Fina kristna idrottare: Novak Djokovic

Många har undrat hur det kunde komma sig att serbiske tennisfantomen Novak Djokovic lyckades besegra Roger Federer i semifinalen i US Open för några dagar sedan.

För det var en minst sagt sensationell avslutning på matchen, där Djoko vann de tre avslutande gamen efter stor dramatik: bla så räddade han två matchbollar!

Svaret på gåtan hur Novak kunde besegra Fed fick vi omedelbart efter att matchen vunnits när han gick ut på banan och gjorde ett korstecken och gav all ära till Gud!

Precis samma sak gjorde Juan Martin Del Potro året innan, och vi vet nu hemligheten bakom dessa två storspelares storstilade triumfer … de är kristna, och skäms inte över saken att man tillhör Guds utvalda folk.

De är vidare ödmjuka, och jag tror just den kvaliteten är vad som gjort dem så framgångsrika.

Tyvärr för Novaks del så räckte det inte ända fram i år, men som Rafa själv sa efter matchen så kommer den sympatiske och ödmjuke serben garanterat att vinna pokalen inom de närmaste åren.

Rafa är för övrigt precis som Roger Federer kristen, men såväl han som Fed är så mer privat – inget fel i det.

Det är dock alltid kul när fina kristna idrottare öppet erkänner att all ära ska gå till Gud, och jag har länge kämpat för att vi svenskar borde göra på samma vis, för vi kommer då oundvikligen att bli bäst på samtliga sporter.

Jag föreslår därför att samtliga landslag nu efter nationalsången spelats gemensamt gör korstecken på det vis som Djokovic gjorde efter semifinalvinsten över Fed, för då kommer vi aldrig att förlora en enda landskamp igen.

De kristna är ju Guds utvalda folk, och vi som svenskar boende i ett kristet land som Sverige har all rätt att göra korstecknet vi med – precis som alla katoliker och ortodoxa. Vi bör därför hedra Gud med ett korstecken före och efter match så att han kan hjälpa oss att nå framgång.

Fina kristna idrottare

Den kanske mest ödmjuke och sympatiske av alla tennispelare är Juan Martin Del Potro. Det var han som besegrade Roger Federer i förra årets US-Open final, och anledningen till att han vann tror jag hade att göra med att han var ödmjuk och djupt religiös.

Del Potro tillhör den skara kristna idrottare som alltid gör korstecknet före och efter match. Man ger alltså all ära till Gud, som sanna kristna, och inte till sig själv; och då de kristna är Guds folk så fattar vi nu varför dessa sydamerikaner och andra latinare vinner så himla mycket.

Titta bara på vad spanjorerna åstadkommit den senaste tiden: segrar i Wimbledon (Nadal), Fotbolls VM och Tour de France – allt beroende på att man är ödmjuka och ger alla ära till Gud.

Det är riktigt gripande att se hur de alltid gör korstecknet efter att segern är bärgad, och kanske borde våra svenska idrottsmän och kvinnor göra på samma vis? Det kostar ju inget och kan inte heller vara till skada.

Att vi svenskar dessutom är kristna gör vidare att vi har all rätt att göra korstecknet vi med.

Kanske borde våra idrottsstjärnor även bära guldkors runt halsen? Väldans många av världens toppatleter gör så, och titta hur många fina guldmedaljer de har vunnit bara i år.

Sverige som kristet land borde nu följa dessa framgångsrika idrottsländers exempel, och vi borde som Del Potro leva mer ödmjukt och öppet hylla Gud.

Om våra idrottare började leva mer efter den kristna modellen så hade det garanterat gått minst dubbelt så bra för oss i samtliga sporter.

Borde man vara kristen för att få idrotta på elitnivå?

Problemet med alla dessa professionella idrottare, och allt elände de ställer till för oss och hela idrotts-Sverige, lämnar mig ingen ro. Bara idag såg jag en kul liten film på SVT om vårt landslag i australiensisk fotboll.

Laget vann EM-brons och spelarna var överlyckliga. Att inga av killarna är miljonärer behöver väl inte tilläggas? De är alla glada amatörer. Amatörism och glädje hänger således ihop.

De tjänar mao inte mammon som våra hockey och fotbollsdivor.

Problemet är alltså mammon, denna mytiska gestalt, omtalad i Bibeln som en synnerligen farlig filur och som någon man inte bör ha att göra med — och än mindre tjäna.

De kristna, Guds utvalda folk, har, tror jag, rätt när de hävdar att man inte ska tjäna mammon, och inga kristna gör då heller så. Och titta hur lyckliga de alla är.

Och då vår målsättning här i Sverige, när det gäller vår inhemska idrott, är att återinföra amatörismen, så slog det mig att det nu kan vara dags att kräva att alla som vill idrotta på elitnivå borde vara kristna.

Man hade då inte längre behövt domare på planen, eftersom ingen hade fuskat eller farit med osanning.

Alla hade varit sportsliga och hedrat Guds 10 Budord och dessutom levt enligt mottot — må bäste man (eller kvinna) vinna. Och alla hade självfallet varit amatörer med glädje, eftersom man enbart idrottade för att det var kul och för att ge mammon och kommunismen en känga där bak.

Vi bör vidare, slog det mig precis, förbjuda allt idrottande på söndagar from nu, för denna dag är tänkt att användas som vilodag — inte till att dyrka mammon.

I vilket fall som helst så finns det en hel del vi kan lära oss från Guds utvalda folk, de kristna, för som vi nu insett så leder inte tjänandet av mammon till annat än elände och allmän olycka.

Jag minns, avslutningsvis, hur den brittiske löparen Eric Liddell orsakade ett fruktansvärt rabalder i OS på sin tid när han vägrade tävla på en söndag pga av sin tro. Liddell missade chansen att vinna OS-guld (han var storfavorit), men tyckte ändå att det han gjorde var rätt. Detta förevigades som bekant i filmen ”Triumfens Ögonblick” från 1981.

Argentina: Guds lag! Messi: Messias!

Att de kristna är Guds eget folk känner alla så klart till, men att Argentina är Guds eget fotbollslag är ännu inte lika välbekant. Men så är det.

Efter att ha tittat på hur fint alla spelarna gjorde korstecken före och efter match och på så vis skänkte all ära till Gud, så insåg jag att man är det utvalda folket på fotbollsplan.

Att Messi är Messias hör vi ju på namnet? Och att han kommer att frälsa hela fotbollsvärlden i sommar är något som vi nu alltmer inser för varje sekund som passerar? Titta bara hur Messis lagkamrater dyrkar honom (bilden).

Ske Guds vilja, säger jag i sammanhanget. 

Messi är inte bara världens absolut bäste fotbollsspelare, han har vidare en underbar godhetens utstrålning.

Jag har tex ännu aldrig hört någon säga ett endaste ont ord om denne fotbollsmessias. Alla verkar älska honom – inte bara som fotbollsspelare, utan även som person.

Han är en god version av Maradona, en spelare som var hatad som person i många läger, dock ej i hemlandet och i Napoli där han till allmän kännedom alltjämt dyrkas som en Gud.

Men nu har en ny Messias kommit till Jorden, och jag tror nu alltmer på att ett himlens under kommer att inträffa i Sydafrika. Messi och Maradona lär nu med Guds hjälp, som tack för att de öppet hyllar honom, ta hem VM utan större problem. Halleluja.

Gud och idrott

Att idrott och politik inte hör ihop har vi alla fått höra till leda. Att inget är mer felaktigt vet vi såklart också, för inte hade en svensk idrottstjärna åkt iväg och idrottat i ett land som var en hemsk militärdiktatur där man inte brydde sig om de mänskliga rättigheterna. Fast vi åkte ju till OS i Kina.

Att idrott och religion inte hör ihop har vi dock inte hört på ett tag, men flera kända idrottsstjärnor har ju genom åren vägrat att tävla på söndagar då det bryter mot deras religiösa övertygelser. Filmen ”Chariots of Fire” belyste detta dilemma.

Personligen så tycker jag det är en smula trist att dessa kristna inte lyckades se till att söndagen hölls fredad, eftersom vi i dagens konsumtionssamhälle bombarderas med idrott dygnet runt sju dagar i veckan.

Kanske hade det varit rätt så skönt att ha en helt idrottsfri dag ändå? En dag när man kunde ta det lugnt och pyssla med annat, som tex läsa den där boken som aldrig blev läst, eller ta den där promenaden längs havet, eller … jag tror ni förstår.

Problemet är väl att alla affärer nu är öppna sju dagar i veckan. Nog var det bättre förr ändå när allt var stängt på söndag och när affärerna stängde klockan ett dagen innan.

Tänk hur mycket ledig tid vi alla hade då. Tid att umgås och vara fria från allt som TV och radio och kommersen nu tvingar på oss – en massa trams vi klarade oss finfint utan – innan vi blev medvetna om att vi till varje pris måste ha det även på en söndag.