Låt mig först säga att landslaget inte behöver Zlatan Ibrahimovic. Fotboll är ett lagspel och vi har tillräckligt med duktiga anfallare som kan ta hans plats, något de gör med glädje och något som de känner stor stolthet inför. Zlatans senaste utspel, att inte vilja spela mer för sitt hemland, påminner mig om när Michael Laudrup tackade nej till det danska landslaget – ett landslag som strax därefter slog hela Europa med häpnad när man vann EM i Göteborg. Vi vet därför alla att en ensam storstjärna varken gör till eller från, speciellt om han inte, som i Zlatans fall, verkar bry sig om landslaget. Jag tror även att det kan bli lättare för Erik Hamrén att leda laget utan Zlatan, för han slipper då oroa sig över att förnärma lagets stora diva.
När det gäller andra svenska spelare som tackat mej till landslagsspel så är det speciellt Torbjörn Nilsson man tänker på, och att inte Laban Arnesson lyckades lösa problemet förrän alltför sent blev i slutändan avgörande för den missade biljetten till Mexiko VM 1986. Sverige hade då ett superlag, kanske sitt bästa lag någonsin. Att vi missade Mexiko VM var en katastrof. För mig så var Torbjörn en långt mycket bättre spelare än Zlatan, och om vi haft någon av hans kaliber i Blågult idag, så hade vi nu varit klara för Sydafrika.
Ibras ego är helt enkelt för stort för Blågult. Visst har han en ung familj att tänka på, men det har även många andra fotbollsspelare. Kommer osökt att tänka på hur Tobias Hysén avbröt sin semester i somras när han plötsligt fick en förfrågan om han ville vara med i truppen mot Malta. Han var inte ens garanterad spel! Det är sådana takter vi vill se hos våra landslagskillar. Zlatan har nu skämt ut sig. Det är nu plötsligt upp till honom när och om han ska vara med i Blågult. Oförskämt. Fotbollskarriären är kort, och snart är den över. Det gäller därför för honom att ge något tillbaka till alla de svenska fans som älskar honom, för det är dessa fans som gett honom det liv i lyx och sus och dus som han och hans familj nu avnjuter. Fy skäms på dig Zlatan. Läs mer här (SvD) och här (DN).
Två raka storförluster mot Finland, nu senast med rekordsiffrorna 0-7, var väl inte riktigt vad Bengt-Åke hade hoppats på. Men mitt i nederlagets bedrövelse så vet vi alla att laget som igår fick smörj i Karjala Cup inte är laget som kommer att spela om OS-medaljer i februari. Och när vi på nytt ställs mot finnarna där borta så kommer det garanterat bli en jämnare tillställning, inte minst beroende på att vi då har en viss Henrik Lundqvist i målet och en viss Nicklas Lidström som back. Tror dock ändå inte på mer än en bronspeng som bäst. Det finns alltför många andra bra lag, och vi kan inte ha marginalerna med oss varje gång. Var förresten inne på svenska YLEs hemsida för en stund sedan och läste kommentarerna där om den finska segern. Alla gladda sig såklart över triumfen över dödsfienden, men samtidigt så verkade man sansat inse att det troligen inte blir lika kul att möta oss i OS. Läs mer om brakförlusten här (DN).
För våra damkronor ser framtiden både ljusare och mörkare ut jämfört med Tre Kronors framtid. Ljus ser framtiden ut när man tittar på de fina resultaten man haft mot Finland (vår bronsmotståndare) den sista tiden (man vann ju matchen om tredje pris mot damlejonen i förrgår). Mörk ser samma framtid ut när man inser att man inte, tillskillnad mot Tre Kronor, har några superstar-förstärkningar från Nordamerika att vänta på inför Vancouver OS. Faktum är att laget kommer att vara än svagare ”over there” gentemot USA och Kanada, eftersom dessa båda lag spelar inför tusentals av sina egna supportrar. Att Kanada kommer att spela inför fullsatta läktare under alla sina matcher vet vi redan, men kanske blir även så fallet för USA? Vancouver ligger ju inte långt från den amerikanska gränsen. Dessa båda lag kommer mao att bli än farligare för de våra att möta där borta än vanligt. Allt annat än en bronsmedalj för tjejerna är således en supersensation. Kanske tom en större sensation än silvret var för fyra år sedan i Turin?
Tack och lov så lyckades Djurgården besegra Assyriska i den andra kvalmatchen hemma på Stadion. En allsvenska utan ett stort Stockholmsderby vill ju ingen ha. Men det satt hårt åt. Först i början av den andra halvleken (52 minuten) så lyckades hemmalaget genom Jan Tauer ta ledningen, och bara knappa tio minuter senare så kom mål nummer två (Christer Youssef). Game on. Segermålet lät dock vänta på sig ända in till slutet av förlängningen (116 minuten) när gamle storspelaren Mattias Jonson (bilden) nickade in segermålet – ett mål som minst sagt var och är guld värt för DIF, Stockholm och Allsvenskan. Att jag, likt många andra, dessutom inte gillar Assyriska gör ju inte saken sämre.
Mitt problem med laget är att man inte hyllar den egna hemstaden Södertälje utan ett land (som inte ens finns) i Asien. Klubben borde såklart heta FC Södertälje eller något i den stilen. Man borde hedra sin hemstad och sätta dess namn på kartan. Som läget är nu så har vanligt folk ingen som helst aning om var laget kommer ifrån. Att byta namn hade även varit ett bra sätt att öka invandrarnas integrering i Sverige. I vilket fall som helst så var det helt suveränt att DIF hängde kvar – ett riktigt lyft för Allsvenskan, helt klart. Alltför många småklubbar hänger nämligen nu i vår högsta serie, och av den anledningen så är jag glad att vi slapp att få dit en till, speciellt som nästa års andra nykomlingar, Mjällby och Åtvidaberg, knappast kommer att få mer än 2000 åskådare på sina hemmamatcher. Att många på fotbollsförbundet var oroliga igårkväll är säkert ingen överdrift. Anledningen till att man ökade antalet lag i Allsvenskan var, vad jag förstår, att underlätta för storklubbarna att hänga kvar.
AIK befäste idag sin ställning som Sveriges bästa fotbollslag när man övertygande slog tillbaka värsta konkurrenten IFK Göteborg med 2-0 hemma på Råsunda. Ett riktigt styrkebesked och något som göteborgarna inte kan förklara bort. Men det satt ändå rätt hårt åt – första halvlek slutade mållös. Men 20 minuter in i den andra så slog inte oväntat Ivan Obolo, vem annars, till och gav AIK ledningen, och efter det så insåg säkert de allra flesta av oss att dubbeln var i hamn – bla beroende på AIKs starka försvarsspel. Och så blev det, trots att IFK gjorde vad man kunde för att kvittera. Men istället för en kvittering och eventuell förlängning så var hemmalaget ofina nog att göra 2-0 i slutsekunderna genom Antonio Flavio. Publiksiffran var finfina 24365. En minnesvärd dag för AIK mao. Låt oss nu hoppas man får behålla laget intakt så att man kan göra en allvarlig satsning på Europa nästa sommar. Läs mer om dagens match här (DN)
Erik Hamrén har varit mångas favorit till förbundskaptensjobbet, och att han nu äntligen blev klar är helt suveränt. Har länge retat mig på Lars-Åke Lagrell, och befarade det värsta när det verkade som om Hamrén inte kunde komma loss från Rosenborg. Nu löste man alla problem på ett intelligent och sportsligt vis. Förbundskaptensjobbet är ingen heltidssyssla, och att man insåg detta från båda parter (SvFF och Rosenborg) möjliggjorde att att det blev ett lyckligt slut på hela den här affären. Ett extra plus när det gäller Hamrén är att han verkar brinna för jobbet som förbundskapten.
Det bästa för mig är att Erik inte behöver gå och gräva ner sig i landslaget förrän efter nästa sommar, något som gynnar oss alla. För vad var det tänkt han skulle sysselsätta sig med tills att Sydafrika VM var färdigspelat? Vi har ju inga tävlingsmatcher att spela? På det här viset så kommer vi att få en helskärpt klubbtränare, i toppform, lagom till när nästa upplaga av Blågult ska spelas ihop – istället för en som gått och drivit omkring i en åtta-tio månader utan att ha haft något vettigt att göra. Att spela en massa meningslösa träningsmatcher är ingen höjdare. Men nu så kan den gode Erik hålla sig skärpt och på alerten med jobbet i Rosenborg, innan landslagsjobbet blir allvar. Helt perfekt. Läs mer här (DN)och här (SvD).
Den här fina bilden stötte jag precis på på nätet när jag sökte efter en bra hockeybild att att lägga upp på bloggens sidhuvud. Tjejerna i bilden spelade för det kanadensiska laget Edmonton Swastikas. Bilden togs för övrigt för snart hundra år sedan 1916 – alltså långt innan Hitler börjat använda swastikan som sin symbol. Tänk hur tiderna förändras. Swastikan var på den tiden nämligen en lyckosymbol över hela världen, något den ännu är i Indien (landet symbolen ursprungligen kommer ifrån). En annan intressant sak med bilden är såklart att man redan 1916 spelade damishockey i Kanada, så det är kanske inte så konstigt att de spöar våra damkronor hela tiden. Bara igår i Finland så åkte ju tjejerna på nytt på däng av kanadensiskorna – 0-4 blev det visst. Vi får hoppas det går bättre i Vancouver:-)
Nu har nedräkningen inför Vancouver börjat på allvar, åtminstone för de aktiva och deras förbund, men för mig så känns alltjämt OS långt borta. Det är ju ännu bara första veckan av november, och först när jul och nyårshelgerna är undanstökade så kan vi väl börja koncentrera oss på vad som komma skall långt därborta på andra sidan jordklotet på Kanadas västkust. Är för övrigt pessimist när det gäller vår kommande medaljskörd där borta. För inte kan vi väl på nytt ta sju guld? Det finns nämligen en fundamental skillnad på oss och våra norska grannar när det gäller vinteridrott. Exakt vad denna skillnad består i är det ingen som riktigt vet. Men alla svenskar vet att när det väl kommer till kritan när det gäller vinteridrott, och inte gäller ishockey, så brukar det gå åt skogen för oss … och gå åt rakt motsatt hål för Norge.
På pappret så har vi dock flera fina guldhopp: Anja, våra skidskyttar och skidåkare. Men lika gärna som sju nya guldmedaljer, så kan vi på nytt kamma noll när det gäller medaljer av den finaste valören (som 1998 och 2002). Men riktigt så illa kommer det väl ändå inte att gå. För mig så var 1994, trots endast 3 medaljer (2 guld och 1 silver) en makalös succé, eftersom vi vann ”the Big One” – ishockey guldet – guldet som slår alla andra guld tillsammans. Turin OS, med sju svenska guld, inklusive ”the Big One”, är således vårt allra bästa OS någonsin.
I år, borta i Kanada så är det dock inte mycket som talar för att vi ska kunna försvara vårt guld, för det kommer att bli mer eller mindre omöjligt att göra i lejonets egen kula. Och på samma vis är det såklart även vad gäller våra fina damkronor. Det bästa vi kan hoppas på i deras fall är en seger i bronsmatchen mot finskorna, något som är en prestation i sig, eftersom man då tagit tre raka OS-medaljer. Det blir mao inget ishockey-guld för de våra i år. Men om jag fick önska oss ett guld så hade det tveklöst varit ett till Anja, helst i störtloppet. Insåg precis att jag borde ändra bilden på bloggens första sida. Nadal hör sommaren till. Får nog ladda upp en bild på ett av våra ishockeylag istället:-)Läs mer om OS här (DN)
Någon kanske undrar varför jag inte skriver något om tennis längre. Svaret är helt enkelt att för mig så tar tennissäsongen slut när matchbollen i herrarnas US-Open final går in. Tiden efter det känns bara som ett enda långt antiklimax. Och det är inte förrän Australian Open börjar i januari som jag riktigt kan börja intressera mig för sporten igen. Men riktigt tennisintresserad blir jag först fram i april när uppladdningen inför Paris, årets för mig bästa slam (utom när en viss schweizare turligt lyckas vinna), börjar. Att man ska hålla på med topptennis året runt är för mig helt befängt. Inga andra sporter gör så. Allsvenskan har tex precis slutat, och nu har man ett fem månader långt uppehåll. Precis som det ska vara, för hade vi orkat följa AIK, IFK, MFF och alla de andra lagen året runt? Nej, jag tror inte det. Det hade helt enkelt blivit för mycket av det goda. Och av den anledningen så borde man lägga ner tennisen med, anser jag, från okt tom dec. Spelarna behöver vila upp sig, och samma sak gäller även alla oss tennisfantaster. Titta bara på Stockholm Open, knappt en enda toppspelare fanns på plats. Ingen ville komma. Nej, tennis ska spelas på våren och sommaren - INTE när det är höst och vinter. Så nu vet ni alla varför jag tar en break från tennis när höstmörkret sänker sig över vårt avlånga land.
Örgrytes uppryckning i slutet av Allsvenskan räckte, tyvärr för deras del, inte hela vägen fram. Djurgården knep som bekant kvalplatsen, och tur var väl det. För fyra göteborgslag i nästa års allsvenska hade varit på tok för många. Personligen så anser jag att det räcker med två. I vilket fall som helst så föll ÖIS med flaggan i topp, för man hade häng på DIF inför avslutningsmatchen. Men stockholmarnas suveräna avslutning räddade nästa säsong för alla svenska fotbollsälskare. Nu får vi åtminstone ett stort derby i kungliga huvudstaden, något som definitivt behövs. Bra för sporten samt för publiksnittet.
Att ÖIS skulle rycka upp sig på det vis man gjorde var nästan sensationellt efter den minst sagt bedrövliga inledningen på säsongen. Inget lag har väl någonsin startat vår högsta serie på ett sämre sätt. Nu blir det Superettan för de rödblå till våren, och där får man på nytt göra upp med Hammarby, som väl måste räknas som storfavoriter till seriesegern? I ÖIS fall så ser det inte lika ljust ut. Men kanske kan man knipa en av platserna som leder tillbaka till fotbollens finrum igen. Men jag vill inte se dem i Allsvenskan igen så länge som både Häcken och GAIS är där. Det var bara några år sedan när derbyt med IFK var årets största svenska fotbollsmatch. Jag såg själv ett par derbyn då, fenomenala matcher dessutom, med massor av mål inför fullsatta läktare på Nya Ullevi. Men nu med fyra lag från Götet så har IFK-derbyt slutat locka storpublik. Riktigt trist. Men kanske kan man till nästa år bygga upp GAIS-IFK till ett superderby. Hoppas på det:-)
Med en match tillgodo så säkrade Linköpings damlag SM-guldet. Utskåpningen av Umeå med 4-0, följdes upp med att enda kvarvarande hotet om mästerskapet, Kopparbergs Göteborg, förlorade sin match mot Djurgården. Guldet till Linköping, något som måste räknas som en första klassens prestation, inte minst med tanke på att klubben bara är sex år gammal. För svensk damfotboll så är detta just den vitamininjektion som sporten behövde. Umeå har nu fått sig en ordentlig tankeställare. Vill man ta upp kampen mot ett storsatsande Linköping som alltjämt är på väg uppåt, så måste man själva satsta ännu mer på sitt eget lag. Att vi sedan har reella hot från andra håll, som Göteborg, Stockholm och Malmö, gör att nästa års damallsvenska kommer att bli någonting i hästväg, tror jag. I vilket fall som helst så var det skitkul att Linköping, Sverige femte största stad, äntligen fick ta hem ett svenskt mästerskap i en av våra stora sporter. Läs mer här på Radiosportens specialsida om de nykrönta svenska mästarinnorna.Och läs mer här (DN).
Det finns många kul bilder från debaklet efter matchen i går på Gamla Ullevi. Som den här. AIK-supportrarna tar med sig nätet från målet hem till Stockholm som souvenir. Haha. Visserligen så är kanske inte stormning av fotbollsplanen att rekommendera, men när man precis vunnit SM-guld, och på ett sådant spektakulärt vis som AIK igår gjorde, på bortaplan i Göteborg dessutom, så måste man väl se mellan fingrarna på det hela.
Att AIK igår blev svenska mästare igen var suveränt och ett lyft för allt vad svensk fotboll heter. 2-1 segern borta i Göteborg, i lejonets egen kula, gjorde slut på allt snack om vilka som var bäst. Att man dessutom kom tillbaka från ett 0-1 underläge, när pressen var som störst, var en prestation i sig. Speciellt som Blåvitt var obesegrade på hemmaplan denna säsong. Men som vi alla vet så är marginalerna små inom toppfotbollen, och segern kunde så klart lika gärna gått åt andra hållet. I slutändan så var det troligen den så viktiga poängen man bärgade mot Örebro för några dagar sedan som fällde avgörandet. Hade AIK hamnat i underläge på Gamla Ullevi och varit tvungna att vinna så vete tusan om man rett upp situtionen?
Avgörande faktorn var nog ändå AIKs starka försvarspel. Att göra många mål, som IFK, är säkert bra och naturligtvis kul för publiken. Men viktigare ändå är att hålla tätt bakåt, och på den punkten så är det nya svenska mästarlaget svenska mästare. Det finns idag hur mycket som helst att läsa om matchen igår i pressen, så av den anledningen är det inte så mycket mer jag kan tillägga. Men för mig personligen så finns det ingen annan liga i världen som är lika spännande som vår egen gamla allsvenska, och när det blir en sådan rafflande avslutning på den som det blev i år, länge med fem-sex lag inblandade, så känns det nästan lite trist att det hela nu är över. Stort grattis till AIK, värdiga svenska mästare 2009. Låt mig avslutningsvis ge er namnen killarna som sköt AIK till SM-guld: Antonio Flavio (1-1, 55 min) och Daniel Tjernström (2-1, 85 min). Läs mer här (DN)och här (SVD).
Tänk så rätt man kan ha: jag tippade redan för en vecka sedan att AIK skulle besegra IFK Göteborg i guldmatchen på Gamla Ullevi med 2-1 … och 2-1 blev även slutresultatet. Tack och lov för det. Inte för att jag är en överdriven AIK-supporter, utan för att jag ansåg att ett nytt guld till Blåvitt inte gagnade svensk fotboll. Faran med IFK är nämligen att man kan komma att börja dominera Allsvenskan på nytt, som man gjorde under stora delar av 80 och 90:talen, och det är inget som vi vill uppleva igen. Av den anledningen så hoppas jag det dröjer åtminstone 10 år tills dess att göteborgarna tar hem SM-pokalen på nytt.
AIK var dock värdiga mästare. Inget snack om det. Inget lag har varit svårare att knäcka än Gnaget. Och idag, när man hade en enorm press på sig – inte minst efter att ha hamnat i 1-0 underläge – så visade man att man befann sig i tabelltoppen av en anledning: man var helt enkelt bäst! Kul för stockholmsfotbollen och för svensk fotboll i övrigt, även om jag helst hade sett att något av de mindre lagen, typ Kalmar, Elfsborg, Örebro eller Helsingborg, som mästare. Men nu med facit i hand så är jag ändå rätt så glad att AIK fick en ny mästartitel. Låt oss nu bara hoppas man kan bygga vidare på framgången och ge oss ett starkt svenskt lag i nästa års Champions League kval. Risken för det är dock mer eller mindre minimal. Tyvärr. I vilket fall som helst så är ett stort grattis till AIK på sin plats för den suveräna avslutningen man bjöd alla oss supportrar av Allsvenskan på idag:-) Här är ett fint bildspel från dagens match (SvD).
Nu efter fiaskot med Erik Hamrén så går jakten på ny förbundskapten vidare. Jag har redan skrivit en hel del om tänkbara kandidater. Mitt förstaval var Pia Sundhage, något jag skrev om en månad innan DN började skriva om saken. Tyvärr så är hon uppbunden av USAs damlag, ett jobb som, handen på hjärtat, är större än att leda ett mediokert nordeuropeiskt herrlandslag. USA har 300 miljoner invånare. Att leda deras landslag är en större grej än att leda Blågult. Inget snack om den saken.
Mitt andraval, och någon jag gärna sett jobba tillsammans med Pia, var och är Torbjörn Nilsson. Han har kunnandet, inte minst efter alla år som svensk storstjärna i såväl klubblag som landslag. Och igår på radio så gav även fotbollstokige Marcus Birro sitt stöd för honom på radio. Men det finns även andra namn: Jonas Thern och Roland Nilsson har nämnts av många, eller varför inte u21-landlagets tränare Jörgen Lennartsson? I Lennartsson fall så hade jag dock helst sett honom tillsammans med någon annan. Men att han har kvaliteter som tränare fick vi alla se under sommaren som gick.
På sista tiden har ännu ett namn på allvar börjat dyka upp alltmer: Stefan Rehn. Han är en gammal storspelare, har kunnandet, passionen och det viktigaste av allt … han är en vinnare. SM-guld som tränare med såväl Djurgården som IFK Göteborg talar sitt tydliga språk. Och ett nytt SM-tecken kan bli hans redan i morgon. Men hur det än går i guld-finalen på Gamla Ullevi så är väl frågan om inte Stefan är det bästa alternativet vi har att ta över efter Lagerbäck. Jag har alltid ansett honom vara för ung för jobbet, men tiden går fort och han är nu redan 43 år gammal. Insåg inte tills alldeles nyss att han passerat de fyrtio – trodde han var 37-38! Han har alltså den rätta åldern inne. Och ju mer jag tänker på saken, ju mer börjar jag inse att Stefan Rehn är rätt man för jobbet. Men det betyder inte att mina övriga kandidater är mindre bra alternativ. De är samtliga bra. Låt oss bara hoppas att Lars-Åke inte gör något heltokigt nu de närmaste dagarna, för vi har här på hemmaplan många dugliga svenska tränare. Läs mer här (SvD).
Tänk så det kan gå. AIK leder Allsvenskan inför sista omgången samtidigt som Hammarby redan har åkt ur. Och inte nog med det Djurgården är ännu väldigt illa ute, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om man åker på smörj i avslutningsmatchen samtidigt som ÖIS vinner. För sådan är vår högsta serie – totalt oviss in i det sista. Gårdagens stora överraskning var dock att Hammarby tappade stort borta mot Trelleborg. En 2-1 ledning tio minuter in i andra halvlek förvandlades hastig och lustigt till underläge i den 81:a minuten. Inför 2538 åskådare så skickade lilla Trelleborg således ner Bajen i Superettan. Starkt gjort av skånelaget. Kanske var beslutet att öka antalet lag i Allsvenskan till sexton inte helt fel ändå, eftersom det gjort det lättare för småklubbarna att hänga kvar. Inte bra för seriens publiksnitt, men rent sportsligt kan man ju inte klaga.
Att AIK sedan tog den välbehövliga poängen mot Örebro gör att vi nu måste ge laget favoritskapet i guldmatchen på söndag. Men nog blev vi alla förvånade över hur nervigt man spelade. Någon påpekade att det troligen hade att göra med just nerver. Spelarna började ta det försiktigt. Kanske var man rädda att skada sig och på så vis missa finalen. Man slutade leva i nuet och drömde sig redan bort till Göteborg, och detta fick nästan katastrofala följder för laget då man bara var hårsmåner från att förlora. Att behöva åka ner till Gamla Ullevi tvungna att vinna hade inte varit kul, men nu slapp man det, inte minst pga Daniel Örlund i målet som gjorde flera fina ingripanden. Mer av den varan kommer att behövas på söndag. Tror dock alltjämt på AIK seger med 2-1, efter en superspännande match.
Läste för en stund sedan att det kan komma att kosta tre-fyra miljoner kronor att lösa Erik Hamrén från Rosenborg. Frågan är då om det är pengar som Fotbollsförbundet anser sig ha? För som vi alla vet är det pengar som kunde komma många andra änmer behövande till del, än en av Nordens rikaste klubbar. Varför ens överväga att betala så mycket pengar till Rosenborg? Man undrar ju vidare hur hög lön man tänkt ge Hamrén – två miljoner om året kanske? Vi är nu på väg åt fel håll. Pengar är inte allt. Svennis tjänade fem miljoner pund om året i England, men gjorde trots det storfiasko och blev en hatad man på köpet, och det engelsmännen hatade honom allra mest för var den hutlöst höga lönen han fick.
Att bli svensk förbundskapten är ett hedersuppdrag. Att det sedan inte är ett heltidsjobb gör att lönen inte behöver vara särskilt hög. Ett högsta lönetak borde därför ligga på en miljon om året. Genom att sänka lönen ordentligt så kan vi bli av med alla lycksökare. Mitt förslag är alltjämt att ge jobbet till en gammal storspelare, typ Torbjörn Nilsson, eller varför inte låta två gamla storspelare sköta jobbet gemensamt, typ Jonas Thern och Roland Nilsson? Befria den nya förbundskaptenenen vidare från allt oväsentligt arbete vid Fotbollsförbundet. Låt honon endast ha med spelarna och matcherna att göra, inget administrativt arbete borde läggas på honom. Inte heller arbete när det gäller representation. Den biten kan fotbollsförbundets egna ta hand om.
Är det förresten så himla viktigt att vi redan nu utser Lagerbäcks efterträdare? I England har man vid flera tillfällen låtit andra tränare ta över medan man inväntade rätt man på posten, och bara för att vi nu har en landskamp inbokad nästa månad så måste vi väl inte ha en ny förbundskapten installerad tills dess. För mig personligen så borde för övrigt inte Lagerbäck ensam fått bära all skuld till den missade Sydafrika-biljetten, Lars-Åke Lagrell borde även han avskedats. Han har suttit alldeles för länge på sin välavlönade post. Men som vi alla vet så vägrar gamla pampar (som Lennart Johansson, och nu Lagrell) att självmant lämna sina poster. Vi kan därför räkna med att en ny ovärdig förbundskapten, i all hast, snart utses. Och denna figur lär vi sedan dras med i sju-åtta år!
Efter gårdagens oavgjorda resultat på Ullevi så måste vi nu hålla AIK som favorit till mästerskapet, speciellt om man även tar hem segern i kvällens möte med Örebro. IFKs nerviga uppträdande mot bottenlaget Halmstad ger allt annat än tilltro på seger mot serieledarna på söndag. Tyvärr för AIK så spelar det egentligen ingen som helst roll hur det går i kvällens match, eftersom man ändå kommer att ha kniven mot strupen i guldmatchen. Men nog kommer det att bli en aning lugnare att kunna ta sig an göteborgarna med vetskapen att det är dem som måste vinna och att det är dem som måste försöka göra mål. Och Tobias Hysén kan väl inte rädda IFK på nytt?
.
Jag höll ända framtill 2-2 mot Halmstad Blåvitt för favoriter till SM-guldet, men vi vet nu att man är lagda åt det nervösa hållet, samt att allt kanske inte är som det ska. Flera stjärnor har som bekant lämnat laget och en sådan åderlåtning kan inte pågå utan biverkningar. Ersättarna kanske är ungefär lika bra rent tekniskt, men det fanns en anledning till att de inte tillhörde förstuppställningen när säsongen startade, något vi nu kommer att få se. AIK är för mig nu favoriter till SM-pokalen. Man åtrår den mer än göteborgarna, tror jag. Lagets gedigna försvarsspel ger dem även en fördel. Och man kommer säkerligen få med sig åtskilliga tusen supportrar till Göteborg. Tyvärr har man valt att spela finalmatchen på Gamla Ullevi. Man borde självklart flytta matchen till Nya Ullevi för att på så vis ge uppemot 25000 till möjlighet att se finalen. Mitt tips är dock 2-1 till AIK. Läs mer om gårdagens match här (DN).
Ibland så är det lättare att titta på en film när man vill förklara något, och så är det även i fallet varför jag anser att Torbjörn Nilsson hade blivit en suverän ny förbundskapten för landslaget. Titta på filmen jag länkat till och se hur han leder träningen med sina tjejer i Göteborg, ett lag som nu har chansen att ta hem SM-guldet rakt framför näsan på Umeå och Linköping. Men vad jag gillar speciellt med Torbjörn är hur ödmjuk han är och på hur roligt alla i laget har tillsammans med honom och med varandra. Se SVTs fina inslag här.
När jag alldeles nyss surfade runt lite på nätet på jakt efter nyheter om vem som ska bli vår nya förbundskapten, så råkade jag på det här (från Wikipedia):
”I slutet av oktober 2009 var Hamrén ett av de alternativa namnen för att efterträda Lars Lagerbäck som svenska herrfotbollslandslagets förbundskapten, speciellt efter att Lars-Åke Lagrell från Svenska Fotbollförbundet träffat honom personligen i Trondheim den 26 oktober 2009 och dagen efter blev han officiellt klar som ny förbundskapten.”
Tydligen så är det redan klart, om man får tro Wikipedia, att Erik Hamrén är vår nye förbundskapten. Inget står dock att läsa i våra tidningar om saken än. Men av alla namn som finns föreslagna så är Hamrén tveklöst ett av de bättre. Låt oss därför hoppas Wikipedia har rätt, även om jag personligen hellre hade sett att en av våra gamla storspelare, typ Jonas Thern, Roland Nilsson eller Torbjörn Nilsson, hade fått chansen. Läs DNs artikel här (om vad som verkligen pågår?).
Läste precis en intressant artikel i DN om hur våra damkronor nu laddar upp inför det stundande äventyret i Vancouver. Artikeln handlade speciellt om Gunilla Andersson och Kim Martin som delar rum när laget är ute och reser. Efter att ha läst artikeln så slog det mig hur nära OS nu är: snart bara tre månader borta. Tänk att det nästan gått fyra år sedan sist. Otroligt hur tiden flyger förbi. Men Damkronorna kämpar oförtrutet vidare i hopp om OS-medalj. Och om man lyckas knipa bronset så har man tveklöst gjort en bragd. Högre än så kan vi inte sikta, för det är att ställa för höga krav på tjejerna. En intressant sak i artikeln var att se det späckade schemat laget nu har framför sig. Det verkar inte vara många, om ens några, lediga dagar framöver. Det är allvar mao. Inget får längre lämnas åt slumpen. Inga överraskningar är nu välkomna.
I Vancouver måste nämligen samtliga matcher vinnas, helst komfortabelt, innan det blir dags att spela om en finalplats mot ett av de båda oslagbara lagen USA resp. Kanada. Och redan nu verkar våra damkronor vara fokuserade på uppgiften. Att man sedan lyckades knäppa finskorna på näsan i mötet i den senaste fyrnationsturneringen (dock endast med 1-0) gjorde ju inte saken sämre, eftersom det blir den eviga dödsfienden som vi lär få möta om bronset i OS. För det blir det väl? I vilket fall så var det kul att läsa att förberedelserna verkar gå bra. Är dock inte själv det minsta fokuserad på OS. Känns ännu långt borta, inte minst pga av att den allsvenska fotbollen alltjämt pågår. Men vi vet nu priset man måste betala för att få vara med och utmana om OS-medaljer. Ett helt år av förberedelser ska ge tjejerna optimala möjligheter att visa upp sig från sina bästa sidor under några få dagar i februari nästa år. Låt oss hoppas det går vägen.
Med endast två omgångar kvar att spela så verkar det som om vi kommer att få guldfinalen vi alla väntat på nere i Göteborg trots allt. Frågan nu är väl bara om AIK ska gå in i matchen som favoriter, som endast behöver spela oavgjort, eller som underdogs tvungna att vinna? Exakt vilket scenario som är det bästa för stockholmarna är svårt att säga. Sunda förnuftet säger väl att det bästa är att ha en poängs ledning för att sedan spela på säkerhet mot ett anstormande Blåvitt, piskade att göra mål.
Men för mig har detta alltid varit bland de värsta förutsättningar man kan ha som lag, eftersom man då tenderar att spela i överkant försiktigt. Och så fort som IFK gjort 1-0 blir man plötsligt själva tvungna att börja spela fotboll. Jag hade av den anledningen hellre velat vara den som var piskade att vinna, för då är man mer tänd och koncentrerad på den stundande uppgiftten. Nu är det förvisso ännu möjligt att IFK förlorar nästa match samtidigt som AIK vinner sin, vilket då gör matchen i Göteborg överflödig. Men att stockholmarna ska få guldet till skänks är det väl ingen som tror? Har för övrigt svårt att se något annat än att guldet går tillbaka till Götet, men för fotbollens skull så hoppas jag att jag har fel. För aikarna betyder SM-guldet mer än det gör för göteborgarna.
Hade på känn att Robin Söderling skulle få det tufft mot Marco Baghdatis i Stockholm Open, eftersom han inte verkat vara riktigt på topp. Men att han skulle välja att kasta in handduken redan innan semifinalen börjat är rent ut sagt bedrövligt och ett slag i ansiktet på alla hans supportrar. Vet naturligtvis inte hur skadad han är, men hade jag varit 25 år gammal och endast lyckats vinna fyra turneringar, så hade det krävts en hel del för mig att inte ens komma till spel när en ATP-titel på hemmaplan fanns inom räckhåll. För mig hade Stockholm Open titeln varit större än att bli en av deltagarna i årets Masters slutspel – ett slutspel där jag enbart hade inkasserat en rad nederlag mot bättre spelare. Det är en sak att tvingas ge upp pga av skada under match, men att inte ens komma till spel … Bedrövligt. Och det är än mer bedrövligt när man tänker på hur många gånger Rafa ställt upp med sina värkande knän.
Allt annat än en slutseger i Stockholm Open för Robin Söderling är ett misslyckande, speciellt som han vid sidan om att ha favören av att spela på hemmaplan även är den högst rankade spelaren på plats. Om han vinner så finns alltjämt chansen för honom att ta den sista platsen i årets avslutande Masters tävling. Men då Robin varit allt annat än jämn i sitt spel sedan triumfen i Båstad, så kan vi inte ta något för givet. Faktum är att årets spelare (under den översta eliten) sedan Wimbledon är Nikolaj Davydenko, mannen som Söderling mosade totalt i Paris, för han har tagit sig själv i kragen på ett fenomenalt vis, inte minst genom de tre tunga titlar han vunnit sedan den förnedringen.
Allt är nu upplagt för Robin att ta hem Stockholm Open titeln. Han lär aldrig få en bättre chans att göra så än i år. Och som ny på topp tio rankingen så kanske det ger honom extra självförtroende nu när det behövs som aldrig förr. Rankingen är dock en aning missvisande, för Robin har inte förtjänat topp tio placeringen, utan fick den enbart pga att spelarna över honom på listan tappade poäng från året innan. Han är alltså inte bättre idag än han var för någon vecka sedan. Personligen så tror jag att Söderling nu har nått sin högsta nivå. Han kommer aldrig att vara med och utmana om riktigt stora titlar igen. Men det är inte heller det som är det viktiga. Det viktiga är att vinna mindre turneringar – som den han nu deltar i. En vunnen titel är en titel vunnen, och även en liten vunnen titel slår högre än en förlorad grandslamfinal.
Efter gårdagens resultat i Allsvenskan där Kalmar tappade två poäng hemma mot Gais samtidigt som AIK tog den på förhand så givna trepoängaren på Råsunda (1-0 mot Gefle), så ser det nu alltmer ut som om vi kommer att få en ren drömfinal på Ullevi (troligen Nya?) om mästerskapet i sista rundan. Kalmar förlorade igår sista hoppet om SM-guld, och även vad gäller Elfsborg så måste man väl nu mer eller mindre anse dem som avsågade – såvida inte något spektakulärt inträffar (som totalkollaps för såväl Blåvitt som AIK) under de sista omgångarna. Nej, vi kan nu troligen se framemot drömfinalen i Göteborg med tillförsikt. Inget annat är längre logiskt i denna totalt ologiska liga. Mitt tips är nu att SM-guldet återvänder till Stockholm igen. Oavgjort räcker i dagsläget för att så ska bli. Men jag hoppas att aikarna avgör med segermål, eller varför inte med ett kvitteringsmål i den 94:e minuten. De hade vart nåt de!
I Dagens Nyheter så kan vi idag läsa om nya planer att dra igång en ny sk Atlantliga där svenska klubbar då kan komma att ingå. Som vi alla fattar så betyder ju en sådan liga dödsstöten för Allsvenskan, och förutom en handfull storklubbar (Göteborg, AIK, MFF och liknande) som kan komma att tjäna storkovan, så har vi svenska fotbollssupportrar inget att vinna på affären. Frågan är väl om någon svensk klubb ens kan mäta sig med de skottska, belgiska samt holländska storklubbarna? Tror inte det. Nu antar jag att denna liga dessutom är planerad att pågå under vinterhalvåret? Ingen mer härlig sommarfotboll här uppe hos då mao – åtminstone inte för toppklubbarna. Och vad betyder detta för hockeyn i storstäderna när man samtidigt spelar fotboll?
Men det stora problemet väl ändå att man säljer ut våra gamla fotbollsklubbar till utländska ägare, för detta är vad som kommer att ske. Atlantligan betyder döden för svensk föreningsfotboll, eftersom fotbollsföreningarna då blir regelrätta företag. Det som förstörde europeisk klubbfotboll var Champions League, och inte ens en atlantisk liga kommer att göra våra inhemska småklubbar till stora namn på kontinenten. Det är därför bäst att vi tackar nej till projektet innan man tar det till nästa fas. Och vem vill för övrigt gå och titta på matcher mellan AIK och PSV en råkall vinterkväll på Råsunda? Inte jag i alla fall. Nej, svensk fotboll hör sommaren till. Så har det alltid varit och så ska det förbli framöver.
Har haft lite datastrul de senaste dagarna, och av den anledningen så slapp ni alla att läsa vad som säkerligen blivit en bitsk krönika över Lars Lagerbäcks avslutande match som svensk förbundskapten - och tur var väl det det? Alla mina trogna läsare känner så klart till att jag inte var ett stort fan av Lasse, något som berodde på att han inte gjorde det hedervärda och avgick efter VM i Tyskland för lite drygt tre år sedan. Hade han gjort det, så hade vi alla nu tänkt tillbaka på honom och hans tid som ansvarig för vårt kära fotbollslandslag med värme. Han misslyckades som bekant kapitalt i Tyskland, och Blågults skandalöst dåliga resultat där fick oss alla att inse följande: Lagerbäck hade inte vad som krävs för att kunna mäta sig med världens övriga topptränare.
Fotboll på högsta nivå är nämligen att likna vid ett parti schack. Man måste kunna tänka flera drag fram, och dessutom vara kapabel att bemöta oväntade attacker från motståndaren. Detta kan inte Lasse. Han har inte vad som krävs, för hade han haft det så hade han nu sedan många år tillbaka varit en av Europas stortränare, med flera tunga titlar från någon av de stora ligorna i bagaget. Han borde alltså, anser jag, avgått direkt efter VM i Tyskland och gett någon annan chansen. När man sedan tänker på att Lasse hade en viss Zlatan Ibrahimovic i laget, och inte ens då kunde få laget att spela övertygande, så …
Ingen borde få stanna kvar längre än över två mästerskap, såvida det inte handlar om en exeptionell person med extrordinära kunskaper, något Lasse inte är samt inte innehar. Pga denna hans inbilskhet, så har Sverige nu missat Sydafrika VM, ett VM där vi borde varit med – som gruppvinnare. Segern mot Albanien är för mig inget alls värd, för det var en totalt betydelselös match. Sverige hade ingen som helst press på sig, och då är det ju heller ingen konst att vinna.
Men låt oss nu inte gräva ner oss alltför mycket över den missade VM biljetten, för vi har åtminstone Danmark att hoppas på, och det är något jag definitivt kommer att göra. Låt oss även hoppas att pamparna vid Fotbollsförbundet INTE förhastar sig, utan lugnt och fint nu inväntar att den rätte/rätta (Pia) dyker upp. Visserligen så är chansen att vi kan knyta till oss Pia nu mikroskopisk, men större under har inträffat.
Men det vi absolut måste undvika är en ny traditionell fotbollstränare, för när det gäller landslagsspel så handlar det om något helt annat än den vanliga lunken som återfinns i seriefotbollen. För mig så måste förbundskapten väljas från den lilla exklusiva skaran f.d. storpelare från Blågult som finns tillgänglig, av den anledningen att jag inte tror att man kan sätta sig in i vad det handlar om utifall man inte själv redan varit med och smakat på hetluften från planen. Det handlar således endast om en handfull spelare somkan komma i fråga, och mitt förslag är att låta två eller tre av killarna från 90talets landslag bli dem som gemesamt tar över jobbet som förbundskapten/er.
Läste för en liten stund sedan i DN om hur vår simstjärna Sara Sjöströms vardag ser ut, och nog har hon dagarna fullbokade alltid – med träningar, tävlingar och skolarbete. Själv hade jag aldrig kunnat leva lika disciplinerat, men vill man bli bäst så måste man satsa för fullt. Något som jag reagerat för positivt när det gäller Sara, och då vet jag nästintill inget alls om henne, är hur fin familj hon har, för utan förädrar som alltid ställer upp i alla lägen går det inte att lyckas. Föräldrarna är tydligen med Sara på så gott som alla tävlingar, så det är kanske inte heller så konstigt att det nu går så bra för henne i simbassängerna världen över. Läs DNs artikel här.
Som tur är för Fotbollsförbundet så trivs Pia Sundhage bra med jobbet som USAs coach, eftersom man då slipper alla onödiga kontroverser när det gäller jämlikhet och sådant trams? Att Pia idag i DN säger sig vara övertygad om att jobbet som förbundskapten inte hade varit något problem för henne att ta itu med understryker bara vad jag tidigare länge hävdat, nämligen att hon tveklöst hade varit rätt person för jobbet. Och detta menar jag på allvar. Artikeln i gårdagens DN var inte uppriktigt menad, tror jag, utan enbart ett sätt att få lite uppmärksamhet. Men då Pia nu är fast ”over there” i tre år till, så går vi alla nu miste om chansen att skriva världshistoria. Tyvärr.
Pia är nämligen den enda kvinnan som kan sköta jobbet, åtminstone för tillfället, inte bara beroende på att hon har alla kvalifikationerna som krävs, utan även på hennes personlighet. Hon är en ledartyp, och en levande fotbollslegend – en av Sveriges största genom tiderna. Men vem vet, kanske kan hon ta över om tre år – efter att Lagerbäcks efterträdare gjort fiasko? Låt oss hoppas på det. För jag har nu bestämt en känsla av att man på nytt kommer att välja fel. Problemet för mig är att allt för mycket pengar nu verkar vara i omlopp igen. Och pengar var ju anledningen till att Lagerbäck inte ville sluta frivilligt, för var hade han kunnat få ett lika välavlönat jobb någonstans? Svar: ingenstans. Att han nu avgår är ju som vi alla vet inte riktigt sant, för han får naturligtvis inte fortsätta även om han vill.
Förbundskaptensjobbet är ett hederuppdrag, och man borde av den anledningen sänka lönen drastiskt. Lönetaket borde ligga på 1 miljon. Man borde vidare inte gå ut och leta efter en efterträdare, utan istället låta intresserade söka jobbet på eget initiativ. Och det finns heller ingen anledning att stressa. Låt det ta den tid det tar. Och allt snack om att gå utomlands är bara ett ”no, no”. Att sedan Zlatan har fräckheten att ha synpunkter på vem den nye förbundskaptenen ska bli, och att han inte vet om han ska fortsätta eller inte, är rent ut sagt hutlöst. Sverige behöver inte honom, så om det inte passar så kan han dra dit pepparn växer. Danmark vann som bekant EM i Göteborg utan sin superstar Michael Laudrup, och troligen kan Sverige spela mer som ett lag utan Zlatan.
I vilket fall som helst så är det synd att vi gick miste om Pias tjänster, för ingen egotrippad svensk fotbollspelare hade vågat sticka upp mot henne. Har man skinn nog på näsan att hantera USAs bästa damlandslag, med allt vad det innebär, så har man skinn nog på samma näsa att hantera allt som ett svenskt landslag kan uppbringa. Tyvärr så tror jag inte att den nye, och av allt att döma manlige, förbundkaptenen som Blågult nu får kommer att få det särskilt lätt att hantera Zlatan. Hur vinner man hans respekt om man är en okänd tränare? Svaret är såklart att det är nästintill omöjligt. Enda alternativet, tror jag, är därför att välja en gammal storspelare – typ Jonas Thern, Roland Nilsson eller någon av den kalibern, eller varför inte Torbjörn Nilsson? Men vem vet, kanske kan det bli Pia ändå. Låt oss hoppas på det. För visst hade det varit kul att få skapa lite världshistoria och få sätta Sverige på kartan igen, även om det bara blir för en lite stund:-) Läs DNs artikel om Pia här
Henrik Larsson i all ära, men för mig så har det sedan lång tid varit uppenbart att den mest lämpliga kandidaten till jobbet som förbundskapten bör gå till en kvinna – Pia Sundhage. Pia är en vinnare. Hon har varit med i hetluften på högsta nivå som aktiv, samt som förbundskapten. Vi vet alla att hon tog USAs damlag till OS-guld. Och att hon skulle misslyckas med det svenska herrlandslaget är uteslutet. Enda orsaken till att man inte törs ge henne jobbet är så klart att hon är en kvinna, samt att man är oroliga att spelarna skulle få det svårt att ta order från henne – just för att hon är en kvinna!
Nu tog ju spelarna order från en pajas under en lång rad år, utan att någon av spelarna klagade på det! Så varför inte ge jobbet till en person som verkligen vet vad hon talar om (Sundhage), istället för till en som bara låtsas vara expert (som Lagerbäck låtsades). Vi har nu haft en storskojare vid rodret i tiotalet år, så låt oss därför ta tillfället i akt och ge jobbet till en som bevisligen kan utföra det. Det svenska herrlandslaget är ett självspelande piano, med flertalet klasspelare. Som läget är idag så ska vi alltid hamna bland de två främsta lagen i våra kvalgrupper. Inga ursäkter accepteras. Av den anledningen så behöver vi någon som vet hur det är att vinna, och den personen är Pia Sundhage.
Att man i DN talar sig varma över Svennis är bedrövligt, för den mannen är idag avskydd i England och Mexiko, och det av en anledning – han är inte hälften så skicklig som han utger sig för att vara. Faktum är att ända sedan UEFA triumfen med Blåvitt 1982 så har han inte uträttat någoting minnesvärt. Att vinna titlar i Portugal, en av världens mest ojämna ligor, är ingen bedrift. Och att under alla år i Italien endast ta hem ETT scudetto, och det först när man köpt upp hälften av världens bästa fotbollsspelare, är som vi då förstår inte heller något att skriva hem om. Personligen så hade jag inte velat ha den här överskattade och falska figuren ens om han gick med på att jobba gratis.
Henrik Larsson är för mig ett namn för framtiden, men inte förrän tidigast om en fem-sex år, dvs först när dagens spelare i Blågult (av det gamla gardet) har slutat. Men kanske kan han när han lagt skorna på hyllan bli Pias assistent och den vägen förbereda sig själv för dagen han ev själv ska ta över. Jag är ingen överdriven förkämpe för jämställdhet. För mig är Sundhage helt enkelt det enda reella alternativet vi har. Vi har nämligen här att göra med spelare som redan kan allt och som är topptränade, och allt som nu behövs är för någon insatt att få alla pusselbitarna att falla på plats. Och detta kan Pia bättre än någon annan svensk tränare jag känner till.
Folk har idag glömt bort att man förr om åren inte ens hade en förbundskapten, och det gick bra ändå. Jobbet är nämligen inte en heltidssysselsättning. Det går alldeles utmärkt att sköta arbetet på deltid. Under flera månader i sträck är det inga matcher, och spelarna har man då endast sporadisk kontakt med. Det enda vi behöver är någon som vet vad hon kan när det behövs. Vi blev alla lurade av Lagerbäck, för vi trodde att han var en klok gammal professor eftersom han hade glasögon på näsan. Nu håller vi på att bli lurade åt andra hållet: bara för att Pia är en kvinna så betyder ju inte det att hon inte är kapabel att leda vårt kära fotbollslandslag – herrversionen! Och som extra plus, om vi ger Pia jobbet, så leder vi med henne hela världen i rätt riktning mot en mer jämställd och rättvis värld. Att vi sedan dessutom blir Europamästare gör ju inte saken sämre:-) Läs DN här och SVD här
Efter kvällens förlust nere på Parken i Köpenhamn så är det nu dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig och överlämna rodret åt någon annan – och då helst till en person som är kvalificerad att inneha posten som svensk förbundskapten. Lars Laban Lagerbäck har misskött sig å det grövsta, inte enbart pga att han varit oduglig som coach, för man kan ju bara göra det man kan, utan även genom sin överlägsna attityd. Han är en besserwisser. Bara för att man har glasögon så betyder ju inte det att man är en professor. Lagerbäck är vid jämförelse med Morten Olsen, som är en levande dansk fotbollslegend, ingenting annat än en nolla och en pajas, något vi fått uppleva under så gott som samtliga mästerskap där han lett vårt svenska lag, och något vi nu har bevis på en gång för alla: FÖR SVERIGE HAR NU MISSAT VM!
Tack Lasse! Bra gjort. Har redan skrivit vad jag anser om den här skojaren, i flera tidigare inlägg, så att det både räcker och blir över, och behöver därför inte upprepa mig ånyo. Tack och lov så återstår det nu bara en match till under denna odugliga skojare, eftersom vi i afton förlorade vår VM-biljett definitivt. Hade vi haft en riktigt förbundskapten så hade det varit Sverige – och INTE Danmark! – som nu var klart för Sydafrika, för så bra spelarmatrial har vi. Att ett lag med en världsstjärna som Zlatan inte ens kan komma tvåa i sin VM-kval grupp är en skandal. Att så inte blev fallet är helt och hållet Lars Laban Lagerbäcks fel. Låt oss nu snabbast möjligt knyta till oss Pia Sundhage, för hon kommer tveklöst att få ordning på Blågult igen. Läs mer om kvällens match här (DN) och här (SvD)
Alla svenska tennisvänner har precis som jag, ända sedan vinsten mot Nadal i Paris, gått och väntat på att Robin Söderling skulle få möta någon annan av topp fem spelarna än Roger Federer, en spelare han som bekant mött och fått stryk av i tre slam på raken. Men nu, i morgon, så står världsfyran Novak Djokovic på andra sidan nätet, och det är en spelare som svensken aldrig besegrat, trots tre försök. Så den sammandrabbningen kommer att bli synnerligen intressant.
Mitt tips är att Robin tar hem segern. Han är ett nummer större nu som spelare än han var innan den där matchen mot Nadal i Paris. Och nu med självförtroendet på topp så tror inte jag att Djoko kan rå på Robins knallhårda servar och dödliga forehandslag ner mot baslinjen. Söderling är mao favorit. Håller han sina servar, samt håller sig lugn och fin i tie break, så vinner han matchen i två raka. Serben är förvisso en klasspelare och världsartist, men jag tror inte han vill vinna lika mycket som Robin. Vi minns alla än hur Djoko mer eller mindre lät Federer vinna semin i US-Open, en match serben kunde vunnit.
Det står dessutom mycket mer på spel för Söderling, eftersom han nu bara är några få futtiga poäng ifrån att bli en topp tio spelare – för första gången i karriären. Han är vidare inte helt borta när det gäller att kvala in till den avslutande masters turneringen i London, och detta innebär att han nu säkert kommer att göra allt som behövs för att inte bara vinna semin mot Djoko, utan även finalen mot Nadal på söndag. Och den matchen – finalen (om den blir av) - är en munsbit som hela tennisvärlden gått och väntat på ända sedan maj. Men först så måste alltså Djokovic slås ut, och det kommer även att ske.
Först i den 94:e minuten så lyckades Stefan Selakovic slå in segermålet i derbyt mot GAIS. Det satt mao hårt åt, men kvällens seger (2-1, efter två Selakovic mål) mot den formstarka lokalkonkurrenten gör nu att Blåvitt på nytt seglar upp som storfavorit till seriesegern. Endast en liten poäng bakom AIK befinner man sig nu, och med blott fyra omgångar kvar så är det inte mycket som längre tyder på något annat än fyra raka segrar för göteborgarna. Även om båda topplagen vinner de tre matcherna som återstår innan ”finalen” på Ullevi (Nya eller Nygamla?) så kommer IFK att vara favorit till mästerskapet. Personligen så tror jag att det gynnar AIK om man inför den matchen har halkat ner på andraplats, eftersom man då inte kommer ha lika mycket press på sig som man hade haft om man ”bara” behövde undvika förlust i Göteborg. Mitt tips är därför att laget som innehar plats två i Allsvenskan inför avslutningsomgången kommer att ta hem mästerskapet. Men troligen så betyder detta tips från mig att (redan avhängda?) Kalmar försvarar sitt guld från i fjol:-)
Ja nog kan man nu börja befara att AIK kan komma tappa SM-guldet efter kvällens 0-0 match borta i Borås. Visserligen så är ett oavgjort resultat mot Elfsborg borta ingen skam, men IFK Göteborg har nu på nytt allt i egna händer och kommer att kunna avgöra på ett fullsatt Nya eller Gamla Ullevi i sista omgången. Har nu svårt att se hur Kalmar och Elfsborg ska kunna vara med och hota om slutsegern framöver. För det troliga är väl nu ändå att Blåvitt tar hem de fem återstående matcherna. Och om man gör det så blir man mästare. De två tappade poängen ikväll för AIK betyder mao att guldet nu går tillbaka till Götet, eller kan stockholmarna själva vinna sina avslutningamatcher? Som vanligt så är det ingen som har en aning hur det här kommer sluta. Och vem vet kanske kan ännu Kalmar och Elfsborg vara med och utmana om slutsegern. Mitt personliga tips är dock att sista tåget nu gått för dem båda. Lagen har haft sina chanser att ta sig ikapp toppduon, men en vacker dag så får man sista chansen, och den har man nu redan fått och undlåtit att ta.
I och med gårdagens två resultat i Allsvenskan så är det numera i praktiken klart att minst två av lagen Hammarby, Djurgården och Örgryte kommer att åka ur. För det ska nu mycket till för att något av dessa lag ska kunna kravla sig över kvalstrecket, speciellt som BP vann över Gefle med 1-0. Att ÖIS samtidigt förlorade ”borta” mot Häcken gör nu att vi kan sluta tro på mirakel. Bottenlag kan förvisso ibland få till det i slutomgångarna och vinna några matcher, men att vinna fem matcher på raken är totalt uteslutet. Vi får nu inse faktum, de tre lagen i bottenträsket är där nere av en anledning, och den anledningen är att man hör hemma där. För fotbollens skull så får vi nu hoppas att ÖIS åker ur, för att på nytt ha fyra göteborgslag i högsta serien är inget som gör den gott. Och nog behövs åtminstone ett stort Stockholmsderby varje år.
Att det svänger ordentligt i Allsvenskan är inget nytt. Och nu när serien går in i sitt slutskede så har vi endast fyra lag kvar som slåss om guldet, för nu är både Helsingborg och Örebro definitivit avhängda. Och den för mig kanske hetaste kanditaten till mästerskapet är nu Elfsborg, speciellt efter arbetsegern i ”måstevinnamatchen” borta mot Halmstad. Man verkar nu ha hittat tillbaka till formen igen – samtidigt som man även har lite tur. I nästa omgång har man nu dessutom chansen att sätta AIK på plats, och det kommer man säkert även att göra, inte minst beroende på att stockholmarna brukar ha det svårt i Borås. Om Kalmar och IFK samtidigt vinner sina matcher så har vi endast två poäng som skiljer ettan från fyran. Ingen kan då (eller idag) avgöra vilket av dessa fyra lag som kommer att ta hem SM-pokalen.
AIK har dock allt i egna händer, men slutmatcherna blir väldigt tuffa, speciellt avslutningsmatchen i Göteborg. Men kan Flavio göra ett par cirkusnummer till så kan det räcka för att ta laget hela vägen. Sättet man slog tillbaka Djurgården på igår var imponerande, och 2-0 var rejält i underkant. Men kanske var det ändå ett bra resultat för AIK, eftersom målexplosioner ofta kan leda till övermod. Det är mao bättre att vinna med normala siffror, för det håller spelarna mer på alerten och ser till att de inte blir alltför självsäkra.
Och man behöver vara på alerten som aldrig förr när man i nästa match åker till Borås, för annars är det roliga antagligen över för i år. Många trodde att Elfsborg var avhängda efter brakförlusten mot Malmö (0-5), men nu är man alltså med i toppstriden på nytt. Och vad sedan gäller Blåvitt så har man nu insett att man kanske sålt bort guldet genom att sälja flera stjärnor. Att mitt under innevarande säsong åderlåta laget som man gjorde är inget att föredra, och att sedan Tobias Hysén blev skadad har ju inte underlättat precis. Men kanske kan man med den rutinerade Niklas Alexanderssons hjälp nu få ordning på spelet igen och förhindra att man tappar ytterliggare mark i toppen. Läs mer om AIK-DIF här (DN).
Peter Forsberg är på nytt på alla löpsedlar efter den senaste matchen på Hovet. Här har vi nu alltså en kille som efter bara två spelade matcher i Elitserien tydligen redan är hett villebråd för åtskilliga NHL-klubbar. Det är ju inte klokt. Foppa vet ju inte ens själv om han kommer att spela nästa match, än mindre om han kommer att hålla fram till jul, eller ännu mindre om det blir något OS nästa vår. Karriären kan vara över redan i eftermiddag. Men trots det så vill man redan lura över honom till andra sidan Atlanten. Och vad värre är … om han spelar två matcher till i Elitserien så får han inte spela i NHL i år – pga deras regler. Nog låter detta helt sinnesjukt.
Foppa behöver inte det här, tror jag. Det bästa för honom nu måste väl ända vara att han lugnt och fint koncentrerar sig på MODO och Elitserien – en match i taget. NHL borde, anser jag, nu vara ett avslutat kapitel. Han har inget mer att bevisa ”over there”. Och som vi alla vet så blir gamla skador aldrig riktigt läkta, och att åka tillbaka till Nordamerika kommer antagligen bara att sluta i besvikelse, som sist, och med ett nytt långdraget skadehelvete. Sen får man ju fråga sig vad som är fel med att avsluta karriären i MODO? Foppa lämnade som bekant klubben i all hast för NHL-äventyret, och om det är någon klubb han är skyldig något så är det hemmaklubben och definitivt inte Philadelphia eller Denver.
Noterade för en stund sedan att Piteå idag vann sin blott andra match för året i Damallsvenskan. Med 2-1 så slogs Örebro tillbaka. Men det satt hårt åt, först i den 89:e minuten så slogs segermålet in – till de 1690 åskådarnas stora glädje. Och så långt allt väl. Men när jag kollade upp vad storförlorarna Piteå pysslat med sedan sist (har varit paus i 2 månader pga landsslagsspel) så visade det sig att man idag presenterade fyra nyförvärv: tre nigerianskor och en amerikanska. Tydligen så är man beredda att hålla sig kvar i högsta serien till varje pris?
Och man snabbimporterade nu alltså fyra utomeuropeiska fotbollstjejer av den anledningen. Trist och dålig stil. För vad svensk damfotboll behöver är inte en massa importer, utan fler möjligheter för våra svenska tjejer att få spela toppfotboll. Man borde därför se till att övergångar som dessa fyra stoppas i framtiden. Att tre nigerianskor nu får spela damallsvenskt istället för tre svenska tjejer är inget som gynnar vårt landslag. Tvärtom. Visst kan man knyta till sig en och annan toppspelare – typ Martha – men att ett bottengäng som Piteå nu tar in fyra nya spelare på en gång, för att försöka lura av Kristianstad damallsvenskstatus, är inget annat än skandalöst.
I toppen av Damallsvenskan så har det nu, precis som i killarnas serie, börjat hetta till riktigt ordentligt. Umeå och Linköping har nu med fem omgångar kvar samma poäng. Och som om inte det var spännande nog, så skuggar Göteborg de båda topplagen tre poäng bakom. Umeå tappade något överraskande två givna poäng på hemmaplan idag mot AIK, och denna fadäs kan nu som vi alla säkert inser komma att bli ytterst kostsam för norrländskorna framöver. Givetvis så håller jag tummarna för någon av de två uppstickarna, eftersom det hade varit kul med nya mästare i år.
Från att ha legat under med o-2 efter första halvlek i hemmamatchen mot Helsingborg, så kom Trelleborg tillbaka med besked i den andra och gjorde fyra mål utan att släppa till något mer bakåt. Slutresultat: 4-2 till hemmalaget i skånederbyt. En prestation. För Trelleborg så förändras dock inte så mycket annat än att man nu förstärker sin position i Allsvenskans mitt. Och dagens seger innebär vidare att HIF nu definitivt är borta från allt vad allsvenskt guld heter. Endast fem lag kan nu slåss om seriesegern, även om Örebros chanser är nästintill minimala. Kul ändå att en liten klubb som Trelleborg kan försvara det allsvenska kontraktet på ett så pass gediget vis som man nu gjort. Vad gäller Helsingborg så har årets säsong blivit något av ett misslyckande. Det som länge så riktigt lovande ut rann efter sommaruppehållet ut i sanden. Men konkurrensen är stenhård, eftersom Allsvenskan består av sexton mer eller mindre jämnstarka lag, eller åtminstone av sexton lag utan något riktigt toppgäng, något som gör att serien blir otroligt jämn – lite grann som NHL-hockeyn faktiskt.
Även en annan match spelades idag - nere i Malmö. För där så tog di himmelsblå emot hopplösa bottenlaget Hammarby. Och inte oväntat så tog hemmalaget hand om alla tre poängen, via en fin 3-1 seger inför dryga tolvtusen åskådare. Bajen åkte nu på sin sjunde raka förlust! Sanslöst dåligt. Men i dagsläget så finns det inget som tyder på något annat än ytterliggare förluster framöver för söderbröderna. För MFF:s del så kan man bara säga ”too little, too late”. Man har helt enkelt vaknat upp alldeles för sent. Och får nu sikta in sig på nästa säsong. Skulle dock inte bli förvånad om man vinner resten av matcherna som återstår, vilket innebär att inget av topplagen nu kommer att gå säkert. IFK Göteborg kommer säkert att få sina fiskar varma när man åker ner till Malmö om tre veckor. En seger där för Blåvitt betyder antagligen Allsvenskt guld. Men mitt tips för den matchen är dock en brakförlust … för göteborgarna. Läs om skånederbyt här (HD).och här (TA).
Visst är det helt sanslöst hur Peter Forsberg nu verkar ha fått fart på skridskorna igen. Två mål på två matcher, varav ett (målet idag mot Djurgården) var ett segermål i sudden death! Otroligt, men sant! Såg f.ö. inte själv matchen, men då jag tillhör den skara svenskar som lidit med Foppa genom alla hans skador genom åren så kan jag inte annat än förundras över den minst sagt sagolika inledningen på säsongen han nu fått. Ingen förtjänar lite framgång mer än allas vår Foppa. Tydligen så var han Kung på Hovet idag (seger med 2-1). Hur kan det vara möjligt?
Egentligen så är det inte alls särskilt konstigt, speciellt när man betänker att Peter ännu endast är 36 år gammal – ingen ålder för en hockeyspelare av klass. Han kan mao utan vidare spela på i tio år till om kroppen håller och motivationen inte tryter. Vi känner alla till att vad gäller motivationen så är det inga som helst problem, men vad gäller skadorna så håller vi alla nu tummarna som aldrig förr. Och vi hoppas så klart även att inga busar från några av MODOs motståndare gör något dumt framöver. För den som trycker dit Foppa så att han missar OS blir nog tvungen att fly landet för tid och evighet. OS väntar nu som sagt runt hörnet för Peter, men innan dess så är det många tuffa matcher som ska spelas, bla en del landskamper. Kommer Foppa att palla för trycket? Mitt svar: självklart. Läs mer om matchen här (DN).
Tack och lov så slog idag Kalmar FF tillbaka guldfavoriten IFK Göteborg med 2-1 hemma på Fredriksskans. Och segern var dessutom vad jag förstår ganska så rättvis. Kalmar är nu i allra högsta grad inblandade i guldstriden igen, och vem hade kunnat tro det bara för några dagar sedan? Inte jag. Allt tycktes ju då vara upplagt för ännu ett SM-tecken till de mesta mästarna. Jag fruktade förresten redan för ett par veckor sedan att smålänningarna på nytt sålt bort guldchansen (Rasmus Elm), men i och med dagens suveräna tre-poängare så kan precis vad som helst hända framöver. Och det är precis vad som jag tror kan komma att ske – precis vad som helst!
Inte ens Helsingborg är ännu helt borta, speciellt inte när Allsvenskan (som den gör nu) levererar överraskande resultat omgång efter omgång efter omgång. Om AIK och IFK tappar poäng även i deras nästa matcher så kommer toppen att bli till ett riktigt getingbo inför avslutningen. Själv har jag idag, och som vanligt, ingen som helst aning om hur tabellen kommer at se ut när serien är färdigspelad. Hoppas på Örebro, eftersom laget aldrig blivit mästare, men nog verkar det en aning långsökt tom för den så oberäkneliga Allsvenskan. Men omöjligt är det så klart inte. Hade örebroarna inte tappat två poäng i hemmamatchen mot Göteborg så kunde man kanske nu på allvar varit med och kämpat om guldet. Min tips för dagen: av de sex guldkandidaterna så kommer säkert minst ett lag att vinna samtliga återstående matcher, vilket då troligen leder till SM-guld – åtminstone om det handlar om ett lag som idag ligger på de fyra första platserna. För Örebro och Helsingborg så är chansen ännu ytterst liten. Men om AIK och IFK tappar poäng igen så …
Nog var vi alla oerhört intresserade av hur det skulle gå för Peter Forsberg i den senaste comebacken. Foppa fick en kalasstart och gjorde 1-0 för sitt MODO i elitseriepremiären hemma mot Frölunda redan efter fem minuter, men tyvärr så hjälpte inte det, för gästerna var ofina nog att vända på steken och åka hem till västkusten med samtliga poäng i bagaget. Matchen slutade för övrigt 2-4 för hemmalaget. Inte bästa tänkbara upptakt på säsongen mao. Men för alla oss neutrala åskådare så var det ändå oerhört kul att Foppa var med och spelade, för nog drömmer vi alla så smått om att han ska vara med och hjälpa Tre Kronor att försvara OS-guldet i Vancouver om några månader. Personligen så tror jag dock inte att han kommer att hålla ända dit, för han har som vi alla vet haft en sådan otrolig otur med skador de senaste åren. Men vem vet, kanske slår han oss alla med häpnad och avslutar karriären med såväl SM som OS-guld?
I och med att AIK förlorade borta mot Helsingborg så kan vi nu lugnt säga ”fördel Blåvitt”. Göteborgarna har nämligen nu allt i egna händer, och endast en totalkollaps kan stoppa dem från att återigen kunna lyfta mästerskapspokalen senare i höst. För AIK så har dock inte läget förvärrats så himla mycket mot tidigare, för det räcker fortfarande med att besegra IFK i sista matchen för att ta hem guldet. Och vem vet, kanske är det ett bättre utgångsläge att ligga och skugga ledarlaget under de sista omgångarna, än att själva toppa serien och vara laget som jagas? Pressen är nu inte lika stor som tidigare. Visserligen så måste man from nu vinna så gott som samtliga återstående matcher, men man slipper pressen av att kunna förlora guldet – man kan nu bara vinna det.
Men som vi alla vet så kan man aldrig bli klok på Allsvenskan. Och nu så behövs det bara att ettan och tvåan tappar poäng i nästa omgång, samtidigt som Elfsborg tar full pott, för att göra slutmatcherna rent infernaliskt spännande. Innan serien började så tippade de flesta sk experterna att boråsarna skulle ta hem guldet, och kanske fanns det en anledning till detta tips. Kanske har laget de kvaliteter som behövs för att bli svenska mästare? Laget har dock inte svårare avslutningsmatcher än de båda huvudkonkurenterna. Men man måste troligen vinna samtliga sex kvarvarande matcher för att ta hem serien. Det troliga scenariot är dock att man i omgång 26 spelar hem guldet till Göteborg - när/om man besegrar AIK på hemmaplan.
I bottenstriden så verkar det nu som om samtliga ”understrecken-lag” har gett upp. All tre åkte på däng mot överkomligt motstånd på den egna hemmaplanen. Om man inte kan vinna dessa ”måstevinna-matcher” så innebär det säkerligen adios till vidare allsvenskt spel. Jag vet inte vilken förlust som var mest bedrövlig – ÖIS eller Djurgårdens – men att supportrarna nu snart ger upp de också är säkert ingen överdrift. Hade dock själv räknat med två arbetssegrar för båda dessa lag. Kan man inte besegra Trelleborg eller Halmstad hemma när allt står på spel, så är det kört. Jumbotrion får nu troligen göra upp internt om vem som ska få kvalplatsen. Så ser det i alla fall ut idag. Men vem vet, kanske kommer ÖIS eller Hammarby eller DIF nu att vinna sex matcher på raken.
Idag så fick vi en ny fin svensk framgång på brottningsmattan när blott 19 åriga Sofia Mattsson från Gällivare vann VM-guld i 51 kilosklassen i danska Herning. I finalen så besegrade Sofia en koreanska vid namn Kum-Ok Han. Men tydligen så var semifinalen mot japanskan Yun Kai en svårare match. I vilket fall som helst så är det en strålande prestation av svenskan, som nu garanterat kommer att ge oss alla många glada stunder framöver, eftersom hon nu levt upptill sin potential. Vi inser hur stort det här är när vi inser att Sofias guld var det första svenska VM-guldet på damsidan på tretton år. Kolla SVTs klipp från guldmatchen här.
Efter kvällens matcher i Allsvenskan så är det nu helt klart fördel för AIK. Man har nu efter Blåvitts tappade poäng i Örebro allt i egna händer. Och trots att många av de återstående matcherna för stockholmarna ser svåra ut så är det nu upp till dem själva ifall man vill bli svenska mästare i år eller inte. Men jag har dock alltjämt en känsla av att allt kommer att avgöras först i den allra sista omgången nere i Göteborg. För alla svenska fotbollssupportrar så blir den matchen någonting alldeles speciellt, men för Göteborgspolisen så blir det naturligtvis en mardröm – hur matchen än slutar. Man borde nu faktiskt fråga sig hur man kan lägga en match mellan Göteborg och AIK i sista omgången. Är inte det att be om trubbel? Och om det blir en ren guldmatch i Götet så är trubblet garanterat. Kanske borde vi av den anledningen (att slippa bråk) nu alla hoppas på att Kalmar får ordning på spelet igen. Men tyvärr så är smålänningarna nu mer eller mindre avhängda, efter 0-0 borta mot Häcken.
I bottenstriden så tog något överraskande GAIS hem alla poängen på Söderstadion, något som orsakade kalabalik på arenan. Och man får väl nu anse att göteborgarna är klara för allsvenskt spel även nästa säsong. För Hammarby så ser det nu riktigt mörkt ut, inte minst pga av det skandalösa uppträdandet av deras ”supportrar”. Men jag tror likafullt att man kan klara sig kvar, på BPs bekostnad, men då måste man nu börja vinna lite matcher. Hade dock räknat med Hammarbyseger mot GAIS, inte pga att jag ansåg göteborgarna dåliga, utan pga att man väl inte kan förlora hur många matcher som helst på raken. Men vi vet nu att i Hammarbys fall så kan man tydligen förlora lika många gånger på raken som ÖIS. Kvällens uppgörelse var en måste vinna match för söderbröderna och frågan är väl nu om man kan hoppas på något annat än på att knipa kvalplatsen? För om ÖIS och Djurgården gör det som vi alla väl tror de kommer att göra i morgon kväll – vinner sina matcher – så ligger Bajen plötsligt allra sist. Tänk så det kan gå. Fortsättning följer.
Med endast 2-1 så lyckades våra svenska fotbollstjejer slå tillbaka det belgiska hotet i VM-kvalet. 1-0 Kosovare Asllani (30), 2-0 Jessica Landström (66), 2-1 självmål (68). Nu ska det ju mycket till för att de våra inte ska vinna gruppen, men nog låter en uddamålsseger lite väl i underkant, speciellt när man tänker på att Sverige hade favören av hemmaplan. Man undrar ju då lite lätt hur man ska kunna få till det i bortamatcherna framöver. Kan vi räkna med segrar i Belgien, Wales, Tjeckien och Azerbajdzjan? Kanske kan vi det denna gången?
Men standarden på Europeisk damfotboll har höjts dramtiskt de senaste åren, och om Sverige inte fortsättar att leda utvecklingen, bla genom att göra damallsvenskan än starkare, så kommer vi kanske snart att börja tappa mark gentemot uppstickarna och de andra etablerade storlagen. Ikväll gick det alltså vägen för de blågula. Trist bara att endast 3367 åskådare fanns på plats. Dåligt, Göteborg! Nog borde man kunnat få in åtminstone det dubbla antalet åskådare på den nya fina nationalarenan. Varför inte locka folk med gratis entré. Varför inte bjuda in alla stadens skolungdomar? Det måste väl var bättre än att spela inför mer eller mindre tomma läktare. Gamla Ullevi ligger centralt, mitt i stan och bara av den anledningen så borde man kunnat kräva bra mycket mer publik.
Med hela 5-0 så krossade i afton Malmö FF guldfavoriten Elfsborg. Och vem hade kunnat förutspå något sådant? Inte jag och säkert ingen annan heller. Tydligen var detta MFFs första hemmaseger sedan den 20 maj! Det mesta tyder nu på att boråsarna är borta från guldet – inte så mycket pga själva förlusten, utan på de sensationella siffrorna i baken. Att åka på däng med 5-0 är nämligen inte så lätt att skaka av sig, den saken är klar. Det är dock alltjämt sju omgångar kvar, och allt kan så klart ännu hända, men när nu samtidigt både Blåvitt och AIK går från klarhet till klarhet, så tycks det som om det blir en uppgörelse mellan Stockholm och Göteborg om guldet. Sveriges två största klubbar går nu av allt att döma in i en tvekamp om mästerskapet. Och segrande ur den striden går göteborgarna, tror jag – idag.
Men samtidigt så måste man beundra AIK för det sätt man gång efter gång envisas med att befästa sin position i toppen på - något som dagens komfortabla 3-0 seger över ÖIS är ytterliggare ett bevis på. Problemet är dock att ju bättre det går för Gnaget desto mer inspirerar det IFK att spela ännu bättre. Och inte ens Tobias Hyséns skada kommer att försämra laget nämnvärt. Och detta beror bla på den legendariska kamratandan i laget. Och om man behöver få lite extra inspiration så är det bara att ta sig en titt i det överfulla prisskåpet och på alla pokaler där. Om AIK vill vinna SM i år så måste man mao ge allt och lite till. Det kan gå vägen. För svensk fotbolls skull så får vi hoppas att så blir. Men vem vet, kanske de två topplagen nu helt tappar formen samtidigt som Örebro vinner sju raka. Långsökt, men inte omöjligt. För Allsvenskan går ju som vi alla vet inte att förutspå.
IFK Göteborg ser nu allt mer ut som blivande svenska mästare efter att ha besegrat Hammarby på Gamla Ullevi med 2-0. Båda målen gjordes för övrigt av Tobias Hysén. Tyvärr så gjorde han sig illa vid mål nummer två och kommer nu att vara borta ett par veckor. Men även utan skyttekungen så blir göteborgarna svårstoppade. Inte minst pga av att man har traditionen på sin sida. Man är ju inte utan anledning de mesta mästarna. Av den anledningen så hoppas jag på något av de mindre lagen – typ Kalmar, Elfsborg eller varför inte Örebro?
Oturligt nog för Kalmar så åkte man dit mot just nämnda Örebro, men om Blåvitt förlorar nästa match samtidigt som Kalmar vinner sin så är laget tillbaka i mixen igen. Men det troliga är ändå att smålänningarna på nytt sålt bort SM-guldet. Försäljningen av Rasmus Elm var ett stort misstag och ett slag i ansiktet på supportrarna, och vi kan säkert av den anledningen räkna bort laget från toppstriden. Det handlar mao nu enbart om tre klubbar, och jag hoppas på Elfsborg i första hand, AIK i andra och inte alls på Göteborg. För om Blåvitt börjar dominera Allsvenskan på nytt så blir det oerhört trist att följa den framöver. Det räcker för mig om laget blir mästare en gång per decenium. Inte oftare.
I bottenstriden har det även där börjat hetta till lite grann. Som jag förutspått så börjar nu Brommapojkarna tappa mark där nere. Djurgårdens storseger (4-1) ”borta” på Grimsta är nämligen bara början på eländet för BP. För nu när storlagen börjar få det hett om öronen så skärper man sig. Och då kan inte BP stå emot. Djurgården, Hammarby och ÖIS kommer antagligen att ta sig ikapp och förbi innan säsongen är till ända. Och då BP har Elsfborg borta i nästa omgång så kommer man redan då bara vara två poäng ovanför kvalstrecket.
BP har dock allt i egna händer så kanske reder de upp situationen, men det är inte troligt. Av de sex lagen inblandade i bottenstriden så tror jag i dagsläget mest på GAIS (bla pga av deras fina målskillnad), vilket innebär att kanske tre stockholmslag åker ur. Vi kan alltså få en allsvenska nästa år utan stockholmsderby. Och det är inte bra. Mitt tips är att ÖIS tar kvalplatsen och att BP och Djurgården åker ur. Anledningen till att jag tro på ÖIS beror på att laget är på G, något man väl inte kan säga om de andra lagen – såvida inte DIFs bortaseger mot BP var början på någonting stort.
Servesmashkanonjären Ivo Karlovic slog idag hela 78 serve-ess i Davis Cup matchen mot Radek Stepanek … men förlorade ändå. Inte oväntat så gick de fyra inledningsseten till tiebreak. I det femte så var det upp till tjecken att bryta kroaten för att kunna ro hem segern. Och tack och lov så lyckades han med det, men först vid ställningen 14-14 i femte! Efter den framgången så var det bara att serva hem matchen. Slutsiffrorna blev 6-7, 7-6, 7-6, 6-7, 16-14. Mer eller mindre samma siffror som det blev i senaste Wimbledonfinalen. I vilket fall som helst så var det nog tur att man körde med tiebreak i de första fyra seten, för annars hade matchen antagligen fortfarande pågått.
Efter en imponerande 4-0 seger över Gefle så gav GAIS resten av bottenlagen en vänlig hälsning inför de sista allsvenska omgångarna. Att mittenlag nu så här i slutet på säsongen ofta tappar poäng mot de lag som är i mer behov av dem är välbekant. Men att Gefle var så pass generösa att man släppte in fyra bollar bakom egna målvakten var väl en aning i överkant. Pressen på bottentrion ökar nu, eftersom GAIS är ett notoriskt bottengäng som trots detta nu verkar ha fått fart på målskyttet ordentligt. Man har även den överlägset bästa målskillnaden av samtliga bottenlag och detta är inte oviktigt, inte minst för moralen. Och nu när Wanderson på nytt har hittat storformen (tre mål mot Gefle) så ser framtiden plötsligt ljus ut för göteborgarna.
GAIS har nu tagit ledningen över bottengängen och det ska nu antagligen mycket till för att laget ska åka ut. Risken är istället överhängande att det blir tre stockholmslag som tar steget ner, även om jag har svårt att se hur kvallaget (vilket det nu blir) kommer att misslyckas. För fotbollens skull så vore det så klart bäst att lagen med minst publik ramlade ut, och till den skaran tillhör både ÖIS och GAIS. Endast lite drygt 3000 personer var på Gamla Ullevi igår för att heja fram de grönsvarta i en av deras sista hemmamatcher för året. Bedrövligt. Det värsta scenariot är dock om vi inte får något stort stockholmsderby nästa år. Anledningen till detta olyckliga läge för storklubbarna beror på att smålagen Häcken, BP, Trelleborg gått oförskämt bra. Bara Allsvenskan kan bjuda fotbollsentusiaster sådant drama.
Efter att ha bränt chansen att serva hem andra set i finalen mot Del Potro så får man fråga sig om Federer där gjorde ett ödesdigert misstag. Han hade säkerligen precis som alla oss andra räknat med att få möta Rafa i finalen. Och med sex raka segrar mot Delpo så var han antagligen inte särskilt orolig över utgången av finalen, speciellt inte som han hade fem set att spela med – vilka samtliga skulle avgöras i tiebreak om det blev 6-6. Kanske var det en sekunds nonchalans från Feds sida som lät Juan Martin ta det där sista lilla halmstrået. Kanske var det bara ett enda litet ögonblick av okoncentration som såg till att vi fick en ny champion i US Open. Kanske fattar vi nu varför Fed blev så sur på domaren. Han visste att han klantat sig i andra set och var förbannad på sig själv.
Jag tar naturligtvis inte på något sätt ifrån Del Potro segern, utan konstaterar bara hur små och till synes enkla misstag kan få ödesdigra konsekvenser. För vid ställningen 5-4 och 30-0 i egen serve så vet vi alla att Federer i vanliga fall gör två superservar till och vinner setet (och matchen). Att så inte skedde beror nog därför på att han till stor del underskattade Delpo, speciellt som han vann första set så pass komfortabelt. Jag var för övrigt redan då, efter första set, beredd att snart stänga av TVn, eftersom Fed ytterst sällan förlorar i slamsammanhang om han tar hem inledningssetet. I en intervju efter matchen sa argentinaren att han inte trodde på seger i detta läge. Han visste att han hade en chans och kämpade av den anledningen vidare. Och genom att inte ge upp så blev han en champion. Här kan vi nu på nytt avnjuta hur Federer skäller på domaren.
Nu när tennissäsongen nästan är över så kommer jag ha tid att börja skriva om annat: som tex allsvensk fotboll. Jag har hittills inte skrivit särskilt mycket om saken efter sommaruppehållet, och det tänker jag nu ändra på. Och när nu ÖIS lämnat jumboplatsen för första gången i år så måste man ju erkänna att det nästintill är en otrolig bedrift. För vi minns alla hur spektakulärt dåligt man inledde serien, något som bla berodde på skador på flera nyckelspelare. Och redan efter tiotalet matcher så var det mer eller mindre klart att laget skulle åka ut.
Men mot alla odds har göteborgarna nu fått ordning på spelet igen, och efter tre raka uddamålssegrar så ser faktiskt framtiden rätt så ljus ut. I går så slog man tillbaka Halmstad med ett seger mål i 90:e minuten. Turligt, men inte orättvist. Man är nu bara två poäng från kvalplats och fyra poäng från nytt kontrakt. Och detta under är vad som gör Allsvenskan så speciell, för alla lag har på förhand chansen att bli mästare … eller åka ur! I vilken annan europeisk liga kan någon sådant hända? Troligen ingen. Det intressanta vad gäller bottenstriden är att det är en uppgörelse mellan Stockholm och Göteborg. Risken finns att både Hammarby och Djurgården åker ut, något som inte gynnar Allsvenskan. Det är säkert bättre att åtminstone ett göteborgslag tar steget ner. Inte minst pga det svaga publikstöd lagen från Götet har gentemot Stockholmslagen.
Men nog är det underligt att lilla Häcken ligger strax under toppskiktet samtidigt som de de båda gamla storheterna ÖIS och GAIS nu slåss för nytt kontrakt. Hur detta är möjligt är det ingen som vet. Enda svaret på gåtan är väl att sådan är Allsvenskan. Mitt tips för fortsättningen är nu att ÖIS lyckas hänga kvar och att BP tillsammans med Djurgården åker ut. BP har visserligen några poäng tillgodo på lagen under, men nu när vi går in i slutfasen på säsongen så kommer storklubbarna att skärpa sig. Men som vanligt så kommer säkert en hel del oväntade saker hända innan dramat är över för i år.
Det kommer att bli väldigt svårt för våra duktiga svenska fotbollsflickor att ta sig till VM i Tyskland om två år. För endast fyra europeiska lag (eventuellt fem) kommer vid sidan om värdnationen få vara med där. Totalt så deltar nämligen endast sexton lag i turneringen, och av den anledningen får många av Europas starka lag inte delta. Bedrövligt och snudd på skandalöst. Visserligen så finns det en möjlighet att Europa får med ett femte lag, men nog känns sex lag från fotbollens hemländer ändå vara väl lågt? Inte minst med tanke på att vi hade tolv deltagande lag i EM i Finland. Och den turneringen var helt klart en idrottslig succé. Inget lag gjorde riktigt bort sig där. Men nu kan det alltså bli så få som fem lag från hela Europa som får spela VM matcher om två år. Inte bra alls.
Men lika svårt som att vinna VM är kvalet att ta sig dit. Sverige är nu toppseedat i en av de åtta grupperna. Och de våra måste vinna gruppen för att kunna ta sig vidare … till nya kvalmatcher! Därefter väntar alltså en direkt avgörande uppgörelse mot en av de andra gruppvinnarna. Och så länge som vi slipper Norge så ser det ganska så lovande ut:-) Men om vi misslyckas i dessa två kvalmatcher så får vi ytterliggare en chans att ta oss till final … genom att i nya kvalmatcher försöka ta oss till en avgörande kvalmatch mot ett lag från Nordamerika. På detta vis kan då Europa få med ett extra lag. Onödigt komplicerat anser jag.
Nog borde ett VM för damer kunna inrymma åtta lag från Europa + värdnationen? Visserligen är det lite synd att gå ifrån sextonlagsidén, men nöden har ingen lag. Och genom att låta tjugofyra lag få vara med i VM så hade FIFA än bättre kunnat sprida damfotbollens evangelium världen över. Tjugofyra lag funkade bra på herrsidan under flera år (1982-94) och med tanke på det stora intresset som finns för damfotboll i Tyskland så borde man låtit detta antal delta där. För som det nu är så riskerar flera av världens bästa landslag att missa VM, och det är inte bra för sporten eller turneringen. En annan sak som försvårar saken är att vi inte bytt förbundskapten. Pia Sundhage borde naturligtvis blivit tillfrågad om hon ville ta över efter Thomas Dennerby. Han har haft jobbet i fyra år och misslyckats kapitalt. Risken är nu stor att vi inte ens tar oss till Tyskland. Läs DNs artikel här.
Nog tål detta game, det sista gamet från gårdagens US Open final, att ses igen. För vi får här se en Federer slå ut bollen mest hela tiden, och när han inte gör det så gör han dubbelfel. Trots alla dessa misstag så lyckades han skaffa sig egen gameboll efter att ha räddat två matchbollar. Men på den tredje matchbollen så tog orken och turen slut; och vem vet, kanske tog även Roger Federers hela karriär slut – åtminstone när det gäller att vinna grand slam? 28 år gammal och nybliven pappa så lutar det mesta åt det hållet. Framtiden tillhör nu det unga gardet, ett garde där ännu Rafa ingår, för han är otroligt nog bara två år äldre än Delpo och bara året äldre än såväl Murray som Djoko. Men trots sin ungdom har han redan sju majors.
På ett spektakulärt sätt så besegrade inatt Juan Martin Del Potro den femfaldige US Open vinnaren Roger Federer i New York. Setsiffrorna blev: 3-6, 7-6, 4-6, 7-6, 6-2! Del Potro gjorde alltså det omöjliga och slog lejonet i dess egen kula. Matchen såg länge ut att bli en enkel affär för Federer. Första set tog han hem komfortabelt, och han hade sedan en klar ledning i setet därpå. Schweizaren var vid ställningen 5-4 och 30-0 i egen serve endast två bollar från att skaffa sig en 2-0 ledning i matchen när ett domslut istället hjälpte Delpo att bryta tillbaka. Och detta var vändningen. Setet gick sedan till tiebreak. Del Porto gjorde där en bragd när han som blott andra spelare i historien lyckades vinna ett tiebreak över Federer i en grandslam final. Federer tog därefter hem tredje set med 6-4. I fjärde blev det ett nytt tiebreak och på nytt lyckades Del Potro göra det omöjliga! Matchen gick då in i femte set, och där var det inget snack om vem som var bäst. För där var Federer en bruten man.
En hel tennisvärld gläds nu med Juan Martin Del Potro. För den här makalösa triumfen i New York var precis vad sporten behövde. En ny seger för Federer hade inte varit bra. Själv hade jag tippat att Roger skulle vinna i tre raka, eftersom jag inte kunde se hur Delpo skulle kunna vinna något tiebreak. Men han visade oss alla att inte ens när det gäller dessa lotterier så är han underlägsen schweizaren. Och dessa tiebreak avgjorde hela tillställningen. Vi måste inse hur otroligt svårt det är att vinna ett tiebreak mot världens bästa servemaskin genom tiderna. Endast Nadal har tidigare lyckats med uppgiften, och endast Nadal har tidigare lyckats besegra Federer i en slamfinal. Detta är mao stort. Och när det gäller tennishistoria så är Del Potros sensationella seger i US Open bland det största – och bästa – som någonsin hänt.
Redan förra sommaren så fick alla vi som följer tennisen upp ögonen för den långe och hårtslående argentinaren när han gick fram som en ångvält efter Wimbledon och vann fyra turneringar på raken. Nu har han haft ett år på sig att mogna till och finslipa spelet. Och det vi nu ser på banan är mer eller mindre en perfekt tennismaskin som har alla attribut som krävs för att bli en maktfaktor framöver. Segern mot Rafa i söndags var ingen lyckträff, trots att spanjoren var skadad. Delpo var nämligen ytterst nära att vinna Öppna Franska i våras, men ödet ville annorlunda och han inkasserade där en tung femsetförlust mot Federer i semifinalen. Hade han tagit sig till final den gången så hade Söderling förlorat stort.
Men med o-6 mot schweizaren i inbördes möten innan gårdagens final så var det inte många experter som trodde på Juan Martin. Men han bevisade nu för oss alla att han är ”the real deal”, och att Leyton Hewitt hade rätt när han efter mötet i Wimbledon hyllade honom som en blivande slamchampion. Jag kan nu lugnt instämma i allt som Hewitt sa den dagen, för det råder inte längre någon som helst tvekan om att Juan Martin Del Potro kommer att vinna många fler slams framöver. Han är det bästa som hänt tennisen sedan Rafa vann sin första Roland Garros. Läs mer här (SvD) och här (DN).
Ska Delpo göra en Rafa (slå Federer i en slamfinal)? Ja det kan man fråga sig. För som vi alla vet så är det endast Rafa som hittills lyckats göra en Rafa på Roger - och inte nog med det, han har lyckats med konststycket fem gånger! Det är nästan helt otroligt när man tänker på saken att bara Rafael Nadal har kunnat slå Federer när det gällt som allra mest. Faktum är att han borde vunnit även finalen i Wimbledon 2007, men den gången så var det den schweiziske servefantomen som genom sina billiga servepoäng drog längsta strået. Men trots de två svidande nederlagen på det engelska gräset så gav inte Rafa upp, och vad som hände året därpå känner vi alla till. Rafa gjorde där en av tennishistoriens största bedrifter när han detroniserade den så överhyllade schweiziska servespecialisten.
För Juan Martin Del Potro så är dagens final att jämföra med Nadals första Wimbledonfinal. Oddsen för att han ska kunna vinna är mao höga. Allt annat än en 3-0 förlust för Delpo är en smärre sensation. Vi måste komma ihåg att Rafa hade plusstatistik på Fed redan när de möttes den där gången 2006. Men trots det så förlorade spanjoren. Jag var inför den matchen övertygad om att Rafa skulle vinna klart. Delpo har ännu aldrig besegrat Federer. Kan dagens final sluta på annat sätt än på det sätt som vi alla inser den måste sluta på? Knappast troligt. Frågan nu blir istället om Roger Federer ska försöka ta en Federerslam nästa år i Melbourne. Ska han där bli den första spelaren sedan Rod Laver att hålla samtliga fyra slamtitlar samtidigt? I dagsläget finns det inget som tycks kunna förhindra att så blir fallet? Inte ens Rafa?
En snudd på osannolik solskenshistoria har utspelat sig i årets upplaga av US Open. För vem hade kunnat tro att Kim Clijsters comeback till världstennisen – efter två års frånvaro – direkt skulle resultera i en grandslam seger? Inte jag. Och inte många andra heller för den delen. Och hon gjorde det på ett spektakulärt vis genom att ge båda systrarna bus respass så det stänkte om det. Och sällan har väl någon varit mer förtjänt att vinna en slam än Kim, för hon har ju bara vunnit en innan nattens triumf. Men hon har förlorat åtskilliga finaler. Jag tycker inte det minsta synd om dansk/polskan Caroline Wozniacki, för hon har inte besegrat någon av de bästa på vägen till finalen. Clijsters är därför mer än en värdig champion. Och vi får nu hoppas att hon fortsätter spela på touren de närmaste åren. Men när man ser Kims söta lilla dotter Jada i bilden så måste man ju fråga sig om hon vill slita hund på tennisbanorna världen över när hon istället kan njuta av familjelivet tillsammans med henne. Och det var även kul för mig personligen att Clijsters vann eftersom jag då lyckades tippa rätt för en gångs skull. Läs SvDs artikel här.
Om man tittar rent vetenskapligt på morgondagens match mellan Del Potro och Federer så inser man ganska så omgående att inget talar för argentinaren. Federer har vunnit 61 turneringar varav 15 slams – Del Potro har vunnit 6 turneringar – inga slams. Och när det gäller inbördes möten så står det 6-0 till Fed. Visserligen så var Delpo ytterst nära att ge schweizaren respass i Paris, men som vi alla vet så betyder nära i tennissammanhang alltid förlust. Nära betyder att man inte har lyckats vinna de avgörande bollarna. Nära betyder att man inte är en vinnare … utan en förlorare. Nu hoppas jag så klart att Delpo tar hem finalen, för om han på nytt misslyckas så kommer han att göra sällskap med vår egen Robin Söderling som en av många andra på touren med en nolla i vinstkolumnen gentemot Federer.
På tal om nära förresten, så är väl Novak Djokovic ett bra exempel på en som var det idag: 7-6, 7-5, 7-5, visst låter det förskräckligt nära? Men om man istället tittar på resultatet från semifinalen i set så ser det inte alls lika nära ut. 3-0 ser nämligen istället ut att vara utklassning. Faktum är att vår egen man var betydligt mer nära att besegra Fed än vad Djokovic idag var. Söderling förlorade ju som bekant med 3-1 i set och var således mer nära en seger än någon annan i hela US Open var.
Det trista i hela den här sagan om Federer är dock att han nu av allt att döma kommer vinna tre raka slams utan att behöva möta Nadal. Han är således världens turgubbe, för hade han ställts mot spanjoren i Paris och Wimbledon så hade han garanterat åkt på smörj. Och nu för tredje gången i följd får han en överkomlig motståndare i finalen. Exakt varför det blir på detta vis är det ingen som vet. Kanske pysslar Federer med magi av något slag? För något skumt över det hela är det? Federer är mannen utan en värdig motståndare, för nu har den enda spelare som kunde sätta honom på plats tappat mark gentemot honom och det övriga toppspelarna.
Vi måste nu nämligen inse faktum: det är någonting som inte stämmer med Rafael Nadal. Han har gått bakåt i sin utveckling. Bara i våras så talades det allmänt om hur otroligt stora framsteg han gjort sedan förra årets makalösa prestationer. I år trodde många att Rafa skulle vinna allt. Och plötsligt så händer det här. Som läget är just nu så är han bara en av de fyra som skuggar ettan. En Nadal från förra sommaren hade inte förlorat mot dagens Del Potro. Han hade krossat honom i tre raka. Kanske kan vi nu förstå lite bättre vad som väntar Delpo i finalen.
Med 6-2, 6-2, 6-2 så besegrade Juan Martin Del Potro precis Rafael Nadal. Rafa var totalt chanslös och spelades ut efter noter. Nadal var speciellt dålig i sina egna servegame, något som han själv erkände direkt efter matchen. Hans antydde att magskadan gjorde det svårt för honom att serva. Men argentinaren var trots det en värdig vinnare. Men matchen var ingen regelrätt utskåpning för det var alltsomoftast jämna game, men när det väl drog ihop sig till de avgörande bollarna så var det Del Potro som vann dem. Dagens förlust är i vilket fall som helst en av Nadals värsta under hela karriären, eftersom han var totalt chanslös. Del Potro menade efter matchen att detta var hans bästa match någonsin. Och om det inte var dessa frågetecken kring Rafas skada, så måste man nu hålla argentinaren för favorit i finalen oberoende av vem han får möta.
Matchen idag påminde en hel del om förlusten mot Söderling – på det vis Nadal tycktes helt oförmögen att ändra på spelet när han insåg att hans vanliga spel inte funkade. Han fortsatte bara som vanligt och hoppades väl att motståndaren skulle krokna. Och kanske hade han rett upp situationen om han lyckats konvertera någon av de många breakchanser han hade. Men dagens stora problem för Rafa var ändå det svaga servandet + det stora antal bollar han slog ut och antalet slagdueller han förlorade. Detta var mao inte den gamle Nadal som vi fick se, och det var heller inte den gamle Del Potro – för han har nu tagit nästa steg uppåt och förvandlats till Delpo, killen som är på väg att bli en slam vinnare.
Vi får nu hoppas att den ödmjuke argentinaren kan vinna även nästa match och bli en grandslam vinnare. Han borde nämligen vunnit semin mot Federer i Paris och detta vet han säkert om själv. Och nu efter tre raka vinster mot Nadal så kommer han, full av självförtoende som han nu är, tveklöst se till att det blir en tuff match för den han möter i morgon. Och oavsett vem han får möta i finalen så tippar jag alltså (som den expert jag är) att Juan Martin Del Potro tar hem segern imorgon, vilket då antagligen betyder att Federer vinner i tre raka:-) Läs SVD. Läs DN.
Om en halvtimme så börjar Rafael Nadals match mot Juan Martin Del Potro. Och kan ni tänka er, spanjoren har förmånen att få spela den första semifinalen. Schweizaren och Novak Djokovic får istället vackert vänta på att världens bäste spelare har mosat färdigt den argentinska uppstickaren, något som inte kommer ta lång tid. Men nog är det underligt ändå att Rafa för en gångs skull har lite flyt i borta i Flushing Meadows? Det verkar nu alltmer som om detta kommer att bli Rafas år. Och om inget oförutsätt händer, och om vi slipper regn idag och imorgon, så är jag övertygad om att han endast spelar – och vinner – sex set till i hela turneringen. Vi kan antagligen redan nu utropa Rafael Nadal till ny US Open champion. För vem han än möter i finalen kommer inte att spela någon som helst roll. Så bra är han.
Jag skriver ytterst sällan om damtennis, något som dels beror på att jag inte följer sporten särskilt noga men även på att jag inte har tid att skriva om allt. Men efter den skandalösa upplösningen av semifinalen mellan Kim Clijsters och Serena Williams så var jag tvungen att skriva ett inlägg. För jag har då aldrig sett någonting liknande. Upplösningen av den välspelade och spännande matchen var skandalös. Låt mig först tala om att det här var Clijsters match. Hon var den bättre spelaren och det råder ingen tvekan om att hon hade vunnit matchen om den spelats färdig, speciellt som hon bara var två bollar från seger innan debaklet drog igång.
Det som hände var helt enkelt att Williams gjorde fotfel vid 15-30 i egen serve, vilket då gav Clijsters två matchbollar. Nu måste man till att börja med fråga sig hur en linjedomare kan sätta dit en spelare för en sådan skitsak i ett avgörande läge som detta? Man måste även fråga sig hur domaren lät detta stå? Men som om inte fotfelet var illa nog för Williams, så gjorde hon omedelbart därpå saken mycket värre. Hon lär ha sagt ”I’m gonna kill you” till den lilla vettskrämda tanten (som vi ser i bilden, gömd bakom en funktionär) som dömt ut fotfelet. Detta föranledde att domaren efter att ha diskuterat saken med några kollegor såg sig tvungen att ge Clijsters en gratispoäng för Williams osportsliga uppträdande, vilket betydde att matchen var över och skandalen ett faktum. Frågan är nu om saken slutar här, för om Williams hotat linjedomaren till livet så kan det mycket väl hända att det blir en rättssak av det hela. Inte minst pga av man i USA stämmer varandra till höger och vänster om i princip vad som helst. Den lilla tanten kan mycket väl snart bli miljonär.
Nu är jag dock enbart glad att busan Williams åkte ut, för hon förvägrade genom sitt osportsliga uppträdande Clijsters att med eget rack få ge henne det smörj hon så väl förtjänade. Belgiskan var den starkaste av dem. Inget snack om det. Och en hel tennisvärld håller nu säkert tummarna för henne i finalen mot polsk/danskan Caroline Wozniacki. Efter endast hennes tredje turnering sedan comebacken så kan nu Clijsters på nytt ta hem US Open. Och visst vore det kul, speciellt som hon på vägen till final slagit ut båda systrarna Williams. Polsk/danskan Wozniacki har framtiden framför sig och det bästa för henne är säkerligen att få stryk i morgondagens final. Läs mer här (SvD).
På ett sensationellt vis så mosade idag allas vår Rafael Nadal den stackars chilenaren Fernando Gonzalez. Matchen som avbröts pga av regn natten till fredag (vid ställningen 7-6, 6-6 och 3-2 i tiebreak till Nadal) återupptogs först idag, och kan ni tänka er, på lite drygt en halvtimme så var det roliga över. Nadal vann fyra raka bollar i tiebreaket och tog då hem det med 7-2! Därefter så nollade han Gonzo i set nummer tre, vilket betydde att matchen var över. Att ta hem ett set med 6-0 mot en klasspelare som Gonzalez är inte dåligt. Man undrar ju då lite lätt hur nästa offer Del Potro ska kunna överleva? Nu ska dock till Gonzos försvar sägas att han inte hade det lätt att direkt kastas in i hetluften och börja serva för set nummer två. Och att på bara några få minuter hamna i 0-2 i set mot Rafa måste han känts oerhört tungt. Och när han strax därpå hamnade i 0-2 i game i tredje set så insåg han säkerligen att matchen var förlorad, speciellt som han och Rafa spelat 24 raka game utan ett endaste servegenombrott.
Som jag redan skrivit tidigare så är Nadal ”on a mission”. Han har för avsikt att ta hem US Open i år. Och ingen kommer att kunna stoppa honom från att fullborda sin ”carreer grandslam”. Inte ens den gamle mannen från Schweiz. Jag tror för övrigt nu inte längre att det blir Fed i finalen på måndag. Han blir ju bara äldre och äldre för varje dag som går, och en vacker dag snart så kommer orken att tryta. Något som kan komma att ske redan imorgon. Och då han nu går upp mot en ung och vältränad Djokovic, en spelare som av många för tillfället anses spela sin livs tennis, så kan vi nog lugnt räkna med att gamlingen förlorar. Och vad gäller Rafas semi mot Del Potro så kan vi redan nu säga ”adios, amigo” till argentinaren, för att blotta tanken att han ska kunna vinna tre av fem set mot världens bästa tennisspelare är en tanke så befängd att den knappt ens går att tänka. Mina tips för morgondagens två matcher är sålunda två snabba segrar för Rafa och Djoko.
Om det som nu framkommit om Caster Semenya är sant så borde hon återlämna guldmedaljen samt sluta tävla som kvinna. Hon måste ju själv inse att det är osportsligt att fortsätta tävla som kvinna om hon som Daily Telegraph (från Australien) säger är intersexuell samt har både manliga och kvinnliga könsattribut. Hon ska också ha mycket högre halter av manligt könshormon i kroppen än vad som är normalt. Detta ger henne en stor fördel gentemot de andra kvinnorna på löparbanan. Och nog måste man hålla med om att det är orättvist? Tydligen så är detta åttonde gången de senaste fyra åren som IAAF uträtt ett fall likt Semenyas. Fyra gånger har idrottarna som undersökts uppmanats att sluta. Visst är det trist om det blir så även i Semenyas fall, men någon annan lösning på problemet finns väl inte? Men detta fall är komplicerat och kan säkert dras genom domstolarna. För antingen så är man väl en kvinna eller en man. Det finns väl inget mittemellan? Och om Semenya bedöms vara en kvinna så kan hon väl då inte stoppas från att tävla som en kvinna?
Att de inte var en kul upplevelse för Thomas Lövkvist att bli petad inför Tour de France har nu resulterat i att han bytt stall. Han lämnar alltså Columbia för att istället bli kapten i brittiska Team Sky. Och nog är det ett klokt val, för hur kan man köra för ett stall som inte tror på en? Genom att bära den rosa ledartröjan under en etapp av girot i våras så gjorde Thomas en bragd. Att han sedan bar den vita ungdomströjan under elva etapper gjorde honom till en välkänd figur för alla som följde tävlingen världen över. Tyvärr så gick han in i väggen på den superhårda bergsettapen till Monte Petrano. Hade han hängt kvar i täten där så hade han säkerligen burit ungdomströjan girot igenom. Och kanske var det denna kollaps som avgjorde Lövkvists öde? Kanske var kollapsen i bergen det som fick Columbia att peta honom, vilket nu alltså fått till följd att han bytt stall. Man kan även fråga sig om Columbia har plats för cyklister som kan utmana om totalsegern i girot och touren, eftersom man tycks satsa allt på den oslagbare spurtfantomen Mark Cavendish.
Efter en superb inledning av kvartsfinalen mot Juan Martin Del Potro så blev tillslut Marin Cilic tvungen att kapitulera. Och det som argentinaren bjöd oss på var krafttennis när den är som allra bäst. Det var dock ordentligt blåsigt och kanske var det en bidragande orsak till att spelet inte riktigt funkade för Del Potro i det inledande setet. Men det är inte hela sanningen för Cilic spelade då bländande tennis och det var ända in i början på andra set svårt att se hur något annat än en kroatisk seger i tre raka var att vänta. Vid ställningen 1-3 så kom dock vändningen på ett spektakulärt vis genom fem raka game till Argentina. Efter detta så rullade det bara på, och set tre och fyra vanns lekande lätt (6-2 och 6-1) av Del Potro.
Den här killen är nu helt klart att räkna med framöver, och jag är inte ens säker på att Rafa går säker. Trots sin storlek så är nämligen Del Potro ganska så snabb. Han har dessutom stort självförtroende och slår lika hårt som en häst sparkar, men vad värre är – han är snudd på suverän att hålla bollen på rätt sida linjerna. Hans enda svaghet är väl egentligen orutinen. Han är ju nu framme i sin blott andra semifinal i slamsammanhang. En annan viktig egenskap man bör ha när det som nu drar ihop sig till slutmatcherna i en grandslam är viljan att vinna. Inte sällan är det detta begär som ger spelaren det där lilla extra som krävs för att kunna vinna de avgörande bollarna.
Söderling var som bekant nöjd med att ha tagit sig till final i Paris, och med den inställningen kan man inte vinna. Vad gäller Del Potro och Rafa så tror jag att de nästan hellre dör än förlorar en US Open-final – åtminstone under själva matchen. Efteråt så är man så klart sportsliga och goda förlorare. Men under matchens gång så är vinst det enda som existerar. Om Nadal är hel (och klarar av att besegra Gonzalez) så håller jag dock honom som klar favorit mot Del Potro, för jag är övertygad om att han åtrår US Open titeln mer än någon annan på touren. Och det ska nu mycket till för honom att gå miste om chansen till odödlighet på söndag. För det kan vara hans sista chans att få mosa Federer i en stor final. Och det är en chans han kommer att ta.
Gårdagens match mellan Rafael Nadal och Fernando Gonzalez fick tyvärr avbrytas pga regn mitt i andra sets tiebreak. Senare idag så är det tänkt att matchen ska avslutas. Detta är så klart underbara nyheter för Juan Martin Del Potro (som väntar i semifinalen) och Novak Djokovic eller Roger Federer (som väntar i finalen). Precis som förra året så får nu alltså Rafa det extra svårt att ta sig till final. Tyvärr. Att det blir så här har att göra med att man envisas med att spela kvartsfinalerna över två dagar. Det är orättvist för de som nu likt Rafa och Gonzo tvingas spela tuffa matcher fyra dagar i rad.
Visserligen så är det topptränade idrottsmän det handlar om, men nog borde man kunna se till att alla nu i slutskedet av turneringen gavs samma möjligheter till vila. Man har ju två stora arenor bredvid varandra, så varför inte utnyttja dem? Det blir så klart lite trist för tennispubliken som då går miste om två av kvartsfinalerna. Men det rent sportsliga gör ändå att man bör hålla samtliga fyra matcher under samma dag. Hade man skött saken snyggare förra året så är jag övertygad om att Rafa då hade spelat final mot Federer. Istället så bjöds vi på en ojämn tillställning mellan en novis och en mästare. Och på samma vis kan det sluta i år om vädrets makter ställer till det för Rafa även idag. Nadal leder dock matchen tack vare att han tog hem första set i tiebreak. I andra sets tiebreak så är ställningen 3-2 till spanjoren.
Gonzalez är en livsfarlig spelare och borde under normala tider (tider utan Rafa och Fed) ha ett par slam i bagaget. Jag minns hur han imponerade stort i Wimbledon för några år sedan och hur jag då tom trodde han skulle kunna knäppa Federer på näsan, för han har spelet att kunna göra så. Men i slutändan åkte han ut med dunder och brak. Hans facit mot Fed är bara snäppet bättre än Söderlings, men han har dock lyckats slå schweizaren en gång. Mot Rafa är hans statistik lite bättre och det finns nu en liten chans att han kan ta sig till semifinal på spanjorens bekostnad. Och detta beror helt och hållet på regnavbrottet. För om Gonzo tar hem det avbrutna tiebreaket idag, så är det inte längre en femsetsmatch man spelar – utan en tresetare. Och detta är anledningen till att jag hatar regnavbrott över allt annat. Spelarna får nämligen då vila up sig, något som inte gynnar den supervältränade Nadal som är kapabel att spela hur länge som helst. Läs SvDs artikel här.
Tyvärr för svensk damfotboll så hamnade Sverige på samma halva som Tyskland. Detta ledde då till att vi fick ett lag av undermålig kvalite (England) i dagens EM-final istället för Europas näst bästa lag - Sverige. Under inga omständigheter hade våra blågula tjejer åkt på däng med 6-2 mot tyskorna. Det är helt uteslutet. Kanske hade det blivit 3-1 eller något åt det hållet. Men utklassningssiffror hade det definitivt aldrig blivit tal om. Nu kan man ju fråga sig varför de våra och tyskorna hamnade på samma halva när de borde varit förhindrade att mötas tills finalen. Kanske hade det med värdnationen att göra? Kanske ville man ge Finland en liten extra push mot finalen?
I vilket fall som helst så råder det ingen som helst tvekan om att svenskorna enkelt hade mosat samtliga lag som engelskorna ställdes mot. Finalen blev nu en parodi. Visst kan man med rätta hävda att Sverige kanske inte var värda en finalplats med tanke på skitspelet de visade upp mot norskorna. Och nog är det svårt att argumentera mot det. Men det går inte att komma ifrån faktum att Europas två bästa lag redan från början placerats i grupper som omöjliggjorde för dem att mötas i final. Det hade med facit i hand varit bättre för svenskorna om de bara vunnit en gruppmatch och förlorat de två andra, för då hade laget kanske idag blivit Europamästare? Läs mer om dagens ojämna tillställning här (SvD).
Efter en suverän insats mot Fernando Verdasco så tog sig som väntat Novak Djokovic vidare till semifinalen av US Open. Där väntar en viss schweizare på honom. Och jag sticker redan nu ut hakan och tippar en serbisk triumf i den matchen. Jag tror dessutom att Djokovic vinner ganska så klart. Serben tillhör nämligen den lilla skara spelare (tillsammans med Nadal och Murray) som inte är rädd för Federer. Och inte nog med att han inte är rädd för schweizaren, han brukar dessutom slå honom ofta. Hittils har de mötts tolv gånger, fyra av dessa möten har Djoko vunnit. Men av de åtta senaste så har spelarna fyra segrar var. Av de tre senaste (alla spelade i år) så har Djoko vunnit två!
Men statistiken är inte huvudanledningen till att jag tippar att att Federer åker på smörj, utan det fina spel som serben visat upp den senaste tiden. Inte minst i gårdagens kvartsfinal mot Verdasco. För i den matchen så var Djoko minst sagt illa ute. Men efter bländande spel och genom att hålla sig lugn och fin så vann han till slut övertygande. Flera experter ansåg efteråt att serben nu spelar sin bästa tennis igen. Och vad det kan komma att betyda när han nu på nytt stöter på Fed i en slam inser vi säkert. Om den trögfotade Söderling så när höll på att få till det mot Fed, så kan vi nu lugnt invänta att den betydligt flinkare Djokovic, som dessutom är i toppform, kan pressa mästaren än mer. Mitt tips är mao att Djokovic vinner efter fyra set (tappar ett i tiebreak). Han får därefter möta Rafa i finalen där han tyvärr, för honom, blir mosad i tre raka.
Robin Söderling hade otur i matchen mot Roger Federer, speciellt som det blåste rätt så bra under de inledande seten. Att Fed dessutom började med sitt absoluta toppspel gjorde inte saken lättare för vår man. Ofta brukar han nämligen ta det lite lugnt för att kolla läget innan han börjar spela ut sin motståndare. Söderling hade alltså dubbel otur. Vädret var det så klart inget att göra åt, men att Federer numera har respekt för svensken råder det ingen som helst tvekan om, eftersom han startade på det vis han gjorde. Visserligen så hade Robin två breakbollar i första gamet, men efter den lilla höjdpunkten av matchen så handlade det om ren uppvisning av mästaren. Det var nästan pinsamt att titta på eländet.
Det såg mao länge ut att sluta precis som vi alla befarat – med en enkel 3-0 seger till schweizaren. Men i tredje och fjärde set så fick Söderling plötsligt igång sitt spel. Och kan ni tänka er, han lyckades med det omöjliga – att ta ett set på den femfaldige US Open vinnaren! Mycket starkt gjort. Och efter denna superba framgång så var det game on. Även fjärde set gick till tiebreak, och även då hade Robin chans att få till ett avgörande. Men som vanligt så redde Fed upp situationen, men först efter stor dramatik. En svensk setboll förvandlades nämligen hastig och olustigt till en schweizisk matchboll – en matchboll som slogs ut av utmanaren. Tänk så det kan gå. Men Robin Söderling gav idag världsettan en riktig match och föll med den svenska flaggan i topp. Det är nu bara en tidsfråga innan han besegrar den oslagbare, för det är det väl? Efter matchen så var Fed mycket glad över att ha vunnit och gav rikligt med beröm till Robin:
”This feels great. It was so close towards the end and it’s just a great relief to come through because Robin just got better and better as the match went on. I knew it was going to be tough but the beginning was a bit too easy and all of a sudden he found his way into the match and showed what a great player he really is.”
Är det någon mer än jag som är trött på att sitta med hjärtat i halsgropen och följa våra blågula fotbollskillar på vägen genom VM-kvalet? Svaret på frågan vet vi alla. För vi är nu säkert samtliga överlag innerligt trötta på vår förbundskaptens misskötsel av vårt landslag. Hur kan en match mot ett av världens sämsta landslag sluta med 1-0 till oss? Hur kan ett lag fullspäckat med målskyttar från flera av Europas bästa ligor vara totalt oförmöget att få in en enda liten boll bakom den maltesiska målvakten? Svaret vet vi alla: Lars Laban Lagerbäck. Det finns ingen annan förklaring.
Nu fick vi visserligen de tre poäng vi så hett eftertraktade, men det det satt hårt åt. Alltför hårt. Och enda anledningen till att Lagerbäck nu inte får skämmas livet igenom beror på att en maltesisk spelare råkade göra mål för oss bakom den egna målvakten. Snacka om tur. Nu är det ju så att tur och otur alltid brukar jämna ut sig i slutet. Och då vi nu befinner oss i slutet av VM-kvalet så kan vi nu lugnt räkna med att det kommer gå åt skogen framöver. Kanske inte mot danskarna, för de kommer att vara lika nervösa som oss, utan mot Albanien: för mot dem kommer vi, nio miljoner svenskar, att få se elva hypernervösa spelare spela mot albaner som inte har någon som helst anledning att vara nervösa alls. Kan den matchen sluta på något annat sätt än med en hemmaförlust? Jag befarar det värsta. Den svenska turen måste nämligen ta slut en vacker dag. För det måste den väl? Läs mer om matchen här (DN).
I kvällens VM-kval mot Malta så är det målkalas som krävs. Och det verkar som om Lars Laban Lagerbäck insett att så är fallet för han kör vidare med det som han anser vara Sveriges starkaste formation. Nu gäller det bara att köra på. Inget mer fegspel eller gnetande. Det gäller att sätta sig i respekt, inte så mycket när det gäller malteserna, utan när det gäller våra huvudkonkurrenter om VM-platserna. En klar seger med fyra-fem mål är av den anledningen vad som behövs för landslagets välmående. En sketen 1-0 seger lämnar alltför många frågetecken inför Danmarksmatchen för att vi ska kunna uthärda tiden framtills dess. Låt oss därför hoppas på många mål och att Zlatan får trycka in ett par till – bra för hans självförtoende inför de två avslutande svåra matcherna. Alltför länge har han gått mållös från landskamper. Och ikväll så är det därför dags för honom att bättra på målskörden i Blågult. En Zlatan på målhumör är nämligen det sista som danskarna vill se nere i Köpenhamn.
Det finns en väldigt speciell anledning till varför Rafa spelar US Open final på söndag: Roger Federer. En hel tennisvärld vet om att schweizaren endast tog hem Roland Garros och Wimbledon pga att han slapp möta Nadal. Min personliga uppfattning är att Rafa, om han ställt upp i Wimbledon, hade vunnit turneringen. Även en lite lätt skadad Rafa, hade enkelt krossat allt motstånd över fem set på det engelska gräset. Han kommer nu ge allt han har och lite till för att att på nytt bevisa för omvärlden att han är bäst och att hans segrar över Federer inte varit lyckträffar. Inte sällan har han mosat schweizaren när de möts i stora finaler. Och det beror på att han vid sidan om att vara en bättre tennisspelare än Federer även är starkare mentalt än honom. Så om matchen börjar dra ihop sig till den sk ”business end of the set”, så kommer inte Nadal att bli nervös. Om det är en vanlig tourmatch så kan det ibland vara lite svårare att komma igång, speciellt som man bara har tre set att spela med, men när handlar om slamsammanhang över fem set så är läget lite annorlunda.
Det enda som talar för Federer i en eventuell final mot Rafa är att samtliga set avgörs i tiebreak. Pressen på båda spelare blir mao stor. Federer har inte råd att tappa sin serve, och Rafa har inte råd att missa de breakchanser han får. Det som får mig att tro på Rafa i år är även det lilla faktum att Federer inte klarade av att stoppa Roddick i Wimbledonfinalen under normal speltid + att han tappade två set till Andy via förlorade servegame. Som vi alla vet så är Rafa en långt mycket bättre servemottagare än Roddick, och om han får till det i Federers servegame så blir finalen kort. Det finns en uppenbar risk att Federer blir mosad mao, och att vi på nytt får se honom gråta som ett barn. Kan inte vänta. Läs mer om Rafas seger över Monfils här (SVD).
Efter Andy Murrays brakförlust mot Marin Cilic (bilden) igår (7-5, 6-2, 6-2), så lutar det nu alltmer åt att vi får en ny drömfinal mellan Rafa och Roger. Och det blir en match där Rafa kommer att mosa Roger för att på så vis ge betalt för gammal schweizerost. Igår gjorde nämligen vår man processen kort (efter en inledande förlust av första set i tiebreak) med Gael Monfils. Siffrorna blev till slut: 6-7, 6-3, 6-1, 6-3. Matchen spelades under högt tempo, och detta var anledningen till att fransosen kroknade i mitten av andra set. Han stod ofta och vilade sig på sitt tennisrack (som en gammal man på sin käpp) efter någon av de långa slagduellerna, uppenbart trött efter allt springadet. Från att ha spelat suverän tennis under inledningen så började Monfils istället att göra mängder med misstag. Och detta berodde alltså inte på att han plötsligt var en sämre spelare, utan på att han var trött. Rafa, världens mest vältränade spelare, hade helt enkelt kört slut på honom och körde sedan på som vanligt med sin krafttennis ända in i mål. Haha.
Nu väntar Fernando Gonzalez på att bli mosad, något som kommer att ske i tre raka. Därefter så väntar segraren i matchen Cilic – Del Potro på spanjoren, men den kvartsfinalen är svårtippad, för vi vet ännu inte om Cilic nu kan ha tagit det där lilla extra steg som många har väntat på honom att ta: steget man tar genom att på allvar börja utmana om slamtitlar. Svaret på gåtan får vi vänta på. Men Cilic har nu nått den ålder där man antingen slår igenom ordentligt och vinner en slam, eller stannar på nivån strax inunder för resten av karriären - typ Söderling, Gonzalez och Davydenkonivån. Men vem det i slutändan än blir som får möta Rafa i semi spelar ingen som helst roll, eftersom den personen (Cilic eller Del Potro) måste slå den nya världstvåan över fem set, något som är omöjligt. Rafa är alltså ny världstvåa, efter Murrays förlust, och det är nu bara en tidsfråga innan han tar tillbaka förstaplatsen på världsrankingen igen. Och om Robin slår ut Federer i kvarten så kan det gå snabbt. Vi har alltså nu ännu en anledning att hålla på Söderling.
Läste precis att självaste Björn Borg tror att Robin Söderling kan slå till mot Roger Federer imorgon. Och vem är kvalificerad att opponera sig om saken då? Inte jag, eller någon annan heller för den delen. Själv tror jag att det kan gå vägen, inte minst beroende på att Federer är skyldig Söderling en seger efter allt som han gjort för honom. För utan den sensationella segern mot Nadal i Paris så hade inte schweizaren tagit hem både Roland Garros och Wimbledon. Det är svenskens förtjänst att Federer nu på nytt är världsetta. Borde han inte då ge något tillbaka till kollegan som gett honom så mycket och som gjort att han nu av många anses vara den bästa spelaren någonsin? För utan Söderlings seger i Paris så hade Nadal nu varit på väg mot en grandslam.
Så vad tänker Federer göra åt saken? Mitt förslag är att han låter Robin få vinna i morgon. Allt han behöver göra är att inte serva riktigt på topp när det drar i hop sig till tiebreak och kanske missa en och annan boll. Svårare än så behöver det inte vara. Genom att förlora i morgon så har han betalat tillbaka sin skuld till Robin. Det är därefter upp till honom om han vill bli en grandslam champion, för han beöver då endast vinna två matcher till. På ett liknande vis (dvs lätt) har Federer haft det i de två senaste slamsen. Han vann dem utan att behöva möta världens bäste spelare. Så om du läser detta Roger, så vet du nu vad du måste göra: låt Robin vinna! Det är det minsta du kan göra för betala tillbaka skulden till honom. Om Roger inte läser detta inlägg och av den anledningen istället ger järnet i kvartsfinalen, så har vår man ungefär åtta procents chans att vinna.
Jag är en stor Norgevän, utom när det gäller sport. Varje gång Norge deltar i någon idrott så hejar jag på motståndaren. Detta är jag inte ensam om att göra, för vi svenskar överlag är mäkta trötta på Norges framgångar, och då framför allt när det gäller vintersport. Så när de igår fick smörj av Tyskland så var ingen gladare än jag, speciellt som det var Sverige som skulle fått smörj av tyskorna och inte dem. Och att de nu av allt att döma kommer att missa fotbolls VM är helt suveränt. Underbart rentav. Det konstiga i sammanhanget är jag jag nästan unnar danskarna att ta sig till VM på vår beskostnad, något som beror på att landet är en gammal fin fotbollsnation med stolta traditioner. Och jag tror faktiskt att man i Köpenhamn med omnejd hoppas på att vi gör dem sällskap till Sydafrika nästa sommar. Och vem vet om danskarna kommer att ge allt mot oss om de redan är klara när vi hälsar på hos dem nere i deras vackra huvudstad. Vi minns alla ännu hur fint vi delade på poängen i EM för några år sedan – till Italienarnas stora förtret. Haha. Från norskornas sida härom dagen så verkade de enbart känna skadeglädje efter segern mot våra fotbollstjejer. Och det var dumt. Att strö salt i såren är nämligen inte bra. Vi svenskar glömmer aldrig:-)
Drömmatchen mot Federer är nu inbokad. För Robin Söderling tvålade igår som vanligt till Nikolaj Davydenko. Men det var inte lika enkelt som senast i Paris. Första set gick dock svenskens väg: 7-5. Men i andra så sviktade Robin en aning halvvägs in i setet och lät på så vis ryssen ta hem det med 6-3. Men redan i inledningen av tredje så var ordningen återställd. Och när setet var tillända efter klara 6-2 till vår man, så var jag helt på det klara med att segern var bärgad. Och det var den, för Davydenko hade fått nog: ett värkande ben satte stopp för fortsatt utskåpning. Efter alla år på touren så insåg han att det inte var möjligt för honom att vinna de två återstående seten mot en motståndare som servar som en kanon och dessutom tvingar en att rusa från ena hörnet till det andra, hopplöst jagande efter knallhårda forehandsprojektiler. Ett klokt beslut av Davy, för Söderling hade säkert vunnit fjärde set blankt om denne fortsatt. Segraren var för övrigt väldigt sportslig efter matchen och klappade om den besegrade, något som var fint att se.
Söderling spelade emellanåt väldigt bra. Enda orosmolnet är att han inte lyckades hålla sin serve matchen igenom. Mot en spelare som Davydenko så kan man trots dåliga egna servegame vinna, men mot servespecialisten Roger Federer så får alla misstag ödesdigra konsekvenser. Ett tappat svenskt servegame där betyder tveklöst att setet är förlorat. Federer kommer inte att tappa några servegame. Och av den anledningen så ser jag inte hur Robin ska kunna ta sig vidare till semifinal. Han är helt enkelt för ojämn + att han fruktar Federer över allt annat. Och hur kan man besegra någon man är livrädd för och aldrig tidigare besegrat? Det handlar mao ord om att försöka ta hem matchen via tiebreak. Men som jag tidigare bevisat här på bloggen så är det endast Nadal som är kapabel att klara av den saken – åtminstone i slamfinaler. Även om Söderling spelar på topp så blir det garanterat respass för honom i tre raka. Men en kvartsfinal i US Open är inte fy skam och kanske kommer denna lilla framgång göra honom till en topp tio spelare för första gången i karriären. Läs mer om matchen här (SVD).och här (DN).och här (HD).
I matchen mot landsmannen Nicolas Almagro så fick plötsligt allas vår Rafa, världens bästa tennisspelare, ont i magtrakten och blev tvungen att ta en sk ”medical timeout”. Det lustiga i sammanhanget var att Almagro även han behövde hjälp (med sin värkande rygg), vilket resulterade i att båda samtidigt låg på rygg framför sina stolar medan de blev ompysslade. Men som tur var så var det inga fara med någon av de otroligt skickliga och synnerligen sportsliga kombatanterna, för de var strax på benen igen och fortsatte matchen. Hur det gick? Onödigt fråga så klart. Men då Almagro är en klasspelare så är det ändå motiverat att ställa frågan. Rafa vann i tre raka: 7-5, 6-4, 6-4, och det efter att ha fått kämpa på rätt så bra. Men Almagro var inte särskilt ledsen efteråt. Han visste att han gett gentlemannen Rafa bra med motstånd, och det är allt som en topptennisspelare kan hoppas på när man möter honom, speciellt i slamsammanhang. Nästa offer för Nadal heter för övrigt Gael Monfils. Den matchen vinner Rafa så klart med 3-0.
Robin Söderling har 4-2 i inbördes möten mot Nikolaj Davydenko, något som är en smula underligt med tanke på det relativt stora framgångar ryssen har haft genom åren. Utskåpningen han åkte på från svensken i Paris lär han nog inte glömma i första taget, för han var då totalt chanslös. Och det är inte ofta en världsklasspelare blir så totalt krossad som ryssen blev den dagen. Jag har dock svårt att tro att det som hände då var någonting annat än en tillfällighet, speciellt som Davydenko vunnit två fina titlar sedan förlusten i Paris. Söderling har som vi alla vet bara vunnit en, en liten och obetydlig sådan – Båstad. Jag tror därför att det nu kan bli rätt så tufft för Robin, och om han inte är vaken så kommer ryssen att ta en gruvlig revansch för senast och på så vis ta ifrån honom chansen att få möta Federer i kvarten. Hjärtat säger mao Söderling, men huvudet mitt säger någonting helt annat.
Efter det lilla fallet framåt mot Kanada i semifinalen (förlust 2-7), så blev det en avslutande förlust i matchen om tredje pris. Där stod som vanligt Finland för motståndet, och tyvärr för svenskorna så drog man själva denna gång kortaste strået. Men det satt hårt åt, som alltid när de båda ärkerivalerna möts, för endast ett mål skilde lagen åt: ett powerplaymål av Jenni Hirikoski inprickat i mitten av andra perioden. Och detta mål blev matchens enda. 1-0 i en ishockeymatch är som vi alla vet ovanligt och ett slutresultat som alltid betyder att det handlar om två jämbördiga lag. Slutfacit från äventyret i Kanada blev i vilket fall som helst en vinst, fyra förluster och 5-23 i målskillnad. Det är mao inte mycket som talar för medalj i OS för Peter Elanders spelare.
Min bedömining är att Damkronorna har fyrtio procents chans att ta hem bronset i Vancouver, för det gäller ju till att börja med att inte tappa poäng mot ryskor och andra lag - för att därefter slå finskorna i matchen om bronset. Och som vi alla vet så kan matcherna mot finskorna gå precis hur som helst. Där är det alltid dagsformen som avgör - samt inte sällan turen. Chansen till en ny OS-final för de våra bedömer jag dock vara ungefär tio procent. Chansen till guld … obefintlig: för man måste slå de två oslagbara lagen (efter varandra!) för att kunna bli olympiska mästare, och detta är omöjligt, för det är det väl? Kom dock ihåg att jag bedömde Sveriges chans att vinna i Budapest i lördags till 25 procent. Kanske betyder detta att Damkronorna tar OS-guld. Låt oss hoppas så. Tilläggas om Hockey Canada Cup kan slutligen att USA på nytt slog hemmanationen, denna gång i finalen, med 2-1. Det var garanterat inte den uppladdningen man hoppats på från kanadensiskt håll inför OS på hemmais. Långt därifrån. Två raka förluster mot amerikanskorna måste svida ordentligt. Läs mer om finalen här.
Idag var vi många som hade för avsikt att kräva Lagerbäcks huvud på fat. Och ända fram till den 93:e minuten av dagens spektakel i Budapest så tillhörde även jag den skaran missnöjda svenska fotbollssupportrar. Nu vet vi ju alla vad som skedde i slutet av kvällens match och varför Lagerbäck får åka ner till Malta och leka förbundskapten en match till. Men kanske förtjänar hans räddande ängel att nämnas vid namn ändå, för det är ingen överdrift att hävda att Zlatan Ibrahimovic i afton nere i Ungern räddade, inte bara Sveriges mikroskopiska möjligheter att ta sig till Sydafrika, utan även jobbet till sin egen förbundskapten. I kväll så borde därför Lasse visa lite ödmjukhet, för det är inte han som uträttat ett stordåd, utan vår enda världstjärna.
Äran är enbart Zlatans, för det var han som slog till och avgjorde när allt hopp om Sydafrika var borta, och han gjorde det på ett sensationellt sett: Den magnifika nedtagningen, rycket förbi de ungerska försvararna, tåspetsen som skickade bollen på den utrusande ungerske målvakten, bröstningen rakt fram mot målet där bollen rullade in. De kan ha sett turligt ut, men vi vet alla att Zlatan hade full kontroll över situationen. Och så fort som bollen rullat in så var matchen över.
VM-kvalet är ännu inte över, och det tack vara Zlatan. Stora spelare gör som bekant viktiga mål. De är som bäst när det gäller som allra mest. Och många gånger har Zlatan slagit till och räddat sitt hemland, men på sistone har han inte riktigt lyckats få till det. Men vem vet, kanske kan han slå till ett par gånger till nu när det värsta hindret av de återstående kvalmatcherna avklarats med bravur? Låt oss hoppas på det. Läs om matchen här (DN).
Med nöd och näppe så lyckades fjärdeseedade Novak Djokovic ta sig vidare till fjärde rundan av US Open. Orsaken till problemen för honom var en totalt okänd amerikansk kvalspelare vid namn Jesse Witton – rankad 276 i världen. Ingen trodde innan matchstart på något annat än en komfortabel seger för Djoko. Men efter att amerikanen tagit hem första set i tiebreak, så insåg alla att det här var allvar. Djokovic har ofta sviktat i viktiga matcher, och det var precis vad som hände i dagens match. Med ett stundtals bländande spel så tryckte Witton in den ena suveräna forehanden efter den andra. Först efter fyra rafflande och knallhårda set så lyckades serben få till ett avgörande. Och hade han inte hållit nerverna under kontroll i tredje sets tiebreak, så kan jag nog garantera att en av de största skrällarna i US Open på år och dag hade inträffat. Faktum är att Witton borde vunnit tredje set, eftersom han hade 6-5 och egen serve. Visst hade det varit kul om Witton tagit sig vidare, men för turneringen så hade det varit en katastrof. Själv så hoppas jag tex att Federer får lite motstånd i semifinalen, något som bara Djokovic kan ge honom. Läs DNs korta artikel om matchen här.
Med 3-1 i set så slog Rafael Nadal tillbaka den farlige tysken Nicolas Kiefer i andra rundan av US Open. Efter att ha blivit krossad med 6-0 i första set, så lyckades tysken till allas häpnad ta hem set nummer två, efter två break. Han spelade emellanåt väldigt bra, samtidigt som Rafa ännu verkar var en aning ringrostig. Faktum är att det inte var långt borta att Rafa hade förlorat matchen, men som alltid så växer han ett nummer på de viktiga bollarna och av den anledningen så blev segern ändå i slutet komfortabel. Ett exempel: istället för att låta det bli 4-4 i tredje set, så passade Spanjoren på att bryta till 5-3 – varefter det bara var att serva hem setet. Och på nästan samma vis slutade set nummer fyra. Slutsiffrorna blev: 6-0, 3-6, 6-3, 6-4. Och all heder måste gå till Kiefer för det sätt som han gav Rafa en riktig match på.
Det är som bekant inte så väldigt mycket som skiljer de allra bästa spelarna åt, utan matcherna avgörs för det mesta på bara några få bollar. Och den som tar hem dessa bollar är så gott som alltid den som är bäst på att hålla huvudet kallt när det gäller. Och i den avdelningen så har Nadal ingen överman. Han är lika kall och kylig i dessa lägen som Björn Borg och alla de andra stora tennishjältarna från förr. Frågan är istället hur det står till med hans knän. Allt tycks vara ok, för han rörde sig som en gepard och jagade ikapp varenda boll som det fanns en teoretisk chans att hinna framtill. Det verkar mao som om det är den gamle Nadal som vi nu får se. Men vi har blivit lurade förr.
Förhoppningsvis så slipper världens tennisälskare vara oroliga för att den sympatiske spanjorens karriär kan vara i fara. Matchen mot Kiefer gick för övrigt på den jättelika Arthur Ashe arenan sent i går kväll. Det var fullsatt, något som var kul att se. Annat var det när Andy Murray tidigare igår spelade sin match på samma plats, för den trista figuren drar ingen publik. Arenan var då inte ens halvfull. På tal om Murray förresten så övertygade inte han heller särskilt mycket, och han fick sig därför en liten genomkörare han med, åtminstone i ett set. Chilenaren Paul Capdeville tog nämligen andra set, men efter det tog det roliga slut.
En spelare som dock verkar ha hittat storformen är istället Juan Martin Del Potro. Han har allt som krävs för att vinna i New York, och det är nu bara en tidsfråga innan han tar hem sin första slam. Leyton Hewitt hävdade bestämt efter sin vinst över honom i Wimbledon att så är fallet. Så om inte Rafa tar hem US Open i år så hoppas jag på Del Potro. Det är snart dags för honom att slå till. Han borde slagit ut Federer i Paris. Att så inte skedde berodde nog mest på orutin. Får argentinaren en ny chans mot schweizerostätaren över fem set så vete sjutton om han inte tar den. Men som vi alla vet så är det inte så jätteviktigt vem som vinner så länge som det inte är Roger Federer. Läs DNs artikel om Nadalmatchen här.
Tydligen så har Sverige nu 75-80 procents chans att ta sig till VM – åtminstone om man ska tro Lars Laban Lagerbäck! Hur han kommer fram till dessa siffror är det ingen som vet. Men det är nu antagligen läge att ringa närmaste mentalsjukhus, för den här mannen är nu bevisligen totalt galen. För hur kan Blågult ha 75-80 procents chans att spela VM i Sydafrika nästa år, när samma lag med 75-80 procents säkerhet kommer att förlora borta i Budapest redan kväll! Matte var inte mitt starkaste ämne i skolan, men den här ekvationen kan tom med jag inse inte går ihop. Sverige måste nämligen vinna de fyra matcherna som återstår för att därefter hoppas man får spela två avgörande kvalmatcher. Och motståndaren i dessa kvalmatcher måste vi alltså slå ut.
Vilken normalbegåvad person som helst inser omedelbart, och utan att behöva fördjupa sig i saken, att detta är mer eller mindre omöjligt. Att Blågult kommer att tappa poäng både i Budapest och Köpenhamn är solklart. Att danskarna kommer att ge oss någonting gratis på deras egen hemmaplan är totalt uteslutet, för de ämnar att krossa oss. Var så säkra. Det bästa vi kan hoppas på är mao att undslippa två nederlag i dessa matcher. Igår så hade våra blågula tjejer 75-80 procents chans att vinna borta i Helsingfors, och titta hur det gick! Om jag skulle göra en bedöming av den procentuella chansen till spel i Sydafrika nästa år, så hade jag sagt att Sverige har tio procents chans att ta sig dit. Jag repeterar: Sverige har tio procents chans.
Se SVT:s sammandrag från Norgematchen här och eftermatchen-intervjun med Vickan här (där hon nätt och jämt kan hålla tillbaka tårarna). Vi kan nu klart fastslå att det handlade om övermod, underskattning samt en hel del otur. Men vi bör samtidigt komma ihåg att norskorna enbart bevakade sin ledning - efter det att man turligt gjort 1-0 (självmål). Vi har ingen aning om vad de eventuellt kunde hittat på om de hamnat i underläge. Kanske hade de då lyft sig ännu ett snäppt och vänt och vunnit matchen? Det finns mao inga som helst godtagbara bortförklaringar.
Norge är bättre än Sverige, något de två raka segrarna bevisat och något som segrarna i inbördes möten i viktiga matcher vittnar om : 1-8 till Norge. Exakt vart landslaget nu ska ta vägen är det ingen som vet, men nog måste det vara dags för en ny förbundskapten även för dem? Och den här gången måste man välja en ur de egna leden, dvs en kvinna. Helst då Pia Sundhage. Något måste i alla fall hända, för det är ser inte bra ut – långt därifrån. Jag är fruktansvärt besviken, och hur tjejerna mår fick vi alla bevittna efter slutsignalen. Det var riktigt sorgligt att se, och vi lider alla med dem.
Det är ännu tio minuter kvar av matchen mellan Sverige och Norge. Det står 1-3 (Victoria Svensson har precis reducerat), men vi kan redan nu konstatera att våra svenska fotbollstjejer åkte på storstryk mot Norge. Svenskorna som spelat så bra under hela året, och som vi alla på allvar trodde skulle kunna hota Tyskland om guldet, är nu totalt utslagna. Det blev inte ens semifinal. Inte ens det dög laget till. Bedrövligt. Sverige har nu 1-8 (om jag räknat rätt?) i inbördes möten i viktiga matcher mot grannlandet i väster. 1-8! Senaste vinsten kom 1995! En dag som den här finns det inga bortförklaringar att komma med, speciellt inte som vi allmänt räknas som ett av världens bästa lag. Om vi inte ens kan slå norskorna när vi har ett på pappret mycket bättre lag än dem, så får vi nu acceptera faktum: Sverige kommer aldrig att vinna en stor titel igen. Vi får nöja oss med EM-guldet 1984.
Jag var ända sedan kvartsfinalmotståndaren var klar säker på svenskseger, men efter att ha kollat upp statistiken vi har mot Norge strax innan matchen drog igång så började jag befara det värsta. Och redan efter ett par minuter av matchen så syntes det klart vart det här bar hän. Exakt vad det var som hände är det ingen som vet, men klart är att tjejerna måste lida av ett enormt Norge-komplex. Efter segern i Algarve Cup så var det många av oss som tippade Sverige som blivande Europamästare, så även jag. I vilket fall som helst så ska det nu bli skönt att slippa skriva om damlandslaget på ett tag (läs tills nästa år). För detta var inget annat än ett grandiost fiasko! Enda ljuspunkten var att endast 1718 personer bevittnade detta bedrövliga fiasko på plats. Kommer inte att länka detta inlägg till någon tidning för den här matchen vill vi alla glömma.
En timme senare: Hittade bilden ovan och lägger in den. Hittade även en ”kul” artikel som förklarar vad det var som gick snett. Läs själva här.
Damhockey turneringen i Vancouver fortsätter att producera överraskande resultat. När vi alla trodde Damkronorna var slut så slog man Finland med 3-1 i sista gruppspelsmatchen. Samtidigt som det hände så besegrade USA sensationellt Kanada med 4-2! Och det bara någon dag efter det jag hävdat att Kanada skulle mosa allt motstånd framtill OS-finalen nästa år. Jag är mao ingen expert på hockey. Nu väntar dessa revanschhungriga kanadensiskor på våra svenska tjejer i semifinal på lördag. Hur ska det sluta? Allt annat än fem-sex mål i baken får väl anses vara en framgång. Hade även varit kul om det blev ett par svenska mål. Allt lutar således åt att vi får en match mot Finland om tredjeplatsen, eller ska finskorna knäppa USA på näsan igen? Läs mer om matcherna här.
Robin Söderling tog sig idag hastigt och lustig t vidare till tredje rundan av US-Open. Marcel Granollers gav upp efter endast tre spelade game pga av ryggbesvär. Och tur var väl det, för spanjoren är inte att leka med om han vaknar på rätt sida. Det verka mao som om Robin har turen med sig i New York, åtminstone så här långt. I nästa runda väntar nu en amerikan, Sam Querrey, och det är en match som ser överkomlig ut. Men som alltid när det gäller spelare under det absoluta toppskicktet, dit Robin nu hör, så kan matchen gå precis hur som helst. För tre månader sedan så hade Söderling varit storfavorit mot Querrey, men nu är oddsen 50-50. Men då svensken nu verkar ha den lilla gnutta tur som behövs så kan det nog gå vägen.
Världens genom tiderna två bästa spelare (Borg och Nadal) under prisutdelningen i Paris förra året. Till vänster står den schweiziske förloraren, som för övrigt blev totalt mosad av Nadal. Vi får här se hur mycket Borg tycker om Rafa och hur mycket Rafa tycker om Borg. Borg och Rafa: två av tennishistoriens sportsligaste spelare och största hjältar.
Det verkar nu som om hotet mot en av världens allra mest berömda och älskade friidrottsarenor, Stockholms Stadion, är över. Arenan kommer nu att räddas från att bli förstörd av Djurgården. Tack och lov. Under lång tid har man ju önskat modernisera/förstöra detta unikum av idrottsarenor. Kommer ihåg hur OS-guldmedaljören Jonathan Edwards en gång talade sig varm över stadion. För han, precis som många andra friidrottare, anser att det är något väldigt speciellt med dessa gamla historiska idrottsanläggningar. Alltför många av våra vackra gamla byggnader har som vi alla vet blivit rivna, ofta helt i onödan, och jag måste säga att jag i fallet Stadion befarade det värsta. För man kommer ju snart att riva Råsunda, och vi vet alla vad som hände med Gamla Ullevi.
Att Djurgården nu av allt att döma lämnar Stadion är därför det bästa alternativet för alla inblandade. Och om klubben vill bygga eget någon annanstans, så önskar vi dem all lycka med den saken. Vi bör därefter återställa Stadion till hur den såg ut 1912, så långt det nu är möjligt. Den extra läktaren på kortsidan mellan tornen behöver dock inte återuppbyggas, såvida man inte på nytt söker OS. Vi har nu vant oss vid arenans utseende. I vilket fall som helst så verkar det nu som om en av Stockholms mest historiska byggnader är räddad till friidrotten och eftervärlden. Läs mer här.
Här ser vi de fyra stora finaler våra svenska fotbollstjejer spelat och förlorat (alla med uddamålet!) sedan EM-guldet 1984:
EM – finaler:
1987 Sverige – Norge 1-2
1995 Sverige – Tyskland 2-3
2001 Sverige – Tyskland 0-1 (golden goal)
VM – finaler:
2003 Sverige – Tyskland 1-2 (golden goal)
I morgon har vi alltså möjlighet att ta en gruvlig revansch mot Norge för förlusten 1987. I semifinalen är det sedan dags för oss att hämnas på Tyskland för de försmädliga förlusterna vi åkt på mot dem. Vem kan glömma finalen 2003 där vi så när blev världsmästare? Inte jag. Nu ska vi hämnas. Nu ska dessa båda motståndare mosas.
Hörde på Sportradion härom dagen ett reportage om hur man i Norge ser på Fotbolls EM i Finland. Det smått otroliga är att man där inte ser på turneringen alls, trots att man har det egna laget på plats, och trots att det egna laget nu spelar kvartsfinal mot Sverige. Inga matcher har ännu visats på norsk TV, och inte ens deras egen sportradio verkar referera från matcherna! Och första gången spelarna såg en journalist borta i Finland (och nu överdriver jag en aning) var när de blev intervjuade av svenska journalister inför matchen mot Sverige! Smått ofattbart, men likväl (nästan helt) sant. Möjligen så kommer man att sända semifinalen - om laget tar sig dit. Men inte ens det är säkert. Att våra bröder och systrar i Norge är världens mest bortskämda folk när det gäller idrottsframgångar är mao ingen överdrift.
Men att intresset för deras bästa landslag är så skralt på hemmaplan är smått otroligt. Så medan vi här i Sverige nu sakta men säkert håller på att drabbas av fotbollsfeber så är det ingen i Norge som ens bryr sig. De bryr sig inte om oss, turneringen eller ens det egna laget. Kanske har det att göra med att man redan vunnit allt och nu är mätta? För vad är ett litet EM-guld vid jämförelse med VM och OS-guld. Norskorna har som enda land vunnit samtliga tre stora mästerskap, så kanske är det inte så konstigt att man inte bryr sig om morgondagens kvartsfinal mot Sverige. För oss här i Sverige så betyder dock EM någonting, och kanske är det detta som gör att vi kommer att mosa norskorna imorgon Låt oss hoppas så. Låt oss verkligen hoppas så.
Med 6-2, 6-2, 6-3 så krossade Rafael Nadal idag fransosen Richard Gasquet. Be afraid, Mr Federer, be very afraid. Rafa is coming for you! And he will destroy you!
Nyfiken som jag var så kollade jag precis upp hur läget var för våra damkronor borta i Vancouver. De deltar ju där som bekant i en fyrnationsturnering tillsammans med USA, Finland och Kanada. I första matchen blev det 7-0 i baken mot värdnationen. Föga överraskande så blev det på nytt 7-0 i baken igår, denna gång mot USA. En sista förlustmatch av gruppspelet återstår dock att spela – mot gamla dödsfienden Finland. Bara härom dagen så lutade det åt en given förlust mot finskorna, men då de själva fick så de teg igår (2-10 mot Kanada), så ser det idag en aning ljusare ut för de våra. Fast även om laget vinner så blir det respass i semi, vilket medför att det blir en ny match mot finskorna om tredje plats. Morgondagens match är mao bara en träningsmatch.
Jag måste dock säga att jag inte blir riktigt klok på varför de två nordamerikanska lagen är så överlägsna oss. Vi här i Norden har ju hockey i blodet. Så varför blir vi utskåpade gång efter gång efter gång? Att Finland lyckades besegra USA i måndags var bara en engångsföreteelse. För det var det väl?
I vilket fall som helst så kan alla intresserade av Damkronornas vidare äventyr ”over there” själva hänga med i de senaste nyheterna på Hockey Canadas websida. Där kan man tom titta på matcherna på nätet, mot betalning förstås, men vem vill plåga sig själv på det viset? Fast om tjejerna tar sig till final så kanske man skulle överväga att länsa spargrisen. Det kostar nämligen 6.95 i kanadensiska dollar att se en match. Exakt vad det blir i kronor och ören känner jag dock inte till, men kanske handlar det om femtio kronor? Detta med att se sportevenemang på nätet verkar för övrigt vara framtiden för oss alla. Så är det redan när det gäller alla ATP turneringar, för man kan där se de flesta matcherna på nätet. TV och datorer håller nu på att förenas, och det dröjer nog inte länge innan PPV tar över helt och hållet.
Jag brukar som alla andra alltid supporta vårt fotbollslandslag. Men nu inför matchen mot Ungern på lördag så kan jag inte annat än säga att jag inte längre bryr mig hur det går. Är så fruktansvärt trött på Lars Laban Lagerbäck och hans dödgrävarfotboll att jag nästan hoppas på en svensk storförlust. Visserligen så räcker det med en gammal hederlig 0-0 match för att Sydafrikadrömmen ska vara över. Så kanske är det vad vi bör hoppas på, för då är eländet över. Definitivt. Även om vi vinner den första av en lång rad ödesmatcher så är chansen till avancemang minimal. Och orsaken till denna skandalösa situation som Blågult nu befinner sig i är Laban – och Lars-Åke Lagrell, som låtit pajasen vi har till förbundskapten bli kvar på sin post.
Båda dessa pajasar måste nu sparkas. Om Sverige förlorar på lördag så är det åtminstone dags för Lagerbäck att gå. För det finns då ingen som helst anledning för honom att sitta kvar. Och det finns då ingen som helst anledning för Sverige att spela de resterande matcherna. Dessa matcher är då endast träningsmatcher. Vi bör därför se till att en ny förbundskapten installeras med omedelbar verkan redan på måndag. Det behöver inte vara en fast tjänst. Tjänsten kan vara tillfällig och sträcka sig över årets kvarvarande matcher, under en ”vi får se hur det går – överenskommelse”. Fotbollsförbundet kan då under tiden i lugn och ro finna den person som är mest lämpad att ta över. Och den personen behöver inte vara en man.
Varför inte ge Pia Sundhage chansen? Hon är en vinnare och kan garanterat mer om fotboll i sin ena lilltå än Lagerbäck. Ja, varför inte? Nu när jag tänker på saken så vore Pia ett suveränt val. Hon är ju faktiskt Sveriges mest meriterade tränare på landslagsnivå. Så Pia får det bli. Det hade dessutom varit en rejäl spark där bak på alla våra underpresterande spelare. Hur hade de hanterat att få en kvinna som tränare i omklädningsrummet? Hur hade deras uppblåsta egon klarat av den lilla saken? Kanske hade det gjort dem en aning mer ödmjuka? Det fina med Pia är att hon lugnt kan sitta kvar i omklädningsrummet och skälla på spelarna när de byter om, utan att någon störs av det. Pia var en ledare på planen och jag tror att hon omedelbart kommer att få alla spelarnas respekt. Hon kommer inte att ta någon skit från dem. Kanske tror någon att jag skämtar när det gäller Pia som ny förbundskapten, men jag är helt allvarlig. För mig så råder det ingen som helst tvekan om att med henne vid rodret så hade Sverige idag dag toppat sin VM-kval grupp. Läs mer om ödesmatchen här.
Update den 12 oktober: Läste precis en intressant artikel i DN om Pia Sundhage som ny förbundskapten och nog har man helt rätt i allt man där säger. Enda felet är dock att DN vill ha med Svennis, något jag absolut inte vill, för något falskare än han finns inte – dessutom så är han alldeles för gammal. Han har vidare på senare år gjort fiasko efter fiasko efter fiasko. Pia Sundhage: Ja tack. Svennis: absolut inte! Inte ens om han går med på att jobba gratis. Pia måste dessutom som förbundskapten ges helt fria tyglar. Ingen man behövs som extra lekledare för att hon ska kunna utföra sitt jobb, att DN ens tänker i dessa banor är bedrövligt. Jag tror helt och fullt på Pia på egen hand. Synd bara att hon inte blev installerad redan efter matchen den 6 juni, för då hade vi nu varit klara för Sydafrika. Läs DNs artikel här.
Robin Söderling fick en smakstart i US-Open när han besegrade spanjoren Albert Montanes med 3-1 i set. I nästa runda väntar nu en annan spanjor, Marcel Granollers, en spelare som gav Söderling en hel del bekymmer i Wimbledon. Lottningen ser rätt så bra ut för Robin – svår, men överkomlig. Detta är dock US-Open och inga matcher är enkla. Om bollen studsar hans väg så stöter han på nytt på Roger Federer (för tredje raka slamturneringen). Denna gång i kvartsfinal. Men i åttondelen väntar först av allt att döma en viss Nikolay Davydenko, ryssen som blev krossad och förnedrad av svensken i Paris. Han är nu som vi säkert förstår ute efter hämnd, och det troliga är att han så även får. Davydenko har ju som bekant vunnit två stora titlar efter Wimbledon och kommer säkert att vara för stark för svensken. Eller ska Söderling på nytt överraska?
Jag tror dock att Robin kan klara sig ända fram till ett nytt möte med Federer i kvarten. Men där tar det garanterat stopp. För det gör det väl. De tre månader som passerat sedan Paris har inte gett oss någon anledning att tro något annat. Söderling har inte tagit vara på chansen han fick efter Nadaltriumfen. Han tog visserligen hem Båstad. Men vid sidan om den höjdpunkten så har han inte uträttat någonting minnesvärt. Han har knappt ens synts till. Att han därför ska kunna slå till i New York och på en av de största tennisscenerna är inte särskilt troligt. Men som sagt, chansen finns. För mig så handlar dock årets US-Open endast om en enda sak: Rafael Nadal. Ska spanjoren lyckas vinna den enda slam han saknar, eller kommer årets turnering bli slutet på hans karriär? Låt oss hoppas att han vinner hela skiten genom att spöa skiten ur Söderling eller Federer i finalen. Tennisen behöver Nadal. Federer behöver Nadal. Världen behöver Nadal. Nu mer än någonsin tidigare. Läs mer om Söderlings segermatch mot Montanes här.
Läste precis på nätet att våra damkronor åkt på storstryk mot Kanada i ”Hockey Canada Cup”. 7-0 slutade matchen, vilket inte bådar gott inför framtiden. Tidigare igår så slog Finland sensationellt USA med 3-2, blott deras andra seger över amerikanskorna. Jag har naturligtvis inte sett någon av matcherna och är därför inte heller kvalificerad att skriva om saken. Men nog verkar det som om svenskornas OS-uppladdning går åt fel håll? Det verkar nu tom som om tjejerna håller på att tappa mark till huvudmotståndaren om bronset – Finland. 3-2 till finskorna över USA i en riktig tävlingsmatch är nämligen imponerande.
De lutar nu åt tre raka förluster för våra hockeytjejer i turneringen borta i Kanada. Trist. Men säsongen har inte börjat än, och det är ju inte förrän om sex månader vi ska vara som bäst. Men frågan nu är om tiden räcker till? Vi bör dock komma ihåg att det finns två guld i Vancouver som Kanada tänker vinna till varje pris – hockeygulden. Det kanadensiska damlaget kommer säkerligen av den anledningen att krossa allt motstånd framtills dess, inklusive USA. För genom att vinna guld i hemma OS så vinner kanadensiskorna evig ära till sig själva. Den svenska förlusten var mao inget att skämmas över. Det trista var bara att siffrorna var så pass stora. Fortsättning följer. Läs mer om gårdagens matcher här.
Efter att ha tittat på bilden på Linus Thörnblad (i inlägget nedan) där man i bakgrunden ser de tomma Ulleviläktarna i bakgrunden, så kan man fråga sig om vi kanske nu borde bjuda in Norge till Finnkamperna. Visst vore lite trist att bryta mot traditionen, men nog hade våra norska bröder och systrar gett spektaklet en välbehövlig injektion? Enda problemet är väl utrymmet på löparbanorna, eftersom det krävs nio banor för sprint distanserna. I övrigt så hade tävlingarna kunnat fortsätta precis som vanligt. Att alternera mellan dessa tre nationer hade säkerligen gjort tävlingen mer intressant för åskådarna. Ullevi hade då inte fått hålla i värdskapet oftare än vart sjätte eller vart nionde år. Och detta faktum hade så klart gjort att göteborgarna hade passat på att bevittna evenemanget när det väl på nytt gästade staden. Samma sak hade då även gällt Stockholm och Malmö eller de andra städer som ansökt om värdskapet.
Finnkampen är en urgammal tävling. Den äldsta i världen av sitt slag. Men precis som man gav Ryder Cup en rejäl ansiktslyftning för trettio år sedan när man lät den bli en tävling mellan Europa och USA, istället för enbart Storbrittannien mot USA, så kan det nu vara dags att göra något liknande vad gäller Finnkampen. Ryder Cup var en rätt så ointressant tävling innnan reformationen, men som vi alla vet så är den nu en kamp på liv och död och nästan i klass med OS eller Fotbolls VM. Hög prestige har cupen i alla fall. Och med de fanatiska norrmännen på läktarna så hade vår gamla finnkamp blivit långt mer intressant och spännande. Är dock själv en aning kluven i frågan, för jag gillar det gamla upplägget, men inte inför halvfulla läktare. Kanske är det en bra idé ändå att bjuda in Norge?
Den fina sviten mot England håller i sig – bara en förlust mot dem (för 25 år sedan). Igår så slutade matchen i Åbo nämligen 1-1. Vilket medför av tjejerna nu ställs mot Norge i kvarten. Svenskorna började en aning trevande men kom efterhand alltmer in i handlingarna och om det inte var för Victoria Svenssons hjärnsläpp, när hon vid en hörna höll på och ruffade mot engelska målvakten, så hade vi haft en svensk ledning efter 19 minuter. Lisa Dahlquist suveräna nickmål blev alltså bortdömt. Svenssons tilltag var helt vansinnigt och amatörmässigt. Det är nästan så hon borde bänkas i nästa match som straff. Det är nu tre matcher kvar och om hon beter sig likadant igen i en av dem så kan laget komma att åka ut med dunder och brak.
Än värre blev det när engelskorna något överraskande gjorde första målet fem minuter senare – på en fin nick som turligt letade sig in i ena hörnet bakom en chanslös Hedvig Lindahl. Slutet av halvleken gick dock helt svenskornas väg. Tjejerna dominerade stort och kunde med lite tur gjort både tre och fyra mål. För England var ofta utspelat men hade marginalerna på sin sida. Och under denna storhetstid för svenskorna så kom även kvitteringen när Lotta Schelin (som såg farlig ut i första halvlek) blev nedsparkad i straffområdet av en av de många engelska busarna. Straffen var glasklar och tack och lov så gjorde Svensson inget misstag. De avslutande minuterna hade vi bud på flera mål: bla så hade Sara Thunebro ett rungande frisparkskott som så när letade sig in. Tyvärr så stod en engelsk försvarare på målinjen och nickade bort bollen, med huvudvärk som påföljd?
Andra halvlek blev en med svenska ögon något mer avslagen historia. England hade en del chanser. Men 1-1 är väl i slutändan ett resultat som båda lagen får känna sig nöjda med, eftersom man slipper Tyskland. Nöjdast är tveklöst engelskorna, för de hamnar nu på andra halvan: den lätta halvan – halvan utan Sverige och Tyskland! De kom alltså trea i sin grupp och borde i normala fall vara utslagna. Men nu får de istället en jättechans att ta sig hela vägen till final, samtidigt som Europas två bästa lag möts redan i semifinal. Skandalöst! Det hade alltså varit bättre för oss om vi förlorat mot England och spelat oavgjort mot Ryssland! Denna uppläggning måste ses över till nästa EM. Kanske borde man ha sexton lag med nästa gång, eller återgå till åtta? Men då matcherna överlag varit ganska så jämna så är väl en utökning av lag att föredra?
Nu väntar Norge på oss i kvarten. Och detta är en match Sverige ska vinna. Men norskorna har vunnit OS, VM och EM och vem vet, kanske åker vi på pumpen nu igen? Ett nytt snopet uttåg ur en stor turnering är inte osannolikt. Svenskorna har ännu inte riktigt övertygat. Mot Norge kan vi säkert skitspela oss till seger, men inget skitspel kommer att räcka till mot tyskorna i semi. Och inget skitspel kommer att räcka till i finalen mot engelskorna, för när det gäller skitspel och busspel så är de oss överlägsna. Många riktigt fula överfall mot våra svenska tjejer fick vi se igår, bla mot Therese Sjögran och Sara Thunebro – vilka båda spelade riktigt bra under långa stunder, något som motiverade de engelska övergreppen. Men nu väntar först Norge på de våra. Och det kommer att bli tufft. Kanske för tufft? Läs mer om matchen här (DN).
Kul för Sverige att få knäppa finnarna på näsan två gånger om som vi gjorde i helgens Finnkamp i Göteborg. Kul även att se den så skadedrabbade Christian Olsson tillbaka igen. Han har ännu aldrig förlorat en Finnkamp vad jag förstår. Otroligt men sant. Och första gången han är med sedan 2004 så vinner svenska herrlaget Finnkampen igen (utan Olsson så har det varit idel förluster). En annan höjdpunkt var Linus Thörnblads protest mot Mats Olsson. Hahaha. Att någon ens har mage att kritisera en svensk friidrottare som kommer femma i VM är hutlöst. Fy skäms Olsson. Linus är ännu ung. Hans problem är mentalt. Han har ofta saknat den där lilla skärpan som behövs för att riktigt kunna hålla sig fokuserad när det verkligen gäller. Men en vacker dag så kommer han att slå till. Kanske i OS? Det är jag hundra på.
En annan intressant sak som jag noterade vad gäller Finnkampen är den att dagens herrlag hade åkt på smörj mot Anders Gärderuds lag från 1972. Ofattbart men sant. Tydligen är vi inte bättre än tidigare, snarare tvärtom. Visserligen så var många av de som pysslade med kastgrenarna på den tiden dopade, någon man nu erkänt. Doping var då ännu mer eller mindre tillåtet, vad jag förstår i alla fall. Anders Gärderud och de andra löparna var dock rena, åtminstone så hävdar han själv det. Fast många misstankar har genom åren riktats mot finländaren Lasse Virén, vilket inte är så konstigt när man som han är en fyrdubbel olympisk guldmedaljör. Jag tror dock att han inte var mer dopad än någon annan, vilket i så fall ändå betyder att Lasse var bäst. I vilket fall som helst så är dagens segrande finnkampslag på herrsidan klart sämst vid jämförelse med 70 talets svenska lag. Intressant i sammanhanget är dock att svenskarna från 72 fick stryk av finnarna, men då hade de ju en viss Lasse Virén i laget:-)
Svensk-kenyanskan Isabellah Andersson är inte (när det gäller idrott) svensk i mina ögon. Vad jag menar med det är att hon inte borde få representera Sverige. Detta har inget med hennes hudfärg att göra. Jag anser bara att man inte ska få byta nationalitet och tävla för ett annat land än sitt hemland. Svenskt medborgarskap ska inte ge någon rätt att tävla för Sverige om man haft ett annat medborgarskap innan. Om tex Usain Bolt flyttade hit och ville bli svensk medborgare, så hade jag inte velat ha honom. Och på precis samma vis känner jag om Michael Phelps skulle vilja tävla för oss. Och samma sak gäller även om Roger Federer eller Rafael Nadal skulle vilja bli svenskar. De kan naturligtvis bli svenska medborgare om de så önskar, men tävla för Sverige hade jag inte velat att de skulle. Ludmila Engquist OS-guld räknar jag mao inte som en svensk OS-guldmedalj. Hennes världsrekord är inte svenskt.
För att få tävla för Sverige så måste man, förutom att vara svensk medborgare, vara född här – eller vara född utomlands till svenska föräldrar (som i systrarna Kallurs fall). Enkelt och glasklart. Naturligtvis finns det som alltid vissa gränsfall som måste avgöras var för sig, men huvudregeln vad gäller rätten att få tävla för Sverige måste följas. Denna regel måste även börja gälla internationellt. Vi måste börja göra som man gör inom fotbollen, till att börja med. För där kan ju inte Zlatan (om han blir spansk medborgare) börja spela för Spanien. Jag retar mig fortfarande på ”portugisen” som lurade Johan Wissman på EM-guldet 2006. Han var inflyttad afrikan. Om inget görs åt detta problem så kommer vi snart att få en liknande cirkus som vi har när det gäller unga fotbollspelare. Talangscouter söker ju efter dem över hela världen. Och samma sak kan då även börja ske inom andra idrotter. Vi här i väst kan tex snart börja importera unga, lovande asiater och afrikaner enbart i förhoppningen om att de ska vinna OS-guld till det nya hemlandet längre fram.
Den senaste tiden så har vi kunnat läsa en hel del om Peter Forsberg. Mannen vars karriär vi alla trodde var över tycks ännu inte vara riktigt slut. Nu har Bengt-Åke tagit ut honom till den inledande 69 mannatruppen, vilket innebär att det finns en viss chans att Foppa kan komma att bli historisk. Han kan nästa år bli tredubbell olympisk guldmedaljör. Visst vore det kul om vi fick se honom borta i Vancouver, men innan det kan ske så måste Peter klara sig igenom en tuff elitserie utan att slå upp gamla skador på nytt. Efter alla turer till olika läkare de senaste åren så inser säkert de flesta av oss att chansen att han håller sig hel ända fram till OS är minimal. Och även om han håller sig hel så gäller det ju att han ska platsa i laget. Kanske håller han inte längre måttet?
Men vem vet kanske går det vägen den här gången? Foppas karriär fick ju en sagolik inledning, och kanske kan den sluta på samma vis. Kanske får han vinna SM med sitt älskade MODO, och kanske får han vinna sitt tredje OS-guld. Tyvärr så är det gamla triumviratet av OS-guldmedaljörer upplöst: Jörgen Jönsson fick ju som bekant sluta i våras pga av skadeproblem, och för brorsan Kenny Jönsson så tog tyvärr motivationen slut strax efter säsongen slutade. En annan gammal kämpe som nu gjort sitt i Tre Kronor är Mats Sundin som inte är uttagen till vidare spel i höst. I vilket fall som helst så ska det bli intressant att följa Foppas vidare äventyr den närmaste tiden. Låt oss hoppas på ett lyckligt slut.
Pia Sundhage
Juan Martin Del Potro
Linus Thörnblad
