svag rent fysiskt, Robin och Del Potro har nu pga av den nye Rafas spelstil inte längre det där lilla övertag man hade gentemot honom förra året, och vad gäller andra spelare som Murray, Berdych och Verdasco och alla andra så håller ingen av dem helt enkelt måttet.

Nu är Rafa störst genom tiderna!

Nu efter segern över Novak Djokovic i US Open finalen (6-4, 5-7, 6-4, 6-2) så kan man bara konstatera att Rafael Nadal är tidernas främste tennisspelare. 

Endast Andre Agassi har tillsammans med Rafa en komplett samling stora titlar – alla fyra slams + ett OS-guld (den finaste titeln av dem alla).

Segern i natt var övertygande. Trots att Djokovic fått en extra vilodag, och trots att han fick en extra vilopaus pga av regnavbrott, så orkade han inte stå emot Nadals hänsynslösa kraft och precisionstennis.

Efter att ha följt Rafas äventyr i alla år och alltid supportat honom så fick jag själv en tår i ögonvrån när matchen var vunnen. Rafa låg då på banan helt överkommen av känslor, något man kan förstå efter att ha kämpat för att vinna i New York i så många år.

Djokovic, som spelade lysande tennis inledningsvis, var förresten en stor förlorare och gick bort till Rafas sida av banan och kramade om honom hjärtligt. Underbart att se.

Rafa borde för övrigt vunnit redan för två år sedan i New York, men stoppades då av dåligt väder i semin och det alltför korta uppehållet efter OS-triumfen.

Men allt väl som slutar väl, och nu har Rafa skrivit inte bara tennishistoria, utan även idrottshistoria.

För mig är han nu den främste någonsin, snäppet över Borg, och ett par snäpp till över alla andra, inklusive Federer – som haft tur att vara född 5 år före Rafa och på så vis fått vinna en massa slams utan att möta värdiga motståndare.

14-7 i inbördes möten i Rafas favör, inklusive 5-2 i slamfinaler, talar sitt tydliga språk. Rafa är Feds överman och kommer aldrig förlora i en slam till honom igen.

Det skrämmande är vidare att Rafa inte är färdig på tennisbanorna världen över: får han bara vara hel så lär han sopa banan med allt motstånd i minst fyra-fem år framöver.

Tippade redan efter Wimbledon att den översympatiske spanske tennismatadoren från Mallorca kommer att ta hem en Golden Slam om två år, och kanske tar han redan nästa år hem en Grand Slam.

För Rafa kommer nu tveklöst att ta hem uppemot 25 majors, inklusive de två kommande OS-gulden, innan karriären är över. Inget snack om det. Läs mer här (SR) och här (DN) och här (SVT) och här (Sydsvenskan) och här (SVD)

Vamos Rafa. Du är bäst genom tiderna.

US Open finalen uppskjuten till morgondagen

Det verkar som om gudarna nu vill ge Novak Djokovic lite bättre chans att vinna sin andra slam när man pga av dåligt väder beslutat sig för att uppskjuta US Open finalen till i morgon måndag klockan 4 lokal tid.

För Rafael Nadal spelar detta såklart mindre roll. Han förblir storfavorit att vinna ändå.

Fast nog känns det mer rättvist att Novak får en extra vilodag att smälta euforin från den nu klassiska segern över Federer i semifinalen, för nu kan han gå upp mot Rafa utan att ha några ursäkter att dra till med efteråt.

På sätt och vis är det synd att inte Fed tog sig till finalen, för nästa år som trettioåring är det föga troligt att han gör så. En match mellan honom och värste rivalen lär vi mao aldrig få se i New York – åtminstone inte en final. Trist men sant.

Men kanske stöter han och Rafa på varandra i semi då istället, för vad jag förstår så tar nu Fed klivet ner till tredje plats på rankingen?

Tycker vidare det är lite synd om Novak att han inte kommer att vinna imorgon, för nog hade det varit bra för tennisen som sport om han tog hem ännu en major?

Fast samtidigt så är det nog ännu bättre för sporten om Rafa ser till att skriva idrottshistoria genom att bli blott den andre spelaren i historien (André Aggasi var den förste) som har en komplett samling stora titlar : alla fyra slams + ett OS-guld – den finaste titeln av dem alla…

Vamos Rafa!

Zlatans fiaskodebut

Tittade igår på Cesena- Milan, med vissa avbrott, och Zlatan Ibrahimovic allt annat än imponerade. Kanske är han inte matchfit, något som då gör honom ett perfekt tillskott till Milans samling av andra fd världsstjärnor.

Nu har man visserligen skickat bort David Beckham, men alltför många oinspirerade hasbeens återstår.

Höll självfallet tummarna för Cesena och glädjande nog gjorde man såväl första som andra målet. Milan var oförmögna att vända på matchen och förlorade rättvist med 2-0. Skitkul tyckte jag.

Men eländet var inte slut där för Ibrahimovic, för med knappa tio minuter kvar så fick Milan en billig straff och chans att komma in i matchen igen.

Trodde man skulle låta Robinho slå den, det förnuftiga valet, men nej – sanslöst nog så lät man en långhårig gänglig drufs från Rosengård tåga fram till straffpunkten.

Utgången av denna spark mot mål kunde bara bli en enda – och så blev det oxå – för Ibrahimovic sköt i stolpen. Fiaskodebuten var ett faktum.

Själv fick jag mig dagens skratt. Högmod går som bekant före fall, och Ibrahimovic har sig själv att skylla för att karriären nu på allvar håller på att gå åt skogen.

Lite mer ödmjukhet hade inte skadat, men han verkar älska att göra sig till ovän med allt och alla. Undrar vilket mottagande han får av interfansen i Milanoderbyt, troligen inte det varmaste man sett på San Siro. Läs mer här (DN).

Djokovic till US Open-final efter stormatch

Efter en infernaliskt spännande avslutning i US Open semifinalen mellan Roger Federer och Novak Djokovic så blev det till slut den sympatiske serben som gick segrande ur striden.

5-7, 6-1, 5-7, 6-2, 7-5 slutade matchen – precis som jag i förväg tippade och hoppades.

Djokovic räddade två matchbollar vid ställningen 4-5 i egen serve, när ingen utom han själv trodde på seger. Själv hade jag då gett upp.

Novak bröt därefter Fed och behövde sedan ”bara” serva hem matchen – något som lyckades vid första matcbollen, men först efter att räddat en schweizisk breakboll. Fantastiskt starkt gjort av en kille jag ansett vara mentalt suspekt.

Vi har alla alltid vetat om hur otroligt duktig Novak är, men tyvärr har han alltför ofta vikit ner sig och gett upp – istället för att kämpa på till det bittra slutet. Fast ikväll så visade Novak prov på en rent ut sagt ruskig kyla och beslutsamhet när han höll nerverna under kontroll och lyckades vända och vinna mot alla odds över sin baneman i New York från de tre senaste åren.

En enastående prestation.

Fed var den klart sämre spelaren, men hängde med ändå till slutet pga att han spelade smart. Tröttkörd efter att ha kämpat till sig första set, så sparade han på krafterna i set nummer två; och efter att ha kämpat till sig tredje set, så tog han det på nytt lugnt i setet därefter, allt för att kunna ge allt i skiljesetet – en taktik som sånär gav utdelning.

Nu väntar Rafael Nadal på vinnaren, och tyvärr för alla Djokovic-vänner (en skara jag själv tillhör) så ser det mörkt ut för honom.

Jag kan nämligen inte se hur han ska kunna återhämta sig efter denna enorma urladdning redan till imorgon. Fysiskt är det nog inga större problem, men mentalt? Vi måste komma ihåg att Novak idag tog hem sin livs seger och att ladda om inför finalen blir oerhört svårt.

Rafa hade förmånen av att spela första semifinalen samt att få möta en spelare som inte utgjorde något hot. Totalt utvilad och fokuserad så lär inte han kunna stoppas över fem set av en slutkörd Djoker imorgon. Allt annat än en snabb 6-3, 6-4, 6-2 historia är i detta läge inte realistiskt att tro på.

Felet är att man inte spelar semifinalerna på fredag för att på så vis ge de båda finalisterna bästa tänkbara förutsättningar inför det stora shownummer som en US Open final är.

Risken är alltså överhängande att Rafa kommer att förnedra Novak. Att Rafa dessutom förlorat de tre senaste matcherna till serben (alla förra året, efter Pariskatastrofen när Rafa inte var sig själv) gör inte saken bättre, för han kommer nu att vara absolut hänsynslös för att på så vis återfå sin heder och för att återställa ordningen i tennistoppen. Läs mer här (DN) och här (SVD)