Efter att ha följt tre av Sveriges VM-matcher i Tyskland så kan jag nu konstatera att slarv var huvudorsaken till sortin ur mästerskapet.
Mot Columbia gick det inte att komma tillbaka efter de två bortskänkta målen. Slarvet i försvaret kostade flickorna troligen nu VM-guldet. 2-0 till sydamerikanskorna var i slutändan rättvist.
Jag trodde förresten in i det längsta att tjejerna skulle reda upp situationen och vinna matchen. Hoppades på lite magi från Antonia Göranson, men tyvärr så nådde varken hon eller Sofia Jakobsson upp till normal standard denna gång.
Det viktigaste i damfotboll är att hjälpa den egna målvakten på alla sätt man kan, för hon är långt mycket mer utsatt och sårbar som sista utpost på fotbollsplan än målvakten i en herrmatch. Detta beror som vi alla vet på flickors litenhet.
Visserligen var båda de columbianska målen rätt så snygga, men faktum är att en någorlunda hyfsad svensk division sju målvakt hade hindrat bollen från att gå i mål.
Av den anledningen måste man stoppa motståndarna från att skjuta på mål. Hilda Carlén i det svenska målet gjorde dock bra ifrån sig och gjorde ett par viktiga ingripanden, men på målen fanns det inte mycket hon kunda göra.
Till svenskornas försvar ska kanske tilläggas at Columbia inte är ett vanligt landslag utan nästan som ett klubblag. Spelarna känner varandra intimt, något man lade märke till på det vis man så skickligt kunde hålla bollen i spel inom laget.
För Sverige så var det dock mindre bra på passningsfronten, som vanligt (gäller även herrarna), och många passningar slogs bara iväg på måfå mot det columbianska målet. För mig så är det ett krav man bör ställa på varje svensk landslagspelare, man som kvinna, att man ska kunna slå en passning som når sitt mål.
Bortslagna bollar är troligen den största fotbollssynden och en av huvudorsakerna till att det alltsomftast går åt skogen för våra fotbolsllandslag? Läs mer om matchen här (DN)
