Otroligt kul att det blev svensk guldmedalj i poesi idag i det s.k. Nobelpriset när Tomas Tranströmer äntligen lyckades segra efter alla ”så nära tillfällen”. Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig förgäves. Den gode Tomas, vars verk jag dock aldrig läst, har nu för evigt skrivit in sig i den svenska idrottshistorien genom dagens storstilade triumf i nobelpristävlingen.
Men det satt som sagt hårt åt idag. Många värdiga kämpar slogs om guldet denna gång. Men som tur var så hade Tranströmer fördelen av hemmaplan, och kanske var det detta som fällde avgörandet denna gång?
Denna gång blev det alltså svenskt i topp. Stort gjort av Tomas att inte ge upp denna gång efter alla misslyckanden under åren tidigare vilka nu passerat förbi, utan att istället oförtrutet kämpa på vidare och komma tillbaka starkare åren därpå — som året denna gång. Trägen vinner som vi alla vet och nu fått bevisat.
Poesi är f.ö. en urgammal sport som länge även ingick i det olympiska programmet. Men tyvärr tog man bort denna fina idrottstävling någon gång på 40 talet, så vi får väl nu anse att det s.k. Nobelpriset i litteratur och poesi är det egentliga OS-guldet, trots att det delas ut så ofta som varje år.
Exakt hur den gode Tomas kommer att hedras efter dagens sagolika framgång känner jag inte till, men ett förslag jag har är att man borde hedra honom vid en storstilad middag — kanske vid Stockholms Stadshus, då han ju är en stockholmskis? — där kanske även vår käre konung kunde närvara och säga några väl valda och passande ord till honom, vår nykorade champion och världsmästare i poesi: Tomas Tranströmer.
Ett givet val som svensk idrottshjälte är allas vår ”Tompa” idag f.ö..
Åkes Sportblogg 